Category Archives: Mitt nya liv

– Det här är en del av mitt nya liv. –

Dags nu för matbok 6.Balans (…i livet)

Ja, nu drar det ihop sig för nästa matbok: 6.Balans… jag knåpar och korrläser som sjutton. Sedan 2013 har jag gjort färdigt en matbok varje december och 2017 är inget undantag. Temat? Min syn på balans i livet. Och “min syn” grundar sig på kroppens funktioner och behov.

Det handlar om att få ihop pusselbitarna som livet består av och tips på hur man kan göra det. Om att finna lugnet, om dygnsrytm, vikten av vatten, om fettsyrornas betydelse, näringsämnen generellt, vad vi kan göra för att stärka immunförsvaret, om fibrer och i vilka råvaror vi finner vitaminer och mineraler. Som en liten lathund för struktur i livet…?

Men det betyder inte att alla ska göra som jag har gjort. Ingalunda. Det handlar om att vi kan göra vissa saker på samma sätt (tänk: andas för att bli lugna) men även välja våra egna vägar utifrån blodgrupp (tänk: kost och motion). Vi skapar alla vår egen väg, men ibland kan det vara skönt att få vägledning.

Det kanske är tjatigt, men jag brinner för att hjälpa människor hjälpa sig själva. Jag kan inte göra jobbet åt andra, men jag kan guida och vägleda i det ämne där jag har gått före. Jag vet egentligen inte bättre, jag har bara gjort det en längre tid och kommit in i det…

…och i dessa tider när det kommer larm om höjd pensionsålder (“Många kommer att känna sig lurade”) där vi ska hålla oss starka allt längre – och som nu i helgen: att allt fler dör av demens, tänker jag att det finns  MASSOR att göra för att stärka kroppen och förbereda den för framtiden.

Men det känns ändå relativt lugnt, tycker jag. För det handlar om att förstå kroppens funktioner. Och kunde jag vända på min sjukdomstid, så kan du. Det är bara svårare att må bra om vi gör tvärtemot vad kroppen och de inre organen behöver (näringsfattig mat, för lite sömn, massor av stress…) för sina funktioner – men om vi serverar den näring som behövs och kan stärka upp oss inifrån, så är alla förutsättningar så mycket bättre. Rätt logiskt ändå, va?

Lär. Känna. Din. Kropp. Den fungerar inte exakt som alla andras, behöver inte samma kaloriantal (och framförallt inte samma sorts kalorier) som alla andra så det gäller att förstå för att kunna förebygga eventuella obalanser. Som en liten “verktygslåda för balans” där man kan plocka go’bitarna… eller alla verktyg.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Om vi till exempel äter en näringsfattig frukost (eller inte alls) i stress, sedan är hungriga innan lunch och drar i oss något “onyttigt”, kastar i oss en köplunch stående vid ett skrivbord på jobbet – i stress – och sedan fikar på eftermiddagen samt äter en gigantisk middag sent på kvällen, som organen får ta hand om under natten… anar du då hur lätt det är för kroppen att sköta matsmältning, nervsystem, ämnesomsättning och avgiftning? Korrekt. Inte så lätt. Gör vi så dag ut och dag in, blir det ännu tuffare för kroppen.

Det gäller att hitta en sund rytm i sitt livspussel, att tillföra kroppen bästa näringen (laga mat från råvaror själv, kanske?) och hitta lugnet i livet. För ju mer vi har omkring oss, desto mer närvarande i lugnet är det viktigt att vara. Att kunna stanna upp och lugna ner nervsystemet är s.u.v.e.r.ä.n.t. viktigt.

Dessa råd kommer från en person som med dålig kosthållning, skyhög sockerkonsumtion och usel självkänsla körde sin kropps funktioner i botten och en dag vacker vårdag inte kom ur sängen. Kan jag hjälpa en person att tänka till (i god tid) och slippa den vägen, så blir jag lycklig.

Med matbok 6.Balans har du en lathund som du kan slå i, för påminnelser om hur din kropp vill ha det och recept. Inte fullt så många recept som i matbok 2, 3 och 4 utan lite mer som i 1, teori och förklaringar kring “pusselbitarna”. (Matbok 5.Barnen är pausad i nuläget, den behöver mer research. Håll ut.) Med alla dessa matböcker får du ju en helhet som du sedan kan praktisera… spännande.

Vill du få en matbok skickad till dig eller blir du sugen på att ge bort en i julklapp…? Kontakta mig här, så löser vi det! Under december månad kostar en matbok 300 kronor – istället för ordinarie 400 kronor – plus frakt, ca 50 kronor. (Jämför med en kostrådgivningssession i 1,5 timme för 950 kronor.)

qma hälsoundersökningVill du ha hjälp i ett personligt möte med dina rutiner för ett nytt liv? Hitta din väg framåt, för att skapa en balans? Kika in här och boka en tid för: individuell kostrådgivninghälsoundersökning, andning eller personlig yoga, till exempel.
Välkommen!

