Category Archives: Mitt nya liv

– Det här är en del av mitt nya liv. –

Hej då 2019. Hej 2020!

Tack 2019. Inte på många långa år – så länge jag kan minnas faktiskt – har jag tagit farväl av ett så pass bra år för mig privat, även om jag har velat fokusera på ljusglimtarna (2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017… men 2018 var jag faktiskt “nygravid” 😉 ). Det har varit tunga år och tuffa tider (mest beroende på min stora barnlängtan och alla försök som gått i stöpet) men 2019 gav mig så ALLT jag har önskat mig under så lång tid – och dubbelt upp!

2019, mycket glädje och kärlek, men även stark oro och en känsla av overklighet. Att vara 40+ och vänta två barn kallas ”riskgraviditet” och efter att inte ha fått ett endaste litet plus en enda gång på fyra år, var jag rädd att inte hinna gå tiden ut. Att de inte skulle stanna. Jag hade lite svårt att veta hur jag skulle hantera det, jag ville inte vara ängslig men kunde samtidigt inte annat. Det var så nära nu – de var så nära!

Mitt 2019 började – milt uttryckt – med ett kraftigt illamående. Jag firade nyåret själv med mina barn, som bara var några millimeter stora då, om ens det, och det var mitt eget val och största önskan, eftersom alkohol och människor stod allra längst ner på min önskelista då. Jag var frusen och det körde runt i magen (nja hormonerna rusade runt i blodet, egentligen) men jag hade köpt skaldjur och alkoholfritt bubbel och färsk frukt (det blev ett foto till instagram) för att fira med mina två små, men gode tid vad fruktansvärt illa jag mådde.

En morgon i början av året satt jag på ett fullsatt pendeltåg på väg till jobbet när jag var tvungen att panik-kliva av, för att jag höll på att tuppa av (och inte fick ner huvudet mellan mina knän på grund av att sätet framför var så nära) och var så illamående att jag inte var säker på vad som kunde ske. Så jag satt plötsligt på en bänk på en perrong med en isande Alfrida vinande runt huvudet och kunde inte få nog av kylan och den friska vinden. Jag väntade in ett annat tåg med en vän, så att jag kunde få sällskap resten av vägen. Och då var jag runt vecka 10 eller nåt, men jag höll det hemligt. Det kändes som en lång graviditet a head.

Och trots detta blev 2019 mitt bästa år på länge. Jag hade gjort om det igen för att få träffa dessa små ljuvliga, roliga, kärleksfulla, vackra små varelser. ❤️❤️
Jag gick upp 19 sköna kilon med dessa små godingar inneboende. Trots det var det en ”smidig” graviditet, som i stort sett bara gav mig en stor mage och ett extra svullet ben (Isak tryckte på den sidan) även om det blev rätt tungt. Och min kärlek växte i takt med magen. Glädjen över att de båda små liven höll sig kvar och växte. Att varje ultraljud visade på fina värden (trots viss oro över KUB-värdet på grund av ålder och IVF) det var ljuvligt. Och overkligt.

Under min graviditet var det tre – av varandra oberoende – vänner som sade samma sak: ”Jag tror att det är en kille och en tjej”. Övriga sa inte så mycket, mer än att de var glada för min skull. Ingen sade någonsin något negativt till mig om tvillingar, även om de tänkte tanken. Men det där satte griller i huvudet på mig och även om jag var beredd att släppa kontrollen och ta emot vad som än var menat (”Är jag kanske en pojkmamma? Flickmamma?”) så var jag för nyfiken. Det skulle vara roligt att försöka förbereda mig och saker till dem. Vad det än skulle bli.

Så under ultraljudet i mars, när min pappa följde med som sällskap, fick vi så veta att det var en pojke och en flicka. Åh! Min glädje kände förstås inga gränser, allt var så otroligt overkligt. Jag? Två barn?! Och att jag på en enda chans skulle få både en pojke OCH en flicka…? Ofattbart.

