Category Archives: Mitt nya liv

– Det här är en del av mitt nya liv. –

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

Kom ihåg mellanrummen.

Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.

Rosa löjtnantsshjärtan på rad, med gröna blad i bakgrunden.För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.

Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.

Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)

Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.

En gotländsk strand med vy över havet.Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.

Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.

rosalila blomsterFör många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.

Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.

Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.

Ett hjärta av gräs.Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.

Det är i mellanrummen.

Kom ihåg det.

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

Yogadags igen (en liten egoboost).

Åh, vinter nu! Så härligt. Isigt, krispigt och temperaturer ner runt -10 grader. Jag tycker att det är så galet vackert när allt är vitt vitt vitt, medan många klagar på kylan och vill bo i ett varmare land (…men aldrig kommer iväg) så promenerar jag gärna i knarrande snö och längtar ännu längre norrut. Snart så.

Men först! Nu är det äntligen dags att börja yoga igen. Jag älskar den lugna och stilla yogaform som jag leder. Det är dock inget jag har hittat på, det är den  MediYoga som jag mig lärt av Göran Boll, den är helt fantastisk. Och mina fina yogi(ni)s i klasserna, det är en ynnest att få leda dem.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Varför? För en lugn stund i vardagen. En plats för att landa. Utan att prestera, bända sin kropp ur led eller lyfta tungt. Man behöver varken vara vig eller smal, eller ens kunna sitta i lotus- eller skräddarställning. Det handlar om att lyssna till sig själv och sin egen kropp. En utmaning i sig, ibland.

Vad som krävs? En ambition och vilja att slappna av och släppa taget en stund. Låta kroppen få ett naturligt lugn. Det är inte alltid man når dit (det finns något som heter nervsystem i kroppen, som kan vara väldigt ansträngt), men vill och önskar man att koppla av, så är hälften vunnet.

Vad ger det? När vi kan slappna av så att kroppen går ner i vila (alltså inte distraktioner som tv- eller dataspel, tv-serier eller sånt som gör att vi “tänker på annat” ett tag) så läker den från grunden. Balanseras. Hämtar hem. Fyller på ny energi. Ibland blir reaktionen efter en klass en djup trötthet, medan vissa ibland blir piggare. Det beror på var i livet vi befinner oss och hur kroppen svarar.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Vägen dit? Det handlar i mångt och mycket om att lära sig andas på ett visst sätt, att hitta lugnet i det djupa andetaget. Så att syresättningen är maximal och lugnande för hela kroppen och alla organ. Det är svårt att förklara och låter väl konstigt, men när man väl har varit där… få saker är så lugnande.

Till sommaren stänger vi ner och släpper taget om vår yogastudio i Märsta, för att min mamma vill gå ner i arbetstid och spendera mer tid med min pappa, som också ska gå i passion. Helt rätt. Det innebär en sista, värdefull och viktig termin med yogan. Det blir en stor omställning även för oss, eftersom hon/vi har haft studion i tio fina år nu, men all good things come to an end. Som man brukar säga. Nu kommer något nytt.

Jag har nog ett fåtal platser kvar i mina klasser i Stockholm/Södermalm och i Märsta i skrivande stund, även om de flesta deltagarna har velat fortsätta en termin till. (Är du intresserad av en plats så skriv via detta kontaktformulär, kanske finns det utrymme att delta.) När jag mejlade ut och frågade om mina deltagare ville vara med, fick jag så fina och boostande svar (se några nedan) att jag blev alldeles varm – tack alla!  En sådan glädje.

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

”Jag längtar så efter din yoga! 
Kan inte tänka mig att göra något bättre :)”

”Ser fram emot detta. Har verkligen saknat yogan. (…) 
Längtansfulla hälsningar till yogan”

”Ser fram emot att åter få komma till dina yoga pass.”

”Ser fram emot att yoga igen,
det ska bli så skönt.”

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerAnnars önskar jag dig en lugn och skön termin på ditt sätt. Gå gärna ner i varv och puls med jämna mellanrum för en behaglig känsla. Men jag vet att det kan kännas ovant och svårt att komma dit i början, eftersom vi andas så “bakvänt” och ytligt i vardagen idag. Dock ger övning färdighet.

Och stunder av stillhet är en investering i sig själv.

Kom ihåg att hälsa är framtidens rikedom

// Namaste Linda

Chips med akrylamid (och andra val).

Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (20022007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?

Oskalad potatis.Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.

Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.

Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.

rosalila blomsterEn ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)

Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.

“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.

Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.

När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.

Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…

För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.

Fyra glas med rosévin i en skål.(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)

Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?

…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?

Matbok 1.Grunderna - framsidaJag ville lära mig om makronutrienter: fetterproteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat

…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)

Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! 

Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!)  som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.

Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!”  Krispigt  och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.

Det finns alternativ. Det är bra att veta.

Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.

// Kram Linda

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Dags nu för matbok 6.Balans (…i livet)

Ja, nu drar det ihop sig för nästa matbok: 6.Balans… jag knåpar och korrläser som sjutton. Sedan 2013 har jag gjort färdigt en matbok varje december och 2017 är inget undantag. Temat? Min syn på balans i livet. Och “min syn” grundar sig på kroppens funktioner och behov.

Det handlar om att få ihop pusselbitarna som livet består av och tips på hur man kan göra det. Om att finna lugnet, om dygnsrytm, vikten av vatten, om fettsyrornas betydelse, näringsämnen generellt, vad vi kan göra för att stärka immunförsvaret, om fibrer och i vilka råvaror vi finner vitaminer och mineraler. Som en liten lathund för struktur i livet…?

Men det betyder inte att alla ska göra som jag har gjort. Ingalunda. Det handlar om att vi kan göra vissa saker på samma sätt (tänk: andas för att bli lugna) men även välja våra egna vägar utifrån blodgrupp (tänk: kost och motion). Vi skapar alla vår egen väg, men ibland kan det vara skönt att få vägledning.

Det kanske är tjatigt, men jag brinner för att hjälpa människor hjälpa sig själva. Jag kan inte göra jobbet åt andra, men jag kan guida och vägleda i det ämne där jag har gått före. Jag vet egentligen inte bättre, jag har bara gjort det en längre tid och kommit in i det…

…och i dessa tider när det kommer larm om höjd pensionsålder (“Många kommer att känna sig lurade”) där vi ska hålla oss starka allt längre – och som nu i helgen: att allt fler dör av demens, tänker jag att det finns  MASSOR att göra för att stärka kroppen och förbereda den för framtiden.

Men det känns ändå relativt lugnt, tycker jag. För det handlar om att förstå kroppens funktioner. Och kunde jag vända på min sjukdomstid, så kan du. Det är bara svårare att må bra om vi gör tvärtemot vad kroppen och de inre organen behöver (näringsfattig mat, för lite sömn, massor av stress…) för sina funktioner – men om vi serverar den näring som behövs och kan stärka upp oss inifrån, så är alla förutsättningar så mycket bättre. Rätt logiskt ändå, va?

Lär. Känna. Din. Kropp. Den fungerar inte exakt som alla andras, behöver inte samma kaloriantal (och framförallt inte samma sorts kalorier) som alla andra så det gäller att förstå för att kunna förebygga eventuella obalanser. Som en liten “verktygslåda för balans” där man kan plocka go’bitarna… eller alla verktyg.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Om vi till exempel äter en näringsfattig frukost (eller inte alls) i stress, sedan är hungriga innan lunch och drar i oss något “onyttigt”, kastar i oss en köplunch stående vid ett skrivbord på jobbet – i stress – och sedan fikar på eftermiddagen samt äter en gigantisk middag sent på kvällen, som organen får ta hand om under natten… anar du då hur lätt det är för kroppen att sköta matsmältning, nervsystem, ämnesomsättning och avgiftning? Korrekt. Inte så lätt. Gör vi så dag ut och dag in, blir det ännu tuffare för kroppen.

Det gäller att hitta en sund rytm i sitt livspussel, att tillföra kroppen bästa näringen (laga mat från råvaror själv, kanske?) och hitta lugnet i livet. För ju mer vi har omkring oss, desto mer närvarande i lugnet är det viktigt att vara. Att kunna stanna upp och lugna ner nervsystemet är s.u.v.e.r.ä.n.t. viktigt.

Dessa råd kommer från en person som med dålig kosthållning, skyhög sockerkonsumtion och usel självkänsla körde sin kropps funktioner i botten och en dag vacker vårdag inte kom ur sängen. Kan jag hjälpa en person att tänka till (i god tid) och slippa den vägen, så blir jag lycklig.

