Category Archives: Funderingar

– Mina allmänna frågeställningar och möjligen även några svar. –

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Ger det eller tar det energi..?

Hej, hur är det? Peppad och positiv eller trött och sliten? Så här i stundande juletid med det tillhörande julstöket och stressen (?) är det intressant att sätta sig ner och andas en stund, definiera vad som verkligen ger och vad som tar energi.

Jag är inne i en röjarperiod. Sedan en tid tillbaka och det är en av de största jag har haft, dels due to min personliga utveckling – som går långsamt, men framåt – som både tillåter och tvingar mig att göra avslut. Det känns så givet och naturligt att rensa ut och göra mig av med det som har gjort sitt i mitt liv den här tiden – jag måste ställa mig en viktig fråga:

“Ger eller tar det här energi?”

Och med tanke på produktionen av fem matböcker, erfarenhet av flera dekorfirmor samt en inredningsbutik, plus en lätt horder-tendens på det (bristtänkande, anyone?) har det blivit för mycket prylar hemma. Som jag “lätt” kan göra mig av med, jag behöver bara lära mig just – det.

Glasskålar, burkar och flaskor i olika storlekar och former.Saker, böcker, porslin, glas, papper, kläder… det är lätt att bli sentimental och tänka lite för långt och länge, när jag bara behöver en bråkdel av det jag har. Att rensa ur ger lätthet. I kroppen. Själen. Lättare att andas. Och inför ett stundande nytt år, när jag ändå har kommit så långt som jag har gjort och står stadigare, så vill jag gärna göra mig av med en hel del (känslomässig) barlast. Jag tänker att det blir ännu lättare då.

Det är enkelt, egentligen. Jag behöver bara tänka: “ger det här energi, eller tar det?”. Sortera. Slänga, ge bort eller spara (det som har ett affektionsvärde, men det gäller att dra en gräns ganska snabbt där också).

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Ingenstans är jag så fri som i mitt älskade Paradis. När jag sitter på min trappa och ser ut över åkrar, skog, sjö och berg fylls jag av en sådan energi och kärlek att jag nästan spricker. Inte minst vid solens upp- eller nedgång. Det är ren lycka. Den känslan kan jag alltid relatera till (men den går aldrig att tävla med), eller i alla fall en bråkdel av den.

Om jag blir stark, glad och känner mig pigg? Då får jag energi av saker, människor, situationer och platser. Om jag blir trött, låg och tung? Då tar det energi. Easy peasy. När det är lekande lätt och saker bara faller på plats? Energi. När jag kämpar, försöker och ber om hjälp, men ändå står och bara stampar…? Hmm. Inte så stärkande alls.

Tänk vad mycket vi går omkring med i våra liv eller intill oss, som ständigt skaver. Hur vi jämkar, fastän det är ojämnt, hur vi bönar och ber, konflikter och problem som vi drar runt på fastän vi “bara” skulle ställa oss en enda fråga… Men vad skulle det kunna leda till? Vi vågar kanske inte tänka på det. Så vi krisar och kämpar vidare, istället för att leva i lugn och harmoni. Intressant och komplicerat.

Det är skönt att lyssna inåt, göra det som kanske inte alltid anses vara korrekt av omgivningen – men jag står mig själv allra närmast, precis som alla andra. Och de val jag gör idag är inte säkert de jag hade gjort för ett par år eller ens månader sedan. Vi utvecklas. Och tur är väl det, världen behöver visdom och kunskap.

Jag ser fram emot att kliva så ren jag kan in i ett nytt år, oavsett vad det nu kommer att bära med sig. Det enda jag kan påverka på riktigt är mig själv, mina tankar och känslor – mina beslut. Att rensa ut energitjuvar känns tillfredsställande.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Så här i juletid kan en utmaning vara att tvingas umgås med människor vi kanske helst hade valt bort, som tar energi och gör en arg eller ledsen, skuldtyngd eller frustrerad. Det må så vara. Då är ett tips att i tysthet definiera detta. Utan att visa det utåt och skapa konflikter i helgerna. Tänka för sig själv. “Du stjäl av min energi och jag är medveten om det nu, kanske tillåter jag det till och med…?”

