Category Archives: Paradiset

– Om den plats på jorden som är mitt eget Paradis. –

Att vila ikapp i tystnaden. (Hej höstlov.)

När man inte går i skolan längre – och därmed inte heller har ett höstlov – så får man se till att skapa sig den ledigheten på egen hand. Planera innan terminen drar igång, så att det finns utrymme… för vila och återhämtning. (Det gjorde jag bra.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Det har hänt en hel del de senaste veckorna som jag så gärna hade varit utan, men jag vet ju hur livet är… det dyker upp utmaningar för att göra oss starkare. (Så snart kan jag lyfta en bil. På mina raka armar.) Besvikelse. Men med hjälp av mina kloka och fina kolleger på jobbet har jag ändå kunnat andas och bara vara i det, vilket är fint. Tack.

Jag tycker mycket om mina jobb. Men det spelar i sammanhanget ingen roll, för jag har varit grymt trött. Snudd på utmattad. Det har varit tungt, både fysiskt och känslomässigt – men jag har lärt mig av tidigare krasch när det är läge att dra i bromsen. Se och känna varningssignalerna. Tröttheten trots sömn, den rubbade balansen. Att kunna äga problemet och lösa situationen. För ingen gör det åt mig.

Därför passade det extra bra in just nu att kunna vara ledig. Sedan flera år tillbaka har vecka 44 varit vikt för en veckas Paus i Paradiset. Platsen på jorden som jag nästan alltid längtar till. Vad jag än gör och var jag än befinner mig. För att det är så naturligt “hemma”. Utan måsten och krav. Och för att det är så makalöst vackert att jag tappar andan.

Vi äter god middag med släktingar, umgås och skrattar, pratar om ÖFKs bedrifter“en framgångssaga!” – och bara gör annat än det man gör till vardags. Det kan vara en liten flykt, javisst, men en skön sådan… ibland är det vad som hjälper en framåt, bidrar till läkning och lugn. Älgstek och hjortron, samtal och skratt. Att de kallar mig eljest bär jag som en krona. “Fjällen är fond till det här.” 

Yogan har ett kort uppehåll, så även klienter och andra åtaganden. Men det är så att jag tar med mig lite jobb till Paradiset. Det är bara så fint att kunna byta miljö en stund, äntligen få friskt syre i lungorna. Fjälluft. När mitt älskade lilla hus byggdes runt 2007 tänkte jag att det vore toppen om det kunde bli min “lilla skrivarstuga”. Och här är jag nu. Och skriver. Och älskar det. Och känslan av att jag inte måste göra någonting. Jag gör det för att jag vill.

Jag har nämligen en matbok till på tapeten nu till vintern, den femte i ordningen, fastän den heter nummer sex. (Inga konstigheter, barnboken behöver mer research så “Balans” får komma före.) Jag har ju en tidigare planering som lovar två matböcker till och det är dags att sno ihop “Balans”en nu.

Balans, då? Vad handlar den om ? Livet. Livsstilen. Hur vi mår på insidan, vilka förutsättningar vi skapar för oss. Fysiskt i första hand, men även det som kan påverka hur vi mår mentalt och känslomässigt. Pusselbitarna i livet. Förslag på hur man kan strukturera upp de olika delarna, så att de får plats. Men det handlar i slutänden om att skapa utrymme för dem. (Vill du har mer hjälp än så kan du ju boka tid för besök här.) Jag har rätat upp mitt liv några gånger och tänker att jag vill dela med mig av några genvägar…

För mig handlar mycket i nuläget om – just tystnad. Att höra mina tankar. Känna vad jag vill. Och vill avstå ifrån. Vad jag vill rensa bort och vad jag vill ha kvar. Reboot. Det är ju så vansinnigt lyxigt att vi människor har möjligheten att skapa och även omskapa våra liv, revidera och känna efter. Det finns de som är “fängslade” (känslomässigt eller fysiskt) som bara hänger med… som inte kan eller våga välja, som inte tar sin chans och sitt tillfälle att göra det. Tystnaden gör att jag hör mig själv och mina önskningar.

Jag såg ett inslag för nån vecka sedan om att tystnaden i naturen bidrar till att sänka stressnivåer och att just tystnad blir en allt större bristvara i våra städer. Jag tackar min lyckliga stjärna för vår plats som är så tyst att man hör vindens sus och att nätterna lyses upp av stjärnhimlen. Nog för att jag gärna går på konserter eller befinner mig i andra slamriga miljöer (helst inte tunnelbanan, då), men det finns inget mer läkande än tystnaden och stillheten… i naturen.

Jag vet människor som hellre skulle ge bort sin högra arm, än att sitta i tystnaden och vara för sig själva. Jag känner tvärtom. Jag skulle bli galen om jag inte kunde lämna storstaden, stöket, trängseln och bullret. Det kommer nog med utveckling och mognad(?). Förr var jag rädd för ensamheten och jag vill självklart inte vara solo jämt, men att vara själv i små doser för vila och återhämtning det är ovärderligt. En nödvändighet idag, när det alltid är något som låter.

Det enda problemet med Paradiset är att jag måste återvända hem…

..men jag ser det som en ynnest i sammanhanget. 

// Kram Linda

Till farmor och farfar.

Jag vill börja med att säga tack. För allt det ni har bidragit till i mitt liv, men också för att ni kommer från en av den vackraste platserna jag vet på jorden – den jag får vara på och har valt att kalla för mitt Paradis.

Var hade jag befunnit mig utan er?

Jag har varit på den platsen i över tre veckor nu. I den varmaste och somrigaste sommaren jag kan minnas där, med inslag av regnskurar och åska. Det brukar ju liksom vara tvärtom. Och ni har känts så närvarande, fastän ni ju inte varit här fysiskt på i alla fall 7 år. Det känns surrealistiskt. Ni var ju nyss här?

