Category Archives: Rädsla

– Om att vara rädd eller känna rädsla. –

När säkerheten betyder allt.

Jag vaknade sent i tisdags morse, slog på Gomorron Sverige och reagerade direkt på känslan av allvar som kom ut från rutan. Vad hade hänt? Barn. Konsert. Död. Självmordsbombare. Jag fick hög puls på ett par sekunder, jag visste ju ingenting om nattens dramatik i Manchester, attentatet efter en Ariana Grande-konsert.

Man blir så ledsen. Igen. Det sker igen. Och den här gången riktat mot främst barn. Vi vet inte var eller hur, men det händer. Det vet vi och kanske är vi alldeles för beredda på det, även om det blir en chock varje gång någon framför ett fordon bland människor eller spränger sig i en folksamling. Vansinnesdåd. Man känner sig så maktlös. Vansinnigt maktlös.

Plötsligt slår det mig. Vänta lite här nu…? Och så är det vad alla pratar om, i båda morgonprogrammen på tv: Friends Arena. Den stundande Europa League-finalen mellan just Manchester United och Ajax som väntades samla så många människor under samma tak, jag kände en kall ilning längs ryggraden. Via en fin vän var jag sedan en tid tillbaka inbokad för att jobba på arenan, jag har jobbat där förr med personallogistik, även om det det var länge sedan… men nu var det dags igen. Precis nu. Vad är oddsen för det? Och hur säkert kändes det?

terrorattentat rubrikFör snart 7 veckor sedan satt jag hemma och var chockad av händelserna på Drottninggatan. Då snurrade gärningsmannen runt min egen husknut innan han greps ett par meter från mitt hem. Jag var absolut inget offer i det hela och jag åkte gärna för att hämta hem min kusin, men det var en hel del tankar kring var man är skyddad och nu hade jag bokat upp mig för att jobba på ett större idrottsarrangemang dagarna efter ett attentat…

…det är inte utan att man blir lite fundersam. Inte minst eftersom de hela tiden pratade om risken för attentat i media. Phew. Men, med tanke på den rigorösa säkerhet à-la-Fort-Knox som var bara för att hämta ut min ackreditering inför jobbpasset på dagtid, så ville jag hoppas och tro att det skulle att gå bra. Högt ansvariga för säkerheten uttalade sig om läget och att de har planerat inför detta evenemang – och tänkbara händelser – under ett års tid… ja, vem vet egentligen?

Man får ju hoppas och tro.

 För annars tillåter vi dem att ta makten över oss.Förlorarna“, som Trump kallar dem. Annars tillåter vi dem att påverka oss och vi krymper. Det minskar våra världar och ökar vår rädsla. Är det rätt väg att gå? Rädsla? Nej, kärlek och tillit. Det är den enda vägen framåt. Hur läskigt det än är. För det är modigt att göra det man inte riktigt vågar. (Även om man naturligtvis ska vara försiktig och tänka sig för en gång extra ibland.)

Dagen efter attentatet i Sthlm gick jag på Dramaten, för jag hade en biljett sedan tidigare. Jag gick på skakiga ben och var så förundrad över tystnaden i innerstaden – mitt i city. Men jag gick. Jag har varit (är?) rätt harig av mig och har varit mycket rädd i mot liv, men kände att ingen annan skulle få begränsa mig. Mitt liv. Så det kändes skönt att våga.

Samma sak nu, jag hade nog gärna stannat hemma om jag hade tänkt lite för långt, men… nej. Jag skulle jobba dagtid (även om det just då kändes tillräckligt). Det fanns bara en sak att göra som kändes rätt, det var att ge mig ut och vara där. Även om jag funderade och benen skakade igen. Men när jag själv såg och upplevde säkerheten under morgonen och dagen, kände jag mig trygg. Jag tänkte inte ens på det efter en stund, arbetsdagen bara passerade.

Vid ett tillfälle på eftermiddagen kom det två polisbilar (piket) fullproppade med poliser som hoppade ut och började klä på sig inför kvällen och arbetspasset. Nog för att de hade uniform innan, men de skydden! Den säkerheten. Det var så intressant att se hur det plötsligt stod Robocops intill oss och hade jag inte haft respekten för deras koncentration och uppladdning, hade jag lätt kunnat gå fram och tacka för deras insatser för att skydda sina medmänniskor. Dessa hjältar.

När jag gick hemåt efter arbetspasset, via Mall of Scandinavia, mötte jag många vakter och poliser. Sjungande fans åt alla håll jag kunde se och höra. Det kändes fint. Det kändes fritt. Jag njöt av solens strålar från den blå himlen. Värmen. Känslan av att vara min egen och kunna göra vad jag vill.

