Category Archives: Känsla

– Om känslor och att känna. –

Älskade vän.

Idag skulle du ha fyllt 42. Och vi sågs senast när du var 35. Tiden går, fina du. Jag saknar dig såklart, vissa stunder mer än andra. Mycket mer, även om jag längtar efter att få träffa dig mest hela tiden. Min kusin fyllde jämt i måndags och honom kunde jag fira… det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ett tillfälle när saknaden efter dig kändes lite (läs: mycket) extra, var på Guns N’Roses konsert i somras. Du är/var så mycket Guns N’Roses för mig. Och vi lyssnade ju så ofta på dem och sjöng. Vi sjöng ju jämt, till det mesta. “I used to love her”, “November rain”, “Paradise City” och inte minst”Patience”…
De var ju våra verkligen tonår.

Under en av de kanske mer otippade låtarna – “Yesterday” – var det som om jag hörde dig. Som om du var där. Det slog mig med all kraft. En saknad som gör sig påmind och ändå en närvaro som är så stark. Även om det har gått så pass lång tid. “Igår.”  Konstigt, det där, hur det slungar en tillbaka i tiden.

Vår skoltid, när vi sov över hos varandra, hur vi mötte vuxenvärlden, hur du åkte till USA, när du födde dina barn, din sjukdomstid och vårt allra sista möte…

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Det är något med musik och harmonier som har en förmåga att gå rakt in i hjärtat och öppna upp känslominnen, oavsett hur långt borta de är i tid. Plötsligt känns de återigen så aktuella, så där brännande och berörande – även om det är länge sedan det var på tapeten. Sedan minnena skapades.

Du lär mig ännu så mycket om livet. Hur jag tänker, känner och reagerar. För idag kan jag stanna upp och reflektera, en lång tid i livet sprang jag bara för fullt. Över vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag kan välja bort. Och prioritera. Tänk, att du är så närvarande i mitt liv.

Men en sak känns väldigt märklig. Det har snart gått sju år sedan du gick bort. Och det sägs att alla våra celler i kroppen förnyas på sju år, vilket innebär att jag snart är en annan person än när du gick härifrån. Det är en insikt som känns både sorglig och… lugnande? Ja, jag tror det. Även lugnande.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För mycket har faktiskt hänt. Jag HAR blivit en annan person, genom många transformerande och utvecklande processer. Jag valde ju till slut att se in i de mörkaste vrårna och dra fram det som inte längre passade in i mitt liv, ut i ljuset. Sådana mönster och beteenden från förr som jag själv ville bli fri ifrån. Bearbeta och förändra. Så nu är jag en annan… men på sätt och vis mer mig själv. Konstigt, det där.

Och vi kan liksom inte prata om det, heller. Jag kan tycka att sju år är en lång tid. Sju svåra år. Å andra sidan känns det som vi sågs för inte så länge sedan alls. Tiden är jättekonstig så. Men jag hoppas och tror att du är någonstans bredvid mig, att det är därför du känns så nära. Även i tid.

Man kan filosofera hur länge som helst kring det här, i alla fall jag. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller skriva. Mer än att jag är så oändligt glad att jag mötte dig som åttaåring och för de dryga 25 år vi fick tillsammans.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Snälla du, fortsätt att gå vid min sida och var hos mig medan jag lägger min tid och energi här på att vara med dem jag tycker om – i det här livet. Och att visar dem hur mycket jag uppskattar att de faktiskt finns för mig och jag för dem. För tiden går fort…
…men du har lärt mig att ta vara på den.

Tack för det. 

// Kärlek, Linda

Kusinen som blev en storebror.

Idag fyller du – min fina kusin Daniel – 50 år. Femtio bast. Man brukar säga “ära den som äras bör” och jag tänkte passa på att göra ungefär det, en dag som den här… för att du betyder så mycket för mig som du gör. Tack för en fin helg! 

