Category Archives: Verklighet

Roger Pontares mystiska sjukdom (och kost).

Eh, ja… Det är rätt intressant när man läser en artikel som går lite mot det som sägs generellt och är vedertaget, när jag kommer på mig själv med att tänka “yes”. Äntligen. Det blir som ett kvitto på det jag själv anser och någon annan som understryker, istället för att det bara är jag som tjatar.

I det här fallet handlar det om Roger Pontare. Plötsligt dök han upp och såg annorlunda ut. Det här är hans ord, hans situation och hans påståenden – som jag vill lyfta fram. Du förstår säkert varför, om du har läst något jag har skrivit tidigare. Här om hans mystiska sjukdom:

Roger Pontares mystiska sjukdom: Läkarna kan inte hitta vad som är fel

“Roger Pontare har drabbats av en hudåkomma som
varken läkare eller professorer kan diagnosticera.
Han har sökt svar i nära två år nu, utan resultat. ‘Man vill visa sig stark och frisk och inte visa att man har några åkommor när man står i offentlighetens rum’, säger han i ‘Malou efter tio’.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag repeterar (för säkerhets skull) att det är, “en hudåkomma som varken läkare eller professorer kan diagnosticera.” Uppfattat och noterat. Jag menar det inte på ett arrogant eller ironiskt sätt, jag vill bara veta hur det fungerar. Gången. Man kan ju bli uppgiven av att känna att det inte finns hjälp.

“Trots att han under åren har besökt otaliga läkare, så är det ingen som kan säga vad det är för hudåkomma som har drabbat honom. De har gjort allergitester, blodprov och omfattande hälsotester där man har undersökt njurar, lever och sköldkörtel.
Även två professorer, en specialiserad på hud och en på ögon, har undersökt honom – men utan resultat.

– Nu i slutet när jag har gått till så många läkare så känner man direkt om de kan göra något eller inte. Då börjar jag nästan våndas för deras skull för att de ska kunna känna att de kan göra något.”

Det går två år och alla proffs går bet. Då föreslår hans son Vincent och dennes flickvän Agnes (för övrigt Idol-vinnare) att han ska lägga om sin kosthållning. Jag har suttit på samma föreläsning som dessa två, när en amerikansk läkare inom funktionsmedicin gästade Stockholm, så jag tror att de har ett genuint intresse i hur insidan fungerar.

“-Kan det vara så enkelt?” undrar säkert vän av ordning. (Inte jag.) Ja, det kan det vara. Mat kan vara som ett gift för kroppen. Eller läkning. Jag jämför det  med att lägga sten efter sten på en börda och till slut blir det – för tungt. För vår  kropp kan hantera en hel del en längre tid, men en dag är det stopp. Vi blir förvånade. “Vad nu? Det har ju alltid fungerat?” Men kanske har kroppen signalerat lite smygande under flera år. Medan det har skavt. Tills den en dag skriker “STOPP!!!

Så var det för mig, jag varken ville eller hann lyssna. Kunde inte heller. Dock vill jag inte spekulera i Roger Pontares problematik, han kanske har lyssnat in sin kropp hela tiden, det som intresserar mig här är att läkare inte kunde råda honom eftersom de inte visste vad som var fel… och han väljer att vända sig till alternativmedicinen för att få hjälp.

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Det kommer alltså en vändning. Han har då provat “kortison, antibiotika, allergitester, hälsotester – helt utan framgång.” Huga. Det påminner mig om en klient jag hade med svår och ofta återkommande migrän en, hon hade fått en epilepsimedicin (!) som inte hjälpte henne, läkarens sista förslag var – botox. (Hon lade om sin kost, tog främst bort gluten och anfallen minskade för att sedan försvinna…) Roger Pontare säger själv:

“-Har man ätit konstigt och stoppat i sig massor bara för att det är gott under en längre tid, så tar det ju också tid att få bort det. De här påsarna under ögonen beror mycket på att jag har ätit fel. Jag bara litar på att kroppen ska tåla. Men man blir äldre och äldre och till slut säger den stopp. Därför måste jag tacka både Vincent och Agnes, för att jag har fått en helt annan insikt om hur jag ska behandla mig, säger han till Aftonbladet.

