Category Archives: Verklighet

“Drogat vatten” som rubrik…

Jag tycker ju om att anknyta till aktuella ämnen, sådant som jag brinner för i mitt lilla hörn av Universum. Och jag är galet förtjust i vattenrenare, så döm om min förvåning när jag i förra veckan såg ett inslag i Nyhetsmorgon som hade rubriken “Drogat vatten”…

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Man pratade om hur avloppsvattnet påverkas av läkemedel som har passerat våra kroppar, och att man nu i Linköping har hittat en metod att rena detta vatten (med ozon förvisso, jag vet inte hur det påverkar i sin tur) – men bara det faktum att rubriken var “Drogat vatten” fick mig att… gapa.

Kvinnan som intervjuas i inslaget talar bland annat om hur rester av p-piller i vattnet kan få fiskar att byta kön, och det är inget nytt att östrogen från p-piller påverkar fiskar negativt. (Men att de säger det och skriver ut det!)

Jag pratar ofta om detta ämne och rekommenderar att man införskaffar en vattenrenare, för att ta hand om det vatten man dricker. Inga konstigheter. Men nu kom det svart på vitt i ett nyhetsinslag, vilket ger det ännu mer kraft.

Här pratar man om ett hot mot djurliv och just fiskar, men människor då? Man vet att västvärldens flickor kommer i puberteten allt tidigare, kan det bero på hormoner i vattnet vi dricker? Sista länken är ett inlägg (förvisso från en blogg), men även om det inte är vetenskapligt bevisat tål det att tänkas på.

Ringar på en vattenyta.Personligen refererar jag ofta och gärna i mina kostkurser eller hälsoundersökningar, till denna artikel i Metro om Åke Wennmalm, miljöchefen som varnar sina barn för dricksvattnet som innehåller läkemedelsrester – inte minst sina söners gravida flickvänner. Och detta var redan 2011.

Vi anser fortfarande att vi har det bästa och renaste dricksvattnet i världen, att det bara är att dricka ifrån kranen. Och det är till viss del sant, det är sämre på många andra platser i världen. Men 2008 gjordes en internationell studie som visade att Stockholms kranvatten var sämre än New Yorks, Amsterdams och Hong Kongs… Man räknade till tre olika smärtstillande och blodtryckssänkande mediciner i vattnet. Kanske har det hänt en del idag, men det är intressant.

Euro vattenrenare till kökskran.Så vad ska man då göra för att få rent vatten? Jag rekommenderar en vattenrenare med mikrospiralfilter. Att montera på kranen eller en vattenkanna, se gärna modellerna här. Du kan kontakta mig om du vill att jag ska ta hem, så att du kan komma förbi Havregatan i Stockholm  (Södermalm) eller i Märsta för att hämta dem.

Varför slår jag så hårt på trumman om detta? För att vatten är livsviktigt. Och jag tror på att avlasta kroppen så att organen kan och får utföra sina funktioner, på allra bästa sätt. Det här är en påminnelse, för den som vill ta emot den. För jag blev som sagt själv förvånad när jag såg rubriksättningen.

“Drogat vatten”. Det kändes bara inte helt bra. Eller hur?

// Kram Linda

En gudmors bekännelser.

Det sägs att man ser på barnen hur tiden går och i mitt fall ser jag det på dig, min fina och kloka gudson. Jag skrev för två år sedan om hur lyckligt lottad jag är som får vara så delaktig i ditt liv och lära känna dig och din syster, men det känns mer som en kvart sedan… hur är det ens möjligt? Nu är du 16 år. Och lång.

Bara det gör att jag vill fånga tiden ännu mer. Varje stund.

I helgen hade vi ett awesome “going away”-party för dig, då du reser till USA för ett utbytesår – imorgon. Dina föräldrar är verkligen något särskilt, det är ofta extra allt i det de gör. På ett bra sätt, that is. Med amerikanskt tema på mat och dryck, som när din fina syster gjorde samma resa för tre år sedan. Så detaljerat och roligt, gott och intressant. Man blir mätt också. (“…vi hade inte behövt grunda med McDonald’s innan” 😉 )

Det var en fin stund med släkt och familj, vi är alla så glada för din skull även om jag kommer att sakna dig under det kommande året, såklart. 

Du är så otroligt varm, omtänksam och har alltid varit så godhjärtad, Fredrik. Ända sedan du var liten har du varit så tacksam och glad för presenter, för att vi har umgåtts och för att jag har varit med på era Luciatåg och andra uppträdanden (inte minst med Uppsala Musikklasser), det är fina egenskaper. När det egentligen borde vara jag som skulle tacka. För att jag har fått vara med.

Du är en så fin ung man och det ska bli roligt att se din framtid. (Gudmor ska försöka vara en smidig skugga, don’t ya worry). Och igen, säg bara till om det är något jag kan göra för dig i livet. Jag ser det som min roll att finnas där, även om jag vet, ser och förstår att du klarar dig alldeles utmärkt utan mig…

…så kanske vi kan stryka ett streck över de där två (!) första födelsedagarna jag dessvärre missade – du vet, jag var runt 25 och hade så mycket att tänka på då – för en del av det har jag väl ändå lyckats hämta hem? Jag hoppas det. Det var en av de värsta känslorna jag haft, särskilt andra gången, när jag verkligen fick lägga manken till och komma ihåg rätt födelsedag. Hemska tanke.