Vi träffades år 1976 när jag föddes. Då hade ju du “stökat runt” på den här planeten i 9 år och jag var väl ärligt talat inte så mycket att hänga i julgranen det året. Eller de kommande heller, som barn. Du fick ju en ny kusin fyra år i rad (jag var nummer två) så det var ingen stor grej. “En till”, liksom. Men det var ju som vuxna vi fann varandra.

Inte minst när jag var 24 år och fick förtroendet att bli gudmor till er vackra son. Jag kunde inte ha fått en bättre “unge” att hålla koll på och umgås med. Som idag är en klok och godhjärtad ung man, vilken jag har fått äran att följa genom alla år och uppträdanden i Uppsala Musikklasser. Genom alla dessa födelsedagar, jular och konfirmation. Från djupet av mitt hjärta – tack!

Där började en resa som jag på så många sätt är så oändligt tacksam över. En resa som gjorde att jag fick möjligheten vara mer delaktig i er vackra lilla familj, ett erbjudande jag tog. Snabbt som tusan. Och det har varit 17 ljuvliga år. Men många skratt och en varm känsla av tillhörighet.

För du är en av de roligaste människor jag känner. På riktigt. Och det beror väl på att vi har samma sorts humor, great minds think alike. Det är alltid nåt bus på gång, nåt skämt, nåt vridet. Och det roliga är att din fru också är en av de roligaste jag vet, vilket gör det så härligt att hänga med er. Allt detta gör ju att det helt naturligt känns som att vi… är syskon. Även om vi inte är det.

Men alltså, frågesporterna! Utöver att vi har samma hopplösa humor, så nördar vi ju all in på frågesport och sällskapsspel. Tävlar, testar varandra och tävlar igen. Så otroligt kul! Jag uppskattar det så mycket, tack för att du utmanar och stimulerar mitt intellekt… även om du gör det onödigt svårt ibland. Men okej, jag har Google. Så kör, bring it on!

Vet du, du känns som en storebror och det har vi pratat om. Även om jag redan har en lillebror som är galet smart och rolig, även han. Det är något med humorn i vår släkt som gör det så roligt att ses. Så, att du en gång när jag var liten lämnade mig på ett fågelskär i skärgården bland måsar – ordet “störtdykning” fick en ny innebörd där, hörru – har jag i princip (ehum) förlåtit dig för. Men dyker det upp en surfingbräda och ett fågelskär så skulle jag passa mig, om jag var du…

Jag önskar dig en fin 50-årsdag idag. Jag önskar er en underbar resa och ser fram emot att få fira dig med en hejdundrande fest alldeles snart. Tills dess, må så gott och… lämna gärna en w.o. då och då, Danielsan. (Det skulle faktiskt inte skada.)
Ska vi säga så?

Vi kör på minst 41 år till ihop, tycker jag. Ja må du leva uti hundrade år!

// Stora kramar, från “lillasyster” Linda

Att våga vara i känslan.

Vi människor är duktiga på många saker. Att fly undan känslor är en av dem, tänker jag. Känns det igen? Inte alla och alltid, men många av oss är ofta kreativa när det kommer till flyktbeteenden. Vi har vårt bagage med oss och om vi har haft det tufft, vem vill då lägga handen på den där glödheta plattan – igen?

Fyra glas med rosévin i en skål.Vi människor är kreativa. Vi kan hitta på många sätt att fly, för att slippa känna på det som är jobbigt. Jag har till exempel använt mig av socker den större delen av livet… hellre äta än att känna på riktigt. (Inte så framgångsrikt, men det trodde jag nog aldrig heller, om sanningen ska fram). Och med tanke på hur många medel vi har omkring oss att tillgå, är det en ganska enkel match dessutom. Att falla för frestelsen.

