Category Archives: Kärlek

– Om kärlek i alla färger, former och storlekar som finns. –

Jag beklagar din förlust.

Åh, livet. Min nära vän fick för någon vecka sedan veta att hennes nära vän inte har lång tid kvar att leva. Mitt i sommarvärmen blev det alldeles isande kallt. Det kom förstås som en chock att  läget var så mycket sämre än de hade trott, även om de kanske kände på sig att det var rätt illa.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Med en snabb utveckling av sjukdomen och spridning ut i kroppen, hade så många organ påverkats. Och även om ingen riktigt vet eller bör säga hur lång tid någon annan har kvar att leva, verkar det handla om veckor… Veckor. Vad gör man när man fruktar att det bara är veckor kvar?

Hur gör man när tiden är så utmätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag gick in i någon sorts “umgänges-mood” när min vän blev sjuk. Ville ses så mycket som möjligt, utan att vara för påflugen för någon av oss, samtala och bara vara. Som tur var kunde jag styra min tid och mina dagar extra mycket just då, något jag alltid kommer att vara tacksam över. Vi pratade inte så mycket om döden – utan om livet. Det var inte så deppiga samtal, just. Men det VAR samtal.

vår, knoppar i motljusOch när jag tänker på det nu, kunde det mycket väl ha blivit precis tvärtom egentligen. Tystnad. En osäkerhet; vad säger man? Vad tusan passar i en sån situation? Kanske ingenting, men mest troligt allt. Tricket då var att vara “precis som vanligt” i en ovanlig situation. Jag ville för allt i världen inte zooma ut och försvinna. Jag kunde inte det. Även om det kanske kan vara lockande ibland att vika undan med blicken och sticka huvudet allt längre ner i sanden. Tvinga undan sorgen för att slippa känna.

Vi fick dessvärre inte så många veckor när hon blev sämre, men det är ovärdeliga dagar och minnen, sådana samtal som jag önskar att vi kunde ha idag.

Min nära vän, som nu är på väg att förlora sin vän, är likadan. Hon vill umgås och prata. Skapa minnen. Men framförallt visa medmänsklighet och kärlek. Inte prata om döden – om man inte vill – utan ge av sin tid. Medan den finns.

Dimma och dis, men ett ljus som bryter igenom.“- Jag beklagar sorgen”, brukar man säga till anhöriga när någon har gått ur tiden. För att det är den spontana reaktionen, såklart. Men jag läste någonstans (var minns jag inte) att formuleringen “jag beklagar din förlust” kan vara mer passande i det sammanhanget. I’m so sorry for your loss.

Naturligtvis är en förlust även en sorg, men den visar ju också att vi har ÄLSKAT – och det vill vi ju inte vara utan. Kärleken. Det betyder inte att vi inte kan sörja, tvärtom. Sorg kan komma som en följd av att våga älska med ett öppet hjärta. Så även sorgen har sin rättmätiga plats, även om den är smärtsam och kan kännas bottenlöst djup. Så ser ju livet ut.

En gulrosa ros, symbol för färg.Men förlusten kan verkligen beklagas. Tomheten efter en person som kan ha varit självklar så länge men inte längre finns där. Som inte kan svara, berätta, umgås och ge råd. Tystnaden som skär i i öronen, längtan efter kloka ord. Närheten. Kramarna. Saknaden efter en uppenbarelse. En stor förlust.

En förlust som följer med, som en skugga man försöker lära sig att leva sida vid sida med. Även om det skaver och aldrig känns bekvämt. Det är en del av livet. Det här är något vi levande måste lära oss att hantera, att leva med dem vi har omkring oss medan vi har möjligheten. Ta vara på den tid vi har och göra det bästa av det. Att våga älska fullt ut, även om det kan innebära sorg senare.

Att låta sorgen ta sin plats, är också att låta tårarna finnas. Eller som jag tolkar gruppen Kents formulering i den magiska “Mannen i den vita hatten“, att tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.

“Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser”

Ja, vad vet jag? Men kanske är det en del av vad livet handlar om…?

Att leva medan vi kan. 

// Kram Linda

Greetings from Greece. ♥

Ah, en tidig semestervecka. Så ljuvligt. En möjlighet att kunna skapa distans till sin livssituation och börja se saker från ett annat håll, ur ett lite annat perspektiv. Det sägs ju att det är när vi är sommarlediga som vi får tid att tänka, känna och reflektera. På gott och ont. Annars rullar vardagen på och det är lätt att det kan kännas “samma lika”… om och om igen i ekorrhjulet. Aaaandaaaas.