Med matbok 6.Balans har du en lathund som du kan slå i, för påminnelser om hur din kropp vill ha det och recept. Inte fullt så många recept som i matbok 2, 3 och 4 utan lite mer som i 1, teori och förklaringar kring “pusselbitarna”. (Matbok 5.Barnen är pausad i nuläget, den behöver mer research. Håll ut.) Med alla dessa matböcker får du ju en helhet som du sedan kan praktisera… spännande.

Vill du få en matbok skickad till dig eller blir du sugen på att ge bort en i julklapp…? Kontakta mig här, så löser vi det! Under december månad kostar en matbok 300 kronor – istället för ordinarie 400 kronor – plus frakt, ca 50 kronor. (Jämför med en kostrådgivningssession i 1,5 timme för 950 kronor.)

qma hälsoundersökningVill du ha hjälp i ett personligt möte med dina rutiner för ett nytt liv? Hitta din väg framåt, för att skapa en balans? Kika in här och boka en tid för: individuell kostrådgivninghälsoundersökning, andning eller personlig yoga, till exempel.
Välkommen!

Och ett avslutande tips: vad du än gör och hur du än gör för att komma i balans, ta aldrig (insidan av) din fina kropp för givet.

Lova mig och dig själv det. 

// Kram Linda

Det här är blodigt allvar (för mig).

Jag har sedan ett antal år tillbaka (snart tio…?) fastnat för det som kallas för blodgruppskost. Jag bara älskar det och pratar ofta om det. Men för många låter det tydligen helt-uppåt-väggarna-galet (“-Va? Varför blodgrupp?!”) , men jag ska med nöje förklara vad det är jag blivit så förtjust i.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Först. I Sverige står hjärt- kärlsjukdomar för nästan hälften av alla dödsfall enligt Linköpings universitet. “Rökning, övervikt, diabetes, stillasittande, dåliga kostvanor, högt blodtryck, stress och ogynnsamma arvsanlag är de vanligaste riskerna för att drabbas.”

En snabb googling meddelar att var tredje sörmlänning äter blodtrycksmedicin. (Var tredje!) “I fjol skrevs det ut drygt 620 000 recept på blodtryckssänkande medicin, 172 000 fler än 2006”. Ökningen ses som något positivt, eftersom man “under de senaste 20 åren har vi allt mer insett vikten av att behandla högt blodtryck”. (Men någonstans kommer ju det höga blodtrycket ifrån…?)

För att inte tala om åderförkalkning, hjärtsvikt (nedsatt pumpfunktion), arytmi (olika rytmrubbningar) och många äter blodförtunnande läkemedel för att förhindra att blodproppar bildas. Någonting påverkar vårt blod, okej?

Närbild på en blodröd ros och tre rosenknoppar.Där är vi överens. Och oavsett vad det är som ligger bakom detta i antingen livsstilsmönster (75%) eller gener (25%), är jag av åsikten att det är viktigt att ta hand om blodet, hjärtat och kärlen. För börjar “pumpen” krångla… nej, det vill vi inte vara med om. Kroppens batteri. Usch.

Vi ska vara försiktiga med den kropp vi har fått till låns från födelse till det sista andetaget. “Kostymen”, som vissa ser det. Andra kallar det sitt “tempel”. Hur ser du på din kropp? Har du ens tänkt tanken? Jag hade det inte när jag kraschade.

Du är förmodligen beredd på vad jag kommer att skriva nu. Men först; blodet påverkas av rökning, stillasittande men även hård träning, övervikt/undervikt och – stress i alla former. Med detta sagt vill jag fokusera på näring; mat och dryck. För vi måste börja ta på allvar att vi skapar vår kropp av det vi äter; även blod och vävnad bildas av maten vi äter (råvaror eller tillsatser?).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Därför är jag förtjust i blodgruppskosten. Far och son D’Adamo (James och Peter) har skrivit en bok om detta och hur de kom fram till skillnaderna mellan blodgrupperna. Jag citerar lite längre stycken nedan, men som en sammanfattning kan man säga att immunförsvaret reagerar på de proteiner (lektiner) vi äter, och blodet klumpar ihop sig (agglutinerar) – det känns inte bra att det sker i blodet. Det är min personliga syn på saken.

“-Men ska man inte få unna sig något? Inte ha lite kul?” Jo, verkligen. Men läs gärna igenom sjukdomarna ovan, om det du äter skapar obalanser, hur kul blir det då? Tänk för en sekund 15 år framåt i tiden, hur vill du må då? Sedan kommer vi tillbaka till här och nu – för det är i nuet vi skapar framtiden.

