Category Archives: Familj

– Min fina familj. –

Att ro ihop SM i Gädda. (Pun intended.)

På temat “lyfta människor jag tycker mycket om (till skyarna)” har turen kommit till en given sådan – min lillebror. Denna smarta och kompetenta sak imponerade stort på oss andra i familjen, helgen som var. Annars också, i och för sig.

 Jag har en stor fascination för människor som är bra på sin sak, det kan fånga mitt intresse och min uppmärksamhet bra länge… och efteråt kan jag reflektera över att jag faktiskt har lyssnat på ord om plattsättning, sportbilar eller truckar då och då. Men skämt åsido, det är något visst med folk som är proffs på sitt (och alla har ju något expertområde, vad det än må vara – katter, kläder eller kaffesorter…).

Och nej, man behöver inte vara bäst. Good enough är verkligen gott nog. Jag tycker bara om att lära mig saker av människor som verkligen kan sitt! Jag föredrar att se en bra glasblåsare forma en vacker vas, hellre än någon som bara knölar ihop glassmeten till en klump. Eller någon som drejar en vacker kruka, kanske inte lika kul som nån som sprätter lera runt i rummet, men mycket mer fascinerande. En konstnär som drar stadiga penseldrag på en duk, en konståkare som gör en piruett och ett hopp. (Terapeuter som själva har mått dåligt och inte bara läst om läkning och återhämtning i en bok…) Sånt.

En kontakt.Jag är själv inte vidare värst bra på teknik. Duglig, möjligen. Jag kan koppla ihop och lösa enklare devices, annars är det mest control + alt + delete (gör man så fortfarande?) samt stänga av all ström och starta om, som ett desperat försök att lösa ett tekniskt haveri. Att dra ur sladdar och sätta in dem tillbaka igen är faktiskt grovt underskattat, det säger många personer på “teknisk support”. (“Det står ‘Achtung’ här…?”.)

Datorer då? Ett smärre haveri. Det kan räcka med att jag rör mig i närheten av datorer för att de ska slockna och någon säger “Eh, det här var ett annorlunda problem… jag har inte sett något liknande förut”. Nä, men det är inga som helst konstigheter när jag är i närheten. Det finns många “nya problem” som har dykt upp just så! Tro mig.

Men min bror är grym där. På båda teknik och datorer. He got both. Och han är en av de smartaste jag känner. Hans kunskap har lett till att han har fått göra hemsida till en stor – tro mig: STOR – känd filmproducent i Hollywood (ingen som varit i media de senaste dagarna, nej). Han har även bott i Kina, där han bidrog med sin expertis till uppbyggnaden av en digitaltidningsplattform för China Daily Group och en musikdistrubutionsplattform för BenQ. Även om många jobbade tillsammans, så var det han som skissade upp projekten och drev utvecklingen. Sådant fascinerar mig. Många kan sitta och kombinera “ettor och nollor” på sin kammare… men alla blir inte bra på det.

Två små fiskare med fiskespön och glatt humör.Han har alltid fiskat. Varit storfiskareBåtungar som vi var, åt vi ofta nyfångad fisk till frukost. Och lunch. Och middag. Så att han 2010 tillsammans med sin vapendragare Niclas (som också är fiskare) drog igång Sportfish Masters, var ingen högoddsare. Det som började smått har nu vuxit till SM i Gädda, med runt 180 deltagande team i helgens final i Nyköping. Vi åkte dit för att se det hela på plats, vilket arrangemang!

Lagen ställde upp om två eller tre deltagare. Man tillämpade “Catch and release” – fångade fisken, mätte den och släppte tillbaka i vattnet: “Fisken skall tillbaks i vattnet omedelbart efter att mätning och fotografering avklarats med minsta möjliga påfrestning på fisken. Vi ser helst att ni även använder landningsmatta och gummerad håv för att minska påfrestningen.” Det är viktigt att det görs på rätt sätt.

Detta under av kompetens – min bror – har byggt upp ett datasystem så att 180 team (ca 400 pers) skulle kunna rapportera in foton på fångster under 8 timmar per dag under en helg. Under 24 kvaltävlingar runtom i landet från april till oktober – och en finalhelg. Inklusive livesändningar från sista finaldagen och uppdateringar på nätet i realtid. Jag som själv kan ha lite problem med enkla saker som stickkontakter, kan absolut inte “wrap my brain around” vad han gör och hur han gör det, men imponerad är jag. Och så stolt.

Här ett kort inslag i P4 Sörmland på fredagen 20/10 om gädd-SM-finalen:  

…jag minns en eftermiddag i baksätet på en bil för några år sedan, när han började prata om att bygga upp detta datasystem och undrade lite hur jag skulle tänka kring lösningen… jag förstod inte ens frågan. Gulliga bror, hur kunde du ens fråga mig? Och tycka vad man vill om just fiske – det är beundransvärt att bygga upp något så stort från en första tanke – att bidra och påverka så många människor som tycker att det här är så kul.

Hur som helst. Detta frö som såddes 2010 grodde och växte till något stort, har idag blivit en stor tävling som lockar många likasinnade proffs på sin sak. Och jag tror att det är vad som lockar mig – även om jag varken har kunskap eller tålamod nog för just fiske – alla dessa engagerade och kunniga människor som har en förmåga att gå all in. Bland båtar, motorer, fiskeutrustning, mätbrädor och adrenalin. Det är något tilltalande i det. Folk som står i nollgradig temperatur en tidig morgon och lyssnar på när nationalsången ekar ut över fjärden, väl förberedda med varma kläder och fiskeutrustning. Taggade och redo.

Och människor som faktiskt GÖR något. Arrangerar fullt ut och skapar en verklighet av det de tror på, tycker om och brinner för – sin idé. Något som växer och blir så stort så att så många från hela landet vill delta. Jag, som fd eventperson, tycker att det är galet kul. Vi är så stolta över dig, Andreas.

(Min vän Tiina smsade och frågade om hennes sambos kollegas lag syntes på plats, de var där och tävlade. Jodå. Totalt ställde tre deltagande lag upp från deras småländska ort och jag kunde se att det även varit en deltävling i Värnamo i september, inte långt från dem. Kul ändå! Jag hade ingen aning om det.)

Under den sista finaldagen på söndagen sände fem (!) kamerateam live – med några professionella kommentatorer (på engelska), så tävlingen gick att följa i realtid via Youtube. Jag hade det på hemma och var som klistrad när deltagarna fångade och mätte sina fiskar, tjoade, skrattade och kramades. Knappade in på täten, centimeter för centimeter. Det kändes ungefär som när ett svenskt lag är i curlingfinal i vinter-OS. Där kan jag plötsligt sitta som klistrad! Fastän jag varken fiskar själv eller ser på curling, annars. Det är intressant att det blir så.