Nu hinner du fylla 17 år i USA, men till 18-årsdagen är du hemma igen. Då ska jag leta fram och ge dig nyckeln med det vita bandet (undrar om jag har ett bra inflytande på dig över huvud taget?), om skåpet finns kvar från din dopdag. Jag har iallafall nyckeln kvar (det trodde nog ingen, allra minst jag).

Jag önskar dig verkligen the time of your life. Det finns inget tvivel om att din värdfamilj kommer att uppskatta att ha dig hos dem, att dina fyra värdsyskon kommer att avguda dig och att hunden kommer att veta vilken djurvän du är.

En fin sak i sammanhanget är att du kommer att bo i samma del av USA som min kära vän Therese, när hon åkte dit för att jobba som au pair för över 20 (!) år sedan. Hon finns tyvärr inte kvar hos oss längre, men jag kan inte låta bli att känna att en cirkel sluts. Ändå. Jag är övertygad om att hon ler i sin himmel åt att du Fredrik – hon tyckte det var roligt att du hade samma namn som hennes man – åker just dit.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag är så glad för din skull, unge man. Lev livet och njut. Och även om du inte är här hos oss fysiskt, så finns du i mitt tills vi ses igen.

// Kram från gudmor Linda

Vi får i oss 7 kg (!) tillsatser per år.

Med mitt jobb blir man påmind om att man kommer med lite tråkiga nyheter ibland. Nyligen fick jag höra “Linda, jag kan inte äta fläskkött sedan du berättade om vad det gör i kroppen!” och jag har hört att vissa vänners barn förbjuder dem att träffa mig, för att det blir så krångligt med maten hemma annars…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Haha. Stackars människor. Och ändå berättar jag ju sådant som är helt öppet och lätt att googla – när folk frågar mig – men som troligen få vill veta. Min egen drivkraft är den sjukdomskänsla jag själv hade när min tarm var läckande och det ledde till en massa biokemiska obalanser. Jag mådde pyton. Där kände jag att det inte var värt en dag till för att få äta “gott”.

En av dessa vänner upplyste dock mig om en sak nyligen, något jag helt och hållet har missat. (Tack Bella!) Att var och en av oss får i oss runt 7 kilo tillsatser per år. Bara den meningen väcker en direkt känsla av illamående i mig. Och sedan fortsättningen som du kan se via länken ovan – “Vad är det vi äter egentligen? Ett projekt om tillsatser” – kändes inte mycket fräschare:

“En av anledningarna (…) är att de flesta vill att
vår mat ska vara så billig som möjligt.
Därför byter tillverkaren ut dyra ingredienser mot billigare tillsatser, och vatten som binds med dessa.
Det här påverkar både kvalitén på produkten,
och förminskar den naturliga smaken. ”

Tänk att vi har kommit hit. Att vi får i oss så mycket tillsatser i det som anses vara “vanlig mat”. Det är sorgligt. Tillsatser som till exempel gör att maten håller ihop (emulgeringsmedel kan göra oss sjuka och feta), glassen blir len och fin (“Det innehåller GB-glassen egentligen: Så onaturligt det kan bli“) och att maten får längre hållbarhet (“Hamburgaren ser ut som ny – efter 14 år“). Hmm.

Eller hur man ersätter en pressad citron med vatten och citronsyra – för att det är knepigt att pressa en citron för hand? – citronsyra, som i sin tur kan ge upphov till allergiska reaktioner eller överkänslighetsreaktioner. Den förvånar mig.

Tillsatserna erbjuder många nog “bra” egenskaper och alla är inte skadliga (och visst, utan vissa e-nummer kan vi säkert dö), men förr behövde vi inte dem. Man tillagade råvaror och åt. Punkt. Idag har vi inte tid, eller – vi tillåter det inte att ta tid att laga mat. Vi prioriterar annat, förenklar, äter hel- eller halvfabrikat men är inte helt medvetna om att vi kan behöva betala med hälsan. För vi känner inte till omfattningen ännu…

Jag brukar ta upp ett par tillsatsämnen, främst för att sätta dem på kartan och förklara hur de påverkar oss. Har vi kunskap så kan vi påverka våra egna liv mer. Det är inte alltid bekvämt att veta om, men är du känslig kan du sluta läsa – nu.

* Sötningsmedel – vanliga sötningsmedel är aspartam, “NutraSweet”,
sorbitol, sackarin
och sukralos eller “Splenda”. Det är dessa sötningsmedel
som används i de flesta så kallade lightprodukter.

* Aspartam – ett sötningsmedel ca 200 gånger sötare än socker

* Sukralos – ett sötningsmedel ca 500 gånger sötare än socker

* Glukossirap framställd från främst majsstärkelse, ersätter
nu alltmer vanligt socker i både godis och livsmedel

* Glutamat/MSG – kallas bland annat E621, glutamat, natriumglutamat, MSG (monosodium glutamate) eller helt enkelt smakförstärkare. 

