Category Archives: Styrka

– Om människors inneboende kraft och styrka. –

Återvunna Hjärtans Dag. ♥ ♥ ♥

Haha. Det här är snudd på löjligt, jag vet det. Men hur jag än funderade på ett upplägg, blev det inte bättre än för fem år sedan. Så på sätt och vis vore det ovärdigt att inte använda det igen, inte sant…? 😉 Nja, kanske inte. Men jag väljer att använda samma inlägg (igen, förlåt till dig som har läst det förut), jag tycker att det fortfarande håller att publicera med tanke på åren som har gått.

Med detta vill jag önska dig en fin “Alla Hjärtans Dag”– och alla andra dagar. Må du vara allra snällast mot dig själv.   För du är bäst.

// Kram Linda

“Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade färgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömnläkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man   dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring. Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig. Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs”

För tiden är nu.

För mig handlar det så mycket om känslan. Nästan uteslutande och allt mer. Jag kan mycket väl vara intellektuellt medveten om att det vore bra att intressera mig för det ena eller andra, men när det är så tråkigt att jag håller på att somna och det inte berör mig det minsta…? Svårt. Allt svårare, faktiskt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag ställer ofta frågor till mina klienter och en av dem lyder ifall de tycker att de har ‘dålig koncentrations-förmåga?’. “Nja, inte egentligen. Främst om det är tråkigt” är det svar jag brukar få. Och jag förstår dem precis. Det är inte alltid roliga och intressanta saker livet kräver av oss att ta itu med. Vissa av dem känns motiga och tunga, men de ska lik förbenat göras.

Men det finns en rak motsats till det ointressanta. Det är när något är enkelt och går rakt in i hjärtat, omedelbart och utan att jag kan värja mig. Då finns det ju inget tvivel. Då är det givet. Lätt. Utan några som helst frågetecken. Jag har skrivit tidigare om det jag tycker berör – ända in i själen.

Det hände senast i lördags. Jag har Melodifestivalens deltävlingar på för att jag tycker det är roande, inte för att jag är så värst engagerad. Jag röstar i stort sett nästan aldrig. (Förlåt.) Jag jobbar vid datorn eller umgås gärna samtidigt, så jag ser ofta på det med ett halvt öga och lyssnar med ett halvt öra, kollar upp när jag ser vilken låt som gått “direkt till final” eller andra chansen och noterar artisten.

Jon-Henrik & AniniaMen i lördags. Det första numret och de första tonerna fick mig att sitta som klistrad. Fångad av en känsla. För orden förstod jag inte ens. Sist jag kände så i Melodifestivalen var för Loreen år 2012 (och vi vet ju alla hur det gick för henne i Baku…). Phew! Inget är klart, men jag hoppas att Jon-Henriks och Aninias vackra nummer får tävla för oss i maj.

För vi lever sannerligen i en värld full av strider. Som blir lite vackrare av det som på allvar fångar våra hjärtan – ögonblickligen. Musik behöver inte ha ord, den fångar oss på en annan universell nivå. Det visade inte minst Loreen, även om de flesta förstår engelska. Det finns inget vi behöver (miss)förstå. De röstades vidare direkt till finalen i lördags, så vi var flera som föll. Och jo, jag röstade.

Jon-Henrik, denna lugna och fina människa sade det så fint själv. Musiken ska kännas direkt i hjärtat. Han som lever och samlar kraft i naturen. Som är spirituell och talar om energier. Vi är många som uppskattar det han säger och sjunger, kanske fler som tycker att det är märkligt, men det finns definitiv utrymme för (öd)mjukhet och känsla i en hård värld. Att vara sann mot sig själv. Och så fina Aninia som kompletterade honom perfekt med sin röst, sina vackra kläder och symbolen i pannan.

hjarta-i-djup-snoTänk vad skönt det egentligen är att få navigera efter känslan i hjärtat. Det är så lätt att tro att det vi tänker är känslan; hjärnan får oss att finta bort hjärtat. För ibland är det smärtsamt att följa det som känns. Det gör att vi kan glömma bort vad vi egentligen vill. Det är lätt att gå på autopilot och göra det vi måste. Jag vet det. Verkligen.

Nu fick jag dessutom uppleva ynnesten att se denna deltävling medan jag befann mig på en plats som är en “samisk förvaltningskommun”. Där skyltar stavas både på svenska och samiska. Faktiskt inte många mil från Mittådalen, det ställe han själv kommer ifrån. Men nog om det, jag har alltid älskat den här platsen och kallat den mitt Paradis på jorden. Känslan i musiken förstärker bara min kärlek till naturen, lugnet och atmosfären. Det är fint.

“I en värld full av strider

finns en ekande kör

och hjärtat som brinner för livet,

vi går samman igen

för tiden är nu.”

I min bok finns det få eller inga textrader som passar bättre just nu, att ta med till Ukraina och Kiev. Och även om dessa två inte går vidare från den stora finalen, så är de givna och självklara vinnare för mig. Oavsett vad andra tycker och tänker, för att det känns som det gör.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det är hög tid för oss alla att förnimma det, vad just vi känner i hjärtat. Flytta fokus från tanken ner i kroppen och följa känslan. Agera utifrån kärlek. När vi är vänliga mot varandra och behandlar andra som vi själva vill bli behandlade, så kan vi skapa bra energi. Tillsammans.

Och den tiden är nu. 

// Kram Linda

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

Egenföretagare i ett halvt liv.

Jag satt och pratade med en förtjusande ung kvinna härom dagen, min kollega i sommar, och nämnde att jag startade mitt första företag 1996. Då var jag 20 år. Vänta lite nu. 20 år? 1996? Insikten slog mig som en mjuk boxning på axeln, att jag har varit företagare i ett halvt liv. Med företag lika länge som jag varit utan.

fyrklövergröntDessutom var det nästan på dagen; för 1996-07-01 registrerades mitt företag. Då var jag ung, men – trots att jag var över 18 och myndig – inte särskilt “vuxen”. Det kom väldigt sent i livet. Jag var ihop med en äldre kille då som hade företag och inte tyckte att det var så svårt; “det är bara att jobba och fakturera!” Jaha, okej? Sagt och gjort. Då kör vi, då.

Och det rullade på. Mitt första jobb, som textare på en ICA-butik (ja kids, man textade för hand då och vissa gör det än – det var så förbaskat roligt! Att printa ut skyltar på en skrivare… det kan alla göra), hade jag på måndagar kl 7-12. Då skyltade man upp veckans annonsblad. Haha! Jag minns ännu att jag log åt det när jag åkte till jobbet. En halvdag på en vecka. Men jobben ramlade in, det fylldes på med en annan butik efter lunch och även andra dagar. En av mina närmaste vänner träffade jag då, på 90-talet, och vi har god kontakt än idag.

Stressade människor på Stockholms Central.Så kombinerade jag mina roliga dekoruppdrag med anställningar i olika butiker och plötsligt hade jag så mycket att göra alla dagar i veckan att det började gå åt fel håll, men det är egentligen en annan historia. Hur jag stressade mellan jobben, åt på stående fot och skapade en läckande tarm, har egentligen inte med företagande att göra. (Jo då, det kan höra ihop. Men det bör inte göra det.)

Jag har många gånger funderat på det där “bara att…” och hur komplicerat det har varit ett par gånger sedan dess. Vi hade aldrig UF i skolan på den tiden, så jag hade ingen erfarenhet, men är glad att jag ändå hoppade – och jag har aldrig i livet ångrat mig. Det har varit kul många gånger. Som dekoratörer kunde vi få “piffa till” matdekorer på stora företagsfester, bygga om konferensrum till en saloon eller Moulin Rouge-tema. Visst har ekonomin sviktat, stressen över det hållit mig vaken och maten varit av den billigare sorten (dessa tre punkter kan mycket väl ha bidragit till min läckande tarm) och jag har inte rest så mycket i perioder – men jag har varit min egen och haft en stor frihet.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Dock kan friheten, när det är allt man har, bli till “vardag” det också. Som entreprenör kan man bestämma själv men bör även vara disciplinerad nog att göra det som måste göras. Även om det inte är roligt. Ekonomin är viktigast av allt, men jobben kanske inte rullar in utan egen ansträngning heller. Sälj något som människor verkligen vill ha. Man lär sig av allt och varje företag jag har provat på har inte alls gått bra. Det kan visa sig vara den bästa skolan av alla, den praktiska biten. Företagare har jag varit i ett halv liv nu, men jag tror att “en gång entreprenör – alltid entreprenör”. På något sätt.

Och så länge det finns driv, geist och motivation kan man skapa oanade möjligheter. Låt ingen annan bestämma om du kan eller ej. Känn efter, djupt inne i ditt hjärta, om du har det som krävs. Eller hur du kan skaffa det, annars. Se hur du kan rådfråga andra om hjälp, dem som har gått före. Vad brinner du för?

fyraårsljusIdag driver jag mitt fjärde företag i ordningen och vart och ett av dem har varit en viktig utbildning. De ledde mig hit och det jag lär mig av mina klienter är väl vad livet handlar om. Att dela upplevelser. Den som har gått före kan stärka och stötta andra. Som i sin tur kan stötta och stärka vidare. Tillsammans är vi så mycket starkare. Det är fint att få vara med om.

I sommar har jag fått jobb på en myndighet med många anställda. Det har jag nog längtat efter, även om jag har jobbat på stora företag som IKEA, Clas Olson och BAUHAUS tidigare. Den sociala biten och utbytet med andra kan jag se fram emot, särskilt som jag jobbar mycket ensam som terapeut – såvida man inte sitter i en yogaklass med många deltagare i gruppen. Det är en underbar plats och jag uppskattar mitt jobb mycket, men det kan bli ensamt i perioder.