Sommaren blev varm. Säkert inte tillräckligt för de som firade semester, men i min kropp var det hundra grader och i min lägenhet räcker det med +15 ute för att det ska bli +30 inne (nästan), så du förstår ju när det låg runt +25-30… Jag smälte nästan. Med fläkt, AC, isglass och Netflix-serier låg jag som en strandad valross i soffan

En levande eld som brinner.sen bröt Klådan ut. Klådan från underjorden som troligen berodde på hormonernas belastning av levern, jag fick aldrig diagnostiserad Hepatos men mina värden steg ändå något. Mellan kl 23 och 05 på natten hade jag sån klåda över kroppen att jag slutligen faktiskt bad om att få bli igångsatt. Det var som en miljon myggbett, jag kunde inte slappna av ens med sömntabletter (jodå) eller antihistamin (yes). Fy fasen. Jag kramade isblock direkt från frysen och lät dem smälta mot kroppen för att kyla ner det som brann under huden. Jag höll på att bli helt tokig och var utmattad.

Så jag, som i viss mån fasade för en smärtsam förlossning med inte bara ett utan två barn, BAD då om att få bli igångsatt. Det var ändå inte så lång tid kvar innan jag skulle bli igångsatt, kanske en vecka, och jag var så less på klådan att jag var beredd. Och jag tackar mina lyckliga stjärnor för att jag blev tagen på allvar. Att det mitt i BB-krisen under sommaren gick att bereda mig plats efter två dagar… och jag undrar om jag hade vågat annars. Självklart kunde de två inte ha varit kvar där inne för evigt, men jag blev tuffare än jag egentligen var, för jag stod bara inte ut.

Och efter två dygns arbete tillsammans med ljuvliga team och i samarbete med min mamma och vän Jennifer, kom de så måndagen den 29:e juli. Vaginalt och utan smärta (som jag minns det, haha), eftersom jag valde epiduralbedövning. Innan dess var det desto tuffare och när jag hängde över en gåstol och knappt orkade fokusera på att två skulle ut, fick det vara nog. Tyvärr kom tvilling 1 (Isak) inte ner i bäckenbotten som han borde, så en stund var det oklart om det skulle bli sugklocka på honom och akutsnitt på tvilling 2 (Juni). Men efter att barnmorskan förklarat läget – ”nu måste de ut, Linda” – så krystade jag i en halvtimme med alla krafter jag hade. Tänk ändå vad mycket man orkar fastän man tror att man är helt slut – jag ville ju träffa mina barn! Och ut kom de, med 16 minuters mellanrum. När min fantastiska pojke väl var ute, höll läkaren fast min ljuvliga flicka utanpå min mage så att hon inte skulle ha möjlighet att snurra runt när det blev rymligare, medan jag laddade ny energi och ny krafter.

Så ja, 2019 levererade. ❤️❤️

Att få tvillingar har hela tiden engagerat andra runt omkring. Själv var jag överlycklig över att de var två, men även okända på stan blev i eld och lågor när jag sade att de var tvillingar. Idel glada miner överallt. Och det generella mönstret var som en trestegsraket: 1. När jag berättade att jag var gravid. Stort leende. 2. Att det var tvillingar. Ännu större leende.
3. Att det var en pojke och en flicka. Spontant: ”Men det är ju perfekt!”

Även ute på promenad blev och blir de ständigt uppmärksammade, en dag mötte jag en man med en barnvagn med ett barn, mannen sa – samtidigt som han passerade – ”Åh, tvillingar? Grattis, jag är också tvilling!” Jag vände mig om och log. Medan han fortsatte bortåt ropade han ”Två pojkar? Två flickor?” Jag vred på huvudet åt hans håll och svarade ”En av varje” varpå han utropade: ”Som jag!” med ett leende och pekade på sig själv. Äldre damer är ofta intresserade av att de är tvillingar och en som vi mötte i entréplanet på sjukhuset innan vi lämnade BB sa att hon själv var tvilling och att det är något speciellt…

…och det är klart. Utöver att de är svåra att tajma med mat och sömn (fast ibland är det löjligt lätt, ändå) och det tar bra lång tid att komma iväg hemifrån med två som inte alltid är samarbetsvilliga, så är de det bästa som hänt. Och att de är två är en gudagåva. Att det blev syskon, att de har varandra efter så lång tid och så många försök.