Och ett avslutande tips: vad du än gör och hur du än gör för att komma i balans, ta aldrig (insidan av) din fina kropp för givet.

Lova mig och dig själv det. 

// Kram Linda

Det här är blodigt allvar (för mig).

Jag har sedan ett antal år tillbaka (snart tio…?) fastnat för det som kallas för blodgruppskost. Jag bara älskar det och pratar ofta om det. Men för många låter det tydligen helt-uppåt-väggarna-galet (“-Va? Varför blodgrupp?!”) , men jag ska med nöje förklara vad det är jag blivit så förtjust i.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Först. I Sverige står hjärt- kärlsjukdomar för nästan hälften av alla dödsfall enligt Linköpings universitet. “Rökning, övervikt, diabetes, stillasittande, dåliga kostvanor, högt blodtryck, stress och ogynnsamma arvsanlag är de vanligaste riskerna för att drabbas.”

En snabb googling meddelar att var tredje sörmlänning äter blodtrycksmedicin. (Var tredje!) “I fjol skrevs det ut drygt 620 000 recept på blodtryckssänkande medicin, 172 000 fler än 2006”. Ökningen ses som något positivt, eftersom man “under de senaste 20 åren har vi allt mer insett vikten av att behandla högt blodtryck”. (Men någonstans kommer ju det höga blodtrycket ifrån…?)

För att inte tala om åderförkalkning, hjärtsvikt (nedsatt pumpfunktion), arytmi (olika rytmrubbningar) och många äter blodförtunnande läkemedel för att förhindra att blodproppar bildas. Någonting påverkar vårt blod, okej?

Närbild på en blodröd ros och tre rosenknoppar.Där är vi överens. Och oavsett vad det är som ligger bakom detta i antingen livsstilsmönster (75%) eller gener (25%), är jag av åsikten att det är viktigt att ta hand om blodet, hjärtat och kärlen. För börjar “pumpen” krångla… nej, det vill vi inte vara med om. Kroppens batteri. Usch.

Vi ska vara försiktiga med den kropp vi har fått till låns från födelse till det sista andetaget. “Kostymen”, som vissa ser det. Andra kallar det sitt “tempel”. Hur ser du på din kropp? Har du ens tänkt tanken? Jag hade det inte när jag kraschade.

Du är förmodligen beredd på vad jag kommer att skriva nu. Men först; blodet påverkas av rökning, stillasittande men även hård träning, övervikt/undervikt och – stress i alla former. Med detta sagt vill jag fokusera på näring; mat och dryck. För vi måste börja ta på allvar att vi skapar vår kropp av det vi äter; även blod och vävnad bildas av maten vi äter (råvaror eller tillsatser?).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Därför är jag förtjust i blodgruppskosten. Far och son D’Adamo (James och Peter) har skrivit en bok om detta och hur de kom fram till skillnaderna mellan blodgrupperna. Jag citerar lite längre stycken nedan, men som en sammanfattning kan man säga att immunförsvaret reagerar på de proteiner (lektiner) vi äter, och blodet klumpar ihop sig (agglutinerar) – det känns inte bra att det sker i blodet. Det är min personliga syn på saken.

“-Men ska man inte få unna sig något? Inte ha lite kul?” Jo, verkligen. Men läs gärna igenom sjukdomarna ovan, om det du äter skapar obalanser, hur kul blir det då? Tänk för en sekund 15 år framåt i tiden, hur vill du må då? Sedan kommer vi tillbaka till här och nu – för det är i nuet vi skapar framtiden.

Det är komplicerat att äta skräpmat eller annan mat full av e-nummer och dricka läsk eller energidrycker, inta alkohol eller koffein och sedan bli missnöjd med att kroppen säger ifrån med obalans, trötthet eller smärta. Den vill oss bara väl och föredrar att vi gör andra val. Men lyssnar vi?

Det kan vara lite stökigt till en början att skapa nya livsstilsmönster, men du kan vara din egen hjälte. Det gäller bara att hitta inspiration och motivation att göra en förändring och ge kroppen det bästa du kan.

Jag har gjort mina matböcker just för att hjälpa till på vägen, här kan du läsa mer om 1.Grunderna, 2.Vardagsmat, 3.Fest och 4.Picknick & resa (5.Barnen och 6.Balans är på gång…) De är uppbyggda på tanken om blodgruppskost, men jag har även tagit bort inflammatorisk kost som till exempel gluten, mejeriprodukter från ko, raffinerat socker och fläskkött.

(I värsta fall; se på någon äldre person i din närhet som inte mår bra alls och gör ett val… hur vill du må i den åldern?) Vi vill ofta att kroppen ska reagera på ett visst sätt, fastän vi inte ger den förutsättningarna för det = viktig påminnelse.