Ett hjärta av gräs.jag hoppas på det bästa av två världar; den där det finns lagar, ramar och strukturer att följa ner i minsta detalj och minutiöst. Samt den parallella värld där jag styr över min tid och det som ska göras.

Win-win, tänker jag.

Men att det har gått 20 år? Makalöst. Jag hoppas kunna köra 20 år till – minst.

// Kram Linda

…när knoppar brister.

Det är en otroligt härlig tid i naturen nu. Jag tog en promenad i solen igår och den här årstiden är så magisk. Träd och buskar knoppar och brister, grönskan breder ut sig och naturen förändras. Har du möjlighet att se vad det är som händer…? En period i livet gick jag med nedslagen blick, men nu kan jag se varenda detalj.

vår, knopp i närbildMitt i den här vårsoliga försommarkänslan, påminns jag om vad min vän och mentor har sagt till mig, under min egen förändring och personliga utveckling; att det är som Karin Boye skrev. Att det gör ont när knoppar brister. Och det är en text som aldrig kommer att bli omodern. Vi kan alla knoppas och brista. Om du någon gång har gått igenom en egen personlig utveckling där du har brutit livsmönster och börjat om på nytt (kanske från botten), så vet du att det kan göra – ont. Går det att göra en förändring ner på djupet, utan att känna av den? Utan att offra något? Jag undrar det. Det sägs ju att vi gärna vill göra en förändring, bara vi slipper förändras…

“Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.”

(Om du här relaterar till “ont” som i till exempel pollenallergiskrev jag om det för två år sedan. Jag känner mig lite tjatig när det handlar om gluten men kan väl upprepa mig; tänk på maten du äter, även det påverkar våra slemhinnor…)

vår, knoppar i motljus

vår knoppar mot en blå himmelvår vitsipporSjälv putsade jag i många år på min yta, för att en djupare förändring skulle göra för ont. Det både visste och kände jag. Och jag ville inte. Så jag gjorde det jag kunde för att “piffa”, tills jag en dag inte kunde vika undan längre. Då förstod jag ju inte att jag skulle ända ner på botten och rota runt, men vet vi någonsin hur långt vi ska ta oss när vi är mitt uppe i en process? Nej. Jag kan ju se det idag, när jag har en möjlighet att se tillbaka över axeln. Men hur ont det än har gjort, har jag inte velat ha resan ogjord. Märkligt nog.

“Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.”

Kanske är det när i verkligen vågar eller måste släppa taget och falla fritt, som det verkligen kan ske en förändring. På riktigt. Utan en putsad fasad. Utan “piff”. Ibland är det som om något måste “gå sönder” för att kunna byggas upp igen. Som att något går åt fel håll, ju hårdare vi kopplar ett grepp om det eller försöker att kontrollera. Den kollaps som tycks fullständigt meningslös där i stunden, kan den gömma en djupare mening som vi ännu inte kan se…? När vi inte vågar släppa taget, kan vi ibland bli tvingade in i det.

vår körsbärsblomJag har själv drivits till att göra flera förändringar som jag inte hade tänkt mig, för att det skulle kunna bli någonting mycket bättre. Och det är en märkligt läkande känsla när pusselbitar faller på plats, kanske särskilt för att jag hade en helt annan plan. Men allt kan inte kontrolleras. Inte i mitt liv, i alla fall. Det har jag förstått. Och kanske är vi som modigast när vi kan släppa taget och flyta med, se vart det är meningen att vi ska landa…?

“Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.”

När jag igår gick i skogen och betraktade den kraft som sprakar runt omkring oss i naturen, tänkte jag även på kraften hos en fjäril. Den som likt en bristande knopp gör en utveckling, men här från ägg till larv till puppa till en vacker skapelse som sedan fäller ut sina vingar – och flyger. Vilken magi. Det finns en viss likhet i den där förändringen, anser jag. Knopparna som brister ut i skir grönska. Processen. Förberedelsen. Förvandligen. Som blir till det vackra. Blommandet.

vår, citrongul fjärilNär jag stod där, hänförd av naturen, så kom en citrongul fjäril flygande. I skogen. Men vad är oddsen för det? Och om du någonsin har försökt fånga en fladdrande fjäril på bild (för bevis), så vet du att det inte är alldeles enkelt. Men plötsligt satte den sig ner på en solgul maskros bara några meter ifrån mig. Och jag lyckades fånga den vackra lilla skapelsen, det var ett fint ögonblick. Jag som alldeles nyss hade jämfört naturens klorofyllexplosion och bristandet av knoppar, med just en fjärils förändring från larv till puppa…

…det kändes ännu mer magiskt. Jag såg det som ett gott tecken.

Tänk, när förvandlingar är gjorda. När knoppar brustit, när fjärilar kravlat sig ur sina puppor, när utvecklingsprocesser är klara – då kan vi blomma och flyga fritt.

Visst är det vackert?

// Kram Linda

Det där som berör – ända in i själen.