Nu har det gått fem månader sedan de kom. Vi har just upplevt vår första jul och nyår tillsammans, ihop med nära och kära som öser så mycket kärlek över mina barn. Herregud. Jag är så tacksam för det och för mina fina föräldrars hjälp i de dagliga sysslorna. För vänner som erbjuder hjälp. Barnen tycks charma allt och alla, jag är en mycket stolt tvåbarnsmor efter år av ingenting. Det är vad mitt 2019 har kretsat kring: hur mina älskade vackra små barn växer och frodas, hur de har utvecklats från små orörliga paket till att le och skratta högt, kunna greppa efter saker och känna igen oss i familjen. Och min framtid.

Ni som har barn vet ju, jag är så tacksam över att jag får vara med om det. Tacksam över att vissa tycker att de liknar mig, över att de börjar likna varandra mer och mer. Över de mjuka och fina energier de har, den stora kärlek de kom med som är bortom allt jag har sett eller upplevt tidigare. Och oron, känslan av otillräcklighet och funderingar kring framtiden. Men också känslan av samhörighet och att höra till. Vara en familj.

Härifrån går vi tillsammans framåt. Bara den stora tanken, den känslan. Enormt. Välkommen 2020, jag hoppas så på ännu ett bra år

Namaste.

// Kram Linda

Mitt nya liv – med tvillingar. ♥ ♥

Hej min vän.

Det är väldigt länge sedan nu. Jag hade tänkt skriva långt tidigare, men så har det inte funnits tid till det… dag och natt har båda mina armar varit upptagna, nästan, så jag har liksom inte kunnat sitta ner för att öppna datorn.

Och det är lustigt ändå hur allt annat i mitt liv strax innan saktade in; hur mina klienter inte bokade in sig på samma sätt som tidigare och hur mejlen inte kom i samma strida ström som förut, men jag fick ett annat jobb på heltid. Jag hade redan valt att dra ner till två yogaklasser istället för tre i veckan. Jag hann inte heller skriva inlägg den takt jag önskade – eller lyckas kommunicera varför. Som att det på ett sätt redan var klart, att det förbereddes utrymme för den tveklöst största resan i mitt liv hittills.

Att bli mamma.

Och vilken resa det har varit. Jag valde att bli mamma på egen hand via en klinik i Danmark, med start i oktober 2014, en resa jag gärna hade delat med dig men kanske har du sett det från ovan. Man brukar ju säga att om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle bli, så hade jag aldrig vågat. Och så säger man, “men jag hade aldrig velat vara utan det”, när det har gått bra. Fram till nyligen tänkte jag att det nog inte skulle gå vägen, inte efter fem års fruktlösa försök. Jag hade inte börjat bearbeta att jag skulle bli barnlös – det ordet kunde jag bara inte identifiera mig med – men insåg att det kunde vara dags att börja.

Tack och lov fick jag ut många ägg i mina försök, ägg som befruktades och delades, som kunde frysas ner. Så de gånger jag kunde göra nya frysförsök var många. Under de fem år jag reste kontinuerligt, under mina 14 resor till och från Danmark, gjorde jag 10 försök. Men 9 av dem blev inte ens ett plus, jag blev aldrig gravid. Förrän i det allra sista försöket, med de två sista ägg som fanns kvar i frysen. Otroligt. 

Båda valde att stanna, den sista gången. Båda valde att utvecklas till små, vackra människor som hänför mig dagligen (och nattetid). En pojke och en flicka. En dröm som gick i uppfyllelse, tvillingar blev nästan för mycket att hantera, för bra för att vara sant. Men nu är de här: Isak och Juni. Två bedårande själar som jag är så tacksam över att få leva med – över att överhuvudtaget få träffa!

När människor i min omgivning frågade mig – under denna femåriga process – om jag hade barn, svarade jag ofta bara kort “Nej…” och tänkte: “…inte än“.

Det var någonting inom mig som inte gav upp, något jag ofta kunde vara lite arg och irriterad på. Varför kunde jag inte bara vilja vara utan barn…? Varför skulle det betyda så mycket? Varför kunde livet inte bara vara nog som det var, skulle inte det vara enklare? För alla försök, all längtan, all väntan, all smärta och sorg (utöver alla pengar) var så tungt utmanande och utmattande. Men jag kunde inte ge upp. För mig var saknaden och tomheten alltför stor, där skulle det bara vara barn. Så, så länge jag hade ägg kvar gjorde jag mina resor. Det var planen, så fick jag tänka till sedan.

