Category Archives: MediYoga/Medicinsk Yoga

– Om Medicinsk Yoga som en del av stresshantering. –

När en yogaera tar slut…

Javisst. Igår kväll höll jag den allra sista yogaklassen i vår yogastudio, där vi har huserat sedan 2007, och avslutade därmed den allra sista terminen där – någonsin. Det kändes speciellt. För att vara en person som kan ha kusligt nära till stunder av nostalgi och vemod, var jag beredd på alla möjliga känslor skulle välla upp. Sorg, tomhet, osäkerhet?

Men istället kände jag lugn. Som att det nu är klart. För vi har länge funderar av och till, på om och hur vi skulle gå vidare när min mamma ville bromsa in och kliva av (gå i ”passion”) och när ett beslut är fattat blir det ju som det blir. Det fanns inget att fundera på längre. Och det kan vara knepigt för någon annan att sätta sig in i just känslan av att släppa en lokal, men efter 10 års fint arbete och underbara yogis/kunder var det ändå ett avslut.

Jag har hållit yogaklasser i omkring 12 terminer. Sex år, om jag har räknat rätt. (Snart är jag inte densamma som när jag en gång började, för på sju år byts alla celler i kroppen ut. Bara det är en svindlande tanke.) Gånger 14 tillfällen. Det är uppåt 168 klasser. Min lärare sade att ”det är efter att ha hållit 200 klasser man börjar komma in i det…” och det har jag ju passerat, med tanke på yogaklasserna jag även håller på söder, sedan 2012 (nu två kvällar i veckan).

Om jag sedan har ”kommit in i det” lämnar jag åt deltagare att avgöra. Ibland går det knackigt, inte minst på engelska (haha), man är ju inte Yoga girl precis. Men i de allra flesta fall har det gått utmärkt. Tack och lov.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör det fina är att yogan gör “jobbet”. Visst, jag vill ju erbjuda en lugn atmosfär, en plats att vila på med fin musik – oj, vad många som behöver det idag – men effekten i kroppen, den kommer av yogan. Främst de långa djupa andetagen. Det är en ynnest att få vara med om det, så känner (tänker och säger) jag ofta. Väldigt ofta.

Och samtidigt – vad kul jag har haft! Spontant kommer jag att tänka på när min mamma deltog i klassen och vi plötsligt hörde ett högt sörplande ljud. Vi spärrade båda upp ögonen innan vi kom på att det var den lilla fontänen utanför yogasalen som hade gått torr på vatten och började gurgla. Vi kunde inte sluta skratta, även när den var avstängd och andra deltagare låg omkring oss och andades lugnt och djupt.

Eller när elementet, som behövdes för att värma upp lokalen en kall vinterkväll, plötsligt kortslöt elen så att det smällde till högt och musiken tystnade. Min förvirring i ett par sekunder – hur löser jag detta? – och fnisset som bubblade upp när situationen hade löst sig. Medan deltagarna fortfarande vilade i godan ro.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.Men också det vackra i att se andra slappna av. Hur situationer och människor kan röra mig till tårar. Vissa låter sina tårar rinna under meditationer, bara släpper på spärrar och spänningar… hur vackert är inte det? Vi har skrattat också, ibland där det inte alls passar in – bara för att det blir så – eller när vi ska vissla på både in- och utandning. Det är skönt och förlösande att skratta, även om det inte är därför vi är där i första hand.

Jag tänker på alla de som säger att de ”inte kan sova” eller har svårt att slappna av och därför kommer för att prova på yogan, som efter en kvart snarkar så ljudligt att jag tyvärr måste väcka dem… det har snarkats och hostats, men också vilats och sovits genom åren. (Det har jag tagit som en komplimang.)

Ett av mina favoritljud har kommit att bli en unison utandning. På riktigt.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.På sätt och vis blir det en intim situation när så många kommer och släpper garden samtidigt. En förtrolig stund och närvaro när man lägger prestation, fasad och attityd åt sidan. Det blir en mjuk och behaglig atmosfär att vara i, tycker jag. En plats jag trivs på och jag hoppas att det har visat sig i min roll, även om jag har mycket kvar att lära.

Jag har ytterst sällan varit sjuk (peppar, peppar). Ibland har livet kört ihop sig, så vid några tillfällen har mamma kunnat hoppa in och leda en klass. Tack för det! Månne har jag dåligt minne, men jag kan inte erinra mig att så många klasser har ställts in helt…? Jo kanske, men jag har velat lösa det på alla sätt.

Men hur som helst, som Sissi så klokt sade så fortsätter yogan, ”vi byter bara lokal” och så är det ju. Jag ser fram emot att få träffa vissa av er även i fortsättningen – på en annan plats. Det ska bli spännande att se hur, jag ska göra mitt yttersta för att även det ska bli bra. Såklart. Men det mesta gör vi ju alla tillsammans. Det blir liksom så.

Så, när en yogaera tar slut… så tar en annan vid.

Tack för den här tiden, alla ni som har varit med oss, nu eller förr, hos mig eller i mammas grupper. Det har gjort våra liv både lite vackrare och lugnare.

Over and out.

// Kram Linda

Hålla en yogaklass på engelska?