Närbild på en vacker blå blomma.Jag vill även påpeka att jag i mina kostlistor även har tagit bort sojaprodukter för blodgrupp A, då det inte stämmer överens med min syn på att äta fytoöstrogen (men det gör var och en som den vill.) Hur som helst är mina rekommendationer inte exakt som de ursprungliga listorna från D’Adamo.

Läs gärna mer nedan och fundera på ett svar för egen del… skulle det vara så helt uppåt väggarna med blodgruppskost?

// Kram Linda

Bild på boken "Ät rätt för din blodgrupp" av Peter D'Adamo.Utdrag ur boken “Ät rätt för din blodgrupp”:

Om immunsystemet:
”När ett blodgruppsantigen känner av ett främmande antigen som kommit in i systemet skapar antigenerna genast antikroppar mot det främmande antigenet. Antikropparna är kemiska ämnen som tillverkas i cellerna i immunsystemet och som är konstruerade för att markera, fästa sig på och förstöra det främmande antigenet. Antikroppar är cellernas motsvarighet till försvarets smarta bomber. Cellerna i vårt immunsystem tillverkar otaliga typer av antikroppar. Varje antikropp är konstruerad för att identifiera och fästa sig på en främmande antigen. En ständig kamp utkämpas mellan immunsystemet och de inkräktare som försöker förhindra eller mutera sina antigener till nya former som kroppen inte ska känna igen. Immunsystemet svarar på angreppen med en ständigt ökande uppsättning antikroppar.

När en antikropp träffar på ett antigen från någon mikroorganism som identifieras som inkräktare, inträffar en reaktion som kallas agglutination (hopklumpning). Antikroppen fäster sig på virusantigenet och gör det klibbigt. Vid agglutination av celler, virus, parasiter och bakterier, klibbar de ihop och bildar klumpar. Därmed blir det lättare för kroppen att göra sig av med inkräktarna. (…)”

Lektiner: samband med kost
”Det inträffar en reaktion mellan blodet och den mat vi äter. (…) Detta vet vi på grund av en faktor som kallas lektiner. För att uttrycka det enkelt; när vi äter något som innehåller lektiner som är oförenliga med våra egna blodgruppsantigener, kommer lektinerna att rikta in sig på något organ eller system i kroppen (njurar, lever, hjärna, magsäck osv) och börja agglutinera blodkropparna i detta organ. (…)

När lektinproteinet, som fortfarande är intakt, etablerar sig någonstans i kroppen har det bokstavligen magnetisk inverkan på cellerna i detta område. Lektinerna får cellerna att klumpa ihop sig, vilket får immunsystemet att rikta in sig på de hopklumpade cellerna för att förstöra dem som om de vore främmande inkräktare. Denna hopklumpning kan orsaka sjukdomar som colon irritable och levercirros eller kan blockera blodflödet genom njurarna.”   

…för mig personligen och flera av mina klienter känns denna kost bra i kroppen. Och det kommer alltid att hävdas att det inte finns vetenskapliga grunder för blodgruppsdietens hälsopåståenden och rekommendationer – men det påstår jag inte heller. Jag föreslår att göra ett försök om man vill, om man söker egna lösningar på obesvarade frågor eller inte kommer tillrätta med någon obalans i kroppen. Annars kan man bara strunta i blodgruppskosten. Eller läsa “Blodgruppsdieten: fantasier och kvacksalveri” från 2004. 😉

För mig är det här inte konstigt. Att välja att äta läkande kost för att dämpa inflammatoriska processer och lugna immunförsvaret, bland annat. Samt ta hänsyn till blodet, samt därmed hjärtat och kärlek… förlåt, kärlen.

// Kram igen, Linda

Att stå på scenen och samtidigt vara blyg.

Jag har alltid varit blyg, särskilt som barn. Det går alltid att finta bort – “fake it ’til you make it” – med skämt och skratt eller bara genom att hålla sig i bakgrunden. Men känslan finns där. Inuti. Att inte riktigt vilja kliva ut och visa sig. Nej tack. Jag kan stå här i längst bak, det går bra.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerMen hur dras man då till att bli yogalärare? Kan ju vän av ordning undra. Och i en värld av konstant like-jakt och utfläkande av sitt liv i sociala medier borde ju alla ha extraordinära social skills… eller ?
Jag vet inte. Det passar inte alla, den här jakten och hetsen. Jag tror inte det. Många söker vila och lugn i det hektiska läge vi har omkring oss…

Min blyghet gjorde vid ett tillfälle att jag inte ens vågade prata engelska under en utlandsresa till just England i tonåren – fastän jag hade högsta betyg i språket. Det säger väl en hel del, det liksom låste sig. Tråkigt nog.