Den här platsen är er, för mig.

Gräsklippning, en gräsklippare och en vacker grönskande tomt.Jag vet inte om ni sett mig från ovan. Eller kanske från sidan. Jag tror ju att ni är här någonstans, om så i anden. I så fall såg ni kanske att jag klippte gräset i två timmar den där ljuva ljusa kvällen och att jag skrattade samtidigt, jag lyssnade nämligen på VM-fotbollsdomaren Jonas Erikssons sommarprat och kunde bara inte hålla mig…

(En 5-åring som i radioprogrammet “Upp till 13” med Ulf Elfving, där 70-tal möter 80-tal, önskar låten “Tommy som knarkade”… det är humor för mig. Du hade nog skrattat åt det, farfar.)

Blommande pelargoner i krukan vid dörren.För du var full-i-fan och busig, jag hoppas att jag har det inom mig. Om inte annat har samtliga killar och karlar i släkten ärvt det, så du lever vidare på så många sätt. Och det gör även din känslighet, ditt djup. Jag försöker att varva humor med allvar i mitt jobb, sådan var du också. Framtiden är på riktigt och kan vara lite lättare att möta om man kan förmedla sitt allvar på ett lekfullt sätt, utan att tappa… tyngden.

Jag hade gärna pratat med dig om det idag, du hade nog kunnat lära mig en hel del om det.

En tallrik med ugnsgrönsaker, kalkonfärs och jordnötssås.Och farmor. Hoppas du inte tycker du att jag stökade till det i köket? När jag är på plats själv blir det lite “organiserat kaos”, men det är för att jag lagar så mycket mat hela tiden. Jag blötlägger och långkokar – precis som du. Jag önskar att jag hade dig här att prata med om det, som vi gjorde när jag var yngre, fast jag inte förstod då vad jag skulle jobba med i framtiden (hur skulle jag ha vetat?). Nu får jag frammana din mat ur minnet och mina matböcker präglas en hel del av din och mormors kokkonst. Det känns fint.

Jag fotar ert vackra porslin till mina matböcker, er prägel finns även där.

En sorts picknickkorg på hög höjd.Jag har fotat sex stycken picknick-teman i mitt  Paradis i sommar. Märkligt nog (?) tog jag med mig allt jag behövde hemifrån utan att ha en specifik plan för det, köpte råvarorna utan att riktigt tänka på det och jag har fått makalös hjälp av Universum att få det att funka. Eller har det varit ni? Regnet har hängt i luften ibland, men på bilderna har det sett ut som sol. Det har blåst på vissa platser, men det har inte synts på bild. Jag höll på att gå bort mig vid ett tillfälle och två korpar flög kraxande över mitt huvud, hjälpte ni mig att hitta tillbaka? Jag trodde att jag skulle hamna i närkontakt med en flock får vid ett annat tillfälle, var det ni som stoppade dem och ledde dem åt ett annat håll?

Förmodligen inte, ibland känns ni bara så nära. 

En blomma på graven.Ibland ser jag er på min näthinna, stå så där i dörröppningen som ni brukade. Jag hälsar så gärna på er på kyrkogården med egenhändigt plockade blommor, men för mig finns ni överallt här.

Inte bara just där.

Och jag är så tacksam för den tid vi på något sätt ändå får tillsammans. Fortfarande.

Tack.

// Kärlek Linda

Måndag gör jag ingenting…

“Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting…

Egentligen är jag nog inte fullt så stilla som jag skulle vilja vara, det finns alltid nåt att pyssla med. Men jag vill oftare kliva ur träskorna, sätta mig ner och se ut genom fönstret, på naturen. Och sova en stund, liggandes på soffan.

Rosa träskor i gröngräset.

Kvällssol utanför fönstret.

Sommarhimmel med slöjmoln

 

 

 


…tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring…

Det är bara att vrida huvudet åt höger, titta rakt fram och sedan åt vänster. Det räcker för att få en dos kärlek. Rakt in i systemet.

Åkrarna ner mot sjön ikvällssolen.

Vilda sommarblommor på tomten.Naturen i paradiset.

 

 

 

 

…onsdag går jag ut och vankar….

Jag lämnar (helst) inte vår gård varje dag, men det hör till att se på utsikten och “besöka” familj och släkt på kyrkogården. Kanske en och annat café, även om det sällen (läs: aldrig) finns så mycket jag kan äta där. Men det är okej, inredningen räcker för mig när det finns ett sådant fint skåp med kaffekoppar.

Utsikten från utkikstornet.Kaffekoppar i skåp på café.Kyrkan mot en blå sommarhimmel.

 

 

 

 

…torsdag sitter jag i tankar…

Jag vill rekommendera två sommarprat, om du inte redan hört dem. Jag tyckte att de var bra (vilket inte alls betyder att du också gör detsamma), du kanske har något bra sommarprat att tipsa mig om? Det behöver inte vara årets deltagare.

Nämligen Navid Modiri, 17/7 2014 och Malik Bendjelloul, 30/7 2013. De båda fastnade i mig på ett sätt som var lite mer än de andra. Kommunikativa och ärliga Navids ord om att fly gick rakt in i mig. Boom. Maliks prat hörde jag förra året, men passade på att lyssna på honom i år igen. Och tänk, hur annorlunda det kan låta när det oåterkalleliga redan skett… vackra, begåvade och känsliga Malik. 

Och så läser jag Frida Boisens fantastiska krönika om att lära barn det magiska: eget ansvarnåt av det bästa jag läst på länge. Av en krönikör, alltså.

…fredag gör jag vad jag vill…

Ja, jag har ju fem (5!) matböcker kvar att “spotta ur mig” och kom fram – under min vistelse i stugan – till att omgivningen var den PERFEKTA (för att använda stora ord) att göra och fota de olika picknickkorgarna och annat i. Oh joy, så vacker som naturen är… det går inte att arrangera. Iscensätta. Ljuset. Atmosfären. Jag är inte alls utbildad fotograf, men det blir rätt bra i alla fall. Jag får ju hjälp och assistans av mitt paradis på jorden. Det blir som det ska vara, liksom.

Picknickkorg vid badet.

Kardemummakaka (med kokos och körsbär) i trädgården.Färgglad frukost nere vid sjönPicknickkorg i parken.Picknick i pastell på bryggan.

Plock i trädgården.

 

 

 

 

 

 



…lördag stundar helgen till!”

Jag har hittat några fantastiska gamla böcker på loppis: “husmorsalmanack”or, kostkunskap samt närings- och födoämneslära, som jag ska bläddra i. De kunde, de. Precis som farmor och mormor. Det är värdefullt.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Blombukett i kanna.Gamla böcker om kost- och näringslära

 

 

Har du nu råkat få denna trallvänliga låt på hjärnan, så ska jag hjälpa dig att hitta den och sjunga ut för full hals: varsågod; Gesällvisan. 😉

// Kram Linda

Påskpyssel och matboksfix.

Det är mycket nu. Många vackra vyer att fotografera, intryck att samla på och klar luft att andas in. Men alla dessa “göromål” vet jag bättre än att klaga på.

Att den vaknande vårnaturen skiftar i gyllene skalor av morgonsolens strålar, men sedan skiftar till något som mer påminner om gråskala i kall snålblåst, i väntan på utlovat påsksolsken… men klaga? Knappast.

Jag har fullt upp med annat. Platser att besöka, ställen att se. Mat att köpa och laga. Givande samtal att föra. Det är en ynnest och det är viktigt att komma ihåg.

Vaknande vårnatur i paradiset.Krukor och skor på altanen.Påskfjädrar i buske.Frukost på retro-porslin.Fjäll möter himmel.Boveteplättar till mellanmål.

 

 

 

 

 

 

Mitt i lugnet, stillheten och friheten knackar påminnelsen om den andra matboken, 2.Vardagsmat, på. Det vill bli klar och jag skulle aldrig drömma om att klaga på det – heller. Icke just det, absolut icke just här.

För jag vet att få saker i livet blir bättre av just stress (…tro mig, det var länge sedan jag sade “…men det är ju så roligt – det är positiv stress!” eftersom kroppen endast känner igen och reagerar på just – stress). Och även om jag sätter press på mig själv med jämna mellanrum för att få det klart, så låter jag det ta sin tid. Växa fram. Bit för bit. Steg för steg. Utmanar tålamodet. Tilliten. Tiden.

2.Vardagsmat - framsidaDet är så här jag tror att framsidan ska se ut, men jag är redan rätt säker på att några bilder ska bytas ut. Uppdateras. För att saker förändrats, sedan jag gjorde första utkastet. Och jag brottas med “hur-i-hela-friden-ska-jag-knyta-ihop-det-här-som varken-är-kock-fotograf-eller-AD?” men på något sätt vet jag att det blir som jag vill ha det. Till slut. Och min fasta övertygelse om att boken kommer att nå fram till den som behöver den, känns som ett spirande rotsystem som blir allt starkare, nedåt och utåt. Det är en märklig och ovan känsla, men jag håller fast vid den.

Och kanske är det dags nu. Att börja bottna. Landa. Och vad kan vara finare än att hitta dit på just den plats där jag faktiskt har vissa av mina rötter…?

Men, här och nu fortsätter jag med att spana ut över vackra vyer. Äta min goda frukost på retromönstrade porslin. Promenera. Prata, lära och utveckla. Påminna mig själv och andra om hur bra vi har det. Njuta av det som är.

Bilderna nedan är förslag på vardagsmat, från skapandet av matbok nummer två. Är du intresserad av ett exemplar, när den väl är klar? (Det blir om några veckor, jag vet dock inget exakt datum ännu.)  Mejla mig här i så fall.

Förslag på vardagsmat_1Förslag på vardagsmat_3Förslag på vardagsmat_2 Förslag på vardagsmat_6Förslag på vardagsmat_4

Förslag på vardagsmat_5

 

Jag hoppas innerligt att du har det fint där du befinner dig.

 Glad påsk! 

// Kram Linda

Naturens läkande kraft.

Det har faktiskt varit så ända sedan jag var barn. Många tycker kanske att det är galet. Varje gång, när jag väl har bestämt mig för att åka till mitt paradis i norr för att vila, så längtar jag. Och det kan vara en lång period innan. Sedan går jag och låter längtan bubbla inom mig, tills jag äntligen får åka iväg. Det är härligt.

(Lite som ett barn som längtar till julafton, utan den där detaljen att jag springer runt och skakar på klapparna för att avslöja vad som finns inuti. Inte riktigt så.)

Bilväg i skogen, på väg mot Jämtland.Det är lika mycket vägen dit som är resan värd, som man brukar säga. Det blir ändå knappt 50 mil i bil, vilket verkligen inte lockar alla, som är en del av glädjen för mig. Förutom att det är lite för långt bort för att dra iväg spontant över en vanlig helg, är det tillräckligt långt borta för att kunna släppa taget om stressen i stan. Lämna det hemma. Måsten. Krav. Borden. Det är en liten och tillåten semester i min fina fristad. Mitt paradis.

Ungefär halvvägs börjar naturen bli mer kuperad och bergen tornar upp sig, från rundande kullar till allt högre toppar. Luften känns klarare. Och alla dessa djupa skogar. Det är en vacker kuliss som förändras med milen som läggs bakom mig, och den är lika andlöst vacker varje gång. Jag älskar den norrländska naturen i vårt långa vackra land. Det magiska, trolska och kuperade. Få saker slår det i min värld (bredvid  skärgårdsliv då, förstås). Och särskilt inte i kombination med vatten – som utsikten från mitt eget lilla fina hus. Bara tanken på att åka dit, ger mig energi.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Men det skulle nog inte vara samma sak om jag flyttade dit. Risken med att ta omgivningen för givet, dra med sina vardagsbekymmer och glömma bort att se den vackra naturen, vill jag inte ta. Jag vill ha min fristad, min semester, mitt lov och mitt lugn. Min stuga med loft, alla vackra växter och fågelsång. Tack till alla inblandade för det. Tack farmor och farfar för det genetiska arvet som för mig tillbaka, tack pappa och faster för att ni har huset kvar, tack mamma och pappa för mitt eget lilla “pörte” på den stora fina tomten. Det är något av det bästa och vackraste jag vet. Att kunna och få bryta tankemönster, byta miljö för en stund. I mitt eget lilla hus.

I mina yogaklasser låter jag mina yogisar och elever få släppa taget om alla sina “måsten” och “borden”. I min natur, som ser ut som tagen ur en vacker sagobok, kan jag göra det, även utanför yogan. Naturens läkande kraft är som en varm filt i kylan, som en frisk fläkt i hetta. En trösterik och lugnande atmosfär. Ibland kan jag bara sitta stilla och titta. Det är en ynnest att få ha lov som vuxen, så tänker jag ofta när jag är där.

Vacker utsikt över berget.Att gå ut barfota i gräset på morgonen, lyssna till fågelsången. Vila i hängmattan, klippa gräsmattan. Åka ut med båten. Slippa biltrafiken. Njuta av ljusa sommarnätter, låta stjärnhimlen lysa upp kolsvarta vinternätter. Gå på ICA i gummistövlar och klänning. Promenera ner till sjön eller runt berget. Utan deadlines, stress, klockslag eller större planering. 

Jag älskar friheten. Och jag önskar alla den möjligheten.  Någonstans.

Jag vårdar min möjlighet som vore den värd sin vikt i guld.

För det är den verkligen, för mig.

// Kram Linda

Jämtland i juni

Ibland. Ibland måste jag trycka på paus-knappen. Typ slå in den. Hårt. Särskilt när jag nu vill förändra och bryta så många gamla mönster… det är ovant.

Blommande ljusrosa och lila syrener i en bukett, med gröna blad.Vi skriver juni. Sommarmånad. Jag har jobbat rätt hårt och intensivt de senaste veckorna. Månaderna. Inte bara med fler och fler klienter som kommer och yogaklasser (som är så kul!), utan hemma på kvällstid och vissa nätter – också. För att ta fram nya material till hjälp i jobbet, skapa nya vettiga dokument. Och det är inte vad jag tänkt mig, men av hävd och gammal (o)vana är jag – “sån”. Som lätt går upp i spinn, för att det är så jäkla kul. Adrenalin.

Men det skulle kännas såå 2004 för mig att säga, tänka eller påstå att “stress är kul!”. För jag har väl förändrats…? Nåt har jag väl lärt mig?

Jo. Jag har förändrats, men när kemikalier och hormoner börjar studsa runt i blodet är det lik förbannat förrädiskt svårt (läs: ovant) att bromsa in… innan det liksom gasats på för hårt. “Sån” är jag. Men det är ändå min förbannade skyldighet – gentemot mig själv – att skippa ursäkterna och lära mig att bromsa när jag måste. Borde. Ska. Och jag är rätt okej med det. Förut var det en dragkamp mellan mina två splittrade “jag” på varsin sida inom mig, som stretade och drog med full kraft – åt varsitt håll. Harmoniskt? Inte särskilt.

Solsken genom björkar.Men jag har lärt mig att om jag stilla önskar mer lugn och ro, utan att avsätta tid för vila, och sedan fortsätter att ignorera mitt behov för stillhet och återhämtning… så sker nåt “värre”. Käppar körs in i det snurrande hjulet. Det kan vara att magen pajar en dag, för att jag ska sakta ner. Tidigare i livet har jag ofta varit nära att tuppa av med blodtrycksfall. Min kropp signalerar och jag lyssnar nu. Det gör jag. Men om jag upplever att det mesta går emot mig eller strular en dag, att jag tappar bort saker, snubblar, missar bussar, kommer försent till ett bokat möte… så är det en stark indikation på att jag måste bromsa. Varva ner. Mitt uppe i det blir jag mest irriterad, men om  jag kan stanna till och ta ett kliv åt sidan tänker jag ofta “vad håller jag på med?”. Ett flow är långt mer behagligt, när bitarna faller på plats utan att det behöver styras. Och det brukar göra sig självt när saker får ta den tid det behöver… jag ska lära mig det.

Och jag VILL vila. Jag vill göra “ingenting”. Jag ska bara förlika mig nu med det faktum att mönster bryts och förutsättningar förändras. Det som sker nu känner jag inte till, det är nytt och… lite skrämmande. Att just avstängning av känslor inte behöver vara det första, givna valet. Jag får och kan tänka “idag ska jag vila!” utan att be om ursäkt. Till skillnad från förr. Då jag ibland jobbade med feber (man kan undra för vems skull då?) som ett bevis på att jag faktiskt… orkade. Intressant inställning där.

Bilväg i skogen, med blå himmel ovanför och solsken.Så. När jag nu kände att det började barka åt ett visst håll, hittade (läs: skapade) jag en lucka i kalendern. Jag förstod att jag skulle behöva bryta tempot med ett miljöombyte, annars skulle det vara för…kul. Stressigt. Och när jag vill ha vila, återhämtning och tid att varva ner och tänka igenom, finns det en given plats i mitt hjärta –Paradiset. Mitt eget paradis, som jag delar med familj och släkt. Tänk, bara vägen dit gör mig lite lugnare, lite gladare och lite ledigare…

När jag stannar kvar hemma blir det inte vila på samma sätt, för mig, som när jag på riktigt “drar ur sladden” och låter den inre motorn varva ner. Även om jag är ledig. Visst kan jag yoga, andas, skärma av och stänga ute mitt “vanliga liv”, men det kräver mer av mig, det blir en större utmaning och kamp att bryta mönstret, än att faktiskt åka iväg och känna lugnet infinna sig i kroppen. Ro. Att få vara fri och ha några dagars kravfritt lov.

Landskapsvy med ett härbre, skog och berg, en ljus kvällshimmel och åkrar.Dessa älskade vyer. Mitt lugn, min luft. Mina fåglar, min natur, min himmel,  mitt gräs, min sol och mitt regn. Vad skulle jag göra utan allt det jag får tillgång till att låna en liten stund, när jag är där? Det Moder Jord äger och förvaltar, som jag får vara en liten del av… det är så stort för mig. Det är så värdefullt. Där det kan vara – vila.

Jag behöver minst av allt tänka på att sminka mig, locka håret eller planera för ‘dagens outfit’ – om jag inte känner för det. Naturen tycker om mig som jag är. Utan lager och fasader. Och tänk, i naturen händer allt i sin egen takt, ingenting stressas eller forceras, det händer ändå. Varje årstid har sin fas, utan påtryckning eller tvång. Jag behöver bli påmind om det.

En nyklippt "gång" i en vildvuxen grön gräsmatta.Det blir knappast vackrare än juni i Jämtland. Inte regnigare heller, men det är så sällan för solens skull jag åker dit – då kunde jag ju ha valt en resa till Thailand, Kanarie- eller Solarieholmarna. Jag vill ha mitt arv, mina marker, mitt hus, mina fina trakter – allt det där som bara är till låns för en liten stund. Men ändå tillgängligt. Även om jag ser det genom en skir regnridå.  Jag älskar att låtsas att det är mitt. Jag uppskattar att klippa den vildvuxna gräsmattan. För jag är en del av det.
På riktigt. ibland kan jag tycka att det är få saker som känns på riktigt idag.

Älskar platsenHur kan man vara så förälskad i en plats? Men jag har vett att vara tacksam över möjlighet jag har, att få/kunna pausa och åka iväg till avkopplingen. Att logga ut (även om det definitivt finns uppkoppling att tillgå). Och det är nästan 50 mil bort från huvudstaden, ett avstånd som gör resan ännu mera värd – och vardagen ännu längre bort. Jag kan bryta med den en stund.

Rosablommiga gummistövlar med gröna gräsfläckar, efter gräsklippning.Sen börjar jag så smått längta hem, efter ett tag. Jag är ju ändå stadsunge – också. Då är jag redo igen att återvända, även om det värsta av allt är att slita sig från allt det vackra jag älskar . Den undersköna naturen som bara “är” där, skogarna, sjön, åkrarna och bergen… Det är ofta med sorg i hjärtat som jag lämnar min vackra plats, mitt paradis på jorden, men det är nog det som ger mig samma starka glädje när jag kan återvända. Ingenting är för evigt, det är glimtar av lugn och lycka i ett i övrigt intensivt liv… som det gäller att fånga.

Som balsam för själen. Jag önskar alla en sådan plats, om inte annat inom sig.

// Kram Linda

Vackra vita vintervärld.

Det har varit lite kallare och vitare, men mycket tystare och lugnare än hemma i stan. När jag öppnat ögonen på morgonen efter en natts normallång sömn, har det slagit mig hur stilla det faktiskt är.

Isigt och disigt, otaliga vita nyanser i naturen.Det är en förmån att för en stund kunna lämna storstadens puls, buller och tempo för att bara vara. En bra start på året. Vackra, vita vintervärld.
Men
 det är en ännu större ynnest att njuta av båda delarna, att få vara en del av det levande och pulserande Stockholm – där det händer så mycket hela tiden och samtidigt ha möjligheten att njuta av motsatsen, att åka iväg och kontemplera. Välja att inte delta i snurren. Logga ut en stund. Pausa. Andas. Vår enormt fina huvudstad är fantastisk på så många sätt och jag skulle förmodligen varken vilja eller kunna leva någon annanstans, men det här är på ett annat sätt… lite som ett annat hemma.

Vintervit vy, snö och stillhet.Halva min släkt kommer ju härifrån, självklart är en stor del av mig sprungen ur denna norrländska mylla. Jag är så glad och tacksam över det. På kyrkogården vid bergets fot, med den sagolika vyn, vilar många av mina förfäder som slitit hårt i sina liv. Vi delar samma namn, men det är få av dem jag har känt personligen. Här finns en lång och genuin historia, jag är bara en del av de blodsband som flätas samman i släktens väv. En gren av det stora släktträdet. Numera vilar farmor och farfar på vackra kyrkogården vid sjön, med en av de vackraste utsikterna jag sett hittills i mitt liv. Sov i ro, fina ni.

Nyårsmässa i kyrkan.Vi har till och med hunnit vara lite mer “kyrkliga” än vanligt och besökt nyårsmässan i den vackra lilla kyrkan. Det händer inte så väldigt ofta hemmavid, men vid storhelger och högtider är det något särskilt. Och ännu mer nu – här. Det var intressant att höra kyrkans ord om, och syn på, ett nytt år.

Snön har sakta dalat utanför mitt fönster, som en fin detalj i den annars så perfekta dekoren. Utan gatulyktor har det bara varit stjärnhimlen och den vita snön som har lyst upp i mörkret. Vinterkvällarna är lika becksvarta som sommarnätterna är ljusa här och det har sett ut som i en saga. Det fascinerar mig varje gång, hur vacker naturen är i sig själv utan minsta inblandning från människan. Utan retusch, styling eller make over. Den är bara oerhört vacker, sann och ärlig som den är. Magnifik.

Tack och lov känner jag mig i stort sett lika hemtam och anpassningsbar i storstadens puls som i landsbygdens lugn. Lite city chick och lantlolla i ett, liksom. Det är en glädje att kunna växla tunnelbana och tvärbana mot farmors röda stadiga cykel. Eller klänning och höga klackar i city mot slitna jeans och gummistövlar i byns mataffär. Att byta trängsel på innerstadsgator mot tomma, slingrande grusvägar. Skolböcker, studier och tentor mot fiskespö, båt och matsäck. Mitt paradis – oavsett årstid.

Bara att kunna och få släppa måsten, krav och stress för att njuta av utsikten över sjön, den underbara atmosfären och den förtrollande naturen.
Att få vara ledig. Att elda i vedspisen och känna värmen sprida sig i huset. Att läsa en god bok, att rulla ut yogamattan. Att vila eller ta en tur med sparken.

Vintervitt sken, när solens strålar envist försöker tränga igenom molnen.Det finns otaliga vackra byggnader, ställen och platser i Stockholm. Jag har personligen tyckt extra mycket om Rosendals trädgård på Djurgården, de lutande fasaderna i Gamla stan och vattnet i innerstan är ljuvligt (det är inte för inte den kallas för “Nordens Venedig”) men det är ändå något särskilt med energierna här… luften, naturen, skogen, bergen, sjön, ängarna och åkrarna. Så är det bara. Jag vill alltid tillbaka hit.

Det är som att ta ett försiktigt steg tillbaka, kanske inte i tiden – men definitivt i tempo.

Även om “Koppången” (av Kalle Moreaus och Py Bäckman, här med fantastiska Helen Sjöholm) syftar på ett naturreservat i Dalarna, tycker jag att känslan och texten passar in här också.

2013. Nystart. Batterierna laddas för fullt. De ska ju hålla en hel vårtermin i umgänge med familj och vänner, men även i möten med klienter, genom  yogaklasser, klientmöten, studiehelger, kostrådgivningar, kostkurser  och  hälsoundersökningar… men, jag längtar redan. Det är så otroligt givande.

Jag inser att jag är lyckligt lottad. Det är tur att jag har vett att se det och förmåga att njuta av det, något annat vore tragiskt. Min förhoppning är att även du kan fokusera på det du har, där du är. Även om det ibland kan vara lättare att fokusera på det som inte finns… jag vet. Men tacksamhet ger mer.

En spark uppställd mot väggen, bredvid en kruka med ljung och granris.Snöfrostade grenar på ett träd.

Vedspisen i köket - husets hjärta.

Yogamatta, iPod och pocketbok.Vintervy över sjön, täckt med is och snö.

Arbetshörna med dator och tända ljus.Jag önskar dig en egen plats för stilla ro och återhämtning.

// Kram Linda

Gudagott att (bara) vara.

Åter i Stockholm och jag känner djupt inom mig att det har gjort enormt gott med vila. Ynnesten att som vuxen få ha sommarlov kan jag inte uppskatta nog, tror jag. Gå ut barfota i daggvått eller solvarmt gräs på morgonen. Bestämma en plan för dagen – eller inte. Bara vara.

Blandade ängsblommor och syrener i en kruka på altanen. Mitt hjärta slår glada skutt i bröstet bara jag får vara på denna ljuvliga plats jag envisas med att kallar mitt paradis. Stor tacksamhet. Jag önskar varje människa en plats på jorden som betyder så mycket, som ger energi och glädje. Har du inte det, tycker jag att du ska dagdrömma om den – så kanske den dyker upp i framtiden. En plats som stärker.

Det är något i luften, i naturen där. Och det har jag upplevt sedan barnsben. Sällan har jag tyckt att resan på nästan 6 timmar har varit lång och tråkig, snarare tvärtom – jag får fjärilar i magen efter halva vägen, när bergen börjar torna upp sig vid horisonten… snart där. Snart frid, lugn, fiske, cykelturer, snart frihet. Och den underbara luften, energierna och frekvenserna.

Det bedövande vackra gör mig smått hög på livet. Lugnet gör att jag kan höra mina egna tankar, känna mina egna känslor, likväl som jag njuter av fåglarnas kvittrande och humlornas surrande… lärkan slår i skyn sin drill och solen skiner från klarblå himmel. Det senare brukar inte vara givet, jag är van vid sommarregn (liksom höstregn, en massa snö på vintern och kalla vårregn) eftersom vi bor vid foten av ett berg, där molnen föds – men det bekommer mig inte på samma sätt. För jag är där. Mitt i allt det vackra. Att sedan vädrets makter inte skulle vara med mig, må vara hänt. Eller så är de det, fastän det inte riktigt blir som jag har planerat alla gånger.

Det värsta jag skulle kunna tänka mig är att inte få åka dit alls.

I byn är det underbart att stilla strosa runt i jeans, tröja och gummistövlar (eftersom det ofta regnar). Gå in på Ica, hälsokostbutiken och naturligtvis, byns stolthet – Dollarstore. Butiken som säljer det mesta (varav en hel del jag förmodligen skulle kunna leva utan, också) mellan himmel och jord, både billigt och praktiskt. Jag gör mina små klipp – kopplade till jobbet och min egen lilla strävan att förenkla för människor att leva… roligt!

Glasflaskor i olika modeller och storlekar.Den här gången har jag hittat små glasflaskor med bygellås, perfekta för mig att testa som så ofta packar med mig matlådor och resekost… och jag är inte så förtjust i plast. Den ena varianten är “platt” i formen, som en fickplunta. Mycket bra! Du förstår ju… så här ser mitt liv ut för tillfället – det är förbannat kul. Allt som förenklar är välkommet.

Ceriserosa och lila kylklampar av mindre modell.På Ica hittade jag tvåpack frysklampar modell mindre – i ceriserosa! De finns nog över hela landets Ica-butiker, men jag hittade mina här. Och ett par i lila. Så mycket mat som jag lagar och bär med mig, är det superkul att hitta förenklande och roliga produkter att tipsa vidare om. Ja. Lite så…

För det är precis det som kallas att “ladda batterierna”När maskineriet känns nedgånget och gnisslar, är det dags för själslig rengöring.Och att få jobba fysiskt med gräskrattning, blomsterplockning eller gå långa promenader med vyer som fullständigt tar andan ur mig. Det är så vackert att det nästan gör ont ibland, är inte det märkligt? Undrar vilken sträng det slår an inom mig, egentligen…

Men jag har även jobbat hårt. Mitt i all sommarprakt, det gula, gröna, det blåa och färggrant blomstrande – har en liten och grundläggande inspirationsbok (kokbok) i läkande kost börjat ta form. Oklart ännu var det kommer att landa – lite för självkritisk, då – men jag har försökt planera upplägget.
Jag vill så gärna sätta ihop en manual till hjälp för dem som vill ändra på sin kosthållning, en aning. Ge små tips, idéer och små handfasta råd liksom jag själv behövt, kommit fram till och lärt mig på egen hand. För det är en djungel och flertalet kostkrig pågår där ute, så lite hjälp är inte fel…

Utsikt från "sommarkontoret" över berget och grönskan.Eftersom solen har förärat mig med sin närvaro, har jag kunnat lyfta ut “kontoret” på min lilla, vackra altan och skriva i det gröna. Jag kan konstatera att utsikten från arbetsplatsen har varit okej. Snäppet mer avkopplande än ett kontor i Stockholms innerstad, skulle jag säga. Kanske lite bättre luft också. Fler fågelkvitter. Lite mer sjöutsikt (om jag orkar vrida på huvudet). Och färre bilar. Vilken arbetsplats!

Jag har suttit och tittat på citronfjärilar och blommor. På den vackra grusvägen utanför huset, upp mot det majestätiska berg vi bor vid, blundat mot solens strålar och andats. Det har varit gudagott att (bara) vara.

Men. Det är dags att möta klienter igen, i både sommaryogaklasser och personlig yoga i enskilda sessioner – det ser jag också fram emot. Veckan börjar med ett väldigt viktigt steg, för min närmaste och fortsatta framtid som funktionsmedicinare. Jag kommer förmodligen att nämna det både en och två gånger framöver här på hemsidan. Nu börjar det, liksom. Phew! Måste springa till bussen – dessa fantastiska kontraster… Eventuellt blir det ännu en vända till Jämtland till innan höstens jobb drar igång på riktigt! Time will tell.

Jag önskar dig en fortsatt underbar och förtrollande sommar!

// Kram Linda

Nytentad – Jämtland here I come!

Men, vilken helg! Jag tentade av en tredjedel på min utbildning i Funktionsmedicin igår och det är så skönt att ha det gjort! Check på den.

Kvällshimmel med rosa- och orangefärgade moln ovanför siluetter av hus. Efter en uppladdning på lördagskvällen ute på balkongen, med lite pluggande under en dramatisk himmel som jag bara var tvungen att fota, var det så dags att försöka redovisa vad jag lärt mig på lektionerna vid dessa fem fantastiska tillfällen.

Lite så. Inte överbevisa, för en gångs skull, inte heller PRESTERA…utan mer “ta det på volley”, se var det skulle landa. Hoppas på att det skulle bli bra. Det blev ett provresultat som jag är mycket nöjd med och äntligen kan jag pusta ut. Vila. Ha lite välförtjänt sommarlov!

Alldeles strax kommer nu mitt sikte att ställas in på det underbara paradiset i södra Jämtland. Min pärla. Min fina, underbara plats på jorden. Underbara tanke. Det blir intressant att se vilket sommarväder det bjuds på där uppe…? Om det regnar spelar egentligen ingen roll, jag ska snickra på en variant av grundläggande kokbok i läkande kost. Det är dags nu.

Turkosa stövlar, blå jeans och turkosgrön tunika.Apropå regn, igårkväll var jag på utflykt till mina föräldrar och på väg dit hällregnade det från en grå himmel, så jag kunde njuta av att gå runt i mina sköna turkosa Ilse Jacobsen-stövlar. När vi så åt en god fiskmiddag på altanen sken kvällssolen plötsligt och det kändes lite märkligt att åka hem i på bussen med höga gummistövlar, när tonåringarna har söta små ballerinaskor… nåväl, jag älskar dessa sköna stövlar så det kändes helt okej. Som tur är har jag ett par svarta också! (Plötsligt blev det lite modeblogg…? Bara en engångsföreteelse.)

Men nu är det packning som gäller, det mesta från pelargoner till renat vatten ska med (yes!) upp till lugnet, sjön, bergen, skogen och frekvenserna. Som jag längtar – in i mitten av mitt hjärta, ner i djupet av min själ! Har du också en plats som får dig att känna så? Ett paradis på jorden? Bara tanken på att kunna lyssna till “Sommar i P1” i hängmattan är en dröm…

Närbild på krusbärskvist med bär på.Den fina krusbärskvisten med bär på, som mamma gratulerade med efter en lyckad tenta (för att jag älskar omogna sura krusbär!), ska få stanna hemma och hålla koll på ställningarna – kanske kan jag få någon att komma förbi och vattna den lite. Men när du läser det här har jag förmodligen redan ätit upp krusbären. Det lutar nämligen ditåt.

Nu hoppas jag att du får en fin arbets- eller semestervecka. Och om du bor i Jämtland, söker lugnande Medicinsk Yoga eller läkande kost, så hör av dig. Jag håller gärna klass eller session, det vore nåt! 🙂

// Kram Linda

Paradiset på jorden.

Ljuvliga ledighet. Min påsk har varit helt otroligt skön, stilla och lugn. Härligt sällskap, varma möten, roliga människor och god mat – det har varit toppen.
Det är inte ofta jag i vuxen ålder känner att jag har “lov” av någon sort, men nu var det påsklov. Underbart utloggad, mobilen på ljudlös, väckarklockan fick semester och istället prioriterades promenader, matlagning och skratt. Tack!

Jag har också tänkt lite på hur olika det kan vara, vad vi tycker är vackert och vill prioritera. Och hur viktigt det kan vara att hitta fram till – sitt eget ställe.

Vintervy över träd, en väg, berg och åkerslänt med klarblåhimmel och vita moln.Det finns en plats på den här planeten som jag uppskattar mer än kanske någon annan jag hittills varit på. Halva min släkt kommer därifrån och jag har varit där många gånger om året sedan jag var barn – dessutom återkommer jag så ofta jag kan. Känslan av att “höra till” är större och djupare än på någon annan plats. Mitt eget paradis.

Och då har jag ändå aldrig bott där, mer än på lov och ledigheter. Men det är en plats där jag känner ro, hämtar energi och styrka – jag känner i djupet av mitt inre att jag hör dit. Naturen är bedövande vacker, lugn och… bara platsens energier är helt fantastiska.

Jag hörde en gång att i naturen går allting långsamt, men det som ska hända sker iallafall och blir helt perfekt. Skogen stressar inte. Och så är det ju. Bergen står kvar, isen över sjön går upp på våren, blommor letar sig upp ur snötäcken och fåglarna kvittrar glatt och förväntansfullt på försommarkvällarna.
Som det ska vara.

Där kan jag vara precis den jag är, utan en fasad. Jag behöver inte tänka på vare sig självkänsla eller självförtroende – bara må gott i stunden.

Där kan jag dessutom koppla ett nytt milt grepp om det jag tappat taget om – sömnen, vattendrickandet, motionen, den läkande kosten och kanske även yogan. Det blir en chans att kunna börja om från noll och dra upp nya riktlinjer och rutiner igen, för varje ny dag är en sådan möjlighet.

Närbild på en zinkbalja, fylld med vatten, på en grön gräsmatta nedanför ett stuprör.Och för andra är mitt ställe en helt obetydlig plats långt borta i universum, för den som kanske har sitt eget paradis någon helt annanstans. Visst är det fantastiskt? Jag lägger ett enormt värde i att få vara på min plats, där det fortfarande känns som att jag som vuxen har möjlighet till ett “sommarlov”, att kunna kliva barfota ut i daggvått gräs en tidig och gryende sommarmorgon, att kunna diska på bänken utanför stugknuten en sommareftermiddag, elda i vedspisen en krispigt kall vinterdag eller sitta mot stugväggen och vända ansiktet mot den värmande solen en vårdag i påsktid.

Det är ljuvliga ögonblick i min värld och det som stärker mig, när annat runt omkring kan snurra på så snabbt. När tunnelbanevagnarna är proppfulla av trötta människor och bussen redan har gått, när de stillastående köerna på mataffären slingrar sig långa och min deadline inför någonting är på väg att rinna ut. När jag känner ett behov av att dämpa stressen.

Yogan hjälper mig i vardagen att förbli så stabil jag kan. Och min plats på jorden finns – i mitt hjärta. Jag är så tacksam, glad och lyckligt lottad för det.

Ett knippe gula tussilago i en mini-vas, bredvid en sten med texten "puss och kram".I mitt paradis sker livets alla små under i sin egen takt. Ju mer jag är där och andas in frisk luft, desto lugnare och starkare känner jag mig.
Isen höll redan på att gå upp på sjön nu i påsk. Och fastän det är långt kvar, ser jag fram emot att kunna ligga i hängmattan och lyssna till P1:s “Sommar”. Eller ge mig ut på sjön i roddbåten. Eller cykla milen runt berget och bara beundra vyerna i landskapet. Andas in blomdoften.

Men tills dess ska jag njuta i nuet. Över att jag får vara just här och nu. Över att min plats faktiskt finns. För det har inte alltid varit så att jag haft en given plats. Jag har snarare undrat “var finns det rum för mig?” och “vad ska jag göra nu?” väldigt många gånger.

Jag hoppas att du också hittar eller har en sådan plats i ditt liv, där du känner att du hör hemma. Som kan ge dig styrka och kraft, kärlek och inspiration. Och om den platsen inte är på riktigt så kan den vara påhittad – så länge du kan bege dig dit (om så i dina drömmar eller tankar) och få vara precis den du är.

För det räcker alldeles utmärkt, fina du. Att vara den du är.

// Kram Linda