Category Archives: Förändring

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Ett antal avslut. Och en ny början.

Det har hänt mycket på väldigt kort tid (virvelvindsvarning) i mitt liv och jo, jag tycker om omväxling och fart. Tackar gärna ja. Men ibland kan det bli lite för mycket för snabbt. Som att bli fartblind och eftersom jag har varit där en gång, kört gasen i botten och tappat både fokus och hälsa, så känner jag att det är viktigt att vara uppmärksam… med foten lätt på bromsen.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det låter tråkigt, kanske. Men förnuftigt. Jag har tänkt vara förnuftig, men ändå gå på känsla här. Mitt 2018 har börjat med flera avslut. Skulle man kunna säga och även om jag är för omväxling så vill en del av mig gärna ha trygghet, stabilitet och säkerhet. Såklart. Så när marken börjar gunga under fötterna blir det lite ostadigt.

Samtidigt som jag vet att det måste till avslut för att ge utrymme för något nytt – det är ju så man säger och det är så spännande. Och lite skrämmande.

Jag ska vara ärlig här. Det har varit rätt lätt hänt (för mig) genom livet att vilja vara med och bestämma. Kontrollera. Det är ett tveeggat svärd, eftersom det ju inte alltid är bäst att gå in och peta… eller? Många gillar att styra och ställa, så även jag, men försöker lära av det som har varit och inta en mer laid back hållning. Som att våga överlämna mig  – “surrender” –  till skeendet… är det flummigt? Kanske. Eller så stavas det helt enkelt TILLIT. (Jag älskar att ordet är ett palindrom.)

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Tillit till att det blir precis som det ska vara. Som det är menat – utan att en ska in och rota runt i allt. Om man bara stillar sig och inte alltid regisserar eller drar i några trådar. När man vågar vänta in, hur bitarna faller på plats. Lite som naturen i skogen; där ingen gör något men allt ändå händer i sinom tid – årstiderna har sina naturliga skiften. Det är intressant på många sätt, tycker jag. Något att processa och “jobba” med. Att släppa.

Och det är någonting speciellt med vissa avslut. De där som man inte har valt själv utan dyker upp. Som per automatik liksom bär emot på ett plan; kanske är det att “man vet vad man har, men inte vad man får” eller så är det bara så enkelt att det man önskar få behålla det som går förlorat… det är inte alltid en angenäm känsla, hur som helst. Särskilt inte då det är kluvet att tycka om nya skeenden, men ha svårt för avsked. Som man ändå vet kommer att komma. Åh, frustrationen.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Jag brottades med den känslan ett tag, jag har nämnt det tidigare här och troligtvis för att det har varit jobbigt –  det har varit oundvikligt. Det kunde inte bli på ett annat sätt och jag väljer att se på det med glädje och stor tacksamhet. “Don’t cry because it’s over – smile because it happened!”. Men på djupet fanns rädslan för en tomhet.

Det började som ett vanligt extrajobb sommaren 2016. För att få ihop timmar. Som blev till något av det roligaste jag har gjort på länge och en så viktig del i min personliga utveckling. Who knew? Det har såklart till stor del med alla mina kolleger att göra, att det blev så galet bra. För jag har haft så kul varje dag. Skämtat. Skrattats med och åt. Interna skämt. Humor. Så j*dra roligt.

Här är ett av dem. 😉

Och hur vi än har skrattat bakom kulisserna, har arbetet skötts professionellt. Jag har lärt mig massor om mig själv i olika situationer, men även om andra. Det har varit en genuint bra sammanhållning som liksom kom till vägs ände utan att vi hade bett om det, Jag visste att vi inte kunde stanna kvar, att jag skulle framåt härifrån. Men jag gav utrymme för saknaden, gav det syre istället för att trycka ner och tysta. Kände in. Avslutade. Det har varit som en rening för mig, tror jag. En process på flera plan. Hela den här tiden, faktiskt. En så viktig period i livet.

Men vi vet ju hur det är; gamla dörrar stängs bakom en för att nya dörrar ska kunna öppnas framåt, det är en häftig känsla – jag är öppen för det som komma skall. Och hur skulle en förändring kunna ske, om allt är “samma samma” dag ut och dag in? Jag har svårt för stagnation och stiltje, även om just det här har varit lite väl… omväxlande. Läskigt. Nu börjar något nytt ta form. Det nya kapitlet skrivs redan. Spännande.

Jag är så tacksam för de månader/år jag har fått uppleva detta, jag vet att det inte hör till vanligheterna. Så många arbetsplatser har jag sett och jobbat på… Lyllos mig. Lyllos oss! Och visst, vi är inte samlade på samma plats längre men vi finns alla kvar. I evighet. (Nästan.) Amen.

Var sak har sin tid. Ibland dyker det upp människor som tar en med storm, som påverkar ens liv mer än man trodde var möjligt – och det på en plats som gör att man aldrig annars hade träffats… eller? ✨ I detta fall en grupp människor som blev en del av min vardag på ett fint sätt. But all good things come to an end. Även vår tid tillsammans. Jag kommer alltid att minnas den här perioden och bära den i mitt hjärta, det var precis rätt läge i livet för den här gåvan. I won’t cry because it’s over, I will smile because it happened. ❤️ Tack för allt jag har fått (lära mig) av er, den största presenten var att vi alla träffades. Och nu? Nu börjar något nytt! ✨ #bästatidenpålänge #lyckatillnu #finastekollegorna #RIPAEMT #gemenskap #skratt #såroligt #adjöärejföralltidfarvälärinteslut

A post shared by Linda Liljefelt (@mitt_nya_liv) on

Eftersom jag visste att det var dags att släppa taget, så jag valde att tänka på “Sinnesrobönen“, den som har hjälpt så många missbrukare att hantera (ta sig ur) sitt beroende genom ett tolvstegsprogram. Oavsett om man är troende eller ej, tycker jag att den säger så mycket – den kan hjälpa alla. Att våga släppa taget om det vi inte kan påverka. Att acceptera läget. Jag tycker att den är fin – och sund.

“Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.”

I min process hittade jag även en vacker text om att våga släppa taget, ha tillit till att just ge upp kontrollen – även om det inte betyder att ge upp något eller att bli likgiltig, bara ge utrymme för det som kan ske, som jag skrev om ovan. Kanske handlar det om att sluta leta och istället vänta in? Håller du med? Inte? Alla har rätt till sin åsikt.

Why liberation is not a search, it’s a surrender.”

Så, forza. Framåt härifrån. Det har varit en otroligt bra tid, som jag kommer att bära med mig resten av livet. Men det blir samtidigt väldigt spännande att se vad som händer härnäst, jag föredrar att se på det så. 

För framtiden är ju redan här. 

// Kram Linda

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda

Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda

Vill du som bor ute i landet ha min hjälp…?

Oj oj. Missförstå mig rätt här. Jag ser mig definitivt inte som någon guru eller något orakel. Men jag får en hel del mejl från personer som önskar hjälp – och inte bor i Stockholm med omnejd. Som inte har samma möjlighet att resa till mig för ett möte. Och i ärlighetens namn är ju Stockholm vår fina hufvudstad, men det är också “bara” en prick på kartan över vårt avlånga, vackra land…

yuppienalleNåväl. Ibland behöver man pepp. När man har kört fast eller av vägen kan man behöva någon som knuffar igång bilen eller är kartläsare (…dålig liknelse, jag vet) och eftersom det nu är flera som har frågat i mejl, har jag återigen aktiverat min telefon-konsultation” – 30 eller 60 minuter.

Tiden bokas här: som vanligt via bokadirekt (tjänst nr 18 eller 19), sedan ringer du upp mig på avtalad tid. Jag önskar summan för samtalet på BG 810-4937 två dagar innan; samtalet sker endast när jag har fått in summan på kontot. (Jag har försökt olika metoder och att få betalt i förväg fungerar bäst.)

Så, vad pratar vi om? Jag kan hjälpa dig med att ge min syn på saken, hur jag ser på hälsa, utifrån det jag har lärt mig av min egen resa och ge råd. Ibland vet man en hel del själv, men behöver pepp och styrning. Vi skapar en plan utifrån var du befinner dig i din process, optimalt är om du känner till din blodgrupp (eller kan ta reda på den före samtalet). Då kan jag ge dig mer specifika förslag.

läkande kostDock ger jag inga råd om kosttillskott här. Eftersom jag (av naturliga skäl) inte kan mäta din näringsstatus i en hälsoundersökning, undviker jag att gissa vad du eventuellt behöver, däremot kan jag ge kostråd (primärt) baserade på din blodgrupp, samt förslag på förändringar (förbättringar) i din livsstil – kanske är det sådant du inte har tänkt på… eller redan har funderat kring, men inte riktigt vet hur du ska ta dig an det.

Se det som ett coachande samtal. Jag vill ge dig verktyg för att kunna hjälpa dig själv. För även om det låter klyschigt är det precis så det fungerar – hur mycket jag än skulle försöka, kan jag inte göra jobbet åt dig. Men jag kan svara på frågor och funderingar, samt ge råd och tips. (Så att vi är överens där.)

enkät kostvanor_För enkelhetens skull, om du har en dator eller smarttelefon, kan du i förväg svara på frågor i en kostenkät via denna länk: enkät om kostvanor . Den är bra att ha som grund för vårt samtal (om du gör den i god tid före samtalet), då den ger en lite större bild av vem du är. Ge gärna kostenkäten 20-30 minuter och svara så ärligt och utförligt du kan. Tyvärr kan du inte gå tillbaka i frågorna, men du kan börja om helt ifall du önskar. Vi samtalar sedan kring dina svar och jag kan ge råd för blodgruppen.

Kom ihåg att det finns massor att göra för att förbättra sin hälsa! På många av sidorna på denna hemsida ger jag tips och råd; jag fokuserar gärna på en allt renare och lugnare livsstil i en stressig och intensiv värld. Men för individuella råd, kan vi ses för en kostrådgivning eller – höras över telefon.

matbok2.VardagsmatSom komplement finns ju mina matböcker, som jag skrev utifrån min nya kunskap om kost – och för att jag inte hittade några när jag själv sökte!
Det är förslag på mat utan gluten, mejeriprodukter från ko, fläskkött, raffinerat socker, Solanin med mera. De ska bli sex stycken, men de fyra som är färdiga i nuläget har dessa olika inriktningar;

1.Grunderna – just “grunderna” i läkande kost; om proteiner, fetter, kolhydrater, varför det är bra och avlastande med blötläggning av nötter/frön, säd o.s.v
2.Vardagsmat – för dig som önskar tips och idéer kring vardagens måltider
3. Festmat – förslag och inspiration kring helgmat och lite festligare inramning
4.Picknick & resa – för dig som söker råd kring hur man kan göra när man vill ta med sig mat, för att veta vilken näring man får i sig…

Jag vill gärna bidra för att hjälpa människor att må bättre. Så – är du redo och villig till en förändring, motiverad att göra den förändringen? Boka gärna ett möte eller samtal, du är varmt välkommen!

// Kram Linda

PS. Kom ihåg att 30 minuter går jättefort. För att hinna få svar på frågor eller tips kring kosten, var gärna väl förberedd. 🙂

Vill du jobba med oss (i Märsta)…?

Yes, min mamma har en jättefin (tycker vi) yogastudio på 120 m² i Märsta, fem minuters promenad från Märsta station. I den har vi hållit MediYoga sedan 2008, efter våra utbildningar till Lärare och Terapeuter på MediYoga Institutet – och vi tycker verkligen om det. Fortfarande.

Två lila blommor i närbild, med gröna blad i bakgrunden.Men. Nu när min mamma Catarina ska minska ner sin arbetstid för att ”gå i passion”, strukturerar vi om lite grann och önskar nå en eller ett par terapeuter, yogalärare eller liknande som vill hyra in sig hos oss. På så sätt kan vi fortsätta, men på ett lite annat sätt än i nuläget.

Från och med sensommar/höst (- omkring augusti 2017 – önskar vi nämligen jobba i lokalen en varsin dag i veckan (tex må/ti) och hyra ut resterande dagar (tex on/to/fre), även helger är aktuella för utbildningar och kurser. Vi tänker oss 2500 kr/månad vid hyra en fast dag i veckan.

Vår fina yogastudio är väl uppbyggd och inarbetad, vi håller i nuläget 5 klasser MediYoga i veckan med plats för 15 deltagare (16 med en extramatta som går att lägga in) i två rum som blir till ett. Vi har även hållit kostkurs i lokalerna, det går att flytta undan mattorna för lite större golvyta och stolar finnes.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdVi tycker mycket om de lugna och fina rum där vi yogar på mjuka vita lammullsmattor, använder mjuka sittkuddar med boveteskal i, små träpallar finns att tillgå för dem som har ont i knäna, vi har en psoaskudde och det finns ett antal stolar för våra deltagare att använda sig av… möjligheterna är flera och var och en brukar hitta sin lösning.

De/den som hyr in sig kan hålla MediYoga eller andra yogaformer, eller helt andra metoder eller övningar som ändå kan passa in hos oss. Men i första hand är det aktuellt att få ihop sina deltagare på egen hand.

dalgatan vita rummetUtöver yogarummen finns även ett mindre avskilt rum för massage eller andra former av kroppsbehandling, alternativt för samtal; skrivbord och stolar finns på plats. Jag trivs som tusan även i det rummet, där jag tar emot mina klienter vid hälsosamtal och undersökningar. Min mamma har massagekunder i princip dagligen.

Är du eller någon du känner intresserad att hyra in er…? Tipsa gärna vidare, det vore kul om vi blir fler som kan dela utrymmet och lära av varandra!

Kontakta oss gärna för ett inledande samtal: genom mitt kontaktformulär, via en kommentar på Facebook eller Catarinas företag Saturnus friskvård.

Varmt välkomna!

// Kram Linda

Som ett oskrivet vitt blad…

Ah, det var årets första dag igår. Jag hoppas att din start var bra. Första januari, alltså. Solsken och blå himmel, klar luft. Känslan av ett nytt år. Det ligger som ett oskrivet vitt blad framför oss, känner du det?

2017-arets-forsta-bla-himmelJag älskar årets första dag(ar). Fastän de där första timmarna känns lite som ett tyst vakuum. Allt känns fräscht, det gamla ligger bakom oss, om än bara ett par timmar bort. Det är nu fyra andra siffror som formar ett nytt årtal. 2017. Ännu finns alla möjligheter för oss inom räckhåll.

2017 = år 1. Om man ser numerologiskt på det och plussar ihop 2+0+1+7 så blir det 10, 1+0 = 1. År 1 nu och vi gick ur år 9 (2016). Ett avslut på en nioårscykel, med minnen och tankar och känslor som “kommit tillbaka” för att bearbetas och nu kliver vi in i en ny nioårscykel. Rimligt…? Jag hoppas att det blir ett bra år.

Men ser man hur oroligt det har varit runt om i världen, så får man nog tugga i sig ett antal nyheter under även detta år. Det gäller mer än någonsin att stå stadigt, grunda sig och inte tro att andra kommer att förverkliga våra drömmar. Vi kan hjälpas åt, men jobbet för att komma dit vi verkligen vill… det måste vi göra själva. (Och jag syftar inte på träning som nyårslöfte här, gymmen kommer att vara överfulla just i januari, som varje år.)

2017-arets-forsta-dagSjälv startade jag mitt år med sovmorgon och yoga. Jag har haft lite för hektiskt på sistone – det blir ofta så – och nallat på både sömn och avslappning. Nu kändes det klockrent att andas in året. Känna in. Lyssna inåt. Jag tog en lång promenad i solen. Tillagade en egen galet god pizza (glutenfri) och somnade sedan i soffan framför Ivanhoe. Klassiskt.

Jag vet inte exakt vad det säger inför det nya året, men kanske blir det lättare att finna ro och vila i år. Hmm. Det beror förstås på vad jag gör det till.

Men sen en helt annan reflektion. Jag vill tacka BAUHAUS. Från djupet av mitt hjärta. Och det kan kännas otippat, kan jag tro. Men under min promenad i solen igår kände jag en lust att göra det. Nu läser nog ingen från BAUHAUS mina inlägg, men ändå. Jag ger dem gärna publicitet och kredd för detta.

bauhausJag jobbade på BAUHAUS som konceptansvarig och dekoratör mellan 1998 och 2006. Och även om vissa perioder var svajiga, minns jag det som några av de roligaste åren i mitt arbetsliv! Jag var med och byggde upp tre varuhus och jobbade i Länna i 8 år. Det känns som en livstid sedan jag “växte upp” där och fick fina vänner som jag fortfarande tycker så mycket om (Irre, Micke, Hägga, David, Pia, Anki… ah, ni vet vilka ni är).

Inför varje jul och nyår byggde vi upp aktivitetstorg i varuhuset för att maximera försäljningen och jag tyckte att det var superkul, som dekoratör. Jag minns hur jag knåpade med den där stora fyrverkeriväggen bäst jag kunde för att exponera alla sorter med bomber och smällare – stora och små.

fyrverkerier_rott-kryssMen på senare år tycker jag att det har börjat kännas så grymt omodernt med fyrverkerier. Och jag vet att långt ifrån alla håller med (himlen glittrade och smällde ju trots allt i lördags natt), men det är som att det inte passar in  på 2000-talet längre? Det är dyrt, dåligt för miljön och djur får lida – både de tama och djuren i skogen. För att inte tala om alla bränder i hus och bostäder som verkar vara kopplade till fyrverkerier. Tack BAUHAUS för att ni slutade sälja fyrverkerier. Ett modigt och moget beslut.

(Jag var och tittade på Vattenfestivalens fyrverkeri-VM på 90-talet och var så imponerad… men nu? Vad är det vi håller på med? Det känns främst omedvetet och osmart i de hysteriska mängderna. Men igen, det är MIN syn på saken.)

Skänk pengar till något bra istället för att bränna upp dem. Istället för att skräpa ner naturen utan att städa upp efter sig. Istället för att plåga djur som blir rädda. Tänk att kunna göra något konstruktivt istället för att störa och förstöra?

2017-fyrverkerierNär jag tog min långpromenad igår och såg rester av utbrunna smällare och raketer, plast, metall och papper överallt på en gräsplan och gångvägar, så kände jag mig bedrövad. Det var skräpigt och vem av dem som skräpat ner brydde sig om det? Ingen. Jag kände en djup tacksamhet för att min före detta arbetsgivare inte längre vill delta i det.

Så, låt oss möta detta nya år nu. Med en högre energi och större ansvarskänsla. Vi är i högsta grad med och skapar det.

Jag önskar dig en fortsatt fin start på 2017.

// Kram Linda