Category Archives: Balans i livet

– Om att hålla balansen i livet. –

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda

Ta god hand om immunförsvaret.

Det snörvlas och hostas en hel del den här tiden på året, inte sällan rakt ut i luften. Naivt kanske, men jag blir fortfarande brydd när vuxna personer inte kan hålla för munnen när de hostar bland folk. Folk faller som furor runtom när influensan och infektioner skördar insjuknande och slagna hjältar.

En gärdsgård i snövitt vinterlandskap.Verkligheten. Den påminner mig ständigt om att vi bör stärka oss inifrån och ut – och hur viktigt det är att immunförsvaret kan hjälpa oss. Så jag vevar gärna det ett varv till; några tips för att tänka på hur vi kan avlasta organ och funktioner för att få ett starkare immunsystem.

Det jag brukar tänka på är att minska ner på det som är slembildande. Här tänker jag främst på sockerarter/kolhydrater som – i min värld – kan fördröja och förlänga en infektion (läs: förkylning) i kroppen. Vid influensa blir det ju sju resor värre, som jag upplever det. Slembildande då? Vad är det?

Som jag ser det är dessa särskilt slembildande och belastande:
Socker, sockerarter.
Mejeriprodukter = sockerarter utöver proteiner och fetter.
Gluten förstås, men även annan mjölmat = fint mjöl löses upp snabbt i blodet och beter sig som socker. Snabb energi, snabbt insulinpåslag.
Frukter, särskilt “exotiska”. Jag blir personligen ofta MER sjuk av fruktsocker när jag känner mig krasslig, det är som att sockret drar ner mitt immunförsvar. Även om man tänker att man ska “få i sig C-vitamin”,
så finns det inga större mängder vitaminer i frukt idag.
(Jag intar också C-vitamin, men inte i form av frukt eller brustabletter…)
Energidryck, saft, läsk vet jag inte om jag måste nämna,
men för sakens skull = socker(arter).
Glass = mejeriprodukter = sockerarter.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Istället handlar det om att vila, dricka rent vatten, gärna uppvärmt vatten (honung = sockerarter, även om många tycker att det är antiseptiskt så äter inte jag honung när jag är förkyld… knappt annars heller för blodsockrets skull) eller med färsk ingefära i. Vitlök. Gul lök. Gurkmeja. Sådant som stärker organen inifrån, som minskar inflammatoriska processer och läker på cellnivå.

Kroppen har sin självläkande förmåga, så det handlar om att avlasta organen och låta kroppen bli stark nog att läka, istället för att skapa belastning.

Lax med grönsaker i en gryta.Vill du lära dig mer om hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa den i vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig?. Du kan ta makten över ditt mående, kommando över din hälsa. Inga pekpinnar, du tar till dig det du vill – kontakta mig här om du vill delta helgen 24-25/3 kl 10-15.

Hur kan vi då hjälpa och stärka immunförsvaret? Utöver att äta ingefära och gurkmeja, handlar det i min värld om att minimera det som försvagar immunförsvaret: främst gluten (vete, korn, råg), socker, mejeriprodukter från ko, fläsk, kaffe och läsk/saft/energidryck. Egentligen samma lista som ovan, eftersom det inte bara skapar slem utan också har andra effekter, klicka gärna på dem för att läsa mer om var och en.

“-Men det blir ju ingenting kvar?!” Jo, det finns massor kvar. FÅ (om ens några) av dessa saker växer i skogen eller trädgårdslandet. Börja där, med bra kolhydrater. Sök utanför komfortzonen och upptäck en ny värld av grönt. Addera sedan proteiner som kött, fisk och fågel efter blodgrupp. Ägg. Nötter, frön. Kanske bönor och baljväxter. Bär. Det finns glutenfritt som råris, bovete, amaranth, quinoa och hirs. Tillsätt oljor och fetter som smör, kokosfett och olivolja. Fetaost och chevré (om än i mindre mängder, för det skapar också slem men vi slipper kasein från ko) från får/get.

