Category Archives: Resa

– Om att vara på resa. –

En gudmors bekännelser.

Det sägs att man ser på barnen hur tiden går och i mitt fall ser jag det på dig, min fina och kloka gudson. Jag skrev för två år sedan om hur lyckligt lottad jag är som får vara så delaktig i ditt liv och lära känna dig och din syster, men det känns mer som en kvart sedan… hur är det ens möjligt? Nu är du 16 år. Och lång.

Bara det gör att jag vill fånga tiden ännu mer. Varje stund.

I helgen hade vi ett awesome “going away”-party för dig, då du reser till USA för ett utbytesår – imorgon. Dina föräldrar är verkligen något särskilt, det är ofta extra allt i det de gör. På ett bra sätt, that is. Med amerikanskt tema på mat och dryck, som när din fina syster gjorde samma resa för tre år sedan. Så detaljerat och roligt, gott och intressant. Man blir mätt också. (“…vi hade inte behövt grunda med McDonald’s innan” 😉 )

Det var en fin stund med släkt och familj, vi är alla så glada för din skull även om jag kommer att sakna dig under det kommande året, såklart. 

Du är så otroligt varm, omtänksam och har alltid varit så godhjärtad, Fredrik. Ända sedan du var liten har du varit så tacksam och glad för presenter, för att vi har umgåtts och för att jag har varit med på era Luciatåg och andra uppträdanden (inte minst med Uppsala Musikklasser), det är fina egenskaper. När det egentligen borde vara jag som skulle tacka. För att jag har fått vara med.

Du är en så fin ung man och det ska bli roligt att se din framtid. (Gudmor ska försöka vara en smidig skugga, don’t ya worry). Och igen, säg bara till om det är något jag kan göra för dig i livet. Jag ser det som min roll att finnas där, även om jag vet, ser och förstår att du klarar dig alldeles utmärkt utan mig…

…så kanske vi kan stryka ett streck över de där två (!) första födelsedagarna jag dessvärre missade – du vet, jag var runt 25 och hade så mycket att tänka på då – för en del av det har jag väl ändå lyckats hämta hem? Jag hoppas det. Det var en av de värsta känslorna jag haft, särskilt andra gången, när jag verkligen fick lägga manken till och komma ihåg rätt födelsedag. Hemska tanke.

Nu hinner du fylla 17 år i USA, men till 18-årsdagen är du hemma igen. Då ska jag leta fram och ge dig nyckeln med det vita bandet (undrar om jag har ett bra inflytande på dig över huvud taget?), om skåpet finns kvar från din dopdag. Jag har iallafall nyckeln kvar (det trodde nog ingen, allra minst jag).

Jag önskar dig verkligen the time of your life. Det finns inget tvivel om att din värdfamilj kommer att uppskatta att ha dig hos dem, att dina fyra värdsyskon kommer att avguda dig och att hunden kommer att veta vilken djurvän du är.

En fin sak i sammanhanget är att du kommer att bo i samma del av USA som min kära vän Therese, när hon åkte dit för att jobba som au pair för över 20 (!) år sedan. Hon finns tyvärr inte kvar hos oss längre, men jag kan inte låta bli att känna att en cirkel sluts. Ändå. Jag är övertygad om att hon ler i sin himmel åt att du Fredrik – hon tyckte det var roligt att du hade samma namn som hennes man – åker just dit.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag är så glad för din skull, unge man. Lev livet och njut. Och även om du inte är här hos oss fysiskt, så finns du i mitt tills vi ses igen.

// Kram från gudmor Linda

Kalabaliken* i Kroatien.

Ibland sker saker som är menat att vara utan att vi kan styra så mycket, tror jag. För att vi behöver det, även om vi inte kan se när, var och hur det ska lösa sig…

Arenan i Pula, Kroatien 2013.Fråga: vad gör man när ens relativt nya, roliga arbetskollegor slänger iväg ett “impulsivt men genomtänkt” sms till en grupp människor, där det står: “Tjejer, vi åker en weekend till Kroatien – hänger du med!?”
Boende finns, det blir ett “häng” tillsammans i några dagar, vi flyger billigt, får se någonting annat än kyla (nja..?) och is, andas annan luft och vara med om ett äventyr? Vi kan även göra ett studiebesök på en annan, lite äldre Arena än den vi jobbar på (det är alltså inte Friends Arena på bilden, reds anm), och se om vi lär oss nåt…?

Svar: man åker såklart med. Jag bestämde mig på några timmar, för att det kändes så självklart. På något sätt. Hela jag längtade efter ett miljöombyte, särskilt med människor jag tycker om och det blev en resa – på många sätt, plan och nivåer – som jag sent kommer att glömma. Förmodligen aldrig.