Det är roligt att få vara med på den här resan och inte minst att se vad som sker framöver. Du har kämpat hårt och det är inte alltid enkelt, men det märks att du tycker om det du gör – för du är suverän på det! Kudos till dig, fina bror.

Du är lätt en av de coolaste och smartaste jag känner. 

Som avslutning vill jag önska dig som läser en fin vecka. Och enligt tradition… ett riktigt skitfiske.

// Kram Linda

Kusinen som blev en storebror.

Idag fyller du – min fina kusin Daniel – 50 år. Femtio bast. Man brukar säga “ära den som äras bör” och jag tänkte passa på att göra ungefär det, en dag som den här… för att du betyder så mycket för mig som du gör. Tack för en fin helg! 

Vi träffades år 1976 när jag föddes. Då hade ju du “stökat runt” på den här planeten i 9 år och jag var väl ärligt talat inte så mycket att hänga i julgranen det året. Eller de kommande heller, som barn. Du fick ju en ny kusin fyra år i rad (jag var nummer två) så det var ingen stor grej. “En till”, liksom. Men det var ju som vuxna vi fann varandra.

Inte minst när jag var 24 år och fick förtroendet att bli gudmor till er vackra son. Jag kunde inte ha fått en bättre “unge” att hålla koll på och umgås med. Som idag är en klok och godhjärtad ung man, vilken jag har fått äran att följa genom alla år och uppträdanden i Uppsala Musikklasser. Genom alla dessa födelsedagar, jular och konfirmation. Från djupet av mitt hjärta – tack!

Där började en resa som jag på så många sätt är så oändligt tacksam över. En resa som gjorde att jag fick möjligheten vara mer delaktig i er vackra lilla familj, ett erbjudande jag tog. Snabbt som tusan. Och det har varit 17 ljuvliga år. Men många skratt och en varm känsla av tillhörighet.

För du är en av de roligaste människor jag känner. På riktigt. Och det beror väl på att vi har samma sorts humor, great minds think alike. Det är alltid nåt bus på gång, nåt skämt, nåt vridet. Och det roliga är att din fru också är en av de roligaste jag vet, vilket gör det så härligt att hänga med er. Allt detta gör ju att det helt naturligt känns som att vi… är syskon. Även om vi inte är det.

Men alltså, frågesporterna! Utöver att vi har samma hopplösa humor, så nördar vi ju all in på frågesport och sällskapsspel. Tävlar, testar varandra och tävlar igen. Så otroligt kul! Jag uppskattar det så mycket, tack för att du utmanar och stimulerar mitt intellekt… även om du gör det onödigt svårt ibland. Men okej, jag har Google. Så kör, bring it on!

Vet du, du känns som en storebror och det har vi pratat om. Även om jag redan har en lillebror som är galet smart och rolig, även han. Det är något med humorn i vår släkt som gör det så roligt att ses. Så, att du en gång när jag var liten lämnade mig på ett fågelskär i skärgården bland måsar – ordet “störtdykning” fick en ny innebörd där, hörru – har jag i princip (ehum) förlåtit dig för. Men dyker det upp en surfingbräda och ett fågelskär så skulle jag passa mig, om jag var du…

Jag önskar dig en fin 50-årsdag idag. Jag önskar er en underbar resa och ser fram emot att få fira dig med en hejdundrande fest alldeles snart. Tills dess, må så gott och… lämna gärna en w.o. då och då, Danielsan. (Det skulle faktiskt inte skada.)
Ska vi säga så?

Vi kör på minst 41 år till ihop, tycker jag. Ja må du leva uti hundrade år!

// Stora kramar, från “lillasyster” Linda

Presenter till pappa i Prag.

Åh, när man fyller 65 år ska man firas rejält efter ett långt arbetsliv och en möjlig pension i annalkande. Min pappa har just fyllt 65 år, men jag skriver “möjlig” för att jag inte tror att han är riktigt klar ännu. Han är bra på sitt jobb, den här byggnadsingenjören. Men firas ska man förstås. Och det finns alltid något att fira!

husfasader-pragI november för 5 år sedan, när pappa fyllde 60 år, så åkte vi i familjen till Teneriffa på en gemensam resa till solen. Nu gjorde vi en Prag-resa över fyra dagar och hade det mysigt. Vilken fin stad! Ingen av oss hade varit där tidigare, min tanke inför var – som så många andra gånger – “vad kommer det finnas för mig att äta…?” Lite väl mycket, skulle det visa sig. 😉 (Herre min skapare, så mycket mat.)

Men mina tankar kretsade främst kring gluten, som jag skyr så mycket jag bara kan. Får jag i mig det av misstag så kan jag inte göra så mycket, men jag vill ju undvika det. Mycket gluten i form av bröd, hur skulle jag hantera det? Vilken sorts frukost på hotellet? Vad kunde jag ta med själv? Vad skulle man kunna köpa i butiker där? Jag pusslar ju i skrivande stund med en fjärde matbok som har inriktning på “Picknick och resa” så tankarna rör sig i det området.

Därför, döm om min förvåning och tacksamhet när jag kunna känna “vilket härligt land!” Att det skulle kunna vara lätt att vara på besök, att det fanns alternativ och att mina medhavda “nödlösningar” som nötter och avokados låg kvar i väskan – men det är aldrig fel att ha med några sådana ändå.

allergener-pragDet var roligt att se restauranger ha sånt fokus på allergener och dessutom tydlig information om detta, särskilt eftersom jag (så gott som) alltid ställer frågan “is there any gluten in it…?” På ett av dessa ställen låg en lista framme på allergener, där varje siffra fanns återgiven i menyn. Jag tror att det främst var jag i min familj som hörde änglakörer, om man ska vara ärlig, men jäklar så mycket lättare det blir! Enkelt.

Förmodligen är det så många flera generellt som väljer bort allergener (som tex gluten, mejeriprodukter från ko, soja, skaldjur, jordnötter och så vidare) för att man har upptäckt att man mår så mycket bättre utan vissa saker – såvida man inte får direkt andnöd, då är det ju galet viktigt att undvika.

mat-i-prag-2016

Till frukost på hotellet fanns det rikligt med gluten, men det gick att välja kokt ägg, grönsaker och lite annat istället. Jag ska vara helt ärlig med att jag inte helt uteslöt mejeriprodukter (läs: yoghurt) och sockerarter, vilket jag borde ha gjort, men det fanns mycket annat att välja på ändå. Det går om man vill.

glutenfri-restaurang-pragVi hittade dessutom en italiensk helt glutenfri (!) restaurang – även när det gällde pasta. Min familj ville gärna prova på att äta helt glutenfritt en lunch – inklusive bröd och öl – och det var både fint och gott! Mycket uppskattat. Restaurangen heter Alriso och jag rekommenderar den gärna. De hade till och med en glutenfri Tiramisu (!) som jag valde att prova – trots mejeriprodukter och socker – som dagens 65-årstårta. Ibland får man välja sin “strider”, men så länge de är glutenfria… så, ja tack.

