Category Archives: Funderingar

– Mina allmänna frågeställningar och möjligen även några svar. –

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Ger det eller tar det energi..?

Hej, hur är det? Peppad och positiv eller trött och sliten? Så här i stundande juletid med det tillhörande julstöket och stressen (?) är det intressant att sätta sig ner och andas en stund, definiera vad som verkligen ger och vad som tar energi.

Jag är inne i en röjarperiod. Sedan en tid tillbaka och det är en av de största jag har haft, dels due to min personliga utveckling – som går långsamt, men framåt – som både tillåter och tvingar mig att göra avslut. Det känns så givet och naturligt att rensa ut och göra mig av med det som har gjort sitt i mitt liv den här tiden – jag måste ställa mig en viktig fråga:

“Ger eller tar det här energi?”

Och med tanke på produktionen av fem matböcker, erfarenhet av flera dekorfirmor samt en inredningsbutik, plus en lätt horder-tendens på det (bristtänkande, anyone?) har det blivit för mycket prylar hemma. Som jag “lätt” kan göra mig av med, jag behöver bara lära mig just – det.

Glasskålar, burkar och flaskor i olika storlekar och former.Saker, böcker, porslin, glas, papper, kläder… det är lätt att bli sentimental och tänka lite för långt och länge, när jag bara behöver en bråkdel av det jag har. Att rensa ur ger lätthet. I kroppen. Själen. Lättare att andas. Och inför ett stundande nytt år, när jag ändå har kommit så långt som jag har gjort och står stadigare, så vill jag gärna göra mig av med en hel del (känslomässig) barlast. Jag tänker att det blir ännu lättare då.

Det är enkelt, egentligen. Jag behöver bara tänka: “ger det här energi, eller tar det?”. Sortera. Slänga, ge bort eller spara (det som har ett affektionsvärde, men det gäller att dra en gräns ganska snabbt där också).

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Ingenstans är jag så fri som i mitt älskade Paradis. När jag sitter på min trappa och ser ut över åkrar, skog, sjö och berg fylls jag av en sådan energi och kärlek att jag nästan spricker. Inte minst vid solens upp- eller nedgång. Det är ren lycka. Den känslan kan jag alltid relatera till (men den går aldrig att tävla med), eller i alla fall en bråkdel av den.

Om jag blir stark, glad och känner mig pigg? Då får jag energi av saker, människor, situationer och platser. Om jag blir trött, låg och tung? Då tar det energi. Easy peasy. När det är lekande lätt och saker bara faller på plats? Energi. När jag kämpar, försöker och ber om hjälp, men ändå står och bara stampar…? Hmm. Inte så stärkande alls.

Tänk vad mycket vi går omkring med i våra liv eller intill oss, som ständigt skaver. Hur vi jämkar, fastän det är ojämnt, hur vi bönar och ber, konflikter och problem som vi drar runt på fastän vi “bara” skulle ställa oss en enda fråga… Men vad skulle det kunna leda till? Vi vågar kanske inte tänka på det. Så vi krisar och kämpar vidare, istället för att leva i lugn och harmoni. Intressant och komplicerat.

Det är skönt att lyssna inåt, göra det som kanske inte alltid anses vara korrekt av omgivningen – men jag står mig själv allra närmast, precis som alla andra. Och de val jag gör idag är inte säkert de jag hade gjort för ett par år eller ens månader sedan. Vi utvecklas. Och tur är väl det, världen behöver visdom och kunskap.

Jag ser fram emot att kliva så ren jag kan in i ett nytt år, oavsett vad det nu kommer att bära med sig. Det enda jag kan påverka på riktigt är mig själv, mina tankar och känslor – mina beslut. Att rensa ut energitjuvar känns tillfredsställande.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Så här i juletid kan en utmaning vara att tvingas umgås med människor vi kanske helst hade valt bort, som tar energi och gör en arg eller ledsen, skuldtyngd eller frustrerad. Det må så vara. Då är ett tips att i tysthet definiera detta. Utan att visa det utåt och skapa konflikter i helgerna. Tänka för sig själv. “Du stjäl av min energi och jag är medveten om det nu, kanske tillåter jag det till och med…?”

Efter jul och alla helger kan du själv välja med vem och hur du vill umgås. Och jag skulle råda till att välja de som ger energi – dem det bara är lätt och enkelt att vara sig själv med, utan att behöva välja sina ord på guldvåg. Dem du passar med som du är. Och vem vet? Kanske blir du piggare och starkare under 2018 om du gör det som känns genuint rätt på djupet…?

Det kan vara värt ett försök.

