Category Archives: Mod

– Om att visa mod och därmed även göra saker som man kanske egentligen inte vågar. –

Alltid från hjärtat.

Grön kvist med rosa löjtnantshjärtan.Hur och var fattar du dina beslut och gör dina val? Är det oftast från hjärtat eller är det uppe i hjärnan?

Väljer du åt vilket håll du ska gå i livet från hjärtat? Talar du från hjärtat? Känner du från hjärtat…?

Eller låter du hjärnan bestämma? Funderar du ofta fram och tillbaka på vilket val som är bäst och mest rationellt? Väger du för- mot nackdelar och ser vad som ger mest i, både kortsiktigt och i förlängningen? Använder du logiken och förståndet? Rådfrågar du andra om dina val? Tänker och grubblar du tills det känns som att hjärnan är överhettad, men blir ändå inte tillfredsställd med dina beslut…? (Phew!)

Det är svårt det där, med beslutsfattandet. Men personligen upplever jag ändå att det blir allt lättare, för egen del – tack och lov. Förr i tiden när jag  levde likt en vindflöjel och gick efter vad andra runt omkring mig tyckte, var det dock extremt jobbigt. Jag visste inte annat och tvingade mig själv att hela tiden ha koll på flöden, vad som passade sig, “måsten”, “borden” och vad man inte får eller ska göra… Vad som var rätt i andras ögon. Att passa in. Flyta med.

Men jag uppfattade inte dessa stressande problem då. Jag var ju liksom inte där, i min egen kropp, för jag levde mitt liv som “huvudfoting”. Jag var avstängd. Så här i efterhand har jag greppat det, accepterat läget och förlåtit mig själv för den respektlöshet med vilken jag körde över mig själv, men jag förstod inte då.

Det har varit en lång resa och det är också så jag har lärt mig att göra andra, mer hållbara val för egen del.

Sju små stenhjärtan i chakrafärgerna.Jag valde nämligen efter en tid i terapi att flytta ner besluten från hjärnan ner i hjärtat, att känna efter inom mig när känslan är rätt. Känna.

Jag som inte visste hur någonting skulle kännas.

Det var en turbulent tid att inte blicka på andra och göra som dem, tiden var ju mogen att fatta egna beslut. “Bättre sent än aldrig”, tänkte jag. Men det har gått bra och jag fortsätter att fatta beslut från hjärtat så ofta och mycket jag kan. För mig handlar det inte alls om taktik, planering och rationella val längre, på samma sätt som det gjorde för att passa in. Vara rätt. Nu väljer jag det jag vill göra och ha omkring mig, det som berikar mitt liv.

Det handlar såklart om att jag har blivit tryggare, starkare och säkrare i mig själv. Nu vågar jag stå för mina åsikter även om andra tycker det motsatta, men det började med att våga lyssna och känna. Det är väl samma sak som magkänslan för mig, att känna med hjärtat, istället för att välja det som i bästa fall “borde” vara rätt… När jag väljer från hjärtat, det som känns gott, varmt och upplyftande, blir det rätt. Det känns behagligt i kroppen.

Det handlar om att det ska kännas rätt i hjärtat. Då blir det rätt.

Rött stenhjärta med svart text "Omnia vincit amor".Mina val från hjärtat blir genuina, fyllda med ärlighet och ofta även glädje. Det kan vara läskigt bara att välja kläder som andra anser vara fula – men det är ju jag. Att bygga upp företaget på mitt eget sätt och göra det jag kanske borde undvika, utifrån mina tidigare värderingar, att vara lite mer jag… och därmed lite mer blottad och sårbar. Det är skrämmande ibland. Men det är det alltid att bryta mönster.  Ovant.

Och det är så värt det på alla plan, att välja från hjärtat. När jag väl har bestämt mig för vad jag står för, skänker det mig automatiskt ett inre lugn. Ett exempel på det är mitt förhållande till alkohol. I början av min sjukdomstid   valde jag att sluta dricka alkohol, eftersom det kändes som att hålla ner frätande syra i ett öppet sår (vilket var precis hur det var). Det kändes lite jobbigt ibland, eftersom det provocerade många och flera tyckte “Vad duktig du är som inte dricker!”  Duktig? tänkte jag. Är det duktigt? Modigt, möjligen, då det gäller att stå emot oskrivna regler om hur man ska bete sig bland folk. Men när mitt beslut var fattat ifrån hjärtat var det inte längre svårt. Det var grundat i mig.

Idag handlar det om alltifrån vad jag vill ha för kläder på mig, var jag vill bo, vad jag vill jobba med, vem jag vill leva med, var jag vill tillbringa min semester – till vilka jag vill umgås med och så vidare… Både mina små och stora val är viktiga för mig att ta in i hjärtat, istället för att som tidigare försöka resonera mig fram till ett logiskt svar som kanske blir det jag istället “borde” tycka. Svaret kommer kanske inte omgående, men det kommer… om och när jag lyssnar.

Visst blir det fel ibland, men det är livet. Varje dag kan jag välja att börja om, i varje ögonblick, lyssna inåt och prova igen. Det är utveckling.

Hjärta ritat i sand på en sandstrand.Jag vet vad som känns mest rätt för mig, även om det inte passar alla andra. Längre. Det handlar förstås även om att jämka, men att inte köra över  mig själv. Det är lite läskigt att stå för mina egna åsikter, men det är något jag jobbar vidare på.
Och det är en helt ny frihetskänsla.

Medan jag lär mig och blir starkare i mina egna val, väljer jag genom att känna efter och fatta beslut från hjärtat. När det surrar på och snurrar runt ordentligt uppe i huvudet mediterar jag lite med fokus i mitt hjärta, då kommer känslan och svaret. Kanske inte alltid på en gång eller som jag hade önskat, kanske är det inte heller särskilt lätt – men allt som oftast väldigt rätt. Det där ögonblicket när kropp och själ plötsligt är överens och i harmoni… finns det en bättre känsla?

Alltid från hjärtat.

// Kram Linda

Ärlighet

Det är få saker som fascinerar mig så mycket som genuint ärliga människor. Så där så det känns i magen att “det här menar han/hon verkligen – och vågar dessutom uttrycka det” – både för mig och sig själv. Den risken för sårbarhet är i mina ögon både styrka och mod.

Närbild på en vacker blå blomma.Jag möter flera av dessa modiga människor i mitt jobb och det är en fantastisk upplevelse. Inte för att jag är van vid att människor kategoriskt för mig – eller sig själva – bakom ljuset, men det kan vara oerhört lätt att ljuga för sig själv… åtminstone putsa lite på sanningen. Så den skiner lite mer.
Känns lite bättre och rättfärdigas. För en stund.

Min personliga erfarenhet av förnekelse och “vita” lögner brukar jag kalla för mitt liv somhuvudfoting“. Jag orkade helt enkelt inte se till sanningen under den perioden i mitt liv, så min energi gick åt till att hålla det jag egentligen kände, tänkte och tyckte på avstånd. För att det skavde, gjorde ont och inte passade in i mitt liv just då.

Jag hade varken tid eller lust med att ta itu med de känslor jag hade inuti. De som fick mig att må allt sämre, slutligen kom jag inte ur sängen och tvingades ta en time out för att börja nysta i trasslet av känslor. Det var naturligtvis vansinnigt smärtsamt, annars hade det ju inte gått så långt, men högst nödvändigt att våga se vad det handlade om.

Ensamheten, sorgen och smärtan.

Efter en tid valde jag att bit för bit våga vara lite mer sann mot mig själv, för att kunna se på mitt agerande mer ärligt. Idag är jag oerhört glad över att jag var tvungen, det öppnade upp en helt ny värld i slutänden.
Processen var smärtsam och svår just då, men det gör ju ont att stänga inne
det jag egentligen känner.

Idag försöker jag vara så ärlig jag kan och har mod att vara, kanske är det därför jag möter människor i samma situation. Modiga kvinnor och män. För att det erbjuds en plats att våga vara sig själv på. Att det är okej att känna.
Jag hoppas och vill tro det.

Bilden på den blå blomman symboliserar yogiskt sett området kring halsen i chakrasystemet, nämligen halschakrat och bland annat förmågan att “tala sant”. Att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning, att våga och kunna uttrycka sina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt.

Eventuella blockeringar av energier – att till exempel hålla inne med det du egentligen vill säga – kan skapa obalans och smärta i halsområdet, som heshet och smärtor. Det här är en erfarenhet jag själv har och det är fascinerande när pusselbitarna faller på plats och blockeringarna släpper…

Ett hjärta ritat i sanden på en sandstrand.Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka dig som möter mig med din ärlighet.
Den imponerar på  mig och stärker mig i tron att förändringar är möjliga. Bara viljan och motivationen finns, så är det mesta möjligt.

Tack också för alla ärliga och fina mejl. Tack för att du delar med dig av din livssituation och söker en annan väg att gå än den du är inne på, om jag så kan underlätta några steg på vägen så är min lycka gjord.
Det gör gott inuti att kunna hjälpa andra.

…om du vet med dig att du ännu inte vågar vara helt sann, så tror jag att om du bitvis släpper in mer och mer ärlighet mot dig själv och andra, kommer resten av sig självt. Stort lycka till.

“Ärlighet, det är ett ensamt ord – lögn och dikter klarar sig. Ärlighet, så sällan sedd och hörd… och det enda jag vill ha från dig” sjunger Helen Sjöholm i Tomas Andersson Wijs svenska översättning av Billy Joels vackra “Honesty”. Är det ett ensamt ord…?

Jag tycker att det är vacker text och musik, så jag vill dela med mig av den.
Och önska dig en fin fredag innan en fantastisk helg!

 

// Kram Linda

Man är sällan så modig som…

…när man gör det man egentligen inte vågar.
Säger de. Och jag håller till fullo med där. Många gånger har jag tänkt att “…hur dum är jag inte som gör det här fastän jag inte vågar?! Varför utsätter jag mig för det här?“, men har på sistone omvärderat dumheten till – mod.

Det är ju synd att slå på sig själv hela tiden, så det känns bättre att vända på det.

Det finns många synonymer till modig i ordlistan och några av dem är orädd, morsk, kaxig, strong, fräck och tuff. Men jag tycker att det finns andra ord som passar bättre – till exempel att visa kurage och att vara tapper, för jag känner mig då inte alltid kaxig, fräck och tuff i sådana situationer… ganska långt ifrån, faktiskt. Feg och liten?

Ordet "tillit" skrivet med gemener i pudersnö på asfalt.För helt ärligt – man är väl väldigt tapper när man gör det man knappt törs…
…om man skulle tänka efter?

Som att i småskolan gå fram till den man är kär i och våga ställa frågan om man har en chans? Att våga ringa upp den som kan ge dig nobben? Att våga tala inför publik, att blotta sitt inre och visa sig sårbar i en relation? Att våga gå emellan och gripa in om man ser någon på stan som är i behov av hjälp. Eller att våga fråga hur en medmänniska mår – även om jag vet att svaret kan bli jobbigt.
Det är tapperhet för mig. Medmänsklighet. Mod.

Vissa dagar kan det banne mig kännas läskigt bara att leva. När höga hinder (som att hinna med alla borden i vardagen känns kvävande, jag är ju redan stressad!) måste övervinnas, människor (konflikter) mötas och beslut fattas (“Vad ska jag göra med resten av mitt liv?”). Vissa dagar är banne mig inte roliga. Då är det lättare att vara o-modig.

Men när den där första vansinnigt läskiga känslan (“nu dör jag!”) har blåst över – oavsett om det blev okej, succé eller ett plågsamt platt fall som är svårt att förtränga – för att det jag gjorde snurrar på repeat i hjärnan dygnet runt – så kan man ju bli lite starkare. Jag vågade. Jag gjorde det.

Sen kan det förstås handla om att säga upp sig från ett jobb för att våga prova ett annat, resa jorden runt på egen hand, hoppa bungyjump eller flyga luftballong. Men det kan handla om vanliga vardagliga småsaker. Om jag vågar släppa lite på greppet om det jag försöker kontrollera kan det bli en häftig resa, och när jag ser att jag överlever så gör det mig lite starkare. Kanske lite rakare i ryggen?

Men det kan som sagt handla om att faktiskt våga leva. För vi vet alla, även om det inte är så trevligt att tänka på till vardags, att vi i slutänden ska lämna detta liv. Det kommer att sluta på ett eller annat sätt… och vad gör jag av min tid? Vågar jag utmana mitt mod, uppleva det jag vill se och tänja på mina egna gränser? Gör jag det jag verkligen vill göra? Med den jag vill leva?

Närbild på en rosa krysantemum.Det betyder inte att jag behöver vara dumdristig, som jag var inne på från början. Snarare att det är viktig att vara ärlig med sig själv. Och därmed även modig.
Man är aldrig så modig som när man gör det man egentligen inte vågar. Och ändå förblir sann mot sig själv.

Det är en intressant tanke. Jag tar den med mig in i äventyr och nya utmaningar. För de känns uppradade och eftersom jag pushar mig själv jag är nog lite rädd en ganska stor del av tiden.

Det gör mig kanske riktigt modig en dag…?

// Kram Linda