Category Archives: Tillit

– Om att kunna, eller lära sig, känna tillit. –

Är du “autodidakt”?

Jag tror att jag, utan att ha reflekterat särskilt djupt över det, kan ha levt med nån sorts bildningskomplex tidigare i livet. För att jag inte genomgått högre studier som skulle kunna kallas akademiska – på något sätt.

För att det hade varit “fint” och för att jag väldigt ofta känt mig som en ung, tjejig underdog som varit pressad att bevisa någonting för att vara värdig. Det har förstås suttit mest i mitt huvud, det vet jag. Men det var ju lång tid som jag inte visste om det.

Det var inte lätt att starta ett dekorföretag som oerfaren 20-åring, och om jag vetat vad det skulle innebära hade jag förmodligen avstått, men arbetslivet är den absolut bästa skola jag kunde gå – det vet jag så här i efterhand.

Rosa flamingo i förgrunden, gröna växter och rosa mässväggar i bakgrunden.Det skapar nån sorts karaktär att ge sig in i att hålla i projekt från offertstadie, via införsäljning, skiss, uppbyggnad, materialinköp, produktion, byggnation, dekoration, samordning av leverantörer – som inte alltid dök upp där de skulle vara, eller på utsatt tid – “bomkörningar”, förseningar, ständig kundkontakt, hantverkare, evenemang, demontering, städning, budtransporter, tunga lyft, sortering, avslut och fakturering. Det kan jag tycka, så här i efterhand.

Det var ju ingen semester, precis. Och det gick att jobba med feber. Vilket var toppen för den överpresterare jag var så länge.

Mitt komplex var en osynlig boja runt min fot, som jag släpade på medan jag försökte vara till lags och duktig. Ett skavande irritationsmoment som jag har velat sparka bort, som envist förföljt mig och skrapat upp ett spår i vägen jag gått på… i ett förvirrande zick-zack-mönster. Ett steg fram och några åt sidan.

Så, faller saker och ting plötsligt en dag på plats och blir så tydliga. När tiden är inne och tajmingen rätt. Som om en spotlight riktas in på det som är verkligt, fokuset skärps på det centrala och periferin blir svagt suddig.  Meningen känns mer – meningsfull.

“Wisdom becomes knowledge when it becomes your personal experience” sade Yogi Bhajan, förgrundsgestalten inom Kundaliniyoga.
“Visdom blir kunskap när det blir din personliga erfarenhet”. Banne mig.

En lerig sjökant, med vass och snö i vintertid.Jag såg inte under resans gång att det jag lärde mig då skulle kunna hjälpa andra en dag. Det hör förmodligen till krisen och upplevelsen, att det är svårt eller till och med omöjligt att ta ett kliv tillbaka, tänka logiskt och inse att “ah, vilken tur att jag inte har lust att leva om det ska vara så här – det hjälper mig förstås att förstå andra i framtiden!”.

Nej, riktigt så var det inte. Det kan jag helt ärligt säga.

Det jag genomlevde på min egen terapeutiska resa – det jag har förstått genom att slå mig, ramla, resa mig igen, försöka på nytt, tappa greppet, leta efter en annan lösning och börja om – har idag en mening. Det föresvävade mig aldrig att det skulle kunna bli så här bra ändå i förlängningen, det har ofta känts som en lång uppförsbacke i snöstorm… så många år och gånger som jag flyttat eller bytt jobb och relation. Vad skulle det göra för gott – på riktigt?!

Ett rött äpple, som symboliserar kunskap, med en tugga i.Men “visdomen” har kanske blivit min kunskap, istället. Idag är jag väldigt glad över att jag funnit en mening, i min då till synes meningslösa strävan. Det känns bra att ha gjort resan, om den nu  framöver även kan vara till nytta för andra. Om jag har förvärvat större empati, förståelse, ödmjukhet och kunskap om hur jag kan underlätta för andra i liknande situation. Vilket jag troligen inte hade tillräckligt av innan.

Jag vet långt ifrån allt, det är inte det jag säger. Många vet mer än jag, men jag vill göra någonting av det jag kan. Mina möten med i samhället när jag bad om hjälp då jag inte tog mig upp ur sängen på grund av min bedövande  utmattningsdepression; jag var inte nöjd med det som erbjöds och ville skapa någonting annat. Jag är så glad och tacksam över att min uppslitande process ger mig en chans och möjlighet att stötta andra idag.

Jag har definitiv omvärderat mitt bildningskomplex och inser att jag i många avseenden är autodidakt. Självlärd. (August Strindbergs uttryck.) Det har sakta sjunkit in i mig, att det här har varit mitt sätt att lära mig det jag vill arbeta med. By living it. Och jag har insett att jag kommer från en familj där vi lärt oss genom att själva vara delaktiga. Vi har investerat blod, svett och ibland tårar för att komma till insikter och det känns rätt för mig.

Uppslagen studiebok på ett cafébord, pennfodral och en kopp te.Visst har jag studerat i mitt liv, både till Lärare och Terapeut inom Medicinsk Yoga, näringslära och nu ner på djupet inom Funktionsmedicin – vilket jag älskar! – men jag har lärt mig en hel del genom att känna, uppleva och prova på. Att våga.
Idag kan jag ge mig själv det erkännandet och känna mig stolt. Det har jag all rätt att göra och bara det är en ny känsla. Det är obeskrivligt skönt att känna att även mitt liv har en mening och en betydelse. Äntligen.

Jag hoppas att även du kan använda det du lär dig genom livet för att hjälpa andra. För tillsammans är vi starka(re). Att vara självlärd är inte alls dumt, det bygger inte bara på att det är betyg och andra utmärkelser som betyder något. Hitta det du tycker är roligt och som passar dig! Det du gör från hjärtat blir allra mest sant.

Det kan även skänka andra människor glädje. Tänk, vilken enorm bonus.

// Kram Linda

Om möten, mat och…migrän.

Vissa dagar påminns jag lite extra om vad det är jag brinner för. Varför jag tycker att det är så givande att träffa människor, få dela med mig av mina kunskaper hittills och oförtrutet fortsätter framåt.

Svarta siluetter av spretiga träd mot en grå himmel: dystert.Vi kan kalla henne Malin, vilket inte är hennes riktiga namn. Men i verkligheten har hon lidit av mycket svår migrän i många, långa år. Gått på tunga läkemedel med olika sorters biverkningar (som till exempel huvudvärk) men inget av det har hjälpt henne att bli fri från smärtan. Anfallen som gjort henne paralyserad och sängliggande i mörka rum. Ofta. Hon har dessutom varit villig att prova allt, men till och med hennes läkare sade till slut att “nu har du fått alla mediciner vi kan prova” och Malin kände sig – milt sagt – uppgiven.

Någonstans i all detta hittade hon till min hemsida. Lyckliga jag. Hon bokade in en hälsoundersökning och vi pratade igenom hennes livssituation, vad hon åt och hur livet runt omkring henne såg ut i stort. Hon hade börjat göra förändringar på egen hand redan innan, men jag ansåg att det var fler trådar vi kunde dra i. Malin var med på noterna. Hon var motiverad att göra i princip vad som helst. Att avstå från vissa saker (som kaffe/koffeinveteglutenfläskkött och annat jag förklarade för henne) var inget hinder. Hon frågade: “vad kan jag äta istället?!”, så jag trollade fram min matlista för hennes blodgrupp och “inga problem” var just hennes inställning.

Kunde dessa val minska hennes migränanfall, så var hon redo att göra det.

Vattenglas, stående med vatten i eller liggande som det runnit ur...Hon fick med sig individuella kostråd, riktlinjer för just hennes förutsättningar. Tips på bra matval, riktlinjer kring sömn och intag av vatten – basics.
Om inte grunden fungerar, blir inte resten av stommen stadig… det vet de som bygger hus. Vi måste börja med att stärka kroppen – vårt tempel – inifrån.
I vardagen.

Vi träffades en dryg månad senare för ett första återbesök. Jag var nyfiken på hur hon haft det och började ställa frågor kring hur de senaste veckorna varit. I början hade det varit lite knepigt med avvänjning av kaffe och det hade varit några attacker av migrän, men när hon bläddrade tillbaka i sin matdagbok, kunde hon konstatera att nu hade hon inte haft ett enda migränanfall sedan en månad tillbaka. Huvudvärk, jo. Men inte migrän.

Jag var mållös. Nog för att jag hade hoppats på en förbättring, men det brukar krävas en tid av omställning och små myrsteg för att känna hur situationen ändras. Inte för Malin. Hon gjorde om så pass många saker som hon behövde på en gång, att hon upplevde en klar skillnad. Kan man säga. Hon hade inte tagit någon migränmedicin på en månads tid, hon som brukade ta det tre gånger i veckan. Till och med jag (som inte vet hur migrän känns) kan förstå att det är en viss skillnad i det.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Jag hoppas, om hon läser och kopplar ihop min text, att hon förstår att det är en ynnest för mig att få vara med på resan. Jag har förstås redan sagt det till henne och vi är båda tacksamma över att det som verkat både låst och kört har gått att… förändra. Även när det verkar som tyngst och mörkast.

Med det vill jag även ge dig som läser mod och hopp. Tillit till att hoppas på att det som känns hopplöst kan bli bra. Eller iallafall bättre. Det må kräva sina insatser i form av just tid, tålamod, tillit och pengar. Att byta ut sin “vanliga” mat mot ekologisk, stegvis ändra till läkande kost och täcka upp näringsbrister med  potenta kosttillskott är ju inte gratis, men det gäller att göra det utifrån sin egen förmåga och de möjligheter var och en av oss har. Att prioritera bort det som inte gör skillnad, längre. Många bäckar små, säger de.