* Jästextrakt – ett vanligt innehåll av glutamat (se ovan)

* Guarkärnmjöl (E412) – en baljväxt som liknar sojabönan,
används ofta i glutenfria mjölmixer eller bröd, en stark allergen

* Klumpförebyggande medel tex E535 och 536… cyanid, någon?

* Azofärgämnen – färgämnen som ”kan ha
negativ effekt på barns beteende och koncentration”

Här kan du läsa en liten guide om e-nummer, men håll i dig… jag blir på allvar illamående efter bara ett par meningar. Jag tänker att det är tragiskt att vi får i oss så mycket som 7 kilo av tillsatser per år, när vi kan tillaga vår egen mat utan dem. Rena råvaror. Ren mat för våra kroppar och organ att processa. Kom ihåg att du bygger din kropp av näringsämnen; din hals, din handled, dina lungor. Mat som omvandlas till vävnad, organ och skelett. Vi tänker kanske inte så, för till det vill vi väl egentligen ha den allra bästa näring vi kan uppbringa…?

Innehållsförteckning över glutenfritt knäckebröd.Se bara på ett paket glutenfritt bröd och förvånas över kreativiteten. Man tar bort gluten och ersätter med otaliga andra E-nummer som känns mindre naturliga…? Jag gör mitt eget fröknäcke och bakar mitt eget mjuka “bröd”, de finns båda i min matbok 2.Vardagsmat (men det ska vara 1-1,5 tsk bikarbonat i det mjuka brödet; inte 3 st). Funkar fint!

Tänk också på skillnaden på en vuxen som får i sig 7 kg tillsatser och hur ett barn, med så mycket mindre kropp, troligen reagerar ännu starkare… Läkartidningen (nr 6 2008) hade en medicinsk kommentar om Livsmedelstillsatser kan öka hyperaktivitet hos barn och resultat från en brittisk studie stärker sambandet.

…det är nog sedan länge nu som du känner att “nej, henne orkar jag inte med” och dina barn ber dig sluta umgås med mig. För livet blir lite stökigare när man börjar kryssa mellan rena råvaror och man läser på innehållsförteckningar. Jag vet precis. Men det är som med allt annat ett val vi gör, i slutänden en prioritering av tid. Och det här brinner jag för.

Vill du lära dig mer, ta tag i det här och göra på ett annat sätt?

Jag säljer mina fyra matböcker här; för grunder, vardagsmat, festligare mat och mat på picknick/resa.
Vi erbjuder vår kostkurs i Stockholm 7-8/10 med teoretisk grund, kompendium och recept på det som bjuds och provsmakas. Häng med oss!
Annars finns även möjlighet till en individuell kostrådgivning (det är bra om du känner till din blodgrupp, så blir råden mest passande) eller samtal kring hur du kan äta.

Jag tror att varje steg bort från tillsatser mot bra råvaror är avlastande för kroppen, helheten. Att det ger oss en möjlighet att blir starkare ner på cellnivå så att organen kan utföra sitt jobb på bästa sätt – även om vi inte märker av en förändring samma dag. Eller ens samma vecka. Men på insidan gör det skillnad.

Även om resultatet “bara” blir att det inte gör ont, för hälsa bara “är”Smärta, värk, utmattning, stress, inflammationer och sådant som skaver är något annat (…här om hur studier visar att tillsatser i mat kopplas till fetma och tarmsjukdom).

Jag tror att våra kroppar tackar oss för det. 

// Kram Linda

(Du når mig via detta kontaktformulär. Välkommen.)

Vetemjöl skapade kaos i vattenledningar.

Oj. Jag höll på att sätta kvällsteet i halsen när jag såg nyheterna härom kvällen. Och en del av mig ville gapskratta och spruta teet all världens väg, men sen kom jag på att det var nog inte så roligt. Jag har lite speciell humor, kanske.

Jag hade inte hört ett ljud om att Lund hade behövt koka sitt dricksvatten i en månads tid (men när jag hör sådant tackar jag allra ödmjukast för mina fina vattenrenare, som jag älskar att använda – till och med för att koka ägg) eftersom de hade funnit bakterier i det. Jag lyssnade intresserat.

Och medan fakta rullade upp, satt jag med min kopp te i handen och bara gapade. Här mer information om “deg i rören bakom vattenkaoset i Lund“:

“I vissa fall används potatismjöl för att absorbera vatten då man
svetsar ledningar. Då man är klar spolar man ut potatismjölet.

I samband med ett ledningsarbete i vintras hade man i stället använt vetemjöl som inte spolats ut ordentligt, utan i stället fastnat som en klump i röret. Vid sina undersökningar hittade företaget
”en stärkelseprodukt i form av en vit fast massa”.

Massan hade tagits bort men partiklar hade fastnat i röret längs med hundratals meter rör, och gav upphov till bakterieproblemen.

Japp. Vetemjöl. Klister. I rören. Fastnat en klump. Bakterier. You do the math.