Det kändes så positivt, vi var alla mätta och belåtna efter måltiden – någon något förundrade över att en pasta kunde vara så god ändå och någon ville se om samma öl gick att beställa hemifrån…? Roligt att det kan vara så bra.

Vi avverkade många mil (?) genom att promenera hela dagarna, så det var väl helt okej att äta mycket. Karlsbron, borgen på höjden, kyrkor, synagogor och judiska kyrkogården, alla dessa vackra små gränder och stora affärsgator. Vi har vandrat över tusentals kullerstenar och sett ut över hela staden från det höga tornet vid det gamla torget av Prag… då måste man ju äta också! 😉

blommor-och-ljus-pragSom final på födelsedagsfirandet, besökte vi även en fine dining-restaurang Svatá Kláraen bit utanför Prag  – i en  naturlig grotta. Vilken fin upplevelse! Varenda detalj var genomtänkt, servicen i toppklass och vi fick sitta intill en öppen brasa. Det var en hög mysfaktor och ett värdigt firande. Även de kunde trolla fram glutenfria alternativ, som bröd till en skaldjurscocktail och i efterrätten, trots att vi hade glömt att meddela att vi faktiskt var några som önskade glutenfritt…

Summa summarum? En fin resa och bra dagar tillsammans med familjen. God mat, många mil i benen, upplevelser och minnen för livet. Jag är tacksam för allt nämnt ovan och för att det var så pass lätt att äta i en stad som Prag…

Namaste och tack, för allt. 

// Kram Linda

En lyckligt lottad gudmor.

För inte alls så länge sedan stod jag och höll ett fint gossebarn i famnen under ett dop. Ett par månader tidigare hade jag fått den stora frågan om jag kunde tänka mig att bli mitt kusinbarns gudmor. Eller fadder. Jag blev förstås rörd av stundens allvar, de fina föräldrarna var dock noga med att påpeka att mitt gudmorskap blev “vad jag ville att det skulle vara”. Vad det innebar för mig.

vår 2015 dopAtt det inte fanns några måsten eller tvång i rollen, från deras håll. Jag var 24 år då och visste ingenting om fadderskap eller att vara gudmor, men jag visste att jag ville vara delaktig i hans liv. I deras liv. Det var för mig en ära. (…att jag sedan på något sätt “lyckades” missa/glömma bort hans TVÅ (!) första födelsedagar i livet med en dags marginal, det håller jag för mig själv. Hans föräldrar överlevde tack och lov mina slarviga svek och han själv vet… hm, visste ingenting. Det var en förvirrad tid, men sedan länge har jag koll på hans födelsedatum. Och jag har förlåtit mig själv. Jodå.)

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Jag säger att den fullkomligt skenar. Det gäller – kanske mer än någonsin nu – att stanna upp och fånga den. De små ögonblick som virvlar förbi och lätt försvinner innan man har landat i stunden.

Vår 2015 KonfimationI lördags konfirmerades denna lille knatte som har blivit till en lång ung man. Jag vände bort blicken en sekund och – vips! – så hade det gått nästan 15 år. Men det är egentligen inte helt sant. Eftersom jag står hans föräldrar så nära, så har vi ju umgåtts en hel del under årens lopp. Minst sagt. Jag har “använt” min roll som gudmor friskt här, jag har spelat ut det kortet när jag har velat vara med… och det har varit mycket klokt av mig.

Dessa ungdomar, både min gudson och hans fina syster, har nämligen gått i Uppsala Musikklasser. Många uppträdanden. Och det har varit en ynnest att få vara med genom deras grundskola. Nästan varje år sedan trakterna kring 2006 har jag bokat en biljett i Uppsala Domkyrka för det årliga luciatåget. Alltså, jag tycker att luciatåg alltid är stämningsfulla och fina, men med så många klasser barn och ungdomar i en musikskola… det är något magiskt. Alla körstämmor, deras klara röster. Precisionen. Klangen. Stämningen. Rysningarna. Ja. Ni fattar.

vår 2015 domkyrkan

vår 2015 uppsalavår 2015 blommorDet har även varit konserter och jubileum i Uppsala Konsert & Kongress, där de har deltagit, som jag har fått vara med på. Lyckligtvis sjunger även gudsonens mor, min kusins fru, så senast fick vi lyssna till körverket Carmina Burana. Det är fantastiskt med så mycket musik. (Jag väntar med spänning på att även pappa i familjen, min kusin, ska börja sjunga och spela. “Oh Carol?” Men något säger mig att annat kommer att prioriteras före det…?)

vår 2015 aulanOch så i maj, Vårkonsert i Universitetsaulan. Det är något med den tiden på året. Vårens ljus, förväntan inför sommaren. Vitklädda barn. Doften av blommor. Den eventuella värmen. Men framför allt musiken, sångerna, stämningen. Det är något med musik som går rakt in i hjärtat. Årskurserna som framför sina sånger, där svårighetsgraden ofta stiger med åldern. I år framförde alla barn och ungdomar från klass 4-5 upp till 9 ett arrangemang av “Kumbaya”, som den som var på plats omöjligt kommer att glömma. En (i mina ögon, innan detta) ganska blek sång – men som med rörelser, kreativitet och koreografi till slut fick hela publiken i aulan att jubla och ge stående ovationer. Magi.

Efter dessa uppträdanden har det inte sällan vankats mat, skratt, prat, sång och umgänge hemma hos familjen. Där man har fått redogöra för sin favoritlåt eller letat bland musikminnen för att prata om dem. I vår var “Kumbaya” det givna samtalsämnet. Men det kan lika gärna vankas spel vid pianot eller frågesport av någon sort. Eller Eurovisionfinal.

Jag är så glad och tacksam över det vi hittills har delat tillsammans. För att det är just sådana ögonblick som, uppträdda på fina minnestrådar, utgör livet. Vi har firat många födelsedagar tillsammans, ett par jular och några påskar – setts genom somrar, vintrar, höstar och vårar. År efter år. Jag vet om att jag är en lyckligt lottad gudmor.

vår 2015 gudfarGudfar då…? Jag höll bokstavligt talat på att tuppa av när jag på annandagen 2014 slog mig ner för att se de svenska fältartisterna i minnesceremonin från Khao Lak, för de omkomna i tsunamin 2004. Där var han. Min gudsons gudfar. Det första och enda man fick se och höra på en lång stund. Han spelade andäktigt och vackert både saxofon och flöjt i den svåraste av stunder. Jag var mållös. Jag hade ingen aning, även om jag i många år har vetat att han är musiker. Eftersom han till exempel spelade och sjöng på gudsonens dop. Vilket fint sällskap jag har i den här “fadderfamiljen”, va…? Otroligt.

