Category Archives: Förändring

Vill du jobba med oss (i Märsta)…?

Yes, min mamma har en jättefin (tycker vi) yogastudio på 120 m² i Märsta, fem minuters promenad från Märsta station. I den har vi hållit MediYoga sedan 2008, efter våra utbildningar till Lärare och Terapeuter på MediYoga Institutet – och vi tycker verkligen om det. Fortfarande.

Två lila blommor i närbild, med gröna blad i bakgrunden.Men. Nu när min mamma Catarina ska minska ner sin arbetstid för att ”gå i passion”, strukturerar vi om lite grann och önskar nå en eller ett par terapeuter, yogalärare eller liknande som vill hyra in sig hos oss. På så sätt kan vi fortsätta, men på ett lite annat sätt än i nuläget.

Från och med sensommar/höst (- omkring augusti 2017 – önskar vi nämligen jobba i lokalen en varsin dag i veckan (tex må/ti) och hyra ut resterande dagar (tex on/to/fre), även helger är aktuella för utbildningar och kurser. Vi tänker oss 2500 kr/månad vid hyra en fast dag i veckan.

Vår fina yogastudio är väl uppbyggd och inarbetad, vi håller i nuläget 5 klasser MediYoga i veckan med plats för 15 deltagare (16 med en extramatta som går att lägga in) i två rum som blir till ett. Vi har även hållit kostkurs i lokalerna, det går att flytta undan mattorna för lite större golvyta och stolar finnes.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdVi tycker mycket om de lugna och fina rum där vi yogar på mjuka vita lammullsmattor, använder mjuka sittkuddar med boveteskal i, små träpallar finns att tillgå för dem som har ont i knäna, vi har en psoaskudde och det finns ett antal stolar för våra deltagare att använda sig av… möjligheterna är flera och var och en brukar hitta sin lösning.

De/den som hyr in sig kan hålla MediYoga eller andra yogaformer, eller helt andra metoder eller övningar som ändå kan passa in hos oss. Men i första hand är det aktuellt att få ihop sina deltagare på egen hand.

dalgatan vita rummetUtöver yogarummen finns även ett mindre avskilt rum för massage eller andra former av kroppsbehandling, alternativt för samtal; skrivbord och stolar finns på plats. Jag trivs som tusan även i det rummet, där jag tar emot mina klienter vid hälsosamtal och undersökningar. Min mamma har massagekunder i princip dagligen.

Är du eller någon du känner intresserad att hyra in er…? Tipsa gärna vidare, det vore kul om vi blir fler som kan dela utrymmet och lära av varandra!

Kontakta oss gärna för ett inledande samtal: genom mitt kontaktformulär, via en kommentar på Facebook eller Catarinas företag Saturnus friskvård.

Varmt välkomna!

// Kram Linda

Som ett oskrivet vitt blad…

Ah, det var årets första dag igår. Jag hoppas att din start var bra. Första januari, alltså. Solsken och blå himmel, klar luft. Känslan av ett nytt år. Det ligger som ett oskrivet vitt blad framför oss, känner du det?

2017-arets-forsta-bla-himmelJag älskar årets första dag(ar). Fastän de där första timmarna känns lite som ett tyst vakuum. Allt känns fräscht, det gamla ligger bakom oss, om än bara ett par timmar bort. Det är nu fyra andra siffror som formar ett nytt årtal. 2017. Ännu finns alla möjligheter för oss inom räckhåll.

2017 = år 1. Om man ser numerologiskt på det och plussar ihop 2+0+1+7 så blir det 10, 1+0 = 1. År 1 nu och vi gick ur år 9 (2016). Ett avslut på en nioårscykel, med minnen och tankar och känslor som “kommit tillbaka” för att bearbetas och nu kliver vi in i en ny nioårscykel. Rimligt…? Jag hoppas att det blir ett bra år.

Men ser man hur oroligt det har varit runt om i världen, så får man nog tugga i sig ett antal nyheter under även detta år. Det gäller mer än någonsin att stå stadigt, grunda sig och inte tro att andra kommer att förverkliga våra drömmar. Vi kan hjälpas åt, men jobbet för att komma dit vi verkligen vill… det måste vi göra själva. (Och jag syftar inte på träning som nyårslöfte här, gymmen kommer att vara överfulla just i januari, som varje år.)

2017-arets-forsta-dagSjälv startade jag mitt år med sovmorgon och yoga. Jag har haft lite för hektiskt på sistone – det blir ofta så – och nallat på både sömn och avslappning. Nu kändes det klockrent att andas in året. Känna in. Lyssna inåt. Jag tog en lång promenad i solen. Tillagade en egen galet god pizza (glutenfri) och somnade sedan i soffan framför Ivanhoe. Klassiskt.

Jag vet inte exakt vad det säger inför det nya året, men kanske blir det lättare att finna ro och vila i år. Hmm. Det beror förstås på vad jag gör det till.

Men sen en helt annan reflektion. Jag vill tacka BAUHAUS. Från djupet av mitt hjärta. Och det kan kännas otippat, kan jag tro. Men under min promenad i solen igår kände jag en lust att göra det. Nu läser nog ingen från BAUHAUS mina inlägg, men ändå. Jag ger dem gärna publicitet och kredd för detta.

bauhausJag jobbade på BAUHAUS som konceptansvarig och dekoratör mellan 1998 och 2006. Och även om vissa perioder var svajiga, minns jag det som några av de roligaste åren i mitt arbetsliv! Jag var med och byggde upp tre varuhus och jobbade i Länna i 8 år. Det känns som en livstid sedan jag “växte upp” där och fick fina vänner som jag fortfarande tycker så mycket om (Irre, Micke, Hägga, David, Pia, Anki… ah, ni vet vilka ni är).

Inför varje jul och nyår byggde vi upp aktivitetstorg i varuhuset för att maximera försäljningen och jag tyckte att det var superkul, som dekoratör. Jag minns hur jag knåpade med den där stora fyrverkeriväggen bäst jag kunde för att exponera alla sorter med bomber och smällare – stora och små.

fyrverkerier_rott-kryssMen på senare år tycker jag att det har börjat kännas så grymt omodernt med fyrverkerier. Och jag vet att långt ifrån alla håller med (himlen glittrade och smällde ju trots allt i lördags natt), men det är som att det inte passar in  på 2000-talet längre? Det är dyrt, dåligt för miljön och djur får lida – både de tama och djuren i skogen. För att inte tala om alla bränder i hus och bostäder som verkar vara kopplade till fyrverkerier. Tack BAUHAUS för att ni slutade sälja fyrverkerier. Ett modigt och moget beslut.

(Jag var och tittade på Vattenfestivalens fyrverkeri-VM på 90-talet och var så imponerad… men nu? Vad är det vi håller på med? Det känns främst omedvetet och osmart i de hysteriska mängderna. Men igen, det är MIN syn på saken.)

Skänk pengar till något bra istället för att bränna upp dem. Istället för att skräpa ner naturen utan att städa upp efter sig. Istället för att plåga djur som blir rädda. Tänk att kunna göra något konstruktivt istället för att störa och förstöra?

2017-fyrverkerierNär jag tog min långpromenad igår och såg rester av utbrunna smällare och raketer, plast, metall och papper överallt på en gräsplan och gångvägar, så kände jag mig bedrövad. Det var skräpigt och vem av dem som skräpat ner brydde sig om det? Ingen. Jag kände en djup tacksamhet för att min före detta arbetsgivare inte längre vill delta i det.

Så, låt oss möta detta nya år nu. Med en högre energi och större ansvarskänsla. Vi är i högsta grad med och skapar det.

Jag önskar dig en fortsatt fin start på 2017.

// Kram Linda

Vad hände med Aladdin-asken…?

Hej och god fortsättning, har du haft en fin julhelg? Det har jag. Ätit gott (tack snälla familjen för att ni äter samma sorts mat som jag, det är det bästa som hänt sedan kolsyra uppfanns, även om jag bör undvika just kolsyra), umgåtts och pratat, spelat sällskapsspel (i det förlorande laget denna gång…), sett på tv och – bio på juldagen, som traditionen bjuder.

juldagsbio-2016Det fanns ju en risk att “Hundraettåringen som smet ifrån notan…” skulle ha kunnat floppa, men jag är glatt överraskad. Visst, det var många svordomar och några lustiga lösningar, men lite småputtrigt och ibland galet roligt, skön och lättsmält avkoppling samtidigt som man processar julmaten. Absolut värt det, tack alla ni som ville gå med mig.

Men, nu måste vi tala allvar om någonting helt annat. För jag har även haft en negativ upplevelse under den här julen. Jag har bara mig själv att skylla, jag blev så oerhört förvånad och… ja, jag skulle säga “chocklad”. För att vara dramatisk. Men det handlar om något så klassiskt som Aladdin-asken.

Vad i hela världen har hänt med den…? Tycker du att den smakar gott?

julchoklad_aladdinJag har inte ätit Aladdinchoklad på flera år. Och jag tror att det är därför jag blev så överraskad. För jag var nu högst delaktig i att köpa hem den, då jag såg den i affären och nostalgiskt mindes  smaken av barndomens jular och hur den liksom ska stå på bordet. Därmed inte sagt att jag var tvungen att äta av den, men för gästernas skull… liksom.

Jag valde ändå att smaka ur asken, på julaftonens eftermiddag, lite för old times sake: att prova, minnas och njuta av mina favoriter. Behöver jag ens nämna att det smakade som något helt annat än jag kom ihåg det? Och att mina favoriter absolut inte fanns kvar. Har du varit med om det? Tvi vale. Det var… jag vill inte överdriva här, men… vämjeligt.

Jag tänkte “vad har hänt?” medan jag provade en till – och bet en bit av en annan. Det var inget hetsätande (även om jag har ätit mer i julhelgen än jag har behövt för att hålla mig vid liv) fast det kanske låter så, utan mer nyfikenhet. Jag kunde inte koppla i huvudet vad det jag bet i smakade. Men det var inte gott. Och för mig, som har ett komplicerat förhållande till socker och sockerarter, var det en ny upplevelse att det var så osmakligt. En chokladchock.

Och jag behöver egentligen inte ifrågasätta vad det är som har hänt, jag förstår att ingredienserna har ändrats, jag har bara inte provat dem tidigare. Som med så många sorters godis sedan jag var barn – det är ett ämne som intresserar mig. Men glukossirap smakar inte som socker. Inte heller invertsocker. För även om jag ofta påminner om att vara försiktig med socker, så är dessa alternativ ändå snäppet värre (min syn på saken). Det ger en så klibbig, klistrig och onaturlig smak att jag snabbt mådde illa. Senare på kvällen fick jag även ont i huvudet. Eftersom jag hade ätit ren och bra mat under dagen, förstod jag vad det handlade om.

smågodis färggladaJag mässar ofta just om socker, hur det kan påverka våra kroppar på ett negativt sätt, men jag FÖREDRAR ÄNDÅ mer “naturliga” sockerarter framför processade varianter som glukossirap, läs gärna mer här. Jag föredrar de som kroppen iallafall känner igen, om vi äter, även om vi bör vara försiktiga med dem. De flesta av dessa chokladbitar innehöll en seg sötsliskig smet, och just dessa passar förstås bäst att göra med glukossirap; läs gärna mer om “presentchoklad” här.

Det här är ingen nyhet för mig. Jag ville ändå provsmaka. Och det var att möta en utveckling som oroar mig. Mer än du anar.

Inte för att jag ska äta någon mer Aladdin, det ger mig ingen njutning alls och det har jag lärt mig. Men för att det är vad barn lär sig att äta idag. Tidigt. Det är “inte ens” vanligt socker. Jag hoppas att du missförstår mig rätt här och läser mellan raderna; jag bör inte äta sött alls, här provade jag ändå och förstår att mycket av det vi sätter i oss idag är så väldigt konstgjort. Det gör mig nedstämd.

Närbild på färska röda hallon.Alternativ som bär och i viss mån frukt, är så mycket mer naturligt, även om det handlar om mängd och sort för att avgöra om det är “nyttigt”. Det här är ett svårt ämne och många av oss är bra på att missbruka socker. Jag känner till det på ett högst personligt plan. Jag säger inte “låt bli” för att jag har läst det i en bok; jag vill förklara hur det sabbade min kropp. Hur det var med och försvagade mig, så att andra slipper göra samma resa.

Summa summarum: det gäller att fråga sig vad man vill bidra till. Vad man vill göra mot sin kropp. Vill vi introducera detta till de små? Jag har inget som helst sug efter en “gammal favorit” från förr, för ingenting av den finns kvar längre, som jag minns den. Ingenting.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men jag kände att jag ville lyfta det här, eftersom godis har blivit till någonting helt annat som kommer att skapa en herrans massa problem på sikt – på så många olika nivåer. Det bekymrar mig verkligen. Jag är övertygad om att vi kommer att behöva lära oss att leva på ett annat sätt framöver. Men det finns andra sätt, andra vägar.

Det känns ändå bra.

// Kram Linda

(Önskar du hjälp att reda ut ditt sätt att äta, få tips och råd kring din kosthållning efter julen? Här kan du boka en tid för en individuell kostrådgivning eller hälsoundersökning. Välkommen!)

All denna “specialmat” nu för tiden…

I helgen har jag varit på två olika födelsedagsfiranden, det har varit så trevligt. På det senare diskuterade vi det faktum att allt fler har “specialmat” på sin önskelista, som glutenfritt, utan laktos/kasein eller vegan/vegetariskt. Det låter så bökigt, skapar en massa problem – men så behöver det inte vara! Det glädjer mig. (Jag behöver väl inte ens nämna att jag är en av alla med SPECIALmat…?)

20161030-lax-och-gronsakerMånga människor som äter som jag eller har inspirerats av mig eller andra att lägga om sin kosthållning, uttrycker ofta att de känner sig “besvärliga”. Att det blir knepigt i många sociala sammanhang att inte kunna eller vilja äta än det ena eller andra… Men. Kära Vän. Du. Är. Inte. Besvärlig. Om något, är du ansvarsfull. Du vill välja en annan väg för din kropp. För din hälsa – för din framtid.

Men, jag förstår precis vad du menar. Att göra något annorlunda, något annat än  normen är att känna sig lite “krånglig”. Att välja bort vissa matvaror gör att andra befarar att de måste göra detsamma. Det stöter på ett motstånd. Förändringar mottas sällan med öppen famn. Så fungerar vi människor.

Dock, vill jag å det bestämdaste tacka mina nära och kära för all support. I takt med att jag bestämde mig för hur jag vill äta (och inte) och kunde stå rakryggat för det, har jag mötts med en så fin respekt. I början när jag blev bortbjuden på middag eller kalas, tog jag dessutom med mig mat (!).

läkande kostI vissa kretsar anses det nog vara ofint. Ta med egen mat? Men så var det aldrig menat, jag ville bara inte vara en belastning för dem jag besökte. Jag ville inte att de skulle känna sig obekväma, eftersom knappt JAG visste vad jag skulle äta. Men jag var säker på att det inte var potatis, (gluten)pasta, fläskfilé, mejeriprodukter och en hel del annat. Jag såg det som enklast för alla parter att jag tog med egen mat. Sagt och gjort. En enkel sallad eller någon variant av gryta kunde det bli.

I takt med att jag var tydlig med vad jag kunde äta, lagades det sedan mat även till mig. Fisk, kyckling, grönsaker, ris, såser, sallader – det var rikligt med mat som vi alla kunde välja av. Jag kunde så småningom äta mer av det de andra åt, även om det blev varianter och det även fanns sånt jag inte kunde välja. Så jag tar inte längre med mig mat. I lördags var det samma sak, det är en enorm generositet. Och egentligen är det inte så konstigt, det jag äter. Det är bara på ett annat sätt ibland.

grönsaker matdagDet jag gärna tipsar mina klienter om – vars familj och vänner får panik så fort de hör var de INTE äter – att istället skriva en lista på VAD de äter. Att kunna erbjuda en lista på vad de kan laga till, om så önskas. Då får de uppslag, idéer om råvaror och det blir flera möjligheter än förbud. Win-win, tänker jag.

Det kan vara så enkelt som rena råvaror utan tillsatser; som fisk, fågel, nöt, vilt. Nötter och frön. Grönsaker och rotsaker. Gröna blad. Bra fetter. Bär. Eventuellt glutenfria mjöler. Som bara några exempel. När vi har fått in en vana och lärt oss vad vi kan äta, så blir det mycket enklare för alla parter. (Jag höll mig hemma under en väldigt lång tid för att förstå själv vad jag skulle kunna äta, jag hoppas att du slipper det.)

Vi kan göra livet lättare för oss själva och varandra genom att mötas på halva vägen. Att ta med egen mat – eller vara tydlig med förslag om någon frågar. Jag vet flera som tar med sig egen mat på “bjudningar”, hellre än att stanna hemma. Och om vi kan undvika att bli stötta eller reta oss på vad andra håller på med, så kan vi samsas och umgås på ett helt nytt sätt. Vi måste kunna få bryta oss ut ur den vanliga strömmen utan att det anses vara bort-i-tok-galenskaper.

smorgastarta_festmatIgår var vi på ett 49-årsfirande där vi redan innan visste att det skulle bjudas på smörgåstårta. Jag älskar just smörgåstårta, men eftersom vi i min familj inte äter gluten, tog vi faktiskt med oss en egen variant, pappas home made. På glutenfritt bröd, men i övrigt väldigt lika. (Inte den på bilden, den kommer ur Min nya mat 3.Festmat.) Och så supergod. På ett sätt blev det lite jobbigt för värden som så gärna ville bjuda oss och kände sig lite dum, men vi kom ju med våra “specialmatskrav” och ville avlasta alla inblandade. Det var förstås inte meningen att någon skulle känna så. Vi fick så mycket annat gott att äta och dricka också!

Dock kom diskussionen senare, eftersom det kom upp efter hand att så många önskade äta glutenfritt, vegan och fritt från mejeriprodukter – så det lutade åt att “nästa år blir det en smörgåstårta alla kan äta”. Och det är klart, världen förändras. Vi förändras. Saker och ting blir något annat än det alltid har varit. Det var inte alltid bättre förr.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Vi bör bara vara beredda att hänga med i svängarna, lära oss att laga mat på andra sätt och – respektera varandras olikheter. Och gör vi inget större problem av det, kan vi fortsätta att umgås på ett relativt enkelt sätt. Och uppskatta det, åt båda håll. Ingen av oss vill ju vara till “besvär” men det blir egentligen inte värre än vi gör det…

Båda bjudningarna i helgen var fina, mysiga och trevliga. Maten blir en del i att ses, men ju mer vi kan avdraMATisera, desto enklare att “bara vara”. Kommer vi dit en dag, tro…? Jag hoppas det.

Tack för en fin helg, alla inblandade. Och ert tålamod.

Det är värt massor.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med din kosthållning, hur du kan äta utifrån din blodgruppskost? Här kan du BOKA TID för en individuell kostrådgivning. Välkommen!

Att åldras fortare än vi behöver.

Jag läser om anti-aging-krämer och botox, hur vi förtvivlat vill trolla bort de rynkor och linjer som livet har ristat in i oss. De små märkena livet ger oss, det som gör att vi är – vi. Vi vill ta bort dem. Fina tecknen på att vi har levt, att vi utvecklas och blir allt klokare. Visare.

Närbild på barken på en trädstam - en symbol för "rynkor".Men jag dömer inte den som vill ta bort sina linjer och rynkor. Inte alls. Jag förstår känslan. Dock tänker jag att medan vi lever på ett sätt som gör att vi åldras fortare, så blir det himla slitigt att samtidigt ta sprutor eller köpa dyra krämer. Som ett moment 22 lite grann. Stressigt. Och varför åldras fortare än vi behöver…?

Det finns ett par saker man kan tänka på för att kroppen ska få vila och hinna med att reparera sig själv inuti – att motverka det naturliga åldrandet. Det är egentligen helt naturliga och grundläggande saker, men vi kan ha hamnat lite på sniskan, sovit för lite och så… vilket gör att vi har skapat en obalans och så är vi där med ingrepp för att trolla bort resultaten. Här är några exempel:

Sen natt eller tidig gryning.* Sömn – att sova är läkande. Att inte sova nog skapar ett slitage på kroppen. Vi kan inte lagra sömn inför eventuell sömnbrist (sägs det), men vi kan sova ikapp. Eller tillräckligt. Vi kan hedra oss själva så pass att vi kommer i säng i god tid på kvällen och ger kroppen de timmar sömn den behöver. (Note to self.)

Om man kommer isäng men inte kan sova, kan man försöka ta reda på varför. Handlar det verkligen om själva temperaturen i sovrummet eller hur mörkt det är… eller är det faktiskt någonting inuti som skaver? Som inte ger ro? Att nå in till kärnan av känslan kan faktiskt ge ett lugn, även om det är smärtsamt och sorgligt först.

* Minimera sockerarter – framförallt rent socker. Kanske har du fått en kick av socker, så att du vet känslan – att det funkar som en “motor” i kroppen. Om vi äter socker (ibland även sockerarter) så att våra inre motorer snurrar snabbare, så åldras vi fortare. Varför lägga i gasen om vi inte behöver, om vi lika gärna kan puttra fram i ett makligare tempo? Där vi hinner med vardagen? Men jag vet, socker är en lömsk drog, så jag säger inte att det är enkelt.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.* Drick nog med vatten. Det här må låta klyschigt – att dricka vatten. Men många jag möter i mina samtal dricker alldeles för lite. Hur ska kroppen då trolla med det den behöver vatten till…? Tror du att en torr hud blir rynkigare än en mjuk och elastisk? Huden blir finare om kroppen får hjälp med utrensning (vatten) och det leder mig in på…

* …att bra fetter är viktiga – inte minst för huden. Bra fetter är viktiga för hela kroppen, som smörjmedel, energi och isolering. Hur ser vi ut om vi mest äter transfetter? Jag vill inte ens tänka på det. Huden ska vara mjuk och följsam, ju bättre fetter vi kan inta, desto lättare har kroppen att producera bra hud. Beroende på hur vi lever och vilka vi är, behöver inte alla samma mängder fetter, ta reda på vad du behöver och skapa en egen planering.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.* Att vi kan ta upp näring är viktigt. Kroppen behöver näring för att bygga hud; till exempel behövs A-vitamin, E-vitamin, C-vitamin och antioxidanter för att bilda kollagen och zink samt koppar behövs för att bilda elastin. Om vi har näringsbrister kan detta halta, har vi dessutom en trasig, läckande tarm som inte kan absorbera  näringen…. förstår du då hur svårt det är för kroppen att ta upp näringsämnen för att sedan omvandla dem? Tro mig: svårt.

* Kosttillskott kan stötta en trött och slutkörd kropp. Maten och livsstilen går alltid i första hand, det är det som skapar våra organ, men om kroppen är körd i botten, kan man stötta med kosttillskott medan man hittar till en inre balans.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.* Stress är förödande för huden. Stress är ju skadligt för hela kroppen, även då vi känner att “åh, det är ju så roligt!” – därför att det för kroppen är ett massivt stresspåslag. Kroppen reagerar på/med kamp- och flyktbeteende med hormoner som flödar, i det fall det är akut: adrenalin. Om vi stressar över lång tid, flödar kortisol för att “ta oss igenom” den tuffa tiden. Man får inte stanna upp, för då kan det bryta ut olika infektioner och vi blir förkylda. Bara den tanken stressar oss ju…?

* Tobak, koffein och alkohol – behöver jag ens nämna dem? Tobak skadar huden, koffein stressar kroppen och alkohol = flytande socker. Inte bra för huden, den kan åldras fortare om vi “unnar” oss detta.

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.* Ät gärna efter din blodgrupp – eftersom jag anser det slita minst av allt på din kropp. Ge kroppen det den behöver (inte det den skriker efter) för att behålla sin grundläggande balans. Åtminstone den större delen av tiden, till och från tappar vi alla balansen och får kämpa med att hitta upp på banan igen. Och sedan hålla oss kvar där.

* Och sist (men inte minst), undvik gluten i form av vete, korn eller råg. Kort och gott. Det finns så mycket forskning på hur skadligt det är för vår hälsa att äta, så jag väljer bort det för att slippa åldras i rasande fart.

…alltså, gör du någonting av detta: sover för lite, dricker för lite vatten. äter socker, gluten, slarvar med maten och näringen, dricker alkohol /kaffe eller röker? I så fall kan det vara bra för dig att tänka över din livsstil, planera om dina vakna timmar och skapa en hållbar balans för dig – så som du vill ha den.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi går oundvikligen mot ålderdom, men vi kan ju försöka bromsa in och tänka till i god tid. Vi behöver inte skynda på åldrandet. Vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar på planeten och om du känner att “nej, man måste ju få njuta lite, jag kanske dör imorgon?!” – så håll fast vid det. För det är högst frivilligt hur vi vill leva våra liv.

Jag försöker själv att tänka på det. Det är inte lätt, men jag vill. Viljan är viktig för att finna motivation. Och att åldras fortare känns inte som något jag strävar efter. Jag vill ju leva uti hundrade år

Vill du förändra ditt liv och din livsstil, så börja i liten skala. Ett steg i taget, en dag i taget. Önskar du hjälp med t.ex en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning, kan du boka tid här. Välkommen.

Jag önskar dig en fin dag!

// Kram Linda

Skulle du gå den extra milen…?

På engelska säger man “would you go the extra mile?” och jag tycker att det är ett intressant uttryck. Det betyder ungefär: skulle du göra lite mer än det som krävs och paradoxen är spännande. Vi vill gärna vara till lags och bränner ut oss på att vara duktiga. Men att anstränga oss för vår egen hälsa…? Det är ibland tveksamt.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Idag tänker jag annorlunda och kan ta min egen historia som exempel. När jag kraschade 2006 kände jag att det var professionell hjälp som var nödvändig. Fram tills dess hade jag virrat runt “lite här och lite där”, gjort lite som jag trott och tyckt själv, testat lite här och lite där. Men jag insåg att jag inte skulle klara mig om jag fick “halvdana” råd. Jag behövde träffa någon som förstod, lyssnade och gav mig tips som var hållbara.

Att jag skulle börja 2006 och fortfarande 2016 prioritera att få bästa tänkbara råd… det hade jag väl inte tänkt mig. Men vad gör man? Överlever. Jag hade så många brister och “störningar” inuti då att jag var trött, ledsen, missnöjd och uppgiven stor del av tiden. Men jag prioriterade inte heller att må bra, för att jag egentligen inte förstod vad jag skulle göra, istället sökte jag “kickar” som gav mig ett kortvarigt rus. Gärna i socker och annan stimulantia. Om kroppen inte tar upp näringen bra är det svårt att skapa hormoner – därmed är det svårt att känna harmoni om hormonerna saknas. Ungefär så såg mitt liv ut. Näringsbrister skapade mitt humör, mina känslor, min kropp.

Jag insåg i desperation att jag verkligen behövde hjälp.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.I skrivande stund har jag i 10 år lagt så mycket tid, energi och pengar jag har förmått på att läka. På kosttillskott. Att ändra min kosthållning. På samtal och mental träning. På att bearbeta sorg. Och vet du? Idag är jag en annan person. Och jag idag saknar inte den jag var då – jag har snarare hittat mer hem. Det är en annan värme och kärlek än jag har mött i mig själv tidigare. Tänk att förståelse och förlåtelse kan göra så gott.

Jag vet att jag har kostat på mig massor. Det har ekat tomt i plånboken många gånger, jag har till och med lånat pengar för att kunna ta hand om min kropp, själ och sinnet – men vad skulle jag göra? Sitta ner och låta det gå ännu längre? Spåra ur ännu mer? Förlora hoppet helt? Jag kunde inte det och hade tack och lov möjligheten att fortsätta läka mig själv.

Ett hjärta av gräs.Det finns förstås mycket jag har valt att offra för det. Om man nu ser det så. För allt vi gör är val och prioriteringar. Som nya kläder. Att åka på resor. Att bo på en fin adress och ha snygga möbler. Jag lever istället billigt i mitt hem och har det “personligt” omkring mig. Men jag ser det som en vinst. Hade jag inte stannat upp och läkt ut mina smärtor och obalanser på det sätt jag har gjort, hade jag troligen inte kunnat njuta av livet i framtiden heller. Nu hoppas jag kunna gå vidare i en annan riktning än förr, där det enkla och genuina är det som räknas. Inifrån och ut.

Tända ljuslyktor i mörkret.Innan mina sår sprack upp och fördjupades till stora blödande som behövde läkas ut, var de små skavsår. Någonting var fel, men jag orkade inte bry mig om vad. För då skulle allt falla. Och ändå ville jag vara andra till lags och vara duktig – DET är en paradox.  Idag när allting har fallit för länge sedan, inser jag att läka var det bästa jag gjort.  (Sedan behöver det inte vara en katastrof för alla. Det beror på hur mycket man släpar runt på som inte känns rätt.) Men jag har också prioriterat att regelbundet gå i samtal hos människor som inte ens bor i Stockholm. För att det känns så rätt och stärker mig på min väg, det är värt resan.

Hur jag har haft råd med det? Jag har “snålat” och i perioder fått hjälp av nära och kära. Jag har dragit ner på mycket av det jag gjort, varit hemma en hel del. Lagat enkel mat i form av blötläggning och långkok. Jag har levt billigt och haft möjlighet att spara mina pengar till det jag har behövt göra. För det är jag evigt tacksam.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det jag menar är att det kan vara så värt att gå den där extra milen. Walk the extra mile. Ibland finns inte just det man söker precis intill sig på hemmaplan, men det kan vara rätt i alla fall. Även om det kräver att jag kan kliva ur min komfortzon och den trygga bubbla jag befunnit mig i. Prova något nytt för min hälsa, då mina tidigare val ledde mig till en plats där jag inte mådde bra. Det beror mycket på vad man vill och kan prioritera.

Sök den som kan gå med dig. Parallellt och bredvid, för det är du som går och gör arbetet, men du kan söka stöd och support om du vill förändra. Kom ihåg att du aldrig är aldrig ensam. Det bara känns så ibland.

Jag ville bara påminna om det.

(För min hjälp med till exempel en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller en privat yogasession kan du boka tid här. Varmt välkommen.)

// Kram Linda

Jag välkomnar hösten. Och yogastarten.

Åh, de här klara dagarna med lite kyligare luft. Sol och värme i all ära, men nu får det gärna ske ett årstidsskifte. Trots att jag har jobbat i sommar med sen semester nu på slutet, har jag haft möjlighet att vara i solen på förmiddagar och/eller kvällar i stort sett hela sommaren. Därför känner jag mig nöjd nu. Annars hade det kanske känts värre…?

Regnränder på en glasruta.Igår var det jämngrått medan jag satt på snabbtåget mellan Alvesta och Stockholm, efter en fin ledighet hos nära vänner. Det kändes avslappnat och skönt när regndropparna på rutan rann iväg i snabb fart åt olika håll. Som att det inre tempot liksom kan varva ner något… eller är det bara jag?

För mig har höstens smygande intåg i augusti/september oftast känts positiv. Jag känner mig kreativ när träden skiftar färg. Inte just därför, men det är något i atmosfären. Den klara, friska luften. Fram till att löven trillar av och de blir till en gråblaskig smet på asfalten, är det lite som ett… naturligt energipiller? Jag försöker att insupa det allt jag kan.

gyllene höstlövMen ser fram emot tjockare tröjor, halsdukar och stövlar. Och så yogan. Snart är det dags för den nya terminen att dra igång igen. Och det känns kul att så många nya redan har hört av sig för att vara med. Jag mötte en av mina fina yogis på affären i förra veckan och hon frågade (möjligen bedjande) :
– När börjar yogan igen…? 
Haha. Det är så kul att jobba med något som människor längtar tillbaka till. Det har varit ett långt uppehåll sedan maj och även om vi alla har haft semester eller åtminstone har upplevt en sommar, är det inte säkert att lugnet har infunnit sig.

Nästan tvärtom va, i många fall? Ja, jisses vad mycket det är som ska pressas in under en och samma ledighet. Mycket beror på vädret och det är lätt att ha höga förväntningar. Stress, omkringkuskande och ganska lite vila. Tur ändå att vi har haft rätt rikligt med sol, så att det inte har varit ett helt bedrövligt väder

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerEller så har man verkligen kunnat befinna sig i nuet och vara närvarande. På stranden, i stugan, till sjöss eller utomlands. Fast jag vet ju själv hur det är. Oj, jag vet hur jag ska andas och tänka för att bli mer balanserad. Gör jag det? Hm. Mer än förr, absolut. Men jag andas inte alls alltid som jag gör under ett yogapass – förrän jag påminner mig själv om tekniken. Vi har det ju med oss hela tiden, det gäller bara att komma ihåg det. Och eftersom vi är människor är det väldigt lätt att glömma bort…

Därför har jag förstått att mina klasser (och även andras) är så viktiga. I mitt fall blir det en tillåtelse för deltagarna att lägga sig ner och vila – som att göra ingenting en liten stund. Släppa prestationen. Bara få vara i sig själv, bry sig om sin egen kropp och släppa ansvar om alla andra runt omkring. Det finns nog fortfarande en brist på det i vardagen. Men här är tiden avsatt för just det.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Så det ska bli skönt. Även om jag inte helt kan släppa taget och vila i de yogaklasser jag håller, så är det en stillhet som är läkande. En atmosfär som lugnar. Innan jag provade yogan kunde jag inte förstå att det gick att finna ett sådant lugn. Nog för att det kan kräva sin övning – men det finns där.

Dessutom, varje höst när det närmar sig färgade löv, börjar jag gnola på Melissa Horns “Under löven” (den funkar i och för sig även i andra årstider). Jag har delat den förut och för den som tycker om den, kommer den här igen. Passar perfekt. Gärna i kombination med stor halsduk, stickad tröja och stövlar. 😉

Jag önskar dig en fin och lugn start på hösten, även om den kanske inte officiellt har kommit till hela landet ännu…?

Men den känns ju i luften.

// Kram Linda

Insikter i Paradiset.

Jag smet iväg i slutet av förra veckan, så att jag fick en långhelg i mitt Paradis. Vårt vackra ställe i norr, där vi andas frisk luft, bara är i en makalöst vacker natur och tar det lugnt. Eller jobbar. Vi åkte egentligen för att storstäda och bygga en altan. Och jag jobbade via min dator en del, men ändå. Jag var där. Som Laleh sjunger så vackert.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Det är en av mina favoritplatser på jorden, kanske är det för att jag inte bor där. Det blir inte till vardag. Det är allra oftast kravlös ledighet och för att det är så otroligt jäkla vackert, vart man än ser. Åker, skog, sjö eller berg. Det är en av de platser på jorden där jag känner att jag VILL vara. I mitt liv har jag ibland känt att jag är “på fel plats” och det finns inget som stressar så mycket som att vilja vara någon annanstans än där man är… vi har ju trots allt en stund på jorden.

“Jag såg hur vi var stjärnor som landat i havet
när vi tog första stegen ifrån oceanen
det slog mig den gången
när vi vadade fram genom vattnet”

I fredags, när solen stod som högst och det var som varmast, brände jag mig nästan fastän jag tyckte att jag bara satt en stund i solen. Det var på det hela taget ett perfekt väder för altanbygge, även om vi har fått ta del av regnstänk också i dagarna. Det hör till.

Ett hjärta av gräs.Hur som helst. Det fanns tid för eftertanke och kontemplation. Och det slog mig hur många som har dykt upp i mitt liv på relativt kort tid som jag har fått innerliga relationer till. Hur vi har delat viktiga samtal eller skrivna texter – ner på djupet. In till kärnan. Inget “annars då?” eller “bilen går bra?”.

“Jag la mig på marken och tackade himlen
att vi fick stiga på land, att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga att vi har varit på jorden”

Jag tror att vi alla har delat en längtan efter mening. Förståelse – både att bli förstådd och att kunna förstå varandra. Det är många som inte känner sig helt sedda eller hörda på det sätt de önskar, hur mycket mottagaren än vill. Det når inte fram. Man kanske måste ha varit med om liknande saker, ha gemensamma upplevelser och känt att man snuddar varandras erfarenheter…?

I min vardag möter jag människor som har varit med om en hel del i sina liv. Många är överlevare. De har överlevt. Många gånger i sin ensamhet, ofta med känslan av att vara ensam. Det finns som ett magiskt band, en given förståelse som man kanske inte hittar hos sina närmaste. Och ibland blir de som står en bit ifrån ännu närmare per automatik. Det är fascinerande.

“Ja, jag var där, hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära, jag var nära, jag var där”

Det finns människor som öppnar upp, ner på djupet, om sina rädslor, farhågor och drömmar. Berättar om sina livsresor, som många gånger har varit otroliga. Om sina tillkortakommanden, men också hur de hela tiden utvecklas för att komma framåt. På olika nivåer, höjer sin medvetenhet och tar vara på lärdomar. För att kunna dra nytta av dem. De ser samband från ett annat perspektiv, förstår vilka konsekvenserna blir av sina handlingar. Och agerar där efter. Jag är tacksam över att jag får möta dessa människor.

“En stund på jorden, en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden”

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Jag längtade länge. Efter dem som kan se mig – den jag är på djupet – och vill höra det jag säger. De som vill kommunicera. Kanske har de kommit till mig för att jag har öppnat upp via hemsidan. Mest troligt är det förstås så. Jag vill tacka er som känner igen er. Vi som har haft samtal om annat än just vardag och jobb eller väder och vind, utan snarare det där på insidan som verkligen på riktigt känns och gör skillnad. Jag tror att du förstår.

Jag uppskattar att prata med dem som vet. Som förstår, för att de har varit där. Som inte behöver en förklaring, utan nickar igenkännande och talar inkännande. Det har blivit allt viktigare för mig. Kanske även för andra; flera säger att de vill komma till mig för min egen resa. För att jag inte bara har läst i en bok hur det kan vara och försöker förstå. För vissa har jag varit där.

Tack Jenny, Maria, Teresa, Linda, Louise, Jennie, Jasna, Jennifer, Nathalie, Ellenor, Karin, Tiina, Lotta och inte minst Tomas (för ditt manliga perspektiv och alla lärdomar). För att ni förstår, ser och hör. För att ni har dykt upp i mitt liv. Tack också ni som redan finns där sedan en tid tillbaka och vet vilka ni är.

“Jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå

Jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet, trots allt”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack för att ni får mig att tro på kommunikation på ett annat plan än det jag har varit van vid och låst in mig i. Det är stort för mig. Sånt går jag och tänker på i Paradiset. Bland annat.
Och att jag är otroligt lyckligt lottad som ska gå på Laleh i höst.  Jag längtar redan.

“Nu kan vi säga att vi har varit på jorden”  

Jag hoppas att du har haft en fin helg, var du än har varit.

// Kram Linda

Nej. Det är inte alltid “lätt” att ändra kosten.

Inte för alla. Det är osedvanligt många bländvita leenden överallt i media, slanka kroppar, hantlar och rubriker som säger: “Det är bara att sluta äta socker!” Så går du ner i vikt som aldrig förr. Jo precis. I en perfekt värld.

Sockrade geléhjärtan - godis.Men om man har råkat skapa ett förhållande till socker som är osunt är det inte jättelätt, det tycker inte jag åtminstone. Nu vet jag att vi alla är olika – och lyfter gärna fram just det – men det är återigen viktigt om man börjar känna sig misslyckad att man vet att fler kan ha det tufft. Att vi sällan är ensamma, vi bara tror att vi är det.

Att slå på sig själv för brutna nyårslöften är ingen bra fortsättning på året.

Socker är en av vår tids tunga droger – och den finns överallt. Därför är den inte konstig för oss. Den bara är. Sött och fett är som knark för hjärnan. Men det här går att hantera och dessutom vänja sig av vid, med god planering. Och vilja. Insikt i sitt problem. Det går att förhålla sig till socker på ett sunt sätt. Men när man läser att det är “lätt” och det inte känns lätt, kan splittringen dyka upp…

Kanelbulle med pärlsocker.Vi äter socker av olika anledningar, för att det finns där – i maten – eller för att vi tillsätter det i kaffe och te. För att dämpa känslor, för att undvika tristess. För att vi är sugna efter maten. Vissa avhåller sig helt, andra (som jag gjorde) kan självmedicinera med det för att binjurarna är utmattade och kroppen skriker att den behöver snabb energi för att ens orka kliva ur sängen – då orkar man inte ta hänsyn till hur skadlig effekt det ger…

Och många äter socker i affekt. Känslomässigt, om man känner sig ensam, ledsen, otrygg och trött, ger socker en positiv effekt initialt. Ett exploderande rus. Och när rushen kommer gäller det bara att hänga på, sen när den efterföljande dippen kommer gäller det snarare att hålla sig vaken. Eller att inte tappa humöret. Och hänga med när suget börjar om. Det är ett otyg, kort och gott.

Oskalad potatis.Men det är just vad det är; gott! Annars skulle vi väl aldrig plåga oss så? Och i många fall när jag pratar kostomläggning med mina klienter säger de “men, det som är så gott!” om något. Det är verkligen vår tids utmaning, att så mycket som är svårt för kroppen att hantera smakar – gott. Det kräver kraft och motivation att löpa linan ut. Ett steg i taget.

Och jag vill att du ska veta att det är möjligt. Att det inte funkar så bra att “bara ta bort” utan att tillföra, att vi kan ersätta en hel del och skapa nya rutiner. Trampa upp nya vägar. Lära sig mer. Men att vissa saker kan vara bäst att lämna helt därhän, för att kunna skapa en helt ny balans. Det är lurigt när något stör.

Svårt? Spännande. Ibland behöver vi både stödhjul, hjälm och flytväst för att känna oss säkra, men efter ett tag hittar vi en stadigare kurs och kan släppa taget lite. Men det är förstås individuellt hur vi hanterar det. Vissa är inte ens sugna på socker, medan det är andras drog. Livets lotteri.

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Vill du få tips och råd om alternativ mat och lära dig hur kroppens inre reagerar på det många äter dagligen, så har du fram till 15/3 på dig att anmäla dig till vår kostkurs helgen 2-3/4.  (Se info nedan) Och passar det inte nu, så kör vi den igen. Det brukar vara svårare att få ihop kurser på vårterminen än till hösten, men önskar du stöd och ny inspiration för egen del så får du gärna anmäla dig via detta kontaktformulär. Välkommen!

Söker du istället hjälp i en individuell kostrådgivning (ta gärna reda på din blodgrupp, även om vi kan börja ändå innan dess) kan du boka tid här.

Jag önskar dig en fin 29 februari.

// Kram Linda

Mat för mig, kanske för dig_Kostkurs 2016_VT_

En kostkurs så här på vårkanten?

I dessa tider är det sannerligen inte lätt att veta vilket ben man ska stå på i kost- och näringsdjungeln. Jag är glad att jag har hittat min väg. Och jag brukar ju hävda att vi är olika och tål olika saker, men ibland gäller ändå samma sak för oss alla…

Du kanske läste om tonfisk igår? En undersökning från Testfakta visade att de allra flesta burkar innehåller Bisfenol-A och kvicksilver. Även den som var godkänd innehöll dem båda (”Enda burk som får grönt ljus av WWF. Innehåller bisfenol A och kvicksilver.”), det verkar intressant. Hormonstörande ämnen och tungmetaller i en skön cocktail. Hmm. Nej tack.

bra miljöval_naturskyddsföreningen Jag har inte ätit tonfisk på flera år. Med det jobb jag har som Funktionsmedicinsk Näringsrådgivare ser jag ingen vinst i att inta den fisk som inte kan ätas med gott samvete, enligt Naturskyddsföreningens “Grön guide” – även om det är “gott”. Det är ett val jag har gjort för att det känns rätt.

Det gäller att kunna navigera sig på det här stora öppna havet när det stormar, inte för att göra som andra gör utan för att hitta det som passar bäst för en själv. Sin egen väg. Vad passar bäst för just dina celler?

Glutens effekt på kroppen har jag vevat runt många varv här, för att väcka en insikt hos människor att kunna skapa sin egen framtid. Stärka sin egen kropp. Så det behöver inte vara glukosamin (när lederna börjar gnissla) eller Voltaren (för att dämpa smärta) som är själva lösningen – om vi börjar i god tid och förebygger medvetet, vi kan bygga upp oss för framtiden. Är du intresserad av det?

En vattenfylld zinkbalja som symboliserar balans.Allt fler av oss vaknar upp, varje dag. Allt fler förstår att det handlar om att skapa en genomtänkt väg framåt som leder till balans. Istället för att leva med trötthet, utmattning och smärta. Det kräver en insats förstås, men det kostar även på att ha ont och vara trött. Det tyckte jag, i alla fall.

Inflammationer är värt att undvika och istället skapa en balans i att äta det som stöttar kroppen och dricka vatten, få nog med sömn och göra meningsfulla saker. Hellre än att springa runt i det ekorrhjul som plötsligt har fångat upp oss, av bara farten. Där vi slutar andas för att “hinna med” och bara hoppas att det håller ända in i kaklet. Utan att det slutar med en stjärnsmäll.

Vill du skapa nya vägar för dig själv? Är det dags att lära dig om näring och hur den påverkar kroppen – ända ner på cellnivå? Börja bygga upp dig av bra näring från grunden? Ja, varför inte…? Det kan vara tid för det nu, ett nytt år.

Kostkursanteckningar blir det...I vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig” (se info nedan) erbjuder vi enkel teori som vem som helst utan förkunskaper ska kunna snappa upp och ta till sig, samt provsmakning av den mat och de matvaror vi pratar om. UTAN gluten, komjölksprodukter, socker, fläsk, Solanin och annat som ofta bidrar till inflammationer…

Vill du vara med så meddela mig här! Vi håller gärna kurshelg 2-3/4 (eller tre onsdagar: 24/2, 16/3 och 6/4) under våren, på Södermalm i Sthlm eller i Märsta. Meddela oss gärna VAR du vill gå, så håller vi kursen där flest vill vara med och gör det gärna OMGÅENDE, så att vi kan ses och prata vidare om det här. Det är viktigt. Du kan läsa mer om vårkursen här.

Annars är ju risken att du snubblar runt i de täta och snåriga skogarna och går vilse med kartan upp och ner eller bak och fram… och det vill vi ju inte? 😉

Varmt välkommen.

// Kram Linda

Mat för mig, kanske för dig_Kostkurs 2016_VT_