Ett hjärta ritat i imma på ett fönster.Eller kanske var det just därför, egentligen. Jag vägrade att prata för att jag inte ville göra fel – hej låg självkänsla – för att andra VISSTE att jag hade bra betyg. Det blev ju pannkaka av det och var otroligt obekvämt med jobbiga kommentarer, men som barnpsykologen Louise Hallin (jag kan lyssna på poddar med henne i TIMMAR i sträck!) säger så är blyga barn kloka. Uppmärksamma, med koll på allt och alla. Se där. 🙂

Hur som helst. Med tiden har blygheten blivit en del av mig som jag sedan länge har accepterat. Några som känner mig lite halvt skulle kanske säga “Du, blyg?!” Men hey, det är ju bara att bjuda upp sitt Alter Ego på scenen… ingen märker något. Fake it ’til you make it.

Yogastudion hos Saturnus FriskvårdDock är jag inte alltid blyg. Inte om jag känner mig bekväm, det var långt mycket värre förr. Och blyghet (hävdar Louise) är något medfött, så ofta är tydligen någon eller båda av ens föräldrar blyga. Nu är jag ju mig själv, efter att ha raserat murar och fasader i flertalet år. Det här är ju jag. Gilla eller inte. Det var värre förr, när jag försökte passa in. Usch ja.

Men idag när jag håller yogaklasser kan jag tänka “Vad håller jag på med?”. Och bli helt full i skratt. Det är ofta opraktiskt att skratta när så många kommer för att slappna av, men när jag ser 10-15 människor som sitter framför mig medan jag pratar och instruerar… då och då kommer faktiskt känslan över mig. “Vad gör jag? Det här vågar jag ju inte.”

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Fast det gör jag ju. Nu är nu och då var då. Tänk ändå hur ett cellminne kan sitta så djupt som det gör. Min självbild är nog en blyg person som alltid har kämpat för att framstå som tvärtom. Det har nog inte varit så svårt att genomskåda, men… livet kan vara rätt svårt när man inte vet hur man ska bete sig. När kartan mot målet liksom är vänd upp och ner.

Men det landar allt mer. Idag känner jag att “jag kan det här” för jag gör det på mitt sätt. Alla gillar det inte, men många verkar göra det. Och det är – mitt. Det är skönt att slippa prestationsångesten, den har så ofta fått mig att krympa. Bli så där blyg igen.

Däremot tänker jag just det, när jag sitter inför andra och ska instruera i yogan eller sjunga ett mantra: “Men hur hamnade blyga jag här…?”

Då får jag återigen bita mig i läppen för att inte börja skratta.

// Kram Linda

Matbok 6.Balans under produktion…

Ja, så här i sommartid med semester och ruckade rutiner känns kanske balans som långt borta? Jag kan själv känna att sömnen har tagit stryk för att jag har varit ute för sena kvällar (och druckit rosé lite oftare än annars), jag har kanske inte fått i mig tillräckligt med vatten på dagtid och… ja, listan kan göras lång.

En vattenfylld zinkbalja som symboliserar balans.Egentligen pendlar vi ju lite fram och tillbaka alla, men det finns ju en balans för kroppen och våra organ som är vettig att hålla sig till. Oavsett vad vi gör, ska ju kroppen göra sitt jobb = hålla oss vid liv. Se till att våra celler delar sig i lagom takt, att lungorna syresätter oss och att hjärtat, vårt “batteri”, håller oss gående och stående. Det är inga småsaker.

Men vi tar det ändå så lätt för givet. Blir förbannad om kroppen inte ställer upp, om vi får ont någonstans och känner oss trötta… utan att fundera på vad vi har gett den för förutsättningar. Jag har själv haft känningar efter sena nätter med för lite sömn, min lever har sagt “tack men nu räcker det” och uttryckt det med en mild huvudvärk bakom ögonen och över pannan.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Tack och lov fattar jag snabbare vad som händer idag. Så att jag saktar ner, dricker mer vatten, stöttar min lever och sover mer. Bland annat. Tidigare hade jag kanske bara dragit i mig en värktablett och fortsatt framåt på samma sätt. Nu vet jag att jag måste backa och samla energi – och hur.

Jag älskar uttrycket som sägs komma från Einstein: “The definition of insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.” Vi lär så länge vi lever och kan vi omvandla dessa erfarenheter till nya rutiner så har vi gjort massor för hälsan. Att bara göra fel saker om och om igen ger kanske ingen lösning…

Men i alla fall! Jag har börjat fixa med nästa matbok som kommer i december, det blir nummer 6 som handlar just om – Balans. Och hur kroppen behöver vissa saker som är lätta att bortse ifrån eller inte veta om och en påminnelse om några av alla de pusselbitar som bidrar till helheten… hälsan.

Vän av ordning tänker säkert “men… sist var det bok 4.Resa & picknick och nu nummer 6?” Det stämmer. Thank you for noticing. Jag bestämde från början (2012) att det skulle bli sex stycken matböcker och nummer 5 fick heta “Barnen“. Dock har jag stor respekt för just det ämnet och känner att jag ännu inte har gjort en tillräcklig research, medan jag hade balans-sidor klara, så jag hoppar över den i nuläget och nummer 6.Balans får komma före 5.Barnen. Inga konstigheter, egentligen.