Klumpen med vetemjöl satt fast och orsakade sedan spridning av bakterier, något som i sin tur gjorde att man behövde koka vattnet i Lund tidigare i vår” enligt P4 Malmöhus. Hörde jag rätt? Läste jag rätt? Ja, tydligen.

nyhetsinslaget från TV4 här (jättekonstigt fönster som jag inte får fason på, klicka på länken ovan och se större bild i ett nytt fönster) frågar reportern en kvinna vad hon känner för att de hade hittat vetemjöl i rören och hon svarar “Ja, det kändes ju nästan lite snopet att det inte var mer allvarligt”… Jag uppskattar dessutom att reportern konkret visar att vetemjöl och vatten bildar klister. Men ja, det är väl min sorts “humor”.

Som jag ÄLSKAR när nyheterna skriver sig själva, och jag bara behöver länka till dem. Så suveränt. Jag behöver själv inte säga ett ord om vad jag anser om vetegluten (okej lite då; hej klister), om egenskapen att det fastnar i “rören” eller hur det har skapat en grogrund för bakterier. Jag kommer här inte heller att säga “vad var det jag…?”

Artiklarna säger sitt. Punkt.

I’m just sayin’.

// Kram Linda

(Vill du gå vår kostkurs i höst? Läs mer här. Välkommen!)

När säkerheten betyder allt.

Jag vaknade sent i tisdags morse, slog på Gomorron Sverige och reagerade direkt på känslan av allvar som kom ut från rutan. Vad hade hänt? Barn. Konsert. Död. Självmordsbombare. Jag fick hög puls på ett par sekunder, jag visste ju ingenting om nattens dramatik i Manchester, attentatet efter en Ariana Grande-konsert.

Man blir så ledsen. Igen. Det sker igen. Och den här gången riktat mot främst barn. Vi vet inte var eller hur, men det händer. Det vet vi och kanske är vi alldeles för beredda på det, även om det blir en chock varje gång någon framför ett fordon bland människor eller spränger sig i en folksamling. Vansinnesdåd. Man känner sig så maktlös. Vansinnigt maktlös.

Plötsligt slår det mig. Vänta lite här nu…? Och så är det vad alla pratar om, i båda morgonprogrammen på tv: Friends Arena. Den stundande Europa League-finalen mellan just Manchester United och Ajax som väntades samla så många människor under samma tak, jag kände en kall ilning längs ryggraden. Via en fin vän var jag sedan en tid tillbaka inbokad för att jobba på arenan, jag har jobbat där förr med personallogistik, även om det det var länge sedan… men nu var det dags igen. Precis nu. Vad är oddsen för det? Och hur säkert kändes det?

terrorattentat rubrikFör snart 7 veckor sedan satt jag hemma och var chockad av händelserna på Drottninggatan. Då snurrade gärningsmannen runt min egen husknut innan han greps ett par meter från mitt hem. Jag var absolut inget offer i det hela och jag åkte gärna för att hämta hem min kusin, men det var en hel del tankar kring var man är skyddad och nu hade jag bokat upp mig för att jobba på ett större idrottsarrangemang dagarna efter ett attentat…

…det är inte utan att man blir lite fundersam. Inte minst eftersom de hela tiden pratade om risken för attentat i media. Phew. Men, med tanke på den rigorösa säkerhet à-la-Fort-Knox som var bara för att hämta ut min ackreditering inför jobbpasset på dagtid, så ville jag hoppas och tro att det skulle att gå bra. Högt ansvariga för säkerheten uttalade sig om läget och att de har planerat inför detta evenemang – och tänkbara händelser – under ett års tid… ja, vem vet egentligen?

Man får ju hoppas och tro.

 För annars tillåter vi dem att ta makten över oss.Förlorarna“, som Trump kallar dem. Annars tillåter vi dem att påverka oss och vi krymper. Det minskar våra världar och ökar vår rädsla. Är det rätt väg att gå? Rädsla? Nej, kärlek och tillit. Det är den enda vägen framåt. Hur läskigt det än är. För det är modigt att göra det man inte riktigt vågar. (Även om man naturligtvis ska vara försiktig och tänka sig för en gång extra ibland.)

Dagen efter attentatet i Sthlm gick jag på Dramaten, för jag hade en biljett sedan tidigare. Jag gick på skakiga ben och var så förundrad över tystnaden i innerstaden – mitt i city. Men jag gick. Jag har varit (är?) rätt harig av mig och har varit mycket rädd i mot liv, men kände att ingen annan skulle få begränsa mig. Mitt liv. Så det kändes skönt att våga.

Samma sak nu, jag hade nog gärna stannat hemma om jag hade tänkt lite för långt, men… nej. Jag skulle jobba dagtid (även om det just då kändes tillräckligt). Det fanns bara en sak att göra som kändes rätt, det var att ge mig ut och vara där. Även om jag funderade och benen skakade igen. Men när jag själv såg och upplevde säkerheten under morgonen och dagen, kände jag mig trygg. Jag tänkte inte ens på det efter en stund, arbetsdagen bara passerade.