// Kram och God Jul, Linda

Apropå det här med tatueringar…

Det här kan bli känsligt, men jag tänker ändå ta upp det. Jag har skrivit om det förr; för snart tre år sedan skrev jag om påverkan av tatueringsfärger i inlägget “Tatueringar kan orsaka sjukdomar” och en artikel nyss väckte tanken igen. På just det här med tatueringar.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag har ingen tatuering själv. Jag kan tycka att det är fint med vissa motiv på vissa kroppsdelar, men inte fint att jag själv har valt ut en variant eller en plats på kroppen. Och framför allt – efter att jag började läsa om kroppens funktioner, så kom jag fram till att jag inte heller vill ha någon…

Vi var fyra personer som pratade om detta i somras. Två kvinnor och två män. Ingen av oss tatuerade – alls. Lite outsiders och lite annorlunda i dagens läge, säkert, helt utan gaddningar. Men det har inte lockat någon av oss och det hade vi gemensamt. För de allra flesta har väl tatueringar idag? Det känns så.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.När jag började läsa om levern och njurarna fungerar och samarbetar, började jag också fundera på hur våra inre organ – och huden – faktiskt reagerar på bläcket. Vi tillför ju något som hela tiden påverkar oss; påverkar vårt immunförsvar. I min värld blir det något utifrån som kroppen jobbar med: huden är ju vårt största organ och levern det näst största.

Som med så mycket annat som huden har kontakt med, kan tydligen även detta ge reaktioner. För mindre än ett år sedan skrevs en artikel i Skaraborgs Läns tidning på temat Allergiska reaktioner bieffekt av tatueringar:

“I fjol kontrollerade läkemedelsverket tatueringsfärger från
29 olika tillverkare. 15 av dem visade sig innehålla förbjudna ämnen
i form av bland annat olika tungmetaller.
Dessa skulle tas bort från den offentliga marknaden.

– Det var flera olika tungmetaller av vilka en del är cancerframkallande, så det är inga roliga saker, säger Katarzyna.

– Just nu finns ingen klinisk bevisning på samband mellan cancer och tatueringar, men det finns misstankar om det och med många och stora tatueringar är det svårt att se vad som händer i framtiden.”

Ett hjärta av gräs.…det är väl det här jag tänker på, när jag undrar hur kroppen reagerar samtidigt som vi tänker att det vore schysst att täcka kroppen med en massa motiv – som om det inte fanns en morgondag. Snyggt, ja. Men är det hälsosamt? Oklart. Jag vet inte hur tatueringar faktiskt påverkar oss (sant), men jag vill väcka en viktig tanke här.

Och härom dagen hittade jag en annan artikel i tidningen: Kvinnan fruktade att knölen var cancer, läkarna trodde inte sina ögon.” Här står om den klump som läkarna hittar i kvinnans kropp – som de först trodde var en tumör:

“Läkarna blev förvånade när de undersökte den 30-åriga kvinnan från Australien. Hon hade upptäckt knölar på undersidan av sina armar och läkarna hittade också misstänkta
förstoringar i hennes bröst.

De misstänkte att kvinnan hade drabbats av cancer men när de placerade knölarna under ett mikroskop såg de
att det var något helt annat. 

Det var klumpar av bläck. Hennes immunförsvar hade reagerat med den svarta färgen från en ryggtatuering som hon haft i 15 år.”

En bläckklump. [Så vidrigt.] Tänk hur kroppen har kämpat med den under alla dessa år… Men bryr vi oss allt mindre om hur våra organ måste parera dessa ämnen? Nä, jag tror snarare att vi inte tänker på det eller vet om det. Jag gissar på okunskap, snarare än likgiltighet. Vem vill påverka sin kropp på så sätt annars…? För en snygg tatuering som hyllar en älskad fru, man eller ett barn.

Jag har ett annat förslag. Köp ett smycke som säger något. (Jag är osäker på var just det på fotot kommer ifrån.) Men ett förslag är lindasmycken -det är alltså inte jag, utan en Linda jag känner – där du kan välja på en massa fina smycken – och du kan designa ditt eget! Det finns så många sorters smycken som inte påverkar våra inre organ.

Var och en har ett eget ansvar – men även en rättighet att välja. Det vore kanske  synd att sluta tatuera en hud som fortfarande är fläckfri. Men å andra sidan, om det är var kroppen måste parera och jobba med… Och vad händer då under ytan – under tiden? Det är bara en tanke.

Jag har inga planer på en tatuering.

Men kanske ett smycke. 

// Kram Linda

Att stå på scenen och samtidigt vara blyg.

Jag har alltid varit blyg, särskilt som barn. Det går alltid att finta bort – “fake it ’til you make it” – med skämt och skratt eller bara genom att hålla sig i bakgrunden. Men känslan finns där. Inuti. Att inte riktigt vilja kliva ut och visa sig. Nej tack. Jag kan stå här i längst bak, det går bra.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerMen hur dras man då till att bli yogalärare? Kan ju vän av ordning undra. Och i en värld av konstant like-jakt och utfläkande av sitt liv i sociala medier borde ju alla ha extraordinära social skills… eller ?
Jag vet inte. Det passar inte alla, den här jakten och hetsen. Jag tror inte det. Många söker vila och lugn i det hektiska läge vi har omkring oss…

Min blyghet gjorde vid ett tillfälle att jag inte ens vågade prata engelska under en utlandsresa till just England i tonåren – fastän jag hade högsta betyg i språket. Det säger väl en hel del, det liksom låste sig. Tråkigt nog.

Ett hjärta ritat i imma på ett fönster.Eller kanske var det just därför, egentligen. Jag vägrade att prata för att jag inte ville göra fel – hej låg självkänsla – för att andra VISSTE att jag hade bra betyg. Det blev ju pannkaka av det och var otroligt obekvämt med jobbiga kommentarer, men som barnpsykologen Louise Hallin (jag kan lyssna på poddar med henne i TIMMAR i sträck!) säger så är blyga barn kloka. Uppmärksamma, med koll på allt och alla. Se där. 🙂

Hur som helst. Med tiden har blygheten blivit en del av mig som jag sedan länge har accepterat. Några som känner mig lite halvt skulle kanske säga “Du, blyg?!” Men hey, det är ju bara att bjuda upp sitt Alter Ego på scenen… ingen märker något. Fake it ’til you make it.

Yogastudion hos Saturnus FriskvårdDock är jag inte alltid blyg. Inte om jag känner mig bekväm, det var långt mycket värre förr. Och blyghet (hävdar Louise) är något medfött, så ofta är tydligen någon eller båda av ens föräldrar blyga. Nu är jag ju mig själv, efter att ha raserat murar och fasader i flertalet år. Det här är ju jag. Gilla eller inte. Det var värre förr, när jag försökte passa in. Usch ja.

Men idag när jag håller yogaklasser kan jag tänka “Vad håller jag på med?”. Och bli helt full i skratt. Det är ofta opraktiskt att skratta när så många kommer för att slappna av, men när jag ser 10-15 människor som sitter framför mig medan jag pratar och instruerar… då och då kommer faktiskt känslan över mig. “Vad gör jag? Det här vågar jag ju inte.”

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Fast det gör jag ju. Nu är nu och då var då. Tänk ändå hur ett cellminne kan sitta så djupt som det gör. Min självbild är nog en blyg person som alltid har kämpat för att framstå som tvärtom. Det har nog inte varit så svårt att genomskåda, men… livet kan vara rätt svårt när man inte vet hur man ska bete sig. När kartan mot målet liksom är vänd upp och ner.

Men det landar allt mer. Idag känner jag att “jag kan det här” för jag gör det på mitt sätt. Alla gillar det inte, men många verkar göra det. Och det är – mitt. Det är skönt att slippa prestationsångesten, den har så ofta fått mig att krympa. Bli så där blyg igen.

Däremot tänker jag just det, när jag sitter inför andra och ska instruera i yogan eller sjunga ett mantra: “Men hur hamnade blyga jag här…?”

Då får jag återigen bita mig i läppen för att inte börja skratta.

// Kram Linda

Det osminkade och ofiltrerade alternativet.

Den som känner mig väl vet att jag ogillar selfies. Mina egna. Att ta ett foto tillsammans med andra, absolut. Men på mig själv? I sociala medier? Nä. “Vem vill se dem?!” tänker jag, medan resten av världen vänder kameran mot sig själv och fyrar av både en blixt och ett bländande leende. Proffsigt. Jag har bara haft svårt för det där.

Jag har väl bytt profilbild på Facebook vartannat år… då sminkad och fixad av den finaste vän. Men. Efter de omvälvande förändringar jag har gjort i mitt liv hittills (stor kostomläggning, bli modigare, slutat ljuga – för mig själv och andra, osv) har ett annat sug fötts i mig. Ett lite läskigt och osäkert sådant, dessutom. Det filterlösa.

Och det känns samtidigt som att fokusera på “fel” sak i nuläget. Många av oss lever i två parallella världar, där den ena är på riktigt och den andra mer… påhittad. Friserad. Jag kan ärligt talat komma på mig själv med att se en person IRL och tänka “oj, så där ser ju hen inte ut i sociala medier…?” för att man väljer att presentera en annan sida. Och det är inget fel med de; många tycker förmodligen att jag är dödstråkig och borde använda fler filter, haha. 😉

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seMen sedan jag återupptog mitt gravt misshandlade instagramkonto 18 maj 2017, har jag inte använt ett enda filter på de bilder jag publicerat. Medvetet. Och det syns säkert. Men. Jag jobbar ju med att återställa organs eventuella obalanser, att stärka människor från insidan och få dem att förstå att de duger som de är. Filter passar inte mig på samma sätt längre (även om jag inte säger nej kategoriskt). Och jag är glad att jag kan välja.