Det är komplicerat att äta skräpmat eller annan mat full av e-nummer och dricka läsk eller energidrycker, inta alkohol eller koffein och sedan bli missnöjd med att kroppen säger ifrån med obalans, trötthet eller smärta. Den vill oss bara väl och föredrar att vi gör andra val. Men lyssnar vi?

Det kan vara lite stökigt till en början att skapa nya livsstilsmönster, men du kan vara din egen hjälte. Det gäller bara att hitta inspiration och motivation att göra en förändring och ge kroppen det bästa du kan.

Jag har gjort mina matböcker just för att hjälpa till på vägen, här kan du läsa mer om 1.Grunderna, 2.Vardagsmat, 3.Fest och 4.Picknick & resa (5.Barnen och 6.Balans är på gång…) De är uppbyggda på tanken om blodgruppskost, men jag har även tagit bort inflammatorisk kost som till exempel gluten, mejeriprodukter från ko, raffinerat socker och fläskkött.

(I värsta fall; se på någon äldre person i din närhet som inte mår bra alls och gör ett val… hur vill du må i den åldern?) Vi vill ofta att kroppen ska reagera på ett visst sätt, fastän vi inte ger den förutsättningarna för det = viktig påminnelse.

Närbild på en vacker blå blomma.Jag vill även påpeka att jag i mina kostlistor även har tagit bort sojaprodukter för blodgrupp A, då det inte stämmer överens med min syn på att äta fytoöstrogen (men det gör var och en som den vill.) Hur som helst är mina rekommendationer inte exakt som de ursprungliga listorna från D’Adamo.

Läs gärna mer nedan och fundera på ett svar för egen del… skulle det vara så helt uppåt väggarna med blodgruppskost?

// Kram Linda

Bild på boken "Ät rätt för din blodgrupp" av Peter D'Adamo.Utdrag ur boken “Ät rätt för din blodgrupp”:

Om immunsystemet:
”När ett blodgruppsantigen känner av ett främmande antigen som kommit in i systemet skapar antigenerna genast antikroppar mot det främmande antigenet. Antikropparna är kemiska ämnen som tillverkas i cellerna i immunsystemet och som är konstruerade för att markera, fästa sig på och förstöra det främmande antigenet. Antikroppar är cellernas motsvarighet till försvarets smarta bomber. Cellerna i vårt immunsystem tillverkar otaliga typer av antikroppar. Varje antikropp är konstruerad för att identifiera och fästa sig på en främmande antigen. En ständig kamp utkämpas mellan immunsystemet och de inkräktare som försöker förhindra eller mutera sina antigener till nya former som kroppen inte ska känna igen. Immunsystemet svarar på angreppen med en ständigt ökande uppsättning antikroppar.

När en antikropp träffar på ett antigen från någon mikroorganism som identifieras som inkräktare, inträffar en reaktion som kallas agglutination (hopklumpning). Antikroppen fäster sig på virusantigenet och gör det klibbigt. Vid agglutination av celler, virus, parasiter och bakterier, klibbar de ihop och bildar klumpar. Därmed blir det lättare för kroppen att göra sig av med inkräktarna. (…)”

Lektiner: samband med kost
”Det inträffar en reaktion mellan blodet och den mat vi äter. (…) Detta vet vi på grund av en faktor som kallas lektiner. För att uttrycka det enkelt; när vi äter något som innehåller lektiner som är oförenliga med våra egna blodgruppsantigener, kommer lektinerna att rikta in sig på något organ eller system i kroppen (njurar, lever, hjärna, magsäck osv) och börja agglutinera blodkropparna i detta organ. (…)

När lektinproteinet, som fortfarande är intakt, etablerar sig någonstans i kroppen har det bokstavligen magnetisk inverkan på cellerna i detta område. Lektinerna får cellerna att klumpa ihop sig, vilket får immunsystemet att rikta in sig på de hopklumpade cellerna för att förstöra dem som om de vore främmande inkräktare. Denna hopklumpning kan orsaka sjukdomar som colon irritable och levercirros eller kan blockera blodflödet genom njurarna.”   