Till exempel.

Vi kanske inte vet eller glömmer bort att allt vi äter påverkar våra kroppar. Våra organ. Blodflöde. Hormoner. Enzymer. Allt påverkas. Det är helt magiskt.

Sötmandlar arrangerade i form av ett hjärta.Vi kan inte klaga på tillgången av mat i detta land, när vi HAR så att vi kan äta oss mätta. Vi kan inte skylla på svält, men ifrågasätta våra egna val. Det gäller bara att våga backa ett par steg, zooma ut och se vad vi faktiskt gör. Vi kan skaffa information (tänk kostkurs!) och göra andra val, för att må bättre – både på insidan och utsidan.

För hur många är det inte som klagar på att de är förkylda och har ont i halsen eller är slemmiga i näsa/hals och – samtidigt intar mängder med mejeriprodukter (tänk: glass) från ko som… är just slembildande? Det är en sak att VILJA äta det även om man blir slemmig av det, men när man vet att det skapar slem, så är det ett val. Det gäller att informera sig och känna efter.

Så, med detta vill jag bara påminna om vikten av att stärka immunförsvaret så att det kan göra vad det vara skapat för – nämligen att försvara dig. Mot bakterier, virus, parasiter, svamp och annat som inte ska vara i din kropp. Låt din kropp verka för balans på cellnivå, i lugn och ro.

I nuet och för framtiden.

// Kram Linda

Att vara fri.

Det är nånting med frihet. Som har gjort att jag sedan barnsben njuter av att känna mig – fri. Som har gjort att jag ibland har fått höra ett nedlåtande “du skulle ju aldrig kunna ha ett vanligt jobb!” …som om det vore något dåligt att vara född till entreprenör? Men jo då, jag har haft massor av “vanliga” jobb, vad det nu är? Och jag kritiserar aldrig de som vill eller väljer att leva så. Är det avund? Lite oklart.

Det är i och för sig sant, att jag kan känna mig låst om jag tänker att jag ska göra samma sak varje dag i en väldigt lång tid. Jag har alltid uppskattat omväxling, ny input, frisk luft. Äventyr! Men jag tycker också om att ta det väldigt lugnt. Att stanna på en plats där jag trivs. Allt är inte svart eller vitt, det kan vara mittemellan också. Jag har lärt mig det nu.

Världen behöver fria själar. Vi råkar vara fyra av fyra (100%) sådana i min ursprungsfamilj, eftersom vi alla har/haft egna företag. Jag kan inte se att det finns något negativt med det, även om andra anser det. Alla kan eller vill inte gå i ledband, vissa är stöpta till att vara entreprenörer (vilket kan definieras som “förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”), så är det bara. Och jag tycker att det är ett fint arv hemifrån. Att gå sin egen väg.

bländande vårsol över snöAtt vara fri betyder dock inte att jag varken kan eller vill jämka. Nej, tvärtom – jag har varit snudd på osunt bra på att jämka (läs: medberoende)  och jag uppskattar verkligen att jobba i team, såväl som jag kan gå min egen väg. Det är bara skönt att ha en känsla av att kunna – välja.

Som att kunna åka iväg, för att jag önskar sitta i lugnet och andas. För att min kropp vill vila. När jag verkligen kan göra det. Ibland behövs så lite. Och det är såklart inte alltid möjligheten finns att dra iväg, det blir ju ett antal uppoffringar ( pengar, bil, boende). Men det jämnar ut sig i längden, tänker jag. När man mår bra inuti. 

Jag uppskattar att lyssna på musik i mitt lilla hus, just nu rullar fina Jon-Henriks “Jag är fri”… det är en speciell känsla i att vara i ett landskap med vit snö, renar, berg och skog, åka skidor, sitta i solen, dricka varm havremjölkschoklad – och höra en jojk. I min värld är det ingenting annat än en frihetskänsla.

“I det regn som faller
Innan natten blivit dag

Står vi före stormen
Tillsammans bara du och jag

I den vind som blåser
Vilar våra andetag”

Men. Jag ska återgå till mitt sportlov, jag planerar för att tala in yogapass (det har önskats i ett par år nu), men fokuserar samtidigt på att vila och sova ut. Jag hoppas att du har det magiskt där du är.

Det är du verkligen värd.

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

En chans att investera i dig själv! Kostkurs 24-25/3.

Yes, nu är det dags igen för kostkurs – i Stockholm helgen 24-25/3. Ska du med? Vår kurs tar avstamp i hur vi har mått, inte bara det vi har läst oss till i en bok… Vi ses lördag/söndag kl 10-15 för 1300 kronor. Vi pratar kost, ger tips och idéer samt bjuder på provsmakning. En viktig investering i dig själv. 

Se kursinnehållet genom att klicka på närmaste bild eller den i slutet av texten.

Jag/vi pratar om hur man kan tänka (teoretiskt) kring det som sker inom och omkring oss, om alla kostråd/rön som vi peppras med. Hur vi kan laga mat (praktiskt) och vi har även provsmakning för att visa på att det finns lite annat än det vi ser och känner igen. Även om det är läskigt. För mat är trygghet. Men hur blir det när den tryggheten skapar obalans och smärta inom oss…? Det är klurigt och ganska komplicerat. (Klicka på denna bild eller bilden längst ner i inlägget för att se kursupplägg.)

Jag vet precis hur det är. Hur det liksom “skaver” och känns obekvämt innan det blir en värk eller diffus smärta och så tänker man att det går över, men det gör liksom inte det. Varför? För att vi fortsätter att ge kroppen det där som får den att tappa balansen och sedan börja skava och värka. Jag gjorde också så. Jag skapade en egen ond cirkel.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min mage (läs: mina tarmar) fick ta så mycket stryk i så många år att jag knappt kunde gå upprätt till slut = innan jag hittade min läkning. Och det där är rätt viktigt, för om tarmarna inte mår bra och kan absorbera näring, hur ska då resten av kroppen kunna fungera…? Det är som att trycka gaspedalen i botten fastän både bensin/diesel och olja är slut. Inte alls att rekommendera om man önskar hålla över tid.

Nervsystemet/hjärnan behöver näring från det vi äter, hjärtat och lungorna likaså. Ögon, tarmar, tänder, skelett. Det handlar inte bara om vi är över- eller underviktiga eller om kroppen får för mycket eller lite av något, det handlar om att de inre organen kanske har svårt att utföra sitt jobb! Så att det börjar skava och skeva.

Läskigt, kanske. Men vad är alternativet – ärligt talat? Vi har bra eget ansvar att vända oss till, inget annat kommer att hjälpa till. Så ju förr, desto bättre. Det behöver inte betyda ENORMA förändringar, det kan vara så pass att du i alla fall mår lite bättre. Eller mycket bättre. Den enda som vill och vet är – du.

Resultat av hårmineralanalys, gjord år 2000.Jag kommer själv från ett fysiskt h*lv*t* där mina hormoner och signalsubstanser hade svårt att kommunicera, för att jag hade kört min kropp så hårt i botten att jag med nöd och näppe tog mig runt. Det är sanningen. Men det är lika sant att jag har vänt på skutan, gjort om och gjort mer rätt, för att idag må så bra som jag ändå gör. Jag fångade upp råd, tips och knep och fann orken och energin att göra på ett “nytt” sätt.

Jag vet hur det känns att må riktigt RIKTIGT dåligt. Jag vet – på riktigt – hur det känns att vilja ge upp för att det känns så tungt, ont och trött. Det är därför jag vill göra det här. Berätta om min egen resa, om hur kroppen fungerar. För kanske ingjuter det hopp i någon. Var och en av oss har förmågan att ta hand om oss, om så på ett annat sätt. Vi behöver kanske bara styra om vårt fokus lite… se saker från ett annat håll.

Det finns inga måsten, förbud eller pekpinnar här. Vår kostkurs är menad att informera, väcka idéer och skapa nya tankebanor. Visst, det finns de som känner att de inte vill förändra så mycket – men du gör precis som du vill!  Det är bara det att om du  vill du ha ett försprång i framtiden, kanske det vara behagligt att veta vad de inre organen behöver – och varför kroppen kanske protesterar. Så att vi kan göra om och göra “rätt” (vilket är individuellt…).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Har du en aning om din blodgrupp så är det till stor hjälp, anser jag. Om vi äter som blodet föredrar, så kan immunförsvaret får jobba emot sådant det är menat att bekämpa (virus, bakterier, parasiter och svamp) istället för olika sorters allergener. För mig är det logiskt. Jag älskar tanken. Sedan drar man det så långt man själv vill, inga pekpinnar på den heller.

Jag lade om min kost 2008, i dagarna är det TIO ÅR SEDAN. Dagar som både har flugit förbi och segat sig fram. Rusat och krupit. Det är märkligt och häftigt, det här med tid. Hur den uppfattas och kan kännas både snabb och långsam på samma gång. Men icke desto mindre – 10 år är tio år. Jag är så oerhört tacksam för min resa och vill ge vidare till andra vad jag har lärt mig. (Men det betyder inte att alla ska göra precis som jag har gjort.)

Som jag brukar säga; jag fick visa leg på Systemet vid 41 års ålder “…så något gör jag bevisligen rätt”. Alltid retar det väl någon att jag drar upp det här, men det känns stort att efter ett fysiskt och psykiskt h*lv*t* känna att “javisst!”. Det blir ett ultimat kvitto på en fin utdelning. Lite så.
https://www.instagram.com/p/BXFC4NYDYdY/?taken-by=mitt_nya_liv

Vill du vara med när vi pratar om kost, mat, näring och hälsa? Nedan ser du vad kursen innehåller, vilka delar vi pratar om och tar upp. Utöver frågor och svar som deltagare har, förstås. Vi försöker reda ut allt så mycket vi bara kan.

Mer då…? Fler tankar kring andra kurser?

Nu innan sommaren (tänk: juni) har jag en fundering på att göra en helgkurs med både yoga och kosthållning i SMÅLANDÖverum, så om du bor i närheten och tycker att det låter intressant får du gärna höra av dig genom att mejla via detta kontaktformulär! Datum kommer.

Och i höst tänkte jag passa på att besöka SUNDSVALL, så om
du bor i närheten får du gärna anmäla ditt intresse eller ställa frågor genom att
mejla via detta kontaktformulär! Det blir ett lite annat upplägg,
men det handlar i grunden om samma saker (se nedan). Datum kommer.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Kom ihåg, ju mer vi lär oss om oss själva och våra kroppar, desto bättre rustade står vi för framtiden. Visst är det spännande?
För jag är övertygad om att hälsa är framtidens rikedom

Här är några röster om vår kostkurs i Göteborg.

Och du, efter helgen 24-25/3 går vi in i sommartid! Tänk vilket underbart tillfälle att starta om på nytt eller börja fundera i nya banor. Varmt välkommen!

// Kram Linda

Se kursens innehåll här genom att klicka på bilden nedan. Tjingeling!

Dags att ta tag i livet igen?

Javisst, en dryg vecka in på det nya året. Det är nånstans här det springs för fulla muggar på gym, äts “lite mer nyttigt”, man har slutat röka och dricker mindre alkohol? Jo jag tror det. All in. Och går in för det minst en vecka framåt. Det kan det väl ändå vara värt, efter all julmat – alla fester – all excess?

Nja. Jag är (missklädsamt) sarkastisk nu. Det är mest så genomskinligt; mönstret. Som om kropp, själ och sinne mår bra av att köra sk*ten ur sig en kort period, för att sedan återgå till samma stillasittande, fika en masse, att äta mindre bra och kanske ta en röka då och då? Men jag ska inte vara den som kastar sten i glashus, minsann, den här julen var det ett socker-bonanza. Fråga bara mina kolleger. (Som är mutade att inte skvallra.)

Dock känner jag nu att jag längtar efter att falla tillbaka in i mina nygamla och bekväma hjulspår, den livsstil jag har funnit “hem till”. Det som stärker och lugnar mig inifrån (även om jag i stunder av oro och brist på tillit fortfarande kämpar). Jag vill uppskatta det jag har så mycket mer, det kan vara lätt att fokusera på det som fattas och det är egentligen bara otacksamt. Har jag det inte så är det inte meningen. Jag ska försöka att verkligen känna det.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Så mycket i mitt liv gör mig genuint tacksam, mina vackra vänner som jag vill och kan vara mig själv med. Som talar tillrätta, påpekar och stöttar, håller om och berömmer. Ifrågasätter, utmanar och får mig att både tänka, skratta och gråta. Min familj, som står på min sida även om vi inte alltid är 100% överens. Vi lär av varandra hela tiden. Tack.

Att få ett mejl från en klient/kund som är nöjd ligger också högt i topp på min tacksamhetslista. Jag får det ändå ganska ofta och tackar mina lyckliga stjärnor. Nyligen fick jag det här – om min senaste matbok 6.Balans:

“Hej igen!
Jag är så glad för din bok och jag ser verkligen
fram emot att fördjupa mig i den.
Du har ett genuint intresse och klokt helhetstänk kring mat.
Boken är verkligen så som jag hoppades och mer därtill.
Bra att följa magkänslan uppenbarligen.
Tack för att jag har fått den här möjligheten!
Önskar dig ett härligt 2018.” 

Ååååh, tack tack tack! Tack! Men vet du?! Det är inte bara att du  har fått den här möjligheten – du har tagit den! Se dig omkring – världen är full av icke-tagna-möjligheter. Överallt, hela tiden. Många av oss ger järnet och försöker, men inte alla orkar. Pallar. Lyckas. Står ut. Mäktar med.

…det betyder inte att vi misslyckas, det var kanske inte bara rätt tid DÅ. Eller just nu. Vi kan börja om hela tiden – varje dag. Det är det fina med att utvecklas och ta möjligheterna. Att vi kan fatta nya beslut, igen och igen. Ingen bestämmer över oss och det går inte heller, att göra en förändring handlar om två saker; MOTIVATION och VILJA.

Så tacka dig själv! Tacka din målmedvetna och starka sida för att du tar ett steg framåt i rätt riktning. Och håll om din oroliga och rädda sida (om du har en sådan) för att du gör allt detta – ändå! Att vara modig är att göra det man knappt tror att man vågar, och man växer av det. Det är så fint.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Det här är dock de första dagarna på året, det gäller att inte vara för hård mot sig själv. Att kunna förlåta sig själv för det man inte mäktar med eller vill. Vi lever ett liv: mellan födelse och död måste vi skapa vår egen väg. Gå dit vi vill. Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Sakta. Framåt. 

(Och vips! så har det gått ett år till.)

Men vet du? Jag planerar både lugn och stilla yoga samt lite kurser om läkande kost. Du kanske vill delta, för din egen skull – för framtiden? Jag återkommer inom kort, annars når du mig via detta kontaktformulär.

Vi gör det bästa vi kan av det här året. Nu.

// Kram Linda

Ps. Här hittar du matböckerna om du vill lära dig mer om kostens betydelse för hälsan, och här kan du boka tid för möte (fler tider kommer). Välkommen!

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Ger det eller tar det energi..?

Hej, hur är det? Peppad och positiv eller trött och sliten? Så här i stundande juletid med det tillhörande julstöket och stressen (?) är det intressant att sätta sig ner och andas en stund, definiera vad som verkligen ger och vad som tar energi.

Jag är inne i en röjarperiod. Sedan en tid tillbaka och det är en av de största jag har haft, dels due to min personliga utveckling – som går långsamt, men framåt – som både tillåter och tvingar mig att göra avslut. Det känns så givet och naturligt att rensa ut och göra mig av med det som har gjort sitt i mitt liv den här tiden – jag måste ställa mig en viktig fråga:

“Ger eller tar det här energi?”

Och med tanke på produktionen av fem matböcker, erfarenhet av flera dekorfirmor samt en inredningsbutik, plus en lätt horder-tendens på det (bristtänkande, anyone?) har det blivit för mycket prylar hemma. Som jag “lätt” kan göra mig av med, jag behöver bara lära mig just – det.

Glasskålar, burkar och flaskor i olika storlekar och former.Saker, böcker, porslin, glas, papper, kläder… det är lätt att bli sentimental och tänka lite för långt och länge, när jag bara behöver en bråkdel av det jag har. Att rensa ur ger lätthet. I kroppen. Själen. Lättare att andas. Och inför ett stundande nytt år, när jag ändå har kommit så långt som jag har gjort och står stadigare, så vill jag gärna göra mig av med en hel del (känslomässig) barlast. Jag tänker att det blir ännu lättare då.

Det är enkelt, egentligen. Jag behöver bara tänka: “ger det här energi, eller tar det?”. Sortera. Slänga, ge bort eller spara (det som har ett affektionsvärde, men det gäller att dra en gräns ganska snabbt där också).

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Ingenstans är jag så fri som i mitt älskade Paradis. När jag sitter på min trappa och ser ut över åkrar, skog, sjö och berg fylls jag av en sådan energi och kärlek att jag nästan spricker. Inte minst vid solens upp- eller nedgång. Det är ren lycka. Den känslan kan jag alltid relatera till (men den går aldrig att tävla med), eller i alla fall en bråkdel av den.

Om jag blir stark, glad och känner mig pigg? Då får jag energi av saker, människor, situationer och platser. Om jag blir trött, låg och tung? Då tar det energi. Easy peasy. När det är lekande lätt och saker bara faller på plats? Energi. När jag kämpar, försöker och ber om hjälp, men ändå står och bara stampar…? Hmm. Inte så stärkande alls.

Tänk vad mycket vi går omkring med i våra liv eller intill oss, som ständigt skaver. Hur vi jämkar, fastän det är ojämnt, hur vi bönar och ber, konflikter och problem som vi drar runt på fastän vi “bara” skulle ställa oss en enda fråga… Men vad skulle det kunna leda till? Vi vågar kanske inte tänka på det. Så vi krisar och kämpar vidare, istället för att leva i lugn och harmoni. Intressant och komplicerat.

Det är skönt att lyssna inåt, göra det som kanske inte alltid anses vara korrekt av omgivningen – men jag står mig själv allra närmast, precis som alla andra. Och de val jag gör idag är inte säkert de jag hade gjort för ett par år eller ens månader sedan. Vi utvecklas. Och tur är väl det, världen behöver visdom och kunskap.

Jag ser fram emot att kliva så ren jag kan in i ett nytt år, oavsett vad det nu kommer att bära med sig. Det enda jag kan påverka på riktigt är mig själv, mina tankar och känslor – mina beslut. Att rensa ut energitjuvar känns tillfredsställande.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Så här i juletid kan en utmaning vara att tvingas umgås med människor vi kanske helst hade valt bort, som tar energi och gör en arg eller ledsen, skuldtyngd eller frustrerad. Det må så vara. Då är ett tips att i tysthet definiera detta. Utan att visa det utåt och skapa konflikter i helgerna. Tänka för sig själv. “Du stjäl av min energi och jag är medveten om det nu, kanske tillåter jag det till och med…?”

Efter jul och alla helger kan du själv välja med vem och hur du vill umgås. Och jag skulle råda till att välja de som ger energi – dem det bara är lätt och enkelt att vara sig själv med, utan att behöva välja sina ord på guldvåg. Dem du passar med som du är. Och vem vet? Kanske blir du piggare och starkare under 2018 om du gör det som känns genuint rätt på djupet…?

Det kan vara värt ett försök.

// Kram och God Jul, Linda