Det är just dessa solskenshistorier som påminner mig extra starkt om min väg framåt. Samma råd funkar inte för alla, det är därför man har ett samarbete, blir ett team, och hittar det som känns bra för stunden. Byter ut. Vinklar. Söker. Jobbar sig framåt. Men när det blir en sådan här klockren “träff” och personen ifråga känner sig så mycket bättre på kort tid… då är det magiskt.

Jag skulle inte säga att vi är klara, eftersom jag vet att det finns annat att jobba med runt omkring, men vi tar ett steg i taget framåt. Det här var ett långt hopp. Och jag tyckte att det var en för fin historia för att inte delas med er.

Tack, “Malin”.

// Kram Linda

Synkronicitet eller tillfällighet?

Hur förhåller du dig till synkronicitet i livet? Har du upplevt det alls?

Närbild på en rosalila blomma, gröna blad och lila knoppar. Wikipedias förklaring av ‘Synkronicitet‘:
“(ett nybildat ord baserat på synkron = samtidig  efter grekiskans sýnkhronos) ett begrepp som står för
“ett iakttagbart meningsfullt samman-träffande utan orsaksmässigt samband”.  Ordet är besläktat med synkronisering, men med i princip motsatt betydelse eftersom synkronisering är en (av människan) organiserad samordning i tid – exempelvis att en buss avgår fem minuter efter att tåget har anlänt.

Annorlunda uttryckt är synkronicitet ‘upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt’. Här kan det vara fråga om två personer som inte har träffats på många år, men som båda har velat hitta varandra och återuppta kontakten, och som av en händelse hamnar de båda på den där bussen i en främmande stad dit de har anlänt med varsitt tåg.”

En smal gränd i Gamla Stan, StockholmWell, how about that? Har du någongång i ditt liv upplevt att det sker saker, möten och händelser på ett sätt som får dig att reagera? En lärare du inte sett sedan skoltiden, som du nyligen tänkt på, träffar du plötsligt i en smal gränd i Gamla Stan. Eller den där boken du tänkt köpa, som plötsligt ligger synligt framför dig på en loppis för inga pengar. Tunnelbanetåget du just missat tvingar dig att vänta på nästa och på den sitter en god vän du inte sett på länge, men har tänkt ringa…

…tillfälligheter? Kanske. Eller synkronicitet.

Personligen älskar jag detta fenomen och hur saker och ting faller på plats. Hur mycket jag än försöker att förhålla mig cool till det, förvånar det mig varje gång. Visst, jag älskar ju att hitta en anledning till eller mening med det som sker, men jag tyckte att livet kunde kännas så fruktansvärt meningslöst i perioder förut. Nu är det bra mycket mer spännande.

* * * * * * * * * * * * * * * * 

Det var en fin sommareftermiddag i Stockholm i början av augusti 2010. Solen hade börjat sjunka ner från himlen, men det var fortfarande behagligt ljust och varmt. Så där som en sommarkväll ska vara. Jag satt i en lånad bil på motorvägen, på väg från mina föräldrar till min egen lägenhet, jag bodde på Södermalm och de på den norra sidan av stan.

Höhässjor på en grässlänt ner mot sjön, i kvällsol.Jag var lite lätt stressad över att åka hem och packa, eftersom jag inte ens hade påbörjat detta, men trots detta överlycklig inombords. Morgonen efter skulle jag (gladeligen) köra de 50 milen till mitt eget  paradis – för en vecka i lugn, ro och harmoni med naturen. Bara tanken på att åka upp gör mig glad inuti. Sån har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Där finner jag styrka, energi, glädje, kärlek, lugn och ro. Harmoni och balans.

Men trots min milda oro över att jag inte hade hunnit plocka ihop ett enda plagg (så att jag skulle behöva sitta hela natten) eller en enda sak – och det faktum att jag under kvällen/natten bestämt mig för att vända åter till mina föräldrar och sova där, för att slippa köra de extra milen följande morgon – lyfter jag mobilen och ringer en god vän. Vi hade pratat lite tidigare om att “ses å fika” och jag hör plötsligt mig själv säga:
– Funkar det att jag kommer förbi och tar den där fikan ikväll, så att vi kan ses och prata lite? Jag var självklart varmt välkommen.

Vänta. Lite. Nu. Vad gjorde jag? Egentligen hade jag bråttom hem för att packa mina saker, vända åter ut från stan och förhoppningsvis få några timmars sömn innan jag skulle sätta mig i bilen igen och köra 50 mil. Då var det läge för en fika? Ja, tydligen. Jag log för mig själv, för jag förstod att det var något jag bara måste göra. Rent logiskt och rationellt var det inte läge, men okej då. Jag körde därför en helt annan och längre rutt, hem till henne på södra sidan om stan, vilket ändå kändes bra. Rätt. Märkligt.

Ett hjärta format av röda vinbär.Hon är så förbannat rolig, min vän. Hon kallar mig för “Libbstickan” och tror att jag bara äter hö. Jag skrattar ofta bara jag ser henne (ja med henne, inte åt henne), så det var inte motvilligt jag åkte dit. Aldrig i livet. Däremot tänkte jag att det kanske kunde ha varit ett bättre valt tillfälle, när jag hade mer tid att softa och koppla av lite tillsammans med henne. Men, så här i efterhand verkade tillfället varit väldigt väl valt ändå.

Jag hade börjat fundera en hel del kring min framtid. Vad jag ville jobba med, min blivande hemsida höll på att falla på plats i huvudet och jag skapade en eventuell framtida webshop i mina tankar. Jag ville dela det med henne och när vi satt och pratade över en fika bara bubblade den informationen ur mig som kolsyra. Hon skrattade åt min entusiasm och sa:
– Webshop? Då ska du prata med proffset, han kan sånt! Så ropade hon på sin innneboende vän, som jag möjligen träffat en gång tidigare. Han visade sig otippat kunna det mesta om det mesta i den vägen och plötsligt var vi inne i en intensiv diskussion kring min framtid, hur den kunde se ut, vilka vägar man kunde ta och jag hade helt gömt bort tankarna på min packning för den stundande morgondagen, fastän solen sjönk allt lägre i väster utanför fönstret. Jag minns det ännu som en vacker, varm och ljus sommarkväll.

En bild på läkande kost, mat på en turkosfärgad tallrik.Han verkade uppriktigt intresserad av mina idéer och upplägg, såsom vi diskuterade, men han röstade högljutt ner mina otänkbara och katastrofala förslag på företagsnamn. Plötsligt sade han leende:
– Men, du skulle ju ha mitt domännamn: mittnyaliv.se! Mitt nya liv. 

Eh, ja… det hade ju varit nåt. Så länge som jag hade slitit-mitt-hår-vänt och vridit på alla möjliga dåliga varianter av företagsnamn som lät antingen för flummiga, stela, kliniska eller rent av – löjliga. Och hade jag hittat nåt som var rimligt att tänka sig så var domänen förstås inte ledig. Mitt nya liv. Det var ju klockrent.

När jag körde hem till söder den kvällen kände jag mig aningen omtumlad. Namnet var det som upptog den största delen av min hjärna, men även mötet med de båda. Det kändes så menat. Varför skulle jag annars åka dit en kväll, som en liten omväg, när jag egentligen inte ansåg mig ha tid? Packningen den sena kvällen, bilfärden ut från stan på natten och de 50 milen i bil dagen efter måste ha varit en enkel sak, för jag minns dem inte som ansträngande. Alls.

Logotyp "Mitt nya liv" i brunt och grönt.Mitt nya liv. Det slog undan benen på alla tankar jag tidigare haft kring mitt företags namn. Det var så stadigt. Inga frågetecken där, inte. Och jag hade ju ALDRIG hittat honom om jag ens hade gett mig på att söka efter om domänen var ledig (vilket jag naturligtvis inte trodde). Dessutom kunde ju namnet bli någon annans nya liv, beroende på vad man väljer att ta till sig, men med utgångspunkt från mig och mitt liv. Jag gillade det mer och mer. Ju mer jag tänkte på det, kände på det och smakade på det.

* * * * * * * * * * * * * * * * 

Resten är ju historia. Omkring ett år senare hade jag både namnet och domänen i min ägo och där började Min Nya Väg i livet – på riktigt. För mig är detta ett exempel på synkronicitet. Det som är menat att vara. En kväll som inte alls var tänkt att mynna ut i en fika hos en vän, blev starten på min framtid – ändå. Någonting ledde mig dit, fastän vi hade kunnat träffas en helt annan dag på en helt annan plats. Men då hade det kanske inte passat lika bra in i våra liv?

PRV - varumärkesregistreringsbevis för Mitt nya liv.Många tycker att företagsnamnet är bra och kan spontant brista ut i att säga:
– …det är ju helt otroligt att domännamnet var ledigt?! Men det var det ju inte. Jag blev dock ledd av en känsla till den man som kunde överlåta det till mig. Och till och med PRV har gillat min idé så pass att jag först fick en företagsregistrering och sedan en varumärkesregistrering… det är en morot, om något. Helt galet.

Till följd av sådana här upplevelser försöker jag ha tillit till att saker blir som de ska vara, även när jag tvivlar och förtvivlar. Det var inte min första synkronicitet och det är sannolikt inte min sista, sådana stunder förgyller livet – så det är viktigt att uppskatta dem. Iallafall för mig.

Hur man vill bedöma dessa “tillfälligheter” är upp till var och en. Vi är fria att tänka och tycka vad vi vill, och för mig är synkronicitet oerhört fascinerande.

Jag önskar dig en fin dag.

// Kram Linda 

Tillit. Tid. Tålamod.

Ordet tillit skrivet i sandstrand.Har du hört talas om uttrycket att “falla fritt“?

Det är kanske något av det mest komplicerade vi människor kan utsättas eller utsätta oss för. Och egentligen är det väldigt nyttigt, om man har tillgång till någon form av stresshantering. Men det kan vara overkligt slitigt och smärtsamt också.

Vad jag egentligen menar är att vi människor alla verkar ha en inbyggd instinkt för att överleva. Överlevnadsinstinkt. Det hänger liksom med på köpet. Många människor måste använda detta redan från barndomen och utvecklar tidigt en strategi för att klara sig och hantera omgivningen – förutsättningarna – om de inte blivit bemötta på just det sätt som de kanske hade behövt. Vi är alla olika. Andra har inte rädslorna utanpå kroppen utan agerar om och när de måste, men tar livet ganska soft i övrigt.

Närbild på rosa löjtnantshjärtan på en kvist.Men det finns såklart en anledning till att ha ett stort kontrollbehov (hur negativ klang ordet än har) och det är att slippa smärta. Sorg. Känslor som väcker så stora reaktioner och gör det svårt att andas. Det rättfärdigar dock inte att manövrera eller försöka styra sin omgivning, men det är en förklaring.
En förmildrande omständighet…?

Som vuxen har jag förstås ett ansvar att hantera de egenskaper och sidor i min personlighet som har… “utvecklingspotential”. Att på gott och ont möta mina mindre positiva sidor, de som  kan bli lite mjukare och finare. Fila lite på dem. Inte för någon annans skull, utan för min egen – även om det är bra mycket lättare för andra att leva med mig om jag har koll på mitt eget beteende…
Men det handlar inte bara om att omvandla, utan också om att acceptera mig själv, den jag är och det jag gör. Istället för att låta reaktionerna tala och agera ut, som det sårade barnet inom mig. Att kunna ta saker som de är och vila i det.

Jag tycker att det kan vara svårt att falla fritt.

Jag har det väl inom mig att vilja sejfa med hängslen, livrem, flytväst, hjälm och flytkuddar på armarna. Jag har känt på sorg och smärta i livet, som alla andra med den erfarenheten vill jag inte gärna gå sönder igen. Det finns en mening med att ett bränt barn skyr elden. Gör ont. Orkar inte.

Så det där “falla fritt” som man måste ägna sig åt ibland i livet när man inte riktigt kan bestämma själv (om andras känslor, åsikter eller beslut, till exempel)… det är ovant. Men jag övar ofta. Åtminstone har det känts så på sistone, är det kanske för att jag blivit medveten om det först nu?

Tillit. Jag övar på att lita till mig själv och att saker och ting är precis som de ska vara. Att allt faller ut på bästa sätt. Utan att jag kan eller ska vara och peta i det! Här får jag rätt bra användning av stresshanteringen i det långa, djupa andetaget, ska jag villigt erkänna. Det är inte alltid lätt att andas sig lugn, men jag vet hur jag gör, så ursäkterna göre sig icke besvär. Hantera situationen.

Ordet tillit skrivet i nysnö.Det kan vara så svårt ibland. När jag vet hur jag vill ha det och önskar att jag kunde styra andra mot samma mål, för att mötas där… men inte ska, får eller kan.  Har det med överlevnadsinstinkten att göra? Förmodligen. Vem vill tappa all kontroll?
Fast egentligen är det nog så att vi tror att vi har kontroll… och det kan vi ju aldrig riktigt ha.

Tid. Tiden gör att saker och ting faller på plats. Egentligen vet jag det och jag har ju sett det hända både i mitt liv och omkring mig tusen gånger – minst. Jagvet att allt ger sig i slutänden, men hur vet jag hur länge jag behöver vänta? Jag vill ju att det ska hända NU. Vilket leder mig in på nästa punkt.

Tålamod. Nämen, det är inte mitt starkaste ämne. Alls. Jag är envis som person, fokuserad och inriktad. Har det mer med överlevnadsinstinkt än envishet att göra, förresten? Jag måste se till att skaffa ett bättre tålamod. Stärkanervsystemet. För som jag har levt tidigare, brukar jag stå först i kön. Prova på innan många andra. Hitta nya sätt och vinklar, jobba fort och accelerera. Men tålamod? Hmm. Utvecklingspotential.

Jag är lite livrädd, men provar ofta ändå. Säger ofta ja. Ja-sägare. Vet att det inte finns något annat alternativ. Att kapitulera har aldrig varit min grej, så jag måste våga hoppa rakt ut och falla fritt utan skyddsnät. Utan flytväst och hjälm. Friskt vågat, kan det vara hälften vunnet? Jag riskerar att slå mig som… bara den, men numera vet jag också att tiden sakta läker sår. Måste våga. Skrämmande känsla. Men jag fortsätter framåt.

Modig. Stark. Och lite livrädd.

// Kram Linda

Istället för jante.

Vet du om att det finns en omvänd Jantelag? Det är dags att damma av den och påminna om att du ska våga vara dig själv – för att du är fantastisk som du är.

Närbild på vit, blommande och väldoftande hägg.Vi har alla bra och dåliga dagar, vissa är ett rent helvete när luften känns omöjlig att andas och andra är glittrande, lätta och kärleksfulla. Men din dagsform avgör inte ditt värde, vem du är och var du kommer ifrån. Bara att du finns ger dig rätt att vara utan att prestera, varför blev det så snett att vi inte har förstått det, tro…?

Den ursprungliga jantelagen uppdiktades  redan 1933 (!) av den norska författaren Aksel Sandemose i boken “En flykting korsar sitt spår” och sedan dess har vi på många sätt varit präglade av att inte tro att vi är något – och i många fall är vi det faktiskt fortfarande. Det är inte snyggt att sticka ut, ta plats och tro på sig själv. Och i många fall är det kanske främst grundat på avund.

Ett hjärta ritat i sandstrand.Men. Att vara viktig är inte samma sak som överlägsenhet. Stolthet är inte detsamma som högmod. Och självkänsla behöver inte krocka med ödmjukhet. Det handlar om balans, att förhålla sig till förutsättningarna och göra sitt bästa, från hjärtat. Att vara välkommen att ha sin plats.
Är det inte så?

Jag läste nyligen en helt annan text där det stod “Do everything with honor, humility and humanity” och det tyckte jag var fint –  en uppmaning att “göra allting med ära, ödmjukhet och mänsklighet”.

Och du, handen på hjärtat… hur många av påståendena nedan kan du ta till dig?

“Den omvända jantelagen.

1. Du skall tro att du är något.

2. Du skall tro att du är lika god som alla andra
och att alla andra är lika goda som du!

3. Du skall tro att du är lika klok som andra – ibland klokare!

4. Du skall veta att du är lika bra som andra.
Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta
dem som är bättre!

5. Ibland vet du mer än andra!

6. Du är inte förmer än andra.
Men du är enastående – som alla andra!

7. Du duger till mycket!

8. Skratta åt dig själv och din värld! – Det gör dig fri!

9. Du skall tro att många bryr sig om dig!

10. Du skall tro att du kan lära andra en hel del – och lära av dem!

Av vilken anledning? – För att du är någon, en som behövs!”

Författaren till denna version av är okänd, men att googla “den omvända jantelagen” ger över 20.000 träffar – det säger ju en hel del om att den behövs.

Ett hjärta skapat av repat gröngräs.Är du med på att ta dessa ord till dig, låta dem sjunka in och göra dem till din sanning? Även om det känns svårt, för att vi blivit fostrade i en helt annan anda? Att lära barn och unga, men även medelålders och äldre, att det är okej att vara den man är och känna stolthet över vad var och en har att bidra med? Släppa den förra jante du kände till och ersätta med den här, på de sätt du kan i ditt eget liv och din vardag…?

Ska vi säga så? Kanon. Då är jag nöjd.

Ha en fin dag och var rädd om dig.

// Kram Linda

Alltid från hjärtat.

Grön kvist med rosa löjtnantshjärtan.Hur och var fattar du dina beslut och gör dina val? Är det oftast från hjärtat eller är det uppe i hjärnan?

Väljer du åt vilket håll du ska gå i livet från hjärtat? Talar du från hjärtat? Känner du från hjärtat…?

Eller låter du hjärnan bestämma? Funderar du ofta fram och tillbaka på vilket val som är bäst och mest rationellt? Väger du för- mot nackdelar och ser vad som ger mest i, både kortsiktigt och i förlängningen? Använder du logiken och förståndet? Rådfrågar du andra om dina val? Tänker och grubblar du tills det känns som att hjärnan är överhettad, men blir ändå inte tillfredsställd med dina beslut…? (Phew!)

Det är svårt det där, med beslutsfattandet. Men personligen upplever jag ändå att det blir allt lättare, för egen del – tack och lov. Förr i tiden när jag  levde likt en vindflöjel och gick efter vad andra runt omkring mig tyckte, var det dock extremt jobbigt. Jag visste inte annat och tvingade mig själv att hela tiden ha koll på flöden, vad som passade sig, “måsten”, “borden” och vad man inte får eller ska göra… Vad som var rätt i andras ögon. Att passa in. Flyta med.

Men jag uppfattade inte dessa stressande problem då. Jag var ju liksom inte där, i min egen kropp, för jag levde mitt liv som “huvudfoting”. Jag var avstängd. Så här i efterhand har jag greppat det, accepterat läget och förlåtit mig själv för den respektlöshet med vilken jag körde över mig själv, men jag förstod inte då.

Det har varit en lång resa och det är också så jag har lärt mig att göra andra, mer hållbara val för egen del.

Sju små stenhjärtan i chakrafärgerna.Jag valde nämligen efter en tid i terapi att flytta ner besluten från hjärnan ner i hjärtat, att känna efter inom mig när känslan är rätt. Känna.

Jag som inte visste hur någonting skulle kännas.

Det var en turbulent tid att inte blicka på andra och göra som dem, tiden var ju mogen att fatta egna beslut. “Bättre sent än aldrig”, tänkte jag. Men det har gått bra och jag fortsätter att fatta beslut från hjärtat så ofta och mycket jag kan. För mig handlar det inte alls om taktik, planering och rationella val längre, på samma sätt som det gjorde för att passa in. Vara rätt. Nu väljer jag det jag vill göra och ha omkring mig, det som berikar mitt liv.

Det handlar såklart om att jag har blivit tryggare, starkare och säkrare i mig själv. Nu vågar jag stå för mina åsikter även om andra tycker det motsatta, men det började med att våga lyssna och känna. Det är väl samma sak som magkänslan för mig, att känna med hjärtat, istället för att välja det som i bästa fall “borde” vara rätt… När jag väljer från hjärtat, det som känns gott, varmt och upplyftande, blir det rätt. Det känns behagligt i kroppen.

Det handlar om att det ska kännas rätt i hjärtat. Då blir det rätt.

Rött stenhjärta med svart text "Omnia vincit amor".Mina val från hjärtat blir genuina, fyllda med ärlighet och ofta även glädje. Det kan vara läskigt bara att välja kläder som andra anser vara fula – men det är ju jag. Att bygga upp företaget på mitt eget sätt och göra det jag kanske borde undvika, utifrån mina tidigare värderingar, att vara lite mer jag… och därmed lite mer blottad och sårbar. Det är skrämmande ibland. Men det är det alltid att bryta mönster.  Ovant.

Och det är så värt det på alla plan, att välja från hjärtat. När jag väl har bestämt mig för vad jag står för, skänker det mig automatiskt ett inre lugn. Ett exempel på det är mitt förhållande till alkohol. I början av min sjukdomstid   valde jag att sluta dricka alkohol, eftersom det kändes som att hålla ner frätande syra i ett öppet sår (vilket var precis hur det var). Det kändes lite jobbigt ibland, eftersom det provocerade många och flera tyckte “Vad duktig du är som inte dricker!”  Duktig? tänkte jag. Är det duktigt? Modigt, möjligen, då det gäller att stå emot oskrivna regler om hur man ska bete sig bland folk. Men när mitt beslut var fattat ifrån hjärtat var det inte längre svårt. Det var grundat i mig.

Idag handlar det om alltifrån vad jag vill ha för kläder på mig, var jag vill bo, vad jag vill jobba med, vem jag vill leva med, var jag vill tillbringa min semester – till vilka jag vill umgås med och så vidare… Både mina små och stora val är viktiga för mig att ta in i hjärtat, istället för att som tidigare försöka resonera mig fram till ett logiskt svar som kanske blir det jag istället “borde” tycka. Svaret kommer kanske inte omgående, men det kommer… om och när jag lyssnar.

Visst blir det fel ibland, men det är livet. Varje dag kan jag välja att börja om, i varje ögonblick, lyssna inåt och prova igen. Det är utveckling.

Hjärta ritat i sand på en sandstrand.Jag vet vad som känns mest rätt för mig, även om det inte passar alla andra. Längre. Det handlar förstås även om att jämka, men att inte köra över  mig själv. Det är lite läskigt att stå för mina egna åsikter, men det är något jag jobbar vidare på.
Och det är en helt ny frihetskänsla.

Medan jag lär mig och blir starkare i mina egna val, väljer jag genom att känna efter och fatta beslut från hjärtat. När det surrar på och snurrar runt ordentligt uppe i huvudet mediterar jag lite med fokus i mitt hjärta, då kommer känslan och svaret. Kanske inte alltid på en gång eller som jag hade önskat, kanske är det inte heller särskilt lätt – men allt som oftast väldigt rätt. Det där ögonblicket när kropp och själ plötsligt är överens och i harmoni… finns det en bättre känsla?

Alltid från hjärtat.

// Kram Linda

Det handlar om känslan.

Vad känner du? Ärligt talat, hur ofta stannar du upp och gör som du känner för att följa ditt hjärta…? Finns det ens utrymme för det i ditt liv?

Många gånger söker vanliga människor som du och jag svaren utanför oss själva, i andras åsikter, i vetenskapliga bevis eller andra “sanningar” som finns omkring oss – det är inte det lättaste att skapa sin egen uppfattning idag, i det massmediala bruset. Och ändå är det ju känslan som är det centrala.

Ett glittrande fyrverkeri mot en blå kvällshimmel.Har du varit kär någongång? Upplevt det gnistrande fyrverkeriet av känslor inuti, hormon-cocktailen i hjärnan som gör att du knappt behöver sömn eller ens mat? Allt är bara vackert och precissom det ska vara. Underbart!

…att hjärnan sen snarast är kidnappad av kemiska reaktioner som gör oss galna och irrationella, det är en detalj i sammanhanget. Alla val och drag i kärlek är inte smarta att fullfölja, men det kan vara viktigt attkänna på känslan (även om det stannar där), för att sedan kunna släppa tanken.

Och har du varit olyckligt kär? Det är inte riktigt lika kul… Om man ens orkar kliva upp på morgonen med det krossade hjärtat rasslandes runt i överkroppen, så kanske stegen är så tunga att de kräver all energ i man kan uppbringa för att röra sig framåt. Sorgen och smärtan sitter i bröstet som en tung, kall och hård klump. Dessutom ska jag fungera i mitt dagliga arbete, med familj, vänner och i andra sociala sammanhang. Snudd på tortyr.

Eller känslan i förlusten av en nära anhörig, vän eller familj. Den surrealistiska känslan av saknad, overklighet och tomhet. Hon eller han fanns ju just här? Hur kan en person saknas så att tystnaden liksom ekar? Var tog hon eller han vägen och hur ser det ut där – är det vackert och ljust eller tomt, mörkt och svart? Frågor som hopar sig i tusental och påminnelser om att livet kan kännas så… kort.

Löv på marken fotade i farten, för att illustrera stress och snabbhet...Känslan av stress kan förmodligen de flesta av oss känna igen. På en föreläsning en gång fick jag höra att “stress är känslan att jag aldrig är där jag vill vara”. Och det är väl precis vad det kan liknas vid, en evig språngmarsch mellan ställen jag bordevara på och stöket att ta sig till och från, hela tiden.
I stort sett alltid med andan i halsen, en blick på klockan och en inte särskilt medveten närvaro där jag är just då. Och om jag upplever stress dagligen… var vill jag då egentligen vara?

Vad får du för känslor av det du äter, handen på hjärtat? Reagerar du med högre puls, trötthet, plötslig snuva, huvudvärk eller något annat som indikerar att din kropp försöker tala med dig? Även det kan i förlängningen bli en sorts stress för din fysik, eftersom flera kroppsfunktioner kan bli lidande av att andra funktioner tyngs ner och så blir det en ond cirkel…?

En grå dimma över en mörk åker.Följderna av långvarig stress, kan resultera i ångest, depression och smärta. Det är definitivt inga sköna känslor. Ett iskallt mörker, ensamhet och en känsla av fullständig meningslöshet… eller hur det känns för just dig.

I ett helt liv fullt av känslor är det omöjligt att avstå från dem. Vi kommer att möta de flesta av dem, även de jag inte nämnt, för att det är livet, utvecklande och det händer vare sig vi vill eller inte. Men om vi är medvetna om hur vi känner innerst inne har vi också möjligheten att skapa andra känslor inom oss.

Ett brustet hjärta måste dessvärre på sätt och vis genomlidas, tills det läker ihop och blir helt igen, för det blir inte mycket bättre av att försöka ignorera alla krossade delar och söka efter en ny relation. Och en förlust av en familjemedlem eller vän behöver sin tid för att sörjas. Men om jag plötsligt inser att jag lever mitt liv efter andras drömmar och förväntningar, kan jag stanna upp, tänka till och skapa mina egna förutsättningar.

När jag hade smärta i min kropp, när jag började känna mig låg och arg fanns det en möjlighet att skapa nya mönster. Hur jävligt och klyschigt det än låter, så fanns det en chans för mig att må bra. Att skapa mitt nya liv. Hur tufft det än kan vara initialt, med de beslut som behöver fattas, så är vi värda att må gott.

Närbild på en mörkröd ros.Även du har friheten att välja det som gör dig glad, lättare till sinnet, mer nöjd med dina dagar och nätter. Var rädd om dig själv och uppskatta den du är. Fundera på vad som tar och ger energi i ditt liv och lyssna alltid inåt, på känslan som gör dig glad, lätt i stegen, bubblig, skrattig och energisk… följ ditt flow, ditt flöde.

Omge dig gärna med människor som stöttar dig och kan hjälpa dig framåt. Om du söker en kostomläggning för egen del eller vill hitta din personliga yoga för att söka lugnet, så kan nå mig via detta kontaktformulär.

Låt känslan leda dig.

// Kram Linda