Åter till dig, fina gudson. Jag vet att du klarar dig bra i livet, Fredde. Jag ser det och det glädjer mig. Att du redan är så klok som jag hoppas kunna bli en dag. Du har hjärtat på precis rätt ställe och det värmer att se. Du är omtänksam, fin och god. Det där har dina föräldrar gjort så bra tillsammans. Jag tycker om att umgås med dig, höra vad du tycker och tänker. Se vem du är. Men OM det är så att du någon gång kommer att behöva mig, så finns jag precis intill dig. Det hoppas jag att du vet och känner att jag gör. (Jo, jag är ju med typ överallt.)

vår 2015 gröna lundvår 2015 skansen

Maj 2015 konfirmation.

Jag ska göra allt jag kan för dig, lita på det. Jag minns när vi 2006 var och busade loss på Gröna Lund och du var 5,5 år. Det var ju bara Nyckelpigan vi åkte, men den var hisnande nog just då och jag höll koll på dig ska du veta. Så att inget skulle hända dig eller din syster. Eller som den där stekheta dagen före, när vi gick på Skansen, du och jag, din syrra och er farmor. Du blev allt varmare och när vi höll på att få nog av värmen, så jag hällde lite kallt vatten på ditt huvud och hår för att svalka. Det tyckte du var skönt. Ungefär så. Om du behöver mig så finns jag här. För din syster också.

Jag lovar.

// Kramar från gudmor Linda

Ps. Vi tar den en gång till… 😉

Som en syster.

Jag har en högt älskad lillebror som är en av de smartaste individer jag känner. Jag har dock ingen syster. Jag fick en underbar liten tjejkusin när jag var 34 år, men har vuxit upp med killkusiner och bland har jag funderat på hur det skulle vara att ha en syster eller tjejkusin i nära ålder, någon av samma kön att dela upplevelser i livet med. Och på sistone har det känts som att jag har varit nära.

Vita blommor och gröna blad.I min “familj” finns en kvinna som jag tycker mycket om. Hon är ett par år äldre än jag och vi har känt varandra sedan 1993, i stort sett hela mitt “vuxna” liv. Och det känns bara som att vår vänskap eller vårt släktskap fördjupas. Det är så fint. Nyligen hade vi en heldag på stan, där jag skulle bjuda henne på middag som en försenad födelsedagspresent.

Vi strosade i butiker för att scanna av mellandagsrean, provade kläder och skor och bara njöt av att inte ha bråttom – någonstans. Vi promenerade sedan från centrala Stockholm till söder och pratade – jag vädrade att jag inte riktigt vet vad jag har för stil i kläder, att jag vill hitta till den “jag” jag är idag – och vi smet in i diverse butiker vi gick förbi för att titta. Hon fann en fin kjol i hennes stil och jag förundrades över hennes känsla för att hitta så rätt, den var “hon”.

“-Jättefin!” sade jag.
“-Men titta på den! Vad är det som gör att du inte skulle kunna ha den?” sade hon.
“-Eh, jag skulle absolut kunna ha den, men det är din stil…”
“-Den här kan du ha, den skulle verkligen passa dig.”
“-Eh, joo…”
“-Jag vill köpa den till dig!”

Närbild på rutigt kjolmönster i svart, gått, vitt och rödorange. Det slutade med att hon köpte kjolen till mig, för att hon så gärna ville när hon tyckte att hon hittat något som skulle passa mig. Fastän hon tyckte den var fin själv. Hon hade för övrigt en liknande på sig redan innan. Bara gesten, tanken, omtanken… jag tog tacksamt emot hennes erbjudande, även om jag tänkte att jag skulle “glömma bort” det, så att hon ändå skulle komma hem med den själv. (Man kan ju alltid försöka?)

Så promenerade vi vidare, in på fina “Shirt Factory” där hon provade olika modeller och slutligen fastnade för en snygg, vit skräddad skjorta. Klassisk. Den satt jättefint på henne. Hon såg leende på mig,
“-Jag vill köpa en sån här till dig!”
“-Nämen, vänta nu…” jag hade ju redan fått en kjol?
Men känner man denna underbara kvinna så vet man att det inte finns något att sätta emot när hon har bestämt sig, plötsligt var jag milt indragen i ett provrum, jackan var på väg av och jag fick kapitulera. Jag som så lätt kan säga “nämen, inte ska väl jag…?” Skjortan var jättefin, hon såg så glad ut och drog upp kjolen ur påsen. Jag provade dem båda och vi vände och vred på oss för att se hur skjortorna satt, skojade om att köpa varsin modell och sedan kunna bytlånas.

The shirt factory.Hon är bestämd, min vän, så jag insåg att det inte var någon idé att streta emot. Dessutom ville hon ge mig dem som en försenad födelsedagspresent och jag som just sagt att jag inte längre vet vad jag har för “stil” fick hjälp bums med en ny stass… ibland löser det sig på andra sätt än man först tror. Tack!

Tack och lov fick jag sedan möjlighet att bjuda henne på en dignande måltid av välsmakande tapasrätter, förtroliga samtal med tårar, skratt och vin. Där och då kändes vi ännu närmare än tidigare. Så nära en syster man kan komma? Kanske. Jag kände tacksamhet över hennes engagemang i mig och att vi kunde träffas för att umgås. Vi hade tidigare under kvällen även hunnit med att besöka Maria Magdalena kyrka och tända ljus för dem som gått före oss, plus att vi avslutade kvällen i en härlig skybar med utsikt över Södermalm med omnejd. En otrolig dag och kväll.

Sms från en vän.En annan nära vän skrev nyligen ett sms till mig om att “något” var skickat till mig och på väg. Jag blev såklart jättenyfiken. När jag väl fick hem en avi gick jag för att hämta ut “paketet” så jag gick till Posten – och när jag fick syn på ett kuvert i storlek 40 x 60 cm med mitt namn på, kom ett stort leende helt automatiskt. Det var så galet stort! Och så roligt gjort! Så öppnade jag det i bilen och det var tur att det inte var jag som körde, för det täckte halva instrumentbrädan och vindrutan. Hon gjorde mig så glad!

Ett jättestort kort.Och det gör hon ofta, med små handskrivna brev och presenter som skickas – “bara för att”. En dag kom det ett paket på Posten med ett kit för bakning som hon hittat, med små muffinsformar och pinnar med figurer på i form av blommor, fåglar och ugglor för att hon vet att jag “gör den där barnboken och de här såg ut att passa så bra”. Var säger man? Räcker tack? Och man behöver inte få saker skickade till sig för att vara nära, men bara tanken på att någon annan lägger ner tid, energi och tankar på att uppmärksamma någonting som är viktigt för en själv… det är stort, tycker jag.

Ett fint kort med en fin text.Också vi har delat det mesta med varandra, den varmaste glädje och mörkaste sorg, tårar av förtvivlan och bubblande skratt. Även om vi bor långt ifrån varandra i nuläget, finns vi alltid bara ett samtal, sms eller mejl bort. Vi är och har länge varit på resa tillsammans – både i verkligheten och i våra liv, som löper parallellt med varandra…

Kanske är det så nära man kan komma? Nästan som systrar. Jag tror det. Även om jag inte vet. För faktum kvarstår: jag har ingen syster.

Men ibland känns det som att jag har flera.

// Kram Linda

Som en sorts… “folkrörelse”.

Det var inte första gången. Och det kommer sannerligen inte att vara den sista. Men det är en intressant process, när det sker. En nedriven kontaktledning längs med pendeltågslinjen kan skapa ett sådant kaos. Eller?

Jag var på väg hem igår, nöjd efter en bra dag i stan med fina möten styrde jag kosan ut mot landet. Från rörelsen, trafiken, stressen och hetsen. Mot lugnet. Men det blev en lite längre väg än vanligt. Redan vid Centralstationen proklamerades i högtalarna – av en very serviceinriktad man – att det var tågkö i flera mil på grund av en nedriven kontaktledning.

Alltså, jag satt rätt skönt och kände att “det får ta den tid det tar… vad kan jag göra?” men redan efter ett par utrop till om samma sak och tåget fortfarande stod stilla, började jag ana oråd… det kändes som en lång väg hem. Och då började jag se det hela lite utifrån. För skojs skull. Jag hade längtat hem, sett fram emot en kväll i lugn och ro för att hinna ikapp sådant jag hade tänkt beta av en längre tid. Istället satt jag nu där på pendeltåget tillsammans med… hur många personer som ryms i ett tåg? Flera hundra, gissar jag. Så jag tänkte istället “vad är meningen med det här, nu då?”

Jag brukar försöka se på det så vid missade bussar, inställda avgångar, butiker som just stängt innan man hinner fram… vad betyder det? Kan det ha en mening? Att sitta här på ett säte och längta hem, men känna att det kommer att bli ganska segt att komma dit. Så småningom började tåget rulla, med ny information: tåget skulle stanna vid en viss station och vända tillbaka in mot stan igen.

Ersättningsbussar skulle frakta resenärer ända fram den sista biten. Anar ännu mer oråd. Inser att det kommer att bli tjorvigt på plats (man har ju varit med förr), men orkar inte alls stressa upp mig. Kanske har yogan landat fint inom mig, det fanns ingenting att elda upp sig för. Ganska skön känsla faktiskt. Jag hade ju kunnat gå bananas där och då, för att släppa ut min frustration över något jag inte kunde påverka och på helt fel plats, men det fanns inte i min tanke. Jag bara hängde på.

Människor på jakt efter ersättningsbuss eller taxi.Jag följde med pendeltåget till utlovad station och när vi sedan slussades ut från perrongen, ner genom trapporna och ut genom stationsbyggnaden, stod vi nästan stilla. Tog myrsteg. Ett hundratal människor stod typ rakt upp och ner i en kö som ledde ut mot platsen för ersättningsbussarna. Och där stod de: upplysta, uppvärmda, uppradade och redo att köra oss resenärer till våra slutstationer. Eller nej, de stod inte där. Det fanns ingenting förutom ett hundratal väntande personer.  Flera hundra kanske, det var svårt att räkna eftersom inte alla stod stilla (okej, de som kände sig uppgivna stod stilla men många irrade fram och tillbaka för att vara beredd när en buss eventuellt skulle rulla in och kunna agera á la Djungelns lag) och bara väntade, men ett tåg sägs väl rymmas i sex bussar? Nåt sånt är det.

Det var roande (kanske fel ord, men intressant då?) att stå där i lugn och ro, bara betrakta och undra vad det är som ska ske. Efter inte allt för lång stund insåg jag att 1. alla dessa människor skulle inte få plats på de ersättningsbussar som skulle köra 2. det fanns inga bussar i sikte 3. de taxis som rullade in blev snabbt anfallna av människor som ville hem och 4. i många fall var de redan förbokade av snabba resenärer som tidigt hade sett åt vilket håll det barkade.

Några väntar på ersättningsbussar. Inget ont om SL här. En “nedriven kontaktledning” känns inte som något man slänger upp lite hipp som happ igen. Det känns som lite mer planering på den. Förmodligen är det inte heller bussar som redan är i trafik som ska sättas in för ersättning, så det kändes som att tiden skulle börja rinna iväg. Jag plockade upp min telefon och slog numret till mamma. Hon som varit hemma däckad i förkylning i flera dagar, inte kunde jag ringa och störa henne? Men jo, när jag insåg att det kunde blir en lång, kall, trött och kissnödig väntan… så ringde jag ändå.

Hon ville såklart komma och hämta mig. Hon som alltid ställer upp när hon kan och “så sjuk är jag inte!” sade hon bestämt. TACK älskade mor! Jag sjöng lite i mitt inre och ställde mig en bra bit ifrån pendeltågsstationen för att invänta henne (på fel sida stationen skulle det sedan visa sig, men det var verkligen en petitess i sammanhanget) där det inte skulle vara lika trångt att hämta upp mig.

Och vilket skådespel. Det är något särskilt med en situation där människor till varje pris ska se till att ta sig hem. Eller bort. Till ett annat tåg eller flyg som hade en bestämd avgångstid. Det var skönt att bara kunna stå där, slappna av och titta. Det var ett hundratal, som köade i klunga till de tänkta ersättningsbussarna som ännu var frånvarande, men många andra försökte stoppa taxis, även de redan bokade. Många ringde hem eller en vän, kanske till en förälder, vinkade in sina nära och kära som förvirrade körde runt och nästan höll på att krocka eller fastna i kaoset. Det var trångt och rörigt. Intressant

En kontakt.Och jag tänkte att kanske är just det här en sådan sak som gör att vi människor söker kontakt. Om inte med varandra (“vart ska du, ska ni åka med i taxin?”) så med de vi kanske inte alltid träffar så ofta. Familj. Vänner. Jag tänkte att det skulle bli kul att få träffa mamma igen, som en liten bonus. Visst jobbar vi ihop en del, men här fick vi lite extra tid tillsammans. Kanske var det fler som kände så, en djup tacksamhet över att kunna ringa “en vän” och få hjälp. Att kunna be om stöd. En lösning. Nästa gång är det min eller vår tur att ställa upp på de som behöver oss. Win-win.

Människor pratade med varandra för att kunna hitta en väg hem (“…kan man gå till OKQ8 längs den vägen, vet du det?”) och mitt i myllret av liv, tänkte jag att det är rätt vackert ändå. Vi kan stå och svära över alla anledningar som får tågen att stå stilla (lövhalka och snö känns ju annalkande), men vi kan också se det som en möjlighet till kontakt. Hur en nedriven kontakt skapar en annan. Bilar som körde in och ut till stationen i karavan, påminde om en sorts… folkrörelse. Such a movement. Människor av olika färg och ursprung ville åt samma håll och jobbade för samma sak. Det går att se det symboliskt. Jag tänkte på det i bilen på väg hem, i värmen och tacksamheten över att min mammas ansträngning för min skull, som för henne var helt självklar.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Vi människor behöver varandra. Vi kan be om hjälp och hjälpa, det är så det är att vara människa. Det går att se någonting konstruktivt även i ett pendeltåg som helt plötsligt står helt stilla.

Det beror på hur man väljer att se det.

// Kram Linda

Till farmor och farfar.

Jag vill börja med att säga tack. För allt det ni har bidragit till i mitt liv, men också för att ni kommer från en av den vackraste platserna jag vet på jorden – den jag får vara på och har valt att kalla för mitt Paradis.

Var hade jag befunnit mig utan er?

Jag har varit på den platsen i över tre veckor nu. I den varmaste och somrigaste sommaren jag kan minnas där, med inslag av regnskurar och åska. Det brukar ju liksom vara tvärtom. Och ni har känts så närvarande, fastän ni ju inte varit här fysiskt på i alla fall 7 år. Det känns surrealistiskt. Ni var ju nyss här?

Den här platsen är er, för mig.

Gräsklippning, en gräsklippare och en vacker grönskande tomt.Jag vet inte om ni sett mig från ovan. Eller kanske från sidan. Jag tror ju att ni är här någonstans, om så i anden. I så fall såg ni kanske att jag klippte gräset i två timmar den där ljuva ljusa kvällen och att jag skrattade samtidigt, jag lyssnade nämligen på VM-fotbollsdomaren Jonas Erikssons sommarprat och kunde bara inte hålla mig…

(En 5-åring som i radioprogrammet “Upp till 13” med Ulf Elfving, där 70-tal möter 80-tal, önskar låten “Tommy som knarkade”… det är humor för mig. Du hade nog skrattat åt det, farfar.)

Blommande pelargoner i krukan vid dörren.För du var full-i-fan och busig, jag hoppas att jag har det inom mig. Om inte annat har samtliga killar och karlar i släkten ärvt det, så du lever vidare på så många sätt. Och det gör även din känslighet, ditt djup. Jag försöker att varva humor med allvar i mitt jobb, sådan var du också. Framtiden är på riktigt och kan vara lite lättare att möta om man kan förmedla sitt allvar på ett lekfullt sätt, utan att tappa… tyngden.

Jag hade gärna pratat med dig om det idag, du hade nog kunnat lära mig en hel del om det.

En tallrik med ugnsgrönsaker, kalkonfärs och jordnötssås.Och farmor. Hoppas du inte tycker du att jag stökade till det i köket? När jag är på plats själv blir det lite “organiserat kaos”, men det är för att jag lagar så mycket mat hela tiden. Jag blötlägger och långkokar – precis som du. Jag önskar att jag hade dig här att prata med om det, som vi gjorde när jag var yngre, fast jag inte förstod då vad jag skulle jobba med i framtiden (hur skulle jag ha vetat?). Nu får jag frammana din mat ur minnet och mina matböcker präglas en hel del av din och mormors kokkonst. Det känns fint.

Jag fotar ert vackra porslin till mina matböcker, er prägel finns även där.

En sorts picknickkorg på hög höjd.Jag har fotat sex stycken picknick-teman i mitt  Paradis i sommar. Märkligt nog (?) tog jag med mig allt jag behövde hemifrån utan att ha en specifik plan för det, köpte råvarorna utan att riktigt tänka på det och jag har fått makalös hjälp av Universum att få det att funka. Eller har det varit ni? Regnet har hängt i luften ibland, men på bilderna har det sett ut som sol. Det har blåst på vissa platser, men det har inte synts på bild. Jag höll på att gå bort mig vid ett tillfälle och två korpar flög kraxande över mitt huvud, hjälpte ni mig att hitta tillbaka? Jag trodde att jag skulle hamna i närkontakt med en flock får vid ett annat tillfälle, var det ni som stoppade dem och ledde dem åt ett annat håll?

Förmodligen inte, ibland känns ni bara så nära. 

En blomma på graven.Ibland ser jag er på min näthinna, stå så där i dörröppningen som ni brukade. Jag hälsar så gärna på er på kyrkogården med egenhändigt plockade blommor, men för mig finns ni överallt här.

Inte bara just där.

Och jag är så tacksam för den tid vi på något sätt ändå får tillsammans. Fortfarande.

Tack.

// Kärlek Linda

Stolt över mina föräldrar.

Vi tycker inte alltid lika, går inte lika bra ihop alla dagar och vi förstår inte alltid varandra. Precis som i vilken annan relation som helst. Men vid något tillfälle valde vi varandra och jag värderar det högt.

Klassrum under utbildningen till Funktionsmedicinsk Näringsrådgivare.Sedan jag startade upp mina funktionsmedicinska studier och började lägga pusslets alla bitar, så har jag involverat mina föräldrar också. På gott och ont. För det är inte lätt att vara förälder till mig, skulle jag tro. Det händer någonting hela tiden och allt som oftast behöver jag hjälp med något praktiskt. Å andra sidan säger yogan att vi väljer varandra – att själen väljer sina föräldrar – redan innan vi föds, och på så sätt finns det en mening med att närma sig sina nära och förstå, även om vi inte alltid håller med om allt. Eller ens kan leva tillsammans och komma överens. Alla kan ju faktiskt inte det.

Att leva är en själslig utveckling som vi kanske inte förstår just när det sker på alla plan och nivåer, därför föds många “varför?” som vi aldrig kommer att få ett svar på. För att alla frågor inte har ett svar. Det är vad jag tror. Att vi möts för att trots allt utvecklas, på fler nivåer än dem vi kan se.

Mina föräldrar är “unga” ännu, fastän båda har passerat 60-årsstrecket. Pigga, roliga och humoristiska. I farten, minst sagt. Men jag ser hur många i deras ålder mår – herregud, jag ser ju hur många i min ålder mår – med smärta, värk, stelhet, höga blodtryck, nedsatt matsmältning, långsam ämnesomsättning… ja, du förstår. Därför har jag “tagit tag” i dem. För att det handlar ju om individuella behov och insatser – ett funktionsmedicinskt tänk. Att alla inte behöver samma sak.

Två händer med fingrarna formade till ett hjärta.Det är inte mot deras vilja – det skulle jag precis aldrig göra – men ibland undrar de nog vad jag pysslar med, när jag kommer med nya idéer och förslag   gällande mat och näring. Vilket är helt förståeligt. Men jag börjar se, veta och förstå vad vi har för “svagheter” i länkarna på båda sidor av släkterna. Så jag ger kosttillskott för balans. Om man ser en problematik med blodet, tarmen eller ämnesomsättningen, till exempel… varför inte möta upp? Varför inte stärka?

Smärta är ett symtom på att vi gör någonting som kroppen inte vill vara med om. Lever vi i balans har vi inte ont. Men smärta betyder faktiskt aldrig att vi lider brist på värktabletter i kroppen. Dock kan det vara lätt att ta till om vi inte förstår varifrån smärtan kommer. Inte sant?

Mina föräldrar är kloka, tålmodiga och fokuserade. De har ändrat sin kost till det “bättre” för dem (naturligtvis har de olika blodgrupper, men det är en detalj i sammanhanget), skapar nya vägar, väljer nya alternativ. Jag ser varifrån jag fått min styrka, mitt driv, min förmåga att anpassa mig till nya situationer och hantera läget. Men skulle någon av dem vilja dra i handbromsen och sluta med stärkande kosttillskott eller kostomläggning, skulle jag aldrig kunna hindra dem. Det är inte mitt val, utan alltid deras eget. Där har jag inte rätt att lägga mig i.

Ett hjärta gjort av sötmandlar.Jag försöker på de sätt jag kan och pratar med dem om det; till stor del handlar det om att jag blir egoistisk i denna situation och önskar balansera dem så långt det är möjligt. Slippa se dem med eventuell smärta, högt blodsocker och trötthet. Kanske inte minst när jag såg denna länk med kort text som ändå sade så mycket, om hur geriatriken (läran om sjukdomar hos äldre) ser ut idag. Tänk då hur det kommer att se ut om 10-20 år…?

Det är många som fasar för att “bli gamla” idag… inte sant? Ändå tror vi att vi måste acceptera att smärta och värk hör till att blir äldre… “Det är ju åldern”. Jag tror att det ofta handlar om de näringsbrister vi skapar genom livet. Och personligen säger jag som min vän och mentor, “jag vill dö frisk“.

På sätt och vis har vi någonting nytt tillsammans nu. Vi vänder och vrider på produkter i butiker, läser innehållsförteckningar, väljer bort och skapar annat. Jag lär mig att koka egen buljong, tillaga grytor och lär om sådant vi inte visste. Eller väcker upp den gamla kokkonst som sovit inom oss i generationer. Det känns fint att dela och jag blir stöttad på min nya väg. Det är jag väldigt glad, tacksam och stolt över.

Skira vita sommarblommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Mamma och pappa, när ni inte vill köra det här racet längre, behöver ni bara säga till och det vet ni. Hittills har ni gjort det så fantastiskt bra och tålmodigt. Och jag vet att ni båda mår bättre sedan vi började, vilket gläder mig mycket.

Jag är glad över att jag valde er. Och ni mig.

// Kram Linda 

Du är vad din farmor åt.

Ja, min vän. Nu händer det saker. Det kommer ny forskning från Karolinska Institutet som säger att “det vi äter kan få effekter på arvsmassan och sätta spår i kommande generationer.” Du är vad din farmor åt, kan man också säga.

“Miljön har alltså en större inverkan på våra gener än vad man tidigare trott.”

Sockrade rosa geléhjärtan i en liten hög.Det kallas för epigenetik och jag skrev kort om det för snart två år sedan. (Det är inte klokt hur tiden flyr.) Men nu är det ett faktum, här för att stanna. Vi är alla ett resultat av hur våra släktingar genom tidigare generationer levt. Och vi här idag påverkar morgondagens generationer. Visst är det både en spännande och skrämmande tanke?

 Om det blir en stark förändring från bra till dåligt eller från dåligt till bra när det gäller tillgång på mat under barndomen så kan det överföras en risk att barnbarnet får en ökad risk för dödlighet av hjärt- och kärlsjukdomar”, säger Olov Bygren forskare vid institutionen för nutrition och biovetenskaper på Karolinska Institutet.

Turkosfärgade glas med vatten i, ett är vält och vattnet har runnit ut.Jag fastnar vid ordföljden “…från bra till dåligt” gällande förändringar i kosthållningen och tänker på mängden socker vi numera äter (ibland ovetandes om det). Jag tänker på hur processad dagens mat kan vara, om tillsatser i maten, dricksvattnet bjuder på fler ämnen än vatten och kemikalier i odlade grödor när de inte är ekologiska

Just nu förändrar vi mycket i människors historia. Och framtid.  

En del av det vi “håller på med” idag när vi mixtrar, kan skapa inflammation. Och det är forskare rörande överens om; att inflammation är en grogrund för obalanser. Jag hävdar ständigt och jämt i kostkurser och kostrådgivningar, att var och en bör äta/välja det som dämpar och minskar inflammatoriska processer, vilket också innebär att hålla pH-värdet intakt. Undvika att förändra den inre biokemin, så att vi förblir motståndskraftiga mot sjukdom.

För det händer en hel del saker omkring oss.

Kanelbulle gjord på vetemjöl med vetegluten.Upplever du att det är allt fler som får problem med allergier och intoleranser? Vi är vad våra tidigare släktingar åt, så när man började äta raffinerad kost (som vetemjöl, socker och härdade fetter) fick kroppen mycket mer att kämpa emot – istället för att vi ger den det som gynnar kroppens funktioner.

Motstånd kräver mer energi än samarbete, helt naturligt.

För kom ihåg – det vi “vill” ha och tycker är en god idé, innebär inte per automatik att det är vad kroppen behöver. Det är lätt att sätta sig på en hög häst och peka med hela handen, men det är inte mitt mål. Jag vill väcka upp den som sover… som jag gjorde. Som gör och inte förstår vad det påverkar. För vi kan skapa andra rutiner, andra mönster och förändra. Om vi är medvetna. Och du har ju hittat hit av en anledning, tror du inte…?

Idag värmer upp processad mat med eventuella tillsatser i plastlådor i mikrovågsugn. Det gjorde inte “farmor”. Vissa av oss blandar ut diverse matersättningspulver (vet du vad det innehåller och vad det gör mot din kropp?) i vatten eller juice och dricker titt som tätt. Vi ger barnen godis eller saft för att vara snälla… men vi kan tänka efter ett varv till. För i slutänden är det kanske inte så snällt, trots allt?

En gul-orange leksaksbil från Brio, mot ett grått golv. Min fantastiska vän har en tvåårig son som aldrig har smakat godis eller saft. Han har inget behov av godis eller saft. Han är två år. Han vet inte ens vad det är. Han dricker (filtrerat) vatten och han älskar att dricka sitt vatten. När andra vuxna reagerar och frågar henne varför de inte ger honom godis eller saft, svarar hon stilla:
“-Han vet inte vad det är”.

“-Men är det är väl inte så bra att förbjuda det heller…?” frågar de då.
“-Vi har inte förbjudit”, säger hon. “Vi har bara inte erbjudit honom det.”
Hon vet att det kommer en tid när han väljer själv, när han blir äldre och förstår vad godis är och hon vet att det inte går att förbjuda. Men så länge han är två år och varken vet eller kan välja, erbjuder de honom varken godis eller saft.

Det är ett medvetet val som glädjer mig ända in i själen.

Jag hoppas att du tar till dig det de kommit fram till i denna forskning. För det våra förfäder varit med om, förs vidare till oss – alla. Det vi gör idag påverkar framtiden. Och tillsammans kan vi göra den bättre. Är du med på det?

Önskar du stöd och hjälp i din process? För att komma igång och hitta din väg?

Framsidan av min nya mat:1.Grunderna i läkande kost Söker du individuella kostråd eller att få veta dina näringsvärden i en hälsoundersökning, kan du boka tid här. Vill du hellre skaffa min första matbok: 1.Grunderna i läkande kost, för att få lite bättre koll på hur du kan tänka kring vad du kan äta, så hittar du den på minnyamat.se.

Jag önskar dig en fin dag och trevlig helg!

// Kram Linda

Fars Dag, Mitt nya liv 2 år och… Ken Ring.

Jo precis, det har hänt en hel del i helgen. Ibland krockar flera stora högtider – som att vi firade fina pappa igår på Fars Dag, samtidigt som “Mitt nya liv” fyllde två år (sedan registrering 2011). Grattis till er båda.

Varje år fyller min pappa år en dryg vecka efter Fars Dag (…förutom att han har namnsdag mellan Fars Dag och födelsedag!), så det blir lite uppvaktning light först, för att sedan fira hans födelsedag. Vissa år är det kreativt utmanande att matcha dessa November-gåvor, även om vi sällan drällt runt med mängder av såna, men nåt som passar honom bra vill jag ju hitta på. Det är tanken som… du vet. Men det är en perfekt månad att lysa upp med firande och fest!

Dukning för Fars Dags-middag.För att visa hur mycket pappa betyder. För hans omtanke. För alla gånger han ställt upp. För allt det jag har lärt mig av honom. Det kan man ju visa även i små gester, men med mycket kärlek. Sådant behöver inte alltid vara dyrt och stort. Varken tanke eller handling behöver kosta så mycket. Egentligen.

Nåväl. Företaget. Lilla vän. Ett år till har gått. Det rullar på, kan man lätt säga. Tänk en tvååring som stapplar runt och börjar få upp ångan, med ett envist fokus framåt. Klienterna kommer. Nu under hösten har även vår kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” tagit ordentlig fart igen, det är så himla kul. Möten, människor och mat. Diskussioner. Utvecklande och utmanande, men framför allt så givande. Tack till dig som är med! 

Några har undrat över vårens datum, så vi har satt tillfällen för kostkursen våren 2014, för den som är intresserad. Det blir parallellt i Stockholm (på Södermalm)  torsdag 6/2, 6/3, 3/4 och sedan en avslutande (fristående) vårbuffé 11/5 och i Märsta (Saturnus Friskvård) onsdag 12/2, 12/3, 9/4 samt vårbuffé 11/5 i Stockholm. Din investering i dig själv: 350 kr/tillfälle eller alla tre för 1000 kr. Vårbuffé: 300 kr/person eller 500 kr för två personer. Anmäl ditt intresse för kursen via detta kontaktformulär. Välkommen! 😉

Muffins med ett tänt 2-årsljus.Annars då…? Vad gör man med ett tvåårigt företag som svajar runt på ännu ostadiga men allt starkare ben? Spjälar? Nja, man fortsätter framåt och ser till att läget stabiliseras. Vad är det man säger, att ett nystartat företag behöver tre år för att växa till sig? Fem? Tio? Min mamma hävdar att “det har gått väldigt fort för att vara så nytt!” och det har hon nog rätt i. Jag har erfarenhet av andra företag, men inte i den här branschen. Och ser jag på historiken över besöken på hemsidan, så visst växer det. Hela tiden. Ändå. Is i magen. Bida tid. Det är märkligt ändå hur fort ännu ett år passerar.  Det gäller att stanna upp, uppskatta och värdesätta också. För det är egentligen inte resmålet utan resan som utvecklar. Även om jag vill dit! Jag längtar framåt, men ser till att kunna stanna upp för att se var jag står också. Detaljerna. Framgångarna. Bakslagen kan bli så väldigt tydliga och förstorade, därför gäller det att fokusera på det positiva – ofta!

Jag har absolut planer för framtiden, om vart detta företag ska ta vägen. Men jag väntar in, avvaktar, skapar utrymme och låter tiden vara rätt. För jag vet att det blir tillfälle för nästa steg när jag låter det komma, utan att pressa eller tvinga. Så att stärka min tålmodighet är ett smart drag. Minska intensiteten något utan att döda vare sig kreativitet eller entusiasm. Att låta den inre elden brinna. Bida min tid. Ett ovant grepp för en otålig typ.

På sätt och vis hamnar jag alltid tillbaka i den stärkande medicinska yogan. För att jag tycker den är lika utvecklande som lugnande. Och det är fantastiskt skönt att landa i. Stillheten. Andetagen. Namaste.

Ken och Ebbot sjunger duett.Slutligen vill jag bara nämna – Ken Ring. Som en naturkraft, ocensurerad och passionerad. Jag har gillat upplägget i “Så mycket bättre” från scratch, där varje artist har möjlighet att berätta sin egen historia ur sitt perspektiv. Och helgens program kunde ha hetat “Så mycket kärlek” men det kändes… äkta. Det var gripande och omtumlande att se Kens resa, vad han varit med om i livet – hittills – och att han ändå lyckats resa sig så pass som han gjort, efter allt han upplevt. Det är intressant.

Jag försvarar ingenting tokigt eller ogenomtänkt han sagt eller gjort, men kände mig omskakad efter hans berättelse. Vi behöver fler starka förebilder, som kan och vågar stå för de fel de gjort och göra om – göra bättre. Göra andra klokare val. Utvecklas. Tro på framtiden fastän man blir fasansfullt bemött av myndigheter och auktoriteter. Kanske kan hans berättelse stärka någon eller några unga, hindra flera från att hamna i dumheter…?

Jag tycker om äkta känslosamma uttryck, människor som både visar varandra genuin respekt och ifrågasätter val i livet. Sånt berör mig på djupet.

Jag hoppas att du också har haft en fin helg.

// Kram Linda