Vissa mornar gick tåget till Köpenhamn runt kl 07 från Stockholm, så jag kunde ta nattbussen till Centralen. Jag vände hemåt efter behandlingen och landade på Centralen igen runt kl 22, ofta med huvudvärk. Om jag inte fick sällskap av min fina pappa som gjorde flera resor med mig. Så följde en två veckors nervös väntan. Det blev en vana att göra graviditetstestet, kliniken önskade ju besked, en fredagskväll eller lördagsmorgon, så att jag kunde hantera min sorg under helgen och vara ‘fit for fight’ på måndagen. För sedan var det ju klientmöten, yogaklasser och jobb igen. Och tanken på att åter försöka föddes.

Jag har ju suttit med försök som har blött ut under yogaklasser, insett vad som skett men bitit ihop och med lugn röst guidat genom passet, för att släppa fram gråten när deltagarna gått. Det har varit smärtsamt, nätterna långa och resorna många. Och ändå, när jag sitter här med de allra vackraste (bokstavligt talat) små själar som jag har sett, när de ligger och sover bredvid mig, är det ju värt allt. Varenda tågresa, varenda natt med funderingar, varenda tår. Märkligt, att det kunde ske till slut.

Kanske hade du ett finger med i spelet ovanifrån? Jag kan ju intala mig sådant… och vem kan motbevisa mig? Kanske höll du även ett vakande öga över den förlossning som kunde ha utvecklats till ett trauma, men som stannade vid att bli ett drama. Det som kunde ha blivit sugklocka och akutsnitt, för att pojken (kallad “tvilling 1”)  inte hade kommit ända ner i bäckenbotten och min livmoder var uttröttad efter två dygn, men då kom krafter djupt inifrån som gav mig ork att krysta fram dem. Den 29 juli 2019, 16 minuters mellanrum. Herregud. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu vet jag. 

Det tog alltså två dygn, kostade 1,5 liter blod och med ett Hb på 81 fick jag åka lite rullstol efteråt, men det var så värt det – såklart. Det gick ju bra. Nu är de här och vi fortsätter framåt tillsammans, det är mitt fokus i nuläget. En dag i taget, vi lär känna varandra fortfarande och jag är så oerhört tacksam över att jag orkade. Att jag inte gav upp. 

Här börjar en ny tid, ett nytt liv. Som en vän och kollega uttryckte det, så har mitt företagsnamn aldrig varit mer passande. Hur det ser ut framåt nu vet jag inte riktigt, men jag ska ta all tid jag har för att vara tillsammans med mina barn. Vara närvarande – så mycket jag kan. Jag ser på min gudson som idag är 19 och vänners barn att det går fort. Jag vill vara hos och med dem.

Idag skulle du ha fyllt 44 år, min vän. Samma dag som vi ska fira att en av mina barns vackra gudmödrar fyller år. Tänk, livet och döden. Jag hoppas att du finns med oss någonstans, att du ser, följer och vakar över oss. Tanken känns fin.

Att du ändå är med. 

Kram och kärlek,

// Linda

Hej då 2018. Hej 2019!

2018. Ännu ett år som passerar och försvinner, som öppnar för ett nytt. 2019.
Jag tycker att det känns spännande, då de senaste åren har varit rätt kämpiga överlag och inte har levererat så värst mycket positivt – vilket jag tycker att många med mig vittnar om. Jag fokuserar gärna på det positiva, men även 2018 har varit ganska slitigt (…i ärlighetens namn).

Dock finns det ju undantag i skimrande ögonblick – och nu börjar det banne mig känns som att en ny tid gryr! 😍 Vem vet, kanske blir 2019 riktigt bra…?

2018 började som 2017 slutade: med värme, skratt och samhörighet på jobbet, med viktiga, vänliga och vackra arbetskolleger. Jag blev till och med avfirad med buller och bång och presenter, otroligt fint och tacksamt då det inte ens är brukligt att göra det med ”timmisar”…? Eftersom jag blev av med min tillfälliga anställning då kontoret/enheten jag jobbade på stängde ner, så jag föll fritt där för en kort stund.

