Category Archives: Balans i livet

– Om att hålla balansen i livet. –

Dags att yoga igen. ✨🙏🏻✨

Heeej! Allt väl med dig? Här har det varit radioskugga… eller skrivarskugga ett bra tag nu. Och skugga kan nog vara fel ord i sammanhanget, för det har man ju knappt funnit någon i sommar, men rekordvärme och en sorts “ledighet” i skön kombination, gjorde att det föll sig naturligt att ha ett uppehåll. Bara så.

Gröna lövkronor i sommarsol mot blå himmel.Och det är rent överraskande hur jag faktiskt har “loggat ut” från vissa saker, det märker jag nu när jag till alla konton där jag ska logga in igen slår jag fel lösenord och får börja om… men jag tror att det är en bra sak. Att helt släppa taget för en stund. To detach. Andas. Tänka andra tankar.

För det är också då man börjar längta igen, efter avbrottet. Och i det här läget längtar jag efter yogan – och mina fina yogis och yoginis. Vissa av er har ju skickat sms under sommaren med frågan “…men, nääär börjar vi igen?!” och det gör mig såklart glad. För mina yogaklasser är ju ingenting (mer än ett tomt rum med en mysig stämning och bra musik, enligt mig) utan ert deltagande.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Men du – det börjar dra ihop sig nu! Det är snart dags för terminens yoga. Och jag har platser kvar, både i Märsta och på Södermalm. Det är ett naturligt och sunt flöde, deltagare kommer och går. Byter aktivitet till något annat, kommer tillbaka och lämnar. The flow of life. Det är inte alltid samma saker som tilltalar oss i perioder, jag vet verkligen hur det känns. Men i yogan trivs jag, särskilt den lugna, stilla, meditativa och vilande jag får förmånen att leda och vara i.

Livet är tillräckligt stressigt och aktivt i övrigt, jag behöver någonstans där jag verkligen kan få vila. Landa. Läka. Andas. Bli stark igen. Utan att behöva tänka på prestation och att vara duktig, vig, smal eller snabb. Nej tack. Här handlar det om att känna efter, vända sig inåt och ta hand om kropp, själ och sinne. Sånt där som kan både låta och kännas läskigt. Och visst, andningen och lugnet kan göra att känslor tillåts komma upp till ytan. Men det är inte farligt, då betyder det bara att det är dags att möta dem…

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerÄr du intresserad av att yoga i Märsta på tisdagar kl 18.30-20 (Forum, biografen) alternativt på Södermalm (Havregatan 10) på måndagar kl 17.30-19 eller torsdagar kl 18.30-20, så hör gärna av er här! Skriv en rad om önskemål gällande tid och plats, så återkommer jag om hur det ser ut!

Jag hoppas att hösten och vintern 2018 kommer att gå i lugnets tecken. Där vi kan slappna av, sakta ner, vila, andas och närma oss det inre; oss själva. Det går bra att vara aktiv och träna parallellt med detta, men vi kommer att ägna oss åt att lugna ner hjärna och nervsystem.

Låter det inte ljuvligt…?  

Namaste.

// Kram Linda

(Anmäl gärna ditt intresse för terminen här.  🙂 )

Kom ihåg mellanrummen.

Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.

Rosa löjtnantsshjärtan på rad, med gröna blad i bakgrunden.För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.

Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.

Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)

Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.

En gotländsk strand med vy över havet.Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.

Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.

rosalila blomsterFör många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.

Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.

Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.

Ett hjärta av gräs.Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.

Det är i mellanrummen.

Kom ihåg det.

// Kram Linda

Att uppskatta det som fungerar.

Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.

Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.

Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)

rosalila blomsterJag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.

Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.

Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.

Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.

Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:

“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”

Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.

( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )

Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.

Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.

Life is good. Good enough, i alla fall.

// Kram Linda

Tio tusen (10.000) steg om dagen…?

Det är lustigt ändå hur saker faller på plats plötsligt. Som att det hela tiden har varit menat och man egentligen inte behöver kämpa så hårt för det, det bara blir som det ska. “Går det lätt så är det rätt”, säger man och jag gillar det. Sen finns det många exempel, som när jag tänkte att jag skulle vilja (läs: behöva) röra mig mer. Så faller det på plats på ett naturligt sätt genom ett jobb där man är… rörlig.

För alltså, handen på hjärtat; hur många steg går du om dagen? Vet du det? Jag tänker att många av oss generellt är rätt stillsamma nu för tiden, det är enkelt vara det idag – om det inte krävs att vi tar oss runt och är på språng i jobbet. Datorer förenklar på många sätt, även om det gör oss mer… stagnerade?

