Category Archives: Musik

– Musik kan både lyfta, inspirera, peppa och trösta. –

Att uppskatta det som fungerar.

Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.

Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.

Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)

rosalila blomsterJag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.

Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.

Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.

Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.

Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:

“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”

Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.

( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )

Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.

Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.

Life is good. Good enough, i alla fall.

// Kram Linda

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Körsbärsblommor i Kungsträdgården.

Åh, det är så vackert när Kungsträdgårdens körsbärsträd bjuder på en explosion i ljust rosa. Jag brukar rätt ofta komma på det först i efterhand, att de ska blomma, men i helgen fick jag se det på nära håll. Både en mulen dag och mot en klarblå himmel. Man vet liksom aldrig med aprilväder.

Det var mycket folk under träden, som det alltid är när de blommar. Fotandes. Leendes. Kramandes. Det är som om träden rör vid våra liv för en liten stund. Vi stannar upp och ser det där vackra. Och mitt i detta kunde jag nästan bara tänka på Lalehs “Behåll ditt huvud“. Höra tonerna i mitt huvud.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Men jag fastnade i kullerstenarna

Vad kom du fram till till slut?
Ingen kan betala tillbaka till dig nu
Det du inte vill ge dig själv
Nu ser jag alla stenar jag vänt på

Det är en intressant text, som hon nog inte riktigt själv kunde sätta ord på (no pun intended) i en intervju jag såg, jag tror att det var i den eminenta dokumentären om hennes magiska konsert i Globen (?) och det var så målande! Jag känner som hon. Och alla dessa stenar. Jag kan också se alla stenar jag vänt på. I mitt eget sökande efter sanning och svar, i mitt försök att reda ut och få ordning på mitt liv. “Medan världen förändras omkring mig, trampar där jag vi gång gick”… intressant, även om man knappt förstår.

“Ingen kan betala tillbaka till dig nu, det du inte vill ge dig själv.” Tänkvärt.

Jag tänker på det när jag ser det rosa. När jag ser de människor som samlats på samma ställe en kort stund, för att fota och ta sina selfies med ett rosa tak som bakgrund. Men jag tänker inte på att det är en folksamling, jag blir inte rädd, trots att det inte är länge sedan. Jag blev tillfrågad om att ta ett foto på ett ungt, vackert kärlekspar. Det var fint bara att få vara en del av ögonblicket.

Trampar där vi en gång gick
Jag står kvar här i Kungsträdgården
Önskar att vi kunde bli kvitt det som var
Men vi fastnar i kullerstenarna

För dom som gjort det så svårt för dig
Kanske kan jag säga förlåt från dom
Men alla stenar dom klamrar sig kvar
Medan världen förändras omkring en

“Önskar att vi kunde bli kvitt det som var.” Allting kanske kommer bli bra, om jag ordnar upp alla stenar här? Det är en fin metafor, alla har vi våra olika stenar och våra olika mönster. Olika kullerstenar som skapar olika vägar för oss framåt i livet. Jag vet inte, jag tycker bara att det är så målande även det.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Om jag ordnar upp alla stenar här 

Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår
Nej, behåll ditt huvud för dig själv

“Vi lämnar massor av spår.” Tänk på alla människor som har lämnat spår i dig, alla minnen du har skapat tillsammans med andra – hur vi berör varandra hela tiden. Och samtidigt. “Alla fåglar som får bygga ett bo i ditt hår”… jag håller med. Behåll ditt huvud för dig själv. Håll fötterna på jorden och stå stadigt, även när det stormar omkring dig.

Sånt kan jag tänka på, när jag passerar under blommande körsbärsträd en solig aprildag i Stockholm. På väg mot vänner och en fantastisk föreställning av “Book of mormon”. Tack Jennifer, Jasna och Jennie. För att ni är ni (Jag gick hem och googlade på “Hello“. Haha!)

// Kram Linda

För tiden är nu.