Regnränder på en glasruta.Sommarens semesterveckor kan vara det man längtar efter hela året. Som en förlösande ledighet efter många veckors slit i mörker, så att det gärna kan bli lite väl höga förväntningar på vädret (annars jäklar…) och så har jag också känt förr om åren. Idag är jag oändligt tacksam över att kunna jobba med något som liknar en hobby och åtminstone är ett intresse. Så en ledighet inte lika befriande nu, men absolut härlig. Förstås.

När jag fyllde 40 i våras, fick jag en gudomlig present av min fina kusin och hans lika fina fru. En resa till Grekland. I juni. Redan då kändes det förstås härligt, men overkligt (det är lurigt att tänka sig in i den värmen och lugnet i april) och ju närmare vi har kommit, desto mer har det känts i kroppen. Snart åker vi! Och jag fick mina önskningar besvarade dessutom, eftersom det faktiskt regnade när vi for. Jag längtade till de vitkalkade husen, olivlundarna, apelsinträden och det klarblåa vattnet, men tycker att det är svårt att lämna ett högsommarvackert Sverige i strålande solsken.

avgångstavlan taxfreebutikOch så förväntan. Känslan, glädjen. Redan på Arlanda. När väskan (som hemma packats, tömts, packats om igen och…) väl är incheckad och droppad. När pengarna är växlade. När man har vallats som boskap fram till säkerhetskontrollen (och pipit) och passerat – då är det SEMESTER. Ledighet. Utan krav. Bara kul. I love it. Vem gör inte det?

Jag minns vagt en intervju med Rikard Wolff när någon frågade något i stil med “när är du som lyckligast?” (med reservation för mitt taskiga minne här) och han gav svaret “när jag inte har något planerat”. En dag utan något han måste göra, det var hans definition av lycka… eller om det var frihet? Och det är så sant. Man vill såklart ha ett jobb, men just att kunna göra sig fri ifrån “måsten”. Det kan vara framtidens rikedom, det.

Stressade människor på Stockholms Central.Det är så mycket vi måste göra. Som krävs av oss i vardagen. Behov som vi ofta har skapat själva. Så sitter vi där, lite fast. Men att få checka in ett bagage och ha en orörd fri vecka framför sig i den värme som kommer att bli omkring 35 grader, det är frihet. Känslan! Att kunna sova så länge man vill. Åka vart man vill. Bada var man vill, hur man vill (“hav eller pool? hav? pool? hmm… båda”). Äta vad man vill. När man vill det.

Den friheten.

Vi hade en magisk vecka. Det är svårt att misslyckas i vackra, varma och vänliga Grekland. Men det var en kort vecka, den måste ha passerat på en par tre dagar…? Det kändes så. Och jag har inte varit i Grekland på 10 år, så det var ett kärt återseende. Vi har skrattat mycket. Och läst en hel del. Flera gånger har jag vaknat med min pocketbok i handen, oftast i en solstol och känt att jag nog verkligen har börjat slappna av i kroppen. Det kan ta sin tid, det där…

greetings from greece

Vi har tagit salta havsbad som (knappt) har svalkat i den 35-gradiga värmen. Legat vid poolen. Kylt av oss i turkost havsvatten som har sett ut som en pool, men varit på riktigt. Vi har vandrat i Samaria-ravinen, en sex timmars tripp när solen stod som högst (vi laddade med ätbart och salt, så det gick bra). Vi har strosat i Chanias underbara gränder. Vi har ätit lokala måltider på höga höjder, sett två fotbollsmatcher på en liten bar. Vi har träffat roliga människor och både ätit och druckit gott. Betraktat den vackraste av gyllene solnedgångar.

grekisk sallad strandbaren…apropå måltider så har jag konsekvent undvikit gluten och fläsk (det gör jag alltid om jag inte råkar få i mig gluten i tex sojasås). Men jag har valt en hel del Solanin under den här veckan, i form av tomat, paprika (hej greksallad) och till och med potatis. Jag har inte mått hundra av det, jag blev nog lite dåsig,  men det var ett test jag ville göra. Jag har inte ätit några mängder av tzatziki, men lite produkter av komjölk och – vips! – så fick jag några “blemmor” i ansiktet som jag sällan får numera. Intressant! Jag tror att nyckelordet är att välja, vad vill jag äta och inte? Sen känna efter i kroppen.

Jag har fått några fler idéer och uppslag för matbok 4.Picknick och resa. Det finns så mycket att göra för att spara in lite, äta det man mår bra av och till och med skapa små enkla mellisar och stora måltider. Man åker kanske inte till ett annat land för att enbart laga maten själv men om det handlar om ekonomi för att kunna komma iväg och se sig omkring i världen, så kan det vara klokt. Om man vill. Allt handlar om vilja.

fruset vattenOch tänk hur gott det är med vatten! Det var ingen överraskning att vatten är godast i hettan, även om vi lyxade till det med en varsin stor apelsinjuice var efter vår sextimmarvandring, haha! Men snäppet godare än vatten är – fruset vatten. Hittills bästa uppfinningen, jag älskar att slänga in vatten i frysen när man är vid Medelhavet. Så otroligt gott i hettan.

Det var svårt att slita sig och åka hem, det är alltid svårt att lämna ett paradis när man just har “landat”. Men all good things come to an end och jag är oändligt tacksam. Tack Daniel och Gunilla för en underbar 40-årspresent som jag kommer att minnas och ta med mig resten av livet.

Tack Gunilla för alla skratt och fina samtal, för att jag fick lära känna dig ännu mer på djupet. För alla delade förtroenden och att du ville åka med – mig.

Love you. 

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda

Alla Hjärtans Dag – i år igen. ♥

Inlägget nedan skrev jag och publicerade på alla hjärtans dag för två år sedan. Jo, tiden går fort när man har roligt… och jag står fortfarande för varenda ord, så jag väljer att publicera det igen. Jag kommer inte på något bättre.  (Recycling.)

Om du tycker att rätt ska vara rätt, kan du läsa det först på lördag. 😉

Men jag hoppas att du tar hand om ditt hjärta. Var du än är och vad du än gör.

// Kram Linda

♥        ♥        ♥        ♥    ♥    ♥        

“Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömnläkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring. Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig.
Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs”

Som en syster.

Jag har en högt älskad lillebror som är en av de smartaste individer jag känner. Jag har dock ingen syster. Jag fick en underbar liten tjejkusin när jag var 34 år, men har vuxit upp med killkusiner och bland har jag funderat på hur det skulle vara att ha en syster eller tjejkusin i nära ålder, någon av samma kön att dela upplevelser i livet med. Och på sistone har det känts som att jag har varit nära.

Vita blommor och gröna blad.I min “familj” finns en kvinna som jag tycker mycket om. Hon är ett par år äldre än jag och vi har känt varandra sedan 1993, i stort sett hela mitt “vuxna” liv. Och det känns bara som att vår vänskap eller vårt släktskap fördjupas. Det är så fint. Nyligen hade vi en heldag på stan, där jag skulle bjuda henne på middag som en försenad födelsedagspresent.

Vi strosade i butiker för att scanna av mellandagsrean, provade kläder och skor och bara njöt av att inte ha bråttom – någonstans. Vi promenerade sedan från centrala Stockholm till söder och pratade – jag vädrade att jag inte riktigt vet vad jag har för stil i kläder, att jag vill hitta till den “jag” jag är idag – och vi smet in i diverse butiker vi gick förbi för att titta. Hon fann en fin kjol i hennes stil och jag förundrades över hennes känsla för att hitta så rätt, den var “hon”.

“-Jättefin!” sade jag.
“-Men titta på den! Vad är det som gör att du inte skulle kunna ha den?” sade hon.
“-Eh, jag skulle absolut kunna ha den, men det är din stil…”
“-Den här kan du ha, den skulle verkligen passa dig.”
“-Eh, joo…”
“-Jag vill köpa den till dig!”

Närbild på rutigt kjolmönster i svart, gått, vitt och rödorange. Det slutade med att hon köpte kjolen till mig, för att hon så gärna ville när hon tyckte att hon hittat något som skulle passa mig. Fastän hon tyckte den var fin själv. Hon hade för övrigt en liknande på sig redan innan. Bara gesten, tanken, omtanken… jag tog tacksamt emot hennes erbjudande, även om jag tänkte att jag skulle “glömma bort” det, så att hon ändå skulle komma hem med den själv. (Man kan ju alltid försöka?)

Så promenerade vi vidare, in på fina “Shirt Factory” där hon provade olika modeller och slutligen fastnade för en snygg, vit skräddad skjorta. Klassisk. Den satt jättefint på henne. Hon såg leende på mig,
“-Jag vill köpa en sån här till dig!”
“-Nämen, vänta nu…” jag hade ju redan fått en kjol?
Men känner man denna underbara kvinna så vet man att det inte finns något att sätta emot när hon har bestämt sig, plötsligt var jag milt indragen i ett provrum, jackan var på väg av och jag fick kapitulera. Jag som så lätt kan säga “nämen, inte ska väl jag…?” Skjortan var jättefin, hon såg så glad ut och drog upp kjolen ur påsen. Jag provade dem båda och vi vände och vred på oss för att se hur skjortorna satt, skojade om att köpa varsin modell och sedan kunna bytlånas.

The shirt factory.Hon är bestämd, min vän, så jag insåg att det inte var någon idé att streta emot. Dessutom ville hon ge mig dem som en försenad födelsedagspresent och jag som just sagt att jag inte längre vet vad jag har för “stil” fick hjälp bums med en ny stass… ibland löser det sig på andra sätt än man först tror. Tack!

Tack och lov fick jag sedan möjlighet att bjuda henne på en dignande måltid av välsmakande tapasrätter, förtroliga samtal med tårar, skratt och vin. Där och då kändes vi ännu närmare än tidigare. Så nära en syster man kan komma? Kanske. Jag kände tacksamhet över hennes engagemang i mig och att vi kunde träffas för att umgås. Vi hade tidigare under kvällen även hunnit med att besöka Maria Magdalena kyrka och tända ljus för dem som gått före oss, plus att vi avslutade kvällen i en härlig skybar med utsikt över Södermalm med omnejd. En otrolig dag och kväll.

Sms från en vän.En annan nära vän skrev nyligen ett sms till mig om att “något” var skickat till mig och på väg. Jag blev såklart jättenyfiken. När jag väl fick hem en avi gick jag för att hämta ut “paketet” så jag gick till Posten – och när jag fick syn på ett kuvert i storlek 40 x 60 cm med mitt namn på, kom ett stort leende helt automatiskt. Det var så galet stort! Och så roligt gjort! Så öppnade jag det i bilen och det var tur att det inte var jag som körde, för det täckte halva instrumentbrädan och vindrutan. Hon gjorde mig så glad!

Ett jättestort kort.Och det gör hon ofta, med små handskrivna brev och presenter som skickas – “bara för att”. En dag kom det ett paket på Posten med ett kit för bakning som hon hittat, med små muffinsformar och pinnar med figurer på i form av blommor, fåglar och ugglor för att hon vet att jag “gör den där barnboken och de här såg ut att passa så bra”. Var säger man? Räcker tack? Och man behöver inte få saker skickade till sig för att vara nära, men bara tanken på att någon annan lägger ner tid, energi och tankar på att uppmärksamma någonting som är viktigt för en själv… det är stort, tycker jag.

Ett fint kort med en fin text.Också vi har delat det mesta med varandra, den varmaste glädje och mörkaste sorg, tårar av förtvivlan och bubblande skratt. Även om vi bor långt ifrån varandra i nuläget, finns vi alltid bara ett samtal, sms eller mejl bort. Vi är och har länge varit på resa tillsammans – både i verkligheten och i våra liv, som löper parallellt med varandra…

Kanske är det så nära man kan komma? Nästan som systrar. Jag tror det. Även om jag inte vet. För faktum kvarstår: jag har ingen syster.

Men ibland känns det som att jag har flera.

// Kram Linda

Det vore så himla typiskt dig.

Hej. Det är höst här nu. Du vet, så där lite skiftande mellan färgglada-löv-som-snart-faller-av-träden-mot-klarblå-himmel-i-solsken och hoppsan-nu-regnar-det-banne-mig-i-sidled-och-himlen-är-mörkgrå-varifrån-kom-det?… Men jag gillar det. Du vet hur jag är. Det är som att vardagsprestationen får en stunds vila helt naturligt, att tempot nu saktar ner och det inte är lika hetsigt som på våren när sommaren ligger framför en och allt ska hinnas med och pressas in…

Höstfärger på trädens kronor nere vid sjön, i solskenet.Själv då? Hur har du det? Jag tänker extra mycket på dig den här tiden på året. Och det är ju inte så konstigt, eftersom du skulle ha fyllt år nu på söndag. 39 år. Ja jäklar. 3,5 långa år har snart passerat. Ändå är den här tiden på året så mycket “du”. Kommer det alltid att vara så? Hur länge stannar minnen kvar när det bara finns en som kan minnas? Vi är förstås oerhört många här som saknar dig, men… du vet vad jag menar.

I somras var det så påtagligt. Jag tänkte inte på dig just då, jag var på väg på jobb och klev på en buss när jag satte mig ner och hörde musiken från radion som chauffören lyssnade på. Ögonblickligen fick jag en klump i magen och gråten stod mig upp i halsen, ögonen tårades och jag tänkte inte på någon annan än dig. Jag hörde dig sjunga den, inom mig. Från ingenstans. Jag blinkade och blinkade, men det gick inte att hindra tårarna från att rinna. Hela den dagen tänkte jag på dig mer intensivt än på länge.

Minnen från det vi gjort tillsammans och hur de på något sätt glider allt längre och längre ifrån mig… ändå var jag mitt i det vi haft – av musik. Visst är det mäktigt? Sådana saker kan man inte värja sig emot. Det bara blir. Av ljud. Det är helt galet. Hur du fattas. Jag vänjer mig nog aldrig.

För ett tag sen sökte jag efter dig på nätet. Jag ville se dig, höra dig igen. Och jag hittade en artikel med där de intervjuat din son, han var inte gammal då. Om dig. Om er. Situationen. Det blev såklart gråtkalas här när jag såg dig på bild, mina tårar vätte ner pappren på bordet nedanför mig. Blicken blev suddig, du försvann ur det som annars är min synskärpa… det känns som ett märkligt sätt att umgås, men det var ändå ett sätt att vara nära.

Eller är du här intill mig på något annat sätt…? 

Jag har sett honom några gånger nu. Ena stunden ser jag honom med tunga påsar från Systembolaget i händerna, han ser så där skönt obekymrad ut. Inga konstigheter. Sen ser jag honom på en av uteserveringarna med sina “polare” en tidig eftermiddag, när jag går förbi. Högljutt skrål och rajtantajtan, ögonen går lite lätt i kors. En annan dag går jag förbi honom inne på mataffären, där han står och pantar sina ölburkar. Sopsäckar med burkar. Där och då är det som mest tydligt. Jag hinner nästan ta mobilen i handen, innan jag tänker tanken fullt ut och hejdar mig. För min impuls är att vilja prata med dig och berätta vad jag sett, för att du är den enda som skulle kunna förstå.

Då är det som mest tydligt. Att du inte går att ringa. Jag har till och med raderat ditt telefonnummer ur mobilen, sedan länge. Stod inte ut med att se det.

Två händer som formar ett hjärta med fingrarna.Den insikten väcker mig ur mina tankar kring hur han lever idag. Varför bryr jag mig ens, han tillhör ju ett helt annat liv? Men jag har alltid brytt mig, alltid sett saker i ögonvrån, alltid registrerat detaljer. Alltid. Och kommer alltid att göra. Skillnaden nu är att jag inte kan dela dem med dig. Och intellektuellt är jag helt på det klara med det, men när det rycker till av skratt i mungipan eller en klump av oro växer i halsen, utan att jag hinner förbereda mig, så inser jag återigen hur mycket jag vill ha dig här.

Saknaden och mitt sätt att förhålla mig till den växlar ständigt. Den blir som ny stup i kvarten, när nya situationer och lägen kommer upp. Och nånstans tror jag att du ser, vet och håller med mig. Förstår. Det är jag helt säker på att du gör, ett så stort hjärta ser och hör allt. Även från den andra sidan.

Min kusins dotter är på ett utbytesår till USA och det väcker tankar och känslor till liv. Vips är jag tillbaka till 1994 när du satt med brevet i din hand, det som just kommit från “din familj” i Chicago. Där du skulle vara au pair i ett år. Och vi visste att de hette Ryan i efternamn, men vad kunde sonen heta i förnamn? Bryan? Bryan Ryan? (Det går inte att dra det skämtet för någon, jag har försökt. Det faller platt.) Ingen skrattar som vi gjorde då. Som man brukar säga när det saknas en poäng; I guess you should have been there. Det är jag glad att jag var. Där. Att jag åkte till dig i USA och hälsade på. Det är minnesbilder värda sin vikt i diamanter och guld. För evigt.

Vita, ljuvligt doftande sommarblommor i en rabatt.När jag klev in i hissen hemma en dag, hade någon stått där innan med en parfym som påminde om den där duschkrämen jag hade när vi var i USA. Jag slungades av ett doftminne tillbaka i tiden, när vi satt på det där hotellrummet och såg på tv-rapporteringen från Jim Carreys gjutna hand- och fotavtryck i cement vid Mann’s Chinese Theatre i Hollywood, där vi just hade stått och sett honom, “Clintan” och Jay Leno live. Där vi lekte med tanken att dricka upp din pappas whiskey. När vi struntade i det och körde runt i Beverly Hills istället för att leta efter kändisars hus… alla dessa hus. Och hittade “bara” till “Brendas” i “Beverly Hills 90210”. Haha.

Kanske är det här ett märkligt forum att skriva till dig, men även sorg och saknad får ta sin plats. Jag är inte ensam om att ha förlorat någon. Eller att komma att förlora i framtiden. Och jag gläds väldigt gärna över dem jag i allra högsta grad har kvar omkring mig, men ibland dyker det upp människor och situationer som gör att jag vill skriva av mig. Du har din plats i mitt liv ännu. Även om jag tack och lov har de vackraste vänner jag kunnat önska mig.

Ett lysande gult löv mot regnvåt mörkgrå asfalt.Det var nog det jag ville säga för nu. Att dina avtryck finns kvar och vårdas med kärlek, att jag avundas dem du får hänga med nu. Jag och min kollega Carina åker till Göteborg för att hålla kostkurs i helgen, men på söndag tänker jag på dig. Jag är övertygad om att ni har värsta draget där du är och firar din dag med sång, musik, festligheter och… matchmaking.

Det vore nämligen så himla typiskt dig.

// Kärlek, Linda

Måndag gör jag ingenting…

“Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting…

Egentligen är jag nog inte fullt så stilla som jag skulle vilja vara, det finns alltid nåt att pyssla med. Men jag vill oftare kliva ur träskorna, sätta mig ner och se ut genom fönstret, på naturen. Och sova en stund, liggandes på soffan.

Rosa träskor i gröngräset.

Kvällssol utanför fönstret.

Sommarhimmel med slöjmoln

 

 

 


…tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring…

Det är bara att vrida huvudet åt höger, titta rakt fram och sedan åt vänster. Det räcker för att få en dos kärlek. Rakt in i systemet.

Åkrarna ner mot sjön ikvällssolen.

Vilda sommarblommor på tomten.Naturen i paradiset.

 

 

 

 

…onsdag går jag ut och vankar….

Jag lämnar (helst) inte vår gård varje dag, men det hör till att se på utsikten och “besöka” familj och släkt på kyrkogården. Kanske en och annat café, även om det sällen (läs: aldrig) finns så mycket jag kan äta där. Men det är okej, inredningen räcker för mig när det finns ett sådant fint skåp med kaffekoppar.

Utsikten från utkikstornet.Kaffekoppar i skåp på café.Kyrkan mot en blå sommarhimmel.

 

 

 

 

…torsdag sitter jag i tankar…

Jag vill rekommendera två sommarprat, om du inte redan hört dem. Jag tyckte att de var bra (vilket inte alls betyder att du också gör detsamma), du kanske har något bra sommarprat att tipsa mig om? Det behöver inte vara årets deltagare.

Nämligen Navid Modiri, 17/7 2014 och Malik Bendjelloul, 30/7 2013. De båda fastnade i mig på ett sätt som var lite mer än de andra. Kommunikativa och ärliga Navids ord om att fly gick rakt in i mig. Boom. Maliks prat hörde jag förra året, men passade på att lyssna på honom i år igen. Och tänk, hur annorlunda det kan låta när det oåterkalleliga redan skett… vackra, begåvade och känsliga Malik. 

Och så läser jag Frida Boisens fantastiska krönika om att lära barn det magiska: eget ansvarnåt av det bästa jag läst på länge. Av en krönikör, alltså.

…fredag gör jag vad jag vill…

Ja, jag har ju fem (5!) matböcker kvar att “spotta ur mig” och kom fram – under min vistelse i stugan – till att omgivningen var den PERFEKTA (för att använda stora ord) att göra och fota de olika picknickkorgarna och annat i. Oh joy, så vacker som naturen är… det går inte att arrangera. Iscensätta. Ljuset. Atmosfären. Jag är inte alls utbildad fotograf, men det blir rätt bra i alla fall. Jag får ju hjälp och assistans av mitt paradis på jorden. Det blir som det ska vara, liksom.

Picknickkorg vid badet.

Kardemummakaka (med kokos och körsbär) i trädgården.Färgglad frukost nere vid sjönPicknickkorg i parken.Picknick i pastell på bryggan.

Plock i trädgården.

 

 

 

 

 

 



…lördag stundar helgen till!”

Jag har hittat några fantastiska gamla böcker på loppis: “husmorsalmanack”or, kostkunskap samt närings- och födoämneslära, som jag ska bläddra i. De kunde, de. Precis som farmor och mormor. Det är värdefullt.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Blombukett i kanna.Gamla böcker om kost- och näringslära

 

 

Har du nu råkat få denna trallvänliga låt på hjärnan, så ska jag hjälpa dig att hitta den och sjunga ut för full hals: varsågod; Gesällvisan. 😉

// Kram Linda

Elof och Aron

Jag minns knappt hur det började. Gör du? Det var menat som ett kärleksfullt skämt, det är jag rätt säker på, och vi gick möjligen i… mellanstadiet? Högstadiet?

Ett hjärtformat rädisblad.Jag tror att det var du som började prata då om “namnsdagsbarnet” den sommardagen; Elof 30/6 och sedan Aron 1/7. Dessa underbara namn. Vi kom skrattande fram till hur “passande” de var på oss… vi kallade varandra för Elof (det var väl du?) och Aron (jag) – eller var det tvärtom? Och skrattade.

Minnena bleknar, men jag kommer ihåg att vi ibland sa:
– Hörru Elof?
– Ja, Aron…? och skrattade. Som bara barn och tonåringar kan när de tycker att de kommit på något riktigt kul. Har något gemensamt. Sådant där som de vuxna inte begriper. Eller ens tycker är kul. Jag vet inte om vi fattade själva eller om det ens var roligt, men jag minns det så. För det ögonblicket finns fortfarande kvar inom mig.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Sent igår kväll såg jag i kalendern att Elof har sin namnsdag idag. Och Aron har sin imorgon.
Jag tänkte direkt på dig.
På minnena av alla skratt vi delade, jag tror till och med att vi kallade varandra Elof och Aron i ett par års tid. Sporadiskt.

Sådana enkla små minnen får mig förstås att sakna dig ännu mer. Får mig att känna att du lämnade oss alldeles för tidigt, även om himlen blev en ängel rikare.  Vi skulle ha fått så många år till, för att skratta åt löjliga saker, tillsammans. Tycker jag. Att minnas de där åren som barn, vad vi skrattade åt då. Skapa nya skämt att skratta åt. Som vuxna.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Men det tjänar ingenting till att tänka så, för att det inte förändrar någonting. Du finns intill mig när jag behöver det. Inom mig alltid. Jag önskar bara att jag kunde få skratta med dig igen.  Jag har så vackra vänner omkring mig idag, jag vet att det skulle glädja dig och det gör mig lyckligt lottad, men du har en alldeles egen plats i mitt hjärta. För evigt.

Jag tänker lite extra på dig idag, Elof. På det vi hade och på något sätt ännu har.

// Kram Aron

God Jul.

Jag ser julen som en tillåten paus, när det mesta saktar ner och tempot blir behagligt. Trivsamt. Stilla. Att kunna vara tillsammans med nära och kära. Vi har varken julklappspanik eller inköpshysteri inom familjen, utan tvärtom ett rätt opretentiöst förhållande till själva firandet. Helst av allt ska det vara just  stilla och behagligt. Det passar mig allra bäst.

Som en start på en lugn jul, hade jag en ljuvlig vistelse på Yasuragi Hasseludden i helgen, tillsammans med fem av mina väninnor. Det var lika bra och läkande nu som min tidigare erfarenhet av besök… med japansk tvagning, varma källor, fantastiskt god och imponerande mat, morgonsimning, julklappslek, änglakort, klangresa, frukt och skratt… tack vänner. (Foto 1: Jasna Brockert)

En tyst och stilla promenad till det japanska badet.Yasuragi inredning, taklampor och trappa.Yasuragi, tofflor för att inte kunna gå så fort.Pall och kar, för tvagning.Shower gel för tvagning.Tyst och stilla korridor.

 

 

 

 

 

 

 

Vi har funnit varandra och en magisk connection i samma paket, det är jag så glad och tacksam över. Efter många långa år som trasig, trött och tragglande med min nya mat, min kostomläggning och att försöka se positivt på det h*lvete som brakade löst när mitt fejkade korthus föll och jag inte kunde ta mig upp ur sängen (om man vill vara så dramatisk), känns det som en stor vacker belöning. En present värd att vänta på.

Hopp i Kroatien, trots regn och grå himmel.Bara det faktum att plötsligt träffas i livet och vara intresserade av samma saker – tillsammans. Att kunna inspirera varandra. Att finna ett sammanhang. En grupp. I love it. Vi började umgås mer efter en julmiddag 2012 och har sedan dess  lagat mat, haft en mini-kostkurs, varit utomlands tillsammans, haft kräftskiva och knytkalas, sovit över i en stuga på landet, yogat och mediterat,  talat sanning och allvar, skapat collage och skrivit brev, firat födelsedagar, skrattat massor, lunchat/fikat på stan och… utvecklats. Det är helt otroligt hur vi har hunnit med allt. Och ännu märkligare är att det känts så pass naturligt och friktionsfritt – även när vi tycker olika. Tack vänner.

För mig ska den stundande julen få bli en paus och en stilla reflektion över vad 2013 har fört med sig, som alltid innan ett nytt fräscht år tar vid. Jag ser fram emot det och har en del sköna avslut att göra, för egen del.

Kära du, jag önskar dig en fin julhelg. Om du så spenderar din helg tillsammans med andra, för dig själv eller om du känner dig ensam i en stor grupp, hoppas jag att du kan finna lugn och värme inuti. Gör det du önskar göra, inte bara det som förväntas av dig, och om det behövs – kompromissaJag önskar dig en helg för eftertanke och reflektion. Det är du värd.

Men nu, innan lugn och stilla ro… ska jag laga god mat. I en hel dag.

 God Jul. ♥

// Kram Linda

En julklapp från hjärtat.

Allvarligt talat, jag är definitivt inte för julklappskommers. Det är flera år sedan vi slutade tok-köpa julklappar i släkten, till förmån för en genomtänkt lek med en julklapp var. Tid för umgänge och spel som samtidigt är ekonomiskt = bingo.

Men. Om det är någon där ute som  i dagarna (mot all förmodan) känner sig tvingad att inhandla en julklapp, så vill jag komma med ett – i mina ögon – värdefullt och meningsfullt tips: en vattenrenare i någon form.

Om vi svenskar beräknas köpa julklappar för över 16 miljarder (!) och e-handeln väntas slå rekord, så hoppas jag att det blir en hel del genomtänkta julklappar. Sånt som slipper stå och skräpa i en hylla eller ligga dolt längst in i en garderob.

Och vad är mer värt än en present som gör gott för hälsan?

Euro vattenrenare för kran.Amigo resekanna.

Vattenrenare G1 för diskbänk.Det är en julklapp vald med hjärtat, som skyddar mot exponering av kemikalier, tungmetaller och läkemedel som vi kan få i oss mot vår vilja – eftersom det finns i våra kranvatten. Jag vet, det är ingen rolig verklighet vi lever i (med relinade rör och bisfenol-A) om man inte vill veta sånt. Men vi befinner oss mitt i den, så det är bara att sätta sig i båten och ro den i land… vi har trots allt möjlighet att göra nya medvetna val.

Fyra turkosfärgade vattenglas.Det larmas idag på nytt om gifterna i barnens leksaker och vi vill naturligtvis se till att välja bort det värsta, men kom ihåg att också dessa ämnen (ftalater finns bland annat även i mjukmedel) sprids i vårt vatten. Vi vuxna kan göra medvetna val, vi bör även erbjuda barnen filtrerat vattnet.

Vill du få en vattenrenare skickad mot porto? Kontakta mig här: skriv mejl!

(…om du inte vill ge bort en matbok i julklapp förstås: 1.Grunderna i läkande kost, till exempel – det är ett annat hett tips. Vilket överraskande många verkar tycka hittills. 😉 Roligt! )

Simma lugnt inför jul- och andra helger. Andas medvetet. Söker du avkoppling, håller vi En kväll i stillhet inför jul som ett stilla avbrott mitt i julstök, julmat och julstädning – onsdag 18/12 kl 18-20Saturnus Friskvård i Märsta. Vi erbjuder yoga, meditation och gongspel för 300 kronor. Det finns ett fåtal platser kvar, önskar du/ni vara med, så mejla via detta kontaktformulär.

Eller kanske ett presentkort på Medicinsk Yoga, hälsoundersökning eller en individuell kostrådgivning? Hälsa är en kärleksfull gåva.

Jag önskar dig en fin Lucia, helg och tredje advent.

// Kram Linda