Jag bestämde mig tidigt för att 2018 skulle få bli ett roligt år, att jag skulle låta glädjen och lusten styra mig – även om det kunde innebära sämre ekonomi, jag ville inte bara leva med plikter, måsten och krav… i ett jobbigt ekorrhjul. Och tack och lov gick det bra. Över. Förväntan. Jag sökte tre timmisjobb och fick – fyra. Galet. Tänkte att ‘nu är det bara att satsa’ och försökte lära mig helt nya datasystem och rutiner, regler och strukturer – samtidigt. Som jag lärde känna nya kollegor. Spännande, så här i efterhand var det många öppnade dörrar som gjorde att jag kunde välja när och var jag ville jobba. Det kändes kul!

Jag har en förmåga att göra det onödigt krångligt för mig själv, men… äh. Det bara blev så och det gick ju bra! Vintern och våren var bra med allt nytt och yogan gick som tåget med fulla yogaklasser. Det var en lugn och stilla plats att få vara på, för balans och återhämtning även för mig. Jag åkte till mitt ljuvliga Jämtland både på sportlovet i februari (hej -29 grader) och över påsk – jag fick även vara där över midsommar, lyxigt!

Det firades bemärkelsedagar, mina vänner fyllde 30 och 35 och 40 år under vintern och våren och hyllades med stora kalas eller rent av överraskningar… jag fyllde själv 42 i slutet av april och kände att det kanske är svaret på allt… ändå? Under sommaren fyllde min bror 40 och min mamma 65. Det var många kalas!

I början av juni gjorde jag en otrolig resa med en god vän till Göteborg för att gå på en efterlängtad Foo Fighters-konsert. Det var en av mina absolut bästa konsertupplevelser hittills. Kanske också för att vi åkte till hennes hemstad, så hon kunde visa mig den i tre dagar – i vackert väder. Sist jag var på en konsert i Göteborg var Michael Jackson 1997! Det var också speciellt att få stå så nära (längst fram nästan) en legend. Må han vila i frid.

I slutet av juni släppte vi taget om vår fina yogastudio sedan tio år tillbaka. Det var supertungt men vad vi hade bestämt oss för. Det kändes viktigt att få vara ledsen och sörja, minnas alla fina möten och människor – även om man vet att det måste bli på ett visst sätt. Man vet att allt förändras, vet inte vad man kan få och saknar det som varit… men jag är lyckligtvis rätt bra på att ladda om. Framåt filar jag lite på ett nytt sätt att arbeta med klienter, var vi än befinner oss…

Sommaren var magisk och varm så in i… ugnen. Jag gillar ju norra Sverige och har inget problem med kyla, så de +30 graderna jag plötsligt hade hemma var lite väl överdrivna, tycker jag. Låg mest i mina föräldrars pool när jag inte jobbade och det var mitt sätt att överleva. I juli gjorde vi i familjen en resa till magiskt vackra Österrike. För att fira min mamma skulle fylla 65 och att min bror hade fyllt 40. Det var en suverän vecka i makalös natur, vi såg så mycket på en vecka att vi var helt slut efteråt. Men vilket land, så vackert och vänligt! Jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit.

Under sommaren bjöd mina jobb på en massa kontraster, inte minst jobbade jag på Arlanda när det var fotbolls-VM och fick träffa både resenärer till matcher och några av fotbollsfruarna. Jag jobbade under poolpartyn på Pride, annars dök det upp både trolleriartister,  en Hollywoodkändis (som jag inte kände igen!) som beställde champagne, dokusåpadeltagare som var urtrevliga och en himla massa vanliga härliga människor! Nu under hösten hamnade jag mitt i händelsernas centrum genom att bland annat dagligen möta många personer som beviljats att vara kvar i Sverige för att studera (läs: gymnasielagen). Märkligt hur man hamnar mitt i utan att aktivt söka sig dit. Både intressant och spännande.

Och från det ena till det andra… i slutet av augusti avled min älskade mormor efter en tids sjukdom. Vi har stått varandra nära i livet och naturligtvis var det svårt, men vi fick (läs: tog oss) möjligheten att vara hos henne dag och natt i tre veckor, både på sjukhus och hospice. Det gör något med en att vara så nära en döende och döden under flera veckor, det där som vi liksom inte vågar närma oss annars. Här tvingade jag mig själv att våga vara nära, ärlig och stå kvar. Det var så mycket närhet och tillit, självklart en massa sorg men också mängder av kärlek. Nu finns saknaden kvar, men även en tacksamhet över att få ha spenderat så mycket tid med henne på slutet.

