Category Archives: Glädje

– Om livets små och stora glädjeämnen. –

Att ro ihop SM i Gädda. (Pun intended.)

På temat “lyfta människor jag tycker mycket om (till skyarna)” har turen kommit till en given sådan – min lillebror. Denna smarta och kompetenta sak imponerade stort på oss andra i familjen, helgen som var. Annars också, i och för sig.

 Jag har en stor fascination för människor som är bra på sin sak, det kan fånga mitt intresse och min uppmärksamhet bra länge… och efteråt kan jag reflektera över att jag faktiskt har lyssnat på ord om plattsättning, sportbilar eller truckar då och då. Men skämt åsido, det är något visst med folk som är proffs på sitt (och alla har ju något expertområde, vad det än må vara – katter, kläder eller kaffesorter…).

Och nej, man behöver inte vara bäst. Good enough är verkligen gott nog. Jag tycker bara om att lära mig saker av människor som verkligen kan sitt! Jag föredrar att se en bra glasblåsare forma en vacker vas, hellre än någon som bara knölar ihop glassmeten till en klump. Eller någon som drejar en vacker kruka, kanske inte lika kul som nån som sprätter lera runt i rummet, men mycket mer fascinerande. En konstnär som drar stadiga penseldrag på en duk, en konståkare som gör en piruett och ett hopp. (Terapeuter som själva har mått dåligt och inte bara läst om läkning och återhämtning i en bok…) Sånt.

En kontakt.Jag är själv inte vidare värst bra på teknik. Duglig, möjligen. Jag kan koppla ihop och lösa enklare devices, annars är det mest control + alt + delete (gör man så fortfarande?) samt stänga av all ström och starta om, som ett desperat försök att lösa ett tekniskt haveri. Att dra ur sladdar och sätta in dem tillbaka igen är faktiskt grovt underskattat, det säger många personer på “teknisk support”. (“Det står ‘Achtung’ här…?”.)

Datorer då? Ett smärre haveri. Det kan räcka med att jag rör mig i närheten av datorer för att de ska slockna och någon säger “Eh, det här var ett annorlunda problem… jag har inte sett något liknande förut”. Nä, men det är inga som helst konstigheter när jag är i närheten. Det finns många “nya problem” som har dykt upp just så! Tro mig.

Men min bror är grym där. På båda teknik och datorer. He got both. Och han är en av de smartaste jag känner. Hans kunskap har lett till att han har fått göra hemsida till en stor – tro mig: STOR – känd filmproducent i Hollywood (ingen som varit i media de senaste dagarna, nej). Han har även bott i Kina, där han bidrog med sin expertis till uppbyggnaden av en digitaltidningsplattform för China Daily Group och en musikdistrubutionsplattform för BenQ. Även om många jobbade tillsammans, så var det han som skissade upp projekten och drev utvecklingen. Sådant fascinerar mig. Många kan sitta och kombinera “ettor och nollor” på sin kammare… men alla blir inte bra på det.

Två små fiskare med fiskespön och glatt humör.Han har alltid fiskat. Varit storfiskareBåtungar som vi var, åt vi ofta nyfångad fisk till frukost. Och lunch. Och middag. Så att han 2010 tillsammans med sin vapendragare Niclas (som också är fiskare) drog igång Sportfish Masters, var ingen högoddsare. Det som började smått har nu vuxit till SM i Gädda, med runt 180 deltagande team i helgens final i Nyköping. Vi åkte dit för att se det hela på plats, vilket arrangemang!

Lagen ställde upp om två eller tre deltagare. Man tillämpade “Catch and release” – fångade fisken, mätte den och släppte tillbaka i vattnet: “Fisken skall tillbaks i vattnet omedelbart efter att mätning och fotografering avklarats med minsta möjliga påfrestning på fisken. Vi ser helst att ni även använder landningsmatta och gummerad håv för att minska påfrestningen.” Det är viktigt att det görs på rätt sätt.

Detta under av kompetens – min bror – har byggt upp ett datasystem så att 180 team (ca 400 pers) skulle kunna rapportera in foton på fångster under 8 timmar per dag under en helg. Under 24 kvaltävlingar runtom i landet från april till oktober – och en finalhelg. Inklusive livesändningar från sista finaldagen och uppdateringar på nätet i realtid. Jag som själv kan ha lite problem med enkla saker som stickkontakter, kan absolut inte “wrap my brain around” vad han gör och hur han gör det, men imponerad är jag. Och så stolt.

Här ett kort inslag i P4 Sörmland på fredagen 20/10 om gädd-SM-finalen:  

…jag minns en eftermiddag i baksätet på en bil för några år sedan, när han började prata om att bygga upp detta datasystem och undrade lite hur jag skulle tänka kring lösningen… jag förstod inte ens frågan. Gulliga bror, hur kunde du ens fråga mig? Och tycka vad man vill om just fiske – det är beundransvärt att bygga upp något så stort från en första tanke – att bidra och påverka så många människor som tycker att det här är så kul.

Hur som helst. Detta frö som såddes 2010 grodde och växte till något stort, har idag blivit en stor tävling som lockar många likasinnade proffs på sin sak. Och jag tror att det är vad som lockar mig – även om jag varken har kunskap eller tålamod nog för just fiske – alla dessa engagerade och kunniga människor som har en förmåga att gå all in. Bland båtar, motorer, fiskeutrustning, mätbrädor och adrenalin. Det är något tilltalande i det. Folk som står i nollgradig temperatur en tidig morgon och lyssnar på när nationalsången ekar ut över fjärden, väl förberedda med varma kläder och fiskeutrustning. Taggade och redo.

Och människor som faktiskt GÖR något. Arrangerar fullt ut och skapar en verklighet av det de tror på, tycker om och brinner för – sin idé. Något som växer och blir så stort så att så många från hela landet vill delta. Jag, som fd eventperson, tycker att det är galet kul. Vi är så stolta över dig, Andreas.

(Min vän Tiina smsade och frågade om hennes sambos kollegas lag syntes på plats, de var där och tävlade. Jodå. Totalt ställde tre deltagande lag upp från deras småländska ort och jag kunde se att det även varit en deltävling i Värnamo i september, inte långt från dem. Kul ändå! Jag hade ingen aning om det.)

Under den sista finaldagen på söndagen sände fem (!) kamerateam live – med några professionella kommentatorer (på engelska), så tävlingen gick att följa i realtid via Youtube. Jag hade det på hemma och var som klistrad när deltagarna fångade och mätte sina fiskar, tjoade, skrattade och kramades. Knappade in på täten, centimeter för centimeter. Det kändes ungefär som när ett svenskt lag är i curlingfinal i vinter-OS. Där kan jag plötsligt sitta som klistrad! Fastän jag varken fiskar själv eller ser på curling, annars. Det är intressant att det blir så.

Det är roligt att få vara med på den här resan och inte minst att se vad som sker framöver. Du har kämpat hårt och det är inte alltid enkelt, men det märks att du tycker om det du gör – för du är suverän på det! Kudos till dig, fina bror.

Du är lätt en av de coolaste och smartaste jag känner. 

Som avslutning vill jag önska dig som läser en fin vecka. Och enligt tradition… ett riktigt skitfiske.

// Kram Linda

En vante på en brevlåda.

Jag har haft körkort sedan 14 december 1994. Men jag åker oftast kollektivt, har faktiskt aldrig ägt en egen bil – vilket bara känts bra hittills, för att jag har klarat mig utan och det ger en massa vardagsmotion att röra sig hela tiden. Dock kör jag gärna lånad bil när tillfälle ges. Men, detta till trots…

vintervag-med-sno-och-is…en förmiddag i februari hade jag svårt att åka kollektivt. Det det var en dag när jag stressade för att hinna med bussen, i detta fall. Jag går lite för ofta hemifrån för nära bussens avgång, så jag kan behöva springa sista biten. Så himla onödigt, men så funkar jag (på tal om vardagsmotion…). Så även denna kalla och dystra vinterdag.

Det var en situation med en himla röra av jacka, vantar, väska, hörlurar, telefon, busskort, matlåda och annat – men oftast har jag stenkoll på läget. Här trodde jag att jag hade det. När jag var på väg från bussen mot pendeltåget såg jag igenom mina saker, kände i fickor och insåg till min fasa att en av vantarna saknades… jag stannade först upp, såg mig omkring, gick sedan sakta igenom spärrarna vid tåget, klev nästan på det, men kände att jag fick ta nästa tåg. Jag måste hitta den.

Nej. Jag vet. Det är ingen big deal. En vante. Det finns värre saker i livet än att bli av med en vante, det är jag fullt medveten om. Ändå var det så jobbigt när det gick upp för mig att den inte var hos mig. Den kom nämligen från min farmors. Min salig farmor som lämnade oss för ganska precis 9 år sedan nu.

svart-tumvante Det blev som en klump i halsen, du vet när man tänker att “jag måste ha den!” och det går ju liksom inte att förklara känslominnen. De är inte rationella. Ett doftminne kan kasta en tillbaka i tiden till något man trodde att man hade glömt för länge sedan, så man känner direkt när det betyder något för en. Det var en väldigt söt svart liten tumvante dessutom, fint stickad och så lagom nätt. Vissa tumvantar är gigantiska, men den här var perfekt för mig.

Så jag gick tillbaka och snurrade runt, försökte se bussen jag hade åkt dit med, om den hade bytt nummer på det busstorg där jag stod, för att gå en annan linje därifrån? Men hur skulle jag kunna skilja dem åt, “min” buss från de andra, de ser ju likadana ut? Jag ville gå och titta igenom den, men var var den? Tänkte sedan att om någon hittat min vante, så kanske de skulle kontakta avdelningen på SL för hittegods…?

Ensamma fotspår i snön. Så, medan jag gick fram och tillbaka samma väg som jag gått från bussen, slog jag numret till SL. Insåg under samtalet att det skulle ta flera dagar för vanten att eventuellt nå fram till deras avdelning Stockholm, så chansen kändes ganska liten. Mitt i detta reflekterade jag inte ens över att jag jagade en vante. Efter ännu en vandring i området, med blicken fäst vid marken, klev jag motvilligt på tåget och åkte iväg. Jag måste ju till jobbet.

Tänkte på farmor. Hur jäkla klumpig och slarvig jag varit. Kände mig modfälld. Och även om jag vet att det inte är konstruktivt att vara sin egen värsta ovän, var jag djupt besviken på att en vante gått förlorad. Ett minne. Ett band till min farmor. Hela arbetsdagen fanns känslan i min kropp, som om jag på ett sätt hade svikit min farmor. Fastän jag naturligtvis inte hade gjort det med flit.

När jag kom tillbaka stationen med tåget den kvällen, såg jag mig noga omkring. Inte en tillstymmelse till vante. Med en tungt hjärta gick jag hem och kände att det här var en synnerligen tråkig dag. Skönt att den var till ända. Jag hade ingen förhoppning om att faktiskt hitta vanten igen och känslan gnagde i mig, fastän jag försökte bli av med den. Få den att släppa.

min-vanteSå, döm om min förvåning när jag morgonen efter går samma väg från bussen mot tåget, ser mig runt omkring (“kanske, kanske?”) och UPPTÄCKER MIN ÄLSKADE  VANTE PÅ EN BREVLÅDA. Högst uppe på den gula brevlådan ligger min svarta, blöta, tunga och kalla vante. Behöver jag säga att jag blev överlycklig? Ja, kanske orimligt glad och rörd, men det kändes som att bandet till farmor var tillbaka. (Jag fotade den till och med, haha!) Så lade jag försiktigt ner min vante i väskan.

På tåget till jobbet var jag sedan djupt tacksam och så mycket lugnare. Kände att jag var så GLAD att en person hade brytt sig om min vante, lagt den så att den skulle synas och – tagit sig den tiden. Inte bara rusat på! Jag ville tacka, vem-det-nu-var, på det sätt jag kunde. Så jag knåpade ihop en text till lokaltidningen och skickade in den direkt:

notis-i-tidningen

Sedan var det frid och fröjd… vanten har jag fortfarande och är så himla nöjd med det. Jag hoppas att den som lade min vante på brevlådan kunde läsa det.

–  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –

Så. Härom dagen gick jag i samma område (som så många gånger i veckan) och pratade i telefon med någon, när jag såg något i ögonvrån, men jag sprang på… så vände jag mig om och noterade – en svart vante. Inte min, men någon annan hade tydligen tappat sin. Bra ställe för sånt, verkar det som? Då kom mitt minne tillbaka, jag hade inte tänkt på att jag tappade min sedan det hände. Var det någon som letade lika febrilt efter den nu, som jag letade efter min då?

Tänk att lite garn kan betyda så mycket.

I samma veva avslutade jag samtalet, jag hade farten uppe och ångade på mot tåget… men så stannade jag upp i steget och tänkte “Vänta nu! Vad håller jag på med?” Insikten slog mig att jag hade en möjlighet att återgälda tjänsten. Jag kunde ju få chansen att hjälpa någon annan nu. Den såg lite trasig ut, men någon kanske letade efter den ändå.

nagons-vanteJag såg att det var ett par minuter kvar till tåget skulle gå, vände mig om och gick bort till vanten, lade upp den på brevlådan (fotade igen, yes) och gick till tåget. Kanske slöts en cirkel där? Kanske blev någon annan lika glad som jag? Pay it forward, du vet. Att kunna göra en tjänst, för att man vill. Inte för att man måste. Jag vill inte springa och vara så upptagen att jag missar människor och …vantar på vägen.

Det är ingen notis i tidningen jag eftersträvar, men om den personen blir en tiondel så glad som jag blev av att återse sin vante, så är det värt den lilla uppoffringen det är att kunna stanna upp, se och göra. Vi kan ju hjälpa varandra. Samma brevlåda men en annan vante, mer än ett halvår senare. Jag kan bara hoppas att den har “hittat hem” nu.

Håll hårt i det du håller kärt, det är inte alltid man har turen att saker kommer tillbaka… men man vet faktiskt aldrig riktigt säkert.

Chansen finns.

// Kram Linda

Yogastart, musikkonsert(er) och Tävlingens Vinnare.

Phew, vad mycket som hände i förra veckan! När man är mitt uppe i det får man en känsla av hur uttrycket “fara som en skottspole” har kommit till… Men. Jag ska absolut inte klaga. Nu har jag haft en helg på mig för återhämtning och vila. För jag har hunnit sova lite grann mellan varven.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Och apropå vila. Jag har rullat igång mina tre yogaklasser nu – med prova-på-pass och allt – och det är en glädje. Om jag känner mig lite ur fas innan, så infinner sig ett skönt flöde och lugn under klassen som är så läkande. För mig, men även för deltagarna, tror och hoppas jag. Även om livet och vardagen kan kännas rörig innan, så är det ofta lugnare efteråt…

Det är många nya deltagare i höst, det är kul. Grupperna har ett ständigt flöde även om en trogen kärna stannar kvar. Och det är på riktigt roligt att möta så många av er varje vecka – flera av er ser jag ju oftare än jag träffar mina vänner! Det är en fin och otippad “relation” som jag trivs med. Tack till er.

Och apropå relationer, i helgen fick jag en andra 40-årspresent (första här) av min fina faster och hennes fina man. Självaste fyrverkerikonserten i Dalhalla. Detta under av naturlig skönhet – jag har aldrig varit där förut – som dessutom var den allra sista konserten för säsongen och därför avslutades med ett glittrande fyrverkeri. Ett sprakande skådespel mot en mörk sensommarhimmel. Det var magiskt. Med Stockholm Concert Orchestra, Eric Gadd, Magnus Tingsek och – självaste Carola. Tack Sylvia och Magnus för min fina presenthelg! 

dalhalla-konsert

(Och apropå konsert! Jag skulle även vilja utnämna mig och min bror till vinnare. Efter den senaste konserten med Lars Winnerbäck i Uppsala, fick vi information om att han ska göra en akustisk turné i vinter och – vi hann få tag i två biljetter! Vårt förstahandsval var egentligen Uppsala (nästgårds) i februari, men biljetterna tog slut på två röda (minuter). Då valde vi Västerås (hyfsat nära) istället och det bubblar redan inom mig. Winnerbäck. Akustiskt. Love it.)

Winnerbäck UppsalaEn bra konsert kan skänka riktigt stor glädje, inte sant? Och jag har gärna gått på olika sorters musikkonserter genom åren, men W är ju en av mina stående favoriter. En yngre kollega sa härom dagen att när han har sett en artist så är han liksom “klar med den” och jag förstår vad han menar. Så kan jag också känna. Men det är något särskilt med Lasse, på samma sätt som Håkan Hellström kan fylla Ullevi med sina fans flera dagar i rad. En känsla man fastnar för och vill se, höra och uppleva igen. Och igen. Och igen.

Grattis till oss, brorsan! Jag längtar redan efter den mer intima konserten i vinter.

Och apropå vinnare. Tack till alla er som anmälde er till tävlingen i förra veckan! Bland alla fina motiveringar valde jag ut en till vinnare denna gång, nämligen från Charlotta Edenvik i Karlskoga:

“Hej! Jag vill vara med i tävlingen för att jag är tredje
generationens sköldskörtelsjuk. Jag har tagit många egna steg själv,
uteslutit gluten, går på yoga, stärker upp maghälsan med kosttillskott mm.
Jag jobbar även på att hitta fler grönsaker att inkludera i kosten. Jag vill ha hjälp för att bryta sjukdomen och få verktyg som även kan ge ringar på vattnet för andra i min släkt som är sköldkörtelsjuka.
Mvh Charlotta”

Här föll jag särskilt för orden “tredje generationen”, “bryta sjukdomen” och “ringar på vatten” – precis det jag själv brinner för. Att vilja förändra, inte bara nu utan för framtiden! För flera generationer. En av de lärare jag haft (en läkare och forskare knuten till Akademiska Sjukhuset i Uppsala) sade en gång att “en kronisk sjukdom är en ond cirkel som behöver brytas”… och det har stannat kvar hos mig. Det känns naturligt på sitt sätt. Kanske är det dags att försöka.

qma hälsoundersökningHär börjar vi med att se på näringsstatus för att veta hur vi ska gå vidare. Även om man har börjat ta vissa (värdefulla!) steg på egen hand, kan det vara små eller stora pusselbitar som kroppens organ “saknar” i nuläget för att nå önskat resultat.

-Varmt välkommen till Stockholm, Charlotta!

Nu vill jag önska dig som läser en fin dag och en ny fin vecka.

Tack för att du är här.

// Kram Linda

En fin musikpromenad i Uppsalaparken.

När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.

Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.

Eskilstuna 2006

Eskilstuna 2006

Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.

konsert UppsalaSå, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.

Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.

Miriam Bryant & Melissa HornMiriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert.  Det är ödmjukhet.

Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?

stoppa ofredandet…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:

“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!” 

I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.

Winnerbäck UppsalaOch så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.

Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.

Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. 

// Kram Linda

Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉

 

“Bara få va mig själv.”

Åh. Som. Jag. Längtar. I november ska jag gå och uppleva Laleh på Globen, dit hon har flyttats från Hovet för att hon har sålt så många biljetter. Det blir ju att båda se och höra henne, men det känns mer som en upplevelse. Det är något visst med henne, på så många sätt.

Redan i filmen “Jalla! Jalla!” tyckte jag att hon strålade, som den stjärna hon är. Så oerhört vacker och när hon sedan släppte sitt debutalbum 2005 var jag fast. Den låt som fastnade som mest hos mig då var “Tell me”. Dessutom var jag fascinerad över att hon blandade språk hejvilt så som hon gjorde, fick man göra så? Ja, tydligen. Vem kan säga något om det? Hon kompromissar inte med sin musik.

Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, med en otrolig fingertoppskänsla, integritet och en stor konstnärlig begåvning som jag verkligen beundrar. Genom tillfällen som “Så ska det låta“, “Scenen är din” på Gröna Lund och “Some die young” i Norge efter Utöya… allt hon har gjort har det lilla extra. Tycker du inte…?

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Men varför tar jag upp det här nu, månader innan konserten? Jo, för att hon har varit väldigt aktuell som upphovskvinna, när hennes “Goliat” har sjungits på så många skolavslutningar. Den är helt magisk och texten så bra. Tänk, så många fina barnkörer som sjunger om det världen behöver nu:

“Vi ska ta över världen
vi ska bli stora,
vi ska bli mäktiga.
Och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.”

Se gärna den makalösa videon längst ner. (Sjung gärna med!) Tänk om barnen kan känna att de faktiskt är mäktiga och viktiga, att de kan göra jorden hel…? Vi måste hitta något positivt som lyser vår väg framåt (det händer väldigt mycket mörkt i världen nu), så att vi kan fokusera vår energi åt rätt håll. Sprida ljus.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På samma sätt, tror jag att vi alla behöver budskapet i hennes Bara få va mig själv – inte minst barnen! Så att de får lära sig att man inte alltid behöver passa in i de fyrkantiga ramar som vuxenvärlden har skapat (och har så svårt att gå ifrån). Att det finns någon som säger “Jag ska bara få vara mig själv, vill bara mig själv”. Det kan göra stor skillnad för ett barn som inte vet hur det ska vara. Som kanske känner att det inte passar in alls där det befinner sig. Så att de vet att de är perfekta som de är.

Världen behöver vackra (jag menar insidan, även om hon är bedårande även på utsidan) och viktiga förebilder, här en modig, stark och klok kvinna som har tagit sin strålande karriär i sina egna händer – det inspirerar mig stort! Hon har inte haft en enkel väg i livet, ändå fortsätter hon att hänföra. Säljer så många biljetter att konserter måste byta arena. Vad kan jag säga? Jag längtar verkligen.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Det gäller att fånga upp budskap som rymmer hopp och optimism och låta barnen marinera i dem. Stötta och supporta dem i att utforska sina egna vägar, att det går att vara sin egen – den man innerst inne är. Oavsett vem andra vill att man ska vara. Det är viktigt att de vet det. Vi vuxna också. Fantastiska Laleh. Eller som hon uttrycker det:

“Så tro på mig, för jag vet att du är modigast. Du kan.”

// Kram Linda

Att hitta glädjen. Tillsammans.

Jag har bestämt mig för att fokusera mer på glädje. Söka en genuin känsla, inte bara göra saker “för att”. Utan faktiskt aktivt välja roliga saker i livet. Unna mig mer. Njuta av stunden. Att ha kul, helt enkelt!

Tända ljuslyktor i mörkret.Det känns lite ovant nu, efter en tuff period i livet och en höst/vinter där jag mest varit hemma och tagit det lugnt, inte känt för att göra så mycket. Men med övning kan vi väl alla bli bättre? Jag ska göra mitt bästa här i alla fall. Ingen annan kan göra det åt mig. (Även om det är vad man ibland hoppas på…)

Och det har börjat bra. Först med en givande tjejlunch full av ärlighet och insikter. Med två jag är trygg med. Jag kan vara den jag verkligen är med dem, visa både mina fina sidor och de som behöver en liten insats. Det som så fint kallas för “förbättringspotential”. Våra möten är ovärderliga för mig, vi som inte ens har känt varandra särskilt längre. Ibland klickar det bara. Samtalen och förtroenden. Jag känner mig modig.

yasuragi trädSedan en eftermiddag och kväll på Yasuragi i Hasseludden med ett tiotal andra kvinnor, för att fira vår väns födelsedag. Lugn. Stillhet. Skratt. Samhörighet. Varma källor. Klangresa. God mat. Mysig miljö. Yukata (bomullsrock). Tofflor som gör att man måste gå långsamt. Lounge. Frukt. Te.

Det var med en skön känsla av lugn i kroppen som jag lämnade stället med de andra på kvällen. Vi gick alla mycket långsammare till bilarna än vi hade skyndat ifrån dem ett par timmar tidigare. Klar kylig luft. Efter en lång hemresa landade jag hemma i min lägenhet ett bra tag efter midnatt och somnade gott.

Tidig torsdagsmorgon, bara ett par timmar senare, ringde min pappa:
– Det finns två biljetter till Melodifestivalen på lördag, om du vill ha dem? hojtade han. Jag var så groggy (nä, jag hade inte druckit alkohol men kan känna mig bakfull av för lite sömn) och nyvaken att jag inte förstod frågan först. Men efter en stund kunde jag fokusera och jo, visst var jag intresserad av biljetterna. Hans kollega hade vunnit dem i en tävling och kunde av någon anledning inte gå.

mello final 2016Jag hade inte haft en tanke själv på att gå på finalen, även om jag sett deltävlingarna hemifrån soffan, men nu serverades möjligheten att ha kul. Så, för att följa min önskan att göra roliga saker, frågade jag min vän och “syster” Gunilla om hon ville följa med. Det ville hon definitivt. Att vara i Melodifestivalen är som att gå på en stor fest. Jag hade ju egentligen inte tänkt “partaja”, men fick en inbjudan och det var otroligt kul att se cirkusen.

Friends Arena var en explosion av euforisk glädje och det var som galen karnevalsstämning där inne. Det var en skön och befriande känsla –  långt ifrån näthat och missnöje. Det var fullt från golv till tak med människor i blinkande glitterhattar och fjäderboa, barn med målade skyltar och ansikten. Skratt och dans. Ballonger. Applåder och allsång. Dessutom är hela produktionen extremt proffsig, bara scenografin var en fröjd att beskåda. Det som händer “bakom”.

mello final 2016_1Jag tycker att flera deltagare var potentiella vinnare, men hade Frans som en favorit. Som så många andra tycker jag att det är befriande med en naturlig kille som ödmjukt kliver upp och sjunger en bra låt, utan bomber och särskilt avancerade effekter. Det enkla kan vara gott nog. Jag tycker om texten. (Min gudsons gudfar visade sig dessutom vara vän  med en av låtskrivarna till just Frans – så vi är praktiskt taget släkt. Eller inte.)

När Frans tävlade kokade arenan (även om största allsången faktiskt tillhörde Samir och Victor. Bada nakna på Sergels Torg, alltså… de kom sist i tävlingen.) “If I were sorry” – jodå, det är korrekt grammatik – kunde folk knappt sjunga med i, ändå vann den. Vilken galen kväll. Jag hade fullt upp att kolla in allt. Vuxna män i kostym som viftade med guldballonger. Tjejgäng som gått all in med glitter i hår och på kläder. Överlyckliga barn. Människor från golv till tak (kan det ha varit 65.000 personer… så många som går in?) Överallt: glädje. Jag var på rätt plats.

Vinnarsång och guldglitter i en stor festlokal i Solna.

Jag är nöjd med det jag gjort hittills och fokuserar vidare på glädje. För ett par kvällar sedan träffade jag dessutom en fin vän som jag inte sett på väldigt länge, över en middag. Det var ett kärt återseende och jag hoppas kunna träffa henne mycket mer. Nu kommer ju ljuset allt mer också, det känns så upplyftande!

påskägg_I påsk får jag träffa min älskade vän Tiina. Även det går helt i linje med att ha roligt och må bra. Och det gäller att uppmärksamma de guldklimpar man har omkring sig. De som kan och vill se en för den man är, de man kan och vågar vara sig själv med – utan fasader. Det är viktigt. Ihålighet och enbart yta går inte längre. Tomhet byts ut mot substans och missnöje mot möjlighet att skapa om. Så att vi känner hopp.

Det känns skönt att ha tagit ett steg i rätt riktning.

I know I won’t be sorry.

“I’d take wow of silence
I wouldn’t say a single word
until you really heard
if I were sorry

I’d run a thousand miles
wouldn’t stop until I dropped
wouldn’t take the break to breathe
until I got close enough

Jag önskar oss alla en härlig marsvecka. Ta hand om dig. 

// Kram Linda

Våra årstidsskiften tar andan ur mig.

Vilken sensommar vi har haft. Och vilken indiansommar vi har. Eller kanske även  brittsommar. Kärt barn har otaliga namn, tydligen. När som helst kan det vända nu med enbart frostbitna och isiga nätter, men hittills har det varit väldigt milt och vackert i Stockholmsområdet. Jag uppskattar verkligen skiftena av våra årstider.

oktober mälarvyI helgen gjorde vi den sista båtrundan på Mälaren inför upptagningen igår. Det var magiskt fint. Jag har troligen aldrig sovit över på sjön i oktober, eftersom vi brukar ha upptagning av båten i september. Och det kändes i den höga, klara luften att det är höst (jag brukar ju få den känningen någon månad för tidigt, men nu har den känslan kommit sent) och ändå var det så väldigt varmt och vansinnigt vackert. Vilken natur vi har i vårt land.

I fredags, när vi åkte ut, var det i och för sig halv storm. Soligt, men upp till 15-16 meter per sekund i byvindar… och eftersom vi inte har en segelbåt (längre) var det inte helt optimalt, men vi sökte lä i en välkänd vik för natten. Ankrade och lät båten styra upp själv, fann lite lugn. Vi visste att lördagen skulle bli vacker. Och vi vaknade till en vindstilla, spegelblank och solig lördag. Den 3 oktober. Otroligt.

hälsning från mälaren i oktober 2015

Det är sent för säsongen. Naturen kommer väl snart att explodera i en färgpalett av gult, orange och rött, men än så länge är skiftningarna fortfarande milda. Kanske för att det har varit så varmt som det har varit hittills. Vissa träd börjar smått skifta, men i övrigt var det ännu grönt längs vattenkanten.

Jag satt på båten och betraktade. Tänk, det kommer alltid att fascinera mig, hur naturen har sina cykler. Sin stilla gång. Helt utan stress (om vi inte tänker på hur miljön påverkas av utsläpp och annat, vilket i säkerhet är en stress på miljön.) Hur det så lätt och naturligt växlar från skira blad efter en stillsam vinter, till sommarfrodig grönska och sedan en explosion av färg, för att återgå till stillhet under en höst och vinter. Snötyngda grenar. Vila. Utan press eller deadlines.

oktober fendrar(Nu vet vi ju alla, efter Johan Rockströms eminenta sommarprat i juli, vilka utmaningar vi står inför om vi inte tar naturen på allvar. Där är jag personligen oroad och gör vad jag kan i min vardag för att underlätta belastningen, men vi kan vara säkra på att naturen kommer att tala om för oss när det räcker. Mer och mer. I dessa klimatförändringar som ger sig tillkänna. Jag ser på naturen och känner vördnad. Tänk bara att vi människor tar oss friheten att slänga sopor i gräset och kasta plast i vattnet, utan att tänka på vad vi faktiskt ber om… )

Det som imponerar mest av allt är att det sker, i sinom tid. När det är läge. Utan att forceras. Utan att springa fram och tillbaka. Utan att högljutt ropa. Utan att virra runt runt, tappa fotfästet och missa en buss. Det bara är. Och jag älskar det.

oktober spegelblanktNär jag sitter där vill jag gärna stänga av allt – för utom att andas. Vara. Det fanns ingen mottagning för tv:n, inget “Vem vet mest”. Ingen fredagsfinal i Idol. Däremot stillhet. Natur. Vackra vyer. Och frisk luft. För att vara så pass uppkopplad som jag brukar vara, finns det få saker jag uppskattar så mycket som att faktiskt logga ut. Gärna ofta. På sjön och i mitt paradis i norr. Mina fina och viktiga andningshål i livet.

Och att sova på en båt kan vara så makalöst skönt. Nu har jag förvisso sovit på en färja i full storm mellan Sverige och England, det var ingen höjdare. Inte ens lätt drogad av lugnande medel tyckte jag att det var toppen, men sånt kan hända.  Även att vara på Ålands hav kvällen innan Estonia sjönk var för mycket för mig. Men, vår båt. Kluckandet. Det stilla gungandet. Doften av skärgård eller  sjö. Tystnaden.

oktober äppelkaka glutenfriJag som har tillbringat många barndomsår med ljudet av regn på ruffluckan, kan faktiskt uppskatta det bekanta lätet också. Men denna sista helg för säsongen var jag tacksam över just frånvaron av regn. Att det var så varmt i solen. Att vi kunde sitta på däck och spela kort. Att det gick så bra att baka den där glutenfria kakan med äpplen och kanel i den nya ugnen. Att den sista resan hem var så behaglig. Toppen, verkligen.

Nu är det fritt fram för hösten, den är varmt välkommen.

// Kram Linda

20 år sedan studenten.

Du vet säkert hur det är. Det dova basdunkandet hörs på håll, den där doften av öl känns. Skrikandet, visselpiporna och glädjen. Vetskapen om att det kommer att dyka upp ett lastbilsflak belamrat med elever i vita studentmössor och ett högt lyckorus. Du hoppas att de inte kommer att ramla av flaket, i alla fall gör jag det.

studentflakJag såg några fullproppade studentflak på Odenplan och andra delar av Stockholm i förra veckan och gladdes med de nybakade studenterna. Euforin! Jag hann undan ölstänket och korsade gatan innan de kom för nära. Jag håller mig gärna på avstånd, även om jag självklart tycker att det är “roligt för dem”  nu för tiden.

För ett par år sedan (säkert 10 nu) satt jag och en arbetskollega och vän i vår lilla firmabil på Birger Jarlsgatan nära Stureplan, fastkilade mellan otaliga lastbilar me varsina klasser som skulle ta sig fram i kaoset. Stillastående köer. Hög musik från olika ekipage. Öl. Visselpipor. Vi var såå frustrerade, ville fram och ropade skrattandes inne i bilen:
“-Det finns inga jobb!” Det tyckte vi var kul då. Idag kan jag glädjas med dem på ett helt annat sätt.

Och idag är det 20 år sedan jag själv tog studenten, med en veckas marginal. Det känns fantastiskt att så många år kan passera på så kort tid. Jag skriver ofta om tid, hur fort tiden tycks gå och påminner gärna mig själv om att fånga den så ofta och bra jag bara kan. Det här är ett sådant tillfälle. “Det var ju igår” tänkte jag nyligen, men när jag ser foton från den dagen 1995, så… nej det var inte igår. Alls.

studentdag 1995Tänk, vad mycket som har hänt sedan dess. Och tänk om jag hade vetat hur mycket jag skulle plöja mig igenom, innan jag vid strecket kring 40 års ålder skulle känna att… ja, här någonstans kommer jag att landa. Och att det skulle börja kännas bra. Det är en spännande tanke, men jag håller nog fast vid att det är bra att inte veta vad som komma skall.

Annars hade jag kanske inte startat företag vid 20 års ålder? Och sedan fortsatt med företag efter företag? Hade jag rest till USA om jag vetat att jag skulle ha suttit strandad ett dygn på flygplatsen (men jag fick minnet av mitt livs resa med en vacker vän som lämnade oss alldeles för tidigt)? Hade jag åkt till Åbo med min gymnasieskola om jag hade vetat att Estonia skulle gå under samma natt? Hade jag gett mig in i relationer med personer som hade förtrollat mig, om jag hade vetat hur smärtsamma uppbrotten skulle bli, som lärt mig så enormt mycket om livet? Skulle jag tacka ja till jobberbjudandena jag fått om jag hade vetat vilket “hattande” det skulle bli i många år,  för att på riktigt lära mig om människor och hitta fram till vad jag verkligen ville och var ämnad att göra…?

Då hade jag inte hamnat här.

Då hade jag inte lärt mig om livet på samma sätt. Om hur mycket starkare jag har blivit av att ha mött mina personliga utmaningar. Hur mycket mer erfarenhet jag har fått från områden som jag säkerligen skulle ha backat ifrån annars. Hur många större företag jag har fått förmånen att se “från insidan”. Hur gärna jag vill vara närvarande med andra för att vi en dag ska vara ifrån varandra, resten av livet. Och hur jag har lärt mig att dra gränser för vad jag själv vill gå med på, vara med om och uppleva. Det har varit en riktig skola.

syrén mot stenNu är dagarna här när minnen väcks till liv igen. Och jag har sagt det nyligen men säger det igen, den här tiden på året är magisk. När fåglarnas kvitter på morgonen sätter en glittrande guldkant på dagen. När det doftar syrén och hägg. (Och jag vill inte vara sådan, men vid midsommar vänder det som du vet och dagarna blir kortare…) Blå himmel. Sol.

Jag passar på att njuta av det som är vackert, gör det du också – det som passar dig. I naturen. På sjön, i skogen, under träden, på gräset eller stranden. För vi är mitt uppe i det nu och det kan vara lätt att vara tacksam i efterhand. Men vi är faktiskt här nu. Även om det regnar.

Kom, så fångar vi stunden.

// Kram Linda

 

Det vore så himla typiskt dig.

Hej. Det är höst här nu. Du vet, så där lite skiftande mellan färgglada-löv-som-snart-faller-av-träden-mot-klarblå-himmel-i-solsken och hoppsan-nu-regnar-det-banne-mig-i-sidled-och-himlen-är-mörkgrå-varifrån-kom-det?… Men jag gillar det. Du vet hur jag är. Det är som att vardagsprestationen får en stunds vila helt naturligt, att tempot nu saktar ner och det inte är lika hetsigt som på våren när sommaren ligger framför en och allt ska hinnas med och pressas in…

Höstfärger på trädens kronor nere vid sjön, i solskenet.Själv då? Hur har du det? Jag tänker extra mycket på dig den här tiden på året. Och det är ju inte så konstigt, eftersom du skulle ha fyllt år nu på söndag. 39 år. Ja jäklar. 3,5 långa år har snart passerat. Ändå är den här tiden på året så mycket “du”. Kommer det alltid att vara så? Hur länge stannar minnen kvar när det bara finns en som kan minnas? Vi är förstås oerhört många här som saknar dig, men… du vet vad jag menar.

I somras var det så påtagligt. Jag tänkte inte på dig just då, jag var på väg på jobb och klev på en buss när jag satte mig ner och hörde musiken från radion som chauffören lyssnade på. Ögonblickligen fick jag en klump i magen och gråten stod mig upp i halsen, ögonen tårades och jag tänkte inte på någon annan än dig. Jag hörde dig sjunga den, inom mig. Från ingenstans. Jag blinkade och blinkade, men det gick inte att hindra tårarna från att rinna. Hela den dagen tänkte jag på dig mer intensivt än på länge.

Minnen från det vi gjort tillsammans och hur de på något sätt glider allt längre och längre ifrån mig… ändå var jag mitt i det vi haft – av musik. Visst är det mäktigt? Sådana saker kan man inte värja sig emot. Det bara blir. Av ljud. Det är helt galet. Hur du fattas. Jag vänjer mig nog aldrig.

För ett tag sen sökte jag efter dig på nätet. Jag ville se dig, höra dig igen. Och jag hittade en artikel med där de intervjuat din son, han var inte gammal då. Om dig. Om er. Situationen. Det blev såklart gråtkalas här när jag såg dig på bild, mina tårar vätte ner pappren på bordet nedanför mig. Blicken blev suddig, du försvann ur det som annars är min synskärpa… det känns som ett märkligt sätt att umgås, men det var ändå ett sätt att vara nära.

Eller är du här intill mig på något annat sätt…? 

Jag har sett honom några gånger nu. Ena stunden ser jag honom med tunga påsar från Systembolaget i händerna, han ser så där skönt obekymrad ut. Inga konstigheter. Sen ser jag honom på en av uteserveringarna med sina “polare” en tidig eftermiddag, när jag går förbi. Högljutt skrål och rajtantajtan, ögonen går lite lätt i kors. En annan dag går jag förbi honom inne på mataffären, där han står och pantar sina ölburkar. Sopsäckar med burkar. Där och då är det som mest tydligt. Jag hinner nästan ta mobilen i handen, innan jag tänker tanken fullt ut och hejdar mig. För min impuls är att vilja prata med dig och berätta vad jag sett, för att du är den enda som skulle kunna förstå.

Då är det som mest tydligt. Att du inte går att ringa. Jag har till och med raderat ditt telefonnummer ur mobilen, sedan länge. Stod inte ut med att se det.

Två händer som formar ett hjärta med fingrarna.Den insikten väcker mig ur mina tankar kring hur han lever idag. Varför bryr jag mig ens, han tillhör ju ett helt annat liv? Men jag har alltid brytt mig, alltid sett saker i ögonvrån, alltid registrerat detaljer. Alltid. Och kommer alltid att göra. Skillnaden nu är att jag inte kan dela dem med dig. Och intellektuellt är jag helt på det klara med det, men när det rycker till av skratt i mungipan eller en klump av oro växer i halsen, utan att jag hinner förbereda mig, så inser jag återigen hur mycket jag vill ha dig här.

Saknaden och mitt sätt att förhålla mig till den växlar ständigt. Den blir som ny stup i kvarten, när nya situationer och lägen kommer upp. Och nånstans tror jag att du ser, vet och håller med mig. Förstår. Det är jag helt säker på att du gör, ett så stort hjärta ser och hör allt. Även från den andra sidan.

Min kusins dotter är på ett utbytesår till USA och det väcker tankar och känslor till liv. Vips är jag tillbaka till 1994 när du satt med brevet i din hand, det som just kommit från “din familj” i Chicago. Där du skulle vara au pair i ett år. Och vi visste att de hette Ryan i efternamn, men vad kunde sonen heta i förnamn? Bryan? Bryan Ryan? (Det går inte att dra det skämtet för någon, jag har försökt. Det faller platt.) Ingen skrattar som vi gjorde då. Som man brukar säga när det saknas en poäng; I guess you should have been there. Det är jag glad att jag var. Där. Att jag åkte till dig i USA och hälsade på. Det är minnesbilder värda sin vikt i diamanter och guld. För evigt.

Vita, ljuvligt doftande sommarblommor i en rabatt.När jag klev in i hissen hemma en dag, hade någon stått där innan med en parfym som påminde om den där duschkrämen jag hade när vi var i USA. Jag slungades av ett doftminne tillbaka i tiden, när vi satt på det där hotellrummet och såg på tv-rapporteringen från Jim Carreys gjutna hand- och fotavtryck i cement vid Mann’s Chinese Theatre i Hollywood, där vi just hade stått och sett honom, “Clintan” och Jay Leno live. Där vi lekte med tanken att dricka upp din pappas whiskey. När vi struntade i det och körde runt i Beverly Hills istället för att leta efter kändisars hus… alla dessa hus. Och hittade “bara” till “Brendas” i “Beverly Hills 90210”. Haha.

Kanske är det här ett märkligt forum att skriva till dig, men även sorg och saknad får ta sin plats. Jag är inte ensam om att ha förlorat någon. Eller att komma att förlora i framtiden. Och jag gläds väldigt gärna över dem jag i allra högsta grad har kvar omkring mig, men ibland dyker det upp människor och situationer som gör att jag vill skriva av mig. Du har din plats i mitt liv ännu. Även om jag tack och lov har de vackraste vänner jag kunnat önska mig.

Ett lysande gult löv mot regnvåt mörkgrå asfalt.Det var nog det jag ville säga för nu. Att dina avtryck finns kvar och vårdas med kärlek, att jag avundas dem du får hänga med nu. Jag och min kollega Carina åker till Göteborg för att hålla kostkurs i helgen, men på söndag tänker jag på dig. Jag är övertygad om att ni har värsta draget där du är och firar din dag med sång, musik, festligheter och… matchmaking.

Det vore nämligen så himla typiskt dig.

// Kärlek, Linda

Tracks, ett radioprogram som satte spår.

Alltså, Trackslistan. ♥ I love you.  Jag fick en nostalgitripp häromdagen när jag läste att du fyllde 30 år nu i måndags. För jag var typ 8 år när vi började träffas… även om jag inte minns det första mötet. Och du hade så många andra samtidigt. Typ 1,8 MILJONER andra.

Jag började tänka på vad det är som formar oss i livet. Påverkar. Utvecklar.

Tracks, du var en stor och viktig del i min uppväxt på 80- och 90-talet. Självklar. Det kan jag se nu, med de åren i backspegeln. Precis som det skrivs i artikeln satt man med fingrarna på bandspelarens play- och rec-knapp (record = spela in) för att fånga den där låten med Whitney Houston (“Didn’t we almost have it all” 1987) , George Michael (“Careless whisper” 1984), Richard Marx (“Endless summer nights” 1987) eller Def Leppard (“Love bites” 1987)…

När jag ser det nu verkar 1987 ha varit ett spännande år i mitt liv, och tydligen drogs jag mest till blaffiga ballader. Oh joy. Det känns som en hel livstid sedan. Musiken, minnena, modet. Det är som en rejäl resa mer än 25 år tillbaka i tiden.

På sätt och vis kan jag sakna det där, som idag 38-årig tant. Minnet av att hantera play och paus med smidiga fingrar för att undvika Kaj Kindvalls röst (han var också smidig där!) och sedan kunna spela favoritlåtarna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hade man tur gick kassettbandet att spola i spelaren, annars fick man använda en blyertspenna och gick bandet av… då var det kört. Det kunde bli skrynkligt och hacka sig igenom favoritlåten också, men då lärde man sig sjunga lite… hackigt. Inga konstigheter.

Ett kassettband + en blyertspenna.

Alltså, Tracks. Jag växte ju upp med dig. Jag kunde varenda låttext till varenda populär hit. Tack för allt du har gett mig genom min uppväxt, för känslorna, upplevelserna och – låtarna. För unga idag som inte var med då, det är det nog svårt att begripa exakt hur “mossig” och fullständigt ocool – det heter nog inte så heller – man kan vara. Men den tiden, då ingenting togs för givet, då saker tog tid (och det till och med FANNS tid)… jag kan sakna delar av den.

Richard MarxJag har ingenting emot dagens musik, men den större delen av den fäster inte helt på mig som Tracks-låtar vid bandspelaren gjorde. Jag hoppas och tror att det är rätt naturligt. Att det handlar om individuell smak, mottaglighet, vad som slår an en sträng. Innerst inne. Vad som händer när man växer upp. Jag har ingenting emot Spotify eller liknande tjänster –  jag som älskar musik – men jag upplever för egen del en tydlig skillnad i spänningen mellan att “jobba” för musiken då eller att få den serverad som en gigantisk buffé på ett silverfat nu. Och visst är jag kärringen mot strömmen, men bara döda fiskar flyter medströms… du vet. Jag har väl sällan valt den enkla vägen.

Kanske är det också för att jag idag kan jämföra och se vad jag behöver eller kan vara utan. Pressen är större idag… eller? Det har hänt oerhört mycket på 30 år, så hur mycket har inte hänt under våra föräldrars eller far-/morföräldrars livstid…? Massor. Men minnet av Tracks känns stabilt. Minnet av “blandband” med de senaste eller mest populära låtarna. Att kunna ge bort ett blandband – eller att ett. Ja, jäklar. Vikten av dessa blandband kommer ni kids aldrig nog att förstå… men jag vet inte om det är positivt eller negativt. 😉

Stor grattiskram till dig Tracks, 30 år i år.

// Kram Linda

Två mathjärtan av stekta linser.PS. I onsdags drog vi igång terminens kostkurs i Märsta, det är förbaskat roligt att vara igång igen! Och det lutar åt en helgkurs i Göteborg 18-19/10, så om du vill vara med får du gärna höra av dig via detta kontaktformulär! 🙂 Välkommen! DS.