Vid ett tillfälle på eftermiddagen kom det två polisbilar (piket) fullproppade med poliser som hoppade ut och började klä på sig inför kvällen och arbetspasset. Nog för att de hade uniform innan, men de skydden! Den säkerheten. Det var så intressant att se hur det plötsligt stod Robocops intill oss och hade jag inte haft respekten för deras koncentration och uppladdning, hade jag lätt kunnat gå fram och tacka för deras insatser för att skydda sina medmänniskor. Dessa hjältar.

När jag gick hemåt efter arbetspasset, via Mall of Scandinavia, mötte jag många vakter och poliser. Sjungande fans åt alla håll jag kunde se och höra. Det kändes fint. Det kändes fritt. Jag njöt av solens strålar från den blå himlen. Värmen. Känslan av att vara min egen och kunna göra vad jag vill.

Jag var återigen nöjd att jag vågade.

// Kram Linda

Ps. 48.000 besökare såg matchen som Manchester United vann, “ingenting” hände och mitt förtroende för polis och säkerhetsansvariga i Sverige är högt. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi kan nog våga mer än vi tror…

Är det bättre med lightläsk och artificiella sötningsmedel?

Svaret är: absolut inte. Och det är ingen hemlighet. Men det är positivt att det nu kommer forskning som visar det gång på gång, hur lightläsk kan påverka kroppens funktioner och ge sötsug, fastän många inte tror det. Nog för att var och en har sitt eget ansvar att ta, men att det skulle var “fritt från socker och kalorier” och därmed ett bättre alternativ och ofarligt…? Jag menar, kom igen.

Det är en sak att vilja dricka läsk med sötningsmedel, det är en mänsklig rättighet att välja vad man vill tillföra sin kropp. Men idag 2017 känns det bara fel att vilseleda de människor som fortfarande tror att det är bra med något som heter till exempel Zero för att det är “noll kalorier i det”…

…kalorier per se är inte fel. Tvärtom. Vi BEHÖVER ju näring för att kunna bygga upp våra kroppar. För hjärta, lungor och hjärna inte minst. Om det däremot är “skadliga” ämnen som tillförs (till och med istället för näring) så påverkar det definitivt hur vi mår på insidan, även om vi inte känner det. Man vet idag att mycket kan ske på insidan under lång tid och så en dag slår det till.

Kroppen är fantastisk i sin konstruktion. Ett verkligt mirakel. Den har egentligen samma funktioner som den alltid har haft, sedan vi bodde i grottor. Vi reagerar på samma sätt idag, även om det var rötter och bär vi åt då. Sött ger sötsug och det skapar obalans inom oss, även om vi tror att det är nyttigt. Tyvärr.

Men det här är inte nytt, vi kanske bara väljer att bortse från det; här Professor Göran Peterssons  Sötningsmedel värre än socker” från 2012. Läs gärna.
Här skriver han om Sukralos och sötningsmedel från 2007.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och vad vi än väljer istället för vitt socker, om det så är honung, lönnsirap, rissirap, kokossocker eller råsocker så påverkar det oss som socker gör. Det blir aldrig bra med för mycket sött i våra system, om det så är godis, alkohol, fikabröd eller … “sockerfria” drycker. Det är bara det att vi har det runt omkring oss konstant. Frestelser.

Och nu har det alltså visat sig i tester vid universitetet i Sydney, där man har testat hur djur reagerar när de får dryck med sötningsmedel, att Sötningsmedel kan leda till fetma och Diabetes typ-2.

“Efter fem dagar märkte vi att djuren som fått sötningsmedel åt 30 procent
fler kalorier från annan mat. Obalansen mellan sötma och energi
utlöste en kroppslig reaktion som om djuren fastade.
Det gjorde dem hungrigare och gjorde sockret godare, så att de åt mer, säger Greg Neely, en av forskarna bakom studien.”

Sockrade geléhjärtan i hög.Man misstänker att dessa sötningsmedel kan påverka tarmfloran och det är ju även känt att magen påverkar hjärnan och hjärnan magen, inte minst via det enteriska nervsystemet. Det är viktiga saker, det här, inte minst för framtiden. Visst känns det så, eller är det bara jag…?

I artikeln står även att “en ny studie visar också på en risk att gravida kvinnor som dricker mycket lightläsk i högre utsträckning
riskerar att deras barn drabbas av barnfetma”.

När detta dyker upp är det – i min värld – av högsta vikt att ta det på allvar, vi har bara en kropp att disponera i detta liv; ett tempel som ska hålla i många långa år. Och enligt epigenetiken, som är så oerhört viktig, så lägger vi nu grunden för hur framtida generationer ska må.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi har en möjlighet att strunta i vilket, det har vi rätt att göra. Dock går det inte att säga att man “inte hade en aning” i dessa tider av upplysning… det är samtidigt en av nackdelarna med att bli allt mer medveten. Man kan inte backa och det är svårare att blunda för saker som är uppåt-väggarna-galet.

Men det blir samtidigt mycket lättare att fatta vissa beslut, det är ju tur det.

// Kram Linda

Körsbärsblommor i Kungsträdgården.

Åh, det är så vackert när Kungsträdgårdens körsbärsträd bjuder på en explosion i ljust rosa. Jag brukar rätt ofta komma på det först i efterhand, att de ska blomma, men i helgen fick jag se det på nära håll. Både en mulen dag och mot en klarblå himmel. Man vet liksom aldrig med aprilväder.

Det var mycket folk under träden, som det alltid är när de blommar. Fotandes. Leendes. Kramandes. Det är som om träden rör vid våra liv för en liten stund. Vi stannar upp och ser det där vackra. Och mitt i detta kunde jag nästan bara tänka på Lalehs “Behåll ditt huvud“. Höra tonerna i mitt huvud.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Men jag fastnade i kullerstenarna

Vad kom du fram till till slut?
Ingen kan betala tillbaka till dig nu
Det du inte vill ge dig själv
Nu ser jag alla stenar jag vänt på

Det är en intressant text, som hon nog inte riktigt själv kunde sätta ord på (no pun intended) i en intervju jag såg, jag tror att det var i den eminenta dokumentären om hennes magiska konsert i Globen (?) och det var så målande! Jag känner som hon. Och alla dessa stenar. Jag kan också se alla stenar jag vänt på. I mitt eget sökande efter sanning och svar, i mitt försök att reda ut och få ordning på mitt liv. “Medan världen förändras omkring mig, trampar där jag vi gång gick”… intressant, även om man knappt förstår.

“Ingen kan betala tillbaka till dig nu, det du inte vill ge dig själv.” Tänkvärt.

Jag tänker på det när jag ser det rosa. När jag ser de människor som samlats på samma ställe en kort stund, för att fota och ta sina selfies med ett rosa tak som bakgrund. Men jag tänker inte på att det är en folksamling, jag blir inte rädd, trots att det inte är länge sedan. Jag blev tillfrågad om att ta ett foto på ett ungt, vackert kärlekspar. Det var fint bara att få vara en del av ögonblicket.

Trampar där vi en gång gick
Jag står kvar här i Kungsträdgården
Önskar att vi kunde bli kvitt det som var
Men vi fastnar i kullerstenarna

För dom som gjort det så svårt för dig
Kanske kan jag säga förlåt från dom
Men alla stenar dom klamrar sig kvar
Medan världen förändras omkring en

“Önskar att vi kunde bli kvitt det som var.” Allting kanske kommer bli bra, om jag ordnar upp alla stenar här? Det är en fin metafor, alla har vi våra olika stenar och våra olika mönster. Olika kullerstenar som skapar olika vägar för oss framåt i livet. Jag vet inte, jag tycker bara att det är så målande även det.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Om jag ordnar upp alla stenar här 

Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår
Nej, behåll ditt huvud för dig själv

“Vi lämnar massor av spår.” Tänk på alla människor som har lämnat spår i dig, alla minnen du har skapat tillsammans med andra – hur vi berör varandra hela tiden. Och samtidigt. “Alla fåglar som får bygga ett bo i ditt hår”… jag håller med. Behåll ditt huvud för dig själv. Håll fötterna på jorden och stå stadigt, även när det stormar omkring dig.

Sånt kan jag tänka på, när jag passerar under blommande körsbärsträd en solig aprildag i Stockholm. På väg mot vänner och en fantastisk föreställning av “Book of mormon”. Tack Jennifer, Jasna och Jennie. För att ni är ni (Jag gick hem och googlade på “Hello“. Haha!)

// Kram Linda

När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

Vi är alla samma lika – innerst inne.

Ju mer jag träffar medmänniskor och klienter, desto mer inser jag att vi är så himla lika. Med mer eller mindre bagage att bära, förstås, och vi skiljer oss aningen i hur vi hanterar det som sker. Men vi är människor och vi har så många gemensamma beröringspunkter.

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.För hur många fina fasader och murar vi än bygger upp för att skydda oss, omedvetet eller för ett visst syfte, så funderar de flesta av oss ändå på samma sätt. I vår ensamhet. Vi är mjuka på insidan. Och vi söker efter samma sak, upplever jag. (…det här är såklart min syn på saken.)

Kanske inte i ungdomsåren, för att låta föråldrad. Jag är 40 nu, men jag funderade inte direkt i tonåren. Inte innan jag fyllde 30. Fram till dess var jag odödlig. Dagar och nätter flöt ihop, upp var ner och ner var upp – ingenting var omöjligt om man bara ville tillräckligt mycket. Life in the fast lane.

Men så går dagarna, erfarenheter kommer med åren och upplevelser faller på plats. Livet liksom kommer ikapp. Det finns så mycket som kan sjunka in och vissa förstår direkt, medan det för andra tar lite längre tid. Och tankarna. Vi är ju levande människor, så tankarna finns där.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Många som jag har pratat med på sistone vittnar om precis samma sak. Oavsett var vi kommer ifrån, uppväxt och klasstillhörighet. Vilka vi än är. Och utan någon egentlig vetskapen om vad andra tänker, tycker och säger. Men det går att tratta ner till en och samma sak, kort sagt. Nämligen.

Att det inte spelar någon roll om man inte har hälsan.

För vi kan i slutänden ha det “perfekt” på ytan; tjäna hur mycket pengar som helst, ha en avundsvärd titel på visitkortet, bo flott och resa långt och mycket. Och ofta. Men det spelar ingen roll om vi inte mår bra och kan njuta av det.

Om varje steg gör ont. Om kroppen värker, musklerna krampar, magen ballar ur efter en måltid så att det stör vardagen, om tempot känns för högt inuti. Om man är så trött att man kan somna sittande. Om det känns så att hjärnan kokar. Det kan vara svårt att uppskatta det man har fullt ut när man upplever en obalans.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det handlar förstås inte bara om det fysiska, utan även det psykiska. Hur vi mår mentalt och hur det påverkar oss. Ser vi livet genom en grå dimma, så kan det vara svårare att hitta mening. Tyngre att fokusera framåt och hålla huvudet högt. Även här är det många som kämpar på och tänker “ska det vara så här?” med det tempo som livet erbjuder. Informationsstress, krav, måsten och deadlines. Det kan vara lätt att känna den där rävsaxen runt benet…

För att inte tala om ifall våra nära, kära eller vänner och bekanta får besked om en sjukdom. Det skakar oss ner i grunden, på djupet och får oss att fundera på våra egna liv. Hur vi ska hantera den situation vi befinner oss i. När en blir sjuk påverkas många runt omkring, inte bara den det berör. Det väcker både tankar och känslor. Vad kan jag göra, hur kan jag agera?

Det här är inte hjärnkirurgi, men det är vad vi kämpar med, var och en av oss. Balansen. Med våra olika sätt och individuella lösningar – för vi är alla olika. Vi kan ha släpat på en nedbrytande stress över många långa år, eller uppleva det nu för första gången. Vad ska jag göra av det? Oavsett hur, kan det påverka vår livskvalitet och få oss att fundera på framtiden.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Men vi bör inte vara rädda, egentligen. Det paralyserar bara. Istället kan vi försöka att lyssna till kroppen och möta den för att stärka kroppens funktioner. Sluta att tänka “kroppj*vel som sviker mig!” för den försöker att balansera inifrån, hela tiden. Det kanske inte verkar så, men den arbetar med de förutsättningar den får och kanske skulle kroppen kunna balanseras mer om man kunde rensa bort en del stress…?

Ett banalt och enkelt råd, kan tyckas. Men i många fall ökar stressen successivt över tid, så vi märker sällan att tyngden blir allt större förrän kroppen börjar att strejka. Som man brukar säga, börjar kroppen med att viska. Lyssnar vi inte till den inre rösten då, höjer den tonläget. Om vi stänger av signalerna inifrån då, så börjar kroppen att skrika. Det går också att ignorera (tro mig), men i det läget kan kroppen slutligen tvinga oss ner på knä. Se till att vi inte kommer ur sängen, för att vi har en del att ta hand om.

Det är ingen rolig plats att vara på, men möjligtvis nödvändig för att kunna vända på obalansen. Och det kan ta sin tid och mycket kraft, min dyrköpta erfarenhet är att lyssna i god tid. Till de små och subtila signalerna, för du vet när de finns där. Fundera på vad du – på riktigt – kan göra för att må bättre. Vila? Andas? Dricka mer vatten? Sova? Äta annorlunda? Det är ofta de små detaljerna som spelar allra störst roll. Kom ihåg att det går att reducera stress inuti, om man vill. (Det är dock inte alltid viljan finns där.)

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Eftersom jag har gjort en resa med en rejäl omväg, vet jag idag att man kan ta en liten genväg. Det finns tyvärr ingen quick fix när det kommer till hälsa. Och gör man ett quick fix-försök, så fungerar det ofta en kort period. Men om man vill bygga en stark grund för en fin framtid, så är det möjligt. Det gäller bara att hitta vad det är man behöver.

Kanske inte nödvändigtvis det man vill. Ironiskt nog.

Hur som helst, vilka vi än är har vi lättare att njuta av det vi har och var vi befinner oss om vi är i större balans och lyssnar till kroppens och organens behov. Det är min upplevelse, efter en lång och mödosam resa. Hamnar vi i smärta, trötthet och uppgivenhet är det svårare.

Där kan man börja fundera på hur livet ska se ut, vad vi jag ha ut av det och vad det är värt. Vad kan jag göra för att må bra? Orkar jag? Vill jag? Vågar jag? Det kan vara många saker som påverkar, ibland måste vi tänka efter. Känna in.

Där är vi alla så lika. Samma sort. Och det är helt naturligt, för den tid vi lever i. Jag vill att du ska veta att om du känner så här, är du inte ensam. Vi är aldrig ensamma, det bara känns så. Innan muren är riven och fasaderna faller. Men sen känns det mindre viktigt att fejka, för när sanningen är ute är vi alla mer lika i sättet än vi kanske har trott.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt till balans och läkning, så att du går en fin framtid till mötes. Med styrka i kropp, själ och sinne.

För det är du verkligen värd.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med åt vilket håll du ska gå härifrån…?

Jag gör bland annat privata yogasessioner (för att lära sig andas och göra yogaövningar, med syfte att reducera stress), individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning för att se näringsstatus och hur organen samarbetar. Här ser du mer om hur jag jobbar (med tex hälsosamtal) och här kan du boka tid för möte om det är av intresse.

Här kan du kontakta mig om du vill.

Varmt välkommen!

Glutenfri kost ökar risken för diabetes?

Härom veckan fick jag en länk på mejl som ledde till en intressant artikel i Illustrerad Vetenskap, nämligen: “Glutenfri kost ökar risken för diabetes“. En stor studie från Harvard University visar på att glutenfri kost ökar risken för typ 2-diabetes, men “studien har inget svar på varför brist på gluten kan leda till diabetes”…

Hmm. Det här ju ett av mina favoritämnen. Gluten. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat, eller snarare att avstå från det – eftersom gluten har visat sig skapa inflammationer i kroppen och just inflammatoriska processer ligger till grund för många av våra sjukdomar och obalanser idag.

Och jag vet inte heller vad detta resultat beror på, men jag kände att jag vill skriva om min åsikt och varför jag tror att det påverkar, för att jag har tänkt en hel del på just detta ämne. Faktiskt.

Nånstans (läs: rätt ofta) har jag reagerat på att när vi börjar äta glutenfritt – och det menar jag är en bra sak i grunden – byts gluten gärna ut mot socker. Jag har sett att många främst fokuserar på en enda sak. Att äta just glutenfritt. Inget fel med det, men vi måste nog tänka lite längre och bredare. För kroppen har fortfarande kämpigt med stora mängder sockerarter, det är inget nytt där. Även om vi tänker “yes, det här är glutenfritt!”

Se dig gärna omkring på det som är glutenfritt, raw food och andra bakverk till exempel. Det är recept med honung, rismalt, kokossocker, dadlar, russin, kakao, råsocker och agavesirap i mängder! För vi är så glada att ha hittat på något utan gluten. Sockerarter – alla, inte bara vitt socker – klibbar fast och håller ihop det vi vill tillaga utan gluten (som passande nog betyder just “klister”). Det förenklar för stunden.

Men det är fortfarande sockerarter. Det kommer vi inte ifrån.

Och jag tror att det här påverkar; att denna mängd socker kan leda till diabetes typ-2, att kroppen inte riktigt klarar av att hantera mängden sockerarter till slut och det tror jag att de allra flesta kan förstå. Sedan är det olika hur känsliga vi var innan, förstås. Jag må ha tvärfel här, men om du ser ett recept utan alla dessa söta komponenter, så erkänner jag gärna att jag inte är smartare än en femteklassare.

Det här gäller även “bröd” utan gluten, eftersom även rismjöl, majsmjöl och annat fint pulver blir till “socker” i blodet. Det löses snabbt upp (tänk GI) och räknas varken som fett eller kolhydrater, så det blir socker av det. Om man inte bakar själv utan köper glutenfritt bröd i butik… vänd på paketet och läs vad det innehåller. Ofta en herrans massa **** för att få det att hålla ihop. Glutenfritt, ja. Men kämpigt för kroppen.

Själv är jag försiktig i  mina recept, eftersom jag är så känslig för sockerarter. Jag har både fibrer (psylliumfröskal) och hela korn av råris eller havre i mitt brödrecept i matbok 2.Vardagsmat. Det är mycket smör i också, för att inte bara basera något på sockerarter. För (bra) fett balanserar sötsug.

Mer då? Mellanmål brukar bli frukt (sockerarter) om man inte vill vara med på jobbets “glutenfika” – där är nötter ett bra alternativ eller komplement, eller en avokado om du har blodgrupp A. Som mellis kan man äta en liten sallad med olivolja på, blodgrupp O kan rulla in örtsmör i en skiva rostfbiff… ja, det finns annat att äta än sockerarter. I alla fall.

Smoothies är poppis om man undviker bröd, gärna till frukost. Inte sällan med mängder av frukt (bär är bättre) och sötsaker, som en första skjuts ut i blodet på morgonen. Det kan vara intressant att tänka på, hur man äter själv. Hur mycket sockerarter som finns i ens måltider, vad man samlar på sig under en dag…

Jag tipsar om “raw food-bollar” i min kommande matbok 6.Balans, men är noga med att förklara att nötter/fetter kan balansera sötman. Och jag använder torkad frukt som blötläggs innan man mixar, det söta räcker för mig. (Det är ett högt GI, men de är ännu sötare om de inte blötläggs). Jag har även färsk frukt i mina recept för naturlig sötma, men även fruktos är en sockerart. Det är sött och mängden spelar roll.

Så. Med detta vill jag uppmuntra till att vi tar nya grepp. Tänker ett varv till. Och börjar om. Snart har vi koll på allt.

Vi är bara inte riktigt framme ännu.

// Kram Linda

PS. Jag tror alltså att det handlar mest om de sockerarter vi ersätter gluten med, men även att mindre intag av fibrer påverkar. Det här är bara mina tankar och synpunkter. Reflektera och fundera på din syn på saken.

Önskar du hjälp med individuell kostrådgivning? Boka tid för besök här.