Jag har säkert blivit en kärring mot strömmen – även om jag lika ofta väljer att flyta med – på flera sätt, och vad säger man… only dead fish follow the stream? Bara döda fiskar flyter med strömmen. Jag har min lilla plats i universum som får vara filterfri. Om jag vill. När jag vill. (Och det var väl inte så att jag flöt med strömmen innan heller, med tanke på min kosthållning… se mer här.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Hur andra gör bryr jag mig inte om, jag respekterar andras åsikter. Så länge jag får ha mina. Och här utmanar jag verkligen mina gamla rädslor. De där som viskar att jag kanske inte duger ändå, fastän jag idag VET innerst inne att jag gör det. Vad andra tycker om mig spelar mindre roll. För jag har funnit min kärna, jag har besökt de mörkaste vrårna i mitt inre och kommit ut levande. Jag vågar för att jag vet att mod är att göra – även om det är läskigt. Som nu.

Och det borde kanske egentligen ha piffats, borstats och sminkats, lyfts och förlängts åt olika håll inför denna selfie… men jag kom överens med mig själv om att våga anta min egen utmaning med rufsigt hår, lite (minimalt med) smink och ett sladdrigt men bekvämt linne. Vad sjutton gör det om hundra år? Det känns till och med lite befriande, eftersom det “borde” vara på ett visst sätt. Efter en viss mall.

Naturlig är ju naturligt – och jag är jag. På ett sätt genuint och äkta, men kanske inte helt passande när så mycket handlar om filter och yta idag? Igen: det är inte fel med filter. Det är bara inte “jag”. Inte längre. Och jag tror att vi ska våga visa de yngre att det finns ett verkligt liv utöver det filtrerade de lever i. Där vi alla kan vara omtyckta precis som vi är.

Jag har vågat mycket i mitt liv hittills och provar igen. Läskigt, men jag har ju dig Tiina. Vi kanske kan fixa en ny profilbild snart, tillsammans? 😉 (Den två år gamla kan ju alltid få komma tillbaka, haha.)

Så… profilbild eller ej? Det är frågan.

// Kram Linda

Vi får i oss 7 kg (!) tillsatser per år.

Med mitt jobb blir man påmind om att man kommer med lite tråkiga nyheter ibland. Nyligen fick jag höra “Linda, jag kan inte äta fläskkött sedan du berättade om vad det gör i kroppen!” och jag har hört att vissa vänners barn förbjuder dem att träffa mig, för att det blir så krångligt med maten hemma annars…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Haha. Stackars människor. Och ändå berättar jag ju sådant som är helt öppet och lätt att googla – när folk frågar mig – men som troligen få vill veta. Min egen drivkraft är den sjukdomskänsla jag själv hade när min tarm var läckande och det ledde till en massa biokemiska obalanser. Jag mådde pyton. Där kände jag att det inte var värt en dag till för att få äta “gott”.

En av dessa vänner upplyste dock mig om en sak nyligen, något jag helt och hållet har missat. (Tack Bella!) Att var och en av oss får i oss runt 7 kilo tillsatser per år. Bara den meningen väcker en direkt känsla av illamående i mig. Och sedan fortsättningen som du kan se via länken ovan – “Vad är det vi äter egentligen? Ett projekt om tillsatser” – kändes inte mycket fräschare:

“En av anledningarna (…) är att de flesta vill att
vår mat ska vara så billig som möjligt.
Därför byter tillverkaren ut dyra ingredienser mot billigare tillsatser, och vatten som binds med dessa.
Det här påverkar både kvalitén på produkten,
och förminskar den naturliga smaken. ”

Tänk att vi har kommit hit. Att vi får i oss så mycket tillsatser i det som anses vara “vanlig mat”. Det är sorgligt. Tillsatser som till exempel gör att maten håller ihop (emulgeringsmedel kan göra oss sjuka och feta), glassen blir len och fin (“Det innehåller GB-glassen egentligen: Så onaturligt det kan bli“) och att maten får längre hållbarhet (“Hamburgaren ser ut som ny – efter 14 år“). Hmm.

Eller hur man ersätter en pressad citron med vatten och citronsyra – för att det är knepigt att pressa en citron för hand? – citronsyra, som i sin tur kan ge upphov till allergiska reaktioner eller överkänslighetsreaktioner. Den förvånar mig.

Tillsatserna erbjuder många nog “bra” egenskaper och alla är inte skadliga (och visst, utan vissa e-nummer kan vi säkert dö), men förr behövde vi inte dem. Man tillagade råvaror och åt. Punkt. Idag har vi inte tid, eller – vi tillåter det inte att ta tid att laga mat. Vi prioriterar annat, förenklar, äter hel- eller halvfabrikat men är inte helt medvetna om att vi kan behöva betala med hälsan. För vi känner inte till omfattningen ännu…

Jag brukar ta upp ett par tillsatsämnen, främst för att sätta dem på kartan och förklara hur de påverkar oss. Har vi kunskap så kan vi påverka våra egna liv mer. Det är inte alltid bekvämt att veta om, men är du känslig kan du sluta läsa – nu.

* Sötningsmedel – vanliga sötningsmedel är aspartam, “NutraSweet”,
sorbitol, sackarin
och sukralos eller “Splenda”. Det är dessa sötningsmedel
som används i de flesta så kallade lightprodukter.

* Aspartam – ett sötningsmedel ca 200 gånger sötare än socker

* Sukralos – ett sötningsmedel ca 500 gånger sötare än socker

* Glukossirap framställd från främst majsstärkelse, ersätter
nu alltmer vanligt socker i både godis och livsmedel

* Glutamat/MSG – kallas bland annat E621, glutamat, natriumglutamat, MSG (monosodium glutamate) eller helt enkelt smakförstärkare. 

* Jästextrakt – ett vanligt innehåll av glutamat (se ovan)

* Guarkärnmjöl (E412) – en baljväxt som liknar sojabönan,
används ofta i glutenfria mjölmixer eller bröd, en stark allergen

* Klumpförebyggande medel tex E535 och 536… cyanid, någon?

* Azofärgämnen – färgämnen som ”kan ha
negativ effekt på barns beteende och koncentration”

Här kan du läsa en liten guide om e-nummer, men håll i dig… jag blir på allvar illamående efter bara ett par meningar. Jag tänker att det är tragiskt att vi får i oss så mycket som 7 kilo av tillsatser per år, när vi kan tillaga vår egen mat utan dem. Rena råvaror. Ren mat för våra kroppar och organ att processa. Kom ihåg att du bygger din kropp av näringsämnen; din hals, din handled, dina lungor. Mat som omvandlas till vävnad, organ och skelett. Vi tänker kanske inte så, för till det vill vi väl egentligen ha den allra bästa näring vi kan uppbringa…?

Innehållsförteckning över glutenfritt knäckebröd.Se bara på ett paket glutenfritt bröd och förvånas över kreativiteten. Man tar bort gluten och ersätter med otaliga andra E-nummer som känns mindre naturliga…? Jag gör mitt eget fröknäcke och bakar mitt eget mjuka “bröd”, de finns båda i min matbok 2.Vardagsmat (men det ska vara 1-1,5 tsk bikarbonat i det mjuka brödet; inte 3 st). Funkar fint!

Tänk också på skillnaden på en vuxen som får i sig 7 kg tillsatser och hur ett barn, med så mycket mindre kropp, troligen reagerar ännu starkare… Läkartidningen (nr 6 2008) hade en medicinsk kommentar om Livsmedelstillsatser kan öka hyperaktivitet hos barn och resultat från en brittisk studie stärker sambandet.

…det är nog sedan länge nu som du känner att “nej, henne orkar jag inte med” och dina barn ber dig sluta umgås med mig. För livet blir lite stökigare när man börjar kryssa mellan rena råvaror och man läser på innehållsförteckningar. Jag vet precis. Men det är som med allt annat ett val vi gör, i slutänden en prioritering av tid. Och det här brinner jag för.

Vill du lära dig mer, ta tag i det här och göra på ett annat sätt?

Jag säljer mina fyra matböcker här; för grunder, vardagsmat, festligare mat och mat på picknick/resa.
Vi erbjuder vår kostkurs i Stockholm 7-8/10 med teoretisk grund, kompendium och recept på det som bjuds och provsmakas. Häng med oss!
Annars finns även möjlighet till en individuell kostrådgivning (det är bra om du känner till din blodgrupp, så blir råden mest passande) eller samtal kring hur du kan äta.

Jag tror att varje steg bort från tillsatser mot bra råvaror är avlastande för kroppen, helheten. Att det ger oss en möjlighet att blir starkare ner på cellnivå så att organen kan utföra sitt jobb på bästa sätt – även om vi inte märker av en förändring samma dag. Eller ens samma vecka. Men på insidan gör det skillnad.

Även om resultatet “bara” blir att det inte gör ont, för hälsa bara “är”Smärta, värk, utmattning, stress, inflammationer och sådant som skaver är något annat (…här om hur studier visar att tillsatser i mat kopplas till fetma och tarmsjukdom).

Jag tror att våra kroppar tackar oss för det. 

// Kram Linda

(Du når mig via detta kontaktformulär. Välkommen.)

Att våga vara i känslan.

Vi människor är duktiga på många saker. Att fly undan känslor är en av dem, tänker jag. Känns det igen? Inte alla och alltid, men många av oss är ofta kreativa när det kommer till flyktbeteenden. Vi har vårt bagage med oss och om vi har haft det tufft, vem vill då lägga handen på den där glödheta plattan – igen?

Fyra glas med rosévin i en skål.Vi människor är kreativa. Vi kan hitta på många sätt att fly, för att slippa känna på det som är jobbigt. Jag har till exempel använt mig av socker den större delen av livet… hellre äta än att känna på riktigt. (Inte så framgångsrikt, men det trodde jag nog aldrig heller, om sanningen ska fram). Och med tanke på hur många medel vi har omkring oss att tillgå, är det en ganska enkel match dessutom. Att falla för frestelsen.

Många finns framför ögonen på oss dagligen. Frågan är hur och om vi kan stå emot den dignande buffé av olika distraktioner och stimulantia  i livet att välja på (och missbruka) för att trycka ner känslor;  arbete, nikotin, mat, socker, alkohol, sex, spel och droger… vi kan dras till olika saker. Eller flera av dem. Det är ju inte för inte som alkohol kallas för “flyktsoda“. Med det sagt är inte brukare av allt detta missbrukare, men vissa är det.

En Stockholmsvy i gråskala.Vi dras till det roliga. Undertrycker gärna det jobbiga. Livet ska helst vara Instagram-vänligt och ge många likes, sedan sitter vi obekväma och ensamma bakom fasaderna många gånger. Vem vill se det som smärtar? Vem vill skylta med det? Det fina i sammanhanget är att tänka att “det går över”. This too shall pass. För det gör det, oundvikligen.

Min kusins dotter tog studenten nyligen och på hennes mottagning höll hennes gudmor ett fint tal om att fånga stunderna i livet, att ingenting är bestående – varken de ljusa eller de mörka stunderna; “det enda som är konstant är förändringen”. Och det kan vara bra att tänka på, för då kanske man njuter mer i ögonblicket. Eller vet att det jobbiga kommer att gå över. Även om det inte känns så.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Jag hittade ett fantastiskt podcast-avsnitt av och med yogagirl Rachel Bråthén (från 21/4 2017), som jag har lyssnat på. Hon har ett öppenhjärtigt och ärligt samtal med sin mamma där de pratar om just detta. Att sluta fly. Att våga stå kvar i känslan, för att det många gånger är det enklaste sättet att bli fri. De kallar det “burn through the feeling”. Phew.

Det är ju vad vi gör allt för att undvika. Inte handen på plattan igen. Men tänk om det kan vara så “lätt”… att känna igenom känslorna. Sorgen, smärtan och det som känns så olidligt, för att det ska släppa taget om oss? Kanske är det vägen genom som hjälper oss ut? Jag vet inte, men jag tycker att det låter så sunt och sansat ändå. (Och jag har försökt det själv. Det har hjälpt mig.)

Min kloka lärare sade: “Känn på det, men låt det inte stanna hos dig. Släpp ut känslorna via bakdörren” och det är så sant och klokt. Det kan vara lätt att ta in känslor och ÄLTA dem. Fastna i en snurr man aldrig (nästan) kommer ur. Men om man inte känner på det alls – kommer man någonsin ur det då? Det är en sak att tänka på det och veta intellektuellt – men hur är det att ta ner det i hjärtat? Kanske inte alltid lika enkelt.

Och viktigt här: för den som har varit med om rejäla trauman i livet, är det inte så här enkelt. Då är det viktigt med professionell behandling, support och stöd. Men för oss som går och tycker att det är motigt ibland, som har upplevelser, minnen och känslor att rensa ut ur systemet för att kunna fortsätta starkare framåt – så kan det vara skönt att erkänna det. Bryta ihop och börja om. Inte bara bita ihop och fortsätta. Det är att vara stark, inget annat.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag tror på att våga vara i känslan när den kommer. Att möta smärtan, sorgen eller glädjen – för den delen – och uppleva. Känna in. Sedan släppa ut den bakdörren. Eller för tusan, känn på glädjen lite extra. Njut fullt ut. Vi vet att allt förändras och går i cykler, passa på att fånga ögonblicket.

Och det kan vara läskigt nog att vara i ljuset, när man har upplevt mörker. För att man vet att även det förändras. Men vi måste vara modiga för att få alla delar, för att kunna leva och vara levande fullt ut. Allt rör sig. Det enda som är bestående är förändringen.

Det kan vara skönt att tänka på ibland.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda

Körsbärsblommor i Kungsträdgården.

Åh, det är så vackert när Kungsträdgårdens körsbärsträd bjuder på en explosion i ljust rosa. Jag brukar rätt ofta komma på det först i efterhand, att de ska blomma, men i helgen fick jag se det på nära håll. Både en mulen dag och mot en klarblå himmel. Man vet liksom aldrig med aprilväder.

Det var mycket folk under träden, som det alltid är när de blommar. Fotandes. Leendes. Kramandes. Det är som om träden rör vid våra liv för en liten stund. Vi stannar upp och ser det där vackra. Och mitt i detta kunde jag nästan bara tänka på Lalehs “Behåll ditt huvud“. Höra tonerna i mitt huvud.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Men jag fastnade i kullerstenarna

Vad kom du fram till till slut?
Ingen kan betala tillbaka till dig nu
Det du inte vill ge dig själv
Nu ser jag alla stenar jag vänt på

Det är en intressant text, som hon nog inte riktigt själv kunde sätta ord på (no pun intended) i en intervju jag såg, jag tror att det var i den eminenta dokumentären om hennes magiska konsert i Globen (?) och det var så målande! Jag känner som hon. Och alla dessa stenar. Jag kan också se alla stenar jag vänt på. I mitt eget sökande efter sanning och svar, i mitt försök att reda ut och få ordning på mitt liv. “Medan världen förändras omkring mig, trampar där jag vi gång gick”… intressant, även om man knappt förstår.

“Ingen kan betala tillbaka till dig nu, det du inte vill ge dig själv.” Tänkvärt.

Jag tänker på det när jag ser det rosa. När jag ser de människor som samlats på samma ställe en kort stund, för att fota och ta sina selfies med ett rosa tak som bakgrund. Men jag tänker inte på att det är en folksamling, jag blir inte rädd, trots att det inte är länge sedan. Jag blev tillfrågad om att ta ett foto på ett ungt, vackert kärlekspar. Det var fint bara att få vara en del av ögonblicket.

Trampar där vi en gång gick
Jag står kvar här i Kungsträdgården
Önskar att vi kunde bli kvitt det som var
Men vi fastnar i kullerstenarna

För dom som gjort det så svårt för dig
Kanske kan jag säga förlåt från dom
Men alla stenar dom klamrar sig kvar
Medan världen förändras omkring en

“Önskar att vi kunde bli kvitt det som var.” Allting kanske kommer bli bra, om jag ordnar upp alla stenar här? Det är en fin metafor, alla har vi våra olika stenar och våra olika mönster. Olika kullerstenar som skapar olika vägar för oss framåt i livet. Jag vet inte, jag tycker bara att det är så målande även det.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Om jag ordnar upp alla stenar här 

Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår
Nej, behåll ditt huvud för dig själv

“Vi lämnar massor av spår.” Tänk på alla människor som har lämnat spår i dig, alla minnen du har skapat tillsammans med andra – hur vi berör varandra hela tiden. Och samtidigt. “Alla fåglar som får bygga ett bo i ditt hår”… jag håller med. Behåll ditt huvud för dig själv. Håll fötterna på jorden och stå stadigt, även när det stormar omkring dig.

Sånt kan jag tänka på, när jag passerar under blommande körsbärsträd en solig aprildag i Stockholm. På väg mot vänner och en fantastisk föreställning av “Book of mormon”. Tack Jennifer, Jasna och Jennie. För att ni är ni (Jag gick hem och googlade på “Hello“. Haha!)

// Kram Linda

Vi är alla samma lika – innerst inne.

Ju mer jag träffar medmänniskor och klienter, desto mer inser jag att vi är så himla lika. Med mer eller mindre bagage att bära, förstås, och vi skiljer oss aningen i hur vi hanterar det som sker. Men vi är människor och vi har så många gemensamma beröringspunkter.

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.För hur många fina fasader och murar vi än bygger upp för att skydda oss, omedvetet eller för ett visst syfte, så funderar de flesta av oss ändå på samma sätt. I vår ensamhet. Vi är mjuka på insidan. Och vi söker efter samma sak, upplever jag. (…det här är såklart min syn på saken.)

Kanske inte i ungdomsåren, för att låta föråldrad. Jag är 40 nu, men jag funderade inte direkt i tonåren. Inte innan jag fyllde 30. Fram till dess var jag odödlig. Dagar och nätter flöt ihop, upp var ner och ner var upp – ingenting var omöjligt om man bara ville tillräckligt mycket. Life in the fast lane.

Men så går dagarna, erfarenheter kommer med åren och upplevelser faller på plats. Livet liksom kommer ikapp. Det finns så mycket som kan sjunka in och vissa förstår direkt, medan det för andra tar lite längre tid. Och tankarna. Vi är ju levande människor, så tankarna finns där.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Många som jag har pratat med på sistone vittnar om precis samma sak. Oavsett var vi kommer ifrån, uppväxt och klasstillhörighet. Vilka vi än är. Och utan någon egentlig vetskapen om vad andra tänker, tycker och säger. Men det går att tratta ner till en och samma sak, kort sagt. Nämligen.

Att det inte spelar någon roll om man inte har hälsan.

För vi kan i slutänden ha det “perfekt” på ytan; tjäna hur mycket pengar som helst, ha en avundsvärd titel på visitkortet, bo flott och resa långt och mycket. Och ofta. Men det spelar ingen roll om vi inte mår bra och kan njuta av det.

Om varje steg gör ont. Om kroppen värker, musklerna krampar, magen ballar ur efter en måltid så att det stör vardagen, om tempot känns för högt inuti. Om man är så trött att man kan somna sittande. Om det känns så att hjärnan kokar. Det kan vara svårt att uppskatta det man har fullt ut när man upplever en obalans.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det handlar förstås inte bara om det fysiska, utan även det psykiska. Hur vi mår mentalt och hur det påverkar oss. Ser vi livet genom en grå dimma, så kan det vara svårare att hitta mening. Tyngre att fokusera framåt och hålla huvudet högt. Även här är det många som kämpar på och tänker “ska det vara så här?” med det tempo som livet erbjuder. Informationsstress, krav, måsten och deadlines. Det kan vara lätt att känna den där rävsaxen runt benet…

För att inte tala om ifall våra nära, kära eller vänner och bekanta får besked om en sjukdom. Det skakar oss ner i grunden, på djupet och får oss att fundera på våra egna liv. Hur vi ska hantera den situation vi befinner oss i. När en blir sjuk påverkas många runt omkring, inte bara den det berör. Det väcker både tankar och känslor. Vad kan jag göra, hur kan jag agera?

Det här är inte hjärnkirurgi, men det är vad vi kämpar med, var och en av oss. Balansen. Med våra olika sätt och individuella lösningar – för vi är alla olika. Vi kan ha släpat på en nedbrytande stress över många långa år, eller uppleva det nu för första gången. Vad ska jag göra av det? Oavsett hur, kan det påverka vår livskvalitet och få oss att fundera på framtiden.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Men vi bör inte vara rädda, egentligen. Det paralyserar bara. Istället kan vi försöka att lyssna till kroppen och möta den för att stärka kroppens funktioner. Sluta att tänka “kroppj*vel som sviker mig!” för den försöker att balansera inifrån, hela tiden. Det kanske inte verkar så, men den arbetar med de förutsättningar den får och kanske skulle kroppen kunna balanseras mer om man kunde rensa bort en del stress…?

Ett banalt och enkelt råd, kan tyckas. Men i många fall ökar stressen successivt över tid, så vi märker sällan att tyngden blir allt större förrän kroppen börjar att strejka. Som man brukar säga, börjar kroppen med att viska. Lyssnar vi inte till den inre rösten då, höjer den tonläget. Om vi stänger av signalerna inifrån då, så börjar kroppen att skrika. Det går också att ignorera (tro mig), men i det läget kan kroppen slutligen tvinga oss ner på knä. Se till att vi inte kommer ur sängen, för att vi har en del att ta hand om.

Det är ingen rolig plats att vara på, men möjligtvis nödvändig för att kunna vända på obalansen. Och det kan ta sin tid och mycket kraft, min dyrköpta erfarenhet är att lyssna i god tid. Till de små och subtila signalerna, för du vet när de finns där. Fundera på vad du – på riktigt – kan göra för att må bättre. Vila? Andas? Dricka mer vatten? Sova? Äta annorlunda? Det är ofta de små detaljerna som spelar allra störst roll. Kom ihåg att det går att reducera stress inuti, om man vill. (Det är dock inte alltid viljan finns där.)

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Eftersom jag har gjort en resa med en rejäl omväg, vet jag idag att man kan ta en liten genväg. Det finns tyvärr ingen quick fix när det kommer till hälsa. Och gör man ett quick fix-försök, så fungerar det ofta en kort period. Men om man vill bygga en stark grund för en fin framtid, så är det möjligt. Det gäller bara att hitta vad det är man behöver.

Kanske inte nödvändigtvis det man vill. Ironiskt nog.

Hur som helst, vilka vi än är har vi lättare att njuta av det vi har och var vi befinner oss om vi är i större balans och lyssnar till kroppens och organens behov. Det är min upplevelse, efter en lång och mödosam resa. Hamnar vi i smärta, trötthet och uppgivenhet är det svårare.

Där kan man börja fundera på hur livet ska se ut, vad vi jag ha ut av det och vad det är värt. Vad kan jag göra för att må bra? Orkar jag? Vill jag? Vågar jag? Det kan vara många saker som påverkar, ibland måste vi tänka efter. Känna in.

Där är vi alla så lika. Samma sort. Och det är helt naturligt, för den tid vi lever i. Jag vill att du ska veta att om du känner så här, är du inte ensam. Vi är aldrig ensamma, det bara känns så. Innan muren är riven och fasaderna faller. Men sen känns det mindre viktigt att fejka, för när sanningen är ute är vi alla mer lika i sättet än vi kanske har trott.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt till balans och läkning, så att du går en fin framtid till mötes. Med styrka i kropp, själ och sinne.

För det är du verkligen värd.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med åt vilket håll du ska gå härifrån…?

Jag gör bland annat privata yogasessioner (för att lära sig andas och göra yogaövningar, med syfte att reducera stress), individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning för att se näringsstatus och hur organen samarbetar. Här ser du mer om hur jag jobbar (med tex hälsosamtal) och här kan du boka tid för möte om det är av intresse.

Här kan du kontakta mig om du vill.

Varmt välkommen!