Men dra mig baklänges… jag tycker mycket om att hålla yogaklass. På svenska, tänker jag då. Mitt modersmål. Där känner jag mig ändå hemma och nu relativt trygg, i termerna och i att förklara en övning. Vilka organ som involveras, stärks, påverkas. Varför och hur. Det känns bra.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Så kommer en dag en förfrågan om jag kan hålla yogaklass… men på ett lite annorlunda sätt. På stol. För en grupp människor i en utsatt situation i livet, människor som med fördel skulle kunna lära sig ett sätt att andas på för att kunna slappna av i kroppen och landa lite genom mjuka rörelser, trots en komplicerad situation. Jag ville förstås prova, tänkte att jag tar det som det kommer. Med bara en liten hake, detaljen att deltagarna inte hade svenska som sitt modersmål.

Men jag tog det som det kom. På svenska. Jag  t a l a d e  t y d l i g t. Visade och gestikulerade. Och jag såg att alla deltagare ändå förstod. Att de gjorde som jag. Att de slappnade av mer och mer i kroppen, att de såg lugnare ut efter en stund. Jag kände dem inte, vi hade bara setts ett par minuter innan yogastunden, så jag fortsatte på svenska. På mitt sätt, även om det inte var som vanligt.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och det uppskattades. De som hade bett mig hålla yoga uppfattade deltagarna som positiva till det, flera av dem kändes mer avslappnade efteråt. Vilket var roligt, för mig handlade det om att kunna hjälpa – om så bara en av dem. Om det så bara var en person som kände att det här hjälpte mig, så var det värt allt. Jag var nöjd och tacksam över att få ha guidat några till lugnet.  För mig är det bland det vackraste att göra.

Så efter ett par veckor kom frågan igen. Om jag kunde hålla yoga. Igen. För andra människor men med i stort sett samma förutsättningar. Och jag svarade ja. Tog med min lilla musikspelare och min lilla högtalare, med det kan jag hålla yogaklass (nästan) var som helst. Men den här gången hade jag träffat människorna ett par dagar inför och visste att ytterst få av dem förstod svenska…

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.…så jag klev ur min comfort zone. Tänkte “då gör jag det på engelska”. Utan att ens ha vokabuläret för det. Och för att vara blyg (egentligen), ha svårt att stå på scen och inte älska att prestera (längre) så kände jag mig modig. Under dagen innan yogapasset funderade jag på uttrycken. Vad heter bröstkorg? Chest? Thorax? Breast? Och tänkte att jag ändå får ta det som det kommer. Jag har ju de svenska orden för det annars, det löser sig.

Jag var som en parodi på mig själv stundtals. Haha! Fick hålla tungan rätt i munnen och när jag var tvungen att byta ut ett ord på engelska mot svenska så skrattade deltagarna, även om det var vänligt.  De hängde med. Mitt uttal var inte toppen. Men det gick bra, ändå. För jag vilade i att yogan skulle göra sitt – jag gjorde mitt bästa för att förmedla hur. Och de lyssnade, andades, slappnade av.

Tända ljus i ljuslyktor - ljus i mörkret.Det var så fint att se. Jag kände mig så ödmjuk inför förfrågan, att få hjälpa människor som uttryckligen var nöjda efteråt. Inte alla, eftersom flera av dem bjöds in utan att veta om de ville delta, men många tyckte om det. De hade funnit ett lugn som de kanske finner sällan annars. Lite fler än en handfull av dem kändes positivt påverkade av känslan i kroppen. Det var rörande och väldigt starkt för mig, plötsligt.

Och jag var nöjd. Stolt över att jag faktiskt vågade instruera på engelska för första gången utan att vara så vass på det, att jag slängde mig ut och inte hade ett enda nedskrivet ord framför mig. Jag skapade i stunden och tog det precis som det kom. Så tacksam för att det gick så pass bra som det gjorde.

Strax efter dessa två klasser ställde jag samma fråga: om det var något de undrade. “Do you have any questions?” osäker på om jag skulle kunna svara på frågor. Men den enda frågan som faktiskt dök upp efter båda klasserna, och från olika människor, var:

– When is the next time?

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Tacksamheten. Ynnesten. Ödmjukheten. I att få hålla en lugn yogaklass och få förmedla något så stilla som andning och mjuka rörelser i ett par minuter, när det i slutänden väcker frågan “när får vi göra detta nästa gång?”…det finns inget finare betyg, även om det inte handlar om mig.
Det handlar om yogan.

Inhale. Exhale. Thank you. Namaste.

// Kram Linda

Yogadags igen (en liten egoboost).

Åh, vinter nu! Så härligt. Isigt, krispigt och temperaturer ner runt -10 grader. Jag tycker att det är så galet vackert när allt är vitt vitt vitt, medan många klagar på kylan och vill bo i ett varmare land (…men aldrig kommer iväg) så promenerar jag gärna i knarrande snö och längtar ännu längre norrut. Snart så.

Men först! Nu är det äntligen dags att börja yoga igen. Jag älskar den lugna och stilla yogaform som jag leder. Det är dock inget jag har hittat på, det är den  MediYoga som jag mig lärt av Göran Boll, den är helt fantastisk. Och mina fina yogi(ni)s i klasserna, det är en ynnest att få leda dem.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Varför? För en lugn stund i vardagen. En plats för att landa. Utan att prestera, bända sin kropp ur led eller lyfta tungt. Man behöver varken vara vig eller smal, eller ens kunna sitta i lotus- eller skräddarställning. Det handlar om att lyssna till sig själv och sin egen kropp. En utmaning i sig, ibland.

Vad som krävs? En ambition och vilja att slappna av och släppa taget en stund. Låta kroppen få ett naturligt lugn. Det är inte alltid man når dit (det finns något som heter nervsystem i kroppen, som kan vara väldigt ansträngt), men vill och önskar man att koppla av, så är hälften vunnet.

Vad ger det? När vi kan slappna av så att kroppen går ner i vila (alltså inte distraktioner som tv- eller dataspel, tv-serier eller sånt som gör att vi “tänker på annat” ett tag) så läker den från grunden. Balanseras. Hämtar hem. Fyller på ny energi. Ibland blir reaktionen efter en klass en djup trötthet, medan vissa ibland blir piggare. Det beror på var i livet vi befinner oss och hur kroppen svarar.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Vägen dit? Det handlar i mångt och mycket om att lära sig andas på ett visst sätt, att hitta lugnet i det djupa andetaget. Så att syresättningen är maximal och lugnande för hela kroppen och alla organ. Det är svårt att förklara och låter väl konstigt, men när man väl har varit där… få saker är så lugnande.

Till sommaren stänger vi ner och släpper taget om vår yogastudio i Märsta, för att min mamma vill gå ner i arbetstid och spendera mer tid med min pappa, som också ska gå i passion. Helt rätt. Det innebär en sista, värdefull och viktig termin med yogan. Det blir en stor omställning även för oss, eftersom hon/vi har haft studion i tio fina år nu, men all good things come to an end. Som man brukar säga. Nu kommer något nytt.

Jag har nog ett fåtal platser kvar i mina klasser i Stockholm/Södermalm och i Märsta i skrivande stund, även om de flesta deltagarna har velat fortsätta en termin till. (Är du intresserad av en plats så skriv via detta kontaktformulär, kanske finns det utrymme att delta.) När jag mejlade ut och frågade om mina deltagare ville vara med, fick jag så fina och boostande svar (se några nedan) att jag blev alldeles varm – tack alla!  En sådan glädje.

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

”Jag längtar så efter din yoga! 
Kan inte tänka mig att göra något bättre :)”

”Ser fram emot detta. Har verkligen saknat yogan. (…) 
Längtansfulla hälsningar till yogan”

”Ser fram emot att åter få komma till dina yoga pass.”

”Ser fram emot att yoga igen,
det ska bli så skönt.”

★  ✽  ★  ✽  ★  ✽  ★  ✽ ★

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerAnnars önskar jag dig en lugn och skön termin på ditt sätt. Gå gärna ner i varv och puls med jämna mellanrum för en behaglig känsla. Men jag vet att det kan kännas ovant och svårt att komma dit i början, eftersom vi andas så “bakvänt” och ytligt i vardagen idag. Dock ger övning färdighet.

Och stunder av stillhet är en investering i sig själv.

Kom ihåg att hälsa är framtidens rikedom

// Namaste Linda

Dags att ta tag i livet igen?

Javisst, en dryg vecka in på det nya året. Det är nånstans här det springs för fulla muggar på gym, äts “lite mer nyttigt”, man har slutat röka och dricker mindre alkohol? Jo jag tror det. All in. Och går in för det minst en vecka framåt. Det kan det väl ändå vara värt, efter all julmat – alla fester – all excess?

Nja. Jag är (missklädsamt) sarkastisk nu. Det är mest så genomskinligt; mönstret. Som om kropp, själ och sinne mår bra av att köra sk*ten ur sig en kort period, för att sedan återgå till samma stillasittande, fika en masse, att äta mindre bra och kanske ta en röka då och då? Men jag ska inte vara den som kastar sten i glashus, minsann, den här julen var det ett socker-bonanza. Fråga bara mina kolleger. (Som är mutade att inte skvallra.)

Dock känner jag nu att jag längtar efter att falla tillbaka in i mina nygamla och bekväma hjulspår, den livsstil jag har funnit “hem till”. Det som stärker och lugnar mig inifrån (även om jag i stunder av oro och brist på tillit fortfarande kämpar). Jag vill uppskatta det jag har så mycket mer, det kan vara lätt att fokusera på det som fattas och det är egentligen bara otacksamt. Har jag det inte så är det inte meningen. Jag ska försöka att verkligen känna det.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Så mycket i mitt liv gör mig genuint tacksam, mina vackra vänner som jag vill och kan vara mig själv med. Som talar tillrätta, påpekar och stöttar, håller om och berömmer. Ifrågasätter, utmanar och får mig att både tänka, skratta och gråta. Min familj, som står på min sida även om vi inte alltid är 100% överens. Vi lär av varandra hela tiden. Tack.

Att få ett mejl från en klient/kund som är nöjd ligger också högt i topp på min tacksamhetslista. Jag får det ändå ganska ofta och tackar mina lyckliga stjärnor. Nyligen fick jag det här – om min senaste matbok 6.Balans:

“Hej igen!
Jag är så glad för din bok och jag ser verkligen
fram emot att fördjupa mig i den.
Du har ett genuint intresse och klokt helhetstänk kring mat.
Boken är verkligen så som jag hoppades och mer därtill.
Bra att följa magkänslan uppenbarligen.
Tack för att jag har fått den här möjligheten!
Önskar dig ett härligt 2018.” 

Ååååh, tack tack tack! Tack! Men vet du?! Det är inte bara att du  har fått den här möjligheten – du har tagit den! Se dig omkring – världen är full av icke-tagna-möjligheter. Överallt, hela tiden. Många av oss ger järnet och försöker, men inte alla orkar. Pallar. Lyckas. Står ut. Mäktar med.

…det betyder inte att vi misslyckas, det var kanske inte bara rätt tid DÅ. Eller just nu. Vi kan börja om hela tiden – varje dag. Det är det fina med att utvecklas och ta möjligheterna. Att vi kan fatta nya beslut, igen och igen. Ingen bestämmer över oss och det går inte heller, att göra en förändring handlar om två saker; MOTIVATION och VILJA.

Så tacka dig själv! Tacka din målmedvetna och starka sida för att du tar ett steg framåt i rätt riktning. Och håll om din oroliga och rädda sida (om du har en sådan) för att du gör allt detta – ändå! Att vara modig är att göra det man knappt tror att man vågar, och man växer av det. Det är så fint.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Det här är dock de första dagarna på året, det gäller att inte vara för hård mot sig själv. Att kunna förlåta sig själv för det man inte mäktar med eller vill. Vi lever ett liv: mellan födelse och död måste vi skapa vår egen väg. Gå dit vi vill. Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Sakta. Framåt. 

(Och vips! så har det gått ett år till.)

Men vet du? Jag planerar både lugn och stilla yoga samt lite kurser om läkande kost. Du kanske vill delta, för din egen skull – för framtiden? Jag återkommer inom kort, annars når du mig via detta kontaktformulär.

Vi gör det bästa vi kan av det här året. Nu.

// Kram Linda

Ps. Här hittar du matböckerna om du vill lära dig mer om kostens betydelse för hälsan, och här kan du boka tid för möte (fler tider kommer). Välkommen!

50 yogaklasser senare.

Eller ja, snart. Om en vecka har jag lett 50 stycken yogaklasser för terminen. Fast, egentligen blir det 49, för min mamma har hoppat in för mig vid ett tillfälle. Och ikväll blir det gång nummer 48. Yes, så är det.

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.Men som jag alltid säger och fortsätter att upprepa, det är en ynnest. Ett galet fint jobb. Att få sitta med människor som sover… eller andas. Hjälpa dem att vända sig inåt och lyssna till vad de verkligen vill. Och eftersom veckorna rullar på så pass snabbt, så träffar jag mina yogis (män) och yoginis (kvinnor) oftare än mina vänner. Nästan. Jo. Så blir det. Så det är en lyx att det är så fina och mysiga grupper.

Roliga människor, redo att slappna av och vila – även om diskussionerna inför klassen kan gå höga. Det är olika. Jag försöker att låta lugnet råda i lokalen innan vi börjar och det flesta kommer in och lägger sig till rätta för att varva ner, men plötsligt kan hela gruppen vara involverade i en diskussion om politik eller en SVT-produktion… man vet inte alltid vad som händer.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdDen här höstterminen har förlöpt rätt smidigt. Jag har inte missat en enda klass på Söder för att tågen har stått stilla (köp en lott!) – vilket var min stora oro. Jag har inte varit så förkyld att jag har hostat eller snorat. Eller varit hes. Vilket är en jobbig sits när man är just yogalärare. Däremot har jag lyckats få hicka (!) för första gången i en yogaklass sedan 2011. Haha. Och känslan när jag sitter och ska säga “andas in” och inte vet om jag ska hicka mitt i allt… det gör att man blir full i skratt och lite håller andan. Utan att någon ska märka något.

Nej, det har varit relativt lugnt (ta i trä, det är trots allt en vecka kvar). Värre var det för ett år sedan, när ett element gjorde kortslutning så att musiken tystnade när några lampor slocknade mitt i en avslappning med 12 personer som låg och andades djupt. Haha! (Paniken.) Men det gick bra, allt ordnade till sig, musiken återkom och atmosfären infann sig inom kort tack vare tända ljus.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Det känns alltid märkligt att säga “God Jul och Gott Nytt År” till deltagarna redan i november, men jag menar det inte desto mindre. Vi skrattar åt det varje gång. Och sen “…jag hoppas att vi ses snart igen”, förstås. Man vet ju ändå hur snabbt det går tills det är dags att börja om igen. Vilket är härligt.

Nästa termin är faktiskt den sista i Märsta, sedan stänger vi ner vår yogastudio där för gott. Det känns både märkligt och läskigt och lite sorgligt – för det är att säga farväl till så fina människor som tycker så mycket om yogan. Å andra sidan måste man stänga dörrar bakom sig för att andra ska kunna öppnas framåt… jag tänker så. Mamma vill gå ner i tid (tänk pension) och jag kan inte ro runt det hela själv, vi har ju dessutom försökt hitta samarbetspartners utan att det har landat rätt. Så det känns som att allt blir som det ska vara nu.

Men hoppas verkligen att vi ses (minst) en termin till. Efter en god jul, när det har blivit ett gott nytt år. År 2018. Spännande.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Men innan dess, torsdag 14/12, håller vi som vi brukar En kväll i stillhet inför jul. Som en liten paus inför julstöket med ett lugnt och stilla yogapass, en guidad meditation och en halvtimmes läkande gongbad. Kontakta mig här om du önskar delta.

Ha en fin vecka!
// Namaste, Linda

Tillbaka in i yogalugnet… vill du vara med?

* Aaandas in. Och aaandas ut. * Nästa vecka är det dags för yogaklasser igen, jag längtar. Jag ser jag fram emot att träffa mina yogisar igen. Jag längtar efter lugnet, stillheten och den där speciella atmosfären som på något vis infinner sig när människor vill vila. Slappna av. Släppa taget. För en stund.

Vill du vara med? Det finns några platser kvar i grupperna, varav en ny grupp på senare kvällstid på Södermalm, se mer nedan.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Jag slås varje gång av känslan i att sitta inför en klass när de tar ett långt gemensamt andetag in och sedan andas ut. Lite som en rysning, ett välbehag. För här stannar tiden en stund. Man slutar springa, hasta och fly från vardagen. Vi bromsar in, stannar upp och landar. Djupt inom oss. Blir så mycket mer närvarande. Härvarande.

Kanske hade jag skrattat om någon hade sagt för 10 år sedan att jag skulle komma att erbjuda yoga som har en lugnande inverkan på människor. Jag? Som hade fullt upp med att själv springa? Som inte ville tala inför folk, än mindre sjunga? Jo då, det blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland blir det till och med bättre. Det är lurigt, det där. Livet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Men det är inte alla som tycker att yogan är lugnande. Stillheten och vilan kan också lyfta fram känslor. Det är meningen att höra och känna sina egna signaler, men ibland kan de vara smärtsamma. Då blir det för sakta. Då passar inte den här formen av yoga. MediYogan är mycket meditativ och det kan också utmana den som inte är i lugnet. Jag vet.

För mig har det många gånger varit en kamp, att sitta kvar i känslan. Särskilt om den inte är behaglig. Om det jag processar för stunden eller upplever just då är smärtsamt. Ändå är det någonting kroppen vill signalera, tala om och som jag ska förstå. Mitt beteende, mina mönster, mitt agerande. Vågar jag att se och höra, vågar jag vara sann mot mig själv? *Sat Nam.*

Yogamadrasser på Havregatan 10.Det finns många saker i livet som kan göra ont. Men yogan är inte en av dem. Den ger oss dock en möjlighet att känna efter, lyssna in. Även på det som skaver och känns fel. Så ser livet ut. En yogi sade en gång efter ett pass: “min kropp säger till mig att jag behöver massage!” Men hon ville inte fortsätta med yogan. Och så är det, vi måste välja det som passar just oss. Det känner vi djupt inuti, när vi fokuserar.

Jag är så tacksam över mina deltagare. För er som vill komma och yoga. Vila. Vara i stillheten. Tack vare er kan jag göra detta. Och nu har jag ett par platser över i mina klasser, jag sätter dessutom in ännu en senare grupp på Södermalm. Så, först till den berömda kvarnen…

♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Meddela mig gärna här om du vill vara med i någon grupp:
… och har du inte provat min MediYoga får du göra det första gången för
160 (Sthlm)/200 (Märsta) kr, innan du bestämmer om du vill fortsätta

Måndag kl 17.30-19 på Havregatan 10, Södermalm
Måndag kl 19.30-21 på Havregatan 10, Södermalm (ny grupp!)
Tisdag kl 18.30-20 på Saturnus Friskvård, i Märsta
Torsdag kl 18.30-20 på Havregatan 10, Södermalm

Här är tider, datum och priser för grupperna i Märsta och på Södermalm.

(…i Sthlm har terminerna enligt önskemål förlängts till 12 gånger för 1920 kr)

♥  ♥  ♥  ♥  ♥

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerJag har inte drop-in, så meddela mig om du önskar delta. Du behöver alltså INTE vara VIG, RÖRLIG eller särskilt STARK – du bör bara ha på eller med dig bekväma kläder och ta med en vilja att slappna av och lyssna till din kropp – resten finns på plats. Hoppas att vi ses!

Namaste *det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig*

Kram,

// Linda

Erbjuda något som människor vill ha.

Jag var dekoratör i mitt förra liv. Vi byggde olika sorters dekor i köpcentrum, på fester och i butiker. På buffébord, i konferensrum och… ja, du förstår säkert. Det här var på det glada 90-talet och man ville kanske ha Moulin Rouge-tema eller en saloon uppbyggd, för att ge några exempel.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men så hände någonting. År 2001 kraschade två flygplan in i Manhattans tvillingtorn och många av oss vet exakt vad vi gjorde och var vi befann oss när bilder på detta repriserades om och om igen i nyhetssändningar… som vore det en dålig film utan lyckligt slut. Det var för svårt att ta in allt på en gång.

Efter den händelsen förändrades världen på många sätt. Det vet alla som inför varje flygresa försöker beräkna hur mycket vätska man får ta med i sitt handbagage (vad räknas nagellack som? och läppglans?), tumskruvarna drog åt och i vår bransch märkte man det på festerna. Det var inte så roligt med fest längre, när världen kändes som den var vänd fullständigt upp och ner.

Flamingodekor från mitt förra liv, på en trädgårdsmässa i Sthlm.Och om ett företag arrangerade ett evenemang för sina anställda, drog man ner på “lyxen” (tänk: dekor) och serverade det enklaste (tänk: mat och dryck). Inga konstigheter med det. Livet förändras och vi måste anpassa oss efter det. Vi kan vara flexibla om vi vill och behöver, även om vi är vanemänniskor.

Men jag kände någonstans att det jag gjorde var… hade det en mening? På riktigt? Då kändes det inte så, även om jag inte har något emot dekor per se. Saker och ting ställdes på sin spets, jag var inte lika peppad, varenda offert skulle plötsligt minskas ned i budget och man skulle trolla med knäna – något jag tyckte var rätt roligt innan dess – så en dag kände jag att det nog fick vara nog.

Kanske var det i samband med att jag själv kände att allt blev för mycket. Allt. Jag växlade ner så pass  jag kunde, det fick ta sin tid att hitta balans under fötterna men ett mantra följde mig hela tiden. “Jag vill kunna erbjuda något som människor verkligen vill ha” för det kändes inte kul att försöka sälja is till inuiter. Det blev svårt och trögt. Alla negativa svar och besked, det var inte roligt. Jag hade inte kul.

I raset utför, var jag tvungen att omvärdera allt: vad jag stod för och varför, vad jag ville med min framtid och hur jag skulle ta mig dit. Det blev fler, längre och mer krävande förändringar än jag först hade tänkt mig. Oavbrutet dök samma mantra upp inom mig: “jag vill kunna erbjuda något som människor vill ha.” Och där började det sedan bli ännu mer intressant.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör min egen läkning ledde mig till MediYogan, som stresshantering och när jag hade yogat själv en tid föll det sig naturligt att lära mig mer om det som kunde hjälpa min kropp till lugn. Min utbildning till Lärare och Terapeut i MediYoga blev till den verksamhet jag har idag: där jag hjälper människor att varva ner, stressa av och landa. Att andas. Läka inifrån.

Det fortsatte med ett intresse för hur mina organ mådde, vad jag hade gjort mot min kropp för att krascha så och hur jag kunde vända på det för att må bättre. Mina studier inom Funktionsmedicin, för att lära mig mer om mina (och andras) kroppsfunktioner för att sedan kunna läka mig själv inifrån, gjorde att jag idag arbetar som Näringsrådgivare och hjälper människor till en bättre balans i livet – utifrån deras individuella förutsättningar – genom hälsoundersökningar.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag tänker på det ibland. Mantrat. Och att jag idag faktiskt jobbar med att kunna erbjuda det många människor vill ha: en god hälsa. Utan den kan vi de facto äga och ha “hur mycket som helst”, men kanske inte vara förmögna (!) att njuta av det. Alla vill må bra, känna sig harmoniska och tillfreds – vi har troligen bara olika vägar dit.

Det är en ynnest att idag få möta och samarbeta med människor som önskar välja en annan eller ny väg i livet, för jag har erfarenhet om hur det kan vara och kännas. Jag vill kunna hjälpa till, stötta och peppa. Och jag har insett att jag är där nu. Att jag i nuläget kan erbjuda det människor vill ha.

So be careful what you wish for.

Det kan faktiskt bli sant. 

// Kram Linda

(Önskar du hjälp genom MediYogaandning, individuella kostråd eller en hälsoundersökning kan du boka tid här. Varmt välkommen!)

Yogastart snart. Som jag har längtat efter den.

År 2017 är igång och vi har kommit lite drygt två veckor in nu. Det mesta rullar på lite som vanligt igen, som det var innan alla helger. Och nu går vi dessutom mot ljusare tider. Det känns toppen, inte sant?

Snökristaller i en björk mot en blå himmel.Jag har personligen haft en skön start på året. Kanske är det den bästa så långt jag kan minnas, för att jag har haft så få krav. Bara varit. Stillsamt och lugnt, trots teater och bio, mer sömn än på länge och umgänge. Så nu börjar jag så smått att känna mig redo att möta världen igen. En skön känsla.

Och jag längtar efter yogan nu. Om två veckor börjar vi efter ett uppehåll sedan november och det känns tydligen långt borta, det är flera som har hört av sig och frågat när det drar igång. En dag förra veckan mötte jag en yogi som sa: “När börjar yogan?!” Jag gillar det. Och tar det som en komplimang. 😉

Jag längtar även efter mina yogisar. Det är något speciellt med en termin, när man ses en gång i veckan (om det inte är uppehåll för röda dager eller lov) och det kan faktiskt bli att man kan träffas oftare än man träffar sina vänner. Märkligt, det där. Och så trevligt samtidigt, när man trivs med sina grupper.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerYoga. Att koppla ihop kropp, själ och sinne. Det finns inte så värst många tillfällen till det i vardagen. Vi ska ju hinna, skynda, passa deadlines, prestera och vara effektiva – såklart. Det är vad det handlar om att vara människa. Vilan får ju liksom komma lite på efterkälken… så att få vara den miljön för vila och lugn, det är en fantastisk känsla.

Att andas. Bebisar vet precis hur man andas. När glömde vi bort hur man gör? Hur ofta tar du under fem andetag per minut? Det är inte svårt, vi behöver bara lära oss hur och påminna oss om att det går. Och att göra det. Vi kan syresätta oss maximalt med djupa andetag, lugna ner nervsystem (och därmed hjärnan och tankarna) och få vila i kroppen en stund. Känna in och känna efter. Viktigt.

Allt fler blir sjukskrivna av stress, går in i väggen och kroknar. Inte konstigt. Men vi blir så mycket starkare och mindre sårbara om vi även kan prioritera återhämtning. På riktigt. Ge allt för att verkligen slappna av. Det är inte att lata sig – det innebär att kunna ladda batterierna på nytt. Ibland är det klurigt att göra hemma, för det finns alltid något annat att “plocka” med, så det kan vara lättare att faktiskt gå hemifrån och vara i gruppens dynamik. Släppa taget.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Nyckeln till att hålla i framtiden är – att vila. Det är min syn på den saken. Vi kan alla hålla ett tag utan rast och ro, vi kan jobba dygnet runt – en kort period. Men det finns ingen kropp som blir starkare utan vila. Det funkar inte så, tyvärr. Jag hade kunnat köpa den funktionen dyrt en gång i världen, idag är jag så otroligt förtjust i sömn och stillhet.

Att investera i sin kropp och hälsa är en stor vinst för framtiden. (Särskilt med tanke på den dystra situationen i vården just nu.) Men du vet hur det är, oftast kommer man inte till den insikten förrän det har gått för långt… vi reagerar sällan på att något är fel innan det verkligen gör ont och skaver. Det är naturligt. Vi är ju mänskliga. Men det är klokt att tänka till och agera i tid.

Jag ser hur som helst fram emot yogan.

Vi ses snart.

// Namaste, Linda

Vilan i att leda en yogaklass…?

Terminens yogaklasser är till ända. Nu blir det uppehåll till januari/februari igen och det är både lite skönt (att få vara ledig på kvällar) men knepig att inte vara i lugnet så ofta som jag brukar vara. Det är verkligen en bonus med jobbet – att det måste vara lugnt och stilla. Dessutom kan sakna jag mina deltagare.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfinger…men jag skulle inte säga att man blir yogalärare för att vila genom passet man håller. Nej. Det handlar nämligen om att hålla ordning på minuter och sekunder, med en lugnande stämma. Oavsett vad som sker egentligen (se nedan). Men att vara lärare i yoga innebär oftast att få vara i lugnet. I den magiska atmosfär där en unison utandning från ett tiotal personer kan kännas rent andlig och förenande. Så häftigt.

Behöver jag avslappning, så får jag ägna mig åt själva vilan i ett “eget” yogapass. Stänga ute världen och andas en stund, släppa kontrollen och spänningarna helt och hållet. DÄR kan jag finna stillheten. Absolut. Men att leda en klass handlar om att kunna se alla deltagare och vad de kan behöva ha hjälp med. Split vision.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Och det är en ljuvlig plats. Att få sitta bland människor som VILL vila. Andas. Vara i lugnet. Utan att prestera och försöka bända sin kropp i olika omöjliga positioner som gör ont. Det är inget fel med andra yogaformer, men jag kan bli glad om jag ser en person “ge upp”. Så är det.

Om kroppen säger “stopp” för att det gör ont och personen väljer en annan rörelse eller bara sitter ner och vilar. Det om något ser jag som att hedra sin kropp. Lyssna in. Sluta köra över sina inre signaler (som är så lätt att göra!). För i mina klasser får det gärna vara jobbigt eller ansträngande, men det ska aldrig göra ont. Det är inte bra att sluta lyssna och tvinga kroppen.

Så att ge upp, kan vara en vinst i mina ögon. En inre kommunikation vars subtila signaler fungerar, igen eller kanske för första gången. Det är fint att få vara med.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Men det finns också utmaningar med jobbet som yogalärare. Dels kan en person utstråla att den inte vill vara där, men det kan inte bekomma mig egentligen. Jag kan inte vinna över alla till min sida, det finns de som provar på och inte vill komma tillbaka. Men det är ändå viktigt att deltagarna VILL vara där, inte minst för gruppens dynamik.

Det som dock är riktigt utmanande, är att få en hostattack. Tänk dig, en sådan hosta som inte går att stoppa, när det ligger människor framför dig och bara vill vila i tystnad. Hemska känsla! Det har hänt mig en gång (kanske inte sista gången, ta i trä) då jag fick slänga mig ut ur rummet och ut på gatan (!) där jag hostade så att mina ögon tårades. Alla har naturligtvis förståelse för att man kan behöva hosta, men det passar inte in i mitt jobb helt enkelt…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.…det gör inte heller att tappa rösten. Hu. Att bli hes efter en förkylning som går på stämbanden, det gör något med… stämningen. Att leda ett pass med normal röst går oftast som en dans, jag tänker inte på det. Är jag hes så blir det en enorm ansträngning där – återigen – deltagarnas avslappning är i fokus. Kraxande röst känns inte helt kompatibelt. Punkt.

Att få ett skrattanfall som inte går att hindra kan också vara en plåga. Hur kul det än är att skratta så att man kiknar, så passar det sig inte heller när man sitter och instruerar övningar. Jag har några deltagare som gärna ger mig menande blickar som får mig att vilja gapskratta. En av tjejerna höll på att somna under en klass, hon låg och var avslappnad. Helt plötsligt RYCKTE HON TILL, du vet som när man just somnar och det känns som man faller – det såg ut som om hon fick en elchock… alltså, hon lyfte nästan från marken och jag höll på att skratta ihjäl mig fast jag var tvungen att vara tyst – inte minst för att det såg så kul ut att hon blev så jäkla rädd själv. Alltså, dessa syner…

Tända ljuslyktor i mörkret.Apropå elchock. Ibland går även strömmen. Jag satt i en yogaklass nu under hösten och det sa plötsligt POFF! från ett element som kortslöts, både musiken och lamporna slocknade medan yogisarna låg i vila och andades. Inte kul. Min hjärna gick på högvarv och jag reste mig (utan ett ord) för att leta efter det skåp där snabbsäkringarna sitter… men var då? Efter ett par minuters letande och en säkring som återställdes, började åter musiken att spela och lamporna lyste. Så jag gick tillbaka och satte mig på min plats. Jag har förvisso alltid tända ljus också, där spelar strömmen ingen roll, men det blev rätt påtagligt att något oplanerat hände när musiken slocknade med en smäll.

Dessa små prövningar till trots är jag tacksam över att jag får möjligheten att ha detta som arbete. Att det har varit tre härliga grupper denna termin och att de redan är så gott som fullbokade till våren. Det har nog inte hänt tidigare.
Det kan vara lätt att gapa efter mycket, men jag njuter verkligen i stunden. Vill göra mitt bästa och känna att det är gott nog.

Ett hjärta av gräs.Och mina fina yogisar visar en enorm uppskattning, jag känner mig lyckligt lottad som får möta så stora hjärtan. Man får såklart vara med i mina klasser utan att behöva tänka på en enda form av “motprestation”, men under de här åren jag jobbat, kommer det någon ibland med en blomma, present eller julklapp. Så fint och uppskattat! ♥

Så jag vill passa på att tacka Kerstin, Kickan, Britten, Evelyn, Nathalie, Ellenor, Sissi och alla ni andra för er fina omtanke. Alla ni som är med helhjärtat i mina yogaklasser. Alla ni som kommer tillbaka och trivs med avslappningen. Tack!

yogapresenter

Tack för att ni fokuserar på er själva och lägger tid på er egen balans, genom att vara i stillheten och vilan. Att andas och släppa krav och måsten en stund.