Mitt i sorgen över att hon låg för döden, gick jag med min bror på en musikkonsert som varit planerad sedan 8 månader – Lars Winnerbäck på Södermalm. Och om Foo Fighters hade varit magisk, så var det här snäppet vassare ändå. Det var som en tröst för två brustna eller tilltufsade hjärtan. Han är bra på sådant, Lasse. Vi var väldigt i valet och kvalet om vi ens skulle gå mitt i allt, men valde att göra det tillslut. Två dagar senare somnade hon in för alltid. 

Samma morgon som hon drog sitt sista andetag och vi hade varit där och tagit farväl, började sms:en att rasa in. Min yogatermin skulle starta på Söder samma kväll och en efter en hörde deltagare av sig och meddelade att de inte skulle delta alls under den hösten. Samma dag. Det var tungt. Jag hade just tagit farväl för alltid av min älskade mormor och skulle släpa mig till en arbetsdag,  när mina yogisar plötsligt meddelade att de inte ville delta. Det var en vidrig känsla en vidrig dag. Jag funderade på vad det var Universum ville säga mig, skulle jag avstå helt från yogan? Lägga ner? Men de var två som verkligen ville vara med så vi körde, jag ville ha lugnet och läkningen även för egen del i det jag befann mig i, och under terminens gång växte gruppen till att vara i princip full när det var sista tillfället för terminen. Det kändes bra. Tack till er som deltog och kom tillbaka, det var värt mycket för mig.

Yogaklassen i Märsta blev stor men deltagandet svajade lite under terminen. Jag hittade en annan lokal som inte var samma sak som den fina studio vi haft, men jag blir varm av de deltagare som kan sluta sina ögon och ändå känna att “det är samma sak, bara en annan plats”. Ni är så starka, kloka och värdefulla. Tack.  Jag ser fram emot en vårtermin som blir ännu bättre i en ännu bättre lokal!

Mitt lilla företag Mitt nya liv fyllde 7 år i november. Hösten var lite tung av olika anledningar, men jag har nu samlat energi och kraft för att förhoppningsvis möta 2019 starkare. Man vet aldrig med livet. Jag har gett mig själv tillåtelsen att göras INGET när det har varit trögt, därför var hösten och vintern inte helt hundra i inlägg på hemsidan. Det kanske inte märktes, men jag valde att vila och är stolt över mig själv för det.

Så 2018 har varit mörkt och dystert, men även ljust och roligt. Både kvällar för sig själv och resor – inombords och ut i den stora världen. Om man ska fatta det kort. Utvecklande och givande, det är tur att man kan lära fortfarande.

Jag önskar oss alla ett fint 2019. 

// Kram Linda

Alla goda ting är… sju?

För en månad sedan idag, den 10 november, “fyllde” mitt företag 7 år. Det känns fortfarande spännande. Jag minns ännu den där gråa torsdagseftermiddagen 2011 när jag sprättade upp kuvertet som jag hämtat in från brevlådan; Mitt Nya Liv var fött. Och som jag hoppades och trodde att det skulle bli ett nytt liv.

Det blev det verkligen. Det var en tid i förändring som kom, med många roliga och fina kontakter. Vänner, kollegor, lärare och elever. Det har varit en ynnest att samtidigt få utvecklas tillsammans med så många av samma sort. Med samma energi. De som har haft en annan energi har jag nog omedvetet backat lite bort ifrån, för att kunna vara den jag är; bibehålla mig själv. Spännande och lärorika tider.

Nu har det passerat sju år. Det känns nästan overkligt men tiden är ju sådan, ibland svishar den förbi och ibland släpar den sig fram. Fascinerande. Jag har haft mycket kul och skrattat högt, gråtit en hel del, kämpat på i motvind och försökt surfa fram i medvind och nedförsbackar… det har runnit en hel del vatten under broarna, kan man sammanfatta det. Så oerhört mycket har hänt, ändå.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Och en egenskap jag uppskattar så mycket, är att jag kan stanna upp och reflektera. Jag är inte lika rädd för det längre, det gör inte lika ont, jag springer inte fram med skygglappar och stänger av. Och jag gissar att det till stor del beror på att jag har vågat möta allt det jag försökte springa ifrån. Att jag har mött mina rädslor och smärtor… släppt fram dem i dagsljus och tillåtit mig själv att hantera situationen. Jag ville aldrig, men det blev så. Tack och lov. Det har blivit ett helt nytt liv. Jag är en helt annan – men ändå jag.

