Category Archives: Familj

– Min fina familj. –

Barnfetma… en briserande bomb?

I förra veckan rapporterades om barnfetma, och det faktum att den “inte behandlas”…. eller att det idag inte finns tillräckliga resurser att sätta in i god tid. “Övervikt hos barn har ökat kraftigt de senaste 25 åren och det leder ofta till framtida sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar” skrivs det.

Stressade människor på Stockholms Central.Och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig här. Jag läser vidare att man önskar “att tex dietist, sjukgymnast och kurator måste arbeta tillsammans.” Och jag undrar var de vuxna tog vägen, för dessa barn? Och så tänker jag att de kanske själva har problem med övervikt. Eller stress. Eller brist på tid. Eller ork. Kanske allt ovan.

Här kan du se ett längre SVT-klipp om att “sjukvården struntar i barnfetma” och här ett lite kortare SVT-klipp om att “obehandlad fetma är en klassfråga“.

En del i “mitt nya liv” är att påminna om och uppmana till att ta eget ansvar. Och jag vet att det kan vara så in i h-e svårt. Men ingen annan gör det åt oss. Jag önskar att allt fler ska vilja vara kärleksfulla mot sig själva, orka göra stärkande och medvetna val. Söka hjälp tidigare för att undvika sjukdom, obalans och smärta. För om vi idag har svårt att få hjälp med vår ohälsa, på grund av ekonomi och köer… lek då med tanken på hur det kommer att se ut om några år, eftersom både yngre och äldre människor tycks bli allt sjukare (se citatet i första stycket). Det är dags för var och en att försöka vända den utvecklingen redan nu.

Vad gör vi vuxna, istället för att vara närvarande för våra barn?

Vad är vi så upptagna av, att våra barn tappar greppet om intag av skräp och kilon som ökar? Så att de fyller tomheten med lika tomma kolhydrater? Sociala medier? Jobb? Stress däremellan? Jag vet hur lätt det kan vara att trösta sig med mat – och särskilt kaloririk sådan. Och godis. Det är gott (tyckte jag förr, men inte längre), mycket lätt att tillgå och tröstande. Den bästa formen av självmedicinering. Eller…?

Och vad gör jag då för att förändra världen, som sticker ut hakan så här vasst? Hur kan jag sätta mig på en så hög häst och peka med hela handen, som inte har några egna barn? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Men jag ser barnen, jag hör dem… och att föräldrarna inte alltid ser och hör. “Glappet” däremellan.

Jag gör det jag kan – i min lilla värld – för att bidra till upplysning och jag gör det i form av mina kostkurser; Mat för mig, kanske för dig. Där förmedlar jag och min kollega Carina vidare till vuxna/föräldrar hur maten påverkar oss – ner på cellnivå. Det handlar om vad socker, vete, mjölk, fläsk och så vidare gör i/med våra celler. Många har inte en aning om handling och konsekvens.

Kostkursanteckningar på whiteboardtavla, ht 2013.Och det fanns så mycket jag själv inte hade en aning om när jag började lära mig om detta med kosten. Vad den gör med eller för oss. Jag tänkte gång på gång “…varför berättar ingen det här?” och idag kommer andra för att lära sig mer. Det glädjer mig att människor vill investera i sin hälsa. I förra veckan startade vi vår kostkurs på Havregatan i Stockholm och det var fantastiskt kul att gruppen var så stor! Jag lär mig massor av dessa deltagare och jag hoppas att de känner att de får ut en hel del av oss… mot slutet av terminen knyter vi ihop kostsäcken. Då får vi se resultatet.

Och jag gör det genom min nya sida, min nya mat. Jag är långt ifrån kock och undviker att kalla det för kokböcker – men det är “matböcker” och inspiration. Det är flera olika inriktningar och alla är (än så länge) under uppbyggnad. Ta en liten tjuvkik om du vill…

Fler och fler av oss förstår att det kommer att bli allt “värre” att inte äta bättre än vi gör idag. Många av våra sjukdomar kommer att eskalera “där ute” och runt omkring oss, vi gör bäst i att så snart som möjligt skaffa oss kunskap om detta. Hållbara tips för  framtiden. För att kunna förebygga. Därför reagerar jag när larmen om barnfetman kommer om och om igen. Det finns så mycket att göra för att påverka och redan under graviditeten läggs grunden för barnet. Jag hörde om en kvinna som drack julmust och åt pepparkakor under hela sin graviditet… det lägger en ribba för barnet.

Läkande kost på en turkosfärgad tallrik.Jag försöker att leva som jag lär, men vissa dagar är det svårt. Jag är långt ifrån perfekt. Jag “dippar” också i energi, mod och ork och äter tveksamt. Men jag vet att vägen till hälsa går via hälsosamma val och individuell läkande kost. Det kommer jag alltid att vara övertygad om. Och som en viss begåvad Michael en gång sade, börjar det med personen jag ser i spegeln. Min egen spegelbild.

Om vi först börjar med oss själva, kan vi sedan även hjälpa våra barn. Oavsett om det är utmärglade barn som svälter eller barn som blir allt fetare…

“No message could have been any clearer;
if you wanna make the world a better place
take a look at yourself and then make the change,
you gotta get it right, while you got the time,
’cause when you close your heart,
then you close your …mind”

(“Inget meddelande kunde ha varit tydligare;
Om du vill göra världen till en bättre plats
ta en titt på dig själv och gör en förändring,
du måste göra det rätt, medan du har tid,
för när du stänger ditt hjärta, så du stänger ditt … sinne “)

Det är en insikt från 1988 som känns högaktuell än idag.

Gör ditt yttersta för hälsan. Det är du själv värd… och skyldig dina barn.

// Kram Linda

Dejliga dagar i Danmark.

Jag har en fantastisk ursprungsfamilj. Och jag har haft nöjet att få umgås med dem, på nära håll, under några fina och händelserika dagar i kära Köpenhamn.

Ballonger med olika färger i ett knippe.Min unga vackra mamma fyllde 2 x 30 år här i dagarna och vi beslutade att dra iväg, familjen, och umgås. Vara tillsammans. För hur ofta hinner vi det idag, mellan arbetstider, mejlkonton, deadlines, ekorrhjul, dygnsrytm, byggande av företag och – livet? Vardagen kommer liksom “emellan” och ibland kanske vi inte ens vill umgås med våra nära? Är de verkligen kära för oss? Kanske inte alltid. Vi tog risken. Jag menar, har man “vuxit upp” som vi tillsammans på en liten yta (läs: båt) så känner man varandra rätt väl, det handlar om att ge och skapa utrymme. Lyhördhet och respekt.