Det är guld värt.

Namaste.

// Kram Linda

Om innerlig yoga. Och Yoga girl.

Åh, jag spinner vidare på temat “stillhet” från förra veckan… jag lyssnade nämligen på den bedårande Rachel Bråthén – aka Yoga girl – när hon gästade Värvet nyligen. Med tanke på alla vackra bilder på halsbrytande positioner  (som jag aldrig skulle kunna åstadkomma) och snygga poser på surfingbrädor, hade jag kanske en liten fördom om att vi skulle tycka och tänka rätt olika… men tji fick jag. Shame on me.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerOavsett vad hon hade tyckt, hade det ju varit okej. Jag tycker om att lyssna de djupa intervjuerna i Värvet, ofta är det sympatiska och fina samtal. Men det gladde mig ändå hon talade så varmt om hur yogan verkligen kan förändra på djupet. Inuti. Det är väl inte en överraskning för någon som är insatt i ämnet, men för mig blev det positivt. Inte minst eftersom det är ett ämne jag gärna återkommer till själv.

Jag talar ofta om känslan i mina klasser. Att lyssna till de inre signalerna. Att våga det. För att kroppen gärna vill och kan meddela oss något, om vi väl är så uppmärksamma. Att det kan vara tid att släppa ner garden och istället möta det vi är, det som finns inom oss. Det behöver inte handla om prestation, vi behöver inte hålla känslor och signaler på avstånd – även om det kan vara behändigt. Ett tag.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.En lång period i livet varken kunde eller ville jag känna in. Jag vågade in, orkade inte. Alls. Jag visste att det skulle komma upp så mycket att bearbeta och hantera att jag höll mig springande. “Stanna upp? Skojar du? Jag springer ju för att slippa känna!” Men en dag var jag tvungen, min kropp tvingade mig att bromsa in när jag inte längre orkade springa, men inte kunde kliva av för egen maskin.

Jag var rädd, konstant. Jag var så trött och utmattad; jag visste inte vem jag var och var jag skulle, allt var en enda stor förvirring. Och det är lite det yogan handlar om. Att våga landa och känna acceptans till hur det är, hur det har varit. Tempot saktade långsamt in, det slutade snurra så fort, jag ville sluta springa. Det var slutligen i yogan jag kunde och vågade möta mina känslor. Och det var en fin och omvälvande upplevelse, olik något annat jag har gjort.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Kanske fastnade jag för att Yoga girl är så akrobatisk –  men menar att det inte bara är fina positioner som yogan handlar om. Utan att det finns utrymme för att vara i det som är, nära sig själv. Även om det här är relativt nytt för oss i Sverige. Men jag anser att det finns ett allt större intresse för det även här. Att acceptera livet som det som är… och sig själv.

I många år och på många platser i livet har jag känt mig mal placé. Som att jag inte passat in, men jag har ändå ansträngt mig för att göra det. Som en udda fågel – eller smält in ‘som handen i handsken’, för att jag har varit som en kameleont på många sätt. Det har bara kostat mig så MYCKET energi att försöka vara som andra. “Normal”. Det har varit som ett heltidsjobb.

Bild inifrån yogastudion, med vita mattor på golvet och gongongen i bakgrunden.Sedan jag själv hittade till yogan och fann en tröst och läkning i den, har jag också hittat en plats som passar mig. Äntligen. Den här yogaformen är lugn och stilla, inkännande och mjuk, den passar inte alla… men den passar mig och drar tydligen till mig människor som vill det jag gör. Det känns så fint och värdefullt att äntligen känna så.

I intervjun med Yoga girl kände jag det ännu tydligare, att det är här jag vill vara. Jag vill fortsätta att förmedla det jag gör idag. Hur viktigt det är att vara sann mot sig själv. Att bryta mönster. Låta yogan vara den nyckel som kan låsa upp de känslor som vi möjligen har låst inne… jag säger det ofta och gärna. För att jag själv har gjort och gör det – och för att jag menar det. Och visst kan det kännas läskigt och utmanande, men jag tror att det i många fall är nödvändigt.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Ibland i livet behöver man förändra och göra avslut för att kunna komma vidare. Inte minst kan då yogan vara en lugn plats för att låta släppa upp sina innersta tankar och känslor innan man gör slag i saken… det kan vara känslor som bubblar upp, och det kan vara skrämmande, men yogan skapar inget som inte redan finns där. Under ytan.

Så, jag håller inte helt med om att vi svenskar inte riktigt har förstått ännu att det handlar om detta; jag själv upplever att allt fler vill vara i lugnet och stillheten som prestationsfri yoga kan erbjuda. Jag har så gott som fullt i mina klasser och nu står några i kö till nästa termin – fastän vi inte har träffats. Så allt fler förstår och vill vara där, lite närmare sig själva. Det är så fint.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Lyssna gärna till Yoga girl och – dig själv! Jag hoppas att du känner att du har hittat eller kan hitta till en plats där du kan lyfta på locket och möta dig själv. Känna in. Hur du än gör det och på ditt sätt. För det går att springa, men inte hur länge som helst. Men det är nog inte heller meningen.

Jag önskar dig en fin höstdag.

// Kram Linda