För kroppen behöver rörelse, där har ingenting förändrats genom åren. Hur lite vi än rör oss. Det sägs ju vara bra för hälsan att komma upp i 10.000 steg om dagen, för att “det ska vara lättare att hålla vikten, ha ett friskt hjärta och den mentala hälsan gynnas av motionen“. Så långt är vi kanske överens?

Men forskning visar att vi bör röra oss ännu mer på dagarna (man kunde se på dem som gick 15.000 steg om dagen hade minst risk för hjärtsjukdom) – dock sägs att 10.000 steg är bättre än 5.000 och 5.000 är bättre än – inget alls.

Vi är väldigt stillasittande idag, mot hur vi rörde oss förr i världen när vi var tvungna att jaga för att äta och samla ved för att kunna tillaga maten. När vi samlade rötter, bär och nötter för att det inte fanns i butiker. När vi inte beställde take away med ett klick på en knapp. Innan vi kunde sköta det mesta av vårt arbete vid en dator.

För snart 10 år sedan gillade jag att gå runt med stegräknare på mig för att se hur många steg jag kom upp i per dag, hur många kilometer totalt (kanske mil?). Men jag har inte haft någon stegräknare på sistone. Så döm om min förvåning när min kära mamma (!) kommer och visar att hon har fått lära sig att hon har en app i telefonen – “hälsa” – som gör just detta. Den app som jag minns att jag av någon outgrundlig anledning har varit så irriterad på, den har nämligen varit omöjlig att radera! Men har jag nånsin använt den? Nope.

Så, jag har gått runt med en stegräknare i min ficka – utan att ha en aning om det. Otroligt. (Hur lyckas jag?) Så jag gav mig i kast med den och kunde dessutom se bakåt i tiden att jag har gått rätt många steg i perioder… särskilt när jag har jobbat timmar på en statlig myndighet – där jag verkligen går mycket. Det är så kul att se! Svart på vitt. Eller vitt på rött. Orange. Strunt samma.

Förutom att jag promenerar till och från jobbet, så rör jag mig nu massor med små pauser emellan på arbetstid. Då kommer jag upp i 10.000 steg om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Ibland tycker appen (jag hör hur det låter…) att jag har gått 13.000 steg, det vill säga 8,7 kilometer och – steg som motsvarar 10 våningar. Wow.

Jag och en kollega skrattade en dag åt detta, vi har bytt enhet inom myndigheten och jag upplever den här som mycket mer “rörlig”. På vår förra arbetsplats känns det som att jag gjorde 200 steg om dagen, till och från köket på lunchen. Men skämt åsido. Det är inte toppen att vara så stilla. Vi hade både  skrivbordscyklar att låna och löpband till skrivbord (dock passade det inte där jag var “stationerad”), det kändes mer rätt då att stå upp vid skrivbordet, så det gjorde jag faktiskt ofta – men det känns bra mycket roligare att röra sig naturligt i jobbet!

Men apropå att röra sig lite… ibland ser jag i tunnelbanan hur människor hellre åker rulltrappa, än att gå. Jag är uppfostrad av en mamma som föredrar att gå i trappor (gärna bredvid rulltrappan) “för att få vardagsmotion” och det där sitter djupt i mig. Därför blir jag förvånad när det är stopp i en rulltrappa och det lätt bildas en lång kö som istället för att promenera upp steg för steg, står i – kö. För att stå stilla och åka.

Inget konstigt med det, kanske. Men det hjälpte oss inte att jaga djur eller samla ved för elden; att stå stilla och vänta. Det känns ju inte naturligt? Bekvämt, ja. Men sunt? Jag tycker att ekvationen känns rimlig när jag ser detta; att många inte mår så bra i kroppen. Inte för att vi står i en rulltrappa då och då (kanske dagligen?) utan snarare för att så mycket har förändrats omkring oss sammanlagt. 

Många knäar under arbete och ekorrhjul, känner att man inte orkar ge mer energi än vi nödvändigtvis måste. En hiss eller rulltrappa kommer väl till pass då. Eller varför inte en hoverboard? (Jag avstår från att tycka till om “möjligheten” att bara stå helt stilla och åka med, istället för att röra oss och stärka skelett, hjärta och alla andra organ i kroppen… my lips are sealed.)

För mig personligen – blodgrupp A och yogini – är det optimalt att promenera. Det känns bra i kroppen med den typen av motion eftersom jag inte kan eller vill förmå mig att gå till ett gym (jag har försökt…), så jag är tacksam för det. Att jag har hittat mitt sätt, min väg. Det som passar just mig.