Efter jul och alla helger kan du själv välja med vem och hur du vill umgås. Och jag skulle råda till att välja de som ger energi – dem det bara är lätt och enkelt att vara sig själv med, utan att behöva välja sina ord på guldvåg. Dem du passar med som du är. Och vem vet? Kanske blir du piggare och starkare under 2018 om du gör det som känns genuint rätt på djupet…?

Det kan vara värt ett försök.

// Kram och God Jul, Linda

Apropå det här med tatueringar…

Det här kan bli känsligt, men jag tänker ändå ta upp det. Jag har skrivit om det förr; för snart tre år sedan skrev jag om påverkan av tatueringsfärger i inlägget “Tatueringar kan orsaka sjukdomar” och en artikel nyss väckte tanken igen. På just det här med tatueringar.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag har ingen tatuering själv. Jag kan tycka att det är fint med vissa motiv på vissa kroppsdelar, men inte fint att jag själv har valt ut en variant eller en plats på kroppen. Och framför allt – efter att jag började läsa om kroppens funktioner, så kom jag fram till att jag inte heller vill ha någon…

Vi var fyra personer som pratade om detta i somras. Två kvinnor och två män. Ingen av oss tatuerade – alls. Lite outsiders och lite annorlunda i dagens läge, säkert, helt utan gaddningar. Men det har inte lockat någon av oss och det hade vi gemensamt. För de allra flesta har väl tatueringar idag? Det känns så.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.När jag började läsa om levern och njurarna fungerar och samarbetar, började jag också fundera på hur våra inre organ – och huden – faktiskt reagerar på bläcket. Vi tillför ju något som hela tiden påverkar oss; påverkar vårt immunförsvar. I min värld blir det något utifrån som kroppen jobbar med: huden är ju vårt största organ och levern det näst största.

Som med så mycket annat som huden har kontakt med, kan tydligen även detta ge reaktioner. För mindre än ett år sedan skrevs en artikel i Skaraborgs Läns tidning på temat Allergiska reaktioner bieffekt av tatueringar:

“I fjol kontrollerade läkemedelsverket tatueringsfärger från
29 olika tillverkare. 15 av dem visade sig innehålla förbjudna ämnen
i form av bland annat olika tungmetaller.
Dessa skulle tas bort från den offentliga marknaden.

– Det var flera olika tungmetaller av vilka en del är cancerframkallande, så det är inga roliga saker, säger Katarzyna.

– Just nu finns ingen klinisk bevisning på samband mellan cancer och tatueringar, men det finns misstankar om det och med många och stora tatueringar är det svårt att se vad som händer i framtiden.”

Ett hjärta av gräs.…det är väl det här jag tänker på, när jag undrar hur kroppen reagerar samtidigt som vi tänker att det vore schysst att täcka kroppen med en massa motiv – som om det inte fanns en morgondag. Snyggt, ja. Men är det hälsosamt? Oklart. Jag vet inte hur tatueringar faktiskt påverkar oss (sant), men jag vill väcka en viktig tanke här.

Och härom dagen hittade jag en annan artikel i tidningen: Kvinnan fruktade att knölen var cancer, läkarna trodde inte sina ögon.” Här står om den klump som läkarna hittar i kvinnans kropp – som de först trodde var en tumör:

“Läkarna blev förvånade när de undersökte den 30-åriga kvinnan från Australien. Hon hade upptäckt knölar på undersidan av sina armar och läkarna hittade också misstänkta
förstoringar i hennes bröst.

De misstänkte att kvinnan hade drabbats av cancer men när de placerade knölarna under ett mikroskop såg de
att det var något helt annat. 

Det var klumpar av bläck. Hennes immunförsvar hade reagerat med den svarta färgen från en ryggtatuering som hon haft i 15 år.”