Jag var återigen nöjd att jag vågade.

// Kram Linda

Ps. 48.000 besökare såg matchen som Manchester United vann, “ingenting” hände och mitt förtroende för polis och säkerhetsansvariga i Sverige är högt. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi kan nog våga mer än vi tror…

Det där som stör…

Svarta siluetter av träd mot grå himmel.Har du någonsin känt att det är någonting som skaver? Fastän det liksom inte borde, eftersom allt är bra, egentligen? “Jag har ju allt – vad är problemet? Det må vara sommar och ledigt, varför känns det inte så bra som det borde? Varför är jag inte så glad som det… förväntas av mig?”

Min egen upplevelse av liknande karaktär slog till år 2006, tidig vår, när solens starka strålar obarmhärtigt sken på vinterdammiga fönster. Eller, ärligt talat hade det skavt inom mig under en förbannat lång tid. Flertalet år. Kanske jämt. Jag minns inte, vet bara att känslan liksom nådde sin kulmen där, just den sommaren. Jag kraschade och en morgon kom jag inte upp ur sängen.

Jag hade varit väldigt arg. På mig själv, på mitt liv, på min oförmåga att uppskatta det jag hade – eller snarare att känna uppskattning. Just då hade jag en liten söt inredningsbutik på söder med en kollega, vi hade stora planer för hur den skulle förvandlas och utvecklas, vi gjorde home stylingar och inredningar. Jag var sambo med en underbar kille i en fin lägenhet i Årsta, Stockholm, med promenadavstånd till jobbet. Jag hade världens bästa vänner och världens finaste familj. Allt jag egentligen önskade.

Så varför mådde jag sämre än jag någonsin tidigare gjort?!

Det blev som ett självförakt, när jag inte nådde upp till mina egna högt ställda förväntningar på hur jag borde må. Så här i efterhand kan jag konstatera att en livskris sällan kommer med helt rätt tajming in i livsschemat och planeringen, det är så ofta någonting som går sönder eller inte hinns med. Men det är också därför det kallas för just kris.

Kris betyder ju vändpunkt, tidpunkt för beslut – vägval.

Natur kring Årstaviken i gråskala.Det tog mig ett tag att förstå vad ångesten och sorgen berodde på, det där som gnagde inom mig. Jag var ju en hyfsat intelligent tjej med stora planer och bra människor omkring mig, vad var det frågan om? Men efter en period av terapisamtal insåg jag att det fanns en stor saknad i mitt liv. Efter mig själv.

Det kanske låter märkligt att leva utan sig själv, men jag var liksom inte där. Jag hade sprungit ifrån mig själv, mitt inre var tomt och det skapade en värkande smärta i min kropp. Framgångsrikt hade jag stressat bort mina äkta känslor och blockerat smärtsamma minnen, jag levde uppe i huvudet och sprang fort. Var någon jag inte kände och anammade andras synpunkter, balanserade på en tunn och svajig lina. Och så länge det var framgångsrikt (att slippa känna efter) så fortsatte jag, till den där vårmorgonen i det där varma rummet med solens strålar mot fönstret.

Solsken från klarblå himmel med ett moln.Då var det bara att kapitulera, jag kunde ingenting annat. Hur mycket jag än ville. För jag ville definitivt inte fortsätta må så dåligt som jag gjorde när bubblan sprack, men jag visste inte hur jag skulle bete mig. Skammen var så stor och skrämmande. I flera månader var jag i princip sängliggande i smärta och utmattning, under den varmaste sommaren på länge och jag fångade knappt en enda solstråle. Jag var hatisk mot min livssituation och det gjorde inte saken lättare. “Varför skulle den här skiten komma just nu?!”

För att jag inte hade lyssnat tidigare, var det relativt enkla svaret.

Hade jag varit klokare eller förstått lite mer, hade jag aldrig övergivit mig själv, mina ideal, mina värderingar och det jag stod för – från början. Men det hade jag tyvärr gjort och just det var min väg till medvetenhet, personlig utveckling och erfarenhet… skulle det visa sig. Det kändes inte så just där.

Om du känner igen dig i något av det jag berättar om, vill jag förmedla att du inte är ensam. Fler än du känner någon sorts tomhet, trots alla ägodelar, pengar, familj, vänner och arbeten runt omkring. För  är tom inuti, kommer du kanske alltid att leta och söka efter yttre faktorer som kan “fylla upp” din saknad. Det kan handla om relationer, alkohol, socker, arbete, bilar, båtar eller något annat som passar just dig… välj själv.

