Category Archives: Tacksamhet

“Jag vill bara ha roligt!”

Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid –  ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.

Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.

Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…

…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.

Dator och uppkoppling för att kunna jobba på pendeltåget.Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.

Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.

Sommarhimmel med slöjmolnJag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem,  spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om  mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.

Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.

Närbild på solgula blommor i solsken.Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.

För jag vill ju ha roligt.

// Kram Linda

En vänlig grönska.

…nej vet du, jag tycker inte att vi ska prata så mycket om att det vänder snart, att vi går mot mörkare tider igen. (Men jag kunde inte hålla mig.) Mitt i de varmaste och vackraste av sommardagar när solen knappt ens går ner, är det alltid “någon” som ska påpeka att det snart är advent igen, men nej… nu njuter vi av allt det sagolika istället. Så länge det finns framför oss.

Det somriga, det gröna, det vackra runt omkring oss i dessa tider, det… vänliga.

“En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.”

För där jag befinner mig, är det precis vad jag upplever. En vänlig grönska. Som om det inte vore gott nog ändå. Det är så lugnt och galet vackert med skog, berg, sjöar och åkrar att jag knappt finner orden. Och ändå tjatar jag vidare om det varenda gång jag är här/där, jag vet. För att det är som Paradiset på jorden. För mig.

Det är vyerna och allt det vackra som knockar mig, men även den varma vänligheten har en stor påverkan. Att det är så stilla. Ingen trängsel, ingen stress, inga knuffar eller hårda ord. Inte som tunnelbanan i Stockholm, direkt. Även om det kanske inte delas ut så hårda ord heller, inte till mig i alla fall. Knuffar, stress och högt tempo finns där – men det är jag 50 långa mil ifrån. Tack för det.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Jag gillar verkligen Stockholm. Jag är född i utkanten, har bott i mitt i smeten och rört mig i länets alla delar genom jobb. Jag hittar bra, tar mig fram i kollektivtrafiken och kör gärna i innerstan – men njuter av att få lämna det också. City chick och lantlolla. Det är skönt att vara anpassningsbar och flexibel. Men inget slår känslan av att sitta på min lilla altan i morgonsolen med en kopp te i handen och se ut över skogen, sjön och bergen. Inget.

Att lyssna till fågelsången, höra vindens sus i träden. Stillheten. Vänligheten. Där kan man en klar vinternatt se stjärnhimlen, för att det inte ens finns gatlyktor som stör… men på sommaren går ju solen knappt ner. Det skymmer bara en stund. Jag trivs så bra att det är jobbigt att lämna varje gång, men jag njuter av att få vara  i det. Till fullo.

“Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.”

Vad jag uppskattar så djupt och mycket jag kan, är just att få vara i det. En stund på jorden. Att få njuta, vila, ladda batterier och finna styrka. Stressa av. Sova. En plats för eftertänksamhet och ro. Mitt Lindaro. En så viktig del av mig.

När jag än får vara i det, känns det som att jag får syre igen. Som att det blir lugnt inuti. Det är ju SÅ jag vill känna, om inte alltid så ibland. För även den här platsen skulle kunna bli “vardag” och det vill jag inte. Jag vill inte tappa taget om alla de fina detaljer som gör det till en av mina favoritplatser på jorden.

Melodin bara kommer i huvudet på mig när det är tyst och stilla, då är det ju Cornelis som sjunger. Men han är lite svårare att finna, så jag väljer Susanne Alfvengrens version. Vacker, med samma innebörd. En stund på jorden.

Att få andas lugnt och stilla i det vackra och vänliga. Uppskatta det. Fylla på med ny och ren energi. Det blir nog inte vackrare än så. För mig.

Men nu ska jag leta efter en fyrklöver. Med över tusen kvadratmeter gräsmatta borde det ju åtminstone finnas en…? 

// Kram Linda

Att uppskatta det som fungerar.

Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.

Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.

Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)

rosalila blomsterJag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.

Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.

Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.

Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.

Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:

“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”

Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.

( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )

Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.

Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.

Life is good. Good enough, i alla fall.

// Kram Linda

Tacksamhet till det vackra i livet. ♥

Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.

Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.

Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.

Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide

Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?

I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.

Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”

Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.

Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.

 Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell

De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.

För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i. Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.

Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.

Jag gör det verkligen, allt jag kan.

// Kram Linda

 

Alla har vi vår ryggsäck.

Det förflutna, du vet. Många är vi som har ett (osynligt?) bagage med oss, som inte alltid är behagligt eller lätt att bära. Kanske känns det som att armarna ska domna, eller som att vi är på väg att tappa balansen. Ryggsäcken. Har vi tryckt ner något i den, så att vi knäar under tyngden eller är innehållet lätt och luftigt?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min ryggsäck bröt nästan ryggen av mig till slut. Den var så tung, otymplig och skavde när jag gick. En dag fick den mig att tappa balansen fullständigt, jag föll på rygg och kunde inte ta mig upp igen. Blev liggandes där. Och det var skrämmande att ligga på golvet som en skalbagge med en tyngd som man inte såg egentligen… den låg ju under mig.

Så småningom förstod jag att jag var tvungen att packa ur min ryggsäck, tyngd för tyngd, för att kunna resa mig upp igen. Men det tog sin tid. Jag ville egentligen inte se eller kännas vid vad som låg i den, jag hade ju försökt springa ifrån den dessutom. Så det var högst motvilligt, den öppnades ändå upp då det var den enda vägen framåt. Där kunde jag ju inte bli liggandes?

Bagageband resväskorDet tog många år, jag tror att vissa bagage tar flera år på sig att blir lättare, att liksom hitta hem och ända fram. Fråga bara dem som blivit av med en resväska under en flygresa, även om det inte alls är samma sak egentligen. Det finns vissa likheter. Tiden är en viktig faktor. Vi kan behöva stanna upp om inte bagaget är i sin ordning… men tungt att bära ändå.

Man vet aldrig hur det blir till slut. Men det jobb jag har gjort med och för mig själv de senaste åren fram till idag, har lättat min ryggsäck väsentligt. Det känns bra idag och jag är genuint stolt över min egen insats. För ingen annan hade kunnat göra den åt mig, det var det enda jag med säkerhet visste. Jag vet också hur många som inte orkar. Som flyr, på olika sätt. Det gjorde jag också, tills jag föll och blev liggandes. Tyngden försvann ju liksom inte av det.

Sedan finns det så många som inte har så tunga bagage eller ryggsäckar, de som tycks dansa fram obehindrat i livet. Lyckliga ni. Men några av oss behöver göra “jobbet” grundligt. Idag är jag dessutom tacksam över min ryggsäck.

Kånken namnlappMen jag ska även vara lite mer specifik här. När jag var omkring 6-7 år fick jag en älskad väska att bära på ryggen av mina föräldrar. Det var en gråbeige Fjällräven Kånken. Enligt mamma, jag minns det inte själv, var jag noga med att packa min fina väska med alla mina viktiga böcker. Jag läste mycket även som barn. Älskade att gå på biblioteket.

Den där söta ryggan föll i glömska när jag blev äldre och fick nån lite tuffare (?) väska, så min Kånken hamnade först i ett förråd och sedan uppe på vinden – jag tackar både mamma och min lyckliga stjärna för att den inte slängdes. Den var i ärlighetens namn inte helt ren efter all användning och alla lekar. Hon valde ändå att behålla den. Och den har varit med mig hela vägen, men nedpackad i lådor och i förråd.  För att par år sedan fick jag upp ögonen för den igen.

KånkentvättJag kände att jag ville tvätta upp den, för att kunna använda den igen. Jag hade ju tänkt på den som en väska från barndomen, men den visade sig funka utmärkt även idag som vuxen. En bra väska är en bra väska, liksom. Och den har varit med mig under en lång tid. Den har gjort en lång resa med mig.

Det har varit en lång promenad och jag är inte framme än, men min ryggsäck har ett helt annat innehåll än för några år sedan. Jag är ännu inte klar – det blir vi väl aldrig? – men jag upplever att jag nu kan röra mig lättare och smidigare. Jag kommer upp från golvet fortare om jag faller. Det är inte alls samma sak idag.

Kånken SamariaDet firade jag i juni 2016 med att bära just den på ryggen genom ravinen Samaria på Kreta, i sex timmar. I stekhet sol fanns den där på min rygg och den vägde knappt! Det var en fin symbolik, på sitt sätt. Ett fint sätt att åter använda favoriten, på ett ställe jag aldrig kommer att glömma tack vare den magnifika naturen och det fina sällskapet.

Under de senaste månaderna, har jag noterat (och diskret fotat) hur många Kånken det finns på stan. Överallt. Det känns såklart fint att en så bra och funktionell väska inte går ur tiden. Vissa ser nyare ut, andra rejält välanvända. Kanske är många lika gamla som min, med över 30 år på nacken (läs: ryggen)?

Kånken_2

Ibland kan jag undra hur tunga andra människors ryggsäckar är, ibland tycker jag att man kan se om de liksom knäar eller lätt studsar fram… hur som helst är det intressant med bagage. Vad vi bär med oss. Och våra ryggsäckar.

Oavsett innehåll har jag min gamla fina gråbeige Kånken i original kvar. Det gör mig tacksam.

På så många olika sätt.

// Kram Linda

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

“Det är omtanken som räknas.”

Alltså, kidsen av idag. Ibland undrar man hur ungdomar fungerar (läs: tänker), sedan kommer jag på att hjärnan har vuxit klart först vid 25 års ålder (jo, så är det) och så minns man hur det vara att själv vara ung. Då känns de plötsligt väldigt sofistikerade och socialt kompetenta i jämförelse.

Kärleken övervinner allt.Skämt åsido, jag har med nyfikenhet (men även med beundran och ibland fasa) betraktat yngre generationer – särskilt på arbetsplatser – och sett hur vi skiljer oss åt, beroende på hur vi har blivit uppfostrade. Vilken generation det var som tog hand om oss, kanske. Men bara om det skulle man kunna skriva en hel uppsats, så det lämnar jag gärna.

Dock anser jag mig ha erfarenhet av detta; ungdomar som “inte orkar” jobba. Som har de märkligaste anledningar till varför de inte dyker upp och jag drar mig till minnes hur jag själv har jobbat i mina dagar, trots feber och svåra förkylningar, tappad röst och hosta… om det sedan var bra eller dåligt tvistar förmodligen de lärde ännu om. Troligen rätt dåligt. Idag gör jag INTE på samma sätt, men jag har en hög ansvarskänsla och vill sköta mitt jobb.

Faktum är att vårt samhälle behöver att vi jobbar, oavsett om vi vill eller inte. Vi måste göra tråkiga saker ibland, för att vår levnadsstandard, vårt land, våra liv kräver det. Punkt. Det är nog inte odelat bra att få allt serverat, servat och sopat (läs: curlat), även om omtanke och kärlek är en livsnödvändig krydda i livet. Var det diplomatiskt nog?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men. Det finns ju så oerhört många välartade människor som råkar vara ungdomar, det är det ju inget snack om. Jag ser det på nära håll i mina vänners barn och inte minst i min gudson och hans syster, det glädjer och ger hopp för framtiden. Jag menar, som vi sade en tjejkväll för inte så länge sedan, det är ju de yngre generationerna nu som ska ta hand om oss i framtiden… så det känns skönt med en positiv känsla, inte sant?

Fast det är långt dit ännu och härom dagen upplevde jag något som gjorde mig genuint varm i hjärtat. Det är viktigt i tider av näthat och så sjuka åsikter att man baxnar, att kunna öppna ögonen och se omkring sig. Inte alltid hålla blicken fäst vid en skärm eller hörlurar i öronen, vi har inte råd att inte tappa bort den sociala biten och relationer.

Jag gick och handlade en sen kväll efter en yogaklass, inför sluttampen på min matbok nummer 4 och skulle testbaka ett recept ännu en gång dagen efter. På frukt- och gröntavdelningen lade jag märke till en ung tjej (oklart om hon jobbade i butiken och hade slutat för kvällen) som med ett leende sade högt: “Har du inte kommit längre…?” till en man intill mig. Han svarade något (oklart) och hon gick fram till en hög med gröna äpplen för att, av misstag, riva ner några på golvet. Jag tänkte ingenting just då, bara lade märke till henne.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag handlade klart och gick till kassan. Där satt en kille och en tjej i 18-årdåldern (?) i varsin kassa, jag betalade och småpratade lite. Sen hörde vi hur en kvinna i förbutiken frågade en kund om han vill ha hjälp med något. Eftersom det var snudd på tomt på kunder, hörde jag dem och förstod att han bad om hjälp eftersom han var synskadad. Det var en liten man, möjligen pensionär, med keps. Plötsligt stod den unga tjejen från äppelraset intill honom och erbjöd sin hjälp, en arm att leda honom.

“Det är helt okej, jag har ändå inte bråttom” sade hon. “Min buss går om… 18 minuter.” Han vände sig mot henne, gjorde en ansats att öka takten och sade “Oj, då ska jag skynda mig.” Hon förklarade att det inte var någon stress och ledde honom försiktigt framåt.

Både jag och de två ungdomarna i kassan såg dem och tjejen kommenterade att han fick hjälp. “Jag blir så glad av att se människor hjälpa till” sade hon. Ja det är fint, nickade jag mot henne. Killen sade något om att hon jobbar där och att det kanske inte var lika “fint” då, kanske syftade han på att hon kände sig tvungen att hjälpa till. Fast hon gjorde ju ändå en insats.

hjarta-i-djup-sno“Det spelar ingen roll” sade tjejen. “Det är omtanken som räknas. Jag hade också gjort det.” Jag då, som kan bli rörd för nästan ingenting fick blinka bort några brännande tårar och klumpen i halsen, det bara kom. På vägen hem funderade jag på det jag just hört, jag var tacksam över att jag trots viss tvekan gått iväg så sent för att ha ingredienser till morgonen efter, för vad jag fick se och höra.

Det finns så mycket kärlek i oss människor, unga och medelålders och gamla. Det är så oändligt fint när det kommer fram, när vi väljer att hjälpa varandra. Det krävs ju – i ärlighetens namn – inga större studieskulder för att hata på nätet, det vet vi alla. Men att visa omtanke, vänlighet och empati kräver mod och kärlek. Vi har det inom oss, vad vill vi prioritera?

I tider där pojkar inte får vara Lucia utan att det blir en hatstorm (vad är det som händer?), finns det ändå så många som står emot och sprider ljuset. Det är vi alla ansvariga för att göra. Tillsammans skapar vi det samhälle som just nu ser ut att ha hamnat lite på kant, så här var det inte för ett par år sedan…? Man kan ha en massa åsikter om vad som sker i världen, men hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att vara och agera – det är var och en ansvarig för till slut.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Ljuset är ju det som kan driva mörkret på flykt. Jag kan rada upp en massa floskler och klyschor här, men ska sansa mig… en som dock är suverän, är att “ingen kan göra allt men alla kan göra något”. I vardagen. Led en synskadad framåt, tacka för den hjälp du får och behandla människor med respekt. Svara vänligt, behandla andra som du vill bli behandlad själv. Sunt förnuft, egentligen.

Jag har med mig orden från den unga kloka tjejen i kassan, de som fortfarande ekar i mitt huvud. För att det är så sant.

“Det är omtanken som räknas.” 

// Kram Linda

Matbok 4.Picknick & resa är här (julklappstips!)

Japp, matbok nummer 4 i ordningen har landat. (Efter matbok 1.Grunderna, 2.Vardagsmat och 3.Festmat). December månad = deadline, denna gång på temat “Picknick & resa” – för den som önskar inspiration och idéer kring att ta med den här sortens mat utanför hemmet. Det kan ju vara klurigt nog att få ihop den hemma… hur går det då på resa? Picknick?!

20161205-matbok-4-kokskaos_1Jag har jobbat ända in i kaklet (som alltid), både dag och natt på slutet. Nu är den strax klar och nästa vecka kan jag börja skicka ut dem. Kontakta mig gärna här om du är intresserad av den, se även längst ner på sidan vad det kostar nu i december om du vill köpa flera eller komplettera med någon av de tidigare i “serien”.

Jag har kallat dem för “matbok” sedan starten 2013, eftersom jag anser att “kokbok” låter lite skrämmande. Prestigefyllt. Det bär med sig nån sorts tungt ansvar… eller en enorm kunskap att bjuda på. Att man tror att man kan knåpa ihop en kokbok. Jag vet inte riktigt hur jag tänker där, men ordet “matbok” kändes liksom enklare och lite mer anspråkslöst.

Och ändå är detta något av det viktigaste jag har gjort, de har blivit så mycket mer kompletta än de kokböcker JAG letade i för att finna det jag sökte när jag kraschade. Men det fanns inte (var det till exempel “glutenfritt” så ersattes gluten istället med sojamjöl, majsmjöl eller massvis med socker – inte minst i form av frukt – och skulle det vara “antiinflammatoriskt” så fanns det ändå inte ett helhetsgrepp, i min värld)  – så jag gjorde dem själv. Jag visste ju vad jag önskade då, när jag behövde hjälp att leva renare, på ett nytt sätt långt ifrån den invanda matkulturen… så vad har jag att vara rädd för – egentligen?

20161205-matbok-4-picknick-resmatSedan första dagen har jag känt att ingen annan behöver tycka att mina matböcker är intressanta, att det räcker med att jag gör det. Men alla som har förstått vikten av dem, innebörden och velat köpa – det är en enorm bonus! TACK TILL ALLA ER för det. Jag har alltid haft lätt att ursäkta mig och tro att det jag gör inte duger (läs gärna tredje stycket igen…) men jag är så oerhört nöjd med vad jag har åstadkommit, så här långt. Faktiskt.

Jag var sjuk och utmattad, hade en kropp som inte ville vara med längre, den gjorde ont och jag var uppgiven. Vad skulle jag ta mig till? Jag tog inte upp näringen som jag skulle, min kropp kämpade konstant dygnet runt. Min älskade kropp. Som den har ställt upp för mig, fastän jag hade gjort allt för att rasera den. Men jag visste ju inte bättre då…

Jag sökte med ljus och lykta efter hjälp, inspiration och en struktur att kunna leva efter. Hur skulle jag hitta ut? Balans och styrka igen? Allt jag hittade där det stod om “antiinflammatorisk kost” hade en tomat på framsidan! Det kändes inte så uppdaterat, jag ville skapa något eget ur det jag läste och kom över. Jag ville uppdatera en kosthållning för att hålla inflammationer nere. Det som sedan har kommit att bli något av det viktigaste i mitt jobb.

20161205-matbok-4-uppslag_1Och det kändes viktigt att det inte blev en “diet”, utan en livsstil. Ett sätt att leva sitt liv. För det finns ingen quick-fix. Och om jag försöker peppa mina klienter till att förändra hur de äter i sin vardag (och till fest eller på resa), känns det viktigt att jag kan presentera ett helhetsgrepp. Vara så tydlig och enkel jag bara kan vara. Jag hoppas att det kan bli kul för människor att laga mat när det kan leda till en god hälsa.

Om det sedan är så att man inte tycker att maten är god eller tilltalande, kan jag dessvärre inte hjälpa. Det är en grund som man kan utveckla vidare, på egen hand. Jag har en viss kunskap efter alla år med “nördande” i maten, men jag är inte kock – så det finns säkert massor du kan göra annorlunda. Eller så ser du den rätt och slätt som en lathund att ha med i köket, för att staka ut en helt ny väg i framtiden…

Är du intresserad av en eller flera matböcker, investerar du under december månad 2016 följande i dig själv (eller till någon som får i julklapp) =

1 st matbok: 300 kr (ord. pris 400 kr / st)

2 st matböcker: 275 kr / st = 550 (ord. pris 800 kr)

3 st matböcker: 250 kr / st = 750 kr (ord. pris 1200 kr)

4 matböcker: 200 kr / st = 800 kr (ord. pris 1600 kr = halva priset!)

Till detta kommer en portokostnad på 50 kr för 1 matbok, 60 kr för 2-3 st och 75 kr för 4 stycken. Men de går även att hämta i Märsta eller i Stockholm.  Detta tidigast under nästa vecka (vecka 50), så att jag hinner få hem dem.

Mejla mig gärna här; ditt namn och utdelningsadress (om du inte hämtar) samt vilken/vilka matböcker du vill ha skickade. Tackar!

20161205-matbok-4-parken_1Vän av ordning (faktiskt inte jag i detta fall) kan stilla undra varför de kostar som de gör, vad i hela friden handlar det om? Och det är en befogad fråga, men inte så konstigt ändå, tror jag.  Jag ska svara direkt från hjärtat, som det har känts för mig hela tiden:

Jag är personligen övertygad (var och en är salig på sin tro) om att detta kan hjälpa människor till en bättre hälsa, en annan livsstil. Jag ser ju själv i andra och har egen erfarenhet av ett mindre inflammerat liv (även om jag anser att maten inte löser allt, ofta behövs även balanserande kosttillskott/näring – det har varit otroligt viktigt för mitt tillfrisknande) och jag vill att dessa matböcker ska hamna på rätt plats.

20161205-matbok-4-frukost_1Matböckerna är tunna (ca 46-48 sidor) men ändå fullproppade med information. Det ligger minst 10 års sjukdom bakom denna kunskap, lärdomen av den resan, flera år av studier i kost och näring och om kroppen, och hittills 4 år av “snickrande” för att få ihop dem; komponering av recept, inköp av mat, fotografering och sedan pusslandet layoutmässigt.

Jag vill att de ska ha ett värde, att den som köper dem VERKLIGEN vill ha dem. Då har man tagit det första steget till förändring. Helt enkelt.

Och det är värdefullt.

Må så gott!

// Kram Linda

En fin musikpromenad i Uppsalaparken.

När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.

Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.

Eskilstuna 2006

Eskilstuna 2006

Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.

konsert UppsalaSå, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.

Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.

Miriam Bryant & Melissa HornMiriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert.  Det är ödmjukhet.

Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?

stoppa ofredandet…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:

“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!” 

I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.

Winnerbäck UppsalaOch så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.

Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.

Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. 

// Kram Linda

Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉

 

Ett sjuhundrande tack!

Åh, jag hoppas att du har en fin sommar! Även om vädret är ostadigt, behöver inte humöret vara det. Jag trivs på ett roligt och givande “sommarjobb”, men har fått förfrågningar från klienter om att ta emot dem även under sommaren – jag som trodde att ni skulle gå på semester? – så det gör jag gärna, också. Att ni vill fortsätta med era hälsoundersökningar och har intresse i er hälsa glädjer mig.

700 gillaOch bara en sån här sak! I skrivande stund snuddar Mitt nya livs Facebook-sida vid 700 gilla-tummar. Jag tycker att det är jätteroligt!  Och jag förstår att de som får 7.000 eller 70.000 likes inte tycker att det är så mycket, men för mig betyder det massor. Det är många fler än 7 eller 70…

Skämt åsido, jag är genuint glad och tacksam över varenda en som har gått in och bemödat sig med att gilla, när det finns så mycket att klicka på nu. Och överallt. Det känns som att det nyss var maj månad och 500 tummar upp.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag vill återigen tacka dig som läser, som mejlar om din egen historia och som kommer för besök: som gör hälsoundersökningindividuell kostrådgivning eller går i mina yogaklasser. Tack till dig som går in på Facebook via min hemsida och “gillar” – tack för ditt engagemang. Jag skulle göra mitt jobb ändå, men det gör det ännu roligare att du deltar.

Jag läser alla mejl och svarar på dem – men kom ihåg att om du inte har fått svar, så kan du ha skrivit in din mejladress fel i kontaktformuläret.  Sånt händer. Jag försöker att gissa mig till en korrekt mejladress men det går inte alltid. Jag svarar så ofta jag kan, det skulle aldrig falla mig in att ignorera en fråga eller ett påstående med flit. Så att du vet.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Är det något du funderar på eller önskar att jag skriver om (min syn på ämnet, kanske?) så mejla mig gärna. Annars kan vi gärna fortsätta så här, jag är mycket nöjd och belåten med hur det är.

Vill du på något sätt nå mig, så gör du det här.

Jag har lagt upp datum för höstens besökstider i kalendern, om du är redo att boka tid för en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller något annat… även höstens yogadatum ligger uppe nu. Välkommen.

Så, ett hejdundrande… men även ett sjuhundrande – TACK!

// Kram Linda