Category Archives: Energier

– Om energier i atmosfären, i kroppen eller runt omkring oss. –

I denna ljuva skördetid.

Åh! Jag är en stor anhängare av grönsaker i vissa färger och former (nix, jag inte vegetarian och äter gärna fågel och fisk, men håller mig helt ifrån fläsk samt undviker rött kött på grund av min blodgrupp) så den här perioden när så mycket gott kan skördas… visst är det härligt?

Det finns så mycket mer än isbergssallad, tomat och gurka att välja på – som  pumpor, kålrötter, kronärtskockor, bär och grönkål eller lök i olika färger och former! (Jag äter ju knappt potatis, tomater eller svamp längre.)
I love it!

Närbild ovanifrån på en kronärtskocka.Det går ju att njuta av olika sorters skörd den större delen av året, men i det gamla bondesamhället hade man en skördefest för att fira “den tidpunkt då förråden var som mest välfyllda med mat, vilket inträffade i augusti och september”. Tänk vilken bra idé att fira att vi kan få mat på bordet istället för all (ätbar) mat som åker i soporna. För det gör mig helt matt. Bidrar du till att 239.000 ton ätlig mat slängs varje år…?

Jag anser att det är viktigt att var och en tänker på hur vi inskaffar mat, hur vi förvarar den och – vilken sorts mat det är. Ju mer vi lär oss, desto bättre rustade är vi för framtiden. Vi kommer kanske aldrig undan GMO till 100%, men ju mer vi förstår desto mer kan vi… parera? Jag är inte, och kommer aldrig att bli, en anhängare av eller förespråkare för GMO. Men där måste var och en göra sitt eget val. För var dag som går kommer vi allt närmare framtiden (vi redan lever i).

Skördefest - morötter, persiljerot och sallad.Vi hade en “pyttig” liten skördefest i helgen, det vill säga att vi grävde upp en (!) liten persiljerot och några strån till morötter, men även plockade en BAMSE till squash som växt till sig som tusan och ett par äpplen. Persiljerötterna och morötterna skulle kanske ha gallrats ut lite i sommar för att få mer utrymme, men de får ytterligare en chans att växa till sig… och nu väntar vi in pumporna som ser ut att komma! 🙂

Mitt intresse för grönsaker och växtlighet skulle nog inte kunna kallas för “gröna fingrar”. Däremot är jag väldigt intresserad av själva skörden och sedan jag var liten flicka har jag tyckt om att plocka av mogna bär, frukter eller grönsaker. Min farmor och farfar hade ett fint landställe som formligen dignade av ärter, potatis och morötter. Äpplen och päron, plommon, körsbär och hallon. Fågelbär och vinbär. Och alla ljuvliga rosor! Hela trädgården runt huset var full av blommande växter och buskar. Det fanns så mycket att se, dofta, plocka och smaka på. Redan som liten tyckte jag att “skörden” kändes som en “rikedom”, något som verkligen berikade oss. Att få se det växa, gro och blomma. Ge frukt och bär som sedan förvandlades till hemgjord saft, sylt och gelé. Det har min mormor, farmor och mamma alltid gjort… jag har nog aldrig ens provat. 

Solmogna och skördade krusbär.

Squash som vuxit till sig rejält och skördats.Nyplockade och skördade svarta vinbär.

En kvist med äpplen från ett äppelträd."Skördade" dillkronor, astrar och hortensia i glasburkar på ett bord.

Skördade röda vinbär formade till ett hjärta.

Och man kan odla hemma själv eller hos någon annan, i en kolonilott eller bege sig iväg till Bondens egen marknad, som nu drar igång på flera håll i landet. Kanske till någon gård som ligger nära dig där du bor? För att se, köpa och njuta av fina, färska råvaror. Det är riktiga rikedomar för mig. 

Tänk bara på alla ugnsgrönsaker, gratänger, insaltningar och mjölksyrningar vi kan göra!

Okej, skörden är inte lika sprängfylld av näring som jorden var förr i tiden (och det är minst en anledning till att jag rekommenderar individuellt anpassade kosttillskott), men så mycket mer näringstäta än raffinerad, processad mat.

Två kupade händer fulla av nötter med skal. Vill du lära dig mer om mat och hur man kan tillaga grönsaker? Gå gärna in och se på vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig“.
Vi håller dem tre gånger under hösten i Märsta och på Södermalm, Stockholm samt en heldag på Södermalm, Stockholm.

Kom gärna på vår gratisdag/kväll i Stockholm lördag 23/8 kl 12-15 eller i Märsta onsdag 3/9 kl 18-19, för att prata med oss om vad det är vi gör.

Här (via detta kontaktformulär) kan du anmäla ditt intresse till vår gratis information eller till kursen i höst.

Varmt välkommen!

// Linda

Måndagsångest eller levebrödslängtan…?

Hur känns det nu, har du landat på jobbet igen efter en av de varmaste somrar vi kan minnas? Själv har jag en veckas “semester” ännu, även om jag jobbar en hel del med höstens planering hemifrån. Och matbok nummer 2.

Svarta träd som siluetter mot en grå himmel = dystert.Jag minns när jag var yngre, då hade jag en sådan grav arbetsångest den sista dagen på semestern att jag hade önskat mig… typ Valium? Men det tog jag förstås inte. Det var bara en sådant obehag, som att “nu är det slut, kört, över“. Som om just semestern var årets höjdpunkt och den var förbrukad. Fy tusan, det var en obehaglig känsla att ha i kroppen.

Idag är jag lyckligt lottad som tycker om det jag gör. Det har krävt några kraschar för att hamna här, men att uppskatta sitt jobb (läs: liv) är en ynnest. Dock har jag haft ett 20-tal arbeten på vägen som jag inte var särskilt vass på… milt uttryckt. Men det var för att det här ska bli min framtid. Så känns det definitivt.

Hur känns det i kroppen nu då? Avstressat, lugnt och stilla? Jag hoppas det. Om du mot all förmodan känner att det är NU du skulle behöva slappna av eller styra upp, så kommer jag att dra igång mina yogaklasser och kostkurser snart.

Segling en vacker sommardag med klarblå himmel. Vet du om att maten kan upplevas som stress i kroppen? Precis som en form av ångest, obehag, rastlöshet, värk och trötthet. Jag vet det. För så var det för mig, innan jag styrde om skutan och bytte kurs framåt. Ibland behöver man dock få en liten vägledning och lära sig förstå vad det handlar om i denna kostdjungel där den som skriker högst och slår mest omkring sig verkar dra åt sig flest följare…? Men så kommer jag aldrig att göra. Tro mig.

Jag har tillit till att de som ska hamna hos mig gör det, även om jag bara viskar. Allt passar inte alla, så enkelt är det. Huvudsaken är att var och en känner att “det här är rätt för mig!” oavsett var vi hamnar. Att vi gör det vi gör för vår egen del och inte för andras skull. Det är ett första – och stort – steg.

Men det handlar alltså inte alltid om att bara andas, yoga och lägga sig ner och vila – om man sedan samtidigt äter det som stressar kroppen. Kombinationen är optimal, för att hjälpa kroppen till ett inre lugn: att äta lugnande och läkande kost och andas djupt inom sig. Och det kan var och en lära sig.

En tallrik färgglad mat som symbol för läkande kost.Vill du vara med på vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” i höst? Jag och min kollega Carina håller den tillsammans, hon lagar maten och erbjuder ett smakprov varje kurstillfälle medan jag håller i den teoretiska biten. Vi fokuserar på mat utan det som stressar så många idag (även om man inte har uttalade “allergier” så kan intoleranser ställa till det tillräckligt, vilket sjukvården inte alltid hittar) så vi tar alltså bort gluten (vete, korn, råg), laktos och kasein, socker, fläskkött, potatis, tomat, paprika osv, koffein i kaffe och te, samt annat smått och “gott” som kan belasta kroppen – och skapa stress

Cellen och dess organeller (delar).När jag blev sjuk, fick läckande tarm med en massa svåra följdobalanser och var intolerant
(på grund av att tarmen var genomsläpplig) mot så mycket att jag fick göra en kostomläggning, kände jag att “jag måste FÖRSTÅ vad det är som händer inom mig”. För att kunna vara i balans och känna mig frisk igen en vacker dag igen. Skulle det kunna gå? Med tiden kände jag hur situationen förbättrades. Därav nördintresset i hur kosten påverkar oss ner på cellnivå. Kan man säga.

Vi kör vår kostkurs utan förbud och pekpinnar, men lyfter upp sådant som vi tycker att var och en av oss bör veta, för att kunna skapa balans på egen hand. Det kan vara ovant och kännas hopplöst, därför gör vi det tillsammans – vi pratar om kost och smakar på Carinas mat! Du får recept och inspiration på resan.
Och du som redan har gått kursen men vill friska upp minnet, går om den till halva priset! (Precis som vanligt.)

Kom gärna med på vår gratisinfo om kostkursen, om du vill prata med oss och ställa frågor eller bara se vad vi jobbar med:

Kostkursanteckningar på white board.lördag 23/8 kl 12-15 på Södermalm Sthlm i Vitalklubben Fyrklöverns lokaler och
onsdag 3/9 kl 18-19 i Märsta, på Dalgatan 6, hos Saturnus Friskvård (Carina är inte med då).

Kontakta mig i så fall via
detta kontaktformulär

Väl mött och varmt välkommen!

Vänligen,

// Linda

Augustikänsla.

Jag brukar vara ungefär en månad för tidig. För att det ska vara bekvämt för dem runt omkring. Men jag kan inte hjälpa det, ända sedan jag var barn har det varit så. Och eftersom det sker fyra gånger om året, blir det en del reaktioner. Som när jag börjar prata efter nyår om att det är vår i luften.

Bilväg i skogen. Nu senast skedde det i onsdags, när jag körde söderut genom vårt vackra land, lämnade de majestätiska topparna bakom mig och närmade mig den hufvudstad som gärna vill tro att världen kretsar kring  just henne… honom… hen. Men i alla fall, jag satt där och såg på vägen, betraktade naturen, luften och solen. Inga direkta konstigheter där, det var lika mycket sommar som dagen innan och värmen som vi fått njuta av under flera magiska varma veckor (om man gillar värme) fanns ännu omkring mig. Och bilen.

Men jag kände det, för första gången i år. “Nu är det höst.”

Jo jag vet. Det här är det känsligaste skiftet, helt klart. För att det innebär att vi på ett oundvikligt sätt rör oss från en varm sommar, mot en kyligare höst och en isande vinter. Men för mig är det ett av de vackraste, mest inspirerande skiftena och eftersom jag tycker om både hösten (tända-ljus-mys) och uppskattar vintern (tända-ljus-mys), så är det inget skällsord för mig. Höst.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Och “nää, har hon blivit galen?” tänker du kanske nu. Men nej, inte ännu. Även om det varit på gränsen efter denna värme (tack Jämtland för torr värme och sval skugga, i Stockholm är värmen som en varm våt duk av fukt). Däremot tycker jag att ljuset förändras. Det är inte mindre sommar och varmt för det, det handlar inte om kalla vindar och singlande löv, utan om en förnimmelse i luften. Att solen står annorlunda. Tycker du inte? Nähä.

Jag hade en sambo som var bra på att förklara det där för mig, men jag minns inte om det var att “ljuset var vitare på försommaren och liksom gulare på hösten”… eller var det tvärtom? Kan du det? Jag kan inte minnas eller urskilja just färgen på ljuset, men att det är höst på ingående… sånt känner jag lite för tidigt. Tydligen. Bara tanken på att släppa taget om badringar, roséglas, grillgafflar och bryggor kan skapa panik i stugorna, men det får vara upp till mottagaren. För mig är sommaren inte över för att ljuset förändras.

Men ärligt talat, det är augusti idag. Det är fortfarande en sommarmånad, men vi lämnar juni och juli bakom oss och följer Universums gång. Tiden går.

Färgsprakande höstträd mot en blå himmel. Och visst är det något speciellt med de där kalla, klara och soliga höstdagarna när luften är hög och krispig? Åtminstone tar det plats högt upp på min mys-lista. Jag blir sällan så inspirerad som på hösten (eller jo, det skulle vara våren då), det känns som att jag har sagt det förr och jag säger det igen, men jag kommer på många projekt under hösten, som jag vill genomföra. Som tur är kan jag numera sitta ner i båten och se hur saker och ting tar form, men det var lite intensivt där några år när jag ville hinna med allt och inte kunde säga “nej”, sånt som relativt lätt kan leda till en lång och segdragen utmattningsdepression. Förstår jag nu.

Jag njuter vidare av sommaren. Men jag ser även fram emot hösten. Dessa eviga skiften, årstiderna som går i och ur varandra. Det är en härlig tid.

Och en sorts… känsla. Augustikänsla.

// Kram Linda

Ge min själ stilla ro

Efter en veckas solsken och värme – på en plats som inte är känd för just det – började ett milt sommarregn falla, som utvecklades till ett hällregn som passerade. “Skönt för växtligheten, det blir ju så torrt”, brukar man säga. Och skönt för mig.

Jag älskar solen. Vi lever av solen. (Det är bland annat även därför jag väljer bort nattskuggeväxter/Solaningruppen, för övrigt. Den reagerar inte lika positivt som vi människor på vår livgivande och fantastiska sol, utan utvecklar ämnen som ställer till det inom oss. Lägg en potatis i solen, så vet du vad jag menar…) Men allt är bra i lagom doser. Inte sant? Jag pressar sällan (läs: aldrig) i solen numera, såvida det inte är oavsiktligt, som på en båttur nyligen där det inte alls känns hur stark solen är när det blåser en mild bris, och jag som båtunge borde ju verkligen veta bättre… jag njuter av att solen strålar. Värmer.

Regnmoln över bergetMen regnet befriar, tycker jag. Kanske inte dagar och nätter veckor i sträck, men det har utlovats sol snart igen (nej, jag hotar inte meteorologer annars) så jag vilar i att naturen tar en liten paus. Det är fortfarande varmt och ljust. De trolska molnen har halkat ner över det majestätiska bergets topp och ser ut som bomull. Mjuka, fina. Och så grönskan. Jag kan tappa andan över hur vackert det är – ändå.

Regnet ger ett andrum. Solen är suverän, men den förpliktigar även, kan jag tycka. Inte kan man väl ta det lugnt när det är “finvä’r”? Jo, det är klart man kan, en bok i hängmattan kan precis aldrig vara särskilt fel, men jag tycker att det är lättare att koppla av när regnet faller stilla. Att unna sig att inte göra så mycket. Läsa. Skriva. Pyssla. Pausa. Lyssna på musik. Allt som går att göra även i solsken, men det hör väl till att vilja fånga solstrålarna på ett eller annat sätt.

Ladugårdsrensning på gården.Och vi har jobbat. Även om det är semester.  Den vackra ladugården, som hade satt sig lite grann åt olika håll, såg härom dagen ut som den hade… exploderat. Hela gården var fylld med nytt och gammalt (från säkert 50-60 år tillbaka eller mer) och det blev en både nyttig och välbehövlig rensning.
Jag hittade några roliga saker att fota till mina matböcker och många minnen gicks igenom, inte minst av min familj och mina släktingar. Nu är ladugården rensad, städad (till och med sopad!) och uppriktad rakt. Tack till solen för den möjligheten, det hade varit mindre enkelt i regn.

En vacker kvinna från släkten kom förbi en kväll. Hon berättade att hon kände sig så “lat” när hon satte sig för att koppla av och läsa en bok. Hon älskade att läsa. Och jag förstår henne så väl. Det är lätt att känna att det alltid finna någonting man borde göra. Inte ska man väl bara sitta?! Men ibland kan det vara precis bara just det man ska göra. För att samla energi, finna ro och hitta ork att sedan återgå till det där som “behöver” göras. Vi behöver inte alltid hjälpa andra att göra saker, vi kan få logga ut och bry oss om oss själva. Det är ju en gammal sanning att vi inte kan finnas till för andra om vi inte orkar med oss själva, synd bara att Jantelagen trängde sig in där och tog för sig…

Jag går och gnolar på Åsa Jinders “Stilla ro och nära”. Ge din själ stilla ro, det är lite så det känns. Och även om jag saker att pyssla med så är jag omgiven av den vackraste kuliss jag vet. De gröna skogarna, åkrarna, sjön, berget, fåglarnas sång samt en och annan regnridå, om solen inte sprider sitt guld över det vackra.

Det ger min själ stilla ro.

// Kram Linda

 

Självklarhet eller skämskudde?

Vissa nyheter kommer upp och känns bara så där naturliga, du vet. Som om ingenting är fel, konstigt eller märkvärdigt. Som det logiska i att ta ut sin väderbesvikelse på de meteorologer i media som “lovar” fel saker. Eller…?

Meteorologer hotas för det dåliga sommarvädret.Svenska skurar ger meteorologer skäll”, lyder nyhetsrubriken. Javisst, det känns väl fint? Och självklart. Att det är de som bestämmer över vädret.
Så solklart att det är deras fingrar med i spelet som påverkar naturen, Moder Jord själv har väl inte det minsta med saken att göra…? (Det är ungefär här som uttrycket “Don’t kill the messenger” – “ha inte ihjäl budbäraren”, som man brukar säga på engelska – poppar upp i mitt huvud.)

Jag brukar tycka att vädret bör inte styra oss allt för mycket (och i samma mening brukar jag medge att självklart spelar vädret roll vid planerade bröllop och andra fester)… men det finns inte så mycket vi kan göra, om nu vädermakterna har andra planer än strålande solsken från klarblå himmel. Vi får bara “gilla läget”, som Tomas Ledin så gärna skulle sjunga om här.

Regn på rutan, "Svensk sommar"?Vi lever i Sverige. Ett land som kan överraska (?) med skurar. Med hagelskurar mitt i sommaren. Snålblåst. Regn i sidled. Det är klart att det kan vara tråkigt. Men när blev det en anledning att hota och attackera meteorologer? Jag förstår frustration och besvikelse över att just de fyra-fem semesterveckorna måste genomlidas i regn och rusk, men så kan det se ut i Sverige. Risken finns. Handlar det kanske om att sänka förväntningarna en smula? Visst, vi kan ju alltid hävda att “meteorologer är de enda som kan gissa på jobbet utan att bli avskedade”, men hey – vi vet att det är deras roll, så vi kan väl koppla av lite och andas istället…? (Ja, det gör vi.)

Mina föräldrar klagade ALDRIG på vädret när jag var liten. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag avgudar dem för det (bland annat). Vi har haft otaliga båtsemestrar i skärgården och på Mälaren (…om jag vet hur det låter när regn droppar på ruffluckan? …eh, sk*ter björnen i skogen?) och flera gånger varje år åkt till Paradiset i norr, där det är relativt vanligt med regn och ostadigt väder.

Vi har gjort en MASSA annat i våra liv, men varenda gång det har regnat har vi blivit erbjudna regnkläder och andra kreativa alternativ (än att vara ute och leka i solen). Jag ÄLSKADE att gå på museum med resten av familjen när det regnade en lördag eller söndag. Det är jag er evigt tacksam för, mor och far. Tack!

Löpsedel: meteorologer hotas för uselt väder.De som klagar på vädret, som om det handlade om liv och död, kanske aldrig fick med sig det hemifrån? Flexibilitet? Anpassningsförmåga? Där var det kanske en katastrof av episka mått när det drog ihop sig till regnmoln? Jag försöker förstå och raljerar gärna en del över det (som du märker), hur vissa ödslar energi på hur vår Moder Jord vill ha det. För där har vi små vanliga människor minsann inte en chans, när de stora krafterna sätter in.

Jag anser själva företeelsen vara komisk, när meteorologer säger: “Vi får ta skit för det usla vädret.” Självklart är det varken det minsta roligt för dem eller över huvud taget försvarbara anklagelser mot dem, snarare greppar jag i luften efter min imaginära “skämskudde”. Men jag hoppas att de (meteorologerna) också kan ta ett steg tillbaka och med distans se att det inte handlar om vädret – egentligen.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.För visst är det lätt att ta ut en allmän besvikelse på vädret, eftersom solen kan göra livet lite lättare. Lite ljusare, varmare och mer… behagligt? Regnet, mörkret och kylan kan dra fram de djupare känslorna inom oss. Det som skaver. Solen som bländar känns skönare och mer dövande än den isande kylan som går rakt in i ben å märg och rör om lite… eller?

Så, varför tjatar jag om det – om och om igen? Jo, för att det fascinerar mig att man vill förändra vädret genom att upprepa sitt missnöje högt och ljudligt. Humor på sätt och vis. Och samtidigt skäms jag, å de missnöjdas vägnar. Men det är olika vad man vill lägga sin tid och energi på. Förstås.

För mig är det enda som egentligen är självklart med detta, just letandet efter skämskudden. Och medan jag håller i den, önskar jag dig en fantastisk sommar / semester (oavsett väder) och utmanar dig att njuta av den, hur den än ser ut.

// Kram Linda

Att välja att sjunga andrastämman.

I helgen när kvällssolen sken samtidigt som det föll ett milt, tunt och varmt sommarregn, satt jag uppe på mina föräldrars vind och letade bland mina saker som är varsamt nedpackade i flyttlådor. Förvarade. Tills vidare.

Fem nyplockade prästkragar i en söt liten glasvas.Jag sökte efter den söta kaffeservis jag fick av min farmor, med de små nätta kaffekopparna, faten och silverskedarna, som hon gav mig flertalet julaftnar och födelsedagar i rad. Jag tänkte använda den i en av mina matböcker (den tredje troligtvis) och gick igenom lådor i området där den kunde tänkas finnas.
Där det brändes, skulle man kunna säga om man vet hur det är att leka “gömma nyckel” och gissat på fågel, fisk eller mitt emellan. (Nix, det är inget dataspel. Mer som lajv.)

På vägen mot mitt mål, hittade jag en snudd på full låda med cd-skivor… från förr. Från den tiden då jag började tjäna mina egna pengar och köpte mina egna skivor. LP-skivorna jag köpte vet jag inte var de är just nu, men här hittade jag små blänkande skatter från ett tidigt 90-tal. Visst har jag sett i sociala medier hur folk slänger sina gamla skivor, eftersom allt finns på nätet, men jag har inte hjärta att göra det. Jag tog med en handfull hem för att lyssna på, just nu har jag varken Spotify (en prioriteringsfråga) eller just den musiken i mina itunes-listor, så det blev att damma av min fina cd-spelare… som för övrigt gått varm den senaste tiden hemma när jag jobbat med mina matböcker. Faktiskt.

Jag må vara bakåtsträvare (?) och kalla mig för världens yngsta pensionär, men jag njuter av att kunna vara så lite inloggad och uppkopplad som möjligt. Det kanske inte rimmar med hur ofta jag skriver här i mitt eget lilla hörn av universum, men det är ett roligt sätt att nå ut. Skrivit har jag också alltid gjort. Jag har ingenting emot “det där internet”, jag är för att vi når ut allt längre, ser mer och upplever fler saker. Jag behöver bara begränsa mitt intag, stänga av och vända inåt – allt oftare. Vila i lugnet. Jag behöver det.

Närbild på en klarrosa, blommande och doftande pion.Nåväl, jag valde en gammal favoritskiva, satte igång den och lade mig på rygg på vardagsrumsgolvet. Ett
hallelujah moment. Ganska snart kom en insikt till mig. Jag har nämligen alltid sjungit, ofta och mycket. När jag var barn och tonåring kunde jag otaliga texter till både gamla och aktuella pop-, rock- och soullåtar utantill. Även viss hiphop, techno och house. Men ändå, jag hade nästan alltid musik runt omkring mig, lyssnade omedvetet, tog in och – ja, sjöng. Ibland utan att jag tänkte på det och mina vänner sa “…eh, kan du alla låtar?!” Dagens musik hänger jag inte med lika bra i, ska sägas. Men alla som känner mig vet att jag sjöng/sjunger mycket och dessutom “hellre än bra”, men jag har aldrig utgett mig för att vara särskilt duktig på att sjunga. Dock tycker jag det är skönt att sjunga (hej, här kickar vi på ännu ett må-bra-hormon: Oxytocin). Kanske särskilt vid tillfällen där vänner (läs: Tomas) eller lillebror tar fram en gitarr för att sjunga och lägga stämmor.

Och det var min insikt, där på vardagsrumsgolvet med min 90-talsmusik (en ballad, kan tilläggas), att jag föll in i och började nynna på andrastämman. Jag kunde minnas att jag gjorde det redan då, som ung. Jag har nog alltid valt att sjunga en annan stämma än melodin, oftast omedvetet och för att jag tycker det är kul. Roligare. Det har inte alltid varit klockrent i ton och det har jag aldrig påstått, men en andrastämma har gett mig mer. Jag har sällan följt själva melodin, utan mest improviserat. Det började jag med väldigt tidigt, fick jag klart för mig…

Nu har jag alltid passat bäst för altstämman när jag sjungit i kör (ja, även med Putte men vi var typ tusen stycken, så det var då rakt ingen solo performance), sopran har jag aldrig klarat av, vilket gör det intressant och utmanande att sjunga psalmer i kyrkan vid tillfällen då det blir av. De verkar vara skrivna för sopraner varenda en, medan jag försöker och pendlar mellan för ljust (sopran) och för mörkt (andra alt?). Det låter verkligen inte klokt. Men hur som helst, nu tappade jag tråden här. Tillbaka igen.

En allé av björkar, som symbol för en ny väg i livet.En snabb reflektion: jag har nog sällan valt den raka, enkla vägen. Jag har visst improviserat och laborerat sedan unga år, tyckt att “det andra” varit mer tillfredsställande och roligare. Idag är jag 38, så jag kan se tillbaka över axeln. Reflektera. Mitt uppe i det då, var det ju bara naturligt. Lustigt nog.

Det var en fin insikt. Jag gillar den. Min personlighet är att välja annat än den givna (upptrampade) vägen som jag ibland önskar att jag skulle dras till lite mer. Om jag bara inte blev så förtvivlat uttråkad av det. Mitt syfte är ett annat. Helt enkelt. Det milda regnet, letandet efter farmors kaffeservis (som jag hittade) och cd-skivorna blev en väldigt fin och oväntad present. Tack.

// Kram Linda

Ge min hjärna (mobil)frid.

Det här med informationsstress. Jag märker en stor skillnad de senaste åren, hur min kropp reagerar på att vara uppkopplad, typ – jämt. Att alltid har världen, mejlen och nyheter i sin ficka via mobilen. 

Yuppienallen, en av de första mobiltelefonerna.Kommer du ihåg på den gamla goda tiden, när den kallades för “yuppienalle“? Den mobiltelefonen var stor som en hel väska med sladd till luren.Vilken grej!
Man kunde
 ringa till folk utan att man satt hemma intill telefonbänken – vid den fasta telefonen – i hallen, där uttaget (märkligt nog) var placerat. Inga dåliga grejer. Och friheten! Jag minns så väl att vi satt på rufftaket till båten ute i Skärgården, bland vackra kobbar och skär med skränande måsar i himlen ovanför, och hojtade leende:
“-Hallå, vi är ute på sjön!” när vi fick kontakt… innan samtalet bröts.

 Du kanske inte ens var född då, men bara under min livstid har det hänt en hel del med den så kallade mobiltelefonen. Och inte minst den smarta sorten.

På 80-talet var det nästan bara nyrika “yuppies” (kostymklädda young urban professionals, särskilt inom finanssektorn) som hade råd med de pinfärska svindyra mobiltelefonerna. Min pappa var ingen yuppie direkt, men han hade tidigt råd med en mobiltelefon. (Då hans teknikintresse alltid varit stort, var vi även bland de första på gården med både videospelare (VHS), mikrovågsugn och första generationens Soda Streamer. Senare landade även både en glass- och en bakmaskin i vårt hem. Lyckan var total.)

En dator med skärm och tangentbord från 80-talet.Det här var väl ungefär på den tiden som de “datamaskiner” som fanns hade en stor fyrkantig klump till skärm och diskettlucka på hårddisken, men var trots allt mindre än en enrumslägenhet (vilket den första datorn var) och började så smått finnas i var mans hem.  Så började vi nå ut i världen. 

Idag bär vi båda dessa tekniska underverk i fickan. Vi har en dator och en telefon i ett, i ett format som är lite större än en kortlek. Vi sveper med fingret över ytan och vips kan vi svara på samtal, skriva mejl, läsa nyheter, chatta, svara på sms eller göra bankärenden. Bland annat.

Tack och lov är detta tillstånd inget tvång på något sätt och det handlar om eget ansvar att bryta den ständiga “uppkopplingen”… men det blir lätt så att jag greppar efter telefonen när det plingar till för sms eller mejl. Känns det igen?
Kanske är det särskilt så när man är “sin egen” och själv bestämmer över sin egen tid (oh, joy) utan en chef över axeln? Det är kanske mer restriktivt  när det finns ett antal arbetsuppgifter att uträtta innan det går att fokusera på det privata. Eller är det mer uppblandat idag?

Höstlöv på marken fotade i farten, där suddigheten symboliserar stress.När jag har klienter eller kurser är jag definitivt “avstängd”, men däremellan och på väg till och från jobb är det lätt att… fastnaJag kan läsa och svara på mejl. Anteckna idéer. Jag kan surfa på hemsidor när jag sitter på pendeltåg, tunnelbanor och bussar. Jag kan läsa bloggar och artiklar, leta underlag och material för egna uppdrag och projekt. Googla. På ords betydelser, förklaringar och för att hitta det jag söker. Jag kan uppdatera mig på nyheter via olika kanaler. Lyssna på musik, söka ny musik, se på Youtube-videos. Jag gör nog som så många andra, förutom att jag inte spelar särskilt mycket spel, sedan jag lade ner Wordfeud…

Min hjärna kan kännas kokande ibland. Stressen inuti skapar inte just harmoni. Och då behöver det inte handla om en “stress” jag uppfattar av att läsa nyheter, mejl eller sms… utan snarare en fysisk reaktion på att för sällan ha det lugnt, tyst och stilla omkring mig. Det är ovanligt att höra sina tankar idag. Med reklamkanaler, smartphones, telefonsamtal och surfplattor kan vi se, höra och interagera dygnet runt. Phew! Och i många fall kan de säkert bero på att tystnaden och stillheten i sig kan vara stressande. Självvald stillhet kan vara läkande, medan en känsla av ensamhet sällan är harmonisk. Då finns sällskapet nära i dagens teknik. Vi har tillgång till allt i vår egen ficka. Vi kan upplysa oss om – allt. Om och när vi vill.

En vit näckros, lotusblomman är en symbol för andlig utveckling.Och en sån här text är vansklig att skriva, det är jag medveten om. Nu ser vi glasögon med datorer i vid horisontens rand och (om inte särskilt länge, är jag rädd) när jag en gång läser det här inlägget, kommer det att kännas hopplöst omodernt.
“Kunde man bara göra det med en mobiltelefon?”
För då kan vi kanske beama hem färdigmat via luren eller operera hjärnor med den senaste appen. (Om man inte kan det redan?)

Jag menar och tror att det kommer att finnas ännu mer att göra med en mobil, kruxet för mig personligen – och min hjärna – är bara att det redan är tillräckligt. Den tar upp för stor del av den vakna tiden i mitt liv. Det tar utrymmet från annat. Att bara vara, till exempel. Det är en väldigt viktig del för mig, men idag är det fasen så mycket krångligare att “bara vara” med all information runt omkring. Det är någonting jag aktivt kan välja eller välja bort, som när jag åker tåg. Då kan jag sitta stilla med slutna ögon och fokusera på min andning, men det blir lätt en tid för jobb, svara på mejl och skapa nya idéer…

Den stilla, lugna och inkännande yogan är som en livlina för mig.

Ibland väljer jag att stänga av ALLT. Och kanske läsa en bok istället. För att jag innerst inne verkligen njuter av att slippa allt skrål, all reklam (tack, svt) och information som jag inte har plats för i hjärnan. Där tycker jag om hur det var förr, när mycket faktiskt gick långsammare och var lugnare. Kanske för att jag är så “snabb” som person och behöver en motpol. Jag har ingenting emot att vara uppkopplad, men jag tycker allt mindre om att vara det på just det sätt det lätt blir idag.

Favoritvy från min stuga ner mot Storsjön.Jag älskar mitt hus i mitt paradis på jorden. Älskar naturen med bergen, luften, skogarna och sjön. Lugnet, friden, sömnen. Där är jag mitt ute på landet med energier som är harmoniska. Där det inte behöver finnas någon brådska. Det är som en rejäl avgiftning i sig. Jag får och kan ge min hjärna frid, dessutom på den vackraste av platser. Där behöver jag inte jobba, men jag kan göra det – vilket innebär att fatta väl avvägda beslut under ansvar. Jag vill undvika att stillheten och fritiden krymper. Å andra sidan är jag flexibel och fri att jobba var som helst ifrån… det är som en balansgång på en tunn lina.

Min kära mamma brukar titta på Kunskapskanalen (varför är det inte
där jag hänger, istället för bland allt skrål?) och härom dagen tipsade hon om ett intressant program som hette “En bok, en författare” , en intervju med Nils Simonson, läkare och författare. Han skrev 2013 boken som heter “Alltid nåbar, aldrig ifred” och jag fastnade för hans syn på människokroppens påverkan av denna ständiga uppkoppling. Hur hjärnan behöver tystnad och vila. Jag vill dela med mig, till den som kan uppskatta det. (Bild från Sveriges Radio.)

Bild från SR.se

Kan du avsätta 20 minuter skulle jag råda dig att se detta klipp… kanske sitter du på en tunnelbana eller buss nånstans och kan fördriva tiden med den? 😉

Se avsnittet här: En bok, en författare: ‘Alltid nåbar, aldrig ifred‘” om du vill höra mer om ‘information overload’ och hjärnans behov av tystnad.

Annars skulle jag rekommendera dig att luta dig tillbaka och ta några långa djupa andetag en stund. Stänga ute omvärlden och bara landa i mitten av dig själv.

Tack mamma, för tipset. ♥

// Kram Linda

Du är vad din farmor åt.

Ja, min vän. Nu händer det saker. Det kommer ny forskning från Karolinska Institutet som säger att “det vi äter kan få effekter på arvsmassan och sätta spår i kommande generationer.” Du är vad din farmor åt, kan man också säga.

“Miljön har alltså en större inverkan på våra gener än vad man tidigare trott.”

Sockrade rosa geléhjärtan i en liten hög.Det kallas för epigenetik och jag skrev kort om det för snart två år sedan. (Det är inte klokt hur tiden flyr.) Men nu är det ett faktum, här för att stanna. Vi är alla ett resultat av hur våra släktingar genom tidigare generationer levt. Och vi här idag påverkar morgondagens generationer. Visst är det både en spännande och skrämmande tanke?

 Om det blir en stark förändring från bra till dåligt eller från dåligt till bra när det gäller tillgång på mat under barndomen så kan det överföras en risk att barnbarnet får en ökad risk för dödlighet av hjärt- och kärlsjukdomar”, säger Olov Bygren forskare vid institutionen för nutrition och biovetenskaper på Karolinska Institutet.

Turkosfärgade glas med vatten i, ett är vält och vattnet har runnit ut.Jag fastnar vid ordföljden “…från bra till dåligt” gällande förändringar i kosthållningen och tänker på mängden socker vi numera äter (ibland ovetandes om det). Jag tänker på hur processad dagens mat kan vara, om tillsatser i maten, dricksvattnet bjuder på fler ämnen än vatten och kemikalier i odlade grödor när de inte är ekologiska

Just nu förändrar vi mycket i människors historia. Och framtid.  

En del av det vi “håller på med” idag när vi mixtrar, kan skapa inflammation. Och det är forskare rörande överens om; att inflammation är en grogrund för obalanser. Jag hävdar ständigt och jämt i kostkurser och kostrådgivningar, att var och en bör äta/välja det som dämpar och minskar inflammatoriska processer, vilket också innebär att hålla pH-värdet intakt. Undvika att förändra den inre biokemin, så att vi förblir motståndskraftiga mot sjukdom.

För det händer en hel del saker omkring oss.

Kanelbulle gjord på vetemjöl med vetegluten.Upplever du att det är allt fler som får problem med allergier och intoleranser? Vi är vad våra tidigare släktingar åt, så när man började äta raffinerad kost (som vetemjöl, socker och härdade fetter) fick kroppen mycket mer att kämpa emot – istället för att vi ger den det som gynnar kroppens funktioner.

Motstånd kräver mer energi än samarbete, helt naturligt.

För kom ihåg – det vi “vill” ha och tycker är en god idé, innebär inte per automatik att det är vad kroppen behöver. Det är lätt att sätta sig på en hög häst och peka med hela handen, men det är inte mitt mål. Jag vill väcka upp den som sover… som jag gjorde. Som gör och inte förstår vad det påverkar. För vi kan skapa andra rutiner, andra mönster och förändra. Om vi är medvetna. Och du har ju hittat hit av en anledning, tror du inte…?

Idag värmer upp processad mat med eventuella tillsatser i plastlådor i mikrovågsugn. Det gjorde inte “farmor”. Vissa av oss blandar ut diverse matersättningspulver (vet du vad det innehåller och vad det gör mot din kropp?) i vatten eller juice och dricker titt som tätt. Vi ger barnen godis eller saft för att vara snälla… men vi kan tänka efter ett varv till. För i slutänden är det kanske inte så snällt, trots allt?

En gul-orange leksaksbil från Brio, mot ett grått golv. Min fantastiska vän har en tvåårig son som aldrig har smakat godis eller saft. Han har inget behov av godis eller saft. Han är två år. Han vet inte ens vad det är. Han dricker (filtrerat) vatten och han älskar att dricka sitt vatten. När andra vuxna reagerar och frågar henne varför de inte ger honom godis eller saft, svarar hon stilla:
“-Han vet inte vad det är”.

“-Men är det är väl inte så bra att förbjuda det heller…?” frågar de då.
“-Vi har inte förbjudit”, säger hon. “Vi har bara inte erbjudit honom det.”
Hon vet att det kommer en tid när han väljer själv, när han blir äldre och förstår vad godis är och hon vet att det inte går att förbjuda. Men så länge han är två år och varken vet eller kan välja, erbjuder de honom varken godis eller saft.

Det är ett medvetet val som glädjer mig ända in i själen.

Jag hoppas att du tar till dig det de kommit fram till i denna forskning. För det våra förfäder varit med om, förs vidare till oss – alla. Det vi gör idag påverkar framtiden. Och tillsammans kan vi göra den bättre. Är du med på det?

Önskar du stöd och hjälp i din process? För att komma igång och hitta din väg?

Framsidan av min nya mat:1.Grunderna i läkande kost Söker du individuella kostråd eller att få veta dina näringsvärden i en hälsoundersökning, kan du boka tid här. Vill du hellre skaffa min första matbok: 1.Grunderna i läkande kost, för att få lite bättre koll på hur du kan tänka kring vad du kan äta, så hittar du den på minnyamat.se.

Jag önskar dig en fin dag och trevlig helg!

// Kram Linda

Hej då 2013. Hej 2014!

Den tolfte och sista månaden på året städar jag ofta och gärna ut.  Runt årsskiftet är det skönt att kunna slänga bort, rensa ur och välja bort det som inte ska få följa med in i nästa, nya år. 2014. Vad passar in där, av det jag har nu?

Trasslig vass vid den leriga sjökanten.Det är så lätt att klafsa runt i samma smet år ut och år in, väja för det sega och tråkiga men liksom inte få häcken ur. Så jag brukar aktivt se till att röja, sortera och skapa utrymme för att kunna andas lite lättare. De där drivorna av sparade saker, kläder som inte längre passar eller beteendemönster som skaver… allt detta och mer därtill finns det nu möjlighet att göra sig av med – och skapa plats för nytt. Det nya.

Jag älskar det. Sak-letar-genen i mig vill gärna hamstra en himla massa “bra att ha”-saker, men med åren så har jag insett att jag vill både vill ha och behöver tid och plats för vila. Luft och mellanrum. Och som Cornelis så fint sjunger, “…du kan ingenting ta med mig dit du går” tillslut. Det passar mig, på sätt och vis. Det som passar in, blir kvar. Annat ryker.

Jag och min faster har planer på att hyra ett loppisbord efter årsskiftet. Så jag fyller en flyttlåda med “nä, det här har nog gjort sitt nu…”-saker. Problemet är att det förmodligen slutar med att jag kommer att köpa (byta?) hennes saker och hon mina,  om vi inte passar oss. Så att jag får en hel del fina saker till min stuga på landet istället. Men jag ska försöka hålla fast vid det jag behöver göra – och det är att rensa. Som ex-dekoratör är det svårt. Särskilt när jag både lagar mat och fotar och det mesta i dekorväg, som glas och porslin, “kan-vara-bra-att-ha”…

Men skämt åsido. December – avslut. Januari – nystart. Så är det ju varje år, inte sant? En dörr stängs och en annan dörr öppnas, 2013 läggs oundvikligen till handlingarna och ett annat sätt att “avsluta” kan vara att kontemplera och gå igenom (läs: undvika att älta) hur året sett ut. Vad kan ändras för att nästa år ska kännas ännu lite bättre? Vad vill jag hålla kvar vid? Vad var det bästa som hände mig under året? Såna tankar och funderingar kan sysselsätta mig.

Så, just nu gås skåp och lådor igenom när det finns tid över. Papper och pärmar. Eftersom jag samlar och (i åratal) har samlat på inspiration och idéer till mina matböcker som kommer framöver, finns det en-himla-massa-urklipp-och-sånt-som-kanske-aldrig -kommer-att-användas… så det är ett lite annorlunda år. On hold, liksom. Å andra sidan finns det annat som kan rensas ut och bort. Ges bort. Dumpas.

Sprakande vita fyrverkerier mot en svart vinterhimmel.Reningsritualen är såklart symbolisk, som ett renande bad inför det nya året. Och jag är som ett barn i en leksaksbutik inför varje nyår. Jag är så gott som alltid lyrisk inför hur bra det kommer att bli. En ny chans! Om jag sedan i slutet av året summerar och ser att … det kanske inte blev ett fullt så bra år som jag hoppats, så finns det ännu ett nytt år att se fram emot. En ny chans. Jag vägrar att ge upp hoppet om att nästa år kan bli ännu bättre än det förra, det är roligare att drömma och fantisera än att… tillåta sig att bli bitter. Det hoppas jag aldrig kommer att hända.

Det gäller att se framåt. Annars finns risken att jag nöjer sig med det som skaver, det som inte känns bra och så klafsar jag runt i kvicksilver upp till vaderna. Kanske sjunker allt djupare. Men nä, även om jag snubblat och ramlat och slagit mig många gånger, så kommer jag att fortsätta rensa ur, höja blicken och fortsätta framåt. Varje år. Och vet du…? Det ser ljust ut.

Jag önskar dig ett fint avslut på 2013 och en fin start på 2014.

// Kram Linda

Snatam Kaur. Vilken kvinna.

När jag själv började med yoga runt 2010, hade jag inte en aning om vem just  Snatam Kaur (“…är det ett namn?!”) var. Idag skulle jag se det som svårt att leva utan henne, faktiskt. Hon vars namn betyder Universell och Allas vän.

Hon är en “peace activist” och sprider sitt budskap om fred, med och genom musik. Är det något hon gör, så är det att sjunga om kärleken till oss själva, till varandra och till naturen… om att vörda och respektera vår Moder Jord. Livet.

Katarina kyrkas fasad och klocktorn. I måndags kväll förärade jag imponerande Katarina kyrka på Södermalm ett besök, tillsammans med min mamma. Det stundade en konsertkväll vi länge väntat på och sett fram emot, så – vips! – var den plötsligt här. Och det var också roligt att jag träffade flera stycken som jag gått mina utbildningar i yoga med – kära och kramiga återseenden.

Det hela började med att min mamma (som varit före mig in i yogans värld) spelade Snatams fina musik ibland, men jag hade ingen relation till henne förrän vi träffades “på riktigt” i mina egna yogaklasser. Det är något särskilt med den här fantastiska amerikanska kvinnan som delvis vuxit upp i Indien, studerat och anammat sikhernas traditioner. Hennes gyllene röst och innerlighet. Den fångar mig, den går rakt in i mitt hjärta. Som vore den magnetisk.

Jag har många, många gånger använt hennes vackra musik i mina yogaklassers meditationer. Jag har gjort många meditationer till hennes musik i mammas klasser. Ändå är det helt omöjligt för mig att få nog. I den musik hon förmedlar, kan jag finna både glädje, tröst och förtröstan. Det är djupare och mer givande än något radioskval. Även om jag uppskattar de flesta former av musik.

Snatam Kaurs album "Shanti". Så även om jag funnit lugnet i yogan, har jag även funnit henne – Snatam Kaur.
Inte sällan, när vi gjort en meditation till hennes musik i mina klasser, frågar mina yogisar “vad den som sjöng hette och vilken musik det var”. För att kunna leta på Spotify och lyssna mer. Det gläder mig mycket, att kunna sprida det goda och ljusa vidare.

En yogini kom en gång och berättade att hon gjort den lugna fina meditationen hemma, med sina barn. Ungarna älskade det, nu ville de inte gå och sova utan att göra meditationen först. Dessutom sov de mycket bättre sedan. Sådant är en ynnest att få höra och jobba med. En glädje.

Mamma och jag har, sedan vi förälskade oss i hennes musik, sagt att “om Snatam Kaur kommer hit så går vi!” så det föll sig såklart helt naturligt att vi skulle knipa biljetter till en av hennes sällsynta konserter i en vacker Stockholmskyrka.

Jag var på konsert i augusti senast, när trion Robyn, Winnerbäck och Kent tillsammans invigde Tele2 Arena. Och jag älskar rock, killarnas skitiga gitarrer och Robyns unika konstnärlighet med en blixtrande ljusshow. Jag tycker egentligen om det mesta i musikväg. I november blir det konsert med Melissa Horn på Cirkus, det ser jag också väldigt mycket fram emot, det lugna och sparsmakade med briljanta texter.

Musiken ger energi. Tröst. Stöd. Glädje. Det är förmodligen den bästa “drogen” för att hantera och orka med vardagen. Jag kan se Snatam Kaurs musik som “en substans (…) som har psykologisk effekt och inte intas primärt för näringens skull” – även om det definitivt är näring för själen!

Snatam Kaur med musiker i Katarina kyrka oktober 2013. Hur konserten var? Så nära *magiskt* det går att komma, skulle jag vilja säga. Hela upplevelsen var på sätt och vis magnifik. Och så denna relativt korta människa som är så stor. “With a golden voice”. En röst av guld. Gyllene. Det var ett helhetsintryck som inte kan beskrivas närmare än – magiskt.

Det var smockfullt i Katarina kyrka (vi måste ha varit flera hundra?) och alla sjöng med en röst i denna enorma akustik. Otroligt. Snatam och hennes musiker var ödmjuka inför att få spela “in this beautiful sacred space”, som de sade. En helig plats. Och det var så vackert. Vi sjöng. Kände in. Delade.

Vad vi sjöng? Den här, bland annat. Fast det här är från en helt annan konsert. (…lyssna gärna 6.14 minuter in i musiken, hon sjunger ju ljuvligt.)

Vi människor söker samhörighet, att känna kärlek. Individualism, men ändå att få och kunna dela. Det var mäktigt och märkligt att det var just i en kyrka vi upplevde detta, så sekulariserat som vårt samhälle blivit. Jag själv går i kyrkan vid inbjudan till dop, konfirmation, bröllop och begravning – men sällan annars. Om jag inte har vägarna förbi och tittar in i en öppen kyrka. Tänder ett ljus. Ofta är lugnet och stillheten tilltalande, tycker jag.

Vid en liknande konsert jag var på, Deva Premal i maj 2011, i den lika fullsatta Engelbrektskyrkan på Östermalm , sade prästerna som arrangerat uppträdandet upprymt och leende:
– Tänk om vi hade sett så här många besökare varje gudstjänst!

För vi tycks söka efter “något”, även om många av oss inte vet vad. Särskilt i dessa tider när det kan kännas stressigt, osäkert, kallt och otryggt. Men vi vill ändå söka inåt, efter vår sanna essens. “I am, thank God, I am” sjöng vi igår. Tack för att jag finns och för att jag är jag…

Det här är ett minne att bära med sig för livet, både för det musikaliska och magin. Precis som jag hade hoppats. Och trott.

http://youtu.be/-gu2Q5hwT7M

Tack, älskade mamma.

Namaste.

// Kram Linda