Smultrontuva med röda bär och gröna blad.Jag har erfarenhet av att det går att förändra och det vill jag förmedla till dig. Det går att hitta “hem” och känna glädje, trygghet och balans.
Vägen dit kan se olika ut för alla, eftersom det beror på varifrån just du kommer – men det finns en möjlighet att må bra. Det vill jag att du ska veta.
Även om det kräver att du lyssnar inåt, aktivt söker en förändring och försöker på egen hand. Är du tillräckligt motiverad…?

(Men om det är så att du är deppig i sommar på grund av det dåliga vädret, går det kanske inte lika djupt in i själen. Då rekommenderar jag dig istället att kolla in “Roligt i regnet?” och möjligen få dig några goda skratt, tills solen är tillbaka.)

Jag avslutar med min snudd-på-husgud Lars Winnerbäcks “Tvivel” och hans magiska pekfinger, som så ofta sätts på en punkt där det känns. Här med fina Lisa Ekdal. Att så catchy musik kan rymma så mycket allvar… om man nu lyssnar till texten.

“Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?”                                     // Kram Linda

Man är sällan så modig som…

…när man gör det man egentligen inte vågar.
Säger de. Och jag håller till fullo med där. Många gånger har jag tänkt att “…hur dum är jag inte som gör det här fastän jag inte vågar?! Varför utsätter jag mig för det här?“, men har på sistone omvärderat dumheten till – mod.

Det är ju synd att slå på sig själv hela tiden, så det känns bättre att vända på det.

Det finns många synonymer till modig i ordlistan och några av dem är orädd, morsk, kaxig, strong, fräck och tuff. Men jag tycker att det finns andra ord som passar bättre – till exempel att visa kurage och att vara tapper, för jag känner mig då inte alltid kaxig, fräck och tuff i sådana situationer… ganska långt ifrån, faktiskt. Feg och liten?

Ordet "tillit" skrivet med gemener i pudersnö på asfalt.För helt ärligt – man är väl väldigt tapper när man gör det man knappt törs…
…om man skulle tänka efter?

Som att i småskolan gå fram till den man är kär i och våga ställa frågan om man har en chans? Att våga ringa upp den som kan ge dig nobben? Att våga tala inför publik, att blotta sitt inre och visa sig sårbar i en relation? Att våga gå emellan och gripa in om man ser någon på stan som är i behov av hjälp. Eller att våga fråga hur en medmänniska mår – även om jag vet att svaret kan bli jobbigt.
Det är tapperhet för mig. Medmänsklighet. Mod.

Vissa dagar kan det banne mig kännas läskigt bara att leva. När höga hinder (som att hinna med alla borden i vardagen känns kvävande, jag är ju redan stressad!) måste övervinnas, människor (konflikter) mötas och beslut fattas (“Vad ska jag göra med resten av mitt liv?”). Vissa dagar är banne mig inte roliga. Då är det lättare att vara o-modig.

Men när den där första vansinnigt läskiga känslan (“nu dör jag!”) har blåst över – oavsett om det blev okej, succé eller ett plågsamt platt fall som är svårt att förtränga – för att det jag gjorde snurrar på repeat i hjärnan dygnet runt – så kan man ju bli lite starkare. Jag vågade. Jag gjorde det.

Sen kan det förstås handla om att säga upp sig från ett jobb för att våga prova ett annat, resa jorden runt på egen hand, hoppa bungyjump eller flyga luftballong. Men det kan handla om vanliga vardagliga småsaker. Om jag vågar släppa lite på greppet om det jag försöker kontrollera kan det bli en häftig resa, och när jag ser att jag överlever så gör det mig lite starkare. Kanske lite rakare i ryggen?

Men det kan som sagt handla om att faktiskt våga leva. För vi vet alla, även om det inte är så trevligt att tänka på till vardags, att vi i slutänden ska lämna detta liv. Det kommer att sluta på ett eller annat sätt… och vad gör jag av min tid? Vågar jag utmana mitt mod, uppleva det jag vill se och tänja på mina egna gränser? Gör jag det jag verkligen vill göra? Med den jag vill leva?

Närbild på en rosa krysantemum.Det betyder inte att jag behöver vara dumdristig, som jag var inne på från början. Snarare att det är viktig att vara ärlig med sig själv. Och därmed även modig.
Man är aldrig så modig som när man gör det man egentligen inte vågar. Och ändå förblir sann mot sig själv.

Det är en intressant tanke. Jag tar den med mig in i äventyr och nya utmaningar. För de känns uppradade och eftersom jag pushar mig själv jag är nog lite rädd en ganska stor del av tiden.

Det gör mig kanske riktigt modig en dag…?

// Kram Linda

Min rädsla är inte din rädsla – och tvärtom.

För inte så länge sedan skrev jag om att våga vara lite mer unik och lite mindre ängslig och det här inlägget kommer att ha en snarlik nyans…

Det handlar om andra människors rädslor och utagerande.

Svarta trädsiluetter mot en ljusgrå himmel.När vi utsätts för projiceringar och provokationer. Små men svåra ord som kan rymma så många komplicerade känslor.
Ilska, kritik och respektlös behandling kan så ofta misstas för att vara något annat än det egentligen är – rädsla och sorg.

Ilska, frustration och aggressivitet har oftast en annan botten, ilskan är snarare ett uttryck för denna rädsla eller sorg.

Dock är det viktigt att reda ut vad som är mitt och inte – vad jag kan ansvara för eller ej, eftersom det är svårt att sortera tankar och känslor i stundens hetta. Jag vet numera att om någon skriker på mig bör jag kunna stå stadigt i mig själv och förstå vad den människan bär med sig – inte reagera med samma mynt. Det låter säkert väldigt gandhiskt, men det betyder inte att agerandet är accepterat. Till syvende och sist kvarstår att jag inte kan ansvara för det någon annan gör.
Jag kan bara hantera mig själv.

Missförstå mig rätt här, jag är något av en extremist när det gäller människors eget ansvar. Det är både en skyldighet och en gåva vi föds med, jag anser att vi bör förvalta det vi har och är på bästa tänkbara sätt genom livet, men det finns såklart många gråzoner i detta färgglada spektra. Allt kan vi inte ta ansvar för.

Andras känslor, till exempel. Med det menar jag delvis att jag tidigare i livet levt som ett läskpapper (som man sa förr om en känslig person som suger åt sig) eller tvättsvamp. Jag har i många fall trott att andras lycka har berott på mig – delvis. Att jag som medmänniska absolut kunnat göra mitt yttersta för att få andra att må så bra som möjligt, göra det jag kan för att bidra. För att vara en god vän, medmänniska och… bli omtyckt.

(Konstigt att jag blev utmattad och gick in i väggen, någon?)

Jag försökte bära andras sorger och smärtor på mina sluttande axlar. Så förutom mina egna känslor bar jag omgivningens, utan att jag var medveten om det. Hur är det ens möjligt…? Idag kan jag se varför jag gjorde det, eftersom min gränssättning var obefintlig, min självkänsla extremt låg och mitt behov av bekräftelse var enormt. Självklart vill alla människor få ett erkännande, det hör till att vara människa. Men det är viss skillnad på att definieras av vad andra anser om en, än att inse sitt värde på egen hand… även när jag inte presterar.

När en annan människas känslor är beroende av mig och hur jag agerar, när jag måste visa en hänsyn som är gränslös, har omtanken övergått till medberoende. När jag tillåter ett beteende som är destruktivt och påverkar mig negativt – då är jag medberoende. Det behöver inte handla om alkohol, utan om att jag godkänner att mina känslor utnyttjas hänsynslöst. Medberoende  är en helt annan sak än ansvar och empati.  Och det är ett val jag gör.

Vi människor reagerar så lätt på varandra med beskyllningar. På varandras agerande, åsikter, beteenden, sanningar och inställningar. “Du är si och du är så, du gör oftast fel och om du inte sa det här eller det där skulle jag inte bli så förbannad!” …men det betyder inte att den som är föremål för reaktionerna gör fel, det är här vi inte kan ta ansvar för andra.

Är det din rädsla du uttrycker med ilska, eller är det mina egna känslor?

Närbild på en rosa hibiskus.Visst kan jag reflektera över hur jag beter mig, hur jag lever mitt liv, hur jag behandlar andra människor och hur jag talar till dem – men hur det landar hos en annan människa kan jag inte vara ensam ansvarig för.

Och hur agerar du själv? Är kanske du den som är arg, utåtagerande och kritiserar? Det händer oss alla…

Om det råkar vara en medveten och insatt person som plötsligt blir fly förbannad eller agerar ut, går det kanske inte alltid att bromsa in och istället tänka glada tankar eller “vad är det med den där personen som gör mig så arg?!”. Men det är alltid ett alternativ.
Insikten om vad man håller på med är inte alltid rolig, att bli aggressiv utstrålar inte heller mognad och harmoni. Att skrika och skylla ifrån sig är ett kortsiktigt agerande och min erfarenhet säger mig att det inte är en särskilt framgångsrik metod för kommunikation. (Jag vet det dessutom, av erfarenhet.)

Förr sög jag åt mig av allt. Då var jag dålig, ointelligent, valde fel, sa fel och gjorde fel saker när andra hävdade så… och det var en svettig tid. Jag försökte att passa in överallt och helt ärligt – det gick definitivt inte. Man vet aldrig vilket ben man ska stå på i det läget och det blir liksom aldrig genuint.

Men min resa har varit lång. Jag kraschade ju och fick lov att omvärdera det mesta i mitt liv för att kunna gå vidare.

Idag väljer jag helst att lyssna, ta in och vara i stunden – att reagera så lite jag kan. När jag blir upprörd eller arg försöker jag reda ut vad jag reagerade på, hur ont det än gör – det är min enda väg framåt. När en person blir arg på mig har jag bevisligen väckt någonting (antingen med mitt eget utstuderade beteende eller helt omedvetet) men jag försöker att stanna kvar i stunden utan att göra detsamma. Och jag har fått skulden för andra människors ilska. Jag har befunnit mig i dysfunktionella kärleksrelationer. Jag har fått sparken från ett jobb med personangrepp som grund (vilket inte var särskilt professionellt  från arbetsgivarens håll och de kolleger jag jobbat nära förstod ingenting, men det är en annan historia). Jag har flera gånger fått höra att mina val i livet är fel, eller åtminstone oigenomtänkta.

Och jag intresseras numera av att någon tar sig dessa rättigheter. Att tala om för mig vad jag gör rätt eller fel. Förr hade jag brutit ihop, nu tar jag med mig det jag upplever och lär mig av det. Om inte annat hur jag inte vill vara. Det är både lärorikt och omvälvande.

Rött stenhjärta med svart text - "kärleken övervinner allt"Jag är verkligen inte bättre än någon annan, men i min värld är jag det bästa jag kan vara. Och det är en stor skillnad mot förr. Det räcker för mig, jag kan inte bli omtyckt av alla.

Och det vill jag dela med mig av till dig.

Om du blir utskälld för det du gör, tror på eller lever efter… kom då ihåg att ingen på den här planeten kan ta någonting ifrån dig. Varken din lust, vilja, styrka, stolthet eller någonting annat. Låt ingen påverka dig till att tro att du är mindre än du är, även om de säger så. Kanske vågar andra inte göra liknande val som du, reflektera då över det men låt det inte sänka dig. För du är precis så perfekt som du kan vara, du är här och värd din plats och vikt i guld.

Kom ihåg att andras rädslor inte är dina rädslor. Låt dem ha sin oro, sorg och smärta i fred. Stärk dig själv på de sätt du kan och stå stadigt, vi behöver inte alltid bli bekräftade av andra – särskilt inte om din känsla känns rätt inuti.

Din rädsla är inte min rädsla. Jag kan stå bredvid, men jag vill inte bära någon annans rädsla igen. Bär du någon annans rädsla?

Människors rädslor och missnöje beskrivs briljant i Kents “Mannen i den vita hatten (16 år senare), ungefär 5.55 minuter in i låten:

“Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och där odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö…
(…älskling, vi ska alla en gång dö.)”

Det är lätt att kritisera andra och tro att man har rätt att göra det, jag har också gjort så. Men jag lärde mig att jag inte kan kontrollera någon annat än mig själv.

…hur jag kom fram till detta? Genom den stilla medicinska yogan, som har gett mig så många positiva effekter. Lugn, insikt och styrka. I tystnaden och andningen, när jag lyssnade inåt, kom flera svar till mig… ett i taget.
Då började jag reflektera.

En annan viktig aspekt är den läkande kosten, när jag valde att börja äta det som just min kropp har lättare att ta till sig och omvandla till näring. När jag stressade alla organ och vävnader med socker, vete och mjölk bland annat, var det svårt att hålla fokus och känslorna i styr. Belastningen blev för stor för att vara behaglig. Nu när jag har sanerat det jag äter, skapas förutsättningar för min kropps bästa tänkbara balans. Men det är en medveten process och ett val jag gör varje dag. Det är inte alltid lätt…

Var din egen, stå för dina val och skaffa dig människor omkring dig som stöttar även när det känns tungt. Kom ihåg att det räcker med att en människa tror på dig för att du ska lyckas.

Som avslutning vill jag tacka mina älskade föräldrar för att de alltid ställer upp för mig, och jag gissar att de i många lägen får försvara och förklara mina val i livet. Men de står ständigt på och vid min sida för att stötta mig i det jag nu gör.
Oändlig kärlek till er båda.

// Kram Linda