“-Kostrådet är: håll dig borta från mejeriprodukter. Ät bara kött, fisk, grönsaker. Aldrig socker, mjölk eller vete – bort med sådant. Det är svårt att låta bli, men går det bara åt rätt håll kan man ju synda någon gång och äta en god pasta. Jag ska inte vara så kaxig, ibland blir man sugen, berättade artisten.  “

Hör du också änglakörerna? I do. Men, sanningen är att det egentligen inte är så “lätt” som det verkar. Han gör det, visar att det gör skillnad och talar ut. Men vi har så mycket mer än sunt förnuft att dela med. Att ta bort socker, mjölk och vete (som man vet skapar inflammationer inom oss) är i sig ingen hjärnkirurgi. Men vi har starka krafter inom oss som inte alltid vill. Han gör det och klarar av det, men många klarar inte av att släppa vissa beroenden. (Ps. Det finns glutenfri pasta på till exempel ris, eller vermicelli på mungbönor…)

Jag menar verkligen inte att raljera. Jag om någon, med mitt sockermissbruk och svåra beroende (inte minst som tröst när det är jobbigt), kämpar också. Jag vet ju vad dessa ämnen gör i kroppen och det skapar biokemisk obalans, men det är svårt att släppa. För många av oss. Även om vi försöker.

Trots det är många beredda att göra en förändring, när det väl är kritiskt läge och vi har ont, är rädda eller bara försöker stå ut. Men in min värld är det klokt och sunt att förändra kosten – ändå. För framtiden.

För vad du än gör, undvik akutläge. Undvik akutmottagningar. Förändra det du vill och kan redan nu i ditt liv för att bli starkare och hälsosam (och här menar jag inte att banta, utan att ta hand om cellerna), för att slippa skytteltrafik till akuten i framtiden. Det om något är en motivation för mig, att göra mitt yttersta för att undvika.

Summa summarum? Alltså: när de ”professionella” står handfallna och inte begriper vad som sker, om du börjar bli desperat och är beredd att göra vad som helst – prova en kostomläggning. Ta bort gluten, socker och mjölk för att själv se och känna om det blir bättre. Ibland är det så ”enkelt”. Har du frågor kring det så kan du skriva till mig här: kontaktformulär.

Skisser från kostkurs på whiteboard-tavla.Man måste bara lära sig förstå ATT och HUR kosten påverkar våra celler – sådant vi pratar om vi vår grundläggande kostkurs (meddela mig gärna här om du vill bli kallad nästa gång). Läs på, utbilda dig och bli friare. Är du tillräckligt motiverad kan du förflytta berg. Eller möjligen bli friskare och må bättre. Det kan verkligen vara motivation nog.

Varför inte prova? Jag är på din sida. Vi kan göra så mycket för oss själva och vår hälsa, det är bara viktigt att veta om det. Vi är inga marionetter för någonannan om vi inte vill vara det. Du är starkare än du någonsin tror.

Roger märker själv en förbättring när han gör en förändring. Han talar ut. Jag förmedlar det bara vidare till den som vill läsa. Och jag säger ödmjukt:

Word.

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda

Återvunna Hjärtans Dag. ♥ ♥ ♥

Haha. Det här är snudd på löjligt, jag vet det. Men hur jag än funderade på ett upplägg, blev det inte bättre än för fem år sedan. Så på sätt och vis vore det ovärdigt att inte använda det igen, inte sant…? 😉 Nja, kanske inte. Men jag väljer att använda samma inlägg (igen, förlåt till dig som har läst det förut), jag tycker att det fortfarande håller att publicera med tanke på åren som har gått.

Med detta vill jag önska dig en fin “Alla Hjärtans Dag”– och alla andra dagar. Må du vara allra snällast mot dig själv.   För du är bäst.