Föräldrar och barn, det är en speciell kombination. Vi sitter ihop, liksom. For better or worse. Vissa dagar kan vara mycket better, medan andra har en övervikt åt worse. Jag menar, vilka är vi som “värst” emot, om inte de närmaste? De som ska står kvar, höra till, som bör finnas där. Inte f*n fräser vi av våra vänner lika lätt, de som kan välja andra umgängen, grupper och sammanhang och – lämna oss? För att inte tala om våra partners, som vi hör ihop med. Hemska tanke. Ibland är det bra att stanna upp och tänka till kring hur vi behandlar varandra – oavsett vänskaps-, familje- eller blodsband…

Fin text på en skylt i Köpenhamn, om att en familj inte behöver ha blodsband.…på Tivoli i Köpenhamn hittade jag – som av en händelse – en skylt med en fin, passande text:
“Family isn’t always blood. It’s the people in your life, who want you in theirs; the ones who accept you for who you are. The ones who would do anything to see you smile & who love you no matter what”

Och det är väl så det kan vara. Om ursprungsfamiljen inte passar mig, så kan jag skaffa en annan familj i form av vänner och andra nära och kära. Vi har en möjlighet att skapa den familj, den omgivning, vi vill ha omkring oss.

Både jag och brorsan har egna företag – liksom mamma och pappa (hej hej, entreprenör) – så vi är vana att jobba. Mycket. Men inte för mycket. Ofta. Men inte hela tiden. Och vi gör det vi tycker om. Men ibland är det nyttigt och viktigt att inte ha med sig sin uppkoppling, och istället vara tillsammans. Prata. Skratta. Dela upplevelser. Humor. Erfarenheter. Leva.

Två som promenerar över en bro i Nyhavn, Köpenhamn.Så, vad har vi gjort? Hängt. Hur ofta gör vi det, i en annan stad, flera dagar i rad? Rätt svar är: sällan. Mammas andra 30-årsdag i livet var det perfekta motivet. För vi har haft kul, skrattat och pratat. Mycket. Sånt man lättare gör när man inte är online och uppkopplad dygnet runt. Jag har förvisso varit kass på att svara på mejl och sms, men nu gjort avbön, bett om ursäkt och svarat på det som staplats på hög, jag glömde till och med bort att koppla in autosvar… så semester var det. Tydligen.

Detta “hängande” har resulterat i samtal om livet på flygplan och flygplatser. Småätar-VM och skratt på hotellrum. Kött-middag. Nötter. Hotellfrukostens  wienerbröd (inte jag), inlagd sill och äggulor (jag). Festmåltider på bra restauranger. Pinkodspanik. Promenader på StrögetSkrivbordslåda.  Födelsedagsfrukost på sängen med paket. Sång. Sömn. Lakritsjakt. Mullegrön jacka, armband och sjal.  Shopping på stora och små gator, liksom besöket i Christiania. Irma. Den lilla sjöjungfrun. Duggregn i fina Nyhavn. Graffiti. Boots. Skaldjurstallriken från… paradiset. Grattis-samtal från Sverige. Pubhäng. Paddan.  Kanelkex.  Blockflöjtsmusiker. Dödsångest och gapskratt i Demonen på Tivoli – en “familjegrej”. Mobilfoton. Klet med  sockervadd. Födelsedagsmiddag på Sticks’n’Sushi, Tivoli Hotels 12:e våning, med generös utsikt över staden. Nutella. Bilresa med räksallad och glass, en bit utanför stan. Rosa accessoarer. Parkeringshus som stod kvar där vi lämnade det, häftig hyrbil, vassa vägvisare och lovande lokalsinneBland annat. På tre knappa dygn.

 

Armband och scarf, från Köpenhamn.

Portalen på Tivoli, Köpenhamn.Närbild på sushi från Sticks'n'Sushi, på Tivoli Hotel Köpenhamn.Färgglad graffiti på en vägg i Christiania, Köpenhamn.

Ett par som promenerar, och håller om varandra, längs med Ströget.

Silhuetter av två män mot blått vatten och blå himmel, ståendes på ett par stenar.

Sticks från Sushi'n'Sticks, på Tivoli Hotel Köpenhamn.Närbild på blomma från Tivoli, Köpenhamn.En bit av berg och dal-banan Demonen på Tivoli, Köpenhamn.Vissa säger att barn inte har en möjlighet att välja sina föräldrar, att det “blir som det blir”. Andra tror att våra själar faktiskt väljer vilka föräldrar vi ska ha i livet, för att lära oss viktiga saker genom reinkarnation. Jag vet ingenting, mer än att jag hade gjort samma val om jag hade fått välja igen. Samma mamma, pappa och bror. 

Tack för en fantastisk resa. 

// Kram Linda

Båtlivsbarndom och skärgårdskärlek.

Åh. I början av juli var jag tillsammans med fem vackra väninnor på en dagstur ut i Stockholms skärgård, närmare bestämt Grinda. Jag hade sett fram emot det, men föga anade jag vilka känslor det skulle väcka… som förmodligen slumrat till inom mig. Nu är de mer levande än någonsin.

Skärgårdsmiljö sedd genom ett båtfönster.Det var en solig julidag och redan när vi klev på den knökfulla Cinderellabåten vid Strandvägen, som skulle ta oss ut, kände jag mig märkligt “hemma“. Det var som ett lugn och en längtan samtidigt, som sakta fyllde mig med en sorts förväntan. Inte bara för dagen, utan liksom på djupet.

När jag såg öar, kobbar och skär passera genom fönstret på vår resa, kände jag hur mycket jag saknat det jag tappat under så många år. Skärgården. Det som är en del av mitt förra liv som jag vill ta med mig in i det nya, jag har bara inte haft ork, kraft och möjlighet hittills. Men nu är det hög tid.

Skylt som säger "Välkommen till Grinda" på en rödmålad husfasad.Bara att kliva iland på bryggan och känna ön under mina fötter, det var som att komma tillbaka till en annan tid. Ett annat liv. Mitt förra. Vi gick i samlad trupp tvärs över ön, en lång rad av människor ringlade genom det vackra gröna landskapet, från baksidan till framsidan… eller var det kanske tvärtom? Överallt turister och/eller stockholmare och innerstadsbor som ville komma utanför tullarna och se någonting annat. Kunna andas frisk luft, se segelbåtarna kryssa på fjärden, bada och äta god mat. Personligen är jag lite mer förtjust i avskildheten, även om jag vanligtvis är en rätt social person.

Det är någonting särskilt att med egen båt kunna lägga till i stort sett var man önskar, att kunna skapa sin egen lilla lagun eller semesterplats. För att sedan lämna och kanske komma tillbaka till sin favorit – flera gånger. Eller se andra platser, gå in vid andra klippor och andra badvikar. Friheten. Jag tror det är den som lockar så. Avsaknaden av långa köer, stoj och stim när man är ledig. Den känslan infann sig också, som ett enkelt faktum. 

Skärgårdsunge som äter grillmat, sittandes på klipporna.Jag är en båtunge. Jag föddes den 28 april och vid midsommar samma år tog mamma och pappa med mig ut med båten – knappt två månader ung. Tack universum, för att de alltid har haft båt, det har varit en fantastisk uppväxt på sjön. Jag har levt genom otaliga somrar med flytvästen på, somnat till vattnets kluckande mot skrovet i förpiken, vaknat till måsarnas skrän och skratt, lekt på solvarma klippor och badat från både akter och för… det har varit som en drömvärld.

Allt det här kom på sätt och vis tillbaka till mig, när den Cinderellabåt vi satt på förde oss ut, förbi Vaxholm som jag måste ha sett och passerat hundratals (?) gånger, mot Grinda. Minnen som blixtrande bilder. Ljud.

Vattenfylld ljusblå jolle - som ett badkar.Jag minns hur vi fick fylla den lilla ljusblå osänkbara jollen med vatten och bada i, busa och skratta. Jag minns många bad från klippor, hur vi ibland städade ur skrevor i berget för att skapa “badkar” med rent vatten och hur jag brukade repa långt, mjukt sjögräs från stenarna under vattnet och skriva ord med dem på klipporna. När den gröna färgen bleknade till gult, allt eftersom solens strålar torkade sjögräset, blötte jag dem i vattnet igen och började om. Enkel lycka.

…bästa lillebror visade sig vara en storfiskare av rang – som pappa – så vi kunde ofta njuta av färsk (eller dagsgammal och insaltad) stekt abborre, och vi såg nog ut som Långben och Musse på julafton, ätandes sina majskolvar, när vi högg in på våra fiskar. Och jag har alltid älskat färsk fisk, men haft oerhört svårt för den fabrikstillverkade. Sånt som fiskpinnar har oftast känts som “mosat papper” med panering, tycker jag…

Den vackra Tiedemannkryssare som var vårt "sommarhem".Jag minns oftast sol, men det var även en hel del regn. Hey, svensk sommar består ju av regniga dagar, men samtidigt blåser molnen fortare och lättare bort i skärgården. Båten vi hade då var en stor, fin
Tiedemannkryssare (som pappa höll i ett vackert skick) att husera i, den var som ett litet hus för oss små, och pappa tejpade upp små vita plastmuggar i innertaket om och när det eventuellt regnade in. Vilket kunde vara på olika platser varje gång. Mamma tände fotogenlampor i dunklet och så spelade vi olika sällskapsspel medan regnet trummade mot däcket.

Liten båtunge i orange flytväst och seglarskor.Men även om det regnade och blev trångt när utrymmet krympte, så var det en dröm att vara till sjöss. Så vi ville knappt åka hem, särskilt inte under de år vi bodde i lägenhet. En sommar fick jag och lillebror bestämma när vi skulle åka hem och vi stannade då ute i fyra veckor – i sträck. Längre var förmodligen inte mammas och pappas semester, men vi tyckte så mycket om det liv vi levde på båten.

På bilden ovan har jag en stylish outfit á la tidigt 80-tal, med orange flytväst och schnygga seglarskor. Vi har precis ätit lunch eller middag och klipporna var som vårt vardagsrum eller kök… det var ljuvligt. Vi fick lära oss att vara varsamma, att städa upp efter oss, att vi bara lånade naturens skönhet för en liten stund.

Jag leker på en klippa i skärgården, med gyllene solstrålar runtom mig.Vi fick packa med oss alla våra leksaker och musik för att ha att göra på semestern, och bland det bästa jag visste var att sitta på klipporna och pyssla med mina dockor, Lego eller vad det kunde vara. Det här är en av mina absoluta favoritfoton, där jag sitter och leker med något medan solen skapar gyllene strålar som faller över motivet. Och jag skrev mycket på sjön – som jag skrev. Jag lärde mig skriva när jag var fem år och jag har skrivit otaliga noveller och berättelser, från otaliga solvarma klippor i vår vackra skärgård… ackompanjerad av måsars skrin och bedövande fina solnedgångar. Få platser väcker sådan inspiration, förutom mitt paradis.

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda. Mycket av detta kastades jag tillbaka till när vi besökte Grinda. Jag såg de remsor av sandstrand som vi badat vid, de små husen vi besökt med toaletter eller för att bunkra mat och förnodenheter. Skärgårdens dofter, ljud, vyer. Bara att besöka en liten lanthandel på en ö som Möja – hur mysigt är inte det?! På den tiden åt jag ju dessutom godis, vilket gjorde det ännu roligare att få gå in och köpa sig en påse, en Bamse-tidning och kanske några persikor eller annan frukt. Oh joy.

Jag kan med glädje längta tillbaka till den här tiden ibland. Så tack mamma och pappa, för de vackra och värdefulla somrarna i mitt liv, för att jag och lillebror fick möjlighet att “växa upp” i Stockholms skärgård . Det är fantastiska minnen som jag är glad att få dela med er.

I tonåren förvandlades den stora träbåten till en segelbåt i plast som inte krävde lika många timmars hantverk av pappa varje vår, och stegvis fick båtlivet allt mindre prioritet i mitt liv… jag seglade då och seglar än, men har ändå upplevt att jag tappat greppet under de år som jag istället varit fokuserad på det inre arbetet, “renoveringen“. Men visst har jag varit på sjön till och från.

Grindas båthamn.I början av 2000-talet höll jag på att falla mellan en motorbåt och bryggan i Grindas hamn, som just då var smockfull med båtar. Föraren av båten jag var där med, valde att ångra hur snabbt han skulle gå in mot eller backa från bryggan – medan jag var beredd att hoppa. Eller var det jag som velade?
En kort sekund – som kändes jäkligt lång – fanns min tyngdpunkt mellan båten och bryggan (läs: över vattnet) och jag var högst osäker på om jag skulle kunna rädda situationen.

Men hey, en kustskeppardotter med eget förarintyg för båt (sedan 1991) ska väl inte falla överbord? Det kändes fel. På något vant båt-unge-sätt höll jag mig fast på båten, balanserade min tygdpunkt och var evigt tacksam hela kvällen över att jag inte plurrat bland alla semesterfirare. Dessa minnen.

Semesterfirare på en solvarm skärgårdsklippa.När jag kommit hem från Grinda fanns känslan kvar i mig, om att vilja återkomma till den plats som varit så viktig för mig. Miljön. Och jag funderar på olika sätt och lösningar, men jag behöver inte ha ett svar på hur här och nu… huvudsaken är att de gamla minnena väckts. Minnen från en underbar tid och jag vet att jag vill tillbaka till skärgården igenDen jag tappade bort en stund. Men det finns nog en mening med det också.

Tänk, ibland är några av de allra, allra vackraste barndomsminnena som dyker upp i tankarna… relativt oväntat och plötsligt. 

// Kram Linda

Som det bästa av två världar.

I helgen har jag varit på det närmaste en “skolavslutning” jag kan komma för tillfället. Mina kusinbarn som går i Uppsala musikklasser har haft Vårkonsert – och jag var inbjuden. Inte ett öga var torrt, tror jag.

Jag har vuxit upp på vischan utanför Stockholm, nära Arlanda och halvvägs till Uppsala, där jag även har släkt/familj. Det betyder att jag under min barndom och tonår varit ungefär lika mycket i Sveriges största stad (Sthlm), som den fjärde i storleksordningen (Uppsala). Och jag har alltid tyckt att det är något särskilt med Uppsala. Stämningen. Atmosfären. Domkyrkan, Slottsparken, Fyrisån, Ofvandahls… och allt det andra. Jag åker gärna dit och strosar.

Uppsala domkyrkas två torn, mot en klarblå himmel.Vårkonsertens dag bjöd på strålande sol från klarblå himmel och ganska starka vindar på trappan till Universitetsaulan, men de påverkade mig inte så mycket, eftersom jag fick möjlighet att gå in och lyssna på stämsång från barn och ungdomar i sammanlagt sju årskurser…
Till saken hör att jag tycker så mycket om att vara med min släkt i Uppsala, faster och farbror, kusin med fru och deras fina barn – varav den ena är min gudson. Som min utökade familj, om jag får säga det själv. Jag är så glad och tacksam över att jag får chansen att vara med på deras uppträdanden, både vårkonserter och Luciatåg i domkyrkan. För mig betyder det massor. 

Programframsida för Vårkonsert 25 maj 2013.Det vackert målade taket inuti Universitetsaulan, med ljusinsläpp.

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Det brukar – som en bonus – dessutom innebära god mat (med stor hänsyn tagen till mina minst sagt märkliga kostkrav), roliga konversationer, sång och musik, ibland även sällskapsspel och givande samtal in på sena nätter, tills stearinet tar slut i ljusstakarna. Jag tycker väldigt mycket om det och är glad över att få vara delaktig.

Tänk, vad dessa möten ger i form av energi och en känsla sammanhang. Jag blir mer och mer mån om vad jag lägger min dyrbara tid på, var jag vill vara och vem jag vill dela det med. Och när jag vill ha egentid och vara för mig själv, så väljer jag det. Det bästa av två världar.

Eftersom jag valde att tacka ja till erbjudandet att sova kvar över natten, fick vi även en mysig frukost tillsammans med fler givande samtal. Jag fick veta mer om gudsonens gradering inom taekwondo och den sista tentan hans mamma ska lämna in för att bli klar med sin kurs. Ibland känns det som att jag inte vill lämna och gå, även om jag måste. Ibland vill jag stanna där det känns “hemma”… var jag än befinner mig. Jag uppskattar den varma känslan av att känna mig som hemma. 

En vit lampa i ett fönster, bakom en blåblommig gardin.En rosa pelargon med gröna blad, i en terracottafärgad lerkruka.

Flamingoglas, dricksglas med rosa flamingos på.

 

 

 

 

På vägen hem passade jag på att stanna vid IKEA och skaffa lite nya kontorsprylar hem. Och jag som älskar att skrota runt där i sakta mak, utan att jäkta och bara titta runt. På allt. Även flamingoglas. Eftersom jag själv har jobbat på “bygget”, fast i en annan stad, kan jag många av namnen på prylarna utantill men tycker det är kul att se nyheter och sortiment i övrigt. Drömma, möblera och inreda i huvudet. En underbar och inspirerande form av egentid… det gäller att hitta den där den finns. Tiden.

Ett olivträd på en altan.Och ja, sen var det dags och hög tid att fira kära mamma på Mors Dag igår, med kramar, skratt och god mat. (Som en bonus var mormor med, så jag fick även fira Mormors Dag.) Min kära mamma, som alltid  ställer upp på så många sätt för mig, peppar, pushar, hoppas, tror och önskar det bästa för mig. Som hjälper mig med så företaget och min verksamhet. Det räcker inte med en dag för att fira henne som mamma, men jag tar gärna tillfället när det kommer.

Nu hoppas (läs: vet) jag att hon tar god hand om det lilla olivträdet hon fick, så att jag kan få skörda oliver senare i sommar. Att hoppas på olivolja är kanske att ha lite höga förväntningar…? Drömma går ju.

Idag måndag vankas åter möten med klienter på södermalm i Stockholm, efter en underbar Uppsalahelg. Jag har det verkligen toppen som bor mittemellan. Det bästa av två världar.

// Kram Linda

Vacker och viktig vårvinterhelg i Västerås.

Åh, vad jag önskar varenda människa en nära relation och god kontakt med en äldre person. Jag vet, äldre är såklart en definitionsfråga, men runt 75-80 år eller mer…? Det är inte alla som har någon i den åldern i sin närhet.

Min älskade mormor.Jag umgås mycket med min mormor – en varm, godhjärtad och stark kvinna med humor  som jag håller så nära mitt hjärta som en fantastisk god vän. När jag hör henne berätta om sin ungdom och hur roligt de hade i sitt stora ungdomsgäng, som så ofta var ute och dansade, är jag så tacksam. Jag får ju genom henne uppleva ett liv genom 30-, 40-, 50- och 60-tal som jag aldrig har deltagit i… via hennes ord, upplevelser och berättelser. Jag får höra om kläder, musik, vänskap och kärleksfulla möten mellan människor. Det är så fint och värdefullt! 

Många av mina vettigaste, viktigaste och vackraste samtal har jag haft med mina mor- och farföräldrar eller andra äldre i min närhet. Det finns så mycket klokhet, erfarenhet och liv som lever i dem! Bara att få sitta intill och lyssna på upplevelser de haft, kan jag tycka är magiskt. De kan berätta så mycket om sina liv, om en svunnen tid. Om epoker, händelser och upplevelser som aldrig kommer åter – men som kan glädja så många andra ännu idag. Jag lär mig så mycket bara av att lyssna. (Det som Lennart “Hoa-Hoa” Dahlgren en gång så ‘spot on’ kallade för en “utdöende konstart”… jag tycker att han har en poäng där.)

Närbild på Röstrands porslin "Blå blom".Bara att få umgås med en äldre människa, lära sig om deras grundliga kokkonst (den innan take away och mikrovågsugn), vardagar och ta del av deras tankar, är en rikedom för själen. Min själ. Jag trivs med det. Jag är nyfiken och vill veta, i slutänden är det ju var jag kommer ifrån. Mitt arv. Hos mormor äter man på Rörstrands “Blå blom”, det ger maten en fin inramning. Jag tänker att jag borde äta på “finporslin” lite oftare, dricka mitt renade vatten i vinglas på fot och inser att jag rätt frekvent gör det ändå…

Min fina farmor och farfar är borta sedan några år tillbaka och jag saknar dem väldigt mycket. Jag saknar att äta och dricka farmors hemlagade mat, hembakade kakor och hemkokta vinbärssaft. Att se farfar sitta på pallen vid spisen, full-i fan-skratta som bara han kunde och peta i sin pipa. Doften av den. Att få lösa korsord och Melodikrysset tillsammans med dem. Bara att prata. Vara. Det får jag göra i mina minnen. Där tickar ännu väggklockan, som den alltid gjorde där i köket.

Nygräddade småkakor på en bakplåt.Men nu har jag ändå möjlighet att göra jag just detta, med min 84 år unga mormor. Behöver jag ens nämna att den här tiden är guld värd? Med min mat-mormor, som genom hela sitt liv lagat mat från grunden, bakat bröd och kakor och gjort just matlagning till sin specialitet. Hon hjälper mig och ger mig idéer och inspiration till en kommande (?) kokbok, för att kunna hjälpa andra i framtiden. Hon filéar, steker och låter det puttra på spisen. Berättar och lär ut. Visar, skär, rensar och kokar. Jag värderar dessa stunder så högt, jag lär mig och hon får visa det hon gjort genom sitt liv. För henne sitter det i ryggmärgen, det jag försöker att lära mig från början.

Kålpudding, råris, grönsallad och lingonsylt.Och jag anser att  vi (mänskligheten) skulle må bra av att gå tillbaka i tiden, till långkok och grunderna i tillagning av mat, med justering av råvaror eller livsmedel som vi idag belastat våra kroppar lite för mycket med… men grunderna är fortfarande de samma. Kärleken till mat. För växer man upp på 30- och 40-talet med en mamma som säger att “mat ska lagas med kärlek, smör och grädde” – då  blir det så. Jag kan inte äta allting, eftersom jag avstår från vetemjöl, mjölk och socker, men försöker febrilt att hitta mina alternativ och varianter… även om mormor inte alltid greppar vad det ska vara bra för, att liksom hålla på som jag gör. Men hon försöker att sätta sig in i hur jag tänker.

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Mormor och jag spelar mycket kort. Där är det banne mig strid på kniven, för hon tänker aldrig låta mig vinna för att vara snäll – och jag måste kämpa, för att ha en ärlig chans. Det är suverän hjärngymnastik, för oss båda. Vi pratar mycket. Vi löser lite korsord. Skrattar. Lagar mat. Äter den. Och umgås, mest av allt så umgås vi nog.
 Ingen stress, ingen brådska, vi behöver egentligen inte göra någonting.  Eller jo, det är viktigt att följa Dr Phil, Glamour, Postkodmiljonären och Farmen… förstås. Tv-schemat är planerat och tight. Skulle nåt krocka, är hon dock en hejare på videon, så då spelas det ena in medan det andra betraktas. Teknik har aldrig varit så svårt. Inga problem.

En vårbukett med lila tulpaner, i ett fönster.Att nu bli änka för andra gången i livet är nog en tuff upplevelse. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det känns, men jag ser en oerhört stark kvinna framför mig. “Det måste gå”. Ja, och det gör det. Du ger mig en enorm styrka och inspiration, mormor. Om jag blir det minsta som du, kommer det här att bli bra. Jag är så stolt över att dela gener med dig. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag vid 36 års ålder fortfarande får visa leg vid inköp av alkoholfri (!) dryck på Systembolaget. Du har alltid haft en ung röst och sett ung ut, även om du nu klagar på dina rynkor. Det är skrattlinjer, mormor.
Och de är vackra. Du är vacker. Din humor, känsla för ironi och ditt hjärtliga skratt är – underbart.

Tre trisslotter och två Tia-lotterSedan benen inte bär riktigt lika bra – som när vi besökte bingo-lokaler eller drog iväg på bilbingo – är det här med bingospel på nätet en rolig och uppskattad aktivitet. Att kunna chatta lite med andra spelare och göra små smileys: 🙂 😉 😀 Men även det kan bli lite tjatigt i längden, så Triss- och Tialotter är högt uppskattat. Varje lott KAN ju faktiskt vara en vinst…? Jag älskar att ge henne Trisslotter, kan det bli enklare att skänka en annan människa en stunds glädje och spänning? Jag tror inte det.

Bostadsområde med ett träd i förgrunden och ett hus i bakgrunden.…bara tanken på de många äldre stackare som sitter ensamma och sjuka, får mitt hjärta att nästan brista. Tänk om fler av oss kunde gå in och prata med dem, slå ihjäl lite långsam tid och umgås. Vi kan lära av varandra, främst vi av dem. Skulle jag tro. Att inse att allt inte behöver gå så fort, det funkar att leva även utan en iPhone i handen. Det är för mig en värdefull påminnelse. Jag gläds över att kunna hjälpa till lite extra i tvättstugan eller att storhandla på Ica Maxi. Det betyder så mycket för henne.

Vi har en utmätt tid, var och en av oss, och jag tror att det är relationerna i livet som är det centrala. Viktiga. Att aktivt skapa de relationer vi vill vara i. Alla kan inte tycka om alla, men kom ihåg att tala om för dem du tycker om, hur viktiga de verkligen är. Medan du kan.

Närbild på en rosalila blomma, med gröna blad och lila knoppar i balgrunden.Har du någon äldre person i din närhet som du kan föra ett givande samtal med och lära någonting av…? Jag hoppas det, för bådas skull.

// Kram Linda

I mellandagarnas mellanrum.

Mitt i den glittriga pärlraden av mellandagar kan jag lyckligt nog känna mig – lite ledig. Även om verkligen jag älskar mitt jobb, så är det väldigt skönt. Att kunna vara stilla, vila och äta gott. Utan prestation.

En brinnande marschall i snön.Det mesta runt omkring är ändå tyst, lugnt och stilla på grund av julen, förutom de butiker som vill rea ut sina lager. Och eftersom jag känner att jag inte precis behöver köpa så mycket just nu, så njuter jag av att kunna träffa familj och vänner. Bara vara.
Okej, jag ska faktiskt jobba lite grann. Men inte varje dag och inte så mycket… måttfullhet är nåt för mig att “jobba” på, det är jag medveten om. Men, en sak i taget.

Just julaftonens firande blev lite omplanerat bara dagarna strax innan, då jag har en äldre släkting som hamnade på sjukhus hux-flux, så i år har vi sett på Kalle Anka tillsammans i ett litet rum med en säng i mitten. Det var ju inte tänkt så, men det blev en fin upplevelse. Vi var 8 stycken familjemedlemmar som packade med oss mat och julklappar för att kunna fira och umgås med den som inte riktigt kunde komma hem – och det är väl vad julen handlar om, egentligen? Omtanke, gemenskap och värme. Inte bara klappar och konsumtion. Förutom möjligen till barnen.

Batteridriven bordsgran med julklappar under.Naturligtvis åt och firade vi även på “hemmaplan” (utanför sjukhusbesöket), med julmat, julklappar och julgran. Eftersom vi firade jul på en annan plats än planerat, blev det en bordsgran istället för en normalstor sort. Och klapparna låg förstås under… bordet. Var skulle de annars vara, om inte under granen? Inga konstigheter där.

Det slog mig att rätt mycket handlar om att vara flexibel och kunna hantera en förändring i livet – mitt uppe i det, att stå stadigt om än vaja med i vinden som ett grässtrå… Från stund till stund, situation till situation.

Ett hjärta format av repat gröngräs.Så här i mellanrummet mellan jul och nyår känns det rätt för mig att ägna tid åt reflektion, fundera på vad 2012 fört med sig och göra… ett avslut på året.
Vara tacksam för det som varit och summera erfarenheterna vid tröskeln till 2013. Det viktigaste för mig är att lära av det som varit, utan att älta eller grubbla så mycket, som jag gjort förr.

Jag är grymt nyfiken på 2013. Jag är alltid spänd på det nya året när det väl närmar sig, hur ser det ut? Hur kommer det att bli? Men först ska jag träffa fler vänner, vara med på tjejkväll och göra en storröjning hemma – sortera, städa och slänga – sen bör jag vara så redo jag kan vara, för att gå in i ett nytt årtal. Helt klart förväntansfull. Och nyfiken, sa jag det?

Sällskapsspel - På spåret 2Apropå att inte prestera…får jag ångra mig lite där? Jag har spelat “På Spåret 2” i flera timmar i sträck med familj och släkt – JÄKLAR vad roligt det är med frågor och frågesport! Det är ett stående intresse i vår familj. Men plötsligt blev det både prestation, prestige och… problem. Jag har ännu inte varit med i det vinnande laget (ja, jag är den minsta gemensamma nämnaren där) och det är väl lite surt eftersom tävlingsmänniskan i mig brukar slänga sig in i fighten, men jag längtar efter att spela igen! Gärna med min smarta, roliga, galna och imponerande ursprungsfamilj.

…jag ser i mellandagarna även ett inslag på tv4 om att Sverige är sämst i Europa på att behandla benskörhet och hör i radioprogrammet Ring P1 om diskussionen kring äldre människors fallolyckor i hemmet… dessa båda problem är ju ofta sammanlänkade. Och det är intressant att problematiken kring benskörhet tas upp i media. Jag jobbar ofta med de som kalkar ur sina skelett (vilket även jag själv har gjort), för att vända den negativa trenden. För det går och helst ska man börja i tid, eftersom själva nedbrytningen tar sin tid – så behöver uppbyggnaden av skelettet sin tid.

Två koppar kaffe, en svart och en med mjölk.(Och visst är det intressant att vi leder ligan i benskörhet, samtidigt som vi dricker enorma mängder mjölk, som sägs stärka skelettet? Kanske är det inte så märkligt ändå att vi i norden har så hög benskörhet, vi som fikar så mycket med kaffe (koffein), mjölk och vetebröd? I’m just saying… )

Så, efter att ha suttit på sjukhus i julhelgen med en åldrande släkting och eftersom jag jobbar med att återställa näringsbalanser, har jag en omedelbar känsla och en ännu fastare övertygelse än innan. Jag vill hålla mig på mina egna ben så länge det är möjligt, så jag ska fortsätta att vara väldigt mån om min egen näringsstatus för framtiden.

Studiematerial för Funktionsmedicinska Näringsskolan.I min funktionsmedicinska värld kommer begynnande benskörhet som ett resultat av ett skelett som luckras upp, ofta beroende på en försurningsproblematik i kroppen, så jag ska fortsätta ha koll på min kropps pH-värde  och hantera det. (Check på den.)

Äldre människors försämrade syn, som kan leda till risk för fallskador i hemmet, påverkas delvis av brist på B-vitaminer som B2 – vilket kan göra att glaskroppen i ögat stelnar – därför är det viktigt att ha koll på detta värde, så det inte blir brist i onödan… (Check på den.)

QMA, mitt analysverktyg för näringsstatus.Det finns mycket att göra för att undvika dessa problem, många av dem är direkt förknippade med kost och näringsbrister, självklart spelar även  motion och rörelse in samt hur mycket vatten vi dricker och hur vi sover… Det finns iallafall hjälp och stöd att få genom en hälsoundersökning för den som är nyfiken och intresserad. För att boka in en tid eller få veta lite mer, kan du höra av dig till mig via detta kontaktformulär.

Jag önskar dig fortsatt fina mellandagar. Och fina mellanrum.

// Kram Linda

Mitt älskade ursprung.

Jag har haft förmånen att umgås en hel del med min ursprungsfamilj den sista tiden, över en god middag, en film eller bara “hängt”. Ibland ser jag på dem – mamma, pappa och lillebror – i ögonvrån,  när de inte vet att jag betraktar dem.

En vit lilja - min symbol för vår ursprungsfamilj.Och jag kan inte bortse från hur mycket som har hänt oss under alla år – det vi hittills gått igenom tillsammans och hur det format eller färgat oss… Alla dessa glädjeämnen och kriser (ja, särskilt mina) och våra sammankomster genom flyttlass, resor, ledighet och jobb, uppträdanden, barnkalas, fester, båtsemestrar och seglatser, fisketurer, skidresor, högtidshelger, flygturer, begravningar, konfirmationer, bröllop och dop. Det som är – livet.

Vi ungar fick två föräldrar som fick två barn, vilka skulle fogas tillsammans och därmed vara en ursprungsfamilj – genom livet.

En spretig men vacker blomsterbukett av vilda blommor.Att vara en familj handlar väl egentligen om att vilja  välja varandra? Om och om igen? Där möjligheten finns att kunna välja en annan sorts familj – ett alternativ till det ursprung man har. För ens “familj” behöver inte vara av kött och blod, vi kan välja nära vänner som blir familj – andra förebilder än dem vi tilldelats från födseln. För det är något vi ska lära av den resan. Kanske är det just det – att umgås på något sätt. Vilket kan vara särskilt svårt om det är så att vi inte har jättemycket gemensamt.

Jag har inte alltid haft lätt att förstå medlemmarna i min ursprungsfamilj – och de har garanterat många gånger undrat vilken självdestruktiv och avlägsen planet jag kommit ifrån. Som en alien. Men ju djupare jag jobbat med mig själv och försökt  förstå mina egna sidor – desto mer har bitarna fallit på plats, även när det gäller andra. Jag har förstått mer. Och då har de också fått större förståelse för mig, åtminstone känns det så.
Vi är inte bara lika, utan fyra olika individer, var och en med sin inriktning. Sina intressen. Sina ambitioner. Allt har faktiskt inte kretsat kring mig och mina isolerade upplevelser eller känslor… hur kunde jag tro det?

Två händer som kärleksfullt formar ett hjärta med fingrarna.Men dessutom speglar vi oss i varandra, vi är ju människor med samma gener från en gemensam bakgrund, nedärvda beteenden och manér – det är ju oundvikligt. Vilket kan vara både kärleksfullt hedrande och provocerande, beroende på tillfälle, sinnesstämning och specifik händelse.
Har du varit med om känslan…?

Jag är så oerhört glad och tacksam över de tre utvalda jag delar livet med sedan barnsben – tre egensinniga, envisa och starka entreprenörer  som tillsammans har en (så sjuk) humor som gör att vi alla förmodligen framstår som märkliga. Ofta. Men det bjuckar vi på. Jag är stolt, glad och tacksam över den styrka var och en av oss kan uppbringa.Värme, stöd och intensitet. Passion för sina enskilda intressen, men även för gemensamma beröringspunkter. Individualister med förmåga till lagspel.

Min fina lilla stuga i blommande sommarnatur.Pappa, du är den händigaste man jag träffat på, trots förlust av fyra fingrar på ena handen efter en arbetsplatsolycka på 70-talet. Byggingenjören som ändå skapar, spelar golf och kan konstruera vad som helst – av ingenting. Dessutom med en humor och en intelligens som gjort mig bortskämd, för alla karlar är definitivt inte sådana.  Tusen tack pappa, för det fina lilla hus du ritade (efter mina önskemål) och vi byggde tillsammans i mitt paradis. För det kommer jag att vara evigt tacksam.

Genom dig har jag lärt mig om viljestyrka, flexibilitet och att det mesta går att lösa – oavsett hur kört det kan verka. 

Fina yogastudion i Märsta, Saturnus Friskvård.Mamma, du är en av de starkaste kvinnor jag mött. Som efter egen sjukdomsperiod nu lever din dröm som friskvårdare, yogi och massör i sin yogastudio. Som stark och tålmodig hjälper andra människor att må bättre – stå stadigare och uppfylla sina egna drömmar – med ett stort hjärta och genuin värme. Tack för allt du hjälper mig med, för att du ser vad jag har inom mig och kan lyckas med. Och för att du peppar mig när jag själv inte har en aning om hur jag ska orka vidare, men på något sätt ändå gör det ändå.

Du har lärt mig så mycket om inre styrka och inspiration, om mod – att våga trots rädsla – och en positiv inställning till livet.

Vy över svallvågor som dras upp bakom en båt, en solig sommardag.Lillebror, du är en av de roligaste och smartaste personer jag någonsin träffat. Som har en fascinerande kunskap om allt som är av vikt att kunna när det gäller “teknik, data och it”. Dessutom är du beundransvärt street smart. Du har bott och jobbat i Beijing och kommit hem igen, arbetar jorden runt och hänger med höjdare i olika värdsdelar – det är inspirerande att se dig lyckas. Lilla storfiskaren som njuter av båtlivet – det vi delade så många somrar tillsammans som små. Tack för allt du lär mig om mig själv, vi är mer lika än du anar… eller är det just det du gör?

Du lär mig om integritet, gränsdragning och att kunna/våga gå mot strömmen. Att följa hjärtat och leva i kreativitet.

Tack för att just ni är mitt ursprung, för allt det har fört med sig i form av erfarenheter, insikter jag fått och minnen jag vårdar ömt. Jag är glad och tacksam över att göra den här resan tillsammans med er, oavsett vilka människor som passerat in och ut ur våra liv – och kommer att göra det i framtiden. Jag är övertygad om att det finns en djup mening med att det är just vi fyra som hör ihop, via osynliga trådar som vävts ihop, från början i livets väv. Och härifrån fortsätter den resan…

…kom, så går vi. In i framtiden. Vi möter den tillsammans.

// Kram Linda

Det räcker med att en människa tror på dig.

Söndagen den 18 mars är sannerligen ingen vanlig dag, för det är min älskade mormors 83:e födelsedag – hurra, hurra, hurra! <3

Närbild på min fina mormor.Jag vill presentera min mormor, för att hon är så underbar, en av min allra bästa vänner och en av dem som står mig allra närmast i livet. Vi har varit väldigt tighta sedan jag föddes, som hennes första barnbarn. Det är en glädje.

Hon är alltså 80+ och så pigg och rolig – hon har en enorm humor – till och från känner hon sig som 18 år ung. Dessutom har hon en egen Facebookprofil (för att kunna se nya små släktingar utvecklas i bilder och genom videos) och för inte så många år sedan höll vi kontakten via msn messenger. Nyligen ville hon dock sluta skypa med mig, för att jag hade så dålig bild och jobbigt ljud på min webbkamera… så nu rings vi och pratar, som förut.

Sån är hon. Alltid framåt, vill prova, lära sig och förnya. Så inspirerande!

Det har funnits stunder i min barndom och mina tonår då jag (som så många andra unga) inte har kunnat eller velat ty mig till så många i min närhet, men min fina mormor har alltid funnits för mig då – trygg och kärleksfull. Det har hjälpt mig mycket. Hon är en så häftig och färgstark person.

När hon blev änka relativt ung på 80-talet, valde hon i många år att inte ha en relation – trots att hon under alla år uppvaktats av massvis med män. Hon var istället ute och dansade med sina väninnor, eller reste till varmare breddgrader på roliga tjejresor, eller var i sitt eget sällskap. Men karlar valde hon bort. Det signalerade till mitt tonårsjag att man som kvinna inte behöver ha en man för att ha en identitet. (Tyvärr förstod jag inte den signalen just då.)

Närbild på mormor och Anders tätt ihop, skrattandes.Så föll hon till slut för fantastiska Anders och runt 70 år ung förlovade hon sig med honom – jag kan lova att det ingav mig hopp! Att det aldrig är för sent för det man verkligen vill göra. Jag som kan känna mig mossig vid 35 års ålder!

Mormor och jag har träffats ofta under åren och jag har alltid älskat att lyssna på hennes roliga och spännande berättelser från barndomsår och tonår på 1930- och 40-talet, det har berikat mitt liv. Jag känner så stor tacksamhet över vår innerliga relation. Och det vet hon, men jag påminner henne om det så ofta jag kan ändå.

För några år sedan skrev en helt annan person en lapp till mig där det stod:
Det räcker med att en människa tror på dig för att du ska lyckas. Och jag tror på dig, Linda.” Just där och då kunde jag inte ta budskapet till mig, men nu på senare år har jag tänkt på det där. Och hur väl det stämmer. Hur mycket starkare man kan bli när det stormar, genom att det finns någon som tror på en. Som min mormor alltid har gjort.

Jag hoppas att du också har någon i din närhet som tror på dig. Som stärker dig och hjälper dig vidare, tills du känner att du tror på dig själv. Att känna självtillit och förtroende till sig själv är förstås optimalt, men ibland stormar det runtomkring en och då vill man kunna hålla i någon som står stadigt.

Kanske vacklar vi varannan gång, så att vi kan stötta varandra i omgångar.

Mormor med en bukett lila tulpaner i handen.Tack fina, älskade mormor för ditt stöd och din kärlek hittills. Nu fortsätter vi framåt och möter framtiden tillsammans. Med en enkel tulpan – stort glittrande grattis till en underbar pingla på födelsedagen!
Jag älskar dig! <3

// Kram Linda

Min hälsa är viktigast av allt…

Oj, vad tiden rusar iväg! Den senaste veckan har jag flyttat – tömt hemmet, tagit mitt pick och pack tvärs över stan – och det finns ju alltid tusen saker att pyssla med när man ska flytta, hur noga det än planeras. Inte sant? Dag och natt.

Bild på ett tömt och tomt kylskåp.Jag har varit väldigt strukturerad inför och packat lite i taget under flera veckor, ändå var jag inte helt i fas när flyttlassen gick… och det fick mig att fundera. För jag märkte tydligt, när jag hade så fullt upp, att jag halkade efter med min egen hälsa. Bit för bit… både kosthållning och avslappning.

Jag tappade balansen, kan man säga. Och jag känner hur lätt det är att trampa lite vid sidan av stigen jag börjat trampa upp… på grund av trötthet, (o)vanor, tidsbrist, sömnbrist – allt som går att “skylla” på. Även om jag nu vet hur jag ska göra för att komma tillbaka i fas, så finns inte alltid entusiasmen och orken, det är jag förstås medveten om.

Men effekten kommer numera som ett snabbt brev på posten, så det går inte att ljuga för mig själv längre. När jag kommer i säng för sent eller sover för få timmar… då kommer hungern. Hormonbalansen blir knas och jag äter lätt för mycket för ofta, för sent på kvällen och mår då inte särskilt bra på morgonen efter. Känner mig “bakis” av sömnbrist och fel mat på fel tider. Plus en surrande och malande mental stress.

Allt blir liksom tyngre och stressigare – inuti. Så upplever jag det.

Och då handlar det ju inte ens om några större problem i mitt fall – snarare en lätt obalans. Det får mig att känna ännu mer att min hälsa är viktigast av allt. För om jag inte mår bra orkar jag inte heller med andra människor på samma sätt som när jag mår bra. Jag vill ha roligt, kunna och vilja umgås med andra människor och känna inre lugn och ro.

Röda linser i en glasburk med klart vatten.Nu har jag, tack vare praktisk flytthjälp av min underbara familj, börjat kommit i ordning och landar så sakta i min nya tillvaro. Jag skapar nya rutiner, såsom blötläggning och långkok (tack och lov), vilket i sig minimerar risken att jag äter-det-som-finns-närmast-tillhands och sen känner mig “bakis”, svullen och trött.

Det är såklart mitt eget ansvar att styra upp den här skutan igen. Ingen annan kan eller kommer att göra det åt mig. Men det gäller att ha en planering klar som sedan bara är att följa, för att det ska bli så lätt som möjligt. Det var den jag inte riktigt hade klar… kan man säga. Så här i efterhand.

Närbild på yogi i lätt meditationsställning, med handen i gyan mudra (tumme mot pekfinger), yogamatta och ljuslyktor med tända ljus.Jag är åter tillbaka i yogans lugna värld – på grund av sena nätter i flyttlådor och tidiga morgnars stök – har även den fått stryka på foten. Vilket i sin tur ledde till en ännu större mental stress och… hunger. Så jag hittade snabbt en röd tråd. För även om jag vinglar lite fram å tillbaka, vet jag hur jag ganska snabbt hittar balansen igen – det är skönt!

Dessutom har jag varit dålig på att dricka vatten om dagarna (det känns som jag gjort alla fel i boken?), så det tar jag också igen och känner mig mycket piggare.

Efter flytten föll det sig helt naturligt så att det var sportlovshelg  – och då dök en kär tradition upp i min “ursprungsfamilj”. Korvgrillning i skogen! Vi har grillat korv i skogen (eller på föräldrarnas altan om det är svinkallt eller dåligt väder) i stort sett varje sportlov sedan barnsben. Och det är en plats att hämta energi på, tillsammans med dem.

Vi brukar åka till platsen där farmor och farfars sommarstuga varit placerad, gå upp i skogen och grilla korv. Stugan är tyvärr riven sedan länge och bara det känns i hjärtat – det var där vi fick springa och leka på somrarna som barn, på grusgångar, gräsmattor och i gungställningen. Vi plockade päron, äpplen och plommon direkt från träden, vinbär i vitt, rött och svart, söta ärtskidor, hallon från buskarna i grönsakslandet, morötter och potatis ur jorden. Så fick vi hemgjort saft på vinbär, hallon eller jordgubbar. Ljuvligt.

Idag är dessa upplevelser ett minne blott, men de lever kvar i mig. Särskilt när vi befinner oss i närheten.

Underbar skogsglänta med snö på marken och solstrålar som faller in mellan trädstammarna.Denna soliga och gnistrande söndag var det mamma, pappa, bror och jag som fann en ljuvlig skogsglänta att vara i. Brodern täljde till ett par pinnar att grilla korven på (och såg till att det var redan avlidna träd, för att inte förstöra eller skada något levande) mamma fixade med maten och pappa gjorde en eld – ungefär så.

Det är nåt visst med att äta ute i naturen.  Det smakar så mycket…mer?

Dessutom hade min fina pappa ansträngt sig och köpt de sorters korv som skulle kunna passa oss alla – jag äter ju till exempel inte längre gris/fläskkött.  Korvarna skulle innehålla så få tillsatser och så stor mängd kött som möjligt – på Coop hittade han både hjort-, nöt- och kalkonkorv som vi delade på. Gott i kylan! Tack pappa.

Närbild på en öppen eld, vars rödgula lågor slickar de torra träbitarna.Så – efter en energikrävande flytt och en energigivande grillning i skogen är jag tillbaka igen.

Nu har sömnen hög prioritet – den lagar det mesta.

Hoppas att du har det gott och mår bra – det är du nämligen värd!

// Kram Linda