En bläckklump. [Så vidrigt.] Tänk hur kroppen har kämpat med den under alla dessa år… Men bryr vi oss allt mindre om hur våra organ måste parera dessa ämnen? Nä, jag tror snarare att vi inte tänker på det eller vet om det. Jag gissar på okunskap, snarare än likgiltighet. Vem vill påverka sin kropp på så sätt annars…? För en snygg tatuering som hyllar en älskad fru, man eller ett barn.

Jag har ett annat förslag. Köp ett smycke som säger något. (Jag är osäker på var just det på fotot kommer ifrån.) Men ett förslag är lindasmycken -det är alltså inte jag, utan en Linda jag känner – där du kan välja på en massa fina smycken – och du kan designa ditt eget! Det finns så många sorters smycken som inte påverkar våra inre organ.

Var och en har ett eget ansvar – men även en rättighet att välja. Det vore kanske  synd att sluta tatuera en hud som fortfarande är fläckfri. Men å andra sidan, om det är var kroppen måste parera och jobba med… Och vad händer då under ytan – under tiden? Det är bara en tanke.

Jag har inga planer på en tatuering.

Men kanske ett smycke. 

// Kram Linda

Att stå på scenen och samtidigt vara blyg.

Jag har alltid varit blyg, särskilt som barn. Det går alltid att finta bort – “fake it ’til you make it” – med skämt och skratt eller bara genom att hålla sig i bakgrunden. Men känslan finns där. Inuti. Att inte riktigt vilja kliva ut och visa sig. Nej tack. Jag kan stå här i längst bak, det går bra.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerMen hur dras man då till att bli yogalärare? Kan ju vän av ordning undra. Och i en värld av konstant like-jakt och utfläkande av sitt liv i sociala medier borde ju alla ha extraordinära social skills… eller ?
Jag vet inte. Det passar inte alla, den här jakten och hetsen. Jag tror inte det. Många söker vila och lugn i det hektiska läge vi har omkring oss…

Min blyghet gjorde vid ett tillfälle att jag inte ens vågade prata engelska under en utlandsresa till just England i tonåren – fastän jag hade högsta betyg i språket. Det säger väl en hel del, det liksom låste sig. Tråkigt nog.

Ett hjärta ritat i imma på ett fönster.Eller kanske var det just därför, egentligen. Jag vägrade att prata för att jag inte ville göra fel – hej låg självkänsla – för att andra VISSTE att jag hade bra betyg. Det blev ju pannkaka av det och var otroligt obekvämt med jobbiga kommentarer, men som barnpsykologen Louise Hallin (jag kan lyssna på poddar med henne i TIMMAR i sträck!) säger så är blyga barn kloka. Uppmärksamma, med koll på allt och alla. Se där. 🙂

Hur som helst. Med tiden har blygheten blivit en del av mig som jag sedan länge har accepterat. Några som känner mig lite halvt skulle kanske säga “Du, blyg?!” Men hey, det är ju bara att bjuda upp sitt Alter Ego på scenen… ingen märker något. Fake it ’til you make it.

Yogastudion hos Saturnus FriskvårdDock är jag inte alltid blyg. Inte om jag känner mig bekväm, det var långt mycket värre förr. Och blyghet (hävdar Louise) är något medfött, så ofta är tydligen någon eller båda av ens föräldrar blyga. Nu är jag ju mig själv, efter att ha raserat murar och fasader i flertalet år. Det här är ju jag. Gilla eller inte. Det var värre förr, när jag försökte passa in. Usch ja.

Men idag när jag håller yogaklasser kan jag tänka “Vad håller jag på med?”. Och bli helt full i skratt. Det är ofta opraktiskt att skratta när så många kommer för att slappna av, men när jag ser 10-15 människor som sitter framför mig medan jag pratar och instruerar… då och då kommer faktiskt känslan över mig. “Vad gör jag? Det här vågar jag ju inte.”

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Fast det gör jag ju. Nu är nu och då var då. Tänk ändå hur ett cellminne kan sitta så djupt som det gör. Min självbild är nog en blyg person som alltid har kämpat för att framstå som tvärtom. Det har nog inte varit så svårt att genomskåda, men… livet kan vara rätt svårt när man inte vet hur man ska bete sig. När kartan mot målet liksom är vänd upp och ner.