// Kram Linda

“Jag har alltid älskat formen av ett hjärta och vad symbolen står för – så jag tycker att det känns rimligt. Att alla hjärtan där ute får en dag. Till exempel idag.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.För idag är det alla stora och små hjärtans dag. Runda, platta, bulliga och tunna hjärtans dag. Det är ensamma hjärtans dag och socialiserande hjärtans dag. Det är smärtande, sorgsna, brustna och tilltufsade hjärtans dag. Det är lyckliga hjärtans dag, bubblande, flygande och njutande hjärtans dag. Det är glashjärtans, metallhjärtans, porslinshjärtans och trähjärtans dag. Det är enfärgade och de regnbågsfärgade färgade hjärtans dag…

…det är ALLA hjärtans dag. Okej?

Ett hjärta ristat i frost på ett fönster - "fate".Men denna dag rymmer också känslor tillhörande hjärtats dag. Kanske är det kärlek, längtan, glädje och empati, tillförsikt, värme, tålamod och tillit. Eller är det besvikelse, sorg, saknad och smärta? Varje mynt har sina två sidor, medan varje hjärta har två kammare… och två förmak. Det är lurigt, det där.

Oavsett om jag är för mig själv eller en del i ett par, så är jag min egen. Jag äger mina egna känslor och du äger dina. En dag som denna är det fritt fram att tycka, känna och göra det som kommer ifrån hjärtat – och är äkta. Men det finns inga måsten eller krav, det behöver inte vara på det ena eller andra sättet. Allt är som det ska vara och det är perfekt – särskilt när det känns bra. Känslan.

Två mathjärtan gjorda av stekta linser, på en turkos tallrik.Jag vill slå ett slag för att stärka sitt hjärta med positiva tankar, frisk luft, rent vatten, god sömnläkande kost och förlängande skratt. Så kanske det slår rytmiskt i hundra år. Till. Hjärtat stärks när man tar hand om sig, när man   dämpar stressen i sitt liv och lyssnar inåt, till den där tysta rösten som knappt hörs när det skrålar runt omkring. Men när jag springer fort. När jag tappar fokus. Det är då det kan skava.

Och ingenting är väl någonsin statiskt? Allting förändras, det är nog det enda jag kan vara säker på. Just när jag “visste” hur jag skulle förhålla mig, så byts det jag trodde ut, förutsättningarna ändras. Men så länge jag kan vara flexibel och ändå vågar känna kärlek, känns det som jag är på rätt väg…?

Ett hjärta format av grönt, repat gräs.Hjärtat är gjort för kärlek. Empati. Omsorg och omtanke. Gjort för att älska. Fylla på med glädje och drömmar. Att våga sig ut även på den svagaste is, för att det lockar och drar, och sedan konstatera att den faktiskt var tjock nog att bära en över till andra sidan – eller för att få ett iskallt dopp och planera om lite. Att backa tillbaka, utrusta sig med ännu bättre isdubbar, matsäck och mod för att börja om. Våga igen.

För hjärtat ska väl inte stängas in, låsas in och glömmas bort för att skyddas från livet? Att bli lätt vidbränd är väl lite som hjärtgymnastik, vi överlever det mesta och det stärker oss. Vilka skulle vi vara om vi inte vågade älska? Jag vill absolut inte återuppleva mina hjärtesorger eller sopa upp skärvorna av mitt hjärta igen, men så här i efterhand kan jag ändå se hur mycket jag har lärt mig. Om mig själv.

Rött stenhjärta med texten "kärleken övervinner allt" på latin.Jag vill hylla modiga, starka och entusiastiska hjärtan. Men även svaga, brustna, rädda och försiktiga hjärtan, som ändå vill och försöker. Som vågar vara i hjärtat och låta någon annan få möjligheten att hålla det, utan att det går förlorat. Tack till alla vackra, goda och varma hjärtan i vänner, familj, klienter och andra medmänniskor, som jag hittills har fått äran att möta. Det har varit en ynnest så här långt.

Jag önskar ALLA hjärtan där ute en fin dag! ♥

// Kram Linda

Håll mitt hjärta – Björn Skifs”

En chans att investera i dig själv! Kostkurs 24-25/3.

Yes, nu är det dags igen för kostkurs – i Stockholm helgen 24-25/3. Ska du med? Vår kurs tar avstamp i hur vi har mått, inte bara det vi har läst oss till i en bok… Vi ses lördag/söndag kl 10-15 för 1300 kronor. Vi pratar kost, ger tips och idéer samt bjuder på provsmakning. En viktig investering i dig själv. 