Det är lite rörigt men kul att leva i en kreativ process, jag har tejpat upp utskrifter av varje sida på en vägg hemma. Flyttar runt och antecknar. Stryker och lägger till. Det känns ibland som att jag kommer sakna just det, även om jag ser fram emot när de sex stycken är färdiga. Som det är nu kan jag alltid sitta med dem och knåpa… det är inte heller helt lugnande, att det jämt finns jobb att göra.

 

 

 

 

Å andra sidan. Jobb? Det här är ju min hobby. Jag gör det jag har lärt mig på min egen resa, är det ett jobb? Det känns mer som en ynnest. Men när jag går in i en session med en klient gör jag det helhjärtat. Det är intressant, givande och även förlösande att kunna hjälpa. Särskilt om personen känts uppgiven.

Ofta handlar det om att komma tillbaka till det som hjälper kroppen till balans. Det vi gör eller borde göra dagligen eller varje vecka; om vi glömmer bort eller inte vet hur skapar vi en liten obalans. Kanske. Det gäller att förstå sin egen kropp, hur organen jobbar och vad den kan signalera – ju förr vi kan “svara” på det desto bättre.

Matboken är under produktion, men om du känner att du vill ha hjälp med att hitta balansen efter sommarens eventuella utsvävningar och semesterslapphet (vilket är okej och mänskligt), så kan du boka tid för individuell kostrådgivning, hälsoundersökning eller personlig yoga. Här ser du mer vad jag gör.

Varmt välkommen!

Ha en fin vecka, i balans eller ej.

// Kram Linda

…inte teflon i matlagningen, väl?

Mina vänner, vi måste prata om en sak. Jag scrollade förbi en artikel i Metro nyligen om att “teflonstekpannor kan vara skadliga för hälsan” och det var ingen news flash för undertecknad (som har tjatat sedan 2012) men jag tänker ändå att det kan vara på sin plats med en påminnelse…? En liten uppdatering.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För ju mer vi lär oss, desto bättre beslut kan vi skapa för oss själva. För hälsan. För framtiden. Istället för att i efterhand kanske känna oss lurade eller stå med frågan “varför har ingen sagt det här?” hängande inom oss. Det känns mer fair att förmedla information här, så kommer den som behöver hitta hit – just hit. Den tilliten har jag till livet.

Så, teflon. Jag har använt teflon i mitt liv också, men när jag lärde mig att det är ett material som kan släppa när det blir revor eller rispor i ytan, och kom över denna studie från 2008 om hur en kemikalie (PFOA) i teflon kan skada immunförsvar, lever och sköldkörtel, kände jag inte längre för att använda det som heter non-stick. Hur smidigt det än är när maten inte fastnar i pannan. För vet du var dessa material tar vägen? In i kroppen. Det är våra organ som måste hantera vad-det-nu-är-som-sker, om detta följer med maten in i munnen och ner i matsmältningsorganen.

En vattenfylld zinkbalja som symboliserar balans.Dramatiskt, må tyckas. Det är väl inte så farligt? Kanske inte, nej. Men varför utsätta sig för det om det inte ska vara i kroppen, om det är någonting den inte känner igen? Det här är mina funktionsmedicinska tankar – att hela tiden ta hänsyn till hur kroppen hanterar det vi utsätter den för. Organen strävar alltid efter balans, oavsett vad vi gör emot den. Och vi kan göra det lättare eller svårare för kroppen att upprätthålla sina funktioner. Hur kan jag hjälpa min kropp till en bättre balans?

Levern processar det vi äter och dricker. Våra njurar renar blod till urin. Blodet transporterar näring och syre. Matsmältningen sker i steg för att vi ska kunna utvinna kolhydrater, proteiner och fetter så att vi kan bilda skelett, nya organ och vävnader, enzymer, hormoner och andra signalsubstanser. Riska detta med att slänga in lite teflon då och då? Nej tack, inte längre för min del.

Sötmandlar som formar ett hjärta.Jag levde länge omedveten, när polletterna väl trillade ner var det som att rullgardiner flög upp och släppte in ett bländande ljus. Det är inte alltid roligt, enkelt och bekvämt men vissa saker kan få sjunka in lite sakta och successivt förändras. Vi behöver inte göra om allt NU, även om vissa av oss är så. Allt eller inget. På eller av. Jag var sån, men mina kanter har slipats ner (något). Vi kan alla ta en eventuell förändring i den takt som passar oss; de medvetna val vi gör kan hjälpa oss att fatta mer grundade beslut.

I artikeln om att teflonpannor kan vara skadliga för hälsan står även att “man ska absolut inte använda metallverktyg, utan trä eller plast när man steker. Följer man det rådet är teflonytan stark och håller”. Och vänner, vi vet ju vid det här laget att plaster kan vara hormonstörande. Röra runt i varm mat med plast känns inte aktuellt längre för egen del, jag och många med mig har plastbantat. För mig är det lätt att välja trä och metallredskap samt gjutjärn, som faktiskt tål dessa.

Närbild på springform i bleckplåt.Jag har en massa varianter av kokkärl i gjutjärn i mitt kök. I övrigt använder jag bak- och springformar i blecksplåt stället för teflon. Det finns stekpannor i keramik att steka i och rostfritt stål går utmärkt. Det finns flera alternativ till teflon om vi bara höjer blicken något från den vi är vana att använda, jag lovar.

Jag tänker så här. Om man tycker att en gjutjärnspanna är tung att hantera, kan man träna lite armmuskler eller be någon annan hjälpa till att lyfta den? Om man tycker att maten fastnar när man steker – använd rikligt med smör/kokosfett (en studie från 2015 visar att olja har en annan kemisk struktur och klarar inte upphettning på samma sätt, även om de säger det i tv – dock väljer jag bort just ister själv) och dra ner temperaturen. Kokosfett bränner gärna fast vid full fart. Låt det ta lite längre tid, då. Hellre det än teflon för kroppen. Tänker jag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men, som med allt annat så ska vi fatta vi våra egna beslut. Vad jag skriver här kanske inte alls påverkar dig det minsta, då är det som det ska vara. Då har du fattat rätt beslut för dig, utan tvång eller påverkan från någon annan. Jag ville liksom bara påminna nu när det bubblade upp igen.

Jag önskar dig en fin sommarvecka, var du än är.

// Kram Linda

Det osminkade och ofiltrerade alternativet.

Den som känner mig väl vet att jag ogillar selfies. Mina egna. Att ta ett foto tillsammans med andra, absolut. Men på mig själv? I sociala medier? Nä. “Vem vill se dem?!” tänker jag, medan resten av världen vänder kameran mot sig själv och fyrar av både en blixt och ett bländande leende. Proffsigt. Jag har bara haft svårt för det där.

Jag har väl bytt profilbild på Facebook vartannat år… då sminkad och fixad av den finaste vän. Men. Efter de omvälvande förändringar jag har gjort i mitt liv hittills (stor kostomläggning, bli modigare, slutat ljuga – för mig själv och andra, osv) har ett annat sug fötts i mig. Ett lite läskigt och osäkert sådant, dessutom. Det filterlösa.

Och det känns samtidigt som att fokusera på “fel” sak i nuläget. Många av oss lever i två parallella världar, där den ena är på riktigt och den andra mer… påhittad. Friserad. Jag kan ärligt talat komma på mig själv med att se en person IRL och tänka “oj, så där ser ju hen inte ut i sociala medier…?” för att man väljer att presentera en annan sida. Och det är inget fel med de; många tycker förmodligen att jag är dödstråkig och borde använda fler filter, haha. 😉

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seMen sedan jag återupptog mitt gravt misshandlade instagramkonto 18 maj 2017, har jag inte använt ett enda filter på de bilder jag publicerat. Medvetet. Och det syns säkert. Men. Jag jobbar ju med att återställa organs eventuella obalanser, att stärka människor från insidan och få dem att förstå att de duger som de är. Filter passar inte mig på samma sätt längre (även om jag inte säger nej kategoriskt). Och jag är glad att jag kan välja.

Jag har säkert blivit en kärring mot strömmen – även om jag lika ofta väljer att flyta med – på flera sätt, och vad säger man… only dead fish follow the stream? Bara döda fiskar flyter med strömmen. Jag har min lilla plats i universum som får vara filterfri. Om jag vill. När jag vill. (Och det var väl inte så att jag flöt med strömmen innan heller, med tanke på min kosthållning… se mer här.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Hur andra gör bryr jag mig inte om, jag respekterar andras åsikter. Så länge jag får ha mina. Och här utmanar jag verkligen mina gamla rädslor. De där som viskar att jag kanske inte duger ändå, fastän jag idag VET innerst inne att jag gör det. Vad andra tycker om mig spelar mindre roll. För jag har funnit min kärna, jag har besökt de mörkaste vrårna i mitt inre och kommit ut levande. Jag vågar för att jag vet att mod är att göra – även om det är läskigt. Som nu.

Och det borde kanske egentligen ha piffats, borstats och sminkats, lyfts och förlängts åt olika håll inför denna selfie… men jag kom överens med mig själv om att våga anta min egen utmaning med rufsigt hår, lite (minimalt med) smink och ett sladdrigt men bekvämt linne. Vad sjutton gör det om hundra år? Det känns till och med lite befriande, eftersom det “borde” vara på ett visst sätt. Efter en viss mall.

Naturlig är ju naturligt – och jag är jag. På ett sätt genuint och äkta, men kanske inte helt passande när så mycket handlar om filter och yta idag? Igen: det är inte fel med filter. Det är bara inte “jag”. Inte längre. Och jag tror att vi ska våga visa de yngre att det finns ett verkligt liv utöver det filtrerade de lever i. Där vi alla kan vara omtyckta precis som vi är.