Så att jag slipper gå iväg och promenera efter jobbet eller springa på ett löpband på ett gym. Det är otroligt ändå, att vi idag sitter stilla vid skrivbord mest hela dagen och äter (kanske) lunch med tveksamt näringsinnehåll, sittandes vid skärmen under stresspåslag, sedan tar vi bilen till gymmet för att löpa på ett band – INOMHUS. Allt är upp-och-ner-vänt. Inte sant?

I mitt jobb med funktionsmedicinskt tänk, anser jag att vi bör göra som organen vill och ge dem näringen och energin de behöver, allt annat är egentligen otänkbart. Vi kan tvinga våra kroppar ett tag dit vi vill ha dem, sedan blir det ändå som kroppen vill. Och om vi då blir stillasittande, stressar och inte tar hänsyn till organens funktioner… hur blir helheten då?  Lyssnar vi inåt eller kör vi bara på utan att vara lyhörda?

Ta gärna reda på hur många steg du går om dagen, för att få ett hum om var du befinner dig. Vad kan du förändra eller förbättra, känner du dig peppad att göra det? För även om det inte är 10.000 steg, så är 5.000 bättre än 0. Kanske är det ett sätt att stärka kroppen för framtiden. I min värld: alldeles säkert mer stärkande än att knappt röra sig alls.

Ha en fin dag, gå så mycket du vill, kan och orkar – eller var helt stilla. Som tur är har vi möjligheten att välja. Gör det som passar bäst för dig. (Och hjärtat. )

// Kram Linda

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda

Hålla en yogaklass på engelska?

Men dra mig baklänges… jag tycker mycket om att hålla yogaklass. På svenska, tänker jag då. Mitt modersmål. Där känner jag mig ändå hemma och nu relativt trygg, i termerna och i att förklara en övning. Vilka organ som involveras, stärks, påverkas. Varför och hur. Det känns bra.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Så kommer en dag en förfrågan om jag kan hålla yogaklass… men på ett lite annorlunda sätt. På stol. För en grupp människor i en utsatt situation i livet, människor som med fördel skulle kunna lära sig ett sätt att andas på för att kunna slappna av i kroppen och landa lite genom mjuka rörelser, trots en komplicerad situation. Jag ville förstås prova, tänkte att jag tar det som det kommer. Med bara en liten hake, detaljen att deltagarna inte hade svenska som sitt modersmål.

Men jag tog det som det kom. På svenska. Jag  t a l a d e  t y d l i g t. Visade och gestikulerade. Och jag såg att alla deltagare ändå förstod. Att de gjorde som jag. Att de slappnade av mer och mer i kroppen, att de såg lugnare ut efter en stund. Jag kände dem inte, vi hade bara setts ett par minuter innan yogastunden, så jag fortsatte på svenska. På mitt sätt, även om det inte var som vanligt.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och det uppskattades. De som hade bett mig hålla yoga uppfattade deltagarna som positiva till det, flera av dem kändes mer avslappnade efteråt. Vilket var roligt, för mig handlade det om att kunna hjälpa – om så bara en av dem. Om det så bara var en person som kände att det här hjälpte mig, så var det värt allt. Jag var nöjd och tacksam över att få ha guidat några till lugnet.  För mig är det bland det vackraste att göra.

Så efter ett par veckor kom frågan igen. Om jag kunde hålla yoga. Igen. För andra människor men med i stort sett samma förutsättningar. Och jag svarade ja. Tog med min lilla musikspelare och min lilla högtalare, med det kan jag hålla yogaklass (nästan) var som helst. Men den här gången hade jag träffat människorna ett par dagar inför och visste att ytterst få av dem förstod svenska…

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.…så jag klev ur min comfort zone. Tänkte “då gör jag det på engelska”. Utan att ens ha vokabuläret för det. Och för att vara blyg (egentligen), ha svårt att stå på scen och inte älska att prestera (längre) så kände jag mig modig. Under dagen innan yogapasset funderade jag på uttrycken. Vad heter bröstkorg? Chest? Thorax? Breast? Och tänkte att jag ändå får ta det som det kommer. Jag har ju de svenska orden för det annars, det löser sig.