Se kursinnehållet genom att klicka på närmaste bild eller den i slutet av texten.

Jag/vi pratar om hur man kan tänka (teoretiskt) kring det som sker inom och omkring oss, om alla kostråd/rön som vi peppras med. Hur vi kan laga mat (praktiskt) och vi har även provsmakning för att visa på att det finns lite annat än det vi ser och känner igen. Även om det är läskigt. För mat är trygghet. Men hur blir det när den tryggheten skapar obalans och smärta inom oss…? Det är klurigt och ganska komplicerat. (Klicka på denna bild eller bilden längst ner i inlägget för att se kursupplägg.)

Jag vet precis hur det är. Hur det liksom “skaver” och känns obekvämt innan det blir en värk eller diffus smärta och så tänker man att det går över, men det gör liksom inte det. Varför? För att vi fortsätter att ge kroppen det där som får den att tappa balansen och sedan börja skava och värka. Jag gjorde också så. Jag skapade en egen ond cirkel.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min mage (läs: mina tarmar) fick ta så mycket stryk i så många år att jag knappt kunde gå upprätt till slut = innan jag hittade min läkning. Och det där är rätt viktigt, för om tarmarna inte mår bra och kan absorbera näring, hur ska då resten av kroppen kunna fungera…? Det är som att trycka gaspedalen i botten fastän både bensin/diesel och olja är slut. Inte alls att rekommendera om man önskar hålla över tid.

Nervsystemet/hjärnan behöver näring från det vi äter, hjärtat och lungorna likaså. Ögon, tarmar, tänder, skelett. Det handlar inte bara om vi är över- eller underviktiga eller om kroppen får för mycket eller lite av något, det handlar om att de inre organen kanske har svårt att utföra sitt jobb! Så att det börjar skava och skeva.

Läskigt, kanske. Men vad är alternativet – ärligt talat? Vi har bra eget ansvar att vända oss till, inget annat kommer att hjälpa till. Så ju förr, desto bättre. Det behöver inte betyda ENORMA förändringar, det kan vara så pass att du i alla fall mår lite bättre. Eller mycket bättre. Den enda som vill och vet är – du.

Resultat av hårmineralanalys, gjord år 2000.Jag kommer själv från ett fysiskt h*lv*t* där mina hormoner och signalsubstanser hade svårt att kommunicera, för att jag hade kört min kropp så hårt i botten att jag med nöd och näppe tog mig runt. Det är sanningen. Men det är lika sant att jag har vänt på skutan, gjort om och gjort mer rätt, för att idag må så bra som jag ändå gör. Jag fångade upp råd, tips och knep och fann orken och energin att göra på ett “nytt” sätt.

Jag vet hur det känns att må riktigt RIKTIGT dåligt. Jag vet – på riktigt – hur det känns att vilja ge upp för att det känns så tungt, ont och trött. Det är därför jag vill göra det här. Berätta om min egen resa, om hur kroppen fungerar. För kanske ingjuter det hopp i någon. Var och en av oss har förmågan att ta hand om oss, om så på ett annat sätt. Vi behöver kanske bara styra om vårt fokus lite… se saker från ett annat håll.

Det finns inga måsten, förbud eller pekpinnar här. Vår kostkurs är menad att informera, väcka idéer och skapa nya tankebanor. Visst, det finns de som känner att de inte vill förändra så mycket – men du gör precis som du vill!  Det är bara det att om du  vill du ha ett försprång i framtiden, kanske det vara behagligt att veta vad de inre organen behöver – och varför kroppen kanske protesterar. Så att vi kan göra om och göra “rätt” (vilket är individuellt…).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Har du en aning om din blodgrupp så är det till stor hjälp, anser jag. Om vi äter som blodet föredrar, så kan immunförsvaret får jobba emot sådant det är menat att bekämpa (virus, bakterier, parasiter och svamp) istället för olika sorters allergener. För mig är det logiskt. Jag älskar tanken. Sedan drar man det så långt man själv vill, inga pekpinnar på den heller.