För mig handlar det så mycket om känslan. Nästan uteslutande och allt mer. Jag kan mycket väl vara intellektuellt medveten om att det vore bra att intressera mig för det ena eller andra, men när det är så tråkigt att jag håller på att somna och det inte berör mig det minsta…? Svårt. Allt svårare, faktiskt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag ställer ofta frågor till mina klienter och en av dem lyder ifall de tycker att de har ‘dålig koncentrations-förmåga?’. “Nja, inte egentligen. Främst om det är tråkigt” är det svar jag brukar få. Och jag förstår dem precis. Det är inte alltid roliga och intressanta saker livet kräver av oss att ta itu med. Vissa av dem känns motiga och tunga, men de ska lik förbenat göras.

Men det finns en rak motsats till det ointressanta. Det är när något är enkelt och går rakt in i hjärtat, omedelbart och utan att jag kan värja mig. Då finns det ju inget tvivel. Då är det givet. Lätt. Utan några som helst frågetecken. Jag har skrivit tidigare om det jag tycker berör – ända in i själen.

Det hände senast i lördags. Jag har Melodifestivalens deltävlingar på för att jag tycker det är roande, inte för att jag är så värst engagerad. Jag röstar i stort sett nästan aldrig. (Förlåt.) Jag jobbar vid datorn eller umgås gärna samtidigt, så jag ser ofta på det med ett halvt öga och lyssnar med ett halvt öra, kollar upp när jag ser vilken låt som gått “direkt till final” eller andra chansen och noterar artisten.

Jon-Henrik & AniniaMen i lördags. Det första numret och de första tonerna fick mig att sitta som klistrad. Fångad av en känsla. För orden förstod jag inte ens. Sist jag kände så i Melodifestivalen var för Loreen år 2012 (och vi vet ju alla hur det gick för henne i Baku…). Phew! Inget är klart, men jag hoppas att Jon-Henriks och Aninias vackra nummer får tävla för oss i maj.

För vi lever sannerligen i en värld full av strider. Som blir lite vackrare av det som på allvar fångar våra hjärtan – ögonblickligen. Musik behöver inte ha ord, den fångar oss på en annan universell nivå. Det visade inte minst Loreen, även om de flesta förstår engelska. Det finns inget vi behöver (miss)förstå. De röstades vidare direkt till finalen i lördags, så vi var flera som föll. Och jo, jag röstade.

Jon-Henrik, denna lugna och fina människa sade det så fint själv. Musiken ska kännas direkt i hjärtat. Han som lever och samlar kraft i naturen. Som är spirituell och talar om energier. Vi är många som uppskattar det han säger och sjunger, kanske fler som tycker att det är märkligt, men det finns definitiv utrymme för (öd)mjukhet och känsla i en hård värld. Att vara sann mot sig själv. Och så fina Aninia som kompletterade honom perfekt med sin röst, sina vackra kläder och symbolen i pannan.

hjarta-i-djup-snoTänk vad skönt det egentligen är att få navigera efter känslan i hjärtat. Det är så lätt att tro att det vi tänker är känslan; hjärnan får oss att finta bort hjärtat. För ibland är det smärtsamt att följa det som känns. Det gör att vi kan glömma bort vad vi egentligen vill. Det är lätt att gå på autopilot och göra det vi måste. Jag vet det. Verkligen.

Nu fick jag dessutom uppleva ynnesten att se denna deltävling medan jag befann mig på en plats som är en “samisk förvaltningskommun”. Där skyltar stavas både på svenska och samiska. Faktiskt inte många mil från Mittådalen, det ställe han själv kommer ifrån. Men nog om det, jag har alltid älskat den här platsen och kallat den mitt Paradis på jorden. Känslan i musiken förstärker bara min kärlek till naturen, lugnet och atmosfären. Det är fint.

“I en värld full av strider

finns en ekande kör

och hjärtat som brinner för livet,

vi går samman igen

för tiden är nu.”

I min bok finns det få eller inga textrader som passar bättre just nu, att ta med till Ukraina och Kiev. Och även om dessa två inte går vidare från den stora finalen, så är de givna och självklara vinnare för mig. Oavsett vad andra tycker och tänker, för att det känns som det gör.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det är hög tid för oss alla att förnimma det, vad just vi känner i hjärtat. Flytta fokus från tanken ner i kroppen och följa känslan. Agera utifrån kärlek. När vi är vänliga mot varandra och behandlar andra som vi själva vill bli behandlade, så kan vi skapa bra energi. Tillsammans.