Men det landar allt mer. Idag känner jag att “jag kan det här” för jag gör det på mitt sätt. Alla gillar det inte, men många verkar göra det. Och det är – mitt. Det är skönt att slippa prestationsångesten, den har så ofta fått mig att krympa. Bli så där blyg igen.

Däremot tänker jag just det, när jag sitter inför andra och ska instruera i yogan eller sjunga ett mantra: “Men hur hamnade blyga jag här…?”

Då får jag återigen bita mig i läppen för att inte börja skratta.

// Kram Linda

Det osminkade och ofiltrerade alternativet.

Den som känner mig väl vet att jag ogillar selfies. Mina egna. Att ta ett foto tillsammans med andra, absolut. Men på mig själv? I sociala medier? Nä. “Vem vill se dem?!” tänker jag, medan resten av världen vänder kameran mot sig själv och fyrar av både en blixt och ett bländande leende. Proffsigt. Jag har bara haft svårt för det där.

Jag har väl bytt profilbild på Facebook vartannat år… då sminkad och fixad av den finaste vän. Men. Efter de omvälvande förändringar jag har gjort i mitt liv hittills (stor kostomläggning, bli modigare, slutat ljuga – för mig själv och andra, osv) har ett annat sug fötts i mig. Ett lite läskigt och osäkert sådant, dessutom. Det filterlösa.

Och det känns samtidigt som att fokusera på “fel” sak i nuläget. Många av oss lever i två parallella världar, där den ena är på riktigt och den andra mer… påhittad. Friserad. Jag kan ärligt talat komma på mig själv med att se en person IRL och tänka “oj, så där ser ju hen inte ut i sociala medier…?” för att man väljer att presentera en annan sida. Och det är inget fel med de; många tycker förmodligen att jag är dödstråkig och borde använda fler filter, haha. 😉

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seMen sedan jag återupptog mitt gravt misshandlade instagramkonto 18 maj 2017, har jag inte använt ett enda filter på de bilder jag publicerat. Medvetet. Och det syns säkert. Men. Jag jobbar ju med att återställa organs eventuella obalanser, att stärka människor från insidan och få dem att förstå att de duger som de är. Filter passar inte mig på samma sätt längre (även om jag inte säger nej kategoriskt). Och jag är glad att jag kan välja.

Jag har säkert blivit en kärring mot strömmen – även om jag lika ofta väljer att flyta med – på flera sätt, och vad säger man… only dead fish follow the stream? Bara döda fiskar flyter med strömmen. Jag har min lilla plats i universum som får vara filterfri. Om jag vill. När jag vill. (Och det var väl inte så att jag flöt med strömmen innan heller, med tanke på min kosthållning… se mer här.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Hur andra gör bryr jag mig inte om, jag respekterar andras åsikter. Så länge jag får ha mina. Och här utmanar jag verkligen mina gamla rädslor. De där som viskar att jag kanske inte duger ändå, fastän jag idag VET innerst inne att jag gör det. Vad andra tycker om mig spelar mindre roll. För jag har funnit min kärna, jag har besökt de mörkaste vrårna i mitt inre och kommit ut levande. Jag vågar för att jag vet att mod är att göra – även om det är läskigt. Som nu.

Och det borde kanske egentligen ha piffats, borstats och sminkats, lyfts och förlängts åt olika håll inför denna selfie… men jag kom överens med mig själv om att våga anta min egen utmaning med rufsigt hår, lite (minimalt med) smink och ett sladdrigt men bekvämt linne. Vad sjutton gör det om hundra år? Det känns till och med lite befriande, eftersom det “borde” vara på ett visst sätt. Efter en viss mall.

Naturlig är ju naturligt – och jag är jag. På ett sätt genuint och äkta, men kanske inte helt passande när så mycket handlar om filter och yta idag? Igen: det är inte fel med filter. Det är bara inte “jag”. Inte längre. Och jag tror att vi ska våga visa de yngre att det finns ett verkligt liv utöver det filtrerade de lever i. Där vi alla kan vara omtyckta precis som vi är.

Jag har vågat mycket i mitt liv hittills och provar igen. Läskigt, men jag har ju dig Tiina. Vi kanske kan fixa en ny profilbild snart, tillsammans? 😉 (Den två år gamla kan ju alltid få komma tillbaka, haha.)

Så… profilbild eller ej? Det är frågan.

// Kram Linda

Vi får i oss 7 kg (!) tillsatser per år.

Med mitt jobb blir man påmind om att man kommer med lite tråkiga nyheter ibland. Nyligen fick jag höra “Linda, jag kan inte äta fläskkött sedan du berättade om vad det gör i kroppen!” och jag har hört att vissa vänners barn förbjuder dem att träffa mig, för att det blir så krångligt med maten hemma annars…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Haha. Stackars människor. Och ändå berättar jag ju sådant som är helt öppet och lätt att googla – när folk frågar mig – men som troligen få vill veta. Min egen drivkraft är den sjukdomskänsla jag själv hade när min tarm var läckande och det ledde till en massa biokemiska obalanser. Jag mådde pyton. Där kände jag att det inte var värt en dag till för att få äta “gott”.

En av dessa vänner upplyste dock mig om en sak nyligen, något jag helt och hållet har missat. (Tack Bella!) Att var och en av oss får i oss runt 7 kilo tillsatser per år. Bara den meningen väcker en direkt känsla av illamående i mig. Och sedan fortsättningen som du kan se via länken ovan – “Vad är det vi äter egentligen? Ett projekt om tillsatser” – kändes inte mycket fräschare:

“En av anledningarna (…) är att de flesta vill att
vår mat ska vara så billig som möjligt.
Därför byter tillverkaren ut dyra ingredienser mot billigare tillsatser, och vatten som binds med dessa.
Det här påverkar både kvalitén på produkten,
och förminskar den naturliga smaken. ”

Tänk att vi har kommit hit. Att vi får i oss så mycket tillsatser i det som anses vara “vanlig mat”. Det är sorgligt. Tillsatser som till exempel gör att maten håller ihop (emulgeringsmedel kan göra oss sjuka och feta), glassen blir len och fin (“Det innehåller GB-glassen egentligen: Så onaturligt det kan bli“) och att maten får längre hållbarhet (“Hamburgaren ser ut som ny – efter 14 år“). Hmm.

Eller hur man ersätter en pressad citron med vatten och citronsyra – för att det är knepigt att pressa en citron för hand? – citronsyra, som i sin tur kan ge upphov till allergiska reaktioner eller överkänslighetsreaktioner. Den förvånar mig.

Tillsatserna erbjuder många nog “bra” egenskaper och alla är inte skadliga (och visst, utan vissa e-nummer kan vi säkert dö), men förr behövde vi inte dem. Man tillagade råvaror och åt. Punkt. Idag har vi inte tid, eller – vi tillåter det inte att ta tid att laga mat. Vi prioriterar annat, förenklar, äter hel- eller halvfabrikat men är inte helt medvetna om att vi kan behöva betala med hälsan. För vi känner inte till omfattningen ännu…

Jag brukar ta upp ett par tillsatsämnen, främst för att sätta dem på kartan och förklara hur de påverkar oss. Har vi kunskap så kan vi påverka våra egna liv mer. Det är inte alltid bekvämt att veta om, men är du känslig kan du sluta läsa – nu.

* Sötningsmedel – vanliga sötningsmedel är aspartam, “NutraSweet”,
sorbitol, sackarin
och sukralos eller “Splenda”. Det är dessa sötningsmedel
som används i de flesta så kallade lightprodukter.

* Aspartam – ett sötningsmedel ca 200 gånger sötare än socker

* Sukralos – ett sötningsmedel ca 500 gånger sötare än socker

* Glukossirap framställd från främst majsstärkelse, ersätter
nu alltmer vanligt socker i både godis och livsmedel

* Glutamat/MSG – kallas bland annat E621, glutamat, natriumglutamat, MSG (monosodium glutamate) eller helt enkelt smakförstärkare. 

* Jästextrakt – ett vanligt innehåll av glutamat (se ovan)

* Guarkärnmjöl (E412) – en baljväxt som liknar sojabönan,
används ofta i glutenfria mjölmixer eller bröd, en stark allergen

* Klumpförebyggande medel tex E535 och 536… cyanid, någon?

* Azofärgämnen – färgämnen som ”kan ha
negativ effekt på barns beteende och koncentration”

Här kan du läsa en liten guide om e-nummer, men håll i dig… jag blir på allvar illamående efter bara ett par meningar. Jag tänker att det är tragiskt att vi får i oss så mycket som 7 kilo av tillsatser per år, när vi kan tillaga vår egen mat utan dem. Rena råvaror. Ren mat för våra kroppar och organ att processa. Kom ihåg att du bygger din kropp av näringsämnen; din hals, din handled, dina lungor. Mat som omvandlas till vävnad, organ och skelett. Vi tänker kanske inte så, för till det vill vi väl egentligen ha den allra bästa näring vi kan uppbringa…?

Innehållsförteckning över glutenfritt knäckebröd.Se bara på ett paket glutenfritt bröd och förvånas över kreativiteten. Man tar bort gluten och ersätter med otaliga andra E-nummer som känns mindre naturliga…? Jag gör mitt eget fröknäcke och bakar mitt eget mjuka “bröd”, de finns båda i min matbok 2.Vardagsmat (men det ska vara 1-1,5 tsk bikarbonat i det mjuka brödet; inte 3 st). Funkar fint!

Tänk också på skillnaden på en vuxen som får i sig 7 kg tillsatser och hur ett barn, med så mycket mindre kropp, troligen reagerar ännu starkare… Läkartidningen (nr 6 2008) hade en medicinsk kommentar om Livsmedelstillsatser kan öka hyperaktivitet hos barn och resultat från en brittisk studie stärker sambandet.

…det är nog sedan länge nu som du känner att “nej, henne orkar jag inte med” och dina barn ber dig sluta umgås med mig. För livet blir lite stökigare när man börjar kryssa mellan rena råvaror och man läser på innehållsförteckningar. Jag vet precis. Men det är som med allt annat ett val vi gör, i slutänden en prioritering av tid. Och det här brinner jag för.

Vill du lära dig mer, ta tag i det här och göra på ett annat sätt?

Jag säljer mina fyra matböcker här; för grunder, vardagsmat, festligare mat och mat på picknick/resa.
Vi erbjuder vår kostkurs i Stockholm 7-8/10 med teoretisk grund, kompendium och recept på det som bjuds och provsmakas. Häng med oss!
Annars finns även möjlighet till en individuell kostrådgivning (det är bra om du känner till din blodgrupp, så blir råden mest passande) eller samtal kring hur du kan äta.

Jag tror att varje steg bort från tillsatser mot bra råvaror är avlastande för kroppen, helheten. Att det ger oss en möjlighet att blir starkare ner på cellnivå så att organen kan utföra sitt jobb på bästa sätt – även om vi inte märker av en förändring samma dag. Eller ens samma vecka. Men på insidan gör det skillnad.

Även om resultatet “bara” blir att det inte gör ont, för hälsa bara “är”Smärta, värk, utmattning, stress, inflammationer och sådant som skaver är något annat (…här om hur studier visar att tillsatser i mat kopplas till fetma och tarmsjukdom).

Jag tror att våra kroppar tackar oss för det. 

// Kram Linda

(Du når mig via detta kontaktformulär. Välkommen.)

Att våga vara i känslan.

Vi människor är duktiga på många saker. Att fly undan känslor är en av dem, tänker jag. Känns det igen? Inte alla och alltid, men många av oss är ofta kreativa när det kommer till flyktbeteenden. Vi har vårt bagage med oss och om vi har haft det tufft, vem vill då lägga handen på den där glödheta plattan – igen?