Jag lade om min kost 2008, i dagarna är det TIO ÅR SEDAN. Dagar som både har flugit förbi och segat sig fram. Rusat och krupit. Det är märkligt och häftigt, det här med tid. Hur den uppfattas och kan kännas både snabb och långsam på samma gång. Men icke desto mindre – 10 år är tio år. Jag är så oerhört tacksam för min resa och vill ge vidare till andra vad jag har lärt mig. (Men det betyder inte att alla ska göra precis som jag har gjort.)

Som jag brukar säga; jag fick visa leg på Systemet vid 41 års ålder “…så något gör jag bevisligen rätt”. Alltid retar det väl någon att jag drar upp det här, men det känns stort att efter ett fysiskt och psykiskt h*lv*t* känna att “javisst!”. Det blir ett ultimat kvitto på en fin utdelning. Lite så.
https://www.instagram.com/p/BXFC4NYDYdY/?taken-by=mitt_nya_liv

Vill du vara med när vi pratar om kost, mat, näring och hälsa? Nedan ser du vad kursen innehåller, vilka delar vi pratar om och tar upp. Utöver frågor och svar som deltagare har, förstås. Vi försöker reda ut allt så mycket vi bara kan.

Mer då…? Fler tankar kring andra kurser?

Nu innan sommaren (tänk: juni) har jag en fundering på att göra en helgkurs med både yoga och kosthållning i SMÅLANDÖverum, så om du bor i närheten och tycker att det låter intressant får du gärna höra av dig genom att mejla via detta kontaktformulär! Datum kommer.

Och i höst tänkte jag passa på att besöka SUNDSVALL, så om
du bor i närheten får du gärna anmäla ditt intresse eller ställa frågor genom att
mejla via detta kontaktformulär! Det blir ett lite annat upplägg,
men det handlar i grunden om samma saker (se nedan). Datum kommer.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Kom ihåg, ju mer vi lär oss om oss själva och våra kroppar, desto bättre rustade står vi för framtiden. Visst är det spännande?
För jag är övertygad om att hälsa är framtidens rikedom

Här är några röster om vår kostkurs i Göteborg.

Och du, efter helgen 24-25/3 går vi in i sommartid! Tänk vilket underbart tillfälle att starta om på nytt eller börja fundera i nya banor. Varmt välkommen!

// Kram Linda

Se kursens innehåll här genom att klicka på bilden nedan. Tjingeling!

Chips med akrylamid (och andra val).

Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (20022007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?

Oskalad potatis.Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.

Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.

Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.

rosalila blomsterEn ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)

Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.

“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.

Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.

När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.

Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…

För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.

Fyra glas med rosévin i en skål.(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)

Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?

…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?

Matbok 1.Grunderna - framsidaJag ville lära mig om makronutrienter: fetterproteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat

…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)

Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! 

Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!)  som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.

Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!”  Krispigt  och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.

Det finns alternativ. Det är bra att veta.

Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.

// Kram Linda

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda

Att ro ihop SM i Gädda. (Pun intended.)

På temat “lyfta människor jag tycker mycket om (till skyarna)” har turen kommit till en given sådan – min lillebror. Denna smarta och kompetenta sak imponerade stort på oss andra i familjen, helgen som var. Annars också, i och för sig.

 Jag har en stor fascination för människor som är bra på sin sak, det kan fånga mitt intresse och min uppmärksamhet bra länge… och efteråt kan jag reflektera över att jag faktiskt har lyssnat på ord om plattsättning, sportbilar eller truckar då och då. Men skämt åsido, det är något visst med folk som är proffs på sitt (och alla har ju något expertområde, vad det än må vara – katter, kläder eller kaffesorter…).

Och nej, man behöver inte vara bäst. Good enough är verkligen gott nog. Jag tycker bara om att lära mig saker av människor som verkligen kan sitt! Jag föredrar att se en bra glasblåsare forma en vacker vas, hellre än någon som bara knölar ihop glassmeten till en klump. Eller någon som drejar en vacker kruka, kanske inte lika kul som nån som sprätter lera runt i rummet, men mycket mer fascinerande. En konstnär som drar stadiga penseldrag på en duk, en konståkare som gör en piruett och ett hopp. (Terapeuter som själva har mått dåligt och inte bara läst om läkning och återhämtning i en bok…) Sånt.

