Category Archives: Andas

– Om vikten av att andas långa, djupa andetag som stresshantering. –

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda

Att vara fri.

Det är nånting med frihet. Som har gjort att jag sedan barnsben njuter av att känna mig – fri. Som har gjort att jag ibland har fått höra ett nedlåtande “du skulle ju aldrig kunna ha ett vanligt jobb!” …som om det vore något dåligt att vara född till entreprenör? Men jo då, jag har haft massor av “vanliga” jobb, vad det nu är? Och jag kritiserar aldrig de som vill eller väljer att leva så. Är det avund? Lite oklart.

Det är i och för sig sant, att jag kan känna mig låst om jag tänker att jag ska göra samma sak varje dag i en väldigt lång tid. Jag har alltid uppskattat omväxling, ny input, frisk luft. Äventyr! Men jag tycker också om att ta det väldigt lugnt. Att stanna på en plats där jag trivs. Allt är inte svart eller vitt, det kan vara mittemellan också. Jag har lärt mig det nu.

Världen behöver fria själar. Vi råkar vara fyra av fyra (100%) sådana i min ursprungsfamilj, eftersom vi alla har/haft egna företag. Jag kan inte se att det finns något negativt med det, även om andra anser det. Alla kan eller vill inte gå i ledband, vissa är stöpta till att vara entreprenörer (vilket kan definieras som “förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”), så är det bara. Och jag tycker att det är ett fint arv hemifrån. Att gå sin egen väg.

bländande vårsol över snöAtt vara fri betyder dock inte att jag varken kan eller vill jämka. Nej, tvärtom – jag har varit snudd på osunt bra på att jämka (läs: medberoende)  och jag uppskattar verkligen att jobba i team, såväl som jag kan gå min egen väg. Det är bara skönt att ha en känsla av att kunna – välja.

Som att kunna åka iväg, för att jag önskar sitta i lugnet och andas. För att min kropp vill vila. När jag verkligen kan göra det. Ibland behövs så lite. Och det är såklart inte alltid möjligheten finns att dra iväg, det blir ju ett antal uppoffringar ( pengar, bil, boende). Men det jämnar ut sig i längden, tänker jag. När man mår bra inuti. 

Jag uppskattar att lyssna på musik i mitt lilla hus, just nu rullar fina Jon-Henriks “Jag är fri”… det är en speciell känsla i att vara i ett landskap med vit snö, renar, berg och skog, åka skidor, sitta i solen, dricka varm havremjölkschoklad – och höra en jojk. I min värld är det ingenting annat än en frihetskänsla.

“I det regn som faller
Innan natten blivit dag

Står vi före stormen
Tillsammans bara du och jag

I den vind som blåser
Vilar våra andetag”

Men. Jag ska återgå till mitt sportlov, jag planerar för att tala in yogapass (det har önskats i ett par år nu), men fokuserar samtidigt på att vila och sova ut. Jag hoppas att du har det magiskt där du är.

Det är du verkligen värd.

// Kram Linda

Att vila ikapp i tystnaden. (Hej höstlov.)

När man inte går i skolan längre – och därmed inte heller har ett höstlov – så får man se till att skapa sig den ledigheten på egen hand. Planera innan terminen drar igång, så att det finns utrymme… för vila och återhämtning. (Det gjorde jag bra.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Det har hänt en hel del de senaste veckorna som jag så gärna hade varit utan, men jag vet ju hur livet är… det dyker upp utmaningar för att göra oss starkare. (Så snart kan jag lyfta en bil. På mina raka armar.) Besvikelse. Men med hjälp av mina kloka och fina kolleger på jobbet har jag ändå kunnat andas och bara vara i det, vilket är fint. Tack.

Jag tycker mycket om mina jobb. Men det spelar i sammanhanget ingen roll, för jag har varit grymt trött. Snudd på utmattad. Det har varit tungt, både fysiskt och känslomässigt – men jag har lärt mig av tidigare krasch när det är läge att dra i bromsen. Se och känna varningssignalerna. Tröttheten trots sömn, den rubbade balansen. Att kunna äga problemet och lösa situationen. För ingen gör det åt mig.

Därför passade det extra bra in just nu att kunna vara ledig. Sedan flera år tillbaka har vecka 44 varit vikt för en veckas Paus i Paradiset. Platsen på jorden som jag nästan alltid längtar till. Vad jag än gör och var jag än befinner mig. För att det är så naturligt “hemma”. Utan måsten och krav. Och för att det är så makalöst vackert att jag tappar andan.

