Så här i svallvågorna av helgens festival kan man låta det sjunka in och njuta. Tänk att så många ändå fick känna att “rätt låt vann”. Det var länge sedan.
Melodifestivalen 4 februari 2012. Jag höll på att blåsas av soffan när Loreen första gången framförde “Euphoria“. Det var något helt nytt, något känslosamt och så konstnärligt samtidigt att jag bara gapade. Detta på en arena för något som ibland benämns som ”snabbmatsmusik”… även om det kan vara roande. Jag minns att jag tänkte och sade till mitt sällskap att ”hon kommer ta hem Eurovision”. Vilket hon gjorde.
Det betyder inte att jag har fingertoppskänsla eller hittar något som ingen annan ser. ALLA tyckte om Euphoria, det var ingen högoddsare, ingen hjärnkirurgi alls. Men visst är det mäktigt att ett helt folk känner samma sak, när många ofta kan tjafsa om vem som har rätt och vem som får sista ordet…? Fascinerande.
Melodifestivalen 23 februari 2019. Exakt samma slag i bröstet 7 år senare när John Lundvik framförde “Too late for love”. Eller, snarare i hjärtat. På ett par sekunder. Rakt in, med musik, framförande, energi och begåvning. På riktigt. Äkta. Jag visste direkt att han skulle vinna.
Återigen, det visste alla andra också. För i finalen ville alla internationella jurygrupper strö sina 12:or över herr Lundvik. Majoriteten av det svenska folket röstade på honom som vinnare. Ingen stod i vägen för honom. Dessutom blev han historisk eftersom han i Eurovision i maj kommer att ”möta sitt eget bidrag”, som låtskrivare i Englands bidrag. För första gången någonsin.
Det är en häftig upplevelse och lite speciellt ändå att de vinner nästan på dagen med 7 års mellanrum. Varför vinner dessa två så stort och självklart? Jag tror att det de har gemensamt är den genuina känslan. Begåvning förstås, en fantastisk låt och något som SUGER IN en. Men också det som är på riktigt. Äkthet. Det där vi kan sukta efter i en värld av snabba beslut, snabbmat, fort fort fort… kanske även undermedvetet. Att vi söker mer substans, mer värde. Något som verkligen betyder något. Kvalitet före kvantitet.
Det är ju ett nöjesprogram som vissa älskar och andra avskyr. På bästa sändningstid, inramat med glitter och ballonger. Lite plastigt och ytligt utåt, även om det talas mycket om att vara sig själv och att bli accepterad för den man är? Så kommer det där helt oväntade i en ganska seg massa av blaha. En bra text, ett allmängiltigt ämne och en fantastisk gospelkör.
Inga konstigheter. Men ändå. Den välter ett helt land. Vinner en förkrossande seger. Det är det där man inte kan se eller ta på, det “bara är”. Känslan. Det gäller ”bara” att kunna snickra ihop alla dessa ingredienser som gör en låt så överlägsen, så många försöker, så få lyckas. Lundvik har skrivit många bra låtar på vägen men här blev det en total fullträff, för att han – som han själv säger – följer sitt hjärta.
Informationsflödet omkring oss är massivt flödande, nästan dränkande. Åsikter, inlägg, uppmaningar och rapporter finns överallt. Hela tiden. Det är lätt att ta del av, bara att öppna upp, bjuda in. Men kanske är det så att vi hellre önskar bra än mycket, det som kommer för enkelt har vi en tendens att värdera lägre. ”Lätt fånget, lätt förgånget”…?
Jag är tacksam över att resten av Sverige och Europa såg och hörde precis samma sak som jag. I en värld av kyla, mörker, mörka makter, skjutningar och våld på öppen gata är det skönt att något får lyfta och sammanföra oss genom bra musik. Ett snyggt nummer och en (alldeles för) bra låt. Glädje. Hopp. Mod. Kärlek. Rakt in i våra hjärtan.
Hur det går i Eurovision i maj får vi se, förutom att han redan är historisk. Jag hoppas och håller mina tummar för att denna ödmjuka man ska få all den uppskattning han förtjänar. Men en sak kan vi i alla fall vara helt säkra på:
Det är aldrig för sent för kärlek.♥
// Kram Linda