Många finns framför ögonen på oss dagligen. Frågan är hur och om vi kan stå emot den dignande buffé av olika distraktioner och stimulantia  i livet att välja på (och missbruka) för att trycka ner känslor;  arbete, nikotin, mat, socker, alkohol, sex, spel och droger… vi kan dras till olika saker. Eller flera av dem. Det är ju inte för inte som alkohol kallas för “flyktsoda“. Med det sagt är inte brukare av allt detta missbrukare, men vissa är det.

En Stockholmsvy i gråskala.Vi dras till det roliga. Undertrycker gärna det jobbiga. Livet ska helst vara Instagram-vänligt och ge många likes, sedan sitter vi obekväma och ensamma bakom fasaderna många gånger. Vem vill se det som smärtar? Vem vill skylta med det? Det fina i sammanhanget är att tänka att “det går över”. This too shall pass. För det gör det, oundvikligen.

Min kusins dotter tog studenten nyligen och på hennes mottagning höll hennes gudmor ett fint tal om att fånga stunderna i livet, att ingenting är bestående – varken de ljusa eller de mörka stunderna; “det enda som är konstant är förändringen”. Och det kan vara bra att tänka på, för då kanske man njuter mer i ögonblicket. Eller vet att det jobbiga kommer att gå över. Även om det inte känns så.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Jag hittade ett fantastiskt podcast-avsnitt av och med yogagirl Rachel Bråthén (från 21/4 2017), som jag har lyssnat på. Hon har ett öppenhjärtigt och ärligt samtal med sin mamma där de pratar om just detta. Att sluta fly. Att våga stå kvar i känslan, för att det många gånger är det enklaste sättet att bli fri. De kallar det “burn through the feeling”. Phew.

Det är ju vad vi gör allt för att undvika. Inte handen på plattan igen. Men tänk om det kan vara så “lätt”… att känna igenom känslorna. Sorgen, smärtan och det som känns så olidligt, för att det ska släppa taget om oss? Kanske är det vägen genom som hjälper oss ut? Jag vet inte, men jag tycker att det låter så sunt och sansat ändå. (Och jag har försökt det själv. Det har hjälpt mig.)

Min kloka lärare sade: “Känn på det, men låt det inte stanna hos dig. Släpp ut känslorna via bakdörren” och det är så sant och klokt. Det kan vara lätt att ta in känslor och ÄLTA dem. Fastna i en snurr man aldrig (nästan) kommer ur. Men om man inte känner på det alls – kommer man någonsin ur det då? Det är en sak att tänka på det och veta intellektuellt – men hur är det att ta ner det i hjärtat? Kanske inte alltid lika enkelt.

Och viktigt här: för den som har varit med om rejäla trauman i livet, är det inte så här enkelt. Då är det viktigt med professionell behandling, support och stöd. Men för oss som går och tycker att det är motigt ibland, som har upplevelser, minnen och känslor att rensa ut ur systemet för att kunna fortsätta starkare framåt – så kan det vara skönt att erkänna det. Bryta ihop och börja om. Inte bara bita ihop och fortsätta. Det är att vara stark, inget annat.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag tror på att våga vara i känslan när den kommer. Att möta smärtan, sorgen eller glädjen – för den delen – och uppleva. Känna in. Sedan släppa ut den bakdörren. Eller för tusan, känn på glädjen lite extra. Njut fullt ut. Vi vet att allt förändras och går i cykler, passa på att fånga ögonblicket.

Och det kan vara läskigt nog att vara i ljuset, när man har upplevt mörker. För att man vet att även det förändras. Men vi måste vara modiga för att få alla delar, för att kunna leva och vara levande fullt ut. Allt rör sig. Det enda som är bestående är förändringen.

Det kan vara skönt att tänka på ibland.

// Kram Linda

Långt ifrån men ändå så nära.

Jag hoppas att du hade en fin påskledighet, det hade jag. Med flera dagars sammanhängande ledighet, tillsammans med människor som jag tycker mycket om och inte har sett på länge. I en annan vardag (läs: helg) än min egen. På en helt annat plats.