Och den tiden är nu. 

// Kram Linda

Tack Kent. Det har varit en ära.

Åh, en era är över. Den har bokstavligt talat gått i graven. Det är bara ett par timmar sedan ni, ett av Sveriges största rockband spelade på Tele2 Arena inför 40.000 hardcore fans. Och jag var där – på den allra sista spelningen någonsin.

kent_sistaAlla lovord, om er sista turné, som har exploderat i medier är helt enorma – jag vill med själ och hjärta stämma in i den hyllningskören. Jag håller till fullo med SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och alla som tackar er (som fan) för det ni har gjort, det har betytt så mycket för så många. De som tackar för att ni fanns så länge som ni gjorde.

För nu är ni borta, ett avslutat kapitel. Förbi. Det känns märkligt. Även om jag delvis tvivlar, med tanke på hur påståendet “jo-det-här-ÄR-den-allra-SISTA-konserten” hittills har fungerat, men… det visar sig med tiden. Just nu är ni inte längre här och som du Jocke sade under konserten; att när någonting dör finns det plats för någonting nytt att ta vid…

kent_stjarnhimmel-i-publikenFrån djupet av mitt hjärta vill jag tacka för att ni funnits vid min sida sedan jag var 20 år, jag föll på riktigt för er 1996 och skivan “Verkligen“. Ni fanns där med texter och melodier som gick rakt ner i hjärtats djup på den unga människa som försökte hitta sin väg. Som just då snubblade runt i mörkret,  föll och skrapade knäna och blödde. Ni skrev om det jag kände och där jag befann mig. Jag kunde lyssna på den där rösten som sprack och känna mig lite mindre ensam. Det var en speciell tid.

Jag minns särskilt en sen kväll i slutet av 90-talet i mitt allra första egna boende, där jag låg i ett hett bad i en mörklagd lägenhet och den stora 747 vällde fram ur högtalarna. Känslan där och då kan jag få än idag, det var ren och skär magi.

Men tanke på hur många andra som uttryckt samma ord i både tal och skrift i intervjuer i dagarna, tror jag att ni har varit som “psykologer” för så många av oss. Tänk vad musik kan göra. Att en känsla av samhörighet kan vara så läkande. Att någon förstår hur det faktiskt är. Och jag tror att det som förenar oss fans är att ni har berört oss, hela tiden.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.“Det är så dyster musik, man blir ju deppig!” har jag hört sägas om er och kanske är det så. Att er storhet kan vara svår att förstå. Det har varit djupt och på allvar många gånger. Men är man där själv, så söker man samhörighet. Är man inte där så kanske sånger om sorg och smärta mest gör ont…? Eller så är det bara inte intressant. Men ni är och har varit ett av Sveriges största och bästa rockband. Punkt. Melodier, texter, mod och uttryck – det är verkligen toppklass rakt igenom.

En vän sa i lördags: “Om Dylan kan få Nobelpriset i litteratur… det här är ju poesi.” Och jag håller med. Fingertoppskänslan. (Inget ont om Dylan.)

Av alla alster bör det finnas någon låt som passar var och en, oavsett preferenser. Om det så är någon av de mer kommersiella “Kärleken väntar” (2002), favoriten till bröllop “Utan dina andetag” (1997), “Sverige” (2002), “Musik Non stop” (1999) och “Socker” (2002) eller de något smalare “Thinner” (1997), “Gravitation” (1996), “Indianer” (1996) och vackraCowboys” (1999):

“Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
men allt av vikt jag säger
har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser”

kent_scen3Eller för all del den låt som kanske anses vara deras bästa “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (2005), “Ensammast i Sverige” (2007), “Den vänstra stranden” (2016) och – inte minst den magnifika “Den sista sången” (2016). Den allra sista. Det finns så oerhört många och bra låtar, för mig är det omöjligt att välja… jag vill ha alla.

Jag har sagt det förut, detta är mina favoritrader för evigt ur “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” och jag vill tacka extra för er stora intelligens, för att ni så ofta har satt fingret precis på det i samtiden som faktiskt betyder något:

“Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö”

För att inte tala om La Belle Epoque, när den kom. Ni har så gärna provocerat  och sett till att skapa en viktig debatt, hur ska vi klara oss utan det…? Utan er?

kent_scen2Ni har alltid funnits för oss som inte kan få nog av bra melodier. Stämsång. Och detaljer. Jag bara älskar gitarren i refrängen av “Petroleum“, fast det förmodligen inte gör sig i en stor arena. Så, detaljer. Det kryllar av dem. Underbart. Ni har alltid funnits för oss som har velat gå på djupet. Tänka. Känna. Som har funderat. Över livet.

Men även för oss har humor, som uppskattar ironi och självdistans. Har ni varit pretentiösa, vilket ni ibland har beskyllts för att vara? Ja, det har jag nog också tyckt ibland. Men det är ju ni. Dessutom så jäkla roliga. Ta bara det snudd på högmodiga först i “Vi är för alltid” om när det tar slut…

“Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid”

…som i slutet övergår till:

“Jag bara skojar ingen kommer skriva böcker
Jag bara skojar ingen kommer göra filmer
Jag bara skojar ingen kommer
sjunga sånger om oss
Inga sånger om oss…”

Det är ljuvligt. Tack för att ni alltid har gått er egen väg. Tack för att ni har ingjutit mod i andra att våga. Tack för att ni har varit dem ni verkligen är.

kent_scen1Tack för lördagen 17 december 2016, det var mitt livs största konsert – hittills. Då har jag ändå sett er fyra eller fem gånger tidigare, jag har tappat räkningen. För musiken ja – 2,5 timmes allsång – men även det känslomässiga. Vi var nästan 40.000 personer som kände en stor och varm samhörighet. Atmosfären var rent magisk, det fanns inte ens ord eller ork till mellansnack. När jag var yngre var Kent en del av the soundtrack of my life. Och jag vill tro att ni kommer tillbaka, att jag får se er igen när ni gör den spelning (16 år senare…?) som ni förmodligen tar grymt betalt för att göra.

Så jag säger inte farväl… jag säger “på återseende”.

Kanske har jag bara inte fattat det ännu. Kanske känns det ändå okej att det är över. Kanske möts vi på vänstra stranden.

Med en vit ros i min hand.

// Kram Linda

Den sista sången, för sista gången.

Ooh la Laleh. Om livet och döden.

Du vet. Ibland känner man att man är med om ett ögonblick som kommer att finnas kvar som minnen inom en till den dag man dör. Det kanske inte verkar så stort innan det verkligen sker, men känslan. Det är känslan det handlar om.

Snötyngda grenar i en tyst vinterskog.Vi lever i rätt kalla, snabba och mörka tider. Vinter, ja. Men det går att applicera på andra områden i livet och samhället också. Jag har en känsla av att många går på autopilot, att vi biter ihop och fortsätter framåt. Forza. Vi känner inte alltid efter (läs: ganska sällan, faktiskt) och det är förmodligen helt naturligt. Det är bra att “hålla ihop” om man har saker att göra, inte bryta ihop för ofta. Man biter ihop istället och spänner käkarna lite extra.

Men plötsligt blir man så berörd. Någonting sipprar in och går förbi våra murar, allt fokus och andan vi står och håller. Det är som om man kippar efter luft och upplever att känslan går in på djupet. I hjärtat. Omöjligt att undvika. Vi ser allvaret, djupet och tyngden i ögonen. Men det är inte den mörka och ensamma känslan, utan den andliga. Den lätta. Känslan av en gemenskap, att det finns något större och mer betydelsefullt att fylla våra liv med… det gäller att hitta värmen, ljuset och guldkornen.

Det hände mig i fredags. Men alltså, Laleh. Jag är så tacksam över att jag valde att fira in Mitt nya livs femårsdag tillsammans med min fina vän Jasna och – dig. (Jo, det var ju några andra där i Globen, men jag kan känna att det hade rätt att vara där också.) Något att minnas för livet. Det var bättre än bra.

snohjarta_2Jag har länge – sedan “Jalla! Jalla!” – fascinerats av Laleh och skrivit om henne förr (senast i maj och i juli) men det beror helt enkelt på att hon är en av mina absoluta förebilder som människa. Jag råkar ju älska hennes musik, men även om det hade varit på ett annat vis anser jag att den här tjejen kan vara en förebild för oss… alla? Vi kan våga vara oss själva mer. Våga glänta mer på locket, släppa murarna och andas.