Jag har förändrats mycket. Men med tanke på att vi byter ut alla celler i våra kroppar under en sjuårsperiod, så är det kanske inte så konstigt att det händer saker genom livet. Från att ha jobbat i tiotals år med yta som dekoratör, jobbar jag idag med insida; nämligen att balansera kroppens funktionerDet finns ingenting fel med ytan – det är inte det jag säger – men jag är nog mer gjord för insidan.
Den passar mig bäst numera. (När jag behöver hjälp med utsidan tar jag hjälp av min vän Tiina, som är makeup artist.) 

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Ju mer tiden går, märker jag också att jag vill bli berörd på insidan. Jag vill gärna ha tyngd och känna på djupet, själsligt och innerligt – om det så handlar om böcker, musik, filmer eller personliga samtal. Det genuina lockar mig allt mer, så länge det är äktaOch de senaste dagarna tycker jag nog att jag har fått mitt lystmäte, på kort tid. Men kanske inte där jag trodde att jag skulle reagera, ändå.

Först i Melodifestivalen i helgen som var. Alltså, Jon Henrik Fjällgren. Vad var det som hände där…? Jag hade både sett och hört honom jojka tidigare, denna unge man med indianskt ursprung, som adopterats från Colombia för att idag leva som renskötare i Härjedalen och vara en svensk-samisk sångare. Det är en snudd på osannolik kombination och jag minns första gången jag såg/hörde honom, att det var så mäktigt med dessa två minoriteter i samma person. Som är så lugn, fåordig och ödmjuk.

Jon Henrik Fjällgren i Melodifestivalen 2015.Och det har skrivits spaltmeter om hans nummer i Melodifestivalen (det var lite annat än minimalistisk scenografi, vissa gillar musiken och andra inte), men vilken känsla han förmedlar. Det är något med etno, med rytmen och tonerna, som går rakt in i själen. Jag kunde inte värja mig (nej, jag försökte inte heller) för det gick rakt in i mig. Känslan. Jag får inte den känslan av glittrig, glammig och ytlig pop – hur BRA den än kan vara. Eufori, absolut. Och glädje eller styrka, men inte att det berör så. Förresten, så var det ju även med Loreens Euphoria 2012 – den berörde mig också ner på djupet.

Men det mäktigaste var kanske publikens reaktion. Jag tittar gärna, men röstar typ aldrig. Jublet i Östersund (härliga stad, för övrigt) visste inga gränser när Jon Henrik dök upp i bild. Han själv log generat, sedan gick han raka vägen till finalen med dunder och brak. Och det föreföll vara en överlägsen seger? Han är lågmäld, uppskattad och fantastisk, han som tidigare jojkat till sin döde vän och vunnit en talangtävling. Nu jojkar han “Jag är fri” (Manne Leam Frijje). Kanske något som går rakt in i människors hjärtan…?

Vi söker nog alla det genuina. Känslan ner på djupet. Att få bli berörda av något annat än mejl, sms, smartphones, tablets, datorspel eller …ja, fyll i valfritt alternativ själv. Eller hittar du djupet där också? Nog för att man kan rösta i Mello via en app, men jag tror att människan törstar efter en annan beröring. Den som når ända in i själen.

VM-guld för Charlotte Kalla i Falun 2015.Så kommer Charlotte Kalla. Detta unika, fina kraftpaket. Med det stora breda leendet i medvind eller de svarta ögonen i motvind. 10 kilometer skate i VM. De välvallade skidorna (“Hellre en vass Kalla än kass valla”, som det så snabbt blev i sociala medier), flytet vädret till trots och defileringen. Det är något med segrar för ödmjuka människor som känns ner på djupet. Inte sant? Hon är så värd det, Charlotte, precis som Jon Henrik. Det är verkligen inga skrytmånsar. De gör jobbet med sina tysta, norrländska lugn och så går det vägen.

För att inte tala om Charlottes föräldrar som sedan fick sitta i morgonsoffan och svara på frågor (“hur känns det?”) dagen efter guld. Fåordiga, rörda, stolta, glada. Så fint. Inga stora och svulstiga ord, snarare tvärtom. Jag har själv en förkärlek till det norrländska lugnet; mitt paradis, naturen och stillheten. Det är kanske för att det så skönt balanserar min rastlöshet, intensitet och mitt höga tempo? Jag vet inte, men jag tror det. Och jag vet vart jag ska åka för att bli berörd in i själen.

VM-guld för Johan Olsson i Falun 2015.Och så Johan Olsson. Inga konstigheter där på 15 kilometer i VM, förutom kritiken av lössnö i spåren i efterhand. Men det som var så mäktigt, var att både han och Charlotte var favorittippade, höll för trycket och vann överlägset. (Som Jon Henrik.) Efter sina sjukdomsperioder och haltande träning, kopplade Johan ett grepp som han inte släppte förrän han dök i backen efter den passerade mållinjen. Det är en stor känsla, att se en vinnare sitta i sin tron efter mållinjen. Pulsen. För att inte tala om den svenska nationalsången. Tonerna av den sammanfattar allt jag beskrivit hittills, den känsla som knappt går att beskriva. Gåshuden. Förhoppningen om flera medaljer, men att ändå kunna vara i stunden och bara känna in.

Vi vet ju att det kommer mer. Fler tävlingar, finaler och vinster eller förluster. Och det är fint att vara människa om vi kan stanna upp och fånga in de mäktiga känslor som finns runt omkring oss. Njuta i nuet. Leva.

Jag önskar dig många fina ögonblick att fånga in.

// Kram Linda

Frakturkaoset i ishalkan.

Plusgrader och minusgrader varvas. Om du har varit utomhus den senaste tiden, har du då också gått med lite stapplande steg på ishalt underlag? Jag kan tänka mig det. Man ser en hel skock Bambis på hal is runt omkring sig. Vi hör larm som “Trafikverket varnar för ishalka.” Bilar, bussar och ambulanser glider ner i diken.

Isgata - halka när den är som värst.Förra året vid den här tiden, låg jag på rygg ett par gånger när jag gick hem från några yogaklasser på kvällarna. Det tar inte så lång tid att förlora fotfästet, ligga raklång i luften någon sekund och sedan landa på hårt underlag, men tankarna hinner med att skapa en hel del i huvudet. Åtminstone i mitt. En ekande påminnelse om att man minsann “ska gå stadigt och inte för stapplande” (…men gjorde jag inte det?) och saker som “aj, det här kommer att gör…ont!”. Och så dunsen.

Tack och lov inga frakturer so far. Men med tanke på den ökande benskörheten (“Osteroporos är ett vanligt tillstånd“) som går allt längre ner i åldrarna – nej det har jag inget vetenskapligt bevis för, men jag ser en försurningsproblematik i många av mina klienters mätningar och det påverkar förstås även yngres skelett hur vi lever idag – så nu råder “frakturkaos” på sjukhusen i vårt avlånga, isiga land, här en artikel om Örebro. “84 patienter vårdas med olika typer av frakturer efter att de halkat omkull”…

(Parentes: Min pappa bröt en fotled för ett par år sedan och hamnade på akuten i Stockholm, där han och min mamma fick höra att så många yngre som kommer in med benbrott idag har man inte sett maken till tidigare…)  

Det gäller att bygga upp sig – inifrån. Som jag brukar säga. 

En blank sjö med speglingen av vita moln på en blå himmel.För, som jag ser på det, fungerar även vi inuti på samma sätt som en försurad sjö – i värsta fall. Precis som i en sjö måste pH-värdet vara helt rätt för att våra organ ska må bra – såsom fiskar och växter ska kunna leva i en frisk miljö. Så långt: allt lugnt. Men om pH-värdet riskerar att sjunka inom oss (eller i sjön) på grund av det sätt vi lever, så måste kroppen kompensera detta på egen hand, genom att ta från de mineraler vi har inom oss – nämligen skelettet. Precis som vi i naturen kalkar försurade sjöar.

Detta innebär att blodet aldrig får ändra sitt pH-värde (“Det mänskliga blodet har ett pH-värde på 7,4; om detta värde faller under 7,0 eller överstiger 7,8 skulle ett livshotande tillstånd råda“) – men i vävnaden kan kroppen justera detta, med kalcium och andra mineraler från kroppen. Då är bara problemet att mineralerna inte finns där det är tänkt att de ska vara – nämligen i skelettet… har du kanske hört talas om åderförkalkning eller känt av stela leder?

Sockrade godishjärtan blir till syra inom oss.Man kan ju mura med kalk, därmed är det inte konstigt om vi med en obalans i vårt pH-värde upplever en tilltagande stelhet med åren, men om det istället finns mineraler i våra skelett så blir vi starkare. Idag gör vi lite “tvärtom” och allt fler blir bensköra. Det händer när vi gör/äter sådant som skapar syror inom oss efter nedbrytning: som fosfor- och svavelsyror av att bryta ner kött (men inget ont om kött generellt), ättikssyra av socker, mjölksyra av träning, kolsyra av bubbelvatten / läsk och så vidare i all oändlighet. Bara att andas grunt – i motsats till djupt ner i lungorna – gör kroppen “surare”, eftersom koldioxid är försurande. Syre i sin tur, minskar syran. 

Det är lite knepigt, det där. Men kroppen har full koll på sina funktioner. Den balanserar allt den kan, tills detta möjligen visar sig i blodprover. Men blodet är i prioritet att hålla “rent” för att ge hjärnan rätt sorts näring, så innan det eventuellt visar sig kan det ha varit en balansakt för kroppen en längre tid.

Och nej, mjölk ger tyvärr inte starka ben. Det skapar snarare ännu mer surhet inom oss människor på grund av mängden fosfor och hur processad komjölk är idag. Hur mycket vi än vill att det ska hjälpa med mejeriprodukter.