Vi äter god middag med släktingar, umgås och skrattar, pratar om ÖFKs bedrifter“en framgångssaga!” – och bara gör annat än det man gör till vardags. Det kan vara en liten flykt, javisst, men en skön sådan… ibland är det vad som hjälper en framåt, bidrar till läkning och lugn. Älgstek och hjortron, samtal och skratt. Att de kallar mig eljest bär jag som en krona. “Fjällen är fond till det här.” 

Yogan har ett kort uppehåll, så även klienter och andra åtaganden. Men det är så att jag tar med mig lite jobb till Paradiset. Det är bara så fint att kunna byta miljö en stund, äntligen få friskt syre i lungorna. Fjälluft. När mitt älskade lilla hus byggdes runt 2007 tänkte jag att det vore toppen om det kunde bli min “lilla skrivarstuga”. Och här är jag nu. Och skriver. Och älskar det. Och känslan av att jag inte måste göra någonting. Jag gör det för att jag vill.

Jag har nämligen en matbok till på tapeten nu till vintern, den femte i ordningen, fastän den heter nummer sex. (Inga konstigheter, barnboken behöver mer research så “Balans” får komma före.) Jag har ju en tidigare planering som lovar två matböcker till och det är dags att sno ihop “Balans”en nu.

Balans, då? Vad handlar den om ? Livet. Livsstilen. Hur vi mår på insidan, vilka förutsättningar vi skapar för oss. Fysiskt i första hand, men även det som kan påverka hur vi mår mentalt och känslomässigt. Pusselbitarna i livet. Förslag på hur man kan strukturera upp de olika delarna, så att de får plats. Men det handlar i slutänden om att skapa utrymme för dem. (Vill du har mer hjälp än så kan du ju boka tid för besök här.) Jag har rätat upp mitt liv några gånger och tänker att jag vill dela med mig av några genvägar…

För mig handlar mycket i nuläget om – just tystnad. Att höra mina tankar. Känna vad jag vill. Och vill avstå ifrån. Vad jag vill rensa bort och vad jag vill ha kvar. Reboot. Det är ju så vansinnigt lyxigt att vi människor har möjligheten att skapa och även omskapa våra liv, revidera och känna efter. Det finns de som är “fängslade” (känslomässigt eller fysiskt) som bara hänger med… som inte kan eller våga välja, som inte tar sin chans och sitt tillfälle att göra det. Tystnaden gör att jag hör mig själv och mina önskningar.

Jag såg ett inslag för nån vecka sedan om att tystnaden i naturen bidrar till att sänka stressnivåer och att just tystnad blir en allt större bristvara i våra städer. Jag tackar min lyckliga stjärna för vår plats som är så tyst att man hör vindens sus och att nätterna lyses upp av stjärnhimlen. Nog för att jag gärna går på konserter eller befinner mig i andra slamriga miljöer (helst inte tunnelbanan, då), men det finns inget mer läkande än tystnaden och stillheten… i naturen.

Jag vet människor som hellre skulle ge bort sin högra arm, än att sitta i tystnaden och vara för sig själva. Jag känner tvärtom. Jag skulle bli galen om jag inte kunde lämna storstaden, stöket, trängseln och bullret. Det kommer nog med utveckling och mognad(?). Förr var jag rädd för ensamheten och jag vill självklart inte vara solo jämt, men att vara själv i små doser för vila och återhämtning det är ovärderligt. En nödvändighet idag, när det alltid är något som låter.

Det enda problemet med Paradiset är att jag måste återvända hem…

..men jag ser det som en ynnest i sammanhanget. 

// Kram Linda

Kroppen. Jobbar. Dygnet. Runt.

Här är en liten påminnelse om hur mycket din kropp egentligen har att göra. Du vet säkert hur det är, dagar när man känner sig som en urvriden trasa. När nattens sömn inte har gjort det man hoppades på, när man är utmattad. Då kan det var läge att börja fundera på hur mycket man vilar egentligen… för hur blir det om du har massor att göra – samtidigt? Och väljer bort avslappning?

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Kanske tänker du att vila är att ligga i soffan och zappa eller spela dataspel. Men det är att ockupera hjärnan med annan information för den att processa – inte att vila. Jag menar när man verkligen slappnar av så att kroppen får chans återhämta sig, ner på cellnivå. (Här tänker jag förstås andning.)

För det är ju så fascinerande att kroppen jobbar hela tiden – dag ut och dag in. Visst, vi “loggar ut” till medvetslöshet under sömnen när vi väl sover, men ändå är hjärnan igång. Fast det sker mer omedvetet då (…eller?) och kan bli till de märkligaste av målande drömmar. Tankeverksamheten jobbar verkligen hejvilt.

I övrigt är kroppen igång varenda sekund på dygnet. Har du tänkt på det?

Det mesta sker ju simultant. Vi andas, lungorna jobbar. Hjärtat slår, drar ihop och slappnar av, för att pumpa runt blod i kroppen. Celler delar sig. Håret växer. Benstomme byggs upp. Mat bryts ner smått för att sättas ihop igen till vävnader, kroppsdelar, enzymer och hormoner – bland annat.

Kaffekoppar i skåp på café.Så hur ser det ut för dig, ger du din kropp de bästa förutsättningarna? Eller blir du förbannad för att den inte gör som du vill? Trots att du sover för få timmar, dricker mer koffein – hej kaffe och energidryck – än rent vatten och kanske även slarvar med mattider och måltider…? Hm.

Vi förväntar oss ofta att kroppen ska utföra sitt jobb fastän vi jobbar emot den. Kör bilen med gasen i botten utan att tanka. Men tänk på att kroppen gör allt hela tiden för att du ska fungera i varenda cell, varenda sekund. Den håller balansen åt dig – även när du inte är medveten om det. Det är inte alltid lätt och ibland kan det resultera i utmattning, trots en natts sömn…

Så vad matar du den med? Transfetter? Kemikalier? Syntetiska tillsatser? Färgämnen? Då har den definitivt att göra – hela dygnets timmar. Tänk bara på immunförsvaret, avgiftningen, matsmältningen och hormonbalansen.

Sommarskog i solsken, strålar på stigen mellan träden.Och apropå avgiftning: vi säger ofta “detox” och tänker oss en kur på en vecka eller två med gröna blad. Men vet du om att din kropp avgiftar/detoxar varenda andetag? Varenda sekund? Jag visste inte det… eller, jag tänkte inte så i alla fall. Vi är gjorda för att avgifta via levern, lungorna (utandning), tarmen (avföring), huden (svett) och urin… allting ska fungera och kroppen strävar efter det hela tiden. Likt kugghjul som snurrar friktionsfritt inom oss.

Så frågan är: när ger du din kropp vila…? 

Och då alltså inte genom att spela spel på dator eller mobil (då jobbar hjärnan på högvarv), sträckkolla på serier eller zappa mellan TV-kanaler (även då jobbar hjärnan med alla intryck) alternativt läsa en bok (för hjärnan… ja, du fattar).
Personligen jobbade jag och var alldeles för aktiv – med alldeles för lite sömn och vila under alldeles för lång tid – men så gick det som det gick också…

Yogamadrasser på Havregatan 10.När VILAR din kropp på riktigt? Och ger dina inre organ möjligheten att få utföra sina funktioner på allra bästa sätt? Vi har en kropp. Det gäller att ta hand om den och dess funktioner på allra bästa sätt, gärna i god tid. Så kan vi undvika krämpor och problem “som kommer med åldern…”

Jag fick (here we go again…) visa legitimation på Systemet i somras. För en ung tjej, så det var ingen man som försökte ställa sig in, jag lovar. Jag är 41 år. Och jag har länge tänkt åldras så långsamt jag bara kan. Så att bli leggad var skönt i sammanhanget. Nyckeln till att hålla sig “ung” i kroppen? Jag skulle säga att hjälpa organen att utföra sina funktioner. Att förenkla och samarbeta istället för motarbeta. Och ofta är det individuellt hur.

För mig är det att vila, stressa av (yoga) och återhämta mig. Ofta. Utöver vatten, sömn, bra mat för mig, skratt och kärlek i goda relationer. 

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Ett tips är att börja unna kroppen vila ner på djupet. Hitta den form av avslappning, lugn eller mindfulness som passar dig. För den jobbar ju faktiskt dygnet runt och kan behöva bli avlastad.

Det kan vara bra att påminna sig om.

