Category Archives: Mitt nya liv

– Det här är en del av mitt nya liv. –

Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda

Jessica Alba, Penelope Cruz och jag.

Ja, om du bara visste hur länge jag har sett fram emot att skriva just den här rubriken. Haha! Den känns ju helt naturlig, inte sant? Det är once in a lifetime och – passar nog bara idag. Jag och de här två tjejerna, om man kisar lite är det svårt att skilja oss åt, eller hur…? Vi har en hel del ihop… men inte för att de vet om det. Inte än. Eller så har de full koll på läget.

Nä, skämt åsido… vi tre har nog bara en sak gemensamt, vi blir alla ett år äldre idag. Det kan vara några fler som blir det, fast få som jag känner till och jag vet inte varför jag egentligen drar upp det, för jag har inte varit så mycket för att ”fira”. Jag menar inte att söka efter gratulationer. Nu fyller jag 41 och hade ingen stor fest vare sig när jag fyllde 30 eller 40 (inte heller 35), även om det har uppmärksammats. Jag laddar nog för att fira häcken av mig vid 50 (hej 2026), men annars har jag legat rätt lågt.

Jag tycker mest att rubriken är kul. Och dagen påminner mig samtidigt om att jag har fått ännu ett år. Det är inte alla förunnat idag. Flera vänner och bekanta har gått ur tiden vid rätt ung ålder på sistone, så det gäller att bromsa in och reflektera en stund. Vad gör jag med min tid? Ansvarsfullt och lite ångestfyllt att tänka så kanske, men vad fokuserar jag på? Är det konstruktivt? Det är väl en bra sak att fundera på när man lägger ännu ett år till handlingarna. Jag tror det.

Jag tycker mycket om att fylla år den här tiden på året. Det sade jag till mamma härom dagen. Tidig vår, med hopp om sommar. Det kan vara solsken, så blinkar man till så snöar det, så blinkar man igen och då haglar det och så börjar det om. Men ljuset har i alla fall kommit hit, löftet om sommaren viskas genom knoppande buskar och träd. Vi vet inte alls hur sommaren blir (regn, någon?), men förhoppningen om sol och värme finns. Jag tycker så mycket om det. Och ljuset.

…fast allt det här är inte riktigt sant. För jag vet en till – kanske två – som delar födelsedag med mig. En kille som gick i en parallellklass i skolan men gick bort i cancer år 2014. Jag ska inte säga att vi kände varandra, men vi kände ändå till varandra. Och jag kan gnälla över att åren går fort, att man åldras och att det ena eller andra inte är precis som jag hade önskat…

Eller så kan jag vara tacksam över att få ett år till, att faktiskt få vara med och uppleva vad som sker omkring mig. Jag väljer det senare. Fortsätta att umgås med familj och vänner, lära känna nya människor och ta hand om min plats.  Något annat vore ju förmätet. Jag får ju vara här. Grattis till oss.

Congrats Jessica and Penelope. I wish us all a Happy Birthday.

// Hugs, Linda

“Hur ser det då ut när du är 50?”

Jag fick en fråga härom dagen som fick mig att haja till och sen tänkte jag inte mer på det, trodde jag… men det fastnade tydligen i mig, för det flimrade förbi med jämna mellanrum när jag diskade eller stod i duschen. Eller nåt annat. Du vet, när tankarna har en tendens att drifta iväg.

Det var vid lunchtid på ett av mina extrajobb som jag satt ner och åt. Inte helt ovanligt, det händer i stort sett samma tid och på samma plats varje pass, inte heller var det ovanligt att jag hade med mig min “pillerburk”. Helst tar jag mina kosttillskott till varje måltid.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Jag har varit svårt “sjuk”. Inte diagnostiserad (tack och lov), men med så grav näringsbrist och problem i kroppen att jag idag är genuint tacksam över att det hittills har gått så pass bra som det har gjort. Kroppen är sannerligen det största miraklet av alla. Men jag har ätit mängder av tillskott för att bygga upp min kropp igen, sedan sommaren 2012.

Där brukar folk rygga tillbaka, men jag KÄNNER hur det har förändrat min kropp – mitt liv. Det här är ett nytt liv, i allra högst grad. Om framtiden vet jag inget, men jag vet varifrån jag kommer och… det var inte kul. Smärtan,  utmattningen, magen som var i uppror, matintoleranser, leverns avgiftning, sockermissbruket… nej. Och jag behövde ingen diagnos för att veta att jag mådde sk*t. Jag behöver inte heller en diagnos för att känna att jag mår bättre idag.

Mitt hma-test från januari 2000.Dock har jag INTE ätit planlöst, jag har inte gissat och tagit “en av den och en av den” för att jag kanske behöver det. Aldrig i livet. Jag har gått till kunniga terapeuter, mätt min näringsstatus med QMA (frekvensmaskin) och gjort en HMA (hårmineralanalys) för att se vilka näringsämnen just min kropp önskade.  Och i mitt fall var det väldigt mycket. Men jag VILLE göra det, för chansen att jag skulle kunna må bättre.

Och det vill jag fortfarande. Det är därför jag jobbar med att hjälpa andra idag.

(Ska du satsa på dig själv och din kropp, så gå till någon som kan. Inte bara någon som tycker att det är “kul”, gör dig själv tjänsten att gå till någon som har utbildning. Ta reda på vad just du behöver. Och hur näringsämnen fungerar – eller inte – ihop med varandra, det är ett stort ämne…)

Vi har alltid alternativ. Vi kan alltid säga “jag vill inte” eller “jag orkar inte” eller “jag är inte intresserad” eller “jag tror inte på det”. Vi har alla alltid rätt till våra personliga åsikter, jag skriver inte det här för att övertyga någon annan. Det räckte för mig att känna i min kropp och läsa om hur cancer, diabetes och demens ökar lavinartat. Jag VILLE styrka min kropp. Otvivelaktigt.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI alla fall. Jag satt alltså där i godan ro och åt min för dagen medhavda matlåda – utan att behöva värma den i någon av de otaliga mikrovågsugnarna (javisst, jag har knåpat ihop en fjärde matbok om picknick och matlådor utan gluten) – och hade ett härligt sällskap. Det händer också varje lunch, ett riktigt guldställe att jobba extra på.

Nåväl. Min kollega såg min pillerburk, att jag tömde den på ett antal (kanske 10 stycken?) och tog dem i anslutning till måltiden. För att hjälpa och stötta matsmältningen, binjurarna, ämnesomsättningen, sköldkörteln, blodet… ja, de har ett syfte var och ett av dem – men de jobbar bäst tillsammans. Det är vad man kallar synergieffekt. Hon såg på mig, frågade lite försiktigt vad det var och jag svarade. Då säger hon det som jag sedan kom att tänka på lite då och då.

“- Hur ska det då se ut när du är 50 år?”

Jag förstod direkt att hon syftade på att med tiden kommer det ju ännu mer piller och mediciner och hur ska det då se ut om det är så HIMLA mycket redan nu…?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det är ju egentligen rätt tänkt. Och ändå så snett. För, vi har ju en sorts bild av hur livet ska se ut. För att inte tala om ålderdomen. Som att vi förväntar oss att det ska bli smärta, sjukdom och demens. Som om det vore naturligt. Det är det inte. Bara för att många hamnar där. Om vi vill kan vi hjälpa kroppen på många sätt, för att stärkas och balanseras. Det behöver inte alltid vara med kosttillskott, men tro mig – de kan göra något som känns som ett under. Och allt kan inte räddas, men det går väldigt fort att rasera med dagens livsstil. Vi kan strunta i allt, men varför skynda på åldrandet?

Det handlar inte om att kränga tillskott. Det handlar – för mig – om att kunna förmedla ett sätt att leva för att förlänga livet och det goda med det. Visst, jag är ärlig med att man bör välja till och från vissa saker att äta  eftersom kosten är grunden, bränslet. Det vi bygger våra kroppar av. Att vi bör undvika att skapa inflammatoriska processer. Det gäller att fråga sig själv vad det är värt. Att hitta nya goda saker.

kanelbulle med pärlsocker_Jag har pratat en del med äldre människor runt 80-årsstrecket och för att vara diplomatisk kan man väl säga att “det är svårt att lära gamla hundar sitta”… man vill “unna sig”. När man ändå är så gammal. Varför göra det ännu svårare när de inte mår bra? undrar vän av ordning, fast jag har förstått att det inte är lika lätt för alla att faktiskt göra en förändring. Men, senast när vi pratade hade det gjorts förändringar för att det “inte är värt att må så dåligt” som man gör av socker och gluten. Bingo. Inte för mig, utan för deras hälsa. Ett bättre liv.

Det känns underbart att kunna få människor på andra tankar, möjligheten att kunna introducera en kost som stärker och förklara vad som raserar. (Det vi ofta äter varje dag, tyvärr.) Så jag äter gärna mina kosttillskott, för jag vet att de ger mig stöd. När min kropp är i bättre balans kan jag dra ner på dem. Jag rekommenderar mina klienter det de behöver (allt är individuellt) och trivs med att kunna hjälpa. Bara det är jag så jäkla glad och tacksam för.

Vad jag svarade på hennes fråga? Jag är glad att jag fann mig, för det finns inget jag hellre hade svarat. Så är det sällan i stunden. men det var väl bara så naturligt.

“-Nej nej, då är det inte så många. Det är därför jag äter dem nu.”

Den som lever får se… men det är min ambition.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

Hej då 2016. Gott Nytt 2017.

Bokslut. Sammanfattning. Summering. Det är dags att kort blicka bakåt nu när 2016 lider mot sitt slut och vi ser 2017 skymta vid horisonten. För att gå framåt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och jag tycker i ärlighetens namn att 2016 rent generellt har varit ett rätt tungt år, energimässigt och gällande händelser runt omkring i världen. Men jag är nu redo att släppa taget och liksom alla andra år har jag förtröstan och ser fram emot ett ännu bättre år än det vi släpper taget om… det gör jag varje år.

Hoppet är det sista som överger en, liksom. Inte sant? Jag gör det gärna nu igen.

Men trots trötthet, tunga energier, stress och personliga kriser att hantera, finns det en hel del som har glittrat och gnistrat under 2016 – också. Musiken till exempel, 2016 blev ett Konserternas År… jag har fått se Adele, Winnerbäck, Laleh och Kent – fyra av mina “favoriter”. (Hur många kan man ha…?)

Adele-konsert Det började i april med Adele, en present till mig själv tillsammans med fina Jasna. Det var en otroligt häftig konsert med så mycket humor – vilken enorm begåvning hon är. Jag var helt blown away efteråt. Dessutom är vår vän så gott som dubbelgångare med Adele; SÅ roligt att se och höra. Svårt att koncentrera sig på vad hon sa, bara. 😉

Sen kom sommaren med A walk in the park” i Uppsala tillsammans med brorsan, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lars Winnerbäck. Miriam var en ren naturkraft, Melissa bra och träffsäker som alltid och Winnerbäck – var får han allt ifrån? Han är suverän varenda gång. Ren magi i sommarkvällen, även om den var mulen och lite kylig och regnet kom på sluttampen – men det märktes inte med tre favoriter på scenen. (Vi gick hem och köpte biljetter till hans akustiska och avskalade turnéstopp i februari… som redan är utsålda. Längtar.)