Jag har vågat mycket i mitt liv hittills och provar igen. Läskigt, men jag har ju dig Tiina. Vi kanske kan fixa en ny profilbild snart, tillsammans? 😉 (Den två år gamla kan ju alltid få komma tillbaka, haha.)

Så… profilbild eller ej? Det är frågan.

// Kram Linda

Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda

Jessica Alba, Penelope Cruz och jag.

Ja, om du bara visste hur länge jag har sett fram emot att skriva just den här rubriken. Haha! Den känns ju helt naturlig, inte sant? Det är once in a lifetime och – passar nog bara idag. Jag och de här två tjejerna, om man kisar lite är det svårt att skilja oss åt, eller hur…? Vi har en hel del ihop… men inte för att de vet om det. Inte än. Eller så har de full koll på läget.

Nä, skämt åsido… vi tre har nog bara en sak gemensamt, vi blir alla ett år äldre idag. Det kan vara några fler som blir det, fast få som jag känner till och jag vet inte varför jag egentligen drar upp det, för jag har inte varit så mycket för att ”fira”. Jag menar inte att söka efter gratulationer. Nu fyller jag 41 och hade ingen stor fest vare sig när jag fyllde 30 eller 40 (inte heller 35), även om det har uppmärksammats. Jag laddar nog för att fira häcken av mig vid 50 (hej 2026), men annars har jag legat rätt lågt.

Jag tycker mest att rubriken är kul. Och dagen påminner mig samtidigt om att jag har fått ännu ett år. Det är inte alla förunnat idag. Flera vänner och bekanta har gått ur tiden vid rätt ung ålder på sistone, så det gäller att bromsa in och reflektera en stund. Vad gör jag med min tid? Ansvarsfullt och lite ångestfyllt att tänka så kanske, men vad fokuserar jag på? Är det konstruktivt? Det är väl en bra sak att fundera på när man lägger ännu ett år till handlingarna. Jag tror det.

Jag tycker mycket om att fylla år den här tiden på året. Det sade jag till mamma härom dagen. Tidig vår, med hopp om sommar. Det kan vara solsken, så blinkar man till så snöar det, så blinkar man igen och då haglar det och så börjar det om. Men ljuset har i alla fall kommit hit, löftet om sommaren viskas genom knoppande buskar och träd. Vi vet inte alls hur sommaren blir (regn, någon?), men förhoppningen om sol och värme finns. Jag tycker så mycket om det. Och ljuset.

…fast allt det här är inte riktigt sant. För jag vet en till – kanske två – som delar födelsedag med mig. En kille som gick i en parallellklass i skolan men gick bort i cancer år 2014. Jag ska inte säga att vi kände varandra, men vi kände ändå till varandra. Och jag kan gnälla över att åren går fort, att man åldras och att det ena eller andra inte är precis som jag hade önskat…

Eller så kan jag vara tacksam över att få ett år till, att faktiskt få vara med och uppleva vad som sker omkring mig. Jag väljer det senare. Fortsätta att umgås med familj och vänner, lära känna nya människor och ta hand om min plats.  Något annat vore ju förmätet. Jag får ju vara här. Grattis till oss.

Congrats Jessica and Penelope. I wish us all a Happy Birthday.

// Hugs, Linda

“Hur ser det då ut när du är 50?”

Jag fick en fråga härom dagen som fick mig att haja till och sen tänkte jag inte mer på det, trodde jag… men det fastnade tydligen i mig, för det flimrade förbi med jämna mellanrum när jag diskade eller stod i duschen. Eller nåt annat. Du vet, när tankarna har en tendens att drifta iväg.

Det var vid lunchtid på ett av mina extrajobb som jag satt ner och åt. Inte helt ovanligt, det händer i stort sett samma tid och på samma plats varje pass, inte heller var det ovanligt att jag hade med mig min “pillerburk”. Helst tar jag mina kosttillskott till varje måltid.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Jag har varit svårt “sjuk”. Inte diagnostiserad (tack och lov), men med så grav näringsbrist och problem i kroppen att jag idag är genuint tacksam över att det hittills har gått så pass bra som det har gjort. Kroppen är sannerligen det största miraklet av alla. Men jag har ätit mängder av tillskott för att bygga upp min kropp igen, sedan sommaren 2012.

Där brukar folk rygga tillbaka, men jag KÄNNER hur det har förändrat min kropp – mitt liv. Det här är ett nytt liv, i allra högst grad. Om framtiden vet jag inget, men jag vet varifrån jag kommer och… det var inte kul. Smärtan,  utmattningen, magen som var i uppror, matintoleranser, leverns avgiftning, sockermissbruket… nej. Och jag behövde ingen diagnos för att veta att jag mådde sk*t. Jag behöver inte heller en diagnos för att känna att jag mår bättre idag.

Mitt hma-test från januari 2000.Dock har jag INTE ätit planlöst, jag har inte gissat och tagit “en av den och en av den” för att jag kanske behöver det. Aldrig i livet. Jag har gått till kunniga terapeuter, mätt min näringsstatus med QMA (frekvensmaskin) och gjort en HMA (hårmineralanalys) för att se vilka näringsämnen just min kropp önskade.  Och i mitt fall var det väldigt mycket. Men jag VILLE göra det, för chansen att jag skulle kunna må bättre.

Och det vill jag fortfarande. Det är därför jag jobbar med att hjälpa andra idag.

(Ska du satsa på dig själv och din kropp, så gå till någon som kan. Inte bara någon som tycker att det är “kul”, gör dig själv tjänsten att gå till någon som har utbildning. Ta reda på vad just du behöver. Och hur näringsämnen fungerar – eller inte – ihop med varandra, det är ett stort ämne…)

Vi har alltid alternativ. Vi kan alltid säga “jag vill inte” eller “jag orkar inte” eller “jag är inte intresserad” eller “jag tror inte på det”. Vi har alla alltid rätt till våra personliga åsikter, jag skriver inte det här för att övertyga någon annan. Det räckte för mig att känna i min kropp och läsa om hur cancer, diabetes och demens ökar lavinartat. Jag VILLE styrka min kropp. Otvivelaktigt.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI alla fall. Jag satt alltså där i godan ro och åt min för dagen medhavda matlåda – utan att behöva värma den i någon av de otaliga mikrovågsugnarna (javisst, jag har knåpat ihop en fjärde matbok om picknick och matlådor utan gluten) – och hade ett härligt sällskap. Det händer också varje lunch, ett riktigt guldställe att jobba extra på.

Nåväl. Min kollega såg min pillerburk, att jag tömde den på ett antal (kanske 10 stycken?) och tog dem i anslutning till måltiden. För att hjälpa och stötta matsmältningen, binjurarna, ämnesomsättningen, sköldkörteln, blodet… ja, de har ett syfte var och ett av dem – men de jobbar bäst tillsammans. Det är vad man kallar synergieffekt. Hon såg på mig, frågade lite försiktigt vad det var och jag svarade. Då säger hon det som jag sedan kom att tänka på lite då och då.

“- Hur ska det då se ut när du är 50 år?”

Jag förstod direkt att hon syftade på att med tiden kommer det ju ännu mer piller och mediciner och hur ska det då se ut om det är så HIMLA mycket redan nu…?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det är ju egentligen rätt tänkt. Och ändå så snett. För, vi har ju en sorts bild av hur livet ska se ut. För att inte tala om ålderdomen. Som att vi förväntar oss att det ska bli smärta, sjukdom och demens. Som om det vore naturligt. Det är det inte. Bara för att många hamnar där. Om vi vill kan vi hjälpa kroppen på många sätt, för att stärkas och balanseras. Det behöver inte alltid vara med kosttillskott, men tro mig – de kan göra något som känns som ett under. Och allt kan inte räddas, men det går väldigt fort att rasera med dagens livsstil. Vi kan strunta i allt, men varför skynda på åldrandet?

Det handlar inte om att kränga tillskott. Det handlar – för mig – om att kunna förmedla ett sätt att leva för att förlänga livet och det goda med det. Visst, jag är ärlig med att man bör välja till och från vissa saker att äta  eftersom kosten är grunden, bränslet. Det vi bygger våra kroppar av. Att vi bör undvika att skapa inflammatoriska processer. Det gäller att fråga sig själv vad det är värt. Att hitta nya goda saker.

kanelbulle med pärlsocker_Jag har pratat en del med äldre människor runt 80-årsstrecket och för att vara diplomatisk kan man väl säga att “det är svårt att lära gamla hundar sitta”… man vill “unna sig”. När man ändå är så gammal. Varför göra det ännu svårare när de inte mår bra? undrar vän av ordning, fast jag har förstått att det inte är lika lätt för alla att faktiskt göra en förändring. Men, senast när vi pratade hade det gjorts förändringar för att det “inte är värt att må så dåligt” som man gör av socker och gluten. Bingo. Inte för mig, utan för deras hälsa. Ett bättre liv.

Det känns underbart att kunna få människor på andra tankar, möjligheten att kunna introducera en kost som stärker och förklara vad som raserar. (Det vi ofta äter varje dag, tyvärr.) Så jag äter gärna mina kosttillskott, för jag vet att de ger mig stöd. När min kropp är i bättre balans kan jag dra ner på dem. Jag rekommenderar mina klienter det de behöver (allt är individuellt) och trivs med att kunna hjälpa. Bara det är jag så jäkla glad och tacksam för.

Vad jag svarade på hennes fråga? Jag är glad att jag fann mig, för det finns inget jag hellre hade svarat. Så är det sällan i stunden. men det var väl bara så naturligt.

“-Nej nej, då är det inte så många. Det är därför jag äter dem nu.”

Den som lever får se… men det är min ambition.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda