Category Archives: Tacksamhet

Att ta sig en sväng Dalom.

Idag, måndag den fjärde juli, börjar jag på ett vikariat i fem veckor. Man kan nog kalla det för sommarjobb. Det var ett tag sedan. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå och det föll på plats så bra, när jag har färre klienter och uppehåll i yogaklasser. Helgen har jag fått tillbringa i Dalarna, som en liten uppladdning inför. Det har varit otroligt mysigt.

2016 natur i hjärtaGrekland i all ära (det är en favorit på många sätt), men vi lever i ett oerhört vackert land. Så bildskönt att man tappar andan. Inte bara Dalarna, men det var där jag var just den här helgen. Den frodiga gröna – tack till regnet – och kuperade naturen. De vackra blommorna och sjöarna.

När jag fyllde år fick jag i present av min faster och hennes man att få se den vackra Siljan med omnejd, åka på rundtur i ett sagolikt vackert landskap. De ville ta mig med på en tur i i det landskap där de har en stuga sedan många år och det finns så mycket att göra. Det finns så mycket jag har velat göra men inte tagit mig för – nu dök äntligen den chansen upp.

2016 sundbornVi besökte Carl och Karin Larssons Sundborn i Falun, det har jag velat göra länge. Och vi fick en underbar guide som brann för deras kärleksfulla liv – det är något särskilt när man får äntra rummen i huset som de har levt och verkat i. Historiens vingslag, verkligen. Får höra om den djupa kärleken, barnen och se konsten. Det var en väldigt fin och inspirerande vandring. Inte minst som en grund för hur en familj skulle kunna se ut idag, med texten som stod över en av dörrarna: “Älsken Hvarandra, Barn, Ty Kärleken är Allt.”

2016 ZorngårdenVi var även till Zorngården i Mora, Anders Zorn och Emma Lamms hem. Det “moderna” (hej linoleummatta) och exklusiva (privattelefon och interntelefon!), maträtter som introducerades (pasta), apparater som togs hem från någon av alla resor till Amerika… Även här fick vi en dedikerad guide som berättade deras historia, man kunde känna dem i rummen. I like it. Det tillhörande museet berättade mer om Zorns konst, han var ett ytterst begåvad allkonstnär. Möjligen lite väl glad i damer. Men fascinerande, kunnig till tusen.

(Dessutom var Carl Larsson och Anders Zorn goda vänner, som ofta umgicks tillsammans med sina makar. Guiden på Zorngården hävdade att en viss flätad (?) lampa hade skapats av Emma Lamm, som sedan lärde Karin Larsson tekniken. På Sundborn berättade de historien tvärtom, att Karin lärt Emma och både guiderna skrattade åt det. “Ja, vi brukar säga olika.” Charmigt att alla hävdar sin rätt.)

2016 dalahästarUtöver konstnärerna, besökte vi även Dalahäst-tillverkningen i Nusnäs. Där har jag varit förut, men det hör till en rundtur. Och DE är väl förresten verkligen konstnärer! En lite mindre kuse tar 15 minuter att tälja. En kvart. Tänk dig att få en träbit i näven, en Morakniv och höra ett “kör!”. Bara att tälja ut en liten häst med fyra ben… det låter helt omöjligt.

Kvinnan som målade hästar drog ett par streck, lika avspänt som om någon skulle torka av en bordsskiva. Inga konstigheter. Ändå blir det så otroligt fint (oavsett vad man tycker om dalahästar). Hantverket! Det finns ju otaliga sorter av hästar, en favorit var den bruna “pepparkakshästen” men den största surprisen var den violetta Melodifestivalhästen. Vilken kreativitet i tanke och händer… 😉

2016 Nusnäs_

Jag är – som före detta dekoratör – mycket förtjust i design, färg och form. Så är även min fina faster så, vi besökte både Nittsjö keramik och Jobs handtryck. Oh joy. Det här är ingen reklam för något av det, jag vill mest tipsa dig som funderar på att göra en semesterrunda. Det finns så mycket fint att se! Själv fick jag nöja mig utan några större inköp, men det är så roligt bara att titta. Inspireras och drömma. Inte sant?

2016 Nittsjö & Jobs

Tänk, vad mycket fint det finns att göra i vårt eget land, på vår egen “bakgård”. Det gäller bara att lyfta blicken och vilja se vad man kan göra i närheten. Eller i andra änden av landet, för den delen, hela Sverige erbjuder ju magiska platser med vacker natur. Det kan ge minst lika mycket upplevelser och minnen som en resa utomlands. Men kanske till och med kosta lite mindre…?

I bilen på väg hem igår lyssnade vi på Tom Malmquist rörande Sommar i P1. En sann historia som inte går att värja sig för, ärligt utan att bli ältande. Sorgligt utan att bli svart… är det okej att tycka så? Vilken klok och modig man och pappa. Klumpen i min hals avslöjade ett av de bästa programmen i sommar – troligen. Jag vill även höra Gunhild Stordalen och Ahmad Khan Mahmoodzada, som jag har missat. Tipsa gärna om du har en favorit. Jag har inte hunnit med någon hittills… och det är ju rätt många kvar, ändå. De hör sommaren till. Skönt att man kan lyssna i efterhand också.

2016 utsiktsplatsTusen tack fina Sylvia och Magnus för en härlig helg. Trots att vädret växlade mellan mulet, regn och sol var upplevelserna underbara. Tack för all god mat, för skratt och alla mil i bil genom trolska skogar. För de svindlande utsikterna. För fotbollsmatchen. Och för Vasaloppsmål. “I fäders spår för framtids segrar.”

Jag ser redan fram emot vår helg i september, jag har ju hittills inte sett det magnifika Dalhalla… mer än på håll genom en bilruta. 😉

Må så gott så länge, vi ses snart igen.

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda

40 år. Check på den!

Ja, 40 år. Idag för 14 610 dagar sedan såg jag dagens ljus, klockan 10.02 en onsdag. Som onsdagsbarn kan man tydligen lätt anpassa sig till varje situation, vi är dessutom mycket intelligenta (?) eftersom Merkurius styr över Onsdagen, men jag är inte säker på att det är vetenskapligt bevisat. Min födelsetid innebär även solen i Oxen, ascendenten i Lejonet och månen i Väduren. (Phew, jag vet!)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men jag ska vara helt ärlig. I perioder det senaste året har jag haft små attacker av 40-årskrisande. Det är kanske det där att man byter ut den första siffran i ens ålder. Irreversibelt. Du vet, när tonårens etta tog slut och blev en 2:a-nånting, sedan en 3:a först… och nu en 4:a. “Redan?” Som om det hade gjort någon skillnad eller stoppat tiden att “krisa“, jag fyller 40 ändå. Fast ibland hör jag 20-åringar säga att det blivit “gamla”, så egentligen är ålder kanske mest av allt en känsla…?

Jag tror kanske mest att jag är tagen av att det har gått så fort, från 35 och hit har det ju bara sagt swooosh! Men jag har ändå blivit mer och mer tacksam över att faktiskt få fylla 40 år. Det känns som att det är nu det börjar, för min del.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Under ett par år har människor jag växte upp med och/eller gick i skolan med faktiskt gått ur tiden. Det har ju varit alldeles för tidigt. Och samma sak har kanske hänt dig också, dina vänner. Vi som skulle leva för evigt. Det är inte alla förunnat att leva ett långt liv, så det blev på sätt och vis läge att fokusera om. Att försöka uppskatta och vara tacksam, att inte ta en enda dag för givet – hur grå och tråkig den än är. Det är ju Livet.

Men framförallt; att ha möjligheten framför oss att kunna leva det liv man vill ha, att vara den man vill vara. Tänk vilken chans. Alla har inte den längre. Vi kan få hjälp med så mycket, söka vägledning och få stöd, men det är bara vi själva som faktiskt kan ta oss dit. Fortsätta med att leva det liv vi för eller göra en förändring. Det är en tuff insikt, men inte desto mindre sann.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag önskar förstås leva ett långt och lyckligt liv, på ett sätt som gör att jag kan behålla hälsan. Många tror att “gammal och sjuk” kommer per automatik som en självklarhet, men jag tror att vi kan påverka våra kroppar om vi börjar i god tid. Om vi vill. Så jag ser fram emot ett roligt liv, med en ålderdom där jag kan leva fullt ut. Med det vill jag säga att jag hoppas att jag har (minst) halva livet kvar. Ingen vet, men drömma går ju.

Kanske har jag möjlighet att disponera 15 000 dagar till. Phew.

Jag har tagit rätt lång tid på mig hittills, men under dessa 40 år (och särskilt de 10 sista) har jag lagt grunden till det som kan bli verklighet nu. Jag har så många idéer och drömmar, en stor av dem är mitt framtida hälsohem. Det bara finns där. Tiden och tillfället kommer att visa mig när det är dags. Där har jag ingen brådska, pusselbitarna får falla på plats så länge. I sin takt.

hjärta med textTack till dig som jag har valt att gå med genom livet. Du vet vem du är, som finns där när det blåser snålt. Som lyssnar när jag tjatar, ältar, gråter eller skrattar så att jag inte kan få fram orden. Och jag svarar gärna när du ringer för att du vill prata. Okonstlat. Ärligt. Viktigt. Tänk att vi har varandra! Tack. 

Tack till dig som läser. Yogar. Möter mig. Lär mig och delar vidare.

Och tack till mamma, pappa och Andreas för er bittida uppvaktning. 

Som en hyllning till det vi upplever tillsammans, vill jag spela en favorit.
Stand By Me /Playing For Change /Song Around The World.
Den är tänkvärd. Vilka människor. (Och framförallt, vilka ljudtekniker.)

Grattis till mig på 40-årsdagen. Nu börjar det.

// Kram Linda

Våra årstidsskiften tar andan ur mig.

Vilken sensommar vi har haft. Och vilken indiansommar vi har. Eller kanske även  brittsommar. Kärt barn har otaliga namn, tydligen. När som helst kan det vända nu med enbart frostbitna och isiga nätter, men hittills har det varit väldigt milt och vackert i Stockholmsområdet. Jag uppskattar verkligen skiftena av våra årstider.

oktober mälarvyI helgen gjorde vi den sista båtrundan på Mälaren inför upptagningen igår. Det var magiskt fint. Jag har troligen aldrig sovit över på sjön i oktober, eftersom vi brukar ha upptagning av båten i september. Och det kändes i den höga, klara luften att det är höst (jag brukar ju få den känningen någon månad för tidigt, men nu har den känslan kommit sent) och ändå var det så väldigt varmt och vansinnigt vackert. Vilken natur vi har i vårt land.

I fredags, när vi åkte ut, var det i och för sig halv storm. Soligt, men upp till 15-16 meter per sekund i byvindar… och eftersom vi inte har en segelbåt (längre) var det inte helt optimalt, men vi sökte lä i en välkänd vik för natten. Ankrade och lät båten styra upp själv, fann lite lugn. Vi visste att lördagen skulle bli vacker. Och vi vaknade till en vindstilla, spegelblank och solig lördag. Den 3 oktober. Otroligt.

hälsning från mälaren i oktober 2015

Det är sent för säsongen. Naturen kommer väl snart att explodera i en färgpalett av gult, orange och rött, men än så länge är skiftningarna fortfarande milda. Kanske för att det har varit så varmt som det har varit hittills. Vissa träd börjar smått skifta, men i övrigt var det ännu grönt längs vattenkanten.

Jag satt på båten och betraktade. Tänk, det kommer alltid att fascinera mig, hur naturen har sina cykler. Sin stilla gång. Helt utan stress (om vi inte tänker på hur miljön påverkas av utsläpp och annat, vilket i säkerhet är en stress på miljön.) Hur det så lätt och naturligt växlar från skira blad efter en stillsam vinter, till sommarfrodig grönska och sedan en explosion av färg, för att återgå till stillhet under en höst och vinter. Snötyngda grenar. Vila. Utan press eller deadlines.

oktober fendrar(Nu vet vi ju alla, efter Johan Rockströms eminenta sommarprat i juli, vilka utmaningar vi står inför om vi inte tar naturen på allvar. Där är jag personligen oroad och gör vad jag kan i min vardag för att underlätta belastningen, men vi kan vara säkra på att naturen kommer att tala om för oss när det räcker. Mer och mer. I dessa klimatförändringar som ger sig tillkänna. Jag ser på naturen och känner vördnad. Tänk bara att vi människor tar oss friheten att slänga sopor i gräset och kasta plast i vattnet, utan att tänka på vad vi faktiskt ber om… )

Det som imponerar mest av allt är att det sker, i sinom tid. När det är läge. Utan att forceras. Utan att springa fram och tillbaka. Utan att högljutt ropa. Utan att virra runt runt, tappa fotfästet och missa en buss. Det bara är. Och jag älskar det.

oktober spegelblanktNär jag sitter där vill jag gärna stänga av allt – för utom att andas. Vara. Det fanns ingen mottagning för tv:n, inget “Vem vet mest”. Ingen fredagsfinal i Idol. Däremot stillhet. Natur. Vackra vyer. Och frisk luft. För att vara så pass uppkopplad som jag brukar vara, finns det få saker jag uppskattar så mycket som att faktiskt logga ut. Gärna ofta. På sjön och i mitt paradis i norr. Mina fina och viktiga andningshål i livet.

Och att sova på en båt kan vara så makalöst skönt. Nu har jag förvisso sovit på en färja i full storm mellan Sverige och England, det var ingen höjdare. Inte ens lätt drogad av lugnande medel tyckte jag att det var toppen, men sånt kan hända.  Även att vara på Ålands hav kvällen innan Estonia sjönk var för mycket för mig. Men, vår båt. Kluckandet. Det stilla gungandet. Doften av skärgård eller  sjö. Tystnaden.

oktober äppelkaka glutenfriJag som har tillbringat många barndomsår med ljudet av regn på ruffluckan, kan faktiskt uppskatta det bekanta lätet också. Men denna sista helg för säsongen var jag tacksam över just frånvaron av regn. Att det var så varmt i solen. Att vi kunde sitta på däck och spela kort. Att det gick så bra att baka den där glutenfria kakan med äpplen och kanel i den nya ugnen. Att den sista resan hem var så behaglig. Toppen, verkligen.

Nu är det fritt fram för hösten, den är varmt välkommen.

// Kram Linda

Förväntan på sommaren. Och livet.

Jahapp. Jobbdags igen? Den här sommaren har varit lite speciell. Det är nog många som bär med sig den känslan med sig in i arbetet igen, under hösten. Och som med så mycket annat (i livet) tänker jag att det handlar en hel del om vilken förväntan man har. Vad man förväntar sig. Och en nackdel med en förväntan i någon form, är ju att den kan följas åt av en besvikelse…

nyponros_närbildMin egen sommar vändes lite upp och ner, inte så särskilt dramatiskt i sig men, jag fick ändra mina planer och kände mig lite “tom” i juni. Jag är ju (som alla andra) ute på min resa i personlig utveckling och nu förstår jag vad det var jag skulle lära mig, så i efterhand känns det fint ändå. På sitt sätt.
Jag hade ju velat ha det på mitt sätt, enligt min plan, så det tog ett tag att smälta att det faktiskt skulle bli någonting helt annorlunda. Fast ibland får man se sig “besegrad”. Kanske är det en vinst ändå…?

Något jag har fått jobba med på sistone, har varit att ta saker som de kommer och det har varit en utmaning. Jag har velat planera både sommaren och livet så mycket mer än jag – av olika anledningar – har kunnat göra. Det har naturliga orsaker, men poängen är att jag insett kontrollbehovet som funnits där. Hur jag reagerar när jag måste “foga mig” till det som sker. Vilket obehag det uppbringar.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerMan kan ju tänka att man som yogi tar ett par djupa andetag, mediterar en stund och så är man i balans igen och – gärna det. Aad guray nameh. Men det där fungerar inte alltid, kan jag tycka. Känslor väcks, kroppen reagerar och mönster aktiveras när jag befinner mig i upplevelsen. Det kan jag naturligtvis hantera med yogan och andningen, men det är inte alltid enkelt för det. Det är ju Livet.

Och apropå det, känner jag att det ska bli skönt snart när yogaklasserna drar igång igen, det är en så fin “arbetsuppgift” att få vara mitt i lugnet med människor som söker stillheten. Det är inte som ett jobb, utan snarare ett sammanhang. En gemenskap. Det känns stort. Jag minns med en rysning hur jag tidigare under livet har fasat för att gå tillbaka till vissa jobb efter semesterledighet, det är en helt obeskrivlig glädje och lättnad att tycka om sitt jobb. För alla där ute som gör det de tycker om, vilken ynnest!

Min sommar blev mycket bättre än jag trodde i juni, när luften gick ur mig som en uppblåst ballong med pyspunka. Jag har fått över två veckor med min vän Tiina och hennes familj, sett Skåne i söder (Båstad), Halland (Skummeslöv och Laholm) och Småland (Ljungby), tillbringat några härliga och nostalgiska dygn i Stockholms mellersta skärgård (utanför Möja) där jag “växte upp som barn” och – jag kom slutligen upp till mitt paradis (Jämtland) och min underbara lilla stuga uppe i norr. Jag har bilat och sett stora delar av vårt land i sommar!

sommar 2015

På vägen hem i bilen lyssnade jag på “Allvarligt talat” i P1 med Lena Anderssons svar och där var ännu mer jag behövde höra just då. Det var just frågorna:
“Gör man bäst i att bli egoist med skygglappar för att inte känna sig alltför hjälplös och bedrövad i relation till allt elände?” (ca 1-6 minuter in i programmet) och “Hur ska jag slappna av och njuta av lite när jag vet att det snart är över?” (ca 17-24 minuter in i programmet)
(Frågan om potatisen fäste jag ingen större vikt vid, jag äter ju inte potatis…)

Svaren på just de två frågorna var något jag tyckte var skönt att höra för egen del. Om att “det mest osjälviska man kan göra (…) är att ta hand om sig själv (…) att ha omsorg och sig själv” och att det är var och ens ansvar att se till att bli harmonisk och lycklig. Självklarheter, men viktiga påminnelser.

skärgårdsblåbärEller att det gäller att leva livet ett steg i taget, en stund i taget, eftersom vi inte har möjligheten att se det “färdiga resultatet” och därmed inte riktigt får ihop livets alla pusselbitar. Att idén om den färdiga bilden är mycket hämmande. Att ta vara på livets stunder och inte med andan i halsen TÄNKA  på att man måste göra det. Tänkvärt igen. Oftast är det de enklaste sakerna som är lättast att glömma bort.

Nåväl. Problemet kan vara att ha lite för höga förväntningar – både på sommaren och i livet självt. Det kan väcka frustration, när man har hoppats på mycket och glömmer bort att vara tacksam. När planer spricker är det lätt att bli besviken, det är helt naturligt. Jag personligen tvingades släppa taget och fick tänka att “den här sommaren får väl bli som den blir” – och då kunde jag vara i nuet. Jag varken försökte eller kunde styra eller  ställa någonting, utan fick ge upp och det blev bra. Ändå. Som om det alltid finns en plan, men att det är lätt att streta emot i onödan.

Istället för att följa flödet, vädret, händelserna som dyker upp.

(Jag är väldigt förtjust i Lena Anderssons skarpa intellekt / härliga hjärna och jag uppskattade “hennes” intervju med Lars Lagerbäck i Rickard Olssons Sommarkväll  (klicka på länken ovan om du vill se det fram till 14/9). Ett roligt grepp, tycker jag. Jag uppskattade även hennes språk i “Egenmäktigt förfarande”. Om jag kände igen mig, från mitt gamla liv? Det kan vi ta en annan gång.)

hortensia_rosaBlir det så mycket bättre om allt är regisserat och planerat in i minsta detalj, hellre än att ta det som det kommer och njuta av livet? Stunden. Ibland minut för minut. Jag har lärt mig en hel del om mig själv och tror ju att det är vad livet handlar om, att varje dag försöka förstå sig själv lite bättre och välja det som känns rätt i kroppen, istället för att kämpa emot. Ändå är det så lätt att glömma bort när man ångar på och smider planer… så jag fick mig en rejäl och viktig påminnelse. Som jag tycker att jag ofta får om jag är på väg åt “fel” håll.

Det är lustigt, det där.

Om du har landat på jobbet önskar jag dig en fin första arbetsvecka.

// Kram Linda

Ett halvt tusen tack!

Idag kommer ett lite kortare inlägg med en icke desto mindre viktig reflektion för mig. Jag noterar med tacksamhet och glädje att Mitt nya livs egen Facebook-sida nu närmar sig hela 500 gilla-markeringar. Ett halvt tusen tummar upp. Det känns fantastiskt roligt och det är egentligen helt galet många.

Svart och vitt, mörker och ljus; yin och yang i ett smycke.Och jag vet så väl att det växlar, att ännu fler faktiskt kan komma att “gilla” (är du sugen får du gärna bidra här! ;)) och att ett antal av-gillar. Det är inga konstigheter, precis som ebb och flod, sol och måne eller yin och yang. Saker och ting förändras konstant. Flöde.

Men jag har lovat mig själv att bli bättre på att stanna upp. Glädjas och uppskatta. Insupa. Andas djupt. Vara stolt och anamma uttrycket “good enough”. Utan att jaga vidare (som vore det vargar i mina hasor) och ständigt sträva efter mer. Större. Fler. Jag är otroligt nöjd över det som har skett hittills i mitt företags nya liv. På så pass kort tid.

Därför vill jag nu ta tillfället i akt att från djupet av mitt hjärta säga – TACK. Till dig som har tryckt “gilla” för sidan. (Och i förskott till dig som överväger att göra det.) För att du har gillat / gillar det jag gör eller främst vill stötta mig i mitt framtida arbete. Det betyder mycket.

Hjärtformat i rädislandet.

hjärta av vinbärhjärta av gräsVad som än sker framåt, har jag fram till idag fått knappt femhundra fina gilla-tummar. Det är ett faktum. Och för mig är det stort.

Så (ett halvt) tusen tack så här långt!

// Kram Linda

Som en syster.

Jag har en högt älskad lillebror som är en av de smartaste individer jag känner. Jag har dock ingen syster. Jag fick en underbar liten tjejkusin när jag var 34 år, men har vuxit upp med killkusiner och bland har jag funderat på hur det skulle vara att ha en syster eller tjejkusin i nära ålder, någon av samma kön att dela upplevelser i livet med. Och på sistone har det känts som att jag har varit nära.

Vita blommor och gröna blad.I min “familj” finns en kvinna som jag tycker mycket om. Hon är ett par år äldre än jag och vi har känt varandra sedan 1993, i stort sett hela mitt “vuxna” liv. Och det känns bara som att vår vänskap eller vårt släktskap fördjupas. Det är så fint. Nyligen hade vi en heldag på stan, där jag skulle bjuda henne på middag som en försenad födelsedagspresent.

Vi strosade i butiker för att scanna av mellandagsrean, provade kläder och skor och bara njöt av att inte ha bråttom – någonstans. Vi promenerade sedan från centrala Stockholm till söder och pratade – jag vädrade att jag inte riktigt vet vad jag har för stil i kläder, att jag vill hitta till den “jag” jag är idag – och vi smet in i diverse butiker vi gick förbi för att titta. Hon fann en fin kjol i hennes stil och jag förundrades över hennes känsla för att hitta så rätt, den var “hon”.

“-Jättefin!” sade jag.
“-Men titta på den! Vad är det som gör att du inte skulle kunna ha den?” sade hon.
“-Eh, jag skulle absolut kunna ha den, men det är din stil…”
“-Den här kan du ha, den skulle verkligen passa dig.”
“-Eh, joo…”
“-Jag vill köpa den till dig!”

Närbild på rutigt kjolmönster i svart, gått, vitt och rödorange. Det slutade med att hon köpte kjolen till mig, för att hon så gärna ville när hon tyckte att hon hittat något som skulle passa mig. Fastän hon tyckte den var fin själv. Hon hade för övrigt en liknande på sig redan innan. Bara gesten, tanken, omtanken… jag tog tacksamt emot hennes erbjudande, även om jag tänkte att jag skulle “glömma bort” det, så att hon ändå skulle komma hem med den själv. (Man kan ju alltid försöka?)

Så promenerade vi vidare, in på fina “Shirt Factory” där hon provade olika modeller och slutligen fastnade för en snygg, vit skräddad skjorta. Klassisk. Den satt jättefint på henne. Hon såg leende på mig,
“-Jag vill köpa en sån här till dig!”
“-Nämen, vänta nu…” jag hade ju redan fått en kjol?
Men känner man denna underbara kvinna så vet man att det inte finns något att sätta emot när hon har bestämt sig, plötsligt var jag milt indragen i ett provrum, jackan var på väg av och jag fick kapitulera. Jag som så lätt kan säga “nämen, inte ska väl jag…?” Skjortan var jättefin, hon såg så glad ut och drog upp kjolen ur påsen. Jag provade dem båda och vi vände och vred på oss för att se hur skjortorna satt, skojade om att köpa varsin modell och sedan kunna bytlånas.

The shirt factory.Hon är bestämd, min vän, så jag insåg att det inte var någon idé att streta emot. Dessutom ville hon ge mig dem som en försenad födelsedagspresent och jag som just sagt att jag inte längre vet vad jag har för “stil” fick hjälp bums med en ny stass… ibland löser det sig på andra sätt än man först tror. Tack!

Tack och lov fick jag sedan möjlighet att bjuda henne på en dignande måltid av välsmakande tapasrätter, förtroliga samtal med tårar, skratt och vin. Där och då kändes vi ännu närmare än tidigare. Så nära en syster man kan komma? Kanske. Jag kände tacksamhet över hennes engagemang i mig och att vi kunde träffas för att umgås. Vi hade tidigare under kvällen även hunnit med att besöka Maria Magdalena kyrka och tända ljus för dem som gått före oss, plus att vi avslutade kvällen i en härlig skybar med utsikt över Södermalm med omnejd. En otrolig dag och kväll.

Sms från en vän.En annan nära vän skrev nyligen ett sms till mig om att “något” var skickat till mig och på väg. Jag blev såklart jättenyfiken. När jag väl fick hem en avi gick jag för att hämta ut “paketet” så jag gick till Posten – och när jag fick syn på ett kuvert i storlek 40 x 60 cm med mitt namn på, kom ett stort leende helt automatiskt. Det var så galet stort! Och så roligt gjort! Så öppnade jag det i bilen och det var tur att det inte var jag som körde, för det täckte halva instrumentbrädan och vindrutan. Hon gjorde mig så glad!

Ett jättestort kort.Och det gör hon ofta, med små handskrivna brev och presenter som skickas – “bara för att”. En dag kom det ett paket på Posten med ett kit för bakning som hon hittat, med små muffinsformar och pinnar med figurer på i form av blommor, fåglar och ugglor för att hon vet att jag “gör den där barnboken och de här såg ut att passa så bra”. Var säger man? Räcker tack? Och man behöver inte få saker skickade till sig för att vara nära, men bara tanken på att någon annan lägger ner tid, energi och tankar på att uppmärksamma någonting som är viktigt för en själv… det är stort, tycker jag.

Ett fint kort med en fin text.Också vi har delat det mesta med varandra, den varmaste glädje och mörkaste sorg, tårar av förtvivlan och bubblande skratt. Även om vi bor långt ifrån varandra i nuläget, finns vi alltid bara ett samtal, sms eller mejl bort. Vi är och har länge varit på resa tillsammans – både i verkligheten och i våra liv, som löper parallellt med varandra…

Kanske är det så nära man kan komma? Nästan som systrar. Jag tror det. Även om jag inte vet. För faktum kvarstår: jag har ingen syster.

Men ibland känns det som att jag har flera.

// Kram Linda

Att vara nära, men inte gå under.

Igår, söndag 28/9 2014, var det på dagen 20 år sedan Estonia förliste på öppet hav mellan finska Utö och estniska Dagö. Och jag minns allt för väl exakt vad jag gjorde natten 28/9 1994. Även om det inte alls går att jämföra, så är det ett minne som sitter fast för livet. Det kommer jag aldrig ifrån.

Mörka moln på en dyster grå himmel.Jag stod en trappa upp på ett diskotek, högt ovanför ett dansgolv, på en helt annan färja och blickade ut över mina vänner som stod där nere och dansade. Och golvet krängde och rörde sig så pass att hela folkmassan förflyttade sig i grupp från sida till sida i lokalen. Det var otäckt, men jag ville inte tänka på det… så det gjorde jag inte. Jag hade just stått där nere själv med alla andra och flutit med i strömmen. Haft roligt.

Vi var ett hundratal kompisar från min gymnasieskola som hade valt att åka till Åbo på en 24-timmarskryssning, som jag dessutom hade varit med och arrangerat. (Note to self efteråt: inte åka färja på hösten.) Vi hade då pratat om och planerat vår roliga resa i flera veckor, men redan innan färjan lämnade Värtahamnen hörde vi att det var storm på Ålands hav. Jag blev orolig och fick en klump i magen, för storm är en skräck för mig, men jag valde att inte visa det. Jag valde där och då att släppa rädslan och ha kul. Att tänka att jag var säker. Att en färja inte kan kantra. Som många sade.

En olycksbådande himmel med mörka moln och solens strålar på andra sidan.Redan under dagen hade olycksaliga moln dragit in över Stockholm, som ett stort mörkt lock. När jag satt hemma innan avfärd och vädrade min oro, sade min kloka mor “Äh, åk nu – ni kommer att ha jätteroligt!” och just det tvivlade jag inte på. Men min mage sade något annat. Förmodligen kände även mamma olust inför vädret,  men hon valde att stötta mig. Vädret var en mardröm. Som “båtunge” har jag varit ute i otäcka väder, men aldrig självmant. Då blir man snarare överrumplad, plus tanken på att en fritidsbåt kan kännas lättare att manövrera (kontrollera) än en stor färja. Som ska vara osänkbar. Den tanken vet jag dock att jag ögonblickligen slog bort, efter att jag konstaterat att “ingenting är osänkbart”. Ville jag vara med på resan fick jag hoppas på det bästa. Jag ryser av blotta minnet idag.

Vi klev på färjan allihop. Och betedde oss som glada ungdomar gör. Busade. Handlade tax-free. Festade. Fotade. Kramades. Somnade i och under trappor. Dansade. Skrattade. Men hela tiden var jag medveten om hur båten rörde sig i vinden. Även när jag stod på övre våningen i diskoteket och med egna ögon såg hur mina vänner snubblade fram och tillbaka i sjögången. Det hände oss ingenting, tack och lov. Mer än sjögång. Vi umgicks hela natten och sov en stund i våra hytter (under bildäck om jag minns rätt), men mest var det fullt ös. Så där tonårs-energiskt-före-studenten som man ibland kan önska att det skulle vara då och då nu också…

Räcke på en färja, med solens strålar mot vattenytan i bakgrunden.Men morgonen efter var det hela fullkomligt surrealistiskt, åtminstone för mig. Som att vara fast på helt fel plats lite för länge för att det skulle kunna gå att ta in. Jag kunde inte ta in det på bra länge. När vi vaknade på morgonen, tog vi hissen upp för att äta frukost. Och det första vi fick se, när hissdörrarna öppnades, var stora monitorer med tv-sändningar. Vad sade de? Vad var det för bilder? Vi stirrade upp på dessa skärmar, kunde inte ta in. Bilder på ett stort mörkt hav. Helikoptrar. Livbåtar. Jag ville nog inte ta in. Ändå var stämningen som förlamande. Men verkligheten sipprade sakta in i mitt medvetande.

En färja hade alltså gått under… inatt? Över 850 personer hade följt med ner i djupet. Det var för stort att förstå. Vi visste dessutom inte allt, hur det hade skett och hur fort det hade gått. Det blev allt tydligare i efterhand. Men vad som varit tydligt redan från första sekund, var den stora akterflaggan som halats på halv stång. Det gav mig rysningar. Stämningen var dämpad. Vi satt fast på båten i flera timmar till och jag har en minnesbild av hur vi satt i en restaurang på dagen, där några i besättningen tappert kämpade med att roa oss resenärer. Var det till och med karaoke…? De som just hade förlorat sina kolleger. 

En olycksbådande himmel med flyttfåglar mot mörka moln.Mina föräldrar och familj hade under morgonen fått höra att en färja förlist under natten och att 850 människor hade följt med ner i djupet. Där och då stannade allting upp. Vilken färja hade jag åkt med?! Och även om de visste, så ringde mamma runt till rederier för att få bekräftat att det inte var vårt fartyg. Min farfar hade hört nyheten tidigt på morgonen vid radion och höll på att bryta ihop. Oro. Förvirring. Chock. Panik. Innan verkligheten kunde sjunka in. Men vi hade – gissar jag – varit skyddade i Åbo när Estonia förliste, så vi var varken intill eller deltog i räddningsarbetet.

Men vi var inte heller så väldigt långt ifrån. Vi var nära, men gick inte under. Ibland kan jag tänka på att vara tacksam för de chanser som är oss givna.

Jag minns inte hur jag kom hem. Men jag vet att jag i efterhand fick veta av mina vänner hur deras föräldrar också hade gråtit och kramats när de hade kommit hem. Idag kan jag förstå, då sköt jag det ifrån mig. “Jag mår bra!” sade jag när jag kom hem, sedan gick många av oss från kryssningen tillsammans ut på krogen. Kanske för att vi skulle smälta chocken där. Kanske för att slippa ta in vad som hade hänt, hur nära olycksplatsen vi ändå varit. Fastän vi klarade oss. Att festa (som förstås känns helt fel i sammanhanget) var kanske ett sätt att hålla det på avstånd. Fly. Från det faktum att en färja faktiskt inte är osänkbar, även om vi vill tro det. Att katastrofen var ett faktum.

Närbild på en livboj, hängandes på en färja.Det här är ett minne som sitter djupt kvar inom mig. Min upplevelse är inte värre än någon annans, men när alla nyheter rullas upp 20 år senare minns jag fortfarande känslan i nyhetssändningarna, där  färjan om färjan som just gått under. Flaggan så tydligt på halvstång i aktern. Stämningen. Tystnaden. Ibland funderar jag på meningen med att vi var där.

Mina tankar går till dem som gick under, deras nära och kära efterlevande och de som överlevde. Min upplevelse är inget mot vad ni har gått igenom och de sår av smärta och saknad som minnena river upp igen. All styrka och kärlek till er.

// Kram Linda

Till farmor och farfar.

Jag vill börja med att säga tack. För allt det ni har bidragit till i mitt liv, men också för att ni kommer från en av den vackraste platserna jag vet på jorden – den jag får vara på och har valt att kalla för mitt Paradis.

Var hade jag befunnit mig utan er?

Jag har varit på den platsen i över tre veckor nu. I den varmaste och somrigaste sommaren jag kan minnas där, med inslag av regnskurar och åska. Det brukar ju liksom vara tvärtom. Och ni har känts så närvarande, fastän ni ju inte varit här fysiskt på i alla fall 7 år. Det känns surrealistiskt. Ni var ju nyss här?

Den här platsen är er, för mig.

Gräsklippning, en gräsklippare och en vacker grönskande tomt.Jag vet inte om ni sett mig från ovan. Eller kanske från sidan. Jag tror ju att ni är här någonstans, om så i anden. I så fall såg ni kanske att jag klippte gräset i två timmar den där ljuva ljusa kvällen och att jag skrattade samtidigt, jag lyssnade nämligen på VM-fotbollsdomaren Jonas Erikssons sommarprat och kunde bara inte hålla mig…

(En 5-åring som i radioprogrammet “Upp till 13” med Ulf Elfving, där 70-tal möter 80-tal, önskar låten “Tommy som knarkade”… det är humor för mig. Du hade nog skrattat åt det, farfar.)

Blommande pelargoner i krukan vid dörren.För du var full-i-fan och busig, jag hoppas att jag har det inom mig. Om inte annat har samtliga killar och karlar i släkten ärvt det, så du lever vidare på så många sätt. Och det gör även din känslighet, ditt djup. Jag försöker att varva humor med allvar i mitt jobb, sådan var du också. Framtiden är på riktigt och kan vara lite lättare att möta om man kan förmedla sitt allvar på ett lekfullt sätt, utan att tappa… tyngden.

Jag hade gärna pratat med dig om det idag, du hade nog kunnat lära mig en hel del om det.

En tallrik med ugnsgrönsaker, kalkonfärs och jordnötssås.Och farmor. Hoppas du inte tycker du att jag stökade till det i köket? När jag är på plats själv blir det lite “organiserat kaos”, men det är för att jag lagar så mycket mat hela tiden. Jag blötlägger och långkokar – precis som du. Jag önskar att jag hade dig här att prata med om det, som vi gjorde när jag var yngre, fast jag inte förstod då vad jag skulle jobba med i framtiden (hur skulle jag ha vetat?). Nu får jag frammana din mat ur minnet och mina matböcker präglas en hel del av din och mormors kokkonst. Det känns fint.

Jag fotar ert vackra porslin till mina matböcker, er prägel finns även där.

En sorts picknickkorg på hög höjd.Jag har fotat sex stycken picknick-teman i mitt  Paradis i sommar. Märkligt nog (?) tog jag med mig allt jag behövde hemifrån utan att ha en specifik plan för det, köpte råvarorna utan att riktigt tänka på det och jag har fått makalös hjälp av Universum att få det att funka. Eller har det varit ni? Regnet har hängt i luften ibland, men på bilderna har det sett ut som sol. Det har blåst på vissa platser, men det har inte synts på bild. Jag höll på att gå bort mig vid ett tillfälle och två korpar flög kraxande över mitt huvud, hjälpte ni mig att hitta tillbaka? Jag trodde att jag skulle hamna i närkontakt med en flock får vid ett annat tillfälle, var det ni som stoppade dem och ledde dem åt ett annat håll?

Förmodligen inte, ibland känns ni bara så nära. 

En blomma på graven.Ibland ser jag er på min näthinna, stå så där i dörröppningen som ni brukade. Jag hälsar så gärna på er på kyrkogården med egenhändigt plockade blommor, men för mig finns ni överallt här.

Inte bara just där.

Och jag är så tacksam för den tid vi på något sätt ändå får tillsammans. Fortfarande.

Tack.

// Kärlek Linda

Påskpyssel och matboksfix.

Det är mycket nu. Många vackra vyer att fotografera, intryck att samla på och klar luft att andas in. Men alla dessa “göromål” vet jag bättre än att klaga på.

Att den vaknande vårnaturen skiftar i gyllene skalor av morgonsolens strålar, men sedan skiftar till något som mer påminner om gråskala i kall snålblåst, i väntan på utlovat påsksolsken… men klaga? Knappast.

Jag har fullt upp med annat. Platser att besöka, ställen att se. Mat att köpa och laga. Givande samtal att föra. Det är en ynnest och det är viktigt att komma ihåg.

Vaknande vårnatur i paradiset.Krukor och skor på altanen.Påskfjädrar i buske.Frukost på retro-porslin.Fjäll möter himmel.Boveteplättar till mellanmål.

 

 

 

 

 

 

Mitt i lugnet, stillheten och friheten knackar påminnelsen om den andra matboken, 2.Vardagsmat, på. Det vill bli klar och jag skulle aldrig drömma om att klaga på det – heller. Icke just det, absolut icke just här.

För jag vet att få saker i livet blir bättre av just stress (…tro mig, det var länge sedan jag sade “…men det är ju så roligt – det är positiv stress!” eftersom kroppen endast känner igen och reagerar på just – stress). Och även om jag sätter press på mig själv med jämna mellanrum för att få det klart, så låter jag det ta sin tid. Växa fram. Bit för bit. Steg för steg. Utmanar tålamodet. Tilliten. Tiden.

2.Vardagsmat - framsidaDet är så här jag tror att framsidan ska se ut, men jag är redan rätt säker på att några bilder ska bytas ut. Uppdateras. För att saker förändrats, sedan jag gjorde första utkastet. Och jag brottas med “hur-i-hela-friden-ska-jag-knyta-ihop-det-här-som varken-är-kock-fotograf-eller-AD?” men på något sätt vet jag att det blir som jag vill ha det. Till slut. Och min fasta övertygelse om att boken kommer att nå fram till den som behöver den, känns som ett spirande rotsystem som blir allt starkare, nedåt och utåt. Det är en märklig och ovan känsla, men jag håller fast vid den.

Och kanske är det dags nu. Att börja bottna. Landa. Och vad kan vara finare än att hitta dit på just den plats där jag faktiskt har vissa av mina rötter…?

Men, här och nu fortsätter jag med att spana ut över vackra vyer. Äta min goda frukost på retromönstrade porslin. Promenera. Prata, lära och utveckla. Påminna mig själv och andra om hur bra vi har det. Njuta av det som är.

Bilderna nedan är förslag på vardagsmat, från skapandet av matbok nummer två. Är du intresserad av ett exemplar, när den väl är klar? (Det blir om några veckor, jag vet dock inget exakt datum ännu.)  Mejla mig här i så fall.

Förslag på vardagsmat_1Förslag på vardagsmat_3Förslag på vardagsmat_2 Förslag på vardagsmat_6Förslag på vardagsmat_4

Förslag på vardagsmat_5

 

Jag hoppas innerligt att du har det fint där du befinner dig.

 Glad påsk! 

// Kram Linda