Och det är en ynnest att ha det i sitt liv, det är kanske inte alla förunnat. Många tycks uppleva ett tvång att behöva umgås, med familj som kommer på köpet och kanske även med vissa vänner. Man passar inte alltid så bra ihop. Sedan finns det de vi själva väljer. Som fyller en så stor och viktig funktion i ens liv.

Det är intressant, det där. Att man kan bo långt ifrån varandra och ändå känna som att man är nära. Idag finns det ju telefoner och videosamtal i var och varannan ficka, det för oss ju närmare varandra det med. Men även om det är lätt att upprätthålla en kontakt idag, finns det inget som slår möjligheten i att faktiskt fysiskt träffas. I dessa tider upplever jag det som allt viktigare.

Att få spendera tid tillsammans. Och prata. Spela sällskapsspel. Äta gott. Skratta högt. Se på tv. Bara vara i ett lagom lugnt tempo. Sova. Sjunga högt. Samtala med barnen som har blivit så stora så fort. Ett fint sätt att spendera sin ledighet på – med andra man tycker om.

Kanske har du känt det någon gång, att det finns de man upplever en ögonblicklig koppling till, fastän man aldrig har setts förut. Ändå känns det så. På samma sätt kan man oförklarligt vilja undvika andra personer, även om det inte finns en logisk anledning. Det är bara en känsla. Att känna den kopplingen är häftigt.

Och det konstiga är att tiden går så fort. Liksom mest swishar förbi. Ändå hinner man med så mycket, som att gå på en hockeymatch som betyder massor. För så många. Känslan i arenan av laganda, stöd och support. Det var en otroligt skön energi. Och en vinst som gjorde stämningen ännu mer magisk.

Sedan tillbaka till verkligheten igen. Med nya perspektiv, nya insikter. Jag tycker inte att jag behöver åka så långt eller vara borta särskilt länge för att komma hem och se saker på ett annat sätt. Men det är nyttigt. Att kliva ur de där vardagliga hjulspåren och se annat, det är så lätt att det bara maler på annars.

Upplevelserna och minnena finns ju kvar efter att ledigheten är slut. Smaken av maten går ännu att förnimma, skratten och samtalen. Bilderna som fyller telefonen går att titta igenom igen och igen. Den där jobbiga känslan när man har buggat inför andra, fastän man inte kan och egentligen inte vågade. Men gjorde det ändå. Sånt man minns. Tack Tiina, Dennis, Marita, Åke, ungarna och ni andra för en fin påsk. Vi ses snart igen.

Jag hoppas att du har haft en fin ledighet och nu njuter av att ljuset kommer allt mer. Det är april; därför kallas det aprilväder när det växlar mellan snöblandat regn och sol. Det är samma sak varje år. Men snart är sommaren här, ska du se.

// Kram Linda

När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

Do you stuff your face? Face your stuff.

Alltså, det här kan vara en av världens (liten överdrift) mest utmanande och känslomässiga fråga. Vår eminenta lärare My uttalade den, för att få oss att tänka bredare när vi studerade Funktionsmedicin och den lyder i sin helhet:

“-Do you stuff your face or du you face your stuff?”

Sockrade geléhjärtan - godis.Jag tappade hakan när jag hörde den. Så träffsäkert. I översättning skulle man kunna formulera det som; proppar du (ätbart) i munnen för att slippa känna eller tar du hand om dina känslor?  Men egentligen handlar det nog om allt som kan döva en obehagskänsla; alkohol, smärtstillande tabletter eller nikotin… alternativt tvärtom; att svälta sig för att upprätthålla en känsla av kontroll.

Det är så jäkla lätt att distrahera sig. Jag vet det, verkligen. Jag har levt med den känslan i många år, skulle man kunna säga. Allt mindre nu, men visst fasen är det något jag känner igen. Att slippa känna om det är något som smärtar, så mycket “enklare” att äta något gott eller berusande istället. Men det är just det – istället. En sådan sak gör ingenting lättare, det dövar bara för stunden. Skapar andra signalsubstanser (hej dopamin) som kroppen kan svara på och så han man fintat bort den där sorgen, besvikelsen, skulden, skammen eller saknaden för en stund. Tills det knackar på igen. För så länge vi inte möter det, kommer det åter.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och i värsta fall måste sedan dosen börja ökas successivt för att kroppen ska reagera, döva mer. Toleransnivån ökar, om det så handlar om socker, mat, alkohol eller spel. Sex eller droger. Så sitter man där i en obekväm rävsax utan smitväg, ut – ska jag möta mina problem och hantera dem eller öka intaget av det jag dövar mig med?

Stuff my face or face my stuff…?

Tänk, att det kan anses kännas “lättare” och enklare att välja (undermedvetet eller omedvetet tänker jag, men det är ju ändå en form av val) att fastna i någon form av beroende, hellre än att möta sina rädslor. Det man är arg över, sörjer eller ångrar. Det som sitter så djupt att det kan vara svårt att andas om man släpper upp det för att känna på det. Och ändå, om man jobbar åt andra håller och kämpar med att slippa undan, så kan man behöva ta sig igenom det först – också.

Det är inte lätt att vara människa. Som han sade, herr Strindberg. “Det är synd om människorna.” Och det är inte så lätt att hantera allt vi erbjuds heller, frestelser och kickar. Många reagerar lätt på socker, som kan vara en inkörsport till allt tyngre stimulantia.

kanelbulle med pärlsocker_Men idag är konstanta fikapauser, mängder av kaffebaljor, afterworköl, godis till fredagsmys och snabbmat i drivor inga konstigheter. Det är mer en regel än ett undantag. Det är vi som inte längre vill hänga med i de svängarna som är konstiga. Trots att vi – läs: jag – känner att kroppen inte längre orkar med det livet. Att det inte känns naturligt bara för att det har blivit en “vana”.  Det som stressar inifrån, skapar problem med mage och tarm (diarré eller förstoppning eller det som benämns “IBS”) och som gör att åtminstone jag driver allt längre ifrån… my stuff.

Jag fattade att jag var tvungen att ta tag i mina saker; det som låg där och skavde. Det var inte roligt, det är det aldrig. Men jag vet idag att det var nödvändigt. Att jag har att jobba med, men att det inte är samma sak längre. Jag märker ibland när jag pratar med människor att vissa saker sitter långt inne… om jag säger att jag inte äter gluten eller dricker kaffe längre och någon svarar “Åh, det skulle jag aldrig kunna vara utan! Vad betyder det? Är det the stuff som talar…?

Jag säger inte att faktiskt det är så, bara att det är intressant.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Det finns nog många som har sin stuff i ordning. Som inte jagas av tankar och känslor, som inte äter, dricker eller gör annat för att slippa tänka och känna. Men jag tror även att många befinner sig mitt uppe i det, ju snabbare tiden går och ju fortare allt snurrar runt omkring en. Ju kortare tid det finns för att stanna upp och reflektera. Men man kan ändå tänka tanken i sin ensamhet och känna på den…

“…do I stuff my face or do I face my stuff?”

Det kan vara värt det för framtiden.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning? Här kan du boka tid för besök. Varmt välkommen!

Alla har vi vår ryggsäck.

Det förflutna, du vet. Många är vi som har ett (osynligt?) bagage med oss, som inte alltid är behagligt eller lätt att bära. Kanske känns det som att armarna ska domna, eller som att vi är på väg att tappa balansen. Ryggsäcken. Har vi tryckt ner något i den, så att vi knäar under tyngden eller är innehållet lätt och luftigt?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min ryggsäck bröt nästan ryggen av mig till slut. Den var så tung, otymplig och skavde när jag gick. En dag fick den mig att tappa balansen fullständigt, jag föll på rygg och kunde inte ta mig upp igen. Blev liggandes där. Och det var skrämmande att ligga på golvet som en skalbagge med en tyngd som man inte såg egentligen… den låg ju under mig.

Så småningom förstod jag att jag var tvungen att packa ur min ryggsäck, tyngd för tyngd, för att kunna resa mig upp igen. Men det tog sin tid. Jag ville egentligen inte se eller kännas vid vad som låg i den, jag hade ju försökt springa ifrån den dessutom. Så det var högst motvilligt, den öppnades ändå upp då det var den enda vägen framåt. Där kunde jag ju inte bli liggandes?

Bagageband resväskorDet tog många år, jag tror att vissa bagage tar flera år på sig att blir lättare, att liksom hitta hem och ända fram. Fråga bara dem som blivit av med en resväska under en flygresa, även om det inte alls är samma sak egentligen. Det finns vissa likheter. Tiden är en viktig faktor. Vi kan behöva stanna upp om inte bagaget är i sin ordning… men tungt att bära ändå.

Man vet aldrig hur det blir till slut. Men det jobb jag har gjort med och för mig själv de senaste åren fram till idag, har lättat min ryggsäck väsentligt. Det känns bra idag och jag är genuint stolt över min egen insats. För ingen annan hade kunnat göra den åt mig, det var det enda jag med säkerhet visste. Jag vet också hur många som inte orkar. Som flyr, på olika sätt. Det gjorde jag också, tills jag föll och blev liggandes. Tyngden försvann ju liksom inte av det.

Sedan finns det så många som inte har så tunga bagage eller ryggsäckar, de som tycks dansa fram obehindrat i livet. Lyckliga ni. Men några av oss behöver göra “jobbet” grundligt. Idag är jag dessutom tacksam över min ryggsäck.

Kånken namnlappMen jag ska även vara lite mer specifik här. När jag var omkring 6-7 år fick jag en älskad väska att bära på ryggen av mina föräldrar. Det var en gråbeige Fjällräven Kånken. Enligt mamma, jag minns det inte själv, var jag noga med att packa min fina väska med alla mina viktiga böcker. Jag läste mycket även som barn. Älskade att gå på biblioteket.

Den där söta ryggan föll i glömska när jag blev äldre och fick nån lite tuffare (?) väska, så min Kånken hamnade först i ett förråd och sedan uppe på vinden – jag tackar både mamma och min lyckliga stjärna för att den inte slängdes. Den var i ärlighetens namn inte helt ren efter all användning och alla lekar. Hon valde ändå att behålla den. Och den har varit med mig hela vägen, men nedpackad i lådor och i förråd.  För att par år sedan fick jag upp ögonen för den igen.

KånkentvättJag kände att jag ville tvätta upp den, för att kunna använda den igen. Jag hade ju tänkt på den som en väska från barndomen, men den visade sig funka utmärkt även idag som vuxen. En bra väska är en bra väska, liksom. Och den har varit med mig under en lång tid. Den har gjort en lång resa med mig.

Det har varit en lång promenad och jag är inte framme än, men min ryggsäck har ett helt annat innehåll än för några år sedan. Jag är ännu inte klar – det blir vi väl aldrig? – men jag upplever att jag nu kan röra mig lättare och smidigare. Jag kommer upp från golvet fortare om jag faller. Det är inte alls samma sak idag.

Kånken SamariaDet firade jag i juni 2016 med att bära just den på ryggen genom ravinen Samaria på Kreta, i sex timmar. I stekhet sol fanns den där på min rygg och den vägde knappt! Det var en fin symbolik, på sitt sätt. Ett fint sätt att åter använda favoriten, på ett ställe jag aldrig kommer att glömma tack vare den magnifika naturen och det fina sällskapet.

Under de senaste månaderna, har jag noterat (och diskret fotat) hur många Kånken det finns på stan. Överallt. Det känns såklart fint att en så bra och funktionell väska inte går ur tiden. Vissa ser nyare ut, andra rejält välanvända. Kanske är många lika gamla som min, med över 30 år på nacken (läs: ryggen)?