// Kram Linda

Tillbaka in i yogalugnet… vill du vara med?

* Aaandas in. Och aaandas ut. * Nästa vecka är det dags för yogaklasser igen, jag längtar. Jag ser jag fram emot att träffa mina yogisar igen. Jag längtar efter lugnet, stillheten och den där speciella atmosfären som på något vis infinner sig när människor vill vila. Slappna av. Släppa taget. För en stund.

Vill du vara med? Det finns några platser kvar i grupperna, varav en ny grupp på senare kvällstid på Södermalm, se mer nedan.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Jag slås varje gång av känslan i att sitta inför en klass när de tar ett långt gemensamt andetag in och sedan andas ut. Lite som en rysning, ett välbehag. För här stannar tiden en stund. Man slutar springa, hasta och fly från vardagen. Vi bromsar in, stannar upp och landar. Djupt inom oss. Blir så mycket mer närvarande. Härvarande.

Kanske hade jag skrattat om någon hade sagt för 10 år sedan att jag skulle komma att erbjuda yoga som har en lugnande inverkan på människor. Jag? Som hade fullt upp med att själv springa? Som inte ville tala inför folk, än mindre sjunga? Jo då, det blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland blir det till och med bättre. Det är lurigt, det där. Livet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Men det är inte alla som tycker att yogan är lugnande. Stillheten och vilan kan också lyfta fram känslor. Det är meningen att höra och känna sina egna signaler, men ibland kan de vara smärtsamma. Då blir det för sakta. Då passar inte den här formen av yoga. MediYogan är mycket meditativ och det kan också utmana den som inte är i lugnet. Jag vet.

För mig har det många gånger varit en kamp, att sitta kvar i känslan. Särskilt om den inte är behaglig. Om det jag processar för stunden eller upplever just då är smärtsamt. Ändå är det någonting kroppen vill signalera, tala om och som jag ska förstå. Mitt beteende, mina mönster, mitt agerande. Vågar jag att se och höra, vågar jag vara sann mot mig själv? *Sat Nam.*

Yogamadrasser på Havregatan 10.Det finns många saker i livet som kan göra ont. Men yogan är inte en av dem. Den ger oss dock en möjlighet att känna efter, lyssna in. Även på det som skaver och känns fel. Så ser livet ut. En yogi sade en gång efter ett pass: “min kropp säger till mig att jag behöver massage!” Men hon ville inte fortsätta med yogan. Och så är det, vi måste välja det som passar just oss. Det känner vi djupt inuti, när vi fokuserar.

Jag är så tacksam över mina deltagare. För er som vill komma och yoga. Vila. Vara i stillheten. Tack vare er kan jag göra detta. Och nu har jag ett par platser över i mina klasser, jag sätter dessutom in ännu en senare grupp på Södermalm. Så, först till den berömda kvarnen…

♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Meddela mig gärna här om du vill vara med i någon grupp:
… och har du inte provat min MediYoga får du göra det första gången för
160 (Sthlm)/200 (Märsta) kr, innan du bestämmer om du vill fortsätta

Måndag kl 17.30-19 på Havregatan 10, Södermalm
Måndag kl 19.30-21 på Havregatan 10, Södermalm (ny grupp!)
Tisdag kl 18.30-20 på Saturnus Friskvård, i Märsta
Torsdag kl 18.30-20 på Havregatan 10, Södermalm

Här är tider, datum och priser för grupperna i Märsta och på Södermalm.

(…i Sthlm har terminerna enligt önskemål förlängts till 12 gånger för 1920 kr)

♥  ♥  ♥  ♥  ♥

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerJag har inte drop-in, så meddela mig om du önskar delta. Du behöver alltså INTE vara VIG, RÖRLIG eller särskilt STARK – du bör bara ha på eller med dig bekväma kläder och ta med en vilja att slappna av och lyssna till din kropp – resten finns på plats. Hoppas att vi ses!

Namaste *det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig*

Kram,

// Linda

Att ha sen semester. (Älskar’t.)

Jag var aldrig den där ungen som uthålligt kunde spara en påse lördagsgodis längre än någon annan, för att sedan sukta de som redan hade ätit upp sin. Tvärtom. Men när jag tänker på det, är kanske känslan jag har nu det närmaste jag har kommit…? Att ha semestern kvar.

Nu befinner jag mig på en jobbplats i livet som jag är så tacksam över. Den där jag slipper känna att jag “måste ha semester för att få komma ifrån jobbet!”. Det är så obeskrivligt skönt, jag försöker att uppskatta det hela tiden.

Regn på en glasruta, med ett suddigt landskap i bakgrunden.För jag har haft den paniken på arbetsplatser (jag har ju haft några jobb under åren…) där jag har känt mig inlåst och så har luften gått ur mig den första eller andra semesterdagen. Inte sällan har nån förkylning har brutit ut för att man släpper taget; kortisol och andra stresshormoner sjunker successivt och så – voilà! – blir man sjuk från ingenstans (not so much ingenstans…), well you know the drill. Jag kände mig sällan helt utvilad heller, sedan kom jag tillbaka till ett jobb som jag kanske inte ville vara på. Hu.

Sedan 2012 har jag kunnat kombinera mitt eget företagande med ett och annat sommarjobb, då jag förvisso har varit låst i perioder under vissa somrar, men jag har å andra sidan varit friare resten av året – älskar’t! Det är så värdefullt för mig att kunna planera mina dagar på egen hand. Friheten.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Och jag har ynnesten att ha ett jobb som mer känns som ett intresse, en hobby. Inget jag “måste bort ifrån” för att få vara ledig. Dock blir det inte samma pengar in under de månader yogisar och klienter är lediga, helt naturligt. Då får man söka och hitta andra lösningar, helt enkelt.

Den här sommaren har jag återigen fått möjlighet till ett roligt jobb (assistent på Migrationsverket) med kolleger som jag tycker så mycket om! Som har gett mig massor, ett spännande utbyte. Kunskap, om livet och inte minst – om världen. Jag hade glädjen att ha samma jobb förra sommaren och det är så kul.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Men det har varit en viss period och nu väntar ett par fria veckor innan mina terminer med yoga snart drar igång, innan mina klienter har hittat tillbaka från salta bad och sand mellan tårna. Jag tycker mycket om augusti. Det finns ett hopp där om att kunna få det juni och juli kanske inte kunde leverera. Hej värme? Men det blir alltid som det blir.

Juli månad är ljuvlig i innerstan, för det finns inga bilar i korsningarna. Alls. Stockholm blir en spökstad – I love it. Men annars blir det lätt köer överallt, stressade människor och alla ska göra samma saker samtidigt? Oftast inte min kopp te om jag får välja. Jag föredrar mitt hus i skogen framför alla packade-sillar-stränder i världen. Tror jag. Jag har gärna semester när få andra har det, även om jag tycker om att umgås.

En stilla och ljus sommarnatt i Jämtland.När vi var på Kreta förra året berättade en av de restaurangägare vi träffade, att de turister som “har pengar” gärna kommer dit redan i april/maj och sedan i sept/okt. Det låter ljuvligt. Min melodi, lite grann. Då var vi där i juni, men före midsommar och innan det stora turistkaoset slog till… gillar’t.

Nåväl. Jag vill nog egentligen bara att du ska veta att när du nu går tillbaka till jobb och har din semester lite i backspegeln, så checkar jag ut. Vilar, andas, yogar och mediterar. 😉 Som i maj. Det är nästan så jag längtar efter regn nu för att slippa känna att jag “måste” göra något. SOM jag har längtat, efter en hektisk sommar med en massa inklämda nöjen mellan arbetspassen…

Njuter lite av att sommaren känns… förlängd? Det kan trots allt vara en hel del kvar. Utan samma trängsel som under högsommaren. Vi får väl se. Jag har redan känt en skiftning i luften som lutar åt höst (jag brukar vara en månad för tidig), men det är bara välkommet. Jag tycker om bytet av årstider. Faktiskt.

Peace out. 

// Kram Linda

Mitt älskade Lindaro.

Men som jag har längtat efter dig sedan vi sågs senast. Jag vet inte riktigt var jag ska hitta dig på riktigt när jag är hemma. I små stunder, visst. Men inte i längre sammanhängande perioder. Det är väl så vi har det idag. Jag saknar det lite.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Ibland kan det gå flera timmar… till och med hela dagar. Så får jag syn på dig på håll men så försvinner du igen. Som en hal ål. Ett moln som passerar. “Det blir vad man gör det till” sägs det och – det här är det enklaste för mig. Att åka dit. Att vara i det. Som är så svårt att få syn på eller tag i annars.

Lugnet.

Jag blev yogalärare för att jag fann ett lugn i andningen och övningarna, när jag själv var fullkomligt i obalans. Det är väl ofta så, att man finner stillhet själv och önskar vara i den – för att man behöver det. Jag älskar mitt jobb, men jag kan ju inte vara där jämt. Tiden räcker inte alltid till.

"Stress" i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan, på Centralen.Runt omkring mig finns oftast en storstad med omnejd. Trafik, människor, ett evigt brus och det ska liksom gå undan. Fort. Folk rör sig hektiskt, morgon-middag-kväll och så ett dygn till: morgon-middag-kväll. Man blir nästan lite fartblind och åksjuk ibland. Det rullar på. Visst kan jag fokusera inåt och hitta min stillhet, men det är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid något att göra, om man vill.

jag bryter gärna allting genom att åka hit och träffa dig. Mitt lugn. Känner doften av naturen, upplever stillheten. Hänförs av det vackra. Finner ro. Inte alltid, det beror på var i livet man befinner sig, men det är lättare att koppla av på en lugn plats i skogen än i en innerstadsrondell… inte sant?

Jag är så tacksam över att kunna vara här. Vila. Sova. Läsa. Yoga. Kunna åka iväg, sakta ner och stanna upp. Återhämtning. Läkning. Och särskilt mitt i vardagen. Sen vill jag tillbaka till mitt “vanliga” liv, men här laddas batterierna verkligen på nytt. Och en stunds vila ger sedan en längtan efter puls, kombinationen är den bästa. Särskilt om man har möjlighet att välja.

Men, det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland kör man fel upp för att man är ouppmärksam och måste vända. Efter några mil i skogen. Sedan kan en hydrofor plötsligt går sönder och spruta vatten 6 liter (kallt) vatten rakt ut på badrumsgolvet… och så kan man även lyckas låsa sig ute. Med datorer och telefon på bordet inlåsta på köksbordet. Phew. Tur att fin släkt och familj har extra husnycklar. Och att jag inte låste in bilnycklarna. Skulle du inte åka för att vila?!” säger familj och vänner och skrattar.

Jo, men det gör jag också.  

I år är det 10 år sedan jag flyttade in i mitt lilla hus, den fina pärla som jag fick i 30-årspresent av mina föräldrar. Den har minst sagt varit välanvänd sedan dess, jag besöker den så mycket jag har möjlighet till, kan och får. Nu hittade jag en liten paus i schemat och jag är så oändligt tacksam för det, för sedan tar det fart igen. Det blir ett annat lugn här än hemma.

Mitt fina hus. Min paradis. Det är mitt och här kan jag vara i lugnet. Vakna upp till en bländande soluppgång och betrakta en vacker solnedgång. Skotta gångar i snön eller åka lagg. Eller bara vila i regnet och ta skydd från blåsten. Pappas (eller mammas?) namn på det passar fint in.

Mitt älskade Lindaro. ♥

// Kram Linda

“Sitter med människor som sover.”

Alltså, det här hade kanske varit en bra filmtitel. Lite som “Dansar med vargar” (det var länge sedan, för övrigt. 8,0 på IMDb). Inga likheter i övrigt. Det vore kanske ingen storsäljare, i och för sig. Folk vill nog se lite mer action än så. Men ändå, det här är lite kul…

…för oss som är yogalärare, åtminstone. Igår besökte Ulf Wallgren, före detta programledare på SVT, sina tidigare kollegor i studion och då han numera är instruktör i MediYoga, instruerade han de djupa andetagen. Det slutade med att han fick rycka in – för att programledarna var “ur spel“. Haha! Fantastiskt. Foto: SVT

Efteråt var de tydligen rätt så groggy och skrattade, tappade fattningen lite och bad om ursäkt… eller var de bara naturliga kanske? Så som många av oss reagerar när vi har släppt taget fullständigt, liksom “domnar bort” och sedan vaknar upp.

Och jag förstår både dem och honom – jag ser det i mina yogaklasser, även om det inte alltid är så tydligt. Det är lätt att falla i sömn av andningen. Jag skrev tidigare om att vara i lugnet i en yogaklass; hur mycket jag uppskattar ljudet av en djup, unison utandning. Verkligen. När jag på riktigt hör hur människor släpper taget och slappnar av.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Vissa somnar. Några snarkar. (Dem knuffar jag lite på så att de inte ska störa de andra.) För det kan vara svårt att hålla emot, hur mycket man än vill, eftersom effekten av andetagen är så stark. Avslappningen bara smyger sig på och tar över. Även de som kommer och säger att de har svårt att koppla av och sova på nätterna… det kan vara de som slocknar först. Men de flesta “stannar kvar” i sitt andetag och vilar djupt inom sig.

Och jag ska vara ärlig; alla tycker inte om andningen. Alla kan inte släppa taget, ofta handlar det om en så massiv inre stress att det kan bli… obehagligt att landa. I alla fall var det så för mig. Jag sprang så fort att när jag bromsade ner, så kom hela det tunga lasset ikapp mig. Ångestfyllt, stressande och jobbigt. För att jag levde på ett sätt som min kropp, själv och mitt sinne inte trivdes med. Jag vet flera som har känt så, men efter hand när de har varvat ner och lyssnat till sin kropp, så har det lugnat sig. Andningen har landat och de kan slappna av.

Jag ser det som sagt ofta, men det var kul att det visades på TV. Det är fint att fler provar på avslappningen. Att de tillåter sig att sluta prestera för en stund.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerJag har yogaklasser i Stockholm till hösten och de är nästan fulla i nuläget. Jag håller juniyoga i Märsta – som en förlängning av terminen, eftersom jag ändå är hemma – och den gruppen är i stort sett full. Människor mejlar och säger att deras läkare har rekommenderat dem att utöva MediYoga, till stor del för att de har tagit del av de positiva effekter som har kunnat mätas i forskning

Det är fint att få vara del av den växande skara som vill vila. Slappna av. Andas. Och ibland somna. Jag trivs själv med att få sitta där. Och se på människor som sover. Tack för att ni kommer och gör det till mitt jobb. Varmt välkomna åter.

Namaste. 

// Kram Linda

Ps. Oftast väcker jag de som somnar (även om de inte snarkar), men ibland stänger kroppen av helt för att den behöver sömnen just då. Det blir som det ska vara…

Yogastart snart. Som jag har längtat efter den.

År 2017 är igång och vi har kommit lite drygt två veckor in nu. Det mesta rullar på lite som vanligt igen, som det var innan alla helger. Och nu går vi dessutom mot ljusare tider. Det känns toppen, inte sant?

Snökristaller i en björk mot en blå himmel.Jag har personligen haft en skön start på året. Kanske är det den bästa så långt jag kan minnas, för att jag har haft så få krav. Bara varit. Stillsamt och lugnt, trots teater och bio, mer sömn än på länge och umgänge. Så nu börjar jag så smått att känna mig redo att möta världen igen. En skön känsla.

Och jag längtar efter yogan nu. Om två veckor börjar vi efter ett uppehåll sedan november och det känns tydligen långt borta, det är flera som har hört av sig och frågat när det drar igång. En dag förra veckan mötte jag en yogi som sa: “När börjar yogan?!” Jag gillar det. Och tar det som en komplimang. 😉

Jag längtar även efter mina yogisar. Det är något speciellt med en termin, när man ses en gång i veckan (om det inte är uppehåll för röda dager eller lov) och det kan faktiskt bli att man kan träffas oftare än man träffar sina vänner. Märkligt, det där. Och så trevligt samtidigt, när man trivs med sina grupper.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerYoga. Att koppla ihop kropp, själ och sinne. Det finns inte så värst många tillfällen till det i vardagen. Vi ska ju hinna, skynda, passa deadlines, prestera och vara effektiva – såklart. Det är vad det handlar om att vara människa. Vilan får ju liksom komma lite på efterkälken… så att få vara den miljön för vila och lugn, det är en fantastisk känsla.

Att andas. Bebisar vet precis hur man andas. När glömde vi bort hur man gör? Hur ofta tar du under fem andetag per minut? Det är inte svårt, vi behöver bara lära oss hur och påminna oss om att det går. Och att göra det. Vi kan syresätta oss maximalt med djupa andetag, lugna ner nervsystem (och därmed hjärnan och tankarna) och få vila i kroppen en stund. Känna in och känna efter. Viktigt.

Allt fler blir sjukskrivna av stress, går in i väggen och kroknar. Inte konstigt. Men vi blir så mycket starkare och mindre sårbara om vi även kan prioritera återhämtning. På riktigt. Ge allt för att verkligen slappna av. Det är inte att lata sig – det innebär att kunna ladda batterierna på nytt. Ibland är det klurigt att göra hemma, för det finns alltid något annat att “plocka” med, så det kan vara lättare att faktiskt gå hemifrån och vara i gruppens dynamik. Släppa taget.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Nyckeln till att hålla i framtiden är – att vila. Det är min syn på den saken. Vi kan alla hålla ett tag utan rast och ro, vi kan jobba dygnet runt – en kort period. Men det finns ingen kropp som blir starkare utan vila. Det funkar inte så, tyvärr. Jag hade kunnat köpa den funktionen dyrt en gång i världen, idag är jag så otroligt förtjust i sömn och stillhet.

Att investera i sin kropp och hälsa är en stor vinst för framtiden. (Särskilt med tanke på den dystra situationen i vården just nu.) Men du vet hur det är, oftast kommer man inte till den insikten förrän det har gått för långt… vi reagerar sällan på att något är fel innan det verkligen gör ont och skaver. Det är naturligt. Vi är ju mänskliga. Men det är klokt att tänka till och agera i tid.

Jag ser hur som helst fram emot yogan.

Vi ses snart.

// Namaste, Linda

En synnerligen god jul tillönskar jag dig…

…min välartade läsare och vän. En jul som blir precis som du vill ha den – och känner du inte för det, så gör någonting helt annat. Ät tacos, läs en bra bok eller spela skön musik. Se en feelgood-film. Eftersom världen liksom till viss del saktar ner i juldagarna, kan det vara skönt att bara passa på att vila.

jul-tomte-pa-trappen Och firar du jul, så passa på att sänka kraven. Njut mer. Ät gott. Andas. Prata, umgås och ta reda på mer om dina medmänniskor i möten. Släpp taget om telefonen en stund… eller ett bra tag. För vad kan möjligen vara viktigare för oss än att slappna av – egentligen? Varför springer vi…?

Många uttrycker en hemsk stress kring jul. Särskilt kvinnor tycks ta på sig ett stort ansvar och påverkas mest av julstressen. Med det vill jag påminna om att skapa en lugn plats på egen hand, inom dig. Det är svårt, men gör det du kan för att andas; ta ett bad, lyssna på musik, gå en lugn promenad. Samla dina tankar och känn efter i kroppen om den signalerar något till dig.

jul-julmatÄt gott. Njut. Själv har jag sedan länge kastat ut fläskkött (jul är ju en riktig grisfest!) och äter alternativa rätter på kalkon, kyckling, älg, lamm, vilt och nöt – eller vegetariska! – det är toppen. Nog för att jag lätt glömmer bort och gärna tittar i min egen (!) matbok 3.Festmat för ingredienser och proportioner till olika rätter, men det går bra. 😉

Jag sparar gärna maten som blir över och gör något annat med den i efterhand. “Pytt-i-panna-ish”. Eller fryser in rester, för att ha till matlådor på jobbet. Eller så försöker jag att beräkna portioner så gott det går innan, här  finns en massa bra tips, för matsvinnet ökar kring jul och vi kan alla göra en insats för att minska det…

Men, fokusera gärna mer på att prestera mindre och ha det så roligt du kan.

jul-bif-kula-i-julgranenSläpp taget om (tanken på) att kunna styra andra. Det blir väldigt som vi vill att det ska vara, det är andra som kan välja hur de vill vara och om de vill förändras. Tills dess får vi surfa med, stå ut med varandra och försöka att acceptera andras sidor – for better or worse . (Så här blir det när ens pappa klär en julgran. Jag tycker att det är otroligt roligt, förr i tiden hade jag kanske känt att detta påhitt var… otänkbart. Haha.)

Här kommer även ett par tips i sista sekunden, för hur en billig jul kan bli fin ändå. Vi behöver ju inte slå världsrekord i konsumtion – även om julklappar och presenter kan vara väldigt roliga. Det är viktigt att vi slutar jämföra oss med andra, det vi gör på egen hand är gott nog. När slutade vi att förstå det…?

Kom ihåg; ingen är bättre än just du på att vara – du.

*♥*♥* Jag önskar dig en synnerligen God Jul. *♥*♥*

// Kram Linda