Category Archives: Döden

Om döden och ånger i livet.

Nu blir det lagom muntert, vänner. En älskad släktings bortgång i dagarna, får mig plötsligt att närma mig ämnet något tidigare än jag hade tänkt mig… men så är det ibland. Livet är inte alltid vad vi tänkt oss, inte döden heller.
(Tycker du att ämnet är tungt, så kan du ju lämna med ett klick, när som helst.)

Min närstående har dock fått leva ett långt, händelserikt och kärleksfullt liv, älskad och respekterad för den han varit. Jag är relativt säker på att han har varit nöjd med sitt liv i sin helhet. Så har det känts genom samtal när vi pratat om allt han varit med om, sett och upplevt.

En grå vy över vatten, träd och brygga vid Årstaviken.Men även om döden är ett naturligt slut på livet, ter det sig märkligt när den väl hälsar på. Man blir påmind om att allting har ett slut, om sin egen dödlighet. Att vi ju börjar dö den sekund vi föds och det vill vissa inte ens höra talas om. Jag njuter inte heller av att tänka på döden, men den finns där och är en naturlig del av livet… hur bör man förhålla sig till den? Tro mig, jag har verkligen inte en aning. Men jag känner att jag behöver ‘jobba lite’ på just den relationen och det blir väl egentligen mest tydligt när någon dör. “Hur vill jag leva?”

Det är lättare att förtränga när livet är som mest levande.

För ett tag sedan hörde jag talas om en australiensisk kvinna vid namn Bronnie Ware, som jobbade med palliativ vård, så under många år satt hon bredvid döende människor i livets slutskede och pratade med dem. Hon frågade dem vad de ångrade mest i sitt liv och deras svar har blivit en bok, The top five regrets of the dying“. Vad döende ångrar mest, topp 5. Intressant.

Kanske tror man spontant att det ska handla om vilken karriär man misslyckats med, vilket hus man inte bott i eller vilken bil man inte kört… Men, inte riktigt. nedan listar jag de fem punkterna, och under rubriken är författarinnans text på engelska. Om du inte förstår, kan du använda google translate för översättning, jag tycker bara att nyanserna är så vackra på ursprungsspråket.

En vacker gammal skrivmaskin får symbolisera - "författardrömmar"1. Det de flesta människor ångrade, var att de inte förverkligat sina drömmar, utan gjort det som förväntats av dem.

“This was the most common regret of all. When people realise that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.”

Gamla stan, husfasader och klarblå himmel. 2. Att man jobbat för mycket. Och därmed missat mycket av barnens uppväxt och spenderat för lite tid med sin äkta hälft.

“This came from every male patient that I nursed. They missed their children’s youth and their partner’s companionship. Women also spoke of this regret, but as most were from an older generation, many of the female patients had not been breadwinners. All of the men I nursed deeply regretted spending so much of their lives on the treadmill of a work existence.”

En brinnande kase på ett gärde.3. Att man inte vågat säga ifrån och stå för sina känslor

“Many people suppressed their feelings in order to keep peace with others. As a result, they settled for a mediocre existence and never became who they were truly capable of becoming. Many developed illnesses relating to the bitterness and resentment they carried as a result.”

4. Att ha förlorat kontakten med sina vänner. 

“Often they would not truly realise the full benefits of old friends until their dying weeks and it was not always possible to track them down. Many had become so caught up in their own lives that they had let golden friendships slip by over the years. There were many deep regrets about not giving friendships the time and effort that they deserved. Everyone misses their friends when they are dying.”

5. Och att man inte tillåtit sig själv att vara riktigt lycklig. 

“This is a surprisingly common one. Many did not realise until the end that happiness is a choice. They had stayed stuck in old patterns and habits. The so-called ‘comfort’ of familiarity overflowed into their emotions, as well as their physical lives. Fear of change had them pretending to others, and to their selves, that they were content, when deep within, they longed to laugh properly and have silliness in their life again.”

Ja. Sent i livet inser flera tydligen att lycka är ett val, många harvar på i gamla hjulspår av gammal vana på grund av rädsla för förändringar. Man intalar sig själv att allt är bra, fastän skrattet och glädjen saknas… Till stor del handlar livet i slutänden alltså om att våga lyssna till sina egna drömmar och önskningar. Att välja de vänskaps- och kärleksrelationer man vill vara i.

Utsikt från en segelbåt på Mälaren, i sommarskymningen.Man behöver ju inte vara übersocial hela tiden och det är okej att vilja vara för sig själv. Också. Men vi är ändå människor och trivs ofta i sällskap. Sammanhang. Allra helst sådana jag valt själv, där jag kan vara den jag är – villkorslöst. Men att däremot befinna mig i en relation där jag inte känner mig hemma, med dem som inte berör mig, kan å andra sidan kännas oändligt ensamt. Nästan klaustrofobiskt.

Kanske kan dessa fem tips – ur hennes bok – vara värda att ta med sig och intressanta att vända och vrida på… hur får jag in dem i mitt eget liv?

1. Förverkliga dina drömmar.

2. Jobba inte för mycket.

3. Säg ifrån och uttryck dina känslor.

4. Vårda dina vänner.

5. Ge plats för glädjen och lyckan.

Som med allt annat i livet är man själv ytterst ansvarig för sin egen lycka. Det sägs att lyckan är ett val, men kanske känns det inte alltid så. Kom ihåg att du är värd det bästa, att skratta gott från hjärtat och le. Att få ett genuint utbyte med människor du träffar – ses bara så ofta du vill eller orkar – och vara den du är, göra det du vill göra. 

Närbild på en näckros med vita kronblad och gröna blad runt omkring.Även om andra påstår att du är, säger eller gör fel. För du är unik. Det är vi alla. Kanske är det du som går åt rätt håll och känner rätt – utifrån dina önskemål och drömmar? Kom ihåg att oavsett vad någon annan tycker om dig, har det ingenting med dig att göra. Det är ju bara deras syn på saken, det som egentligen betyder något är vad du tycker om dig själv – det är där du ska stå stadigt. Hur svårt och ovant det än kan verka, när man tänker på saker som döden…

Ta hand om dig och njut av livet!

// Kram Linda

Grattis på din dag, vackra vän.

Närbild på rosalila blomster, med blomknoppar och gröna blad i bakgrunden.Finaste Therese, den 19 oktober kommer alltid att vara din dag och ett speciellt datum för mig. Så även i år, fastän du inte finns med oss i livet längre. På sätt och vis. Men jag känner väldigt starkt att du är hos mig ändå. Närvarande.

Idag skulle du ha fyllt 37 år och det är snart två år sedan du lämnade det här jordelivet efter att ha förlorat kampen mot spridd bröstcancer. Jag tänker på dig väldigt ofta, kanske mer än jag hade trott att jag skulle göra vid det här laget – men du har ju varit en så stor del av mitt liv… nästan mina första 25 år. Så det är kanske inte så konstigt ändå?

Jag och Therese, uppklädda när jag slutade nionde klass.Jag vet fortfarande inte hur man förhåller sig till en sådan här förlust, men jag gör så gott jag kan och när jag talar till dig och om dig så känns det ändå… lite  bättre. Du fattas mig så gott som varje dag, men jag kan inte göra om det som redan är bestämt. Jag måste bara anpassa mig till de spelregler som finns.

Jag undrar ibland om du ser mig därifrån du befinner dig nu…?

Du kommer aldrig att få möta mina barn eller min man, såsom jag mötte din fina familj. Det är ett faktum som är skrivet i sten, men jag hoppas att du ser mig i framtiden. Jag hoppas att du ser det som sker från ovan. Att du finns med mig och i vissa stunder önskar jag att jag kunde få dela glädjen med dig, men jag gör det väl på mitt eget sätt. Berättar för dig och gör dig delaktig, jag hoppas att du finns där. Jag vet att du hade varit så glad för min skull. Det var du alltid.

Sorgen i mitt hjärta och saknaden över dig kommer jag alltid att bära med mig. Förlusten över den du var och fortfarande är i mitt minne, att jag inte får skratta med dig igen, sjunga med dig eller bara vila i din närhet.
Att få
 vara accepterad och uppskattad för den jag är, med dig. 
Just det saknar jag så ofta. Du hade en sådan enorm förmåga att få varenda människa att må bra i ditt sällskap – och även om vi inte hade setts på länge i perioder, var det alltid som “förut”… även när det gick mot det oundvikliga slutet.

Hur gjorde du för att uppbringa den styrkan? Du har så mycket att lära oss andra. Så typiskt för dig, älskade vän.

Två skira, vita blommor med grönskande blad i bakgrunden.När andra kanske hade valt att fokusera mer på sig själv mitt uppe i sjukdom och de behandlingar du genomgick, var du alltid intresserad, nyfiken och ville veta vad jag gjorde i livet… tack och lov hade jag sinnesnärvaro att vara sparsam med den informationen – som kändes onödig just då – och stannade upp i din värld. Jag ville dela den med dig, där du var. Prata med dig om dina upplevelser och förstå. Vara med i processen.

Tänk hur mycket vi ändå fick se och göra tillsammans i livet. Och att vi inte visste då hur kort tid vi egentligen skulle få…?

Tack för att du som tioåring lärde mig – som nioåring – mina första stapplande ord på engelska (och dessutom tillrättavisade mig hårt men rättvist när jag hade ett katastrofalt uttal). För att du och A startade det fantastiskt framgångsrika popbandet Banana Girls tillsammans med mig. Tack för det gyllene och ännu levande minnet av när vi småtjejer valde att låsa in oss i en liten klädkammare och peta ut nyckeln under dörren, det gav oss så många skratt så många år i efterhand. Minnen för livet.

Tack för att du lärde mig massor av viktiga saker i tonåren och vuxensaker – om kärlek, val och konsekvenser av sitt eget handlande – det betydde så mycket för mig när jag var på väg ut i livet. Mer än jag förstod just då.

Therese och jag sjunger, på Halloweenfest.Tack för alla nätter i tonåren som vi promenerade hem, när bussarna slutat gå, och – kanske hellre än bra – sjöng “Save the best for last”… men med intensitet och inlevelse. Och alla dessa kalas vi sjöng oss igenom – särskilt din 30-årsfest med Halloweentema, när vi var utklädda till monster och djävlar. Vilka minnen. Och tänk alla konserter vi var på under 90-talet, som Aerosmith och Bon Jovi. Galet. Fan, vad kul vi hade.

Det var alltid roligt där du var. Alltid skratt, stoj och stim. Du var en fantastisk matchmaker – åtminstone tyckte du det själv – och såg gärna vilka personer som kunde passa bra ihop. Oavsett hur det gick för dina stackars “utvalda”, var det så roligt att se dig in action. Du var det drivande navet, kring vilket det fanns så mycket glädje. Idag är det liksom tomt, stilla och tystnaden nästan ekar. Det är märkligt, men helt sant. Jag trodde inte att det kunde vara så.

Jag och T utanför Universal Studios 1995.Tack för att du efter din au pair-period år 1995 tog emot mig i USA och visade mig både Los Angeles och San Fransisco – för att du var mitt sällskap på den spännande och lite skrämmande fängelseön Alcatraz, för våra upptäcktsfärder i Beverly Hills. För att du fanns vid min sida när vi såg Jim Carrey (på riktigt!) göra sina hand- och fotavtryck till Hollywood Walk of Fame, flankerad både “Clintan” Eastwood och Jay Leno…det var nåt, det.

Det blev så många minnen för livet och jag är glad för de foton som finns kvar, jag bär med mig allt i hjärtat.

Tack för att du var dig själv, med allt vad det innebar och för din enorma generositet genom hela livet. Tack för att din väg korsade min, om än en kortare tid än jag hade vågat drömma om – och tack för att jag fick vara med dig och hos dig, nästan in i det sista…

Tack för en vacker begravning som var både smärtsam och svår, men så viktig för oss alla, för att fira ditt liv. Du var förmodligen där och upplevde all kärlek… jag både hoppas och tror det. 

Rött stenhjärta med texten "Omnia vincit amor" - kärleken övervinner allt.Jag sänder mina varma gratulationskramar till dig idag, på din dag, var du än befinner dig. Bland massor av vackra blommor, hoppas jag.
När jag tänker på dig känns du nära och det är fint. Du kan vara säker på en sak – jag kommer aldrig någonsin att glömma dig och det vi har delat.
Aldrig i livet.

Jag vill avsluta med musik till dig. Hur många gånger såg vi filmer som “The Champ”, “Ömhetsbevis”, “Stekta gröna tomater”  och  “Stränder” egentligen? Otaliga. Om och om igen. Det här minnet är till dig, fina vän.

Oändlig kärlek till dig, Therese. En dag ses vi igen. Och sjunger.

// Kram Linda