Tack 2019. Inte på många långa år – så länge jag kan minnas faktiskt – har jag tagit farväl av ett så pass bra år för mig privat, även om jag har velat fokusera på ljusglimtarna (2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017… men 2018 var jag faktiskt “nygravid” 😉 ). Det har varit tunga år och tuffa tider (mest beroende på min stora barnlängtan och alla försök som gått i stöpet) men 2019 gav mig så ALLT jag har önskat mig under så lång tid – och dubbelt upp!
2019, mycket glädje och kärlek, men även stark oro och en känsla av overklighet. Att vara 40+ och vänta två barn kallas ”riskgraviditet” och efter att inte ha fått ett endaste litet plus en enda gång på fyra år, var jag rädd att inte hinna gå tiden ut. Att de inte skulle stanna. Jag hade lite svårt att veta hur jag skulle hantera det, jag ville inte vara ängslig men kunde samtidigt inte annat. Det var så nära nu – de var så nära!
Mitt 2019 började – milt uttryckt – med ett kraftigt illamående. Jag firade nyåret själv med mina barn, som bara var några millimeter stora då, om ens det, och det var mitt eget val och största önskan, eftersom alkohol och människor stod allra längst ner på min önskelista då. Jag var frusen och det körde runt i magen (nja hormonerna rusade runt i blodet, egentligen) men jag hade köpt skaldjur och alkoholfritt bubbel och färsk frukt (det blev ett foto till instagram) för att fira med mina två små, men gode tid vad fruktansvärt illa jag mådde.
En morgon i början av året satt jag på ett fullsatt pendeltåg på väg till jobbet när jag var tvungen att panik-kliva av, för att jag höll på att tuppa av (och inte fick ner huvudet mellan mina knän på grund av att sätet framför var så nära) och var så illamående att jag inte var säker på vad som kunde ske. Så jag satt plötsligt på en bänk på en perrong med en isande Alfrida vinande runt huvudet och kunde inte få nog av kylan och den friska vinden. Jag väntade in ett annat tåg med en vän, så att jag kunde få sällskap resten av vägen. Och då var jag runt vecka 10 eller nåt, men jag höll det hemligt. Det kändes som en lång graviditet a head.
Och trots detta blev 2019 mitt bästa år på länge. Jag hade gjort om det igen för att få träffa dessa små ljuvliga, roliga, kärleksfulla, vackra små varelser. ❤️❤️
Jag gick upp 19 sköna kilon med dessa små godingar inneboende. Trots det var det en ”smidig” graviditet, som i stort sett bara gav mig en stor mage och ett extra svullet ben (Isak tryckte på den sidan) även om det blev rätt tungt. Och min kärlek växte i takt med magen. Glädjen över att de båda små liven höll sig kvar och växte. Att varje ultraljud visade på fina värden (trots viss oro över KUB-värdet på grund av ålder och IVF) det var ljuvligt. Och overkligt.
Under min graviditet var det tre – av varandra oberoende – vänner som sade samma sak: ”Jag tror att det är en kille och en tjej”. Övriga sa inte så mycket, mer än att de var glada för min skull. Ingen sade någonsin något negativt till mig om tvillingar, även om de tänkte tanken. Men det där satte griller i huvudet på mig och även om jag var beredd att släppa kontrollen och ta emot vad som än var menat (”Är jag kanske en pojkmamma? Flickmamma?”) så var jag för nyfiken. Det skulle vara roligt att försöka förbereda mig och saker till dem. Vad det än skulle bli.
Så under ultraljudet i mars, när min pappa följde med som sällskap, fick vi så veta att det var en pojke och en flicka. Åh! Min glädje kände förstås inga gränser, allt var så otroligt overkligt. Jag? Två barn?! Och att jag på en enda chans skulle få både en pojke OCH en flicka…? Ofattbart.
Sommaren blev varm. Säkert inte tillräckligt för de som firade semester, men i min kropp var det hundra grader och i min lägenhet räcker det med +15 ute för att det ska bli +30 inne (nästan), så du förstår ju när det låg runt +25-30… Jag smälte nästan. Med fläkt, AC, isglass och Netflix-serier låg jag som en strandad valross i soffan…
…sen bröt Klådan ut. Klådan från underjorden som troligen berodde på hormonernas belastning av levern, jag fick aldrig diagnostiserad Hepatos men mina värden steg ändå något. Mellan kl 23 och 05 på natten hade jag sån klåda över kroppen att jag slutligen faktiskt bad om att få bli igångsatt. Det var som en miljon myggbett, jag kunde inte slappna av ens med sömntabletter (jodå) eller antihistamin (yes). Fy fasen. Jag kramade isblock direkt från frysen och lät dem smälta mot kroppen för att kyla ner det som brann under huden. Jag höll på att bli helt tokig och var utmattad.
Så jag, som i viss mån fasade för en smärtsam förlossning med inte bara ett utan två barn, BAD då om att få bli igångsatt. Det var ändå inte så lång tid kvar innan jag skulle bli igångsatt, kanske en vecka, och jag var så less på klådan att jag var beredd. Och jag tackar mina lyckliga stjärnor för att jag blev tagen på allvar. Att det mitt i BB-krisen under sommaren gick att bereda mig plats efter två dagar… och jag undrar om jag hade vågat annars. Självklart kunde de två inte ha varit kvar där inne för evigt, men jag blev tuffare än jag egentligen var, för jag stod bara inte ut.
Och efter två dygns arbete tillsammans med ljuvliga team och i samarbete med min mamma och vän Jennifer, kom de så måndagen den 29:e juli. Vaginalt och utan smärta (som jag minns det, haha), eftersom jag valde epiduralbedövning. Innan dess var det desto tuffare och när jag hängde över en gåstol och knappt orkade fokusera på att två skulle ut, fick det vara nog. Tyvärr kom tvilling 1 (Isak) inte ner i bäckenbotten som han borde, så en stund var det oklart om det skulle bli sugklocka på honom och akutsnitt på tvilling 2 (Juni). Men efter att barnmorskan förklarat läget – ”nu måste de ut, Linda” – så krystade jag i en halvtimme med alla krafter jag hade. Tänk ändå vad mycket man orkar fastän man tror att man är helt slut – jag ville ju träffa mina barn! Och ut kom de, med 16 minuters mellanrum. När min fantastiska pojke väl var ute, höll läkaren fast min ljuvliga flicka utanpå min mage så att hon inte skulle ha möjlighet att snurra runt när det blev rymligare, medan jag laddade ny energi och ny krafter.
Så ja, 2019 levererade. ❤️❤️
Att få tvillingar har hela tiden engagerat andra runt omkring. Själv var jag överlycklig över att de var två, men även okända på stan blev i eld och lågor när jag sade att de var tvillingar. Idel glada miner överallt. Och det generella mönstret var som en trestegsraket: 1. När jag berättade att jag var gravid. Stort leende. 2. Att det var tvillingar. Ännu större leende.
3. Att det var en pojke och en flicka. Spontant: ”Men det är ju perfekt!”
Även ute på promenad blev och blir de ständigt uppmärksammade, en dag mötte jag en man med en barnvagn med ett barn, mannen sa – samtidigt som han passerade – ”Åh, tvillingar? Grattis, jag är också tvilling!” Jag vände mig om och log. Medan han fortsatte bortåt ropade han ”Två pojkar? Två flickor?” Jag vred på huvudet åt hans håll och svarade ”En av varje” varpå han utropade: ”Som jag!” med ett leende och pekade på sig själv. Äldre damer är ofta intresserade av att de är tvillingar och en som vi mötte i entréplanet på sjukhuset innan vi lämnade BB sa att hon själv var tvilling och att det är något speciellt…
…och det är klart. Utöver att de är svåra att tajma med mat och sömn (fast ibland är det löjligt lätt, ändå) och det tar bra lång tid att komma iväg hemifrån med två som inte alltid är samarbetsvilliga, så är de det bästa som hänt. Och att de är två är en gudagåva. Att det blev syskon, att de har varandra efter så lång tid och så många försök.
Nu har det gått fem månader sedan de kom. Vi har just upplevt vår första jul och nyår tillsammans, ihop med nära och kära som öser så mycket kärlek över mina barn. Herregud. Jag är så tacksam för det och för mina fina föräldrars hjälp i de dagliga sysslorna. För vänner som erbjuder hjälp. Barnen tycks charma allt och alla, jag är en mycket stolt tvåbarnsmor efter år av ingenting. Det är vad mitt 2019 har kretsat kring: hur mina älskade vackra små barn växer och frodas, hur de har utvecklats från små orörliga paket till att le och skratta högt, kunna greppa efter saker och känna igen oss i familjen. Och min framtid.
Ni som har barn vet ju, jag är så tacksam över att jag får vara med om det. Tacksam över att vissa tycker att de liknar mig, över att de börjar likna varandra mer och mer. Över de mjuka och fina energier de har, den stora kärlek de kom med som är bortom allt jag har sett eller upplevt tidigare. Och oron, känslan av otillräcklighet och funderingar kring framtiden. Men också känslan av samhörighet och att höra till. Vara en familj.
Härifrån går vi tillsammans framåt. Bara den stora tanken, den känslan. Enormt. Välkommen 2020, jag hoppas så på ännu ett bra år. ♥
Namaste.
// Kram Linda