Köra vår egen stil, välja vår egen linje. Om så i det lilla, alla har ju inte täckning för att sälja ut Globen och ställa sig på scen, om man säger så. Laleh går verkligen sin egen väg, är tuff och egensinnig för att få det på sitt sätt – hon vet ju hur det ska vara – samtidigt som hon är vän som en älva, studsar runt på scenen med en massa energi och vinkar till publiken likt ett barn. Och så oerhört begåvad, både som musiker, artist och som överlevare.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Hon sjunger och talar ofta om döden. Så vackert och viktigt, det är ju trots allt en del av livet. För många av oss, som försöker bita ihop och springa på, kommer sanningen och verkligheten plötsligt så nära. Så klok, så god och så modig. För mig är det oundvikligt att relatera till att hon har förlorat hela sin familj (far, bror och mor) i olyckor och sjukdomar när hon talar om att vi ska “prata om de döda, på så sätt finns de kvar”…fastän hon egentligen pratar om David Bowie en stund.

Det magiska ögonblick när hon satt ner på scenen i sin vackra klänning och aukustiskt spelade “Wish I could stay” – om de som måste lämna oss, så känslosamt och skört att man kunde ha hört en knappnål falla – kommer att finnas inom mig för evigt. I ett fullsatt Globen på omkring 13 000 personer kunde man höra människor andas. Så vackert. En fulländad upplevelse.

laleh-aukustisktOch hur publiken sedan började nynna så lågt och finstämt… tillsammans. Hur hon stannade upp, bara blundade och njöt. Jag blev nästan tårögd och jag hörde människor snyfta. Det var gripande och rörande, bjöd in till att minnas och sakna sina förlorade nära och kära. Det där som det knappt finns tid för annars. Känslan.

“Take me to the lake side
place me among the trees that hide,
from the dust and from the old
by the river and by the oak

Will there be a bowl of soap
like the songs we were told,
will there be a boat
that will take me to the other side

Because I’m on my way to somewhere
I’m on my way to something,
but I’ll meet you when you get there

I wish could stay my friend
I wish could stay…”

Jag hoppas att detta fullständiga “hallelujah moment” går igenom rutan om/när detta visas i TV (det framgick att konserten filmades för just det syftet).

Laleh, “Wish I could stay” från Colors 2013 (här originalversion)

Jag minns så väl när jag först hörde hennes underbara debutalbum “Laleh” år 2005 och reagerade på att hon blandade språk på skivan… svenska, engelska och persiska. Kunde man göra så? Fick man göra så?! Haha, snacka om att sitta fast i gamla djupa hjulspår. Varför skulle hon INTE kunna göra det?

Att vara sin egen och bestämd, handlar främst om att veta hur man själv vill ha det. Hur slutresultatet ska se ut. Det är att vara ego på ett positivt sätt, som är bra och viktigt för ens självkänsla, det behöver inte vara på bekostnad av andra. Att våga säga nej för sin egen del kan vara en styrka. Och det tycker jag att hon visar mig. Oss. Alla.

laleh-kristallerHon som fyller Globen och sjunger, dansar och vinkar. Som får alla att stå upp och sjunga “Jag ska bara vara mig själv“, men också bjuder in i de lugna och fina ögonblicken som ger rysningar av välbehag i en (års)tid av kyla och mörker. En känsla av att det är ett stort ögonblick. Hon ger intryck av att vara så mycket äldre. Det är fint att kunna förmedla så stora och genuina känslor i dessa tider. På djupet. Jag tror att det är vad många av oss behöver…

…så jag är glad att det går bra för henne, nu även i USA som låtskrivare och producent för andra artister. Hon har så mycket värdefull visdom att erbjuda mänskligheten. Tänk, fina lilla Laleh. Hur stor hon är.

Jag är tacksam för konsertkvällen, att jag inte bara var nära… jag var där.

// Kram Linda

Yogastart, musikkonsert(er) och Tävlingens Vinnare.

Phew, vad mycket som hände i förra veckan! När man är mitt uppe i det får man en känsla av hur uttrycket “fara som en skottspole” har kommit till… Men. Jag ska absolut inte klaga. Nu har jag haft en helg på mig för återhämtning och vila. För jag har hunnit sova lite grann mellan varven.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Och apropå vila. Jag har rullat igång mina tre yogaklasser nu – med prova-på-pass och allt – och det är en glädje. Om jag känner mig lite ur fas innan, så infinner sig ett skönt flöde och lugn under klassen som är så läkande. För mig, men även för deltagarna, tror och hoppas jag. Även om livet och vardagen kan kännas rörig innan, så är det ofta lugnare efteråt…

Det är många nya deltagare i höst, det är kul. Grupperna har ett ständigt flöde även om en trogen kärna stannar kvar. Och det är på riktigt roligt att möta så många av er varje vecka – flera av er ser jag ju oftare än jag träffar mina vänner! Det är en fin och otippad “relation” som jag trivs med. Tack till er.

Och apropå relationer, i helgen fick jag en andra 40-årspresent (första här) av min fina faster och hennes fina man. Självaste fyrverkerikonserten i Dalhalla. Detta under av naturlig skönhet – jag har aldrig varit där förut – som dessutom var den allra sista konserten för säsongen och därför avslutades med ett glittrande fyrverkeri. Ett sprakande skådespel mot en mörk sensommarhimmel. Det var magiskt. Med Stockholm Concert Orchestra, Eric Gadd, Magnus Tingsek och – självaste Carola. Tack Sylvia och Magnus för min fina presenthelg! 

dalhalla-konsert

(Och apropå konsert! Jag skulle även vilja utnämna mig och min bror till vinnare. Efter den senaste konserten med Lars Winnerbäck i Uppsala, fick vi information om att han ska göra en akustisk turné i vinter och – vi hann få tag i två biljetter! Vårt förstahandsval var egentligen Uppsala (nästgårds) i februari, men biljetterna tog slut på två röda (minuter). Då valde vi Västerås (hyfsat nära) istället och det bubblar redan inom mig. Winnerbäck. Akustiskt. Love it.)

Winnerbäck UppsalaEn bra konsert kan skänka riktigt stor glädje, inte sant? Och jag har gärna gått på olika sorters musikkonserter genom åren, men W är ju en av mina stående favoriter. En yngre kollega sa härom dagen att när han har sett en artist så är han liksom “klar med den” och jag förstår vad han menar. Så kan jag också känna. Men det är något särskilt med Lasse, på samma sätt som Håkan Hellström kan fylla Ullevi med sina fans flera dagar i rad. En känsla man fastnar för och vill se, höra och uppleva igen. Och igen. Och igen.

Grattis till oss, brorsan! Jag längtar redan efter den mer intima konserten i vinter.

Och apropå vinnare. Tack till alla er som anmälde er till tävlingen i förra veckan! Bland alla fina motiveringar valde jag ut en till vinnare denna gång, nämligen från Charlotta Edenvik i Karlskoga:

“Hej! Jag vill vara med i tävlingen för att jag är tredje
generationens sköldskörtelsjuk. Jag har tagit många egna steg själv,
uteslutit gluten, går på yoga, stärker upp maghälsan med kosttillskott mm.
Jag jobbar även på att hitta fler grönsaker att inkludera i kosten. Jag vill ha hjälp för att bryta sjukdomen och få verktyg som även kan ge ringar på vattnet för andra i min släkt som är sköldkörtelsjuka.
Mvh Charlotta”

Här föll jag särskilt för orden “tredje generationen”, “bryta sjukdomen” och “ringar på vatten” – precis det jag själv brinner för. Att vilja förändra, inte bara nu utan för framtiden! För flera generationer. En av de lärare jag haft (en läkare och forskare knuten till Akademiska Sjukhuset i Uppsala) sade en gång att “en kronisk sjukdom är en ond cirkel som behöver brytas”… och det har stannat kvar hos mig. Det känns naturligt på sitt sätt. Kanske är det dags att försöka.

qma hälsoundersökningHär börjar vi med att se på näringsstatus för att veta hur vi ska gå vidare. Även om man har börjat ta vissa (värdefulla!) steg på egen hand, kan det vara små eller stora pusselbitar som kroppens organ “saknar” i nuläget för att nå önskat resultat.

-Varmt välkommen till Stockholm, Charlotta!

Nu vill jag önska dig som läser en fin dag och en ny fin vecka.

Tack för att du är här.

// Kram Linda

Jag välkomnar hösten. Och yogastarten.

Åh, de här klara dagarna med lite kyligare luft. Sol och värme i all ära, men nu får det gärna ske ett årstidsskifte. Trots att jag har jobbat i sommar med sen semester nu på slutet, har jag haft möjlighet att vara i solen på förmiddagar och/eller kvällar i stort sett hela sommaren. Därför känner jag mig nöjd nu. Annars hade det kanske känts värre…?

Regnränder på en glasruta.Igår var det jämngrått medan jag satt på snabbtåget mellan Alvesta och Stockholm, efter en fin ledighet hos nära vänner. Det kändes avslappnat och skönt när regndropparna på rutan rann iväg i snabb fart åt olika håll. Som att det inre tempot liksom kan varva ner något… eller är det bara jag?

För mig har höstens smygande intåg i augusti/september oftast känts positiv. Jag känner mig kreativ när träden skiftar färg. Inte just därför, men det är något i atmosfären. Den klara, friska luften. Fram till att löven trillar av och de blir till en gråblaskig smet på asfalten, är det lite som ett… naturligt energipiller? Jag försöker att insupa det allt jag kan.

gyllene höstlövMen ser fram emot tjockare tröjor, halsdukar och stövlar. Och så yogan. Snart är det dags för den nya terminen att dra igång igen. Och det känns kul att så många nya redan har hört av sig för att vara med. Jag mötte en av mina fina yogis på affären i förra veckan och hon frågade (möjligen bedjande) :
– När börjar yogan igen…? 
Haha. Det är så kul att jobba med något som människor längtar tillbaka till. Det har varit ett långt uppehåll sedan maj och även om vi alla har haft semester eller åtminstone har upplevt en sommar, är det inte säkert att lugnet har infunnit sig.

Nästan tvärtom va, i många fall? Ja, jisses vad mycket det är som ska pressas in under en och samma ledighet. Mycket beror på vädret och det är lätt att ha höga förväntningar. Stress, omkringkuskande och ganska lite vila. Tur ändå att vi har haft rätt rikligt med sol, så att det inte har varit ett helt bedrövligt väder

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerEller så har man verkligen kunnat befinna sig i nuet och vara närvarande. På stranden, i stugan, till sjöss eller utomlands. Fast jag vet ju själv hur det är. Oj, jag vet hur jag ska andas och tänka för att bli mer balanserad. Gör jag det? Hm. Mer än förr, absolut. Men jag andas inte alls alltid som jag gör under ett yogapass – förrän jag påminner mig själv om tekniken. Vi har det ju med oss hela tiden, det gäller bara att komma ihåg det. Och eftersom vi är människor är det väldigt lätt att glömma bort…

Därför har jag förstått att mina klasser (och även andras) är så viktiga. I mitt fall blir det en tillåtelse för deltagarna att lägga sig ner och vila – som att göra ingenting en liten stund. Släppa prestationen. Bara få vara i sig själv, bry sig om sin egen kropp och släppa ansvar om alla andra runt omkring. Det finns nog fortfarande en brist på det i vardagen. Men här är tiden avsatt för just det.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Så det ska bli skönt. Även om jag inte helt kan släppa taget och vila i de yogaklasser jag håller, så är det en stillhet som är läkande. En atmosfär som lugnar. Innan jag provade yogan kunde jag inte förstå att det gick att finna ett sådant lugn. Nog för att det kan kräva sin övning – men det finns där.