Kånken_2

Ibland kan jag undra hur tunga andra människors ryggsäckar är, ibland tycker jag att man kan se om de liksom knäar eller lätt studsar fram… hur som helst är det intressant med bagage. Vad vi bär med oss. Och våra ryggsäckar.

Oavsett innehåll har jag min gamla fina gråbeige Kånken i original kvar. Det gör mig tacksam.

På så många olika sätt.

// Kram Linda

För tiden är nu.

För mig handlar det så mycket om känslan. Nästan uteslutande och allt mer. Jag kan mycket väl vara intellektuellt medveten om att det vore bra att intressera mig för det ena eller andra, men när det är så tråkigt att jag håller på att somna och det inte berör mig det minsta…? Svårt. Allt svårare, faktiskt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag ställer ofta frågor till mina klienter och en av dem lyder ifall de tycker att de har ‘dålig koncentrations-förmåga?’. “Nja, inte egentligen. Främst om det är tråkigt” är det svar jag brukar få. Och jag förstår dem precis. Det är inte alltid roliga och intressanta saker livet kräver av oss att ta itu med. Vissa av dem känns motiga och tunga, men de ska lik förbenat göras.

Men det finns en rak motsats till det ointressanta. Det är när något är enkelt och går rakt in i hjärtat, omedelbart och utan att jag kan värja mig. Då finns det ju inget tvivel. Då är det givet. Lätt. Utan några som helst frågetecken. Jag har skrivit tidigare om det jag tycker berör – ända in i själen.

Det hände senast i lördags. Jag har Melodifestivalens deltävlingar på för att jag tycker det är roande, inte för att jag är så värst engagerad. Jag röstar i stort sett nästan aldrig. (Förlåt.) Jag jobbar vid datorn eller umgås gärna samtidigt, så jag ser ofta på det med ett halvt öga och lyssnar med ett halvt öra, kollar upp när jag ser vilken låt som gått “direkt till final” eller andra chansen och noterar artisten.

Jon-Henrik & AniniaMen i lördags. Det första numret och de första tonerna fick mig att sitta som klistrad. Fångad av en känsla. För orden förstod jag inte ens. Sist jag kände så i Melodifestivalen var för Loreen år 2012 (och vi vet ju alla hur det gick för henne i Baku…). Phew! Inget är klart, men jag hoppas att Jon-Henriks och Aninias vackra nummer får tävla för oss i maj.

För vi lever sannerligen i en värld full av strider. Som blir lite vackrare av det som på allvar fångar våra hjärtan – ögonblickligen. Musik behöver inte ha ord, den fångar oss på en annan universell nivå. Det visade inte minst Loreen, även om de flesta förstår engelska. Det finns inget vi behöver (miss)förstå. De röstades vidare direkt till finalen i lördags, så vi var flera som föll. Och jo, jag röstade.

Jon-Henrik, denna lugna och fina människa sade det så fint själv. Musiken ska kännas direkt i hjärtat. Han som lever och samlar kraft i naturen. Som är spirituell och talar om energier. Vi är många som uppskattar det han säger och sjunger, kanske fler som tycker att det är märkligt, men det finns definitiv utrymme för (öd)mjukhet och känsla i en hård värld. Att vara sann mot sig själv. Och så fina Aninia som kompletterade honom perfekt med sin röst, sina vackra kläder och symbolen i pannan.

hjarta-i-djup-snoTänk vad skönt det egentligen är att få navigera efter känslan i hjärtat. Det är så lätt att tro att det vi tänker är känslan; hjärnan får oss att finta bort hjärtat. För ibland är det smärtsamt att följa det som känns. Det gör att vi kan glömma bort vad vi egentligen vill. Det är lätt att gå på autopilot och göra det vi måste. Jag vet det. Verkligen.

Nu fick jag dessutom uppleva ynnesten att se denna deltävling medan jag befann mig på en plats som är en “samisk förvaltningskommun”. Där skyltar stavas både på svenska och samiska. Faktiskt inte många mil från Mittådalen, det ställe han själv kommer ifrån. Men nog om det, jag har alltid älskat den här platsen och kallat den mitt Paradis på jorden. Känslan i musiken förstärker bara min kärlek till naturen, lugnet och atmosfären. Det är fint.

“I en värld full av strider

finns en ekande kör

och hjärtat som brinner för livet,

vi går samman igen

för tiden är nu.”

I min bok finns det få eller inga textrader som passar bättre just nu, att ta med till Ukraina och Kiev. Och även om dessa två inte går vidare från den stora finalen, så är de givna och självklara vinnare för mig. Oavsett vad andra tycker och tänker, för att det känns som det gör.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det är hög tid för oss alla att förnimma det, vad just vi känner i hjärtat. Flytta fokus från tanken ner i kroppen och följa känslan. Agera utifrån kärlek. När vi är vänliga mot varandra och behandlar andra som vi själva vill bli behandlade, så kan vi skapa bra energi. Tillsammans.

Och den tiden är nu. 

// Kram Linda

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

Vill du jobba med oss (i Märsta)…?

Yes, min mamma har en jättefin (tycker vi) yogastudio på 120 m² i Märsta, fem minuters promenad från Märsta station. I den har vi hållit MediYoga sedan 2008, efter våra utbildningar till Lärare och Terapeuter på MediYoga Institutet – och vi tycker verkligen om det. Fortfarande.

Två lila blommor i närbild, med gröna blad i bakgrunden.Men. Nu när min mamma Catarina ska minska ner sin arbetstid för att ”gå i passion”, strukturerar vi om lite grann och önskar nå en eller ett par terapeuter, yogalärare eller liknande som vill hyra in sig hos oss. På så sätt kan vi fortsätta, men på ett lite annat sätt än i nuläget.

Från och med sensommar/höst (- omkring augusti 2017 – önskar vi nämligen jobba i lokalen en varsin dag i veckan (tex må/ti) och hyra ut resterande dagar (tex on/to/fre), även helger är aktuella för utbildningar och kurser. Vi tänker oss 2500 kr/månad vid hyra en fast dag i veckan.

Vår fina yogastudio är väl uppbyggd och inarbetad, vi håller i nuläget 5 klasser MediYoga i veckan med plats för 15 deltagare (16 med en extramatta som går att lägga in) i två rum som blir till ett. Vi har även hållit kostkurs i lokalerna, det går att flytta undan mattorna för lite större golvyta och stolar finnes.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdVi tycker mycket om de lugna och fina rum där vi yogar på mjuka vita lammullsmattor, använder mjuka sittkuddar med boveteskal i, små träpallar finns att tillgå för dem som har ont i knäna, vi har en psoaskudde och det finns ett antal stolar för våra deltagare att använda sig av… möjligheterna är flera och var och en brukar hitta sin lösning.

De/den som hyr in sig kan hålla MediYoga eller andra yogaformer, eller helt andra metoder eller övningar som ändå kan passa in hos oss. Men i första hand är det aktuellt att få ihop sina deltagare på egen hand.

dalgatan vita rummetUtöver yogarummen finns även ett mindre avskilt rum för massage eller andra former av kroppsbehandling, alternativt för samtal; skrivbord och stolar finns på plats. Jag trivs som tusan även i det rummet, där jag tar emot mina klienter vid hälsosamtal och undersökningar. Min mamma har massagekunder i princip dagligen.

Är du eller någon du känner intresserad att hyra in er…? Tipsa gärna vidare, det vore kul om vi blir fler som kan dela utrymmet och lära av varandra!

Kontakta oss gärna för ett inledande samtal: genom mitt kontaktformulär, via en kommentar på Facebook eller Catarinas företag Saturnus friskvård.

Varmt välkomna!

// Kram Linda