En av mina stora fascinationer i livet är att kroppens alla celler byts ut över en tidsperiod på sju (7) år. Det ger mig hopp, om något! För ju mer vi lär oss om oss själva, livet vi lever och hur våra organ fungerar – desto mer kan vi ju påverka. Jag är alltså inte riktigt densamma idag som när jag fick brevet i min hand att mitt företag registrerats. Jag älskar den tanken. Man säger att alla goda ting är tre, och jag funderade lite över om de är sju… men med tanke på de sju dödssynderna, sakramenten och de sju små dvärgarna så vet jag inte längre. 😉

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har lagt minst sju år på att vrida och vända på allt. “Älta” skulle nog många säga, men jag ser det som att jag slutligen valde att sluta fly. Man orkar inte springa hur länge som helst, i alla fall inte jag som är mer explosiv än maratonlöpare. Jag får lätt håll (“mjältperson”) och tycker att det är vedervärdigt att vara ute och löpa. Skönt då att jag nu tillåter mig själv att sakta ner. Att jag idag kan vara utan att prestera. Glädje.

Och även om jag i grunden fortfarande är jag, så sker det saker under resans gång. Ett sätt att se på världen och situationer ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv, en vilja att förändra. Den där lilla rastlösheten som ändå hjälper mig framåt, är även den en generator. Jag ogillar att stå stilla på en plats och stampa, det vet den som känner mig. Men inte för att undvika lugn och ro, jag älskar känslan av trygghet, utan för att få stimulans. Att inte ledsna.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Så jag väljer nu att gå in på en ny väg. Jag vet först efteråt om den riktningen håller, men jag måste prova eftersom jag har fått frågan! Jag har lagt om min tid och mitt liv lite grann efter nyår; därför kommer jag nu att erbjuda kostrådgivning på distans (Skype/FaceTime) en period (till att börja med) istället för fysiska möten. Och jag tror att det kan vara bra både för dig och mig. Jag kan ta emot samtal från hela landet – eller från andra länder! Du kan sitta hemma utan att köpa en tågbiljett eller att behöva bege dig ut i trafiken, kanske lite mer i lugn och ro. (Har du varit på hälsoundersökning hos mig tidigare och vill göra ett återbesök, kontakta mig här!)

Detta är inte “up and running” i nuläget, men kommer att starta efter årsskiftet. (Du får gärna meddela mig här om det är av intresse för dig.) Just nu snickrar jag på vad man ska få med sig från det mötet. Jag kommer att prata om kost  (efter blodgrupp), livsstil och hälsa med samma energi och intensitet som jag gjort hittills! Jag kommer dock inte att ge råd om kosttillskott som jag då personligen inte kan följa upp och kontrollera med min maskin, men jag tror och vet att många har frågor om kosten – och önskar hjälp och stöd på sin väg.

Det blir ett nybesök första gången även över telefon eller dator och sedan uppföljning, precis som jag har haft tidigare med mina hälsoundersökningar. Detta för att det är viktigt för mig att skapa en relation, att få veta vem du är och inte bara rabbla vad jag tror på – jag vill hjälpa till. Alla är olika och jag vill att du ska förstå hur jag tänker, så att det landar genuint hos dig och för att det ska kunna bli en rutin – eller en ny livsstil?

För tiden går, sekunder och minuter blir till timmar som blir till dagar, veckor, månader och år. Jag vill göra det allra bästa jag kan av min tid och det börjar – här och nu.

Vill du följa med?

// Kram Linda

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

Kom ihåg mellanrummen.

Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.

Rosa löjtnantsshjärtan på rad, med gröna blad i bakgrunden.För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.

Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.

Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)

Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.

En gotländsk strand med vy över havet.Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.

Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.

rosalila blomsterFör många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.

Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.

Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.

Ett hjärta av gräs.Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.

Det är i mellanrummen.

Kom ihåg det.

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

Yogadags igen (en liten egoboost).