Dessutom, varje höst när det närmar sig färgade löv, börjar jag gnola på Melissa Horns “Under löven” (den funkar i och för sig även i andra årstider). Jag har delat den förut och för den som tycker om den, kommer den här igen. Passar perfekt. Gärna i kombination med stor halsduk, stickad tröja och stövlar. 😉

Jag önskar dig en fin och lugn start på hösten, även om den kanske inte officiellt har kommit till hela landet ännu…?

Men den känns ju i luften.

// Kram Linda

En fin musikpromenad i Uppsalaparken.

När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.

Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.

Eskilstuna 2006

Eskilstuna 2006

Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.

konsert UppsalaSå, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.

Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.

Miriam Bryant & Melissa HornMiriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert.  Det är ödmjukhet.

Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?

stoppa ofredandet…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:

“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!” 

I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.

Winnerbäck UppsalaOch så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.

Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.

Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. 

// Kram Linda

Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉

 

“Bara få va mig själv.”

Åh. Som. Jag. Längtar. I november ska jag gå och uppleva Laleh på Globen, dit hon har flyttats från Hovet för att hon har sålt så många biljetter. Det blir ju att båda se och höra henne, men det känns mer som en upplevelse. Det är något visst med henne, på så många sätt.

Redan i filmen “Jalla! Jalla!” tyckte jag att hon strålade, som den stjärna hon är. Så oerhört vacker och när hon sedan släppte sitt debutalbum 2005 var jag fast. Den låt som fastnade som mest hos mig då var “Tell me”. Dessutom var jag fascinerad över att hon blandade språk hejvilt så som hon gjorde, fick man göra så? Ja, tydligen. Vem kan säga något om det? Hon kompromissar inte med sin musik.

Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, med en otrolig fingertoppskänsla, integritet och en stor konstnärlig begåvning som jag verkligen beundrar. Genom tillfällen som “Så ska det låta“, “Scenen är din” på Gröna Lund och “Some die young” i Norge efter Utöya… allt hon har gjort har det lilla extra. Tycker du inte…?

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Men varför tar jag upp det här nu, månader innan konserten? Jo, för att hon har varit väldigt aktuell som upphovskvinna, när hennes “Goliat” har sjungits på så många skolavslutningar. Den är helt magisk och texten så bra. Tänk, så många fina barnkörer som sjunger om det världen behöver nu:

“Vi ska ta över världen
vi ska bli stora,
vi ska bli mäktiga.
Och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.”

Se gärna den makalösa videon längst ner. (Sjung gärna med!) Tänk om barnen kan känna att de faktiskt är mäktiga och viktiga, att de kan göra jorden hel…? Vi måste hitta något positivt som lyser vår väg framåt (det händer väldigt mycket mörkt i världen nu), så att vi kan fokusera vår energi åt rätt håll. Sprida ljus.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På samma sätt, tror jag att vi alla behöver budskapet i hennes Bara få va mig själv – inte minst barnen! Så att de får lära sig att man inte alltid behöver passa in i de fyrkantiga ramar som vuxenvärlden har skapat (och har så svårt att gå ifrån). Att det finns någon som säger “Jag ska bara få vara mig själv, vill bara mig själv”. Det kan göra stor skillnad för ett barn som inte vet hur det ska vara. Som kanske känner att det inte passar in alls där det befinner sig. Så att de vet att de är perfekta som de är.

Världen behöver vackra (jag menar insidan, även om hon är bedårande även på utsidan) och viktiga förebilder, här en modig, stark och klok kvinna som har tagit sin strålande karriär i sina egna händer – det inspirerar mig stort! Hon har inte haft en enkel väg i livet, ändå fortsätter hon att hänföra. Säljer så många biljetter att konserter måste byta arena. Vad kan jag säga? Jag längtar verkligen.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Det gäller att fånga upp budskap som rymmer hopp och optimism och låta barnen marinera i dem. Stötta och supporta dem i att utforska sina egna vägar, att det går att vara sin egen – den man innerst inne är. Oavsett vem andra vill att man ska vara. Det är viktigt att de vet det. Vi vuxna också. Fantastiska Laleh. Eller som hon uttrycker det:

“Så tro på mig, för jag vet att du är modigast. Du kan.”

// Kram Linda