…för mig personligen och flera av mina klienter känns denna kost bra i kroppen. Och det kommer alltid att hävdas att det inte finns vetenskapliga grunder för blodgruppsdietens hälsopåståenden och rekommendationer – men det påstår jag inte heller. Jag föreslår att göra ett försök om man vill, om man söker egna lösningar på obesvarade frågor eller inte kommer tillrätta med någon obalans i kroppen. Annars kan man bara strunta i blodgruppskosten. Eller läsa “Blodgruppsdieten: fantasier och kvacksalveri” från 2004. 😉

För mig är det här inte konstigt. Att välja att äta läkande kost för att dämpa inflammatoriska processer och lugna immunförsvaret, bland annat. Samt ta hänsyn till blodet, samt därmed hjärtat och kärlek… förlåt, kärlen.

// Kram igen, Linda

Att stå på scenen och samtidigt vara blyg.

Jag har alltid varit blyg, särskilt som barn. Det går alltid att finta bort – “fake it ’til you make it” – med skämt och skratt eller bara genom att hålla sig i bakgrunden. Men känslan finns där. Inuti. Att inte riktigt vilja kliva ut och visa sig. Nej tack. Jag kan stå här i längst bak, det går bra.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerMen hur dras man då till att bli yogalärare? Kan ju vän av ordning undra. Och i en värld av konstant like-jakt och utfläkande av sitt liv i sociala medier borde ju alla ha extraordinära social skills… eller ?
Jag vet inte. Det passar inte alla, den här jakten och hetsen. Jag tror inte det. Många söker vila och lugn i det hektiska läge vi har omkring oss…

Min blyghet gjorde vid ett tillfälle att jag inte ens vågade prata engelska under en utlandsresa till just England i tonåren – fastän jag hade högsta betyg i språket. Det säger väl en hel del, det liksom låste sig. Tråkigt nog.

Ett hjärta ritat i imma på ett fönster.Eller kanske var det just därför, egentligen. Jag vägrade att prata för att jag inte ville göra fel – hej låg självkänsla – för att andra VISSTE att jag hade bra betyg. Det blev ju pannkaka av det och var otroligt obekvämt med jobbiga kommentarer, men som barnpsykologen Louise Hallin (jag kan lyssna på poddar med henne i TIMMAR i sträck!) säger så är blyga barn kloka. Uppmärksamma, med koll på allt och alla. Se där. 🙂

Hur som helst. Med tiden har blygheten blivit en del av mig som jag sedan länge har accepterat. Några som känner mig lite halvt skulle kanske säga “Du, blyg?!” Men hey, det är ju bara att bjuda upp sitt Alter Ego på scenen… ingen märker något. Fake it ’til you make it.

Yogastudion hos Saturnus FriskvårdDock är jag inte alltid blyg. Inte om jag känner mig bekväm, det var långt mycket värre förr. Och blyghet (hävdar Louise) är något medfött, så ofta är tydligen någon eller båda av ens föräldrar blyga. Nu är jag ju mig själv, efter att ha raserat murar och fasader i flertalet år. Det här är ju jag. Gilla eller inte. Det var värre förr, när jag försökte passa in. Usch ja.

Men idag när jag håller yogaklasser kan jag tänka “Vad håller jag på med?”. Och bli helt full i skratt. Det är ofta opraktiskt att skratta när så många kommer för att slappna av, men när jag ser 10-15 människor som sitter framför mig medan jag pratar och instruerar… då och då kommer faktiskt känslan över mig. “Vad gör jag? Det här vågar jag ju inte.”

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Fast det gör jag ju. Nu är nu och då var då. Tänk ändå hur ett cellminne kan sitta så djupt som det gör. Min självbild är nog en blyg person som alltid har kämpat för att framstå som tvärtom. Det har nog inte varit så svårt att genomskåda, men… livet kan vara rätt svårt när man inte vet hur man ska bete sig. När kartan mot målet liksom är vänd upp och ner.

Men det landar allt mer. Idag känner jag att “jag kan det här” för jag gör det på mitt sätt. Alla gillar det inte, men många verkar göra det. Och det är – mitt. Det är skönt att slippa prestationsångesten, den har så ofta fått mig att krympa. Bli så där blyg igen.

Däremot tänker jag just det, när jag sitter inför andra och ska instruera i yogan eller sjunga ett mantra: “Men hur hamnade blyga jag här…?”

Då får jag återigen bita mig i läppen för att inte börja skratta.

// Kram Linda