Fyra glas med rosévin i en skål.Vi människor är kreativa. Vi kan hitta på många sätt att fly, för att slippa känna på det som är jobbigt. Jag har till exempel använt mig av socker den större delen av livet… hellre äta än att känna på riktigt. (Inte så framgångsrikt, men det trodde jag nog aldrig heller, om sanningen ska fram). Och med tanke på hur många medel vi har omkring oss att tillgå, är det en ganska enkel match dessutom. Att falla för frestelsen.

Många finns framför ögonen på oss dagligen. Frågan är hur och om vi kan stå emot den dignande buffé av olika distraktioner och stimulantia  i livet att välja på (och missbruka) för att trycka ner känslor;  arbete, nikotin, mat, socker, alkohol, sex, spel och droger… vi kan dras till olika saker. Eller flera av dem. Det är ju inte för inte som alkohol kallas för “flyktsoda“. Med det sagt är inte brukare av allt detta missbrukare, men vissa är det.

En Stockholmsvy i gråskala.Vi dras till det roliga. Undertrycker gärna det jobbiga. Livet ska helst vara Instagram-vänligt och ge många likes, sedan sitter vi obekväma och ensamma bakom fasaderna många gånger. Vem vill se det som smärtar? Vem vill skylta med det? Det fina i sammanhanget är att tänka att “det går över”. This too shall pass. För det gör det, oundvikligen.

Min kusins dotter tog studenten nyligen och på hennes mottagning höll hennes gudmor ett fint tal om att fånga stunderna i livet, att ingenting är bestående – varken de ljusa eller de mörka stunderna; “det enda som är konstant är förändringen”. Och det kan vara bra att tänka på, för då kanske man njuter mer i ögonblicket. Eller vet att det jobbiga kommer att gå över. Även om det inte känns så.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Jag hittade ett fantastiskt podcast-avsnitt av och med yogagirl Rachel Bråthén (från 21/4 2017), som jag har lyssnat på. Hon har ett öppenhjärtigt och ärligt samtal med sin mamma där de pratar om just detta. Att sluta fly. Att våga stå kvar i känslan, för att det många gånger är det enklaste sättet att bli fri. De kallar det “burn through the feeling”. Phew.

Det är ju vad vi gör allt för att undvika. Inte handen på plattan igen. Men tänk om det kan vara så “lätt”… att känna igenom känslorna. Sorgen, smärtan och det som känns så olidligt, för att det ska släppa taget om oss? Kanske är det vägen genom som hjälper oss ut? Jag vet inte, men jag tycker att det låter så sunt och sansat ändå. (Och jag har försökt det själv. Det har hjälpt mig.)

Min kloka lärare sade: “Känn på det, men låt det inte stanna hos dig. Släpp ut känslorna via bakdörren” och det är så sant och klokt. Det kan vara lätt att ta in känslor och ÄLTA dem. Fastna i en snurr man aldrig (nästan) kommer ur. Men om man inte känner på det alls – kommer man någonsin ur det då? Det är en sak att tänka på det och veta intellektuellt – men hur är det att ta ner det i hjärtat? Kanske inte alltid lika enkelt.

Och viktigt här: för den som har varit med om rejäla trauman i livet, är det inte så här enkelt. Då är det viktigt med professionell behandling, support och stöd. Men för oss som går och tycker att det är motigt ibland, som har upplevelser, minnen och känslor att rensa ut ur systemet för att kunna fortsätta starkare framåt – så kan det vara skönt att erkänna det. Bryta ihop och börja om. Inte bara bita ihop och fortsätta. Det är att vara stark, inget annat.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag tror på att våga vara i känslan när den kommer. Att möta smärtan, sorgen eller glädjen – för den delen – och uppleva. Känna in. Sedan släppa ut den bakdörren. Eller för tusan, känn på glädjen lite extra. Njut fullt ut. Vi vet att allt förändras och går i cykler, passa på att fånga ögonblicket.

Och det kan vara läskigt nog att vara i ljuset, när man har upplevt mörker. För att man vet att även det förändras. Men vi måste vara modiga för att få alla delar, för att kunna leva och vara levande fullt ut. Allt rör sig. Det enda som är bestående är förändringen.

Det kan vara skönt att tänka på ibland.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda