Category Archives: Kärlek

– Om kärlek i alla färger, former och storlekar som finns. –

Älskade vän.

Idag skulle du ha fyllt 42. Och vi sågs senast när du var 35. Tiden går, fina du. Jag saknar dig såklart, vissa stunder mer än andra. Mycket mer, även om jag längtar efter att få träffa dig mest hela tiden. Min kusin fyllde jämt i måndags och honom kunde jag fira… det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ett tillfälle när saknaden efter dig kändes lite (läs: mycket) extra, var på Guns N’Roses konsert i somras. Du är/var så mycket Guns N’Roses för mig. Och vi lyssnade ju så ofta på dem och sjöng. Vi sjöng ju jämt, till det mesta. “I used to love her”, “November rain”, “Paradise City” och inte minst”Patience”…
De var ju våra verkligen tonår.

Under en av de kanske mer otippade låtarna – “Yesterday” – var det som om jag hörde dig. Som om du var där. Det slog mig med all kraft. En saknad som gör sig påmind och ändå en närvaro som är så stark. Även om det har gått så pass lång tid. “Igår.”  Konstigt, det där, hur det slungar en tillbaka i tiden.

Vår skoltid, när vi sov över hos varandra, hur vi mötte vuxenvärlden, hur du åkte till USA, när du födde dina barn, din sjukdomstid och vårt allra sista möte…

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Det är något med musik och harmonier som har en förmåga att gå rakt in i hjärtat och öppna upp känslominnen, oavsett hur långt borta de är i tid. Plötsligt känns de återigen så aktuella, så där brännande och berörande – även om det är länge sedan det var på tapeten. Sedan minnena skapades.

Du lär mig ännu så mycket om livet. Hur jag tänker, känner och reagerar. För idag kan jag stanna upp och reflektera, en lång tid i livet sprang jag bara för fullt. Över vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag kan välja bort. Och prioritera. Tänk, att du är så närvarande i mitt liv.

Men en sak känns väldigt märklig. Det har snart gått sju år sedan du gick bort. Och det sägs att alla våra celler i kroppen förnyas på sju år, vilket innebär att jag snart är en annan person än när du gick härifrån. Det är en insikt som känns både sorglig och… lugnande? Ja, jag tror det. Även lugnande.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För mycket har faktiskt hänt. Jag HAR blivit en annan person, genom många transformerande och utvecklande processer. Jag valde ju till slut att se in i de mörkaste vrårna och dra fram det som inte längre passade in i mitt liv, ut i ljuset. Sådana mönster och beteenden från förr som jag själv ville bli fri ifrån. Bearbeta och förändra. Så nu är jag en annan… men på sätt och vis mer mig själv. Konstigt, det där.

Och vi kan liksom inte prata om det, heller. Jag kan tycka att sju år är en lång tid. Sju svåra år. Å andra sidan känns det som vi sågs för inte så länge sedan alls. Tiden är jättekonstig så. Men jag hoppas och tror att du är någonstans bredvid mig, att det är därför du känns så nära. Även i tid.

Man kan filosofera hur länge som helst kring det här, i alla fall jag. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller skriva. Mer än att jag är så oändligt glad att jag mötte dig som åttaåring och för de dryga 25 år vi fick tillsammans.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Snälla du, fortsätt att gå vid min sida och var hos mig medan jag lägger min tid och energi här på att vara med dem jag tycker om – i det här livet. Och att visar dem hur mycket jag uppskattar att de faktiskt finns för mig och jag för dem. För tiden går fort…
…men du har lärt mig att ta vara på den.

Tack för det. 

// Kärlek, Linda

En gudmors bekännelser.

Det sägs att man ser på barnen hur tiden går och i mitt fall ser jag det på dig, min fina och kloka gudson. Jag skrev för två år sedan om hur lyckligt lottad jag är som får vara så delaktig i ditt liv och lära känna dig och din syster, men det känns mer som en kvart sedan… hur är det ens möjligt? Nu är du 16 år. Och lång.

Bara det gör att jag vill fånga tiden ännu mer. Varje stund.

I helgen hade vi ett awesome “going away”-party för dig, då du reser till USA för ett utbytesår – imorgon. Dina föräldrar är verkligen något särskilt, det är ofta extra allt i det de gör. På ett bra sätt, that is. Med amerikanskt tema på mat och dryck, som när din fina syster gjorde samma resa för tre år sedan. Så detaljerat och roligt, gott och intressant. Man blir mätt också. (“…vi hade inte behövt grunda med McDonald’s innan” 😉 )

Det var en fin stund med släkt och familj, vi är alla så glada för din skull även om jag kommer att sakna dig under det kommande året, såklart. 

Du är så otroligt varm, omtänksam och har alltid varit så godhjärtad, Fredrik. Ända sedan du var liten har du varit så tacksam och glad för presenter, för att vi har umgåtts och för att jag har varit med på era Luciatåg och andra uppträdanden (inte minst med Uppsala Musikklasser), det är fina egenskaper. När det egentligen borde vara jag som skulle tacka. För att jag har fått vara med.

Du är en så fin ung man och det ska bli roligt att se din framtid. (Gudmor ska försöka vara en smidig skugga, don’t ya worry). Och igen, säg bara till om det är något jag kan göra för dig i livet. Jag ser det som min roll att finnas där, även om jag vet, ser och förstår att du klarar dig alldeles utmärkt utan mig…

…så kanske vi kan stryka ett streck över de där två (!) första födelsedagarna jag dessvärre missade – du vet, jag var runt 25 och hade så mycket att tänka på då – för en del av det har jag väl ändå lyckats hämta hem? Jag hoppas det. Det var en av de värsta känslorna jag haft, särskilt andra gången, när jag verkligen fick lägga manken till och komma ihåg rätt födelsedag. Hemska tanke.

Nu hinner du fylla 17 år i USA, men till 18-årsdagen är du hemma igen. Då ska jag leta fram och ge dig nyckeln med det vita bandet (undrar om jag har ett bra inflytande på dig över huvud taget?), om skåpet finns kvar från din dopdag. Jag har iallafall nyckeln kvar (det trodde nog ingen, allra minst jag).

Jag önskar dig verkligen the time of your life. Det finns inget tvivel om att din värdfamilj kommer att uppskatta att ha dig hos dem, att dina fyra värdsyskon kommer att avguda dig och att hunden kommer att veta vilken djurvän du är.

En fin sak i sammanhanget är att du kommer att bo i samma del av USA som min kära vän Therese, när hon åkte dit för att jobba som au pair för över 20 (!) år sedan. Hon finns tyvärr inte kvar hos oss längre, men jag kan inte låta bli att känna att en cirkel sluts. Ändå. Jag är övertygad om att hon ler i sin himmel åt att du Fredrik – hon tyckte det var roligt att du hade samma namn som hennes man – åker just dit.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag är så glad för din skull, unge man. Lev livet och njut. Och även om du inte är här hos oss fysiskt, så finns du i mitt tills vi ses igen.

// Kram från gudmor Linda

Långt ifrån men ändå så nära.

Jag hoppas att du hade en fin påskledighet, det hade jag. Med flera dagars sammanhängande ledighet, tillsammans med människor som jag tycker mycket om och inte har sett på länge. I en annan vardag (läs: helg) än min egen. På en helt annat plats.

Och det är en ynnest att ha det i sitt liv, det är kanske inte alla förunnat. Många tycks uppleva ett tvång att behöva umgås, med familj som kommer på köpet och kanske även med vissa vänner. Man passar inte alltid så bra ihop. Sedan finns det de vi själva väljer. Som fyller en så stor och viktig funktion i ens liv.

Det är intressant, det där. Att man kan bo långt ifrån varandra och ändå känna som att man är nära. Idag finns det ju telefoner och videosamtal i var och varannan ficka, det för oss ju närmare varandra det med. Men även om det är lätt att upprätthålla en kontakt idag, finns det inget som slår möjligheten i att faktiskt fysiskt träffas. I dessa tider upplever jag det som allt viktigare.

Att få spendera tid tillsammans. Och prata. Spela sällskapsspel. Äta gott. Skratta högt. Se på tv. Bara vara i ett lagom lugnt tempo. Sova. Sjunga högt. Samtala med barnen som har blivit så stora så fort. Ett fint sätt att spendera sin ledighet på – med andra man tycker om.

Kanske har du känt det någon gång, att det finns de man upplever en ögonblicklig koppling till, fastän man aldrig har setts förut. Ändå känns det så. På samma sätt kan man oförklarligt vilja undvika andra personer, även om det inte finns en logisk anledning. Det är bara en känsla. Att känna den kopplingen är häftigt.

Och det konstiga är att tiden går så fort. Liksom mest swishar förbi. Ändå hinner man med så mycket, som att gå på en hockeymatch som betyder massor. För så många. Känslan i arenan av laganda, stöd och support. Det var en otroligt skön energi. Och en vinst som gjorde stämningen ännu mer magisk.

Sedan tillbaka till verkligheten igen. Med nya perspektiv, nya insikter. Jag tycker inte att jag behöver åka så långt eller vara borta särskilt länge för att komma hem och se saker på ett annat sätt. Men det är nyttigt. Att kliva ur de där vardagliga hjulspåren och se annat, det är så lätt att det bara maler på annars.

Upplevelserna och minnena finns ju kvar efter att ledigheten är slut. Smaken av maten går ännu att förnimma, skratten och samtalen. Bilderna som fyller telefonen går att titta igenom igen och igen. Den där jobbiga känslan när man har buggat inför andra, fastän man inte kan och egentligen inte vågade. Men gjorde det ändå. Sånt man minns. Tack Tiina, Dennis, Marita, Åke, ungarna och ni andra för en fin påsk. Vi ses snart igen.

Jag hoppas att du har haft en fin ledighet och nu njuter av att ljuset kommer allt mer. Det är april; därför kallas det aprilväder när det växlar mellan snöblandat regn och sol. Det är samma sak varje år. Men snart är sommaren här, ska du se.

// Kram Linda

När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

“Det är omtanken som räknas.”

Alltså, kidsen av idag. Ibland undrar man hur ungdomar fungerar (läs: tänker), sedan kommer jag på att hjärnan har vuxit klart först vid 25 års ålder (jo, så är det) och så minns man hur det vara att själv vara ung. Då känns de plötsligt väldigt sofistikerade och socialt kompetenta i jämförelse.

Kärleken övervinner allt.Skämt åsido, jag har med nyfikenhet (men även med beundran och ibland fasa) betraktat yngre generationer – särskilt på arbetsplatser – och sett hur vi skiljer oss åt, beroende på hur vi har blivit uppfostrade. Vilken generation det var som tog hand om oss, kanske. Men bara om det skulle man kunna skriva en hel uppsats, så det lämnar jag gärna.

Dock anser jag mig ha erfarenhet av detta; ungdomar som “inte orkar” jobba. Som har de märkligaste anledningar till varför de inte dyker upp och jag drar mig till minnes hur jag själv har jobbat i mina dagar, trots feber och svåra förkylningar, tappad röst och hosta… om det sedan var bra eller dåligt tvistar förmodligen de lärde ännu om. Troligen rätt dåligt. Idag gör jag INTE på samma sätt, men jag har en hög ansvarskänsla och vill sköta mitt jobb.

Faktum är att vårt samhälle behöver att vi jobbar, oavsett om vi vill eller inte. Vi måste göra tråkiga saker ibland, för att vår levnadsstandard, vårt land, våra liv kräver det. Punkt. Det är nog inte odelat bra att få allt serverat, servat och sopat (läs: curlat), även om omtanke och kärlek är en livsnödvändig krydda i livet. Var det diplomatiskt nog?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men. Det finns ju så oerhört många välartade människor som råkar vara ungdomar, det är det ju inget snack om. Jag ser det på nära håll i mina vänners barn och inte minst i min gudson och hans syster, det glädjer och ger hopp för framtiden. Jag menar, som vi sade en tjejkväll för inte så länge sedan, det är ju de yngre generationerna nu som ska ta hand om oss i framtiden… så det känns skönt med en positiv känsla, inte sant?

Fast det är långt dit ännu och härom dagen upplevde jag något som gjorde mig genuint varm i hjärtat. Det är viktigt i tider av näthat och så sjuka åsikter att man baxnar, att kunna öppna ögonen och se omkring sig. Inte alltid hålla blicken fäst vid en skärm eller hörlurar i öronen, vi har inte råd att inte tappa bort den sociala biten och relationer.

Jag gick och handlade en sen kväll efter en yogaklass, inför sluttampen på min matbok nummer 4 och skulle testbaka ett recept ännu en gång dagen efter. På frukt- och gröntavdelningen lade jag märke till en ung tjej (oklart om hon jobbade i butiken och hade slutat för kvällen) som med ett leende sade högt: “Har du inte kommit längre…?” till en man intill mig. Han svarade något (oklart) och hon gick fram till en hög med gröna äpplen för att, av misstag, riva ner några på golvet. Jag tänkte ingenting just då, bara lade märke till henne.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag handlade klart och gick till kassan. Där satt en kille och en tjej i 18-årdåldern (?) i varsin kassa, jag betalade och småpratade lite. Sen hörde vi hur en kvinna i förbutiken frågade en kund om han vill ha hjälp med något. Eftersom det var snudd på tomt på kunder, hörde jag dem och förstod att han bad om hjälp eftersom han var synskadad. Det var en liten man, möjligen pensionär, med keps. Plötsligt stod den unga tjejen från äppelraset intill honom och erbjöd sin hjälp, en arm att leda honom.