I november var det dags för lovely Laleh, på Globen. Även det magiskt. Det går inte att återge en konsert med Laleh, tyvärr. Det bara är… kan man väl säga. Läs gärna inlägget om du vill veta hur galet bra det var. Jag smälter det ännu.

kent_sista I december kom sedan finalen, lördagen den 17:e med Kents allra sista spelning någonsin (?). Ett fint och värdigt avsked efter en lång turné runt i landet, jag är tacksam över att jag fick möjligheten att vara med just där och då, tillsammans med Tomas och Emilie och Micke. Jag har varit ett stort fan under alla dessa år och vi har egentligen haft många fina stunder ihop… men nu är det tydligen över. Det var fint att få vara med i slutet.

Mer då? Jag fyllde 40 år i april. Det kändes pressat upp till det datumet, som om något flåsade mig i nacken (kanske en liten kris?), men när jag väl blev firad och kunde smälta tidens tand, vad jag gjort och hur långt jag har kommit, var det som att andas ut. Vila. Jag har vänner som tyvärr inte har haft förmånen att bli så “gamla”, så jag valde att se framåt med nyfikenhet. Ålder kommer vi aldrig ifrån. Inte heller livserfarenhet, om vi får vara med. Så jag ska samla på just den.

greklandsstrand_2Som en 40-årspresent, fick jag en Greklandsresa av min fina kusin och hans fru. Så vi reste till Kreta i juni, hon och jag – en fin vecka med härliga samtal, skratt, mat och strandhäng. Vi vandrade i Samaria-ravinen och strosade Chania, bland så mycket annat. Också ett fint och värmande minne att ha med sig när det är mörkt och kallt. Tack, Daniel och Gunilla!

Som ännu en present fick jag besöka Dalhalla i september, som ett avslut på en 40-årspresent i två delar som tog plats all over Dalarna, med min faster och hennes man. Det var så mäktigt. Och det är fint att få en upplevelse – eller flera, som i detta fall – i present. Några som vill vara med en och göra saker, det är en stor komplimang. Tusen tack, Sylvia och Magnus.

husfasader-pragVi gjorde även en fin resa till Prag i november  med familjen när pappa fyllde pensionär. Oväntat god mat, långa promenader, vackra sevärdheter och en hel del sömn. Som en dröm. Som vi fick vara med om tillsammans. Flertalet fina och roliga minnen att hålla nära hjärtat resten av livet.

Det har varit ett rätt händelserikt år, när jag ser på det i backspegeln. Många fina ögonblick och upplevelser. Jag som tänkte “…2016, har det hänt någonting?”. Och det är klart, Mitt nya liv” fyllde fem år i november. Det var roligt att fira.

I jobbet har jag har njutit av fina yogaklasser. Mysiga yogisar, viljan att vara i lugnet och stillheten. Jag tycker så mycket om det. Uppskattar min uppgift just nu i livet. Tacksam över att få vara den platsen för mina medmänniskor. Tusen tack.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI december blev en fjärde matbok färdig – Picknick och resmat. Det är ofta rätt slitigt in på småtimmarna strax innan avslut, särskilt eftersom dygnet tycks ha så pass få timmar just då, men när jag anser den vara klar är det en så ljuvlig utandning. Många timmars anspänning blir till avslappning.

Det finns en del mellan raderna som har varit svårt, ledsamt, uttröttande och på sitt sätt även stärkande. Det som inte dödar härdar oss, sägs det men ibland kan jag tycka att det känns tröstlöst. När saker och ting inte alls går på räls. Men kanske är det inte menat att vara problemfritt då, kanske har vi flera test att möta och kanske kommer det en ljusare dag inom kort. Vem vet, jag har då inget facit.

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Men jag har några planer för 2017, de är bara hemliga än så länge. Det har att göra med något som vissa av er har tjatat på mig om. Eller tjatat… frågat mer än en gång om. Och jag har en plan, ni får veta så fort det finns något att nämna.

Annars då… vad ligger i pipen just nu? Vila, generellt. Annars har jag några idéer:

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag ser fram emot Lars Winnerbäcks akustiska spelning i februari, en utbildning om missbruks-hjärnan i samma månad, att gå på Sweden Rock med Tiiniz och se rockbandet Aerosmith(s sista konsert) i sommar. Jag får väl summera i slutet av 2017 och se hur mycket av det som har skett…

…men nu börjar jag med ta farväl av 2016 och välkomna det nya med öppna armar. Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre.

Mitt nyårslöfte? Att sova mer/längre på nätterna. Jag började redan inatt.

Varmt välkommen 2017.

// Kram Linda

En vante på en brevlåda.

Jag har haft körkort sedan 14 december 1994. Men jag åker oftast kollektivt, har faktiskt aldrig ägt en egen bil – vilket bara känts bra hittills, för att jag har klarat mig utan och det ger en massa vardagsmotion att röra sig hela tiden. Dock kör jag gärna lånad bil när tillfälle ges. Men, detta till trots…

vintervag-med-sno-och-is…en förmiddag i februari hade jag svårt att åka kollektivt. Det det var en dag när jag stressade för att hinna med bussen, i detta fall. Jag går lite för ofta hemifrån för nära bussens avgång, så jag kan behöva springa sista biten. Så himla onödigt, men så funkar jag (på tal om vardagsmotion…). Så även denna kalla och dystra vinterdag.

Det var en situation med en himla röra av jacka, vantar, väska, hörlurar, telefon, busskort, matlåda och annat – men oftast har jag stenkoll på läget. Här trodde jag att jag hade det. När jag var på väg från bussen mot pendeltåget såg jag igenom mina saker, kände i fickor och insåg till min fasa att en av vantarna saknades… jag stannade först upp, såg mig omkring, gick sedan sakta igenom spärrarna vid tåget, klev nästan på det, men kände att jag fick ta nästa tåg. Jag måste hitta den.

Nej. Jag vet. Det är ingen big deal. En vante. Det finns värre saker i livet än att bli av med en vante, det är jag fullt medveten om. Ändå var det så jobbigt när det gick upp för mig att den inte var hos mig. Den kom nämligen från min farmors. Min salig farmor som lämnade oss för ganska precis 9 år sedan nu.

svart-tumvante Det blev som en klump i halsen, du vet när man tänker att “jag måste ha den!” och det går ju liksom inte att förklara känslominnen. De är inte rationella. Ett doftminne kan kasta en tillbaka i tiden till något man trodde att man hade glömt för länge sedan, så man känner direkt när det betyder något för en. Det var en väldigt söt svart liten tumvante dessutom, fint stickad och så lagom nätt. Vissa tumvantar är gigantiska, men den här var perfekt för mig.

Så jag gick tillbaka och snurrade runt, försökte se bussen jag hade åkt dit med, om den hade bytt nummer på det busstorg där jag stod, för att gå en annan linje därifrån? Men hur skulle jag kunna skilja dem åt, “min” buss från de andra, de ser ju likadana ut? Jag ville gå och titta igenom den, men var var den? Tänkte sedan att om någon hittat min vante, så kanske de skulle kontakta avdelningen på SL för hittegods…?

Ensamma fotspår i snön. Så, medan jag gick fram och tillbaka samma väg som jag gått från bussen, slog jag numret till SL. Insåg under samtalet att det skulle ta flera dagar för vanten att eventuellt nå fram till deras avdelning Stockholm, så chansen kändes ganska liten. Mitt i detta reflekterade jag inte ens över att jag jagade en vante. Efter ännu en vandring i området, med blicken fäst vid marken, klev jag motvilligt på tåget och åkte iväg. Jag måste ju till jobbet.

Tänkte på farmor. Hur jäkla klumpig och slarvig jag varit. Kände mig modfälld. Och även om jag vet att det inte är konstruktivt att vara sin egen värsta ovän, var jag djupt besviken på att en vante gått förlorad. Ett minne. Ett band till min farmor. Hela arbetsdagen fanns känslan i min kropp, som om jag på ett sätt hade svikit min farmor. Fastän jag naturligtvis inte hade gjort det med flit.

När jag kom tillbaka stationen med tåget den kvällen, såg jag mig noga omkring. Inte en tillstymmelse till vante. Med en tungt hjärta gick jag hem och kände att det här var en synnerligen tråkig dag. Skönt att den var till ända. Jag hade ingen förhoppning om att faktiskt hitta vanten igen och känslan gnagde i mig, fastän jag försökte bli av med den. Få den att släppa.

min-vanteSå, döm om min förvåning när jag morgonen efter går samma väg från bussen mot tåget, ser mig runt omkring (“kanske, kanske?”) och UPPTÄCKER MIN ÄLSKADE  VANTE PÅ EN BREVLÅDA. Högst uppe på den gula brevlådan ligger min svarta, blöta, tunga och kalla vante. Behöver jag säga att jag blev överlycklig? Ja, kanske orimligt glad och rörd, men det kändes som att bandet till farmor var tillbaka. (Jag fotade den till och med, haha!) Så lade jag försiktigt ner min vante i väskan.

På tåget till jobbet var jag sedan djupt tacksam och så mycket lugnare. Kände att jag var så GLAD att en person hade brytt sig om min vante, lagt den så att den skulle synas och – tagit sig den tiden. Inte bara rusat på! Jag ville tacka, vem-det-nu-var, på det sätt jag kunde. Så jag knåpade ihop en text till lokaltidningen och skickade in den direkt:

notis-i-tidningen

Sedan var det frid och fröjd… vanten har jag fortfarande och är så himla nöjd med det. Jag hoppas att den som lade min vante på brevlådan kunde läsa det.

–  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –

Så. Härom dagen gick jag i samma område (som så många gånger i veckan) och pratade i telefon med någon, när jag såg något i ögonvrån, men jag sprang på… så vände jag mig om och noterade – en svart vante. Inte min, men någon annan hade tydligen tappat sin. Bra ställe för sånt, verkar det som? Då kom mitt minne tillbaka, jag hade inte tänkt på att jag tappade min sedan det hände. Var det någon som letade lika febrilt efter den nu, som jag letade efter min då?

Tänk att lite garn kan betyda så mycket.

I samma veva avslutade jag samtalet, jag hade farten uppe och ångade på mot tåget… men så stannade jag upp i steget och tänkte “Vänta nu! Vad håller jag på med?” Insikten slog mig att jag hade en möjlighet att återgälda tjänsten. Jag kunde ju få chansen att hjälpa någon annan nu. Den såg lite trasig ut, men någon kanske letade efter den ändå.

nagons-vanteJag såg att det var ett par minuter kvar till tåget skulle gå, vände mig om och gick bort till vanten, lade upp den på brevlådan (fotade igen, yes) och gick till tåget. Kanske slöts en cirkel där? Kanske blev någon annan lika glad som jag? Pay it forward, du vet. Att kunna göra en tjänst, för att man vill. Inte för att man måste. Jag vill inte springa och vara så upptagen att jag missar människor och …vantar på vägen.

Det är ingen notis i tidningen jag eftersträvar, men om den personen blir en tiondel så glad som jag blev av att återse sin vante, så är det värt den lilla uppoffringen det är att kunna stanna upp, se och göra. Vi kan ju hjälpa varandra. Samma brevlåda men en annan vante, mer än ett halvår senare. Jag kan bara hoppas att den har “hittat hem” nu.

Håll hårt i det du håller kärt, det är inte alltid man har turen att saker kommer tillbaka… men man vet faktiskt aldrig riktigt säkert.

Chansen finns.

// Kram Linda

Att åldras fortare än vi behöver.

Jag läser om anti-aging-krämer och botox, hur vi förtvivlat vill trolla bort de rynkor och linjer som livet har ristat in i oss. De små märkena livet ger oss, det som gör att vi är – vi. Vi vill ta bort dem. Fina tecknen på att vi har levt, att vi utvecklas och blir allt klokare. Visare.

Närbild på barken på en trädstam - en symbol för "rynkor".Men jag dömer inte den som vill ta bort sina linjer och rynkor. Inte alls. Jag förstår känslan. Dock tänker jag att medan vi lever på ett sätt som gör att vi åldras fortare, så blir det himla slitigt att samtidigt ta sprutor eller köpa dyra krämer. Som ett moment 22 lite grann. Stressigt. Och varför åldras fortare än vi behöver…?

Det finns ett par saker man kan tänka på för att kroppen ska få vila och hinna med att reparera sig själv inuti – att motverka det naturliga åldrandet. Det är egentligen helt naturliga och grundläggande saker, men vi kan ha hamnat lite på sniskan, sovit för lite och så… vilket gör att vi har skapat en obalans och så är vi där med ingrepp för att trolla bort resultaten. Här är några exempel:

Sen natt eller tidig gryning.* Sömn – att sova är läkande. Att inte sova nog skapar ett slitage på kroppen. Vi kan inte lagra sömn inför eventuell sömnbrist (sägs det), men vi kan sova ikapp. Eller tillräckligt. Vi kan hedra oss själva så pass att vi kommer i säng i god tid på kvällen och ger kroppen de timmar sömn den behöver. (Note to self.)

Om man kommer isäng men inte kan sova, kan man försöka ta reda på varför. Handlar det verkligen om själva temperaturen i sovrummet eller hur mörkt det är… eller är det faktiskt någonting inuti som skaver? Som inte ger ro? Att nå in till kärnan av känslan kan faktiskt ge ett lugn, även om det är smärtsamt och sorgligt först.

* Minimera sockerarter – framförallt rent socker. Kanske har du fått en kick av socker, så att du vet känslan – att det funkar som en “motor” i kroppen. Om vi äter socker (ibland även sockerarter) så att våra inre motorer snurrar snabbare, så åldras vi fortare. Varför lägga i gasen om vi inte behöver, om vi lika gärna kan puttra fram i ett makligare tempo? Där vi hinner med vardagen? Men jag vet, socker är en lömsk drog, så jag säger inte att det är enkelt.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.* Drick nog med vatten. Det här må låta klyschigt – att dricka vatten. Men många jag möter i mina samtal dricker alldeles för lite. Hur ska kroppen då trolla med det den behöver vatten till…? Tror du att en torr hud blir rynkigare än en mjuk och elastisk? Huden blir finare om kroppen får hjälp med utrensning (vatten) och det leder mig in på…

* …att bra fetter är viktiga – inte minst för huden. Bra fetter är viktiga för hela kroppen, som smörjmedel, energi och isolering. Hur ser vi ut om vi mest äter transfetter? Jag vill inte ens tänka på det. Huden ska vara mjuk och följsam, ju bättre fetter vi kan inta, desto lättare har kroppen att producera bra hud. Beroende på hur vi lever och vilka vi är, behöver inte alla samma mängder fetter, ta reda på vad du behöver och skapa en egen planering.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.* Att vi kan ta upp näring är viktigt. Kroppen behöver näring för att bygga hud; till exempel behövs A-vitamin, E-vitamin, C-vitamin och antioxidanter för att bilda kollagen och zink samt koppar behövs för att bilda elastin. Om vi har näringsbrister kan detta halta, har vi dessutom en trasig, läckande tarm som inte kan absorbera  näringen…. förstår du då hur svårt det är för kroppen att ta upp näringsämnen för att sedan omvandla dem? Tro mig: svårt.

* Kosttillskott kan stötta en trött och slutkörd kropp. Maten och livsstilen går alltid i första hand, det är det som skapar våra organ, men om kroppen är körd i botten, kan man stötta med kosttillskott medan man hittar till en inre balans.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.* Stress är förödande för huden. Stress är ju skadligt för hela kroppen, även då vi känner att “åh, det är ju så roligt!” – därför att det för kroppen är ett massivt stresspåslag. Kroppen reagerar på/med kamp- och flyktbeteende med hormoner som flödar, i det fall det är akut: adrenalin. Om vi stressar över lång tid, flödar kortisol för att “ta oss igenom” den tuffa tiden. Man får inte stanna upp, för då kan det bryta ut olika infektioner och vi blir förkylda. Bara den tanken stressar oss ju…?

* Tobak, koffein och alkohol – behöver jag ens nämna dem? Tobak skadar huden, koffein stressar kroppen och alkohol = flytande socker. Inte bra för huden, den kan åldras fortare om vi “unnar” oss detta.

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.* Ät gärna efter din blodgrupp – eftersom jag anser det slita minst av allt på din kropp. Ge kroppen det den behöver (inte det den skriker efter) för att behålla sin grundläggande balans. Åtminstone den större delen av tiden, till och från tappar vi alla balansen och får kämpa med att hitta upp på banan igen. Och sedan hålla oss kvar där.

* Och sist (men inte minst), undvik gluten i form av vete, korn eller råg. Kort och gott. Det finns så mycket forskning på hur skadligt det är för vår hälsa att äta, så jag väljer bort det för att slippa åldras i rasande fart.

…alltså, gör du någonting av detta: sover för lite, dricker för lite vatten. äter socker, gluten, slarvar med maten och näringen, dricker alkohol /kaffe eller röker? I så fall kan det vara bra för dig att tänka över din livsstil, planera om dina vakna timmar och skapa en hållbar balans för dig – så som du vill ha den.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi går oundvikligen mot ålderdom, men vi kan ju försöka bromsa in och tänka till i god tid. Vi behöver inte skynda på åldrandet. Vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar på planeten och om du känner att “nej, man måste ju få njuta lite, jag kanske dör imorgon?!” – så håll fast vid det. För det är högst frivilligt hur vi vill leva våra liv.

Jag försöker själv att tänka på det. Det är inte lätt, men jag vill. Viljan är viktig för att finna motivation. Och att åldras fortare känns inte som något jag strävar efter. Jag vill ju leva uti hundrade år

Vill du förändra ditt liv och din livsstil, så börja i liten skala. Ett steg i taget, en dag i taget. Önskar du hjälp med t.ex en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning, kan du boka tid här. Välkommen.

Jag önskar dig en fin dag!

// Kram Linda

Skulle du gå den extra milen…?

På engelska säger man “would you go the extra mile?” och jag tycker att det är ett intressant uttryck. Det betyder ungefär: skulle du göra lite mer än det som krävs och paradoxen är spännande. Vi vill gärna vara till lags och bränner ut oss på att vara duktiga. Men att anstränga oss för vår egen hälsa…? Det är ibland tveksamt.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Idag tänker jag annorlunda och kan ta min egen historia som exempel. När jag kraschade 2006 kände jag att det var professionell hjälp som var nödvändig. Fram tills dess hade jag virrat runt “lite här och lite där”, gjort lite som jag trott och tyckt själv, testat lite här och lite där. Men jag insåg att jag inte skulle klara mig om jag fick “halvdana” råd. Jag behövde träffa någon som förstod, lyssnade och gav mig tips som var hållbara.

Att jag skulle börja 2006 och fortfarande 2016 prioritera att få bästa tänkbara råd… det hade jag väl inte tänkt mig. Men vad gör man? Överlever. Jag hade så många brister och “störningar” inuti då att jag var trött, ledsen, missnöjd och uppgiven stor del av tiden. Men jag prioriterade inte heller att må bra, för att jag egentligen inte förstod vad jag skulle göra, istället sökte jag “kickar” som gav mig ett kortvarigt rus. Gärna i socker och annan stimulantia. Om kroppen inte tar upp näringen bra är det svårt att skapa hormoner – därmed är det svårt att känna harmoni om hormonerna saknas. Ungefär så såg mitt liv ut. Näringsbrister skapade mitt humör, mina känslor, min kropp.

Jag insåg i desperation att jag verkligen behövde hjälp.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.I skrivande stund har jag i 10 år lagt så mycket tid, energi och pengar jag har förmått på att läka. På kosttillskott. Att ändra min kosthållning. På samtal och mental träning. På att bearbeta sorg. Och vet du? Idag är jag en annan person. Och jag idag saknar inte den jag var då – jag har snarare hittat mer hem. Det är en annan värme och kärlek än jag har mött i mig själv tidigare. Tänk att förståelse och förlåtelse kan göra så gott.

Jag vet att jag har kostat på mig massor. Det har ekat tomt i plånboken många gånger, jag har till och med lånat pengar för att kunna ta hand om min kropp, själ och sinnet – men vad skulle jag göra? Sitta ner och låta det gå ännu längre? Spåra ur ännu mer? Förlora hoppet helt? Jag kunde inte det och hade tack och lov möjligheten att fortsätta läka mig själv.

Ett hjärta av gräs.Det finns förstås mycket jag har valt att offra för det. Om man nu ser det så. För allt vi gör är val och prioriteringar. Som nya kläder. Att åka på resor. Att bo på en fin adress och ha snygga möbler. Jag lever istället billigt i mitt hem och har det “personligt” omkring mig. Men jag ser det som en vinst. Hade jag inte stannat upp och läkt ut mina smärtor och obalanser på det sätt jag har gjort, hade jag troligen inte kunnat njuta av livet i framtiden heller. Nu hoppas jag kunna gå vidare i en annan riktning än förr, där det enkla och genuina är det som räknas. Inifrån och ut.

Tända ljuslyktor i mörkret.Innan mina sår sprack upp och fördjupades till stora blödande som behövde läkas ut, var de små skavsår. Någonting var fel, men jag orkade inte bry mig om vad. För då skulle allt falla. Och ändå ville jag vara andra till lags och vara duktig – DET är en paradox.  Idag när allting har fallit för länge sedan, inser jag att läka var det bästa jag gjort.  (Sedan behöver det inte vara en katastrof för alla. Det beror på hur mycket man släpar runt på som inte känns rätt.) Men jag har också prioriterat att regelbundet gå i samtal hos människor som inte ens bor i Stockholm. För att det känns så rätt och stärker mig på min väg, det är värt resan.

Hur jag har haft råd med det? Jag har “snålat” och i perioder fått hjälp av nära och kära. Jag har dragit ner på mycket av det jag gjort, varit hemma en hel del. Lagat enkel mat i form av blötläggning och långkok. Jag har levt billigt och haft möjlighet att spara mina pengar till det jag har behövt göra. För det är jag evigt tacksam.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det jag menar är att det kan vara så värt att gå den där extra milen. Walk the extra mile. Ibland finns inte just det man söker precis intill sig på hemmaplan, men det kan vara rätt i alla fall. Även om det kräver att jag kan kliva ur min komfortzon och den trygga bubbla jag befunnit mig i. Prova något nytt för min hälsa, då mina tidigare val ledde mig till en plats där jag inte mådde bra. Det beror mycket på vad man vill och kan prioritera.

Sök den som kan gå med dig. Parallellt och bredvid, för det är du som går och gör arbetet, men du kan söka stöd och support om du vill förändra. Kom ihåg att du aldrig är aldrig ensam. Det bara känns så ibland.

Jag ville bara påminna om det.

(För min hjälp med till exempel en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller en privat yogasession kan du boka tid här. Varmt välkommen.)

// Kram Linda

Jag lagar gärna mat – på nätterna.

Ja, som rubriken säger har jag börjat laga mat – på nätterna. När jag sover. Det är väldigt praktiskt och enkelt. För att vara helt ärlig kollade jag till en början att min brandvarnare fungerade (just in case…) innan jag gick och sov, men eftersom det handlar om endast en stickkontakt känns det ändå säkert.

läkande kostÄr det något jag ofta hör runt omkring mig (när jag lyssnar, förmodligen för att jag idag reagerar på det mer då det ingår i mitt arbete) så är det tre stycken påståenden om mat. Och att äta. Alla tänker inte så, men argumenten återkommer ändå tämligen ofta. Nämligen följande:

1. Att det måste vara enkelt
2. Att det måste vara billigt
3. Och att det måste gå fort

Ibland ryser jag när jag hör det och ibland blir jag svettig (även om jag förstår skälen i vår stressade värld) – men jag känner att mänskligheten och inte minst den mänskliga kroppen BEHÖVER NÄRING. Det är min fasta övertygelse, att det inte är något vi ska hålla på att kompromissa om. Punkt.

Mitt hma-test från januari 2000.Lätt för mig att säga kanske, som blev varse om att jag hade en grav näringsbrist (mycket dåligt upptag av näring från en läckande tunntarm) men just därför vill jag inte att någon annan ska genomgå det heller. Så. Hur gör man för att laga mat enkelt, billigt och snabbt? Vi gör så att vi pausar punkt 3 en liten stund och återkommer till den senare.

Jag har varit rätt sen på bollen själv här, även om jag i åratal har lagat mat i lergrytor och gjutjärnsgrytor, men kanske kan det upplysa någon annan om en “genväg” till punkt 1 och 2. Man använder alltså en slow cooker.

Du hör ju på ordet. Slow cooker. Långsamkokare. Så härligt. Och det är motsatsen till en tryckkokare som “ger kortare koktider för till exempel matvaror eftersom kokningen sker vid högre tryck och temperatur än normalt”. Nix, här gör man tvärtom och lagar maten lääänge. Det bevarar smak och näring på ett fint och naturligt sätt. En liten nackdel kan vara att det tar sin tid, men ärligt talat – det är enkelt som tusan att laga mat på natten, när man ändå sover.

01-brynt-lammDet är en keramisk insats som man laddar med råvaror och sen sköter den sig själv. Helt otroligt lätt, ändå. Jag valde här en lammstek och brynte den först i smör och saltade samt tillsatte timjan och rosmarin. Så placerade jag steken i insatsen till min slow cooker, fyllde på med morötter, palsternacka och gul lök samt vitlöksklyftor och några isbitar av buljong från frysen. Sedan ställde jag in timern på 8 timmar och… gick och lade mig och sov.

Om man är okej med att det doftar mat när man vaknar, är det ljuvligt. Om det istället väcker kväljningar, kan det vara en lika god idé att ladda insatsen med råvaror på morgonen och låta den jobba över arbetsdagen, för att maträtten sedan ska vara färdig när man kommer hem. Tänk att mötas av matdoft när man öppnar dörren. 🙂

02-fylld-keramikinsats-med-rotsakerFlera fördelar? Den drar lite el (ekonomisk) med en stickkontakt. Maten blir smakrik och mör (lite olika beroende på kött). Jag kan göra andra saker samtidigt; som jobba eller sova. Men en av de största vinsterna tycker jag ändå är att maten är näringsrik (förutsatt att man väljer näringsrika råvaror, förstås). Den stressas inte.

Vi kan komma ifrån tillsatser i maten om vi väljer rena råvaror som inte har en innehållsförteckning; som lamm, kalkon, kyckling eller nöt. Grönsaker som lök i alla former, morötter och andra rotsaker, kryddor och fantasi kan hjälpa oss till nya recept. Jag äter inte fläskkött, men min lammstek blev ett alternativ till pulled pork (som det heter när den har tillagats över tid och är så mör att den faller isär), nämligen “pulled lamb”. Det blir inte lika mört som fläskkött, men gott. Prova gärna att göra pulled turkey (kalkon) eller pulled beef (nötkött). Gott och enkelt!

03-efter-8-timmarOkej, punkt 3 då? Det här med tiden. Åtta timmar låter ju inte så “snabbt” men som med all matlagning, handlar det om att ju mer man kan vara lite förutseende och planera, desto enklare (punkt 1) blir det. När maten väl är tillagad, finns det i regel en stor mängd för flera dagar = då går det snabbt. Att värma upp och skapa variation i maträtter efter eget huvud. Man behöver ju inte göra ett långkok varje natt (eller arbetsdag) – men man KAN kan göra det!

Punkt 2; blir det billigt? Det går i ärlighetens namn att välja dyrbara råvaror – inte mig emot. Men det går även att köpa mer “ekonomiska styckdelar” och låta dem tillagas under ett par långa timmar. Att äta samma maträtt i flera dagar låter kanske inte bara lockande, men att göra storkok och frysa in i portioner gör att det blir en billigare variant än att gå och köpa mat varje dag… inte sant?

05-mort-kottDet känns rätt att äta mat som är tillagat på ett “gammaldags” sätt, tycker jag. Det känns äkta och genuint (till skillnad från klibbiga tillsatser som jag har ledsnat på för länge sedan, som sötningsmedel eller MSG). Våra förfäder visste vad de gjorde när de blötlade och tog hand om maten, vi vill ofta att det ska gå så fort att vi väljer bort det som är viktigt för våra kroppar. Men alla gör det såklart inte. Flera hittar tillbaka.

Dessutom går vi in i en gryt- och sopperiod nu, vilket är perfekt. Önskar du hjälp med vad du ska äta och vill ta nya tag för hösten? Här kan du boka tid för en individuell kostrådgivning eller hälsoundersökning. Välkommen.

Vi kan tänka i nya banor, om vi vill. Se att våra organ får rätt näring. Låta det ta tid, genom att planera. Det går. Om vi vill. Jag ville bara påminna om det.

Och önska dig en fin dag.

// Kram Linda

Är livet lätt eller svårt…?

I dagarna har jag varit så otroligt fascinerad av Paralympics – de paralympiska  och därmed parallella olympiska spelen; deltagare med funktionsnedsättningar kan påminna mig om att ingenting är helt omöjligt. Jag har behövt den sparken i baken. De som tävlar får oförtjänt lite tid i tv – tack till SVT som sänt i 300 timmar när övriga kanaler tycks ha släckt och gått hem efter OS-avslutningen – med tanke på vilka hjältar de är. (Foton: SVT)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag kan tycka att vissa dagar är rätt kämpiga och mörka, när det inte riktigt blir som jag har tänkt mig. Jag kan vika ner mig, deppa ihop och känna att livet är svårt emellanåt, jag kan behöva se att det går att göra det man vill. Ibland ÄR det tufft och de mörka stunderna bör inte förringas, men det  är otroligt att det finns en sådan styrka i människan.

Det är en bra påminnelse, helt enkelt.

bordtennis

Jag såg Anna-Karin och Ingela spela bordtennis, det blev inte guld eller silver som i OS 2012, men som de kämpade. Ända in i sista bollen. Det var så klart helt hjärtskärande att se dessa idrottskvinnor så besvikna – men det är ju trots allt så att någon vinner och en annan förlorar (så här uttrycker Ulf Lundell det), kanske kommer de hem med medalj nästa gång. Bara det att de har tagit sig dit är ju en vinst, de är redan hjältar. Kan de se det så idag, när det har gått ett par dagar…? Att de är bländande ändå?

Dock tog ju herrarna med sig ett silver hem, imponerande.

Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att det är “synd om” några deltagare, att de ska ses som några offer, men herregud vad de lär mig om livet. Ibland är det bra med en liten reality check, att inspireras och imponeras. När det kan finnas en funktionsnedsättning i rörelse, syn eller en utvecklingsstörning – och man ändå tävlar mot resten av världen. För att man kan.

Jag såg längdhoppare utöva sin gren med proteser. Hur de flög genom luften för att på ett smidigt sätt landa i sanden. Många kan inte hoppa längd utan proteser. Det är en oerhörd styrka att inte låta sig nedslås för att man skiljer sig från mängden, utan att finna den inre kraften så att man istället kan ställa upp mot likvärdiga i en tävling. Magiskt.

Tänk, vad mycket det finns att fundera på – och så många olika sätt vi kan se det på, saker och ting. Jag behöver tänka över mina dilemman och hitta nya vägar ut, om jag inte kan göra på ett sätt så får jag välja ett annat. Det duger inte att sitta och klaga utan att förändra, jag är skyldig mig själv att göra mitt yttersta. Tänk, vad lätt det är att glömma bort.

fotbollEn morgon pratade de i nyhetssoffan om fotboll i Paralympics – för synskadade. Det spelas med ett skydd för ögonen, spelarna följer sedan ljudet (!) av bollen. Jag var helt blown away när jag såg det; hur många är det inte som har svårt att spela – även som seende? (Oj, vad det kritiseras efter en “vanlig” landskamp.) I Paralympics har vi ännu inget svenskt landslag i just denna form av fotboll, däremot i goalball, men… det känns som att det finns mycket att lära. Tänk att följa ljudet, på en plan med coachande tränare och ropande medspelare samtidigt. Och ändå göra mål. Det är stort.

Jag ska inte förminska mina egna eller andras svårigheter, vi har alla personliga utmaningar. Det är så det är, även om de kan tyckas små för andra. Däremot kan jag undvika att älta det. Jag blir påmind om att jag kan välja att se allt från ett annat håll, ett annat perspektiv. Göra det bästa av det jag har, det jag kan.

simningSarah Sjöström i all ära, hon var ju makalös i OS. I Paralympics simmade Maja Reichard. Hon är synskadad men simmar för brinnande livet och vet inte hur hon ligger till förrän hon kommer i mål, berättade hon i en intervju – med ett lika stort leende som Sarah brukar ha. Ett smittande leende. Hon tog fyra medaljer och är en fin förebild – hon “hoppas att det framför allt är barn och ungdomar, med eller utan funktionsnedsättningar, som hon kan nå ut till och få att utmana sig själva”… det är värdefullt.

simning_2För att inte tala om Karl Forsman och hans guldglädje, i en klass där deltagarna simmar 100 meter bröstsim med endast armarna. (Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån) Det här är ju bara ett axplock av de deltagare som har kämpat och det  handlar om att se vad man kan göra – möjligheterna som finns, även om flera av dem har sagt att det hade kunnat ge upp tidigare, på grund av sina funktionsnedsättningar. Istället blir de fina förebilder.

Totalt kommer den svenska truppen hem tio medaljer; ett guld, fem silver och fyra brons. Jag skulle vilja avrunda med Maja Reichards motto:

“Hur livet blir, är hur vi förhåller oss till det livet ger oss”.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Kloka ord, som verkligen tål att tänkas på, oavsett var vi kommer ifrån och vad vi har med oss. Det blir som vi förhåller oss. Det är både tänkvärt och sant, men kan vara lätt att glömma om det är mycket som händer runt omkring. Tack för påminnelsen, Maja.

// Kram Linda