En kontakt.Jag är själv inte vidare värst bra på teknik. Duglig, möjligen. Jag kan koppla ihop och lösa enklare devices, annars är det mest control + alt + delete (gör man så fortfarande?) samt stänga av all ström och starta om, som ett desperat försök att lösa ett tekniskt haveri. Att dra ur sladdar och sätta in dem tillbaka igen är faktiskt grovt underskattat, det säger många personer på “teknisk support”. (“Det står ‘Achtung’ här…?”.)

Datorer då? Ett smärre haveri. Det kan räcka med att jag rör mig i närheten av datorer för att de ska slockna och någon säger “Eh, det här var ett annorlunda problem… jag har inte sett något liknande förut”. Nä, men det är inga som helst konstigheter när jag är i närheten. Det finns många “nya problem” som har dykt upp just så! Tro mig.

Men min bror är grym där. På båda teknik och datorer. He got both. Och han är en av de smartaste jag känner. Hans kunskap har lett till att han har fått göra hemsida till en stor – tro mig: STOR – känd filmproducent i Hollywood (ingen som varit i media de senaste dagarna, nej). Han har även bott i Kina, där han bidrog med sin expertis till uppbyggnaden av en digitaltidningsplattform för China Daily Group och en musikdistrubutionsplattform för BenQ. Även om många jobbade tillsammans, så var det han som skissade upp projekten och drev utvecklingen. Sådant fascinerar mig. Många kan sitta och kombinera “ettor och nollor” på sin kammare… men alla blir inte bra på det.

Två små fiskare med fiskespön och glatt humör.Han har alltid fiskat. Varit storfiskareBåtungar som vi var, åt vi ofta nyfångad fisk till frukost. Och lunch. Och middag. Så att han 2010 tillsammans med sin vapendragare Niclas (som också är fiskare) drog igång Sportfish Masters, var ingen högoddsare. Det som började smått har nu vuxit till SM i Gädda, med runt 180 deltagande team i helgens final i Nyköping. Vi åkte dit för att se det hela på plats, vilket arrangemang!

Lagen ställde upp om två eller tre deltagare. Man tillämpade “Catch and release” – fångade fisken, mätte den och släppte tillbaka i vattnet: “Fisken skall tillbaks i vattnet omedelbart efter att mätning och fotografering avklarats med minsta möjliga påfrestning på fisken. Vi ser helst att ni även använder landningsmatta och gummerad håv för att minska påfrestningen.” Det är viktigt att det görs på rätt sätt.

Detta under av kompetens – min bror – har byggt upp ett datasystem så att 180 team (ca 400 pers) skulle kunna rapportera in foton på fångster under 8 timmar per dag under en helg. Under 24 kvaltävlingar runtom i landet från april till oktober – och en finalhelg. Inklusive livesändningar från sista finaldagen och uppdateringar på nätet i realtid. Jag som själv kan ha lite problem med enkla saker som stickkontakter, kan absolut inte “wrap my brain around” vad han gör och hur han gör det, men imponerad är jag. Och så stolt.

Här ett kort inslag i P4 Sörmland på fredagen 20/10 om gädd-SM-finalen:  

…jag minns en eftermiddag i baksätet på en bil för några år sedan, när han började prata om att bygga upp detta datasystem och undrade lite hur jag skulle tänka kring lösningen… jag förstod inte ens frågan. Gulliga bror, hur kunde du ens fråga mig? Och tycka vad man vill om just fiske – det är beundransvärt att bygga upp något så stort från en första tanke – att bidra och påverka så många människor som tycker att det här är så kul.

Hur som helst. Detta frö som såddes 2010 grodde och växte till något stort, har idag blivit en stor tävling som lockar många likasinnade proffs på sin sak. Och jag tror att det är vad som lockar mig – även om jag varken har kunskap eller tålamod nog för just fiske – alla dessa engagerade och kunniga människor som har en förmåga att gå all in. Bland båtar, motorer, fiskeutrustning, mätbrädor och adrenalin. Det är något tilltalande i det. Folk som står i nollgradig temperatur en tidig morgon och lyssnar på när nationalsången ekar ut över fjärden, väl förberedda med varma kläder och fiskeutrustning. Taggade och redo.

Och människor som faktiskt GÖR något. Arrangerar fullt ut och skapar en verklighet av det de tror på, tycker om och brinner för – sin idé. Något som växer och blir så stort så att så många från hela landet vill delta. Jag, som fd eventperson, tycker att det är galet kul. Vi är så stolta över dig, Andreas.

(Min vän Tiina smsade och frågade om hennes sambos kollegas lag syntes på plats, de var där och tävlade. Jodå. Totalt ställde tre deltagande lag upp från deras småländska ort och jag kunde se att det även varit en deltävling i Värnamo i september, inte långt från dem. Kul ändå! Jag hade ingen aning om det.)

Under den sista finaldagen på söndagen sände fem (!) kamerateam live – med några professionella kommentatorer (på engelska), så tävlingen gick att följa i realtid via Youtube. Jag hade det på hemma och var som klistrad när deltagarna fångade och mätte sina fiskar, tjoade, skrattade och kramades. Knappade in på täten, centimeter för centimeter. Det kändes ungefär som när ett svenskt lag är i curlingfinal i vinter-OS. Där kan jag plötsligt sitta som klistrad! Fastän jag varken fiskar själv eller ser på curling, annars. Det är intressant att det blir så.

Det är roligt att få vara med på den här resan och inte minst att se vad som sker framöver. Du har kämpat hårt och det är inte alltid enkelt, men det märks att du tycker om det du gör – för du är suverän på det! Kudos till dig, fina bror.

Du är lätt en av de coolaste och smartaste jag känner. 

Som avslutning vill jag önska dig som läser en fin vecka. Och enligt tradition… ett riktigt skitfiske.

// Kram Linda

“Drogat vatten” som rubrik…

Jag tycker ju om att anknyta till aktuella ämnen, sådant som jag brinner för i mitt lilla hörn av Universum. Och jag är galet förtjust i vattenrenare, så döm om min förvåning när jag i förra veckan såg ett inslag i Nyhetsmorgon som hade rubriken “Drogat vatten”…

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Man pratade om hur avloppsvattnet påverkas av läkemedel som har passerat våra kroppar, och att man nu i Linköping har hittat en metod att rena detta vatten (med ozon förvisso, jag vet inte hur det påverkar i sin tur) – men bara det faktum att rubriken var “Drogat vatten” fick mig att… gapa.

Kvinnan som intervjuas i inslaget talar bland annat om hur rester av p-piller i vattnet kan få fiskar att byta kön, och det är inget nytt att östrogen från p-piller påverkar fiskar negativt. (Men att de säger det och skriver ut det!)

Jag pratar ofta om detta ämne och rekommenderar att man införskaffar en vattenrenare, för att ta hand om det vatten man dricker. Inga konstigheter. Men nu kom det svart på vitt i ett nyhetsinslag, vilket ger det ännu mer kraft.

Här pratar man om ett hot mot djurliv och just fiskar, men människor då? Man vet att västvärldens flickor kommer i puberteten allt tidigare, kan det bero på hormoner i vattnet vi dricker? Sista länken är ett inlägg (förvisso från en blogg), men även om det inte är vetenskapligt bevisat tål det att tänkas på.

Ringar på en vattenyta.Personligen refererar jag ofta och gärna i mina kostkurser eller hälsoundersökningar, till denna artikel i Metro om Åke Wennmalm, miljöchefen som varnar sina barn för dricksvattnet som innehåller läkemedelsrester – inte minst sina söners gravida flickvänner. Och detta var redan 2011.

Vi anser fortfarande att vi har det bästa och renaste dricksvattnet i världen, att det bara är att dricka ifrån kranen. Och det är till viss del sant, det är sämre på många andra platser i världen. Men 2008 gjordes en internationell studie som visade att Stockholms kranvatten var sämre än New Yorks, Amsterdams och Hong Kongs… Man räknade till tre olika smärtstillande och blodtryckssänkande mediciner i vattnet. Kanske har det hänt en del idag, men det är intressant.