Åh, vinter nu! Så härligt. Isigt, krispigt och temperaturer ner runt -10 grader. Jag tycker att det är så galet vackert när allt är vitt vitt vitt, medan många klagar på kylan och vill bo i ett varmare land (…men aldrig kommer iväg) så promenerar jag gärna i knarrande snö och längtar ännu längre norrut. Snart så.

Men först! Nu är det äntligen dags att börja yoga igen. Jag älskar den lugna och stilla yogaform som jag leder. Det är dock inget jag har hittat på, det är den  MediYoga som jag mig lärt av Göran Boll, den är helt fantastisk. Och mina fina yogi(ni)s i klasserna, det är en ynnest att få leda dem.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Varför? För en lugn stund i vardagen. En plats för att landa. Utan att prestera, bända sin kropp ur led eller lyfta tungt. Man behöver varken vara vig eller smal, eller ens kunna sitta i lotus- eller skräddarställning. Det handlar om att lyssna till sig själv och sin egen kropp. En utmaning i sig, ibland.

Vad som krävs? En ambition och vilja att slappna av och släppa taget en stund. Låta kroppen få ett naturligt lugn. Det är inte alltid man når dit (det finns något som heter nervsystem i kroppen, som kan vara väldigt ansträngt), men vill och önskar man att koppla av, så är hälften vunnet.

Vad ger det? När vi kan slappna av så att kroppen går ner i vila (alltså inte distraktioner som tv- eller dataspel, tv-serier eller sånt som gör att vi “tänker på annat” ett tag) så läker den från grunden. Balanseras. Hämtar hem. Fyller på ny energi. Ibland blir reaktionen efter en klass en djup trötthet, medan vissa ibland blir piggare. Det beror på var i livet vi befinner oss och hur kroppen svarar.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Vägen dit? Det handlar i mångt och mycket om att lära sig andas på ett visst sätt, att hitta lugnet i det djupa andetaget. Så att syresättningen är maximal och lugnande för hela kroppen och alla organ. Det är svårt att förklara och låter väl konstigt, men när man väl har varit där… få saker är så lugnande.

Till sommaren stänger vi ner och släpper taget om vår yogastudio i Märsta, för att min mamma vill gå ner i arbetstid och spendera mer tid med min pappa, som också ska gå i passion. Helt rätt. Det innebär en sista, värdefull och viktig termin med yogan. Det blir en stor omställning även för oss, eftersom hon/vi har haft studion i tio fina år nu, men all good things come to an end. Som man brukar säga. Nu kommer något nytt.

Jag har nog ett fåtal platser kvar i mina klasser i Stockholm/Södermalm och i Märsta i skrivande stund, även om de flesta deltagarna har velat fortsätta en termin till. (Är du intresserad av en plats så skriv via detta kontaktformulär, kanske finns det utrymme att delta.) När jag mejlade ut och frågade om mina deltagare ville vara med, fick jag så fina och boostande svar (se några nedan) att jag blev alldeles varm – tack alla!  En sådan glädje.

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

”Jag längtar så efter din yoga! 
Kan inte tänka mig att göra något bättre :)”

”Ser fram emot detta. Har verkligen saknat yogan. (…) 
Längtansfulla hälsningar till yogan”

”Ser fram emot att åter få komma till dina yoga pass.”

”Ser fram emot att yoga igen,
det ska bli så skönt.”

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerAnnars önskar jag dig en lugn och skön termin på ditt sätt. Gå gärna ner i varv och puls med jämna mellanrum för en behaglig känsla. Men jag vet att det kan kännas ovant och svårt att komma dit i början, eftersom vi andas så “bakvänt” och ytligt i vardagen idag. Dock ger övning färdighet.

Och stunder av stillhet är en investering i sig själv.

Kom ihåg att hälsa är framtidens rikedom

// Namaste Linda

Chips med akrylamid (och andra val).

Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (20022007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?

Oskalad potatis.Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.

Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.

Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.

rosalila blomsterEn ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)

Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.

“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.

Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.

När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.

Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…

För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.

Fyra glas med rosévin i en skål.(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)

Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?

…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?

Matbok 1.Grunderna - framsidaJag ville lära mig om makronutrienter: fetterproteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat

…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)

Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! 

Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!)  som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.

Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!”  Krispigt  och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.

Det finns alternativ. Det är bra att veta.

Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.

// Kram Linda