* Missförstå mig rätt, rubriken är bara en ordlek med “Kalabaliken i Bender“, det finns i övrigt inga likheter. Men just “kalabalik” betyder faktiskt folksamling på turkiska och vi var ju – många. I det svenska språket blev kalabalik istället synonymt med “förvirring” eller “stor oreda”… I love it. 😉

Tjejer med handbagage går strax ombord på planet mot Kroatien. I tonåren och som yngre vuxen, hände det ju att man hängde i gäng, även om jag faktiskt gjorde det rätt sällan. I vuxen ålder dyker dessa tillfällen upp ännu mer sällan, så när de väl gör det och man känner att man passar in och dessutom trivs – då är det någonting särskilt. Det här är en resa jag nog har gått och önskat att få göra, nu fick jag i allra högsta grad vara delaktig. Och det med människor jag egentligen inte känner. Tänk, vad märkligt det kan bli. Som det ska vara.

Det kan ju vara som upplagt för irritation, bråk och stök när man inte är så nära från början. Kalabalik. Eller så är det just man anstränger sig extra för att inte råka i luven på varandra, det sköna är att jag upplevde en så avslappnad och laid back stämning. Och det blev det så många gapskratt att jag inte minns när jag skrattade så mycket senast. Tack för det, tusen tack.

Söta kollegor hoppar på öppen gata med paraplyer i händerna.Vi har besökt vår kollegas fantastiska föräldrar, blivit brutalt bortskämda med helt underbar mat och godsaker. Vi har sett små söta städer med bedårande gränder och härliga hamnar,  solnedgångar (just soluppgångar blev det få, ska erkännas) och tagit morgonpromenad. I singular, för egen del. Vi har plockat stenar på stranden, fotat och fotat. Och fotat. Skrattat, lekt med tanken på att starta ett musikband som ska åka ut på turné (oh, my…) och skrattat ännu mer. Men vi har även pratat förtroligt och allvarVi har gått uppför backar och nerför backar i söta byar, hoppat på tomma gator med paraply i händerna och skrattat ännu mer. Vi har haft det lugnt, stilla, lite mer intensivt ibland – men framförallt supermysigt. På bara tre dagar bände vi in alltihop och lite till.

♥    Greetings from Croatia!    ♥    Hälsning från Kroatien!    

Collage av bilder på mat och ätbart, samt en blomma.

Collage av bilder på byggnader och fasader i Kroatien 2013.

Collage av bilder på vyer i Kroatien 2013.

Kolleger i collage.

Collage av närbilder på mat, Kroatien 2013.Underbar inredning i vårt boende, Kroatien 2013.Alltså: kollegor + kalabalik + kollektiv + Kroatien = kul, är en bra ekvation i min bok… jag tycker att det syns också.

 Så här en knapp vecka i efterhand kommer många intryck tillbaka och känns ännu starkare. Tänk vad märkligt att det är så, att man inte alltid är “där ” i ögonblicket? Ändå försökte jag vara väldigt närvarande i nuet, för jag har lärt mig hur fort den går. Tiden.

Collage på bilder av kaffekoppar och kaffesump.Fråga igen: hur blir det när det kommer hem en liten go kroatisk dam, till de fantastiska föräldrarna, som dessutom kan “spå” i kaffesump? Mina kollegor var i eld och lågor, jag hängde mest på… för även om jag är öppen och inte så skeptisk (efter allt jag sett och hört hittills i mitt liv), så var jag ändå inte så sugen på en spådom.

Men hon spådde egentligen inte, hon “läste” i kaffesumpen och sade vad hon såg, främst i det förflutna, så jag var inte så förvånad när hon sedan – efter en lång stunds tystnad och stirrande i min kaffekopp (japp, jag drack kaffe för sakens skull) började berätta om mitt liv. Min resa. Ord för ord, bit för bit, sade hon det som bara jag vet. Det var känslomässigt och starkt, men viktigt. För mig var det ett slags avslut, en viktig pusselbit som lades där och då, i ett litet rum i Kroatien bland människor jag inte ens kände för ett par månader sedan – och ändå kände jag mig så trygg. Ibland blir det magiskt, som svar på frågan.

Flygbild över moln och land uppifrån, på väg hem från Kroatien 2013.På hemresan satt jag på planet och slumrade till, funderade på allt galet som hänt under så kort tid och hur tacksam jag kände mig över att få ha varit där. Varit en del i allt det roliga, smärtsamma, svåra, allvarliga och busiga. Det var en “resa” på många plan, det kunde vi lätt konstatera efteråt, och på något underligt sätt kändes det som menat att vi skulle göra den här resan nu, fastän vi knappt träffats tidigare…

Tack tjejer, tack som f*n för att vi delat denna helg. Jag är så glad över att ha träffat er.  Vi ses snart igen!

// Kram Linda

Ögonblick på Österlen

Men, vilken underbar helg jag haft! Eller, det var över fredagen och lördagen.

Jag fick möjligheten att åka på en spontanresa över ett dygn och tog den. Det kom plötsligt upp ett tillfälle som jag inte ville gå miste om, idén om ett projekt som talade till min magkänsla… så jag tackade jag till att delta och det blev ett spännande möte – 60 mil bort.

Utsikt över gröna åkrar, gula rapsfält, blått hav och blå himmel.Min fina kollega, inom Medicinsk Yoga, Karin mötte upp när tåget rullade in i Ystad och guidade mig sedan runt på det Österlen som envisades med att visa upp sig från sin bästa sida. Guldgula rapsfält, gröna åkrar, blå himmel, dofter från blommor, fågelkvitter och värmande sol.

Det var lite som att kliva in i en vacker saga och jag har knappt smält det än.

Dagen bestod av ett symposium, olika aktörer som möts för att jobba för samma mål, samma vision – samma dröm. Vem vet var det landar, jag är bara så glad och tacksam över att få vara med. Att få inspiration, nya tankar och idéer.

Ett vitt hus mpt klarblå himmel, omgivet av grönska.Jag deltog i egenskap av kostrådgivare, för att lära människor mer om läkande kost och hur den spelar in i varje människas liv och välmående.

För att jag tror att det behövs. Just nu, men särskilt i framtiden. Människor behöver lära sig att ta hand om sig själva, för att vi inte kommer att kunna kräva av någon annan att ta hand om mig. Kunskap och eget ansvar blir allt viktigare.

Ordet "välkommen" skrivet på ett blädderblock.Synpunkterna under dagen var många och intressanta. Atmosfären välkomnande. Byggnaderna fantastiska. Bemötandet professionellt och vänligt. Möjligheterna stora.

Det är roligt att få delta i någonting som andas frihet och möjlighet, oavsett var det landar – oavsett vad just jag bidrar med eller ej – att få höra andras upplevelser och synpunkter.

Citat "Det finns ingen stig. Stigen skapas av de som går där."

Citatet "det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den"Citat "There's a crack in everything, that's how the light gets in"Att sedan få uppleva detta en magiskt vacker sommardag (som det kändes, är det sommar nu?) var någonting jag inte vågat hoppas på. Men det blev perfekt.

Sand, dynor, en promenadspång, blå himmel och hav.Efter en heldag av insikter, åsikter och mixade energier bestämde vi oss för att ta oss ner till havet och varva ner våra trötta hjärnor. Sandstrand, vågors brus och kustlinje har definitivt en sällsynt lugnande effekt på kropp, själ och sinne.

Åtminstone på mig. Du kanske har ett annat sätt som hjälper dig att finna lugnet. Vilket sätt det än är, blir det allt viktigare i ett snabbt och stressat vardagstempo att vara nära naturen och känna lugnande energier.

Sandstrand, blå himmel, blått hav och en röd livboj på en pinne.Om man ser sig omkring och läser av omgivningen, kan man tolka in det enklaste budskap det mesta. Det brukar jag faktiskt roa mig med. Här fick jag veta att det till exempel alltid finns en räddning inom räckhåll, så det är viktigt att våga släppa taget.

Att ha tillit till att allting blir som det ska vara. Känna förtroende och vara modig, fastän det kan kännas så läskigt att inte veta var jag landar… det är så svårt att släppa greppet om kontrollen. Att flyta med.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Yoga på stranden var – om du undrar – både läkande, lugnande, meditativt och snudd på overkligt.
“Kan det vara så här vackert?”

Jo, det kan det. Och jag är glad och tacksam över att vi valde att fånga det ögonblicket, att vila i våra upplevelser, smälta intrycken och bara andas in friskt syre i våra lungor. Landa i våra egna kroppar igen. Utan att värdera och analysera mer, bara vara. Tysta, bredvid varandra, men ändå tillsammans.

Ett hjärta ritat i sandstrand.Det var ett knappt dygn som blev en energikick, en upplevelse av någonting helt annat än Stockholms brus. Jag älskar mixen. Att få resa med tåg, se vårt land flimra förbi fönstret och byta miljö. Möta intressanta människor.

Jo, jag hann med ännu ett magiskt möte under lördagsmorgonen som jag hoppas kan leda till någon form av fortsatt samarbete, det bara känns när det är rätt. Den känslan går inte att slippa undan och det är lika roligt varje gång. Vi får se vad som händer…

Karin i underbar pose inne på Mårten Pers källa.Tack, fina Österlen för denna gång. Jag hoppas att vi ses på något sätt igen, i  vilken form det än blir.
Tack Karin för din gästvänlighet, för att jag fick se ditt underbara lilla fina hus och omgivningarna!
(Du hittar hennes verksamhet på yogandas.nu)
Vi ses och hörs snart igen.

// Kram Linda