Euro vattenrenare till kökskran.Så vad ska man då göra för att få rent vatten? Jag rekommenderar en vattenrenare med mikrospiralfilter. Att montera på kranen eller en vattenkanna, se gärna modellerna här. Du kan kontakta mig om du vill att jag ska ta hem, så att du kan komma förbi Havregatan i Stockholm  (Södermalm) eller i Märsta för att hämta dem.

Varför slår jag så hårt på trumman om detta? För att vatten är livsviktigt. Och jag tror på att avlasta kroppen så att organen kan och får utföra sina funktioner, på allra bästa sätt. Det här är en påminnelse, för den som vill ta emot den. För jag blev som sagt själv förvånad när jag såg rubriksättningen.

“Drogat vatten”. Det kändes bara inte helt bra. Eller hur?

// Kram Linda

En gudmors bekännelser.

Det sägs att man ser på barnen hur tiden går och i mitt fall ser jag det på dig, min fina och kloka gudson. Jag skrev för två år sedan om hur lyckligt lottad jag är som får vara så delaktig i ditt liv och lära känna dig och din syster, men det känns mer som en kvart sedan… hur är det ens möjligt? Nu är du 16 år. Och lång.

Bara det gör att jag vill fånga tiden ännu mer. Varje stund.

I helgen hade vi ett awesome “going away”-party för dig, då du reser till USA för ett utbytesår – imorgon. Dina föräldrar är verkligen något särskilt, det är ofta extra allt i det de gör. På ett bra sätt, that is. Med amerikanskt tema på mat och dryck, som när din fina syster gjorde samma resa för tre år sedan. Så detaljerat och roligt, gott och intressant. Man blir mätt också. (“…vi hade inte behövt grunda med McDonald’s innan” 😉 )

Det var en fin stund med släkt och familj, vi är alla så glada för din skull även om jag kommer att sakna dig under det kommande året, såklart. 

Du är så otroligt varm, omtänksam och har alltid varit så godhjärtad, Fredrik. Ända sedan du var liten har du varit så tacksam och glad för presenter, för att vi har umgåtts och för att jag har varit med på era Luciatåg och andra uppträdanden (inte minst med Uppsala Musikklasser), det är fina egenskaper. När det egentligen borde vara jag som skulle tacka. För att jag har fått vara med.

Du är en så fin ung man och det ska bli roligt att se din framtid. (Gudmor ska försöka vara en smidig skugga, don’t ya worry). Och igen, säg bara till om det är något jag kan göra för dig i livet. Jag ser det som min roll att finnas där, även om jag vet, ser och förstår att du klarar dig alldeles utmärkt utan mig…

…så kanske vi kan stryka ett streck över de där två (!) första födelsedagarna jag dessvärre missade – du vet, jag var runt 25 och hade så mycket att tänka på då – för en del av det har jag väl ändå lyckats hämta hem? Jag hoppas det. Det var en av de värsta känslorna jag haft, särskilt andra gången, när jag verkligen fick lägga manken till och komma ihåg rätt födelsedag. Hemska tanke.

Nu hinner du fylla 17 år i USA, men till 18-årsdagen är du hemma igen. Då ska jag leta fram och ge dig nyckeln med det vita bandet (undrar om jag har ett bra inflytande på dig över huvud taget?), om skåpet finns kvar från din dopdag. Jag har iallafall nyckeln kvar (det trodde nog ingen, allra minst jag).

Jag önskar dig verkligen the time of your life. Det finns inget tvivel om att din värdfamilj kommer att uppskatta att ha dig hos dem, att dina fyra värdsyskon kommer att avguda dig och att hunden kommer att veta vilken djurvän du är.

En fin sak i sammanhanget är att du kommer att bo i samma del av USA som min kära vän Therese, när hon åkte dit för att jobba som au pair för över 20 (!) år sedan. Hon finns tyvärr inte kvar hos oss längre, men jag kan inte låta bli att känna att en cirkel sluts. Ändå. Jag är övertygad om att hon ler i sin himmel åt att du Fredrik – hon tyckte det var roligt att du hade samma namn som hennes man – åker just dit.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag är så glad för din skull, unge man. Lev livet och njut. Och även om du inte är här hos oss fysiskt, så finns du i mitt tills vi ses igen.

// Kram från gudmor Linda