Jag var som en parodi på mig själv stundtals. Haha! Fick hålla tungan rätt i munnen och när jag var tvungen att byta ut ett ord på engelska mot svenska så skrattade deltagarna, även om det var vänligt.  De hängde med. Mitt uttal var inte toppen. Men det gick bra, ändå. För jag vilade i att yogan skulle göra sitt – jag gjorde mitt bästa för att förmedla hur. Och de lyssnade, andades, slappnade av.

Tända ljus i ljuslyktor - ljus i mörkret.Det var så fint att se. Jag kände mig så ödmjuk inför förfrågan, att få hjälpa människor som uttryckligen var nöjda efteråt. Inte alla, eftersom flera av dem bjöds in utan att veta om de ville delta, men många tyckte om det. De hade funnit ett lugn som de kanske finner sällan annars. Lite fler än en handfull av dem kändes positivt påverkade av känslan i kroppen. Det var rörande och väldigt starkt för mig, plötsligt.

Och jag var nöjd. Stolt över att jag faktiskt vågade instruera på engelska för första gången utan att vara så vass på det, att jag slängde mig ut och inte hade ett enda nedskrivet ord framför mig. Jag skapade i stunden och tog det precis som det kom. Så tacksam för att det gick så pass bra som det gjorde.

Strax efter dessa två klasser ställde jag samma fråga: om det var något de undrade. “Do you have any questions?” osäker på om jag skulle kunna svara på frågor. Men den enda frågan som faktiskt dök upp efter båda klasserna, och från olika människor, var:

– When is the next time?

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Tacksamheten. Ynnesten. Ödmjukheten. I att få hålla en lugn yogaklass och få förmedla något så stilla som andning och mjuka rörelser i ett par minuter, när det i slutänden väcker frågan “när får vi göra detta nästa gång?”…det finns inget finare betyg, även om det inte handlar om mig.
Det handlar om yogan.

Inhale. Exhale. Thank you. Namaste.

// Kram Linda

Roger Pontares mystiska sjukdom (och kost).

Eh, ja… Det är rätt intressant när man läser en artikel som går lite mot det som sägs generellt och är vedertaget, när jag kommer på mig själv med att tänka “yes”. Äntligen. Det blir som ett kvitto på det jag själv anser och någon annan som understryker, istället för att det bara är jag som tjatar.

I det här fallet handlar det om Roger Pontare. Plötsligt dök han upp och såg annorlunda ut. Det här är hans ord, hans situation och hans påståenden – som jag vill lyfta fram. Du förstår säkert varför, om du har läst något jag har skrivit tidigare. Här om hans mystiska sjukdom:

Roger Pontares mystiska sjukdom: Läkarna kan inte hitta vad som är fel

“Roger Pontare har drabbats av en hudåkomma som
varken läkare eller professorer kan diagnosticera.
Han har sökt svar i nära två år nu, utan resultat. ‘Man vill visa sig stark och frisk och inte visa att man har några åkommor när man står i offentlighetens rum’, säger han i ‘Malou efter tio’.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag repeterar (för säkerhets skull) att det är, “en hudåkomma som varken läkare eller professorer kan diagnosticera.” Uppfattat och noterat. Jag menar det inte på ett arrogant eller ironiskt sätt, jag vill bara veta hur det fungerar. Gången. Man kan ju bli uppgiven av att känna att det inte finns hjälp.

“Trots att han under åren har besökt otaliga läkare, så är det ingen som kan säga vad det är för hudåkomma som har drabbat honom. De har gjort allergitester, blodprov och omfattande hälsotester där man har undersökt njurar, lever och sköldkörtel.
Även två professorer, en specialiserad på hud och en på ögon, har undersökt honom – men utan resultat.

– Nu i slutet när jag har gått till så många läkare så känner man direkt om de kan göra något eller inte. Då börjar jag nästan våndas för deras skull för att de ska kunna känna att de kan göra något.”

Det går två år och alla proffs går bet. Då föreslår hans son Vincent och dennes flickvän Agnes (för övrigt Idol-vinnare) att han ska lägga om sin kosthållning. Jag har suttit på samma föreläsning som dessa två, när en amerikansk läkare inom funktionsmedicin gästade Stockholm, så jag tror att de har ett genuint intresse i hur insidan fungerar.

“-Kan det vara så enkelt?” undrar säkert vän av ordning. (Inte jag.) Ja, det kan det vara. Mat kan vara som ett gift för kroppen. Eller läkning. Jag jämför det  med att lägga sten efter sten på en börda och till slut blir det – för tungt. För vår  kropp kan hantera en hel del en längre tid, men en dag är det stopp. Vi blir förvånade. “Vad nu? Det har ju alltid fungerat?” Men kanske har kroppen signalerat lite smygande under flera år. Medan det har skavt. Tills den en dag skriker “STOPP!!!

Så var det för mig, jag varken ville eller hann lyssna. Kunde inte heller. Dock vill jag inte spekulera i Roger Pontares problematik, han kanske har lyssnat in sin kropp hela tiden, det som intresserar mig här är att läkare inte kunde råda honom eftersom de inte visste vad som var fel… och han väljer att vända sig till alternativmedicinen för att få hjälp.

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Det kommer alltså en vändning. Han har då provat “kortison, antibiotika, allergitester, hälsotester – helt utan framgång.” Huga. Det påminner mig om en klient jag hade med svår och ofta återkommande migrän en, hon hade fått en epilepsimedicin (!) som inte hjälpte henne, läkarens sista förslag var – botox. (Hon lade om sin kost, tog främst bort gluten och anfallen minskade för att sedan försvinna…) Roger Pontare säger själv:

“-Har man ätit konstigt och stoppat i sig massor bara för att det är gott under en längre tid, så tar det ju också tid att få bort det. De här påsarna under ögonen beror mycket på att jag har ätit fel. Jag bara litar på att kroppen ska tåla. Men man blir äldre och äldre och till slut säger den stopp. Därför måste jag tacka både Vincent och Agnes, för att jag har fått en helt annan insikt om hur jag ska behandla mig, säger han till Aftonbladet.

“-Kostrådet är: håll dig borta från mejeriprodukter. Ät bara kött, fisk, grönsaker. Aldrig socker, mjölk eller vete – bort med sådant. Det är svårt att låta bli, men går det bara åt rätt håll kan man ju synda någon gång och äta en god pasta. Jag ska inte vara så kaxig, ibland blir man sugen, berättade artisten.  “

Hör du också änglakörerna? I do. Men, sanningen är att det egentligen inte är så “lätt” som det verkar. Han gör det, visar att det gör skillnad och talar ut. Men vi har så mycket mer än sunt förnuft att dela med. Att ta bort socker, mjölk och vete (som man vet skapar inflammationer inom oss) är i sig ingen hjärnkirurgi. Men vi har starka krafter inom oss som inte alltid vill. Han gör det och klarar av det, men många klarar inte av att släppa vissa beroenden. (Ps. Det finns glutenfri pasta på till exempel ris, eller vermicelli på mungbönor…)

Jag menar verkligen inte att raljera. Jag om någon, med mitt sockermissbruk och svåra beroende (inte minst som tröst när det är jobbigt), kämpar också. Jag vet ju vad dessa ämnen gör i kroppen och det skapar biokemisk obalans, men det är svårt att släppa. För många av oss. Även om vi försöker.

Trots det är många beredda att göra en förändring, när det väl är kritiskt läge och vi har ont, är rädda eller bara försöker stå ut. Men in min värld är det klokt och sunt att förändra kosten – ändå. För framtiden.

För vad du än gör, undvik akutläge. Undvik akutmottagningar. Förändra det du vill och kan redan nu i ditt liv för att bli starkare och hälsosam (och här menar jag inte att banta, utan att ta hand om cellerna), för att slippa skytteltrafik till akuten i framtiden. Det om något är en motivation för mig, att göra mitt yttersta för att undvika.

Summa summarum? Alltså: när de ”professionella” står handfallna och inte begriper vad som sker, om du börjar bli desperat och är beredd att göra vad som helst – prova en kostomläggning. Ta bort gluten, socker och mjölk för att själv se och känna om det blir bättre. Ibland är det så ”enkelt”. Har du frågor kring det så kan du skriva till mig här: kontaktformulär.

Skisser från kostkurs på whiteboard-tavla.Man måste bara lära sig förstå ATT och HUR kosten påverkar våra celler – sådant vi pratar om vi vår grundläggande kostkurs (meddela mig gärna här om du vill bli kallad nästa gång). Läs på, utbilda dig och bli friare. Är du tillräckligt motiverad kan du förflytta berg. Eller möjligen bli friskare och må bättre. Det kan verkligen vara motivation nog.

Varför inte prova? Jag är på din sida. Vi kan göra så mycket för oss själva och vår hälsa, det är bara viktigt att veta om det. Vi är inga marionetter för någonannan om vi inte vill vara det. Du är starkare än du någonsin tror.

Roger märker själv en förbättring när han gör en förändring. Han talar ut. Jag förmedlar det bara vidare till den som vill läsa. Och jag säger ödmjukt:

Word.

// Kram Linda

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda