Category Archives: Tacksamhet

Tacksamhet till det vackra i livet. ♥

Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.

Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.

Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.

Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide

Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?

I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.

Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”

Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.

Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.

 Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell

De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.

För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i. Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.

Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.

Jag gör det verkligen, allt jag kan.

// Kram Linda

 

Alla har vi vår ryggsäck.

Det förflutna, du vet. Många är vi som har ett (osynligt?) bagage med oss, som inte alltid är behagligt eller lätt att bära. Kanske känns det som att armarna ska domna, eller som att vi är på väg att tappa balansen. Ryggsäcken. Har vi tryckt ner något i den, så att vi knäar under tyngden eller är innehållet lätt och luftigt?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min ryggsäck bröt nästan ryggen av mig till slut. Den var så tung, otymplig och skavde när jag gick. En dag fick den mig att tappa balansen fullständigt, jag föll på rygg och kunde inte ta mig upp igen. Blev liggandes där. Och det var skrämmande att ligga på golvet som en skalbagge med en tyngd som man inte såg egentligen… den låg ju under mig.

Så småningom förstod jag att jag var tvungen att packa ur min ryggsäck, tyngd för tyngd, för att kunna resa mig upp igen. Men det tog sin tid. Jag ville egentligen inte se eller kännas vid vad som låg i den, jag hade ju försökt springa ifrån den dessutom. Så det var högst motvilligt, den öppnades ändå upp då det var den enda vägen framåt. Där kunde jag ju inte bli liggandes?

Bagageband resväskorDet tog många år, jag tror att vissa bagage tar flera år på sig att blir lättare, att liksom hitta hem och ända fram. Fråga bara dem som blivit av med en resväska under en flygresa, även om det inte alls är samma sak egentligen. Det finns vissa likheter. Tiden är en viktig faktor. Vi kan behöva stanna upp om inte bagaget är i sin ordning… men tungt att bära ändå.

Man vet aldrig hur det blir till slut. Men det jobb jag har gjort med och för mig själv de senaste åren fram till idag, har lättat min ryggsäck väsentligt. Det känns bra idag och jag är genuint stolt över min egen insats. För ingen annan hade kunnat göra den åt mig, det var det enda jag med säkerhet visste. Jag vet också hur många som inte orkar. Som flyr, på olika sätt. Det gjorde jag också, tills jag föll och blev liggandes. Tyngden försvann ju liksom inte av det.

Sedan finns det så många som inte har så tunga bagage eller ryggsäckar, de som tycks dansa fram obehindrat i livet. Lyckliga ni. Men några av oss behöver göra “jobbet” grundligt. Idag är jag dessutom tacksam över min ryggsäck.

Kånken namnlappMen jag ska även vara lite mer specifik här. När jag var omkring 6-7 år fick jag en älskad väska att bära på ryggen av mina föräldrar. Det var en gråbeige Fjällräven Kånken. Enligt mamma, jag minns det inte själv, var jag noga med att packa min fina väska med alla mina viktiga böcker. Jag läste mycket även som barn. Älskade att gå på biblioteket.

Den där söta ryggan föll i glömska när jag blev äldre och fick nån lite tuffare (?) väska, så min Kånken hamnade först i ett förråd och sedan uppe på vinden – jag tackar både mamma och min lyckliga stjärna för att den inte slängdes. Den var i ärlighetens namn inte helt ren efter all användning och alla lekar. Hon valde ändå att behålla den. Och den har varit med mig hela vägen, men nedpackad i lådor och i förråd.  För att par år sedan fick jag upp ögonen för den igen.

KånkentvättJag kände att jag ville tvätta upp den, för att kunna använda den igen. Jag hade ju tänkt på den som en väska från barndomen, men den visade sig funka utmärkt även idag som vuxen. En bra väska är en bra väska, liksom. Och den har varit med mig under en lång tid. Den har gjort en lång resa med mig.

Det har varit en lång promenad och jag är inte framme än, men min ryggsäck har ett helt annat innehåll än för några år sedan. Jag är ännu inte klar – det blir vi väl aldrig? – men jag upplever att jag nu kan röra mig lättare och smidigare. Jag kommer upp från golvet fortare om jag faller. Det är inte alls samma sak idag.

Kånken SamariaDet firade jag i juni 2016 med att bära just den på ryggen genom ravinen Samaria på Kreta, i sex timmar. I stekhet sol fanns den där på min rygg och den vägde knappt! Det var en fin symbolik, på sitt sätt. Ett fint sätt att åter använda favoriten, på ett ställe jag aldrig kommer att glömma tack vare den magnifika naturen och det fina sällskapet.

Under de senaste månaderna, har jag noterat (och diskret fotat) hur många Kånken det finns på stan. Överallt. Det känns såklart fint att en så bra och funktionell väska inte går ur tiden. Vissa ser nyare ut, andra rejält välanvända. Kanske är många lika gamla som min, med över 30 år på nacken (läs: ryggen)?

Kånken_2

Ibland kan jag undra hur tunga andra människors ryggsäckar är, ibland tycker jag att man kan se om de liksom knäar eller lätt studsar fram… hur som helst är det intressant med bagage. Vad vi bär med oss. Och våra ryggsäckar.

Oavsett innehåll har jag min gamla fina gråbeige Kånken i original kvar. Det gör mig tacksam.

På så många olika sätt.

// Kram Linda

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

“Det är omtanken som räknas.”

Alltså, kidsen av idag. Ibland undrar man hur ungdomar fungerar (läs: tänker), sedan kommer jag på att hjärnan har vuxit klart först vid 25 års ålder (jo, så är det) och så minns man hur det vara att själv vara ung. Då känns de plötsligt väldigt sofistikerade och socialt kompetenta i jämförelse.

Kärleken övervinner allt.Skämt åsido, jag har med nyfikenhet (men även med beundran och ibland fasa) betraktat yngre generationer – särskilt på arbetsplatser – och sett hur vi skiljer oss åt, beroende på hur vi har blivit uppfostrade. Vilken generation det var som tog hand om oss, kanske. Men bara om det skulle man kunna skriva en hel uppsats, så det lämnar jag gärna.

Dock anser jag mig ha erfarenhet av detta; ungdomar som “inte orkar” jobba. Som har de märkligaste anledningar till varför de inte dyker upp och jag drar mig till minnes hur jag själv har jobbat i mina dagar, trots feber och svåra förkylningar, tappad röst och hosta… om det sedan var bra eller dåligt tvistar förmodligen de lärde ännu om. Troligen rätt dåligt. Idag gör jag INTE på samma sätt, men jag har en hög ansvarskänsla och vill sköta mitt jobb.

Faktum är att vårt samhälle behöver att vi jobbar, oavsett om vi vill eller inte. Vi måste göra tråkiga saker ibland, för att vår levnadsstandard, vårt land, våra liv kräver det. Punkt. Det är nog inte odelat bra att få allt serverat, servat och sopat (läs: curlat), även om omtanke och kärlek är en livsnödvändig krydda i livet. Var det diplomatiskt nog?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men. Det finns ju så oerhört många välartade människor som råkar vara ungdomar, det är det ju inget snack om. Jag ser det på nära håll i mina vänners barn och inte minst i min gudson och hans syster, det glädjer och ger hopp för framtiden. Jag menar, som vi sade en tjejkväll för inte så länge sedan, det är ju de yngre generationerna nu som ska ta hand om oss i framtiden… så det känns skönt med en positiv känsla, inte sant?

Fast det är långt dit ännu och härom dagen upplevde jag något som gjorde mig genuint varm i hjärtat. Det är viktigt i tider av näthat och så sjuka åsikter att man baxnar, att kunna öppna ögonen och se omkring sig. Inte alltid hålla blicken fäst vid en skärm eller hörlurar i öronen, vi har inte råd att inte tappa bort den sociala biten och relationer.

Jag gick och handlade en sen kväll efter en yogaklass, inför sluttampen på min matbok nummer 4 och skulle testbaka ett recept ännu en gång dagen efter. På frukt- och gröntavdelningen lade jag märke till en ung tjej (oklart om hon jobbade i butiken och hade slutat för kvällen) som med ett leende sade högt: “Har du inte kommit längre…?” till en man intill mig. Han svarade något (oklart) och hon gick fram till en hög med gröna äpplen för att, av misstag, riva ner några på golvet. Jag tänkte ingenting just då, bara lade märke till henne.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag handlade klart och gick till kassan. Där satt en kille och en tjej i 18-årdåldern (?) i varsin kassa, jag betalade och småpratade lite. Sen hörde vi hur en kvinna i förbutiken frågade en kund om han vill ha hjälp med något. Eftersom det var snudd på tomt på kunder, hörde jag dem och förstod att han bad om hjälp eftersom han var synskadad. Det var en liten man, möjligen pensionär, med keps. Plötsligt stod den unga tjejen från äppelraset intill honom och erbjöd sin hjälp, en arm att leda honom.

“Det är helt okej, jag har ändå inte bråttom” sade hon. “Min buss går om… 18 minuter.” Han vände sig mot henne, gjorde en ansats att öka takten och sade “Oj, då ska jag skynda mig.” Hon förklarade att det inte var någon stress och ledde honom försiktigt framåt.

Både jag och de två ungdomarna i kassan såg dem och tjejen kommenterade att han fick hjälp. “Jag blir så glad av att se människor hjälpa till” sade hon. Ja det är fint, nickade jag mot henne. Killen sade något om att hon jobbar där och att det kanske inte var lika “fint” då, kanske syftade han på att hon kände sig tvungen att hjälpa till. Fast hon gjorde ju ändå en insats.

hjarta-i-djup-sno“Det spelar ingen roll” sade tjejen. “Det är omtanken som räknas. Jag hade också gjort det.” Jag då, som kan bli rörd för nästan ingenting fick blinka bort några brännande tårar och klumpen i halsen, det bara kom. På vägen hem funderade jag på det jag just hört, jag var tacksam över att jag trots viss tvekan gått iväg så sent för att ha ingredienser till morgonen efter, för vad jag fick se och höra.

Det finns så mycket kärlek i oss människor, unga och medelålders och gamla. Det är så oändligt fint när det kommer fram, när vi väljer att hjälpa varandra. Det krävs ju – i ärlighetens namn – inga större studieskulder för att hata på nätet, det vet vi alla. Men att visa omtanke, vänlighet och empati kräver mod och kärlek. Vi har det inom oss, vad vill vi prioritera?

I tider där pojkar inte får vara Lucia utan att det blir en hatstorm (vad är det som händer?), finns det ändå så många som står emot och sprider ljuset. Det är vi alla ansvariga för att göra. Tillsammans skapar vi det samhälle som just nu ser ut att ha hamnat lite på kant, så här var det inte för ett par år sedan…? Man kan ha en massa åsikter om vad som sker i världen, men hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att vara och agera – det är var och en ansvarig för till slut.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Ljuset är ju det som kan driva mörkret på flykt. Jag kan rada upp en massa floskler och klyschor här, men ska sansa mig… en som dock är suverän, är att “ingen kan göra allt men alla kan göra något”. I vardagen. Led en synskadad framåt, tacka för den hjälp du får och behandla människor med respekt. Svara vänligt, behandla andra som du vill bli behandlad själv. Sunt förnuft, egentligen.

Jag har med mig orden från den unga kloka tjejen i kassan, de som fortfarande ekar i mitt huvud. För att det är så sant.

“Det är omtanken som räknas.” 

// Kram Linda

Matbok 4.Picknick & resa är här (julklappstips!)

Japp, matbok nummer 4 i ordningen har landat. (Efter matbok 1.Grunderna, 2.Vardagsmat och 3.Festmat). December månad = deadline, denna gång på temat “Picknick & resa” – för den som önskar inspiration och idéer kring att ta med den här sortens mat utanför hemmet. Det kan ju vara klurigt nog att få ihop den hemma… hur går det då på resa? Picknick?!

20161205-matbok-4-kokskaos_1Jag har jobbat ända in i kaklet (som alltid), både dag och natt på slutet. Nu är den strax klar och nästa vecka kan jag börja skicka ut dem. Kontakta mig gärna här om du är intresserad av den, se även längst ner på sidan vad det kostar nu i december om du vill köpa flera eller komplettera med någon av de tidigare i “serien”.

Jag har kallat dem för “matbok” sedan starten 2013, eftersom jag anser att “kokbok” låter lite skrämmande. Prestigefyllt. Det bär med sig nån sorts tungt ansvar… eller en enorm kunskap att bjuda på. Att man tror att man kan knåpa ihop en kokbok. Jag vet inte riktigt hur jag tänker där, men ordet “matbok” kändes liksom enklare och lite mer anspråkslöst.

Och ändå är detta något av det viktigaste jag har gjort, de har blivit så mycket mer kompletta än de kokböcker JAG letade i för att finna det jag sökte när jag kraschade. Men det fanns inte (var det till exempel “glutenfritt” så ersattes gluten istället med sojamjöl, majsmjöl eller massvis med socker – inte minst i form av frukt – och skulle det vara “antiinflammatoriskt” så fanns det ändå inte ett helhetsgrepp, i min värld)  – så jag gjorde dem själv. Jag visste ju vad jag önskade då, när jag behövde hjälp att leva renare, på ett nytt sätt långt ifrån den invanda matkulturen… så vad har jag att vara rädd för – egentligen?

20161205-matbok-4-picknick-resmatSedan första dagen har jag känt att ingen annan behöver tycka att mina matböcker är intressanta, att det räcker med att jag gör det. Men alla som har förstått vikten av dem, innebörden och velat köpa – det är en enorm bonus! TACK TILL ALLA ER för det. Jag har alltid haft lätt att ursäkta mig och tro att det jag gör inte duger (läs gärna tredje stycket igen…) men jag är så oerhört nöjd med vad jag har åstadkommit, så här långt. Faktiskt.

Jag var sjuk och utmattad, hade en kropp som inte ville vara med längre, den gjorde ont och jag var uppgiven. Vad skulle jag ta mig till? Jag tog inte upp näringen som jag skulle, min kropp kämpade konstant dygnet runt. Min älskade kropp. Som den har ställt upp för mig, fastän jag hade gjort allt för att rasera den. Men jag visste ju inte bättre då…

Jag sökte med ljus och lykta efter hjälp, inspiration och en struktur att kunna leva efter. Hur skulle jag hitta ut? Balans och styrka igen? Allt jag hittade där det stod om “antiinflammatorisk kost” hade en tomat på framsidan! Det kändes inte så uppdaterat, jag ville skapa något eget ur det jag läste och kom över. Jag ville uppdatera en kosthållning för att hålla inflammationer nere. Det som sedan har kommit att bli något av det viktigaste i mitt jobb.

20161205-matbok-4-uppslag_1Och det kändes viktigt att det inte blev en “diet”, utan en livsstil. Ett sätt att leva sitt liv. För det finns ingen quick-fix. Och om jag försöker peppa mina klienter till att förändra hur de äter i sin vardag (och till fest eller på resa), känns det viktigt att jag kan presentera ett helhetsgrepp. Vara så tydlig och enkel jag bara kan vara. Jag hoppas att det kan bli kul för människor att laga mat när det kan leda till en god hälsa.

Om det sedan är så att man inte tycker att maten är god eller tilltalande, kan jag dessvärre inte hjälpa. Det är en grund som man kan utveckla vidare, på egen hand. Jag har en viss kunskap efter alla år med “nördande” i maten, men jag är inte kock – så det finns säkert massor du kan göra annorlunda. Eller så ser du den rätt och slätt som en lathund att ha med i köket, för att staka ut en helt ny väg i framtiden…

Är du intresserad av en eller flera matböcker, investerar du under december månad 2016 följande i dig själv (eller till någon som får i julklapp) =

1 st matbok: 300 kr (ord. pris 400 kr / st)

2 st matböcker: 275 kr / st = 550 (ord. pris 800 kr)

3 st matböcker: 250 kr / st = 750 kr (ord. pris 1200 kr)

4 matböcker: 200 kr / st = 800 kr (ord. pris 1600 kr = halva priset!)

Till detta kommer en portokostnad på 50 kr för 1 matbok, 60 kr för 2-3 st och 75 kr för 4 stycken. Men de går även att hämta i Märsta eller i Stockholm.  Detta tidigast under nästa vecka (vecka 50), så att jag hinner få hem dem.

Mejla mig gärna här; ditt namn och utdelningsadress (om du inte hämtar) samt vilken/vilka matböcker du vill ha skickade. Tackar!

20161205-matbok-4-parken_1Vän av ordning (faktiskt inte jag i detta fall) kan stilla undra varför de kostar som de gör, vad i hela friden handlar det om? Och det är en befogad fråga, men inte så konstigt ändå, tror jag.  Jag ska svara direkt från hjärtat, som det har känts för mig hela tiden:

Jag är personligen övertygad (var och en är salig på sin tro) om att detta kan hjälpa människor till en bättre hälsa, en annan livsstil. Jag ser ju själv i andra och har egen erfarenhet av ett mindre inflammerat liv (även om jag anser att maten inte löser allt, ofta behövs även balanserande kosttillskott/näring – det har varit otroligt viktigt för mitt tillfrisknande) och jag vill att dessa matböcker ska hamna på rätt plats.

20161205-matbok-4-frukost_1Matböckerna är tunna (ca 46-48 sidor) men ändå fullproppade med information. Det ligger minst 10 års sjukdom bakom denna kunskap, lärdomen av den resan, flera år av studier i kost och näring och om kroppen, och hittills 4 år av “snickrande” för att få ihop dem; komponering av recept, inköp av mat, fotografering och sedan pusslandet layoutmässigt.

Jag vill att de ska ha ett värde, att den som köper dem VERKLIGEN vill ha dem. Då har man tagit det första steget till förändring. Helt enkelt.

Och det är värdefullt.

Må så gott!

// Kram Linda

En fin musikpromenad i Uppsalaparken.

När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.

Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.

Eskilstuna 2006

Eskilstuna 2006

Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.

konsert UppsalaSå, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.

Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.

Miriam Bryant & Melissa HornMiriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert.  Det är ödmjukhet.

Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?

stoppa ofredandet…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:

“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!” 

I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.

Winnerbäck UppsalaOch så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.

Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.

Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. 

// Kram Linda

Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉

 

Ett sjuhundrande tack!

Åh, jag hoppas att du har en fin sommar! Även om vädret är ostadigt, behöver inte humöret vara det. Jag trivs på ett roligt och givande “sommarjobb”, men har fått förfrågningar från klienter om att ta emot dem även under sommaren – jag som trodde att ni skulle gå på semester? – så det gör jag gärna, också. Att ni vill fortsätta med era hälsoundersökningar och har intresse i er hälsa glädjer mig.

700 gillaOch bara en sån här sak! I skrivande stund snuddar Mitt nya livs Facebook-sida vid 700 gilla-tummar. Jag tycker att det är jätteroligt!  Och jag förstår att de som får 7.000 eller 70.000 likes inte tycker att det är så mycket, men för mig betyder det massor. Det är många fler än 7 eller 70…

Skämt åsido, jag är genuint glad och tacksam över varenda en som har gått in och bemödat sig med att gilla, när det finns så mycket att klicka på nu. Och överallt. Det känns som att det nyss var maj månad och 500 tummar upp.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag vill återigen tacka dig som läser, som mejlar om din egen historia och som kommer för besök: som gör hälsoundersökningindividuell kostrådgivning eller går i mina yogaklasser. Tack till dig som går in på Facebook via min hemsida och “gillar” – tack för ditt engagemang. Jag skulle göra mitt jobb ändå, men det gör det ännu roligare att du deltar.

Jag läser alla mejl och svarar på dem – men kom ihåg att om du inte har fått svar, så kan du ha skrivit in din mejladress fel i kontaktformuläret.  Sånt händer. Jag försöker att gissa mig till en korrekt mejladress men det går inte alltid. Jag svarar så ofta jag kan, det skulle aldrig falla mig in att ignorera en fråga eller ett påstående med flit. Så att du vet.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Är det något du funderar på eller önskar att jag skriver om (min syn på ämnet, kanske?) så mejla mig gärna. Annars kan vi gärna fortsätta så här, jag är mycket nöjd och belåten med hur det är.

Vill du på något sätt nå mig, så gör du det här.

Jag har lagt upp datum för höstens besökstider i kalendern, om du är redo att boka tid för en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller något annat… även höstens yogadatum ligger uppe nu. Välkommen.

Så, ett hejdundrande… men även ett sjuhundrande – TACK!

// Kram Linda

Att ta sig en sväng Dalom.

Idag, måndag den fjärde juli, börjar jag på ett vikariat i fem veckor. Man kan nog kalla det för sommarjobb. Det var ett tag sedan. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå och det föll på plats så bra, när jag har färre klienter och uppehåll i yogaklasser. Helgen har jag fått tillbringa i Dalarna, som en liten uppladdning inför. Det har varit otroligt mysigt.

2016 natur i hjärtaGrekland i all ära (det är en favorit på många sätt), men vi lever i ett oerhört vackert land. Så bildskönt att man tappar andan. Inte bara Dalarna, men det var där jag var just den här helgen. Den frodiga gröna – tack till regnet – och kuperade naturen. De vackra blommorna och sjöarna.

När jag fyllde år fick jag i present av min faster och hennes man att få se den vackra Siljan med omnejd, åka på rundtur i ett sagolikt vackert landskap. De ville ta mig med på en tur i i det landskap där de har en stuga sedan många år och det finns så mycket att göra. Det finns så mycket jag har velat göra men inte tagit mig för – nu dök äntligen den chansen upp.

2016 sundbornVi besökte Carl och Karin Larssons Sundborn i Falun, det har jag velat göra länge. Och vi fick en underbar guide som brann för deras kärleksfulla liv – det är något särskilt när man får äntra rummen i huset som de har levt och verkat i. Historiens vingslag, verkligen. Får höra om den djupa kärleken, barnen och se konsten. Det var en väldigt fin och inspirerande vandring. Inte minst som en grund för hur en familj skulle kunna se ut idag, med texten som stod över en av dörrarna: “Älsken Hvarandra, Barn, Ty Kärleken är Allt.”

2016 ZorngårdenVi var även till Zorngården i Mora, Anders Zorn och Emma Lamms hem. Det “moderna” (hej linoleummatta) och exklusiva (privattelefon och interntelefon!), maträtter som introducerades (pasta), apparater som togs hem från någon av alla resor till Amerika… Även här fick vi en dedikerad guide som berättade deras historia, man kunde känna dem i rummen. I like it. Det tillhörande museet berättade mer om Zorns konst, han var ett ytterst begåvad allkonstnär. Möjligen lite väl glad i damer. Men fascinerande, kunnig till tusen.

(Dessutom var Carl Larsson och Anders Zorn goda vänner, som ofta umgicks tillsammans med sina makar. Guiden på Zorngården hävdade att en viss flätad (?) lampa hade skapats av Emma Lamm, som sedan lärde Karin Larsson tekniken. På Sundborn berättade de historien tvärtom, att Karin lärt Emma och både guiderna skrattade åt det. “Ja, vi brukar säga olika.” Charmigt att alla hävdar sin rätt.)

2016 dalahästarUtöver konstnärerna, besökte vi även Dalahäst-tillverkningen i Nusnäs. Där har jag varit förut, men det hör till en rundtur. Och DE är väl förresten verkligen konstnärer! En lite mindre kuse tar 15 minuter att tälja. En kvart. Tänk dig att få en träbit i näven, en Morakniv och höra ett “kör!”. Bara att tälja ut en liten häst med fyra ben… det låter helt omöjligt.

Kvinnan som målade hästar drog ett par streck, lika avspänt som om någon skulle torka av en bordsskiva. Inga konstigheter. Ändå blir det så otroligt fint (oavsett vad man tycker om dalahästar). Hantverket! Det finns ju otaliga sorter av hästar, en favorit var den bruna “pepparkakshästen” men den största surprisen var den violetta Melodifestivalhästen. Vilken kreativitet i tanke och händer… 😉

2016 Nusnäs_

Jag är – som före detta dekoratör – mycket förtjust i design, färg och form. Så är även min fina faster så, vi besökte både Nittsjö keramik och Jobs handtryck. Oh joy. Det här är ingen reklam för något av det, jag vill mest tipsa dig som funderar på att göra en semesterrunda. Det finns så mycket fint att se! Själv fick jag nöja mig utan några större inköp, men det är så roligt bara att titta. Inspireras och drömma. Inte sant?

2016 Nittsjö & Jobs

Tänk, vad mycket fint det finns att göra i vårt eget land, på vår egen “bakgård”. Det gäller bara att lyfta blicken och vilja se vad man kan göra i närheten. Eller i andra änden av landet, för den delen, hela Sverige erbjuder ju magiska platser med vacker natur. Det kan ge minst lika mycket upplevelser och minnen som en resa utomlands. Men kanske till och med kosta lite mindre…?

I bilen på väg hem igår lyssnade vi på Tom Malmquist rörande Sommar i P1. En sann historia som inte går att värja sig för, ärligt utan att bli ältande. Sorgligt utan att bli svart… är det okej att tycka så? Vilken klok och modig man och pappa. Klumpen i min hals avslöjade ett av de bästa programmen i sommar – troligen. Jag vill även höra Gunhild Stordalen och Ahmad Khan Mahmoodzada, som jag har missat. Tipsa gärna om du har en favorit. Jag har inte hunnit med någon hittills… och det är ju rätt många kvar, ändå. De hör sommaren till. Skönt att man kan lyssna i efterhand också.

2016 utsiktsplatsTusen tack fina Sylvia och Magnus för en härlig helg. Trots att vädret växlade mellan mulet, regn och sol var upplevelserna underbara. Tack för all god mat, för skratt och alla mil i bil genom trolska skogar. För de svindlande utsikterna. För fotbollsmatchen. Och för Vasaloppsmål. “I fäders spår för framtids segrar.”

Jag ser redan fram emot vår helg i september, jag har ju hittills inte sett det magnifika Dalhalla… mer än på håll genom en bilruta. 😉

Må så gott så länge, vi ses snart igen.

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda

40 år. Check på den!

Ja, 40 år. Idag för 14 610 dagar sedan såg jag dagens ljus, klockan 10.02 en onsdag. Som onsdagsbarn kan man tydligen lätt anpassa sig till varje situation, vi är dessutom mycket intelligenta (?) eftersom Merkurius styr över Onsdagen, men jag är inte säker på att det är vetenskapligt bevisat. Min födelsetid innebär även solen i Oxen, ascendenten i Lejonet och månen i Väduren. (Phew, jag vet!)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men jag ska vara helt ärlig. I perioder det senaste året har jag haft små attacker av 40-årskrisande. Det är kanske det där att man byter ut den första siffran i ens ålder. Irreversibelt. Du vet, när tonårens etta tog slut och blev en 2:a-nånting, sedan en 3:a först… och nu en 4:a. “Redan?” Som om det hade gjort någon skillnad eller stoppat tiden att “krisa“, jag fyller 40 ändå. Fast ibland hör jag 20-åringar säga att det blivit “gamla”, så egentligen är ålder kanske mest av allt en känsla…?

Jag tror kanske mest att jag är tagen av att det har gått så fort, från 35 och hit har det ju bara sagt swooosh! Men jag har ändå blivit mer och mer tacksam över att faktiskt få fylla 40 år. Det känns som att det är nu det börjar, för min del.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Under ett par år har människor jag växte upp med och/eller gick i skolan med faktiskt gått ur tiden. Det har ju varit alldeles för tidigt. Och samma sak har kanske hänt dig också, dina vänner. Vi som skulle leva för evigt. Det är inte alla förunnat att leva ett långt liv, så det blev på sätt och vis läge att fokusera om. Att försöka uppskatta och vara tacksam, att inte ta en enda dag för givet – hur grå och tråkig den än är. Det är ju Livet.

Men framförallt; att ha möjligheten framför oss att kunna leva det liv man vill ha, att vara den man vill vara. Tänk vilken chans. Alla har inte den längre. Vi kan få hjälp med så mycket, söka vägledning och få stöd, men det är bara vi själva som faktiskt kan ta oss dit. Fortsätta med att leva det liv vi för eller göra en förändring. Det är en tuff insikt, men inte desto mindre sann.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag önskar förstås leva ett långt och lyckligt liv, på ett sätt som gör att jag kan behålla hälsan. Många tror att “gammal och sjuk” kommer per automatik som en självklarhet, men jag tror att vi kan påverka våra kroppar om vi börjar i god tid. Om vi vill. Så jag ser fram emot ett roligt liv, med en ålderdom där jag kan leva fullt ut. Med det vill jag säga att jag hoppas att jag har (minst) halva livet kvar. Ingen vet, men drömma går ju.

Kanske har jag möjlighet att disponera 15 000 dagar till. Phew.

Jag har tagit rätt lång tid på mig hittills, men under dessa 40 år (och särskilt de 10 sista) har jag lagt grunden till det som kan bli verklighet nu. Jag har så många idéer och drömmar, en stor av dem är mitt framtida hälsohem. Det bara finns där. Tiden och tillfället kommer att visa mig när det är dags. Där har jag ingen brådska, pusselbitarna får falla på plats så länge. I sin takt.

hjärta med textTack till dig som jag har valt att gå med genom livet. Du vet vem du är, som finns där när det blåser snålt. Som lyssnar när jag tjatar, ältar, gråter eller skrattar så att jag inte kan få fram orden. Och jag svarar gärna när du ringer för att du vill prata. Okonstlat. Ärligt. Viktigt. Tänk att vi har varandra! Tack. 

Tack till dig som läser. Yogar. Möter mig. Lär mig och delar vidare.

Och tack till mamma, pappa och Andreas för er bittida uppvaktning. 

Som en hyllning till det vi upplever tillsammans, vill jag spela en favorit.
Stand By Me /Playing For Change /Song Around The World.
Den är tänkvärd. Vilka människor. (Och framförallt, vilka ljudtekniker.)

Grattis till mig på 40-årsdagen. Nu börjar det.

// Kram Linda