Själv hade jag en inflammation (vilket också hör ihop med ett surt pH-värde) cervikalt/i nacken under många år, som kroppen själv beslutade att dämpa med kalcium och andra mineraler ur mitt skelett, vilket fick resultatet att min inflammation inte läkte ut, utan bara svalnade. En inflammation är en läkningsprocess om den får göra sitt jobb fullt ut, men om det inte görs rätt eller att man saknar näring (som jag) så kan det bli en låggradig inflammation som tystnar. Tänk kalkaxel/frozen shoulder. Vid ett tillfälle fick min inflammation “väckas” på nytt, för att det skulle bli blodcirkulation, och slutligen läkas ut. Hemsk historia, det gjorde ont. Men det var nödvändigt och vissa obalanser kan vändas på – om man vet hur.

Svarta siluetter av träd mot en stålgrå himmel.Men – det jag vill säga med detta är att kroppens sinnrika system ser till att skapa en relativ balans, om vi ställer till med obalanser. Men det kan vara väldigt obekvämt samtidigt, då kroppen har en prioriteringsordning och väljer att ta sig an det största problemet (försurningen) först och därmed får vi lida av obehaget med stelhet och värk i leder, huvudvärk eller trötthet/utmattning utan att riktigt förstå varför, många av dessa problem är dessutom diffusa och otydliga (“Är det så att jag går och inbillar mig?”)…

…visst är det väl spännande?! Därför anser jag att det vi kan göra för att må bra, är att balansera våra inre pH-värden (de är olika på olika platser i kroppen, bland annat ska magsäcken ha ett lägre pH än vävnaden – inte tvärtom, som så många har, med nedsatt matsmältning och värk i kroppen som följd…) och dämpa risken för inflammationer. En balans i våra inre pH-värden gör även att skelettet kan byggas upp allt stadigare igen, att vi läker fortare och att vi håller en bättre balans inuti. Jag började vända på min negativa spiral.

Så är det med det mesta, vi kan förändra ett skeende om vi gör på ett annat sätt! Vi kan göra så mycket själva, vi behöver inte sitta och vänta på att andra ska göra det åt oss! Vi kan skapa vår egen “verktygslåda” och börja jobba.

Om vi vill. Så ser jag på det.

Läkande kost; färggrann mat på en turkos tallrik.

Och jag jobbar med bl.a hälsoundersökning, hårmineralanalys, individuella kostråd  och/eller lugnande medicinsk yoga – personlig eller i grupp. Beroende på vad var och en behöver.
Är du nyfiken på att börja närma dig din kärna och den du innerst inne är…?
Du når mig via detta
kontaktformulär.

Blir du nyfiken och vill höra och veta mer om detta, så drar vi snart igång vår kostkurs Mat för mig, kanske för dig i Stockholm 14-15/2, Märsta 28-29/3 och Göteborg 14-15/3. Den handlar om kroppens funktioner.

Varmt välkommen. Och gå försiktigt.

// Kram Linda

Edith Backlund

Kära du, som en motpol till allt jag skriver om läkande kostMedicinsk Yoga och  Funktionsmedicin kommer här ett musikaliskt tips på helt underbara texter och melodier av en brutalt begåvad, busig, spontan, intelligent och imponerande artist – nämligen min vän Edith Backlund.

Edith Backlund "Kill the clowns" omslagHon hörs och syns för tillfället med Magnus Uggla (Allsång på Skansen och Svensktoppen), men har nyss släppt sin egen tredje skiva “Kill the clowns” som jag tycker är helt lysande och vill tipsa dig om.

Lyssna bara på låtarna nedan. LYSSNA på dem. Texterna. Hennes briljanta lekar med språket och orden, smärtsamt allvar blandat med ironi och humor. Kärlek. Svärtan och de höga tonerna – jag är verkligen förälskad i hennes musik och hennes två tidigare skivor. Du kan säkert applicera någon av låtarna i ditt eget liv, I know I can… mina absoluta favoriter just nu är nummer 2, 9 och 11. Vilka blir dina?

Här är Edith Backlunds hemsida och Edith Backlunds Facebook fanpage – kolla upp hennes spelschema och hör henne live, hon är oslagbar.

Har du Spotifykonto (eller skaffar ett) – klicka på länkarna nedan och lyssna.

1. Edith Backlund – Black Hole

2. Edith Backlund – Over Now

3. Edith Backlund – Dance In Circles

4. Edith Backlund – Running In Her Shoes

5. Edith Backlund – Call My Name

6. Edith Backlund – Until We Meet Again

7. Edith Backlund – On The Run

8. Edith Backlund – Lost To The Sea

9. Edith Backlund – As Good As It Gets

10. Edith Backlund – Make It Work

11. Edith Backlund – What I’ve Become

Slänger även in en snygg video på “Much to cry about” från debutskivan här, för jag helt enkelt tycker att du behöver se och höra den! (“… and I’m sorry for the china that lies broken in your kitchen…”, underbart)

…och den nya stilla, känslosamma “What I’ve become” live på Strand, med en text som går rakt in i hjärtat… trots att publiken faktiskt fortsätter att prata.

Den senaste, rykande färska videon till “Over now”.

Slutligen, min absoluta Edith-favorit “Catch me when I fall” som handlar om hur skrämmande det är att falla och bli kär- men tänk hur vackert det är att våga. Du kan ju trots allt landa mjukt…?

Edith Backlund – Catch Me When I Fall

De fina fotona kommer förstås från http://www.edithbacklund.se

Edith BacklundFantastiska människa, jag är så glad över dina framgångar – du är verkligen värd allt gott som kommer till dig… efter allt hårt jobb. <3

// Kram Linda

Ärlighet

Det är få saker som fascinerar mig så mycket som genuint ärliga människor. Så där så det känns i magen att “det här menar han/hon verkligen – och vågar dessutom uttrycka det” – både för mig och sig själv. Den risken för sårbarhet är i mina ögon både styrka och mod.

Närbild på en vacker blå blomma.Jag möter flera av dessa modiga människor i mitt jobb och det är en fantastisk upplevelse. Inte för att jag är van vid att människor kategoriskt för mig – eller sig själva – bakom ljuset, men det kan vara oerhört lätt att ljuga för sig själv… åtminstone putsa lite på sanningen. Så den skiner lite mer.
Känns lite bättre och rättfärdigas. För en stund.

Min personliga erfarenhet av förnekelse och “vita” lögner brukar jag kalla för mitt liv somhuvudfoting“. Jag orkade helt enkelt inte se till sanningen under den perioden i mitt liv, så min energi gick åt till att hålla det jag egentligen kände, tänkte och tyckte på avstånd. För att det skavde, gjorde ont och inte passade in i mitt liv just då.

Jag hade varken tid eller lust med att ta itu med de känslor jag hade inuti. De som fick mig att må allt sämre, slutligen kom jag inte ur sängen och tvingades ta en time out för att börja nysta i trasslet av känslor. Det var naturligtvis vansinnigt smärtsamt, annars hade det ju inte gått så långt, men högst nödvändigt att våga se vad det handlade om.

Ensamheten, sorgen och smärtan.

Efter en tid valde jag att bit för bit våga vara lite mer sann mot mig själv, för att kunna se på mitt agerande mer ärligt. Idag är jag oerhört glad över att jag var tvungen, det öppnade upp en helt ny värld i slutänden.
Processen var smärtsam och svår just då, men det gör ju ont att stänga inne
det jag egentligen känner.

Idag försöker jag vara så ärlig jag kan och har mod att vara, kanske är det därför jag möter människor i samma situation. Modiga kvinnor och män. För att det erbjuds en plats att våga vara sig själv på. Att det är okej att känna.
Jag hoppas och vill tro det.

Bilden på den blå blomman symboliserar yogiskt sett området kring halsen i chakrasystemet, nämligen halschakrat och bland annat förmågan att “tala sant”. Att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning, att våga och kunna uttrycka sina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt.

Eventuella blockeringar av energier – att till exempel hålla inne med det du egentligen vill säga – kan skapa obalans och smärta i halsområdet, som heshet och smärtor. Det här är en erfarenhet jag själv har och det är fascinerande när pusselbitarna faller på plats och blockeringarna släpper…

Ett hjärta ritat i sanden på en sandstrand.Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka dig som möter mig med din ärlighet.
Den imponerar på  mig och stärker mig i tron att förändringar är möjliga. Bara viljan och motivationen finns, så är det mesta möjligt.

Tack också för alla ärliga och fina mejl. Tack för att du delar med dig av din livssituation och söker en annan väg att gå än den du är inne på, om jag så kan underlätta några steg på vägen så är min lycka gjord.
Det gör gott inuti att kunna hjälpa andra.

…om du vet med dig att du ännu inte vågar vara helt sann, så tror jag att om du bitvis släpper in mer och mer ärlighet mot dig själv och andra, kommer resten av sig självt. Stort lycka till.

“Ärlighet, det är ett ensamt ord – lögn och dikter klarar sig. Ärlighet, så sällan sedd och hörd… och det enda jag vill ha från dig” sjunger Helen Sjöholm i Tomas Andersson Wijs svenska översättning av Billy Joels vackra “Honesty”. Är det ett ensamt ord…?

Jag tycker att det är vacker text och musik, så jag vill dela med mig av den.
Och önska dig en fin fredag innan en fantastisk helg!

 

// Kram Linda

Eget ansvar – om framtidens hälsa.

Jag har en tid lyssnat på människor omkring mig som tittat framåt, en bit in i framtiden. Som följt med i diskussioner och debatter, ledarsidor, satt sig in i ekonomiska situationer, de politiska vindarna och utvecklingen i världen.

Siluetter av svarta träd mot grå himmel - en känsla av dysterhet.Det har för mig personligen varit alldeles för komplicerat att hänga med, men jag har ändå varit intresserad, så krisen i Europa och Euro-samarbetet inte kommer som en nyhet. Tyvärr, vill jag tillägga.

Jag tror nämligen att många av oss kommer att påverkas av detta, eftersom kriser av detta slag har en tendens att färdas fortare än ljuset och spridas som ringar på vatten… redan nu känner vi ju av vibrationerna, (om vi inte valt att helt stoppa huvudet i sanden), och jag tror att det blir viktigt hur vi agerar framåt – för egen del.
“Hur mår jag och vad bör jag göra för att hålla balansen?”

Men jag försöker att se på det  med ett positivt sinne – att det är bra mycket bättre att kunna påverka sin egen situation, än att i efterhand komma på att  “Varför tänkte jag inte på det?” eller “Varför sade ingen det här?!”.

Näbild på en tallrik med läkande kost - grönsaker, lax och råris.En av dem som influerar och inspirerar mig – på grund av hans stora kunskap, engagemang och antenner mot omvärlden – är Steven Acuff, mannen som lärt mig om läkande kost.

Jag bad honom skriva en text om framtidens hälsa till min hemsida, och det blev den här:

” Hälsa och självläkande kommer säkert att ta en viktig plats i framtidens samhälle. 

Vi går emot ökande problem med folkhälsan som omfattar båda kroppsliga sjukdomar (t ex cancer och diabetes) och mentala störningar (t ex depression och demens). 

Den tilltagande förståelsen av hälsosam mat som en nyckelfaktor i förbättrad folkhälsa ger förhoppning att vi kan bemästra denna stora utmaning. 

Den moderna medicinen har utvecklat bra behandlingsmetoder för patienter med akuta medicinska tillstånd som följd av t ex olyckor eller våld. Tyvärr har skolmedicinen inte haft samma framgång med degenerativ sjukdom som ofta behandlar symptom med läkemedel utan att titta närmare på orsaken till hälsoproblemet. 

Läkemedlen har flera möjliga skadliga biverkningar som kan bli allvarliga, i synnerhet när patienterna tar dem över en längre tid. Anti-inflammatoriska läkemedel verkar genom att försvaga immunförsvaret t ex. 

Bortsett från den begränsade framgången med konventionell medicin finns en annan faktor som blir allt viktigare. 

Det finns inte längre tillräckligt med rikedom att betala slöseriet med pengar som skolmedicinen innebär.  Läget i Grekland ger en inblick i vad som kommer som följd av den stora ekonomiska krisen. Det är ingen överdrift att hävda att sjukvårdssystemet håller på att bryta samman. 

Pga uteblivna betalningar för läkemedel finns de nu bara mot kontantbetalning som allt mindre har råd med. 

Förebyggande och självläkande med hälsosam mat och passande livsstil ger oss den enda möjlighet att klara av den stora utmaningen framför oss. ” 

Det är ingen munter bild, men icke desto  mindre sann. Som sagt. Och bara för några dagar sedan läste jag ett reportage om Greklands kris i Aftonbladet, jag tycker att Peter Kadhammar skriver oerhört bra från olika delar av världen.
Det är beklämmande men verkligt, hur nyfattiga köar – för en soppskål.

Jag såg en artikel i Expressen, om hur Grekland har slutat ge folket mediciner och här är den engelska versionen från Sky News, Greece running out of medication as Government fails to pay Pharmacies.

Närbild på två gröna daggkåpor med vattenpärlor i.Det här upplevs möjligen som domedagssvarta uppgifter, som om jag säger att det kommer att inträffa här hos oss.
Men det jag menar är att det alltid den enskilde människans val att se sanningen som den är, eller vika undan från den. Vi har alla ett eget ansvar i slutänden och vi människor har en stark självläkande förmåga, som påverkar vår hälsa mer än vi tror. Det skadar ju inte att försöka.

Så här ser det ut i Europa år 2012, det kommer vi inte ifrån.
Fler länder står och svajar och Euro-samarbetet ser ostadigt ut… vem trodde att det skulle se ut så här idag? Definitivt inte grekerna själva, som det verkar.

Men köp inte mina ord eller funderingar kring detta, skapa din egen uppfattning och gör det som känns rätt för dig. Alltid.

Var rädd om dig, gör det bästa du kan göra för din egen hälsa och ditt eget välbefinnande – oavsett hur det ser ut omkring dig eller vad du påverkas av.

(Bara nu på morgonen rapporteras om att Karolinska sjukhuset skär ner med 800 heltidstjänster i Solna och Huddinge på grund av kraftiga underskott… en liten parentes för oss svenskar.)

En yogis hand i gyan mudra, en yogamatta och tända ljus.Mitt stående tips är Medicinsk Yoga och individuell läkande kost – det är enligt mig två fantastiska vägar till stresshantering och balans,  det är en värdefull investering i dig själv för framtiden…

// Kram Linda