“Det är helt okej, jag har ändå inte bråttom” sade hon. “Min buss går om… 18 minuter.” Han vände sig mot henne, gjorde en ansats att öka takten och sade “Oj, då ska jag skynda mig.” Hon förklarade att det inte var någon stress och ledde honom försiktigt framåt.

Både jag och de två ungdomarna i kassan såg dem och tjejen kommenterade att han fick hjälp. “Jag blir så glad av att se människor hjälpa till” sade hon. Ja det är fint, nickade jag mot henne. Killen sade något om att hon jobbar där och att det kanske inte var lika “fint” då, kanske syftade han på att hon kände sig tvungen att hjälpa till. Fast hon gjorde ju ändå en insats.

hjarta-i-djup-sno“Det spelar ingen roll” sade tjejen. “Det är omtanken som räknas. Jag hade också gjort det.” Jag då, som kan bli rörd för nästan ingenting fick blinka bort några brännande tårar och klumpen i halsen, det bara kom. På vägen hem funderade jag på det jag just hört, jag var tacksam över att jag trots viss tvekan gått iväg så sent för att ha ingredienser till morgonen efter, för vad jag fick se och höra.

Det finns så mycket kärlek i oss människor, unga och medelålders och gamla. Det är så oändligt fint när det kommer fram, när vi väljer att hjälpa varandra. Det krävs ju – i ärlighetens namn – inga större studieskulder för att hata på nätet, det vet vi alla. Men att visa omtanke, vänlighet och empati kräver mod och kärlek. Vi har det inom oss, vad vill vi prioritera?

I tider där pojkar inte får vara Lucia utan att det blir en hatstorm (vad är det som händer?), finns det ändå så många som står emot och sprider ljuset. Det är vi alla ansvariga för att göra. Tillsammans skapar vi det samhälle som just nu ser ut att ha hamnat lite på kant, så här var det inte för ett par år sedan…? Man kan ha en massa åsikter om vad som sker i världen, men hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att vara och agera – det är var och en ansvarig för till slut.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Ljuset är ju det som kan driva mörkret på flykt. Jag kan rada upp en massa floskler och klyschor här, men ska sansa mig… en som dock är suverän, är att “ingen kan göra allt men alla kan göra något”. I vardagen. Led en synskadad framåt, tacka för den hjälp du får och behandla människor med respekt. Svara vänligt, behandla andra som du vill bli behandlad själv. Sunt förnuft, egentligen.

Jag har med mig orden från den unga kloka tjejen i kassan, de som fortfarande ekar i mitt huvud. För att det är så sant.

“Det är omtanken som räknas.” 

// Kram Linda

Presenter till pappa i Prag.

Åh, när man fyller 65 år ska man firas rejält efter ett långt arbetsliv och en möjlig pension i annalkande. Min pappa har just fyllt 65 år, men jag skriver “möjlig” för att jag inte tror att han är riktigt klar ännu. Han är bra på sitt jobb, den här byggnadsingenjören. Men firas ska man förstås. Och det finns alltid något att fira!

husfasader-pragI november för 5 år sedan, när pappa fyllde 60 år, så åkte vi i familjen till Teneriffa på en gemensam resa till solen. Nu gjorde vi en Prag-resa över fyra dagar och hade det mysigt. Vilken fin stad! Ingen av oss hade varit där tidigare, min tanke inför var – som så många andra gånger – “vad kommer det finnas för mig att äta…?” Lite väl mycket, skulle det visa sig. 😉 (Herre min skapare, så mycket mat.)

Men mina tankar kretsade främst kring gluten, som jag skyr så mycket jag bara kan. Får jag i mig det av misstag så kan jag inte göra så mycket, men jag vill ju undvika det. Mycket gluten i form av bröd, hur skulle jag hantera det? Vilken sorts frukost på hotellet? Vad kunde jag ta med själv? Vad skulle man kunna köpa i butiker där? Jag pusslar ju i skrivande stund med en fjärde matbok som har inriktning på “Picknick och resa” så tankarna rör sig i det området.

Därför, döm om min förvåning och tacksamhet när jag kunna känna “vilket härligt land!” Att det skulle kunna vara lätt att vara på besök, att det fanns alternativ och att mina medhavda “nödlösningar” som nötter och avokados låg kvar i väskan – men det är aldrig fel att ha med några sådana ändå.

allergener-pragDet var roligt att se restauranger ha sånt fokus på allergener och dessutom tydlig information om detta, särskilt eftersom jag (så gott som) alltid ställer frågan “is there any gluten in it…?” På ett av dessa ställen låg en lista framme på allergener, där varje siffra fanns återgiven i menyn. Jag tror att det främst var jag i min familj som hörde änglakörer, om man ska vara ärlig, men jäklar så mycket lättare det blir! Enkelt.

Förmodligen är det så många flera generellt som väljer bort allergener (som tex gluten, mejeriprodukter från ko, soja, skaldjur, jordnötter och så vidare) för att man har upptäckt att man mår så mycket bättre utan vissa saker – såvida man inte får direkt andnöd, då är det ju galet viktigt att undvika.

mat-i-prag-2016

Till frukost på hotellet fanns det rikligt med gluten, men det gick att välja kokt ägg, grönsaker och lite annat istället. Jag ska vara helt ärlig med att jag inte helt uteslöt mejeriprodukter (läs: yoghurt) och sockerarter, vilket jag borde ha gjort, men det fanns mycket annat att välja på ändå. Det går om man vill.

glutenfri-restaurang-pragVi hittade dessutom en italiensk helt glutenfri (!) restaurang – även när det gällde pasta. Min familj ville gärna prova på att äta helt glutenfritt en lunch – inklusive bröd och öl – och det var både fint och gott! Mycket uppskattat. Restaurangen heter Alriso och jag rekommenderar den gärna. De hade till och med en glutenfri Tiramisu (!) som jag valde att prova – trots mejeriprodukter och socker – som dagens 65-årstårta. Ibland får man välja sin “strider”, men så länge de är glutenfria… så, ja tack.

Det kändes så positivt, vi var alla mätta och belåtna efter måltiden – någon något förundrade över att en pasta kunde vara så god ändå och någon ville se om samma öl gick att beställa hemifrån…? Roligt att det kan vara så bra.

Vi avverkade många mil (?) genom att promenera hela dagarna, så det var väl helt okej att äta mycket. Karlsbron, borgen på höjden, kyrkor, synagogor och judiska kyrkogården, alla dessa vackra små gränder och stora affärsgator. Vi har vandrat över tusentals kullerstenar och sett ut över hela staden från det höga tornet vid det gamla torget av Prag… då måste man ju äta också! 😉

blommor-och-ljus-pragSom final på födelsedagsfirandet, besökte vi även en fine dining-restaurang Svatá Kláraen bit utanför Prag  – i en  naturlig grotta. Vilken fin upplevelse! Varenda detalj var genomtänkt, servicen i toppklass och vi fick sitta intill en öppen brasa. Det var en hög mysfaktor och ett värdigt firande. Även de kunde trolla fram glutenfria alternativ, som bröd till en skaldjurscocktail och i efterrätten, trots att vi hade glömt att meddela att vi faktiskt var några som önskade glutenfritt…

Summa summarum? En fin resa och bra dagar tillsammans med familjen. God mat, många mil i benen, upplevelser och minnen för livet. Jag är tacksam för allt nämnt ovan och för att det var så pass lätt att äta i en stad som Prag…

Namaste och tack, för allt. 

// Kram Linda

Saker som sagts och gjorts. Eller inte.

Hej vännen. Jag brukar skriva till dig den här tiden på året efter som det är nu din födelsedag infaller…. eller jag har gjort sedan du lämnande oss, men nu i år kände jag att jag inte hade något att säga. Så jag avstod först. Jag tycker att det är skönt att vara tyst när jag inte har något jag verkligen vill säga.

Solen strålar från en blå vårhimmel.Luften är fri men samtidigt så dyrbar. Jag vill inte fylla den med tomt pladder, bara för att skriva om något, även om vissa av mina texter säkert kan passera för sådana om man frågar andra. Men hur som helst. Jag kom på att jag visst hade något att säga dig. Något som skaver i mig.

Du har inte funnits här på fem år nu, snart blir det sex. Var den tiden har tagit vägen orkar jag knappt reflektera över – en dag här, en annan dag borta. Och ju äldre jag blir, ju mer livserfarenhet jag samlar på mig… desto svårare blir vissa saker. Ur ett annat perspektiv än det man hade då. En massa nya insikter radar liksom upp sig.

Tiden har gått. Saker och ting har förändrats. Jag har förändrats. Jag ser saker och ting i ett nytt ljus, på ett nytt sätt, även om det var som det var då. Och det som smärtar mig ibland, är de saker jag inte gjorde och sade när jag hade möjligheten.  Är det tomheten och tystnaden som får en att märka sånt…?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag saknar dig ännu, men det behöver jag inte ens skriva. Tänker på dig. Pratar med dig ibland. Önskar att jag kunde be om ursäkt för vissa saker jag har insett idag. Saker jag har sagt och gjort, fast jag önskar att det inte varit så. Saker när vi var små, när vi blev äldre och när du blev sjuk… men det går ju lik förbaskat inte att göra ogjort.

Du var så enkel att vara med. Chosefri. Jag vet att du (förmodligen) skulle utbrista “Men, lägg av!?” om du stod framför mig och hörde hur jag tänker, men det är kanske vad det handlar om att vara människa. Att reflektera över sina handlingar. Vad man sade, hur man gjorde det och – varför? Du skulle kanske inte förstå vad jag menar här, men vissa saker fastnar. Som när du gav mig beskedet om din sjukdom. Jag kunde nog ha tagit emot det på ett annat sätt, känner jag så här efteråt. Även om jag gjorde mitt bästa då. Förlåt.

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Och jag vet, det tjänar ingenting till att älta. Det blev som det blev, för att det är som det skulle vara. Kanske. Men när jag först tänkte att jag inte hade något att säga dig, kom jag på att det har jag ju visst. Jag vill be dig om ursäkt för allt det jag inte såg, förstod eller sade genom livet. För den gråt som var opassande, min tystnad, de skratt som kanske störde och min tjurighet. När jag inte visste hur jag skulle göra eller vara. Det där svåra med att vara människa.

Det är inte alltid lätt att göra rätt, om man säger så.

Någonstans så tror jag ändå att du förstår precis. Men det känns viktigt att få förmedla mig just nu, om det så är rakt ut i Universum. Jag kan ju för tusan inte nå dig på annat sätt, än att vara nära dig i tanken. Känslan. Ibland känns du extra nära i hjärtat. Du är saknad av så oerhört många här och kanske tänker vi lite extra på hur vi kan vara mot varandra just nu. Jag gör det. Visdomen kommer med åren, right…?

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Jag vill återigen och på djupet tacka för alla år vi fick ihop. Du var en så stor och viktig del av mitt liv. Och du är det än idag. Jag saknar att jag aldrig kan “återuppleva” våra USA-minnen med dig, inte heller utan dig, tyvärr. Det är inte detsamma att prata med andra om vår resa. Det kommer för alltid att vara “vår sak”. Men så får det vara, det var kanske menat så…?

Må så gott där du är, kära vän.

// Stor kram, Linda

Jag beklagar din förlust.

Åh, livet. Min nära vän fick för någon vecka sedan veta att hennes nära vän inte har lång tid kvar att leva. Mitt i sommarvärmen blev det alldeles isande kallt. Det kom förstås som en chock att  läget var så mycket sämre än de hade trott, även om de kanske kände på sig att det var rätt illa.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Med en snabb utveckling av sjukdomen och spridning ut i kroppen, hade så många organ påverkats. Och även om ingen riktigt vet eller bör säga hur lång tid någon annan har kvar att leva, verkar det handla om veckor… Veckor. Vad gör man när man fruktar att det bara är veckor kvar?

Hur gör man när tiden är så utmätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag gick in i någon sorts “umgänges-mood” när min vän blev sjuk. Ville ses så mycket som möjligt, utan att vara för påflugen för någon av oss, samtala och bara vara. Som tur var kunde jag styra min tid och mina dagar extra mycket just då, något jag alltid kommer att vara tacksam över. Vi pratade inte så mycket om döden – utan om livet. Det var inte så deppiga samtal, just. Men det VAR samtal.

vår, knoppar i motljusOch när jag tänker på det nu, kunde det mycket väl ha blivit precis tvärtom egentligen. Tystnad. En osäkerhet; vad säger man? Vad tusan passar i en sån situation? Kanske ingenting, men mest troligt allt. Tricket då var att vara “precis som vanligt” i en ovanlig situation. Jag ville för allt i världen inte zooma ut och försvinna. Jag kunde inte det. Även om det kanske kan vara lockande ibland att vika undan med blicken och sticka huvudet allt längre ner i sanden. Tvinga undan sorgen för att slippa känna.

Vi fick dessvärre inte så många veckor när hon blev sämre, men det är ovärdeliga dagar och minnen, sådana samtal som jag önskar att vi kunde ha idag.

Min nära vän, som nu är på väg att förlora sin vän, är likadan. Hon vill umgås och prata. Skapa minnen. Men framförallt visa medmänsklighet och kärlek. Inte prata om döden – om man inte vill – utan ge av sin tid. Medan den finns.

Dimma och dis, men ett ljus som bryter igenom.“- Jag beklagar sorgen”, brukar man säga till anhöriga när någon har gått ur tiden. För att det är den spontana reaktionen, såklart. Men jag läste någonstans (var minns jag inte) att formuleringen “jag beklagar din förlust” kan vara mer passande i det sammanhanget. I’m so sorry for your loss.

Naturligtvis är en förlust även en sorg, men den visar ju också att vi har ÄLSKAT – och det vill vi ju inte vara utan. Kärleken. Det betyder inte att vi inte kan sörja, tvärtom. Sorg kan komma som en följd av att våga älska med ett öppet hjärta. Så även sorgen har sin rättmätiga plats, även om den är smärtsam och kan kännas bottenlöst djup. Så ser ju livet ut.

En gulrosa ros, symbol för färg.Men förlusten kan verkligen beklagas. Tomheten efter en person som kan ha varit självklar så länge men inte längre finns där. Som inte kan svara, berätta, umgås och ge råd. Tystnaden som skär i i öronen, längtan efter kloka ord. Närheten. Kramarna. Saknaden efter en uppenbarelse. En stor förlust.

En förlust som följer med, som en skugga man försöker lära sig att leva sida vid sida med. Även om det skaver och aldrig känns bekvämt. Det är en del av livet. Det här är något vi levande måste lära oss att hantera, att leva med dem vi har omkring oss medan vi har möjligheten. Ta vara på den tid vi har och göra det bästa av det. Att våga älska fullt ut, även om det kan innebära sorg senare.

Att låta sorgen ta sin plats, är också att låta tårarna finnas. Eller som jag tolkar gruppen Kents formulering i den magiska “Mannen i den vita hatten“, att tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.

“Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser”

Ja, vad vet jag? Men kanske är det en del av vad livet handlar om…?

Att leva medan vi kan. 

// Kram Linda

Greetings from Greece. ♥

Ah, en tidig semestervecka. Så ljuvligt. En möjlighet att kunna skapa distans till sin livssituation och börja se saker från ett annat håll, ur ett lite annat perspektiv. Det sägs ju att det är när vi är sommarlediga som vi får tid att tänka, känna och reflektera. På gott och ont. Annars rullar vardagen på och det är lätt att det kan kännas “samma lika”… om och om igen i ekorrhjulet. Aaaandaaaas.

Regnränder på en glasruta.Sommarens semesterveckor kan vara det man längtar efter hela året. Som en förlösande ledighet efter många veckors slit i mörker, så att det gärna kan bli lite väl höga förväntningar på vädret (annars jäklar…) och så har jag också känt förr om åren. Idag är jag oändligt tacksam över att kunna jobba med något som liknar en hobby och åtminstone är ett intresse. Så en ledighet inte lika befriande nu, men absolut härlig. Förstås.

När jag fyllde 40 i våras, fick jag en gudomlig present av min fina kusin och hans lika fina fru. En resa till Grekland. I juni. Redan då kändes det förstås härligt, men overkligt (det är lurigt att tänka sig in i den värmen och lugnet i april) och ju närmare vi har kommit, desto mer har det känts i kroppen. Snart åker vi! Och jag fick mina önskningar besvarade dessutom, eftersom det faktiskt regnade när vi for. Jag längtade till de vitkalkade husen, olivlundarna, apelsinträden och det klarblåa vattnet, men tycker att det är svårt att lämna ett högsommarvackert Sverige i strålande solsken.

avgångstavlan taxfreebutikOch så förväntan. Känslan, glädjen. Redan på Arlanda. När väskan (som hemma packats, tömts, packats om igen och…) väl är incheckad och droppad. När pengarna är växlade. När man har vallats som boskap fram till säkerhetskontrollen (och pipit) och passerat – då är det SEMESTER. Ledighet. Utan krav. Bara kul. I love it. Vem gör inte det?

Jag minns vagt en intervju med Rikard Wolff när någon frågade något i stil med “när är du som lyckligast?” (med reservation för mitt taskiga minne här) och han gav svaret “när jag inte har något planerat”. En dag utan något han måste göra, det var hans definition av lycka… eller om det var frihet? Och det är så sant. Man vill såklart ha ett jobb, men just att kunna göra sig fri ifrån “måsten”. Det kan vara framtidens rikedom, det.

Stressade människor på Stockholms Central.Det är så mycket vi måste göra. Som krävs av oss i vardagen. Behov som vi ofta har skapat själva. Så sitter vi där, lite fast. Men att få checka in ett bagage och ha en orörd fri vecka framför sig i den värme som kommer att bli omkring 35 grader, det är frihet. Känslan! Att kunna sova så länge man vill. Åka vart man vill. Bada var man vill, hur man vill (“hav eller pool? hav? pool? hmm… båda”). Äta vad man vill. När man vill det.

Den friheten.

Vi hade en magisk vecka. Det är svårt att misslyckas i vackra, varma och vänliga Grekland. Men det var en kort vecka, den måste ha passerat på en par tre dagar…? Det kändes så. Och jag har inte varit i Grekland på 10 år, så det var ett kärt återseende. Vi har skrattat mycket. Och läst en hel del. Flera gånger har jag vaknat med min pocketbok i handen, oftast i en solstol och känt att jag nog verkligen har börjat slappna av i kroppen. Det kan ta sin tid, det där…

greetings from greece

Vi har tagit salta havsbad som (knappt) har svalkat i den 35-gradiga värmen. Legat vid poolen. Kylt av oss i turkost havsvatten som har sett ut som en pool, men varit på riktigt. Vi har vandrat i Samaria-ravinen, en sex timmars tripp när solen stod som högst (vi laddade med ätbart och salt, så det gick bra). Vi har strosat i Chanias underbara gränder. Vi har ätit lokala måltider på höga höjder, sett två fotbollsmatcher på en liten bar. Vi har träffat roliga människor och både ätit och druckit gott. Betraktat den vackraste av gyllene solnedgångar.

grekisk sallad strandbaren…apropå måltider så har jag konsekvent undvikit gluten och fläsk (det gör jag alltid om jag inte råkar få i mig gluten i tex sojasås). Men jag har valt en hel del Solanin under den här veckan, i form av tomat, paprika (hej greksallad) och till och med potatis. Jag har inte mått hundra av det, jag blev nog lite dåsig,  men det var ett test jag ville göra. Jag har inte ätit några mängder av tzatziki, men lite produkter av komjölk och – vips! – så fick jag några “blemmor” i ansiktet som jag sällan får numera. Intressant! Jag tror att nyckelordet är att välja, vad vill jag äta och inte? Sen känna efter i kroppen.

Jag har fått några fler idéer och uppslag för matbok 4.Picknick och resa. Det finns så mycket att göra för att spara in lite, äta det man mår bra av och till och med skapa små enkla mellisar och stora måltider. Man åker kanske inte till ett annat land för att enbart laga maten själv men om det handlar om ekonomi för att kunna komma iväg och se sig omkring i världen, så kan det vara klokt. Om man vill. Allt handlar om vilja.

fruset vattenOch tänk hur gott det är med vatten! Det var ingen överraskning att vatten är godast i hettan, även om vi lyxade till det med en varsin stor apelsinjuice var efter vår sextimmarvandring, haha! Men snäppet godare än vatten är – fruset vatten. Hittills bästa uppfinningen, jag älskar att slänga in vatten i frysen när man är vid Medelhavet. Så otroligt gott i hettan.

Det var svårt att slita sig och åka hem, det är alltid svårt att lämna ett paradis när man just har “landat”. Men all good things come to an end och jag är oändligt tacksam. Tack Daniel och Gunilla för en underbar 40-årspresent som jag kommer att minnas och ta med mig resten av livet.

Tack Gunilla för alla skratt och fina samtal, för att jag fick lära känna dig ännu mer på djupet. För alla delade förtroenden och att du ville åka med – mig.

Love you. 

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda