Category Archives: Verklighet

“Jag vill bara ha roligt!”

Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid –  ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.

Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.

Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…

…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.

Dator och uppkoppling för att kunna jobba på pendeltåget.Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.

Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.

Sommarhimmel med slöjmolnJag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem,  spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om  mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.

Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.

Närbild på solgula blommor i solsken.Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.

För jag vill ju ha roligt.

// Kram Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

Kom ihåg mellanrummen.

Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.

Rosa löjtnantsshjärtan på rad, med gröna blad i bakgrunden.För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.

Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.

Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)

Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.

En gotländsk strand med vy över havet.Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.

Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.

rosalila blomsterFör många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.

Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.

Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.

Ett hjärta av gräs.Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.

Det är i mellanrummen.

Kom ihåg det.

// Kram Linda

Tio tusen (10.000) steg om dagen…?

Det är lustigt ändå hur saker faller på plats plötsligt. Som att det hela tiden har varit menat och man egentligen inte behöver kämpa så hårt för det, det bara blir som det ska. “Går det lätt så är det rätt”, säger man och jag gillar det. Sen finns det många exempel, som när jag tänkte att jag skulle vilja (läs: behöva) röra mig mer. Så faller det på plats på ett naturligt sätt genom ett jobb där man är… rörlig.

För alltså, handen på hjärtat; hur många steg går du om dagen? Vet du det? Jag tänker att många av oss generellt är rätt stillsamma nu för tiden, det är enkelt vara det idag – om det inte krävs att vi tar oss runt och är på språng i jobbet. Datorer förenklar på många sätt, även om det gör oss mer… stagnerade?

För kroppen behöver rörelse, där har ingenting förändrats genom åren. Hur lite vi än rör oss. Det sägs ju vara bra för hälsan att komma upp i 10.000 steg om dagen, för att “det ska vara lättare att hålla vikten, ha ett friskt hjärta och den mentala hälsan gynnas av motionen“. Så långt är vi kanske överens?

Men forskning visar att vi bör röra oss ännu mer på dagarna (man kunde se på dem som gick 15.000 steg om dagen hade minst risk för hjärtsjukdom) – dock sägs att 10.000 steg är bättre än 5.000 och 5.000 är bättre än – inget alls.

Vi är väldigt stillasittande idag, mot hur vi rörde oss förr i världen när vi var tvungna att jaga för att äta och samla ved för att kunna tillaga maten. När vi samlade rötter, bär och nötter för att det inte fanns i butiker. När vi inte beställde take away med ett klick på en knapp. Innan vi kunde sköta det mesta av vårt arbete vid en dator.

För snart 10 år sedan gillade jag att gå runt med stegräknare på mig för att se hur många steg jag kom upp i per dag, hur många kilometer totalt (kanske mil?). Men jag har inte haft någon stegräknare på sistone. Så döm om min förvåning när min kära mamma (!) kommer och visar att hon har fått lära sig att hon har en app i telefonen – “hälsa” – som gör just detta. Den app som jag minns att jag av någon outgrundlig anledning har varit så irriterad på, den har nämligen varit omöjlig att radera! Men har jag nånsin använt den? Nope.

Så, jag har gått runt med en stegräknare i min ficka – utan att ha en aning om det. Otroligt. (Hur lyckas jag?) Så jag gav mig i kast med den och kunde dessutom se bakåt i tiden att jag har gått rätt många steg i perioder… särskilt när jag har jobbat timmar på en statlig myndighet – där jag verkligen går mycket. Det är så kul att se! Svart på vitt. Eller vitt på rött. Orange. Strunt samma.

Förutom att jag promenerar till och från jobbet, så rör jag mig nu massor med små pauser emellan på arbetstid. Då kommer jag upp i 10.000 steg om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Ibland tycker appen (jag hör hur det låter…) att jag har gått 13.000 steg, det vill säga 8,7 kilometer och – steg som motsvarar 10 våningar. Wow.

Jag och en kollega skrattade en dag åt detta, vi har bytt enhet inom myndigheten och jag upplever den här som mycket mer “rörlig”. På vår förra arbetsplats känns det som att jag gjorde 200 steg om dagen, till och från köket på lunchen. Men skämt åsido. Det är inte toppen att vara så stilla. Vi hade både  skrivbordscyklar att låna och löpband till skrivbord (dock passade det inte där jag var “stationerad”), det kändes mer rätt då att stå upp vid skrivbordet, så det gjorde jag faktiskt ofta – men det känns bra mycket roligare att röra sig naturligt i jobbet!

Men apropå att röra sig lite… ibland ser jag i tunnelbanan hur människor hellre åker rulltrappa, än att gå. Jag är uppfostrad av en mamma som föredrar att gå i trappor (gärna bredvid rulltrappan) “för att få vardagsmotion” och det där sitter djupt i mig. Därför blir jag förvånad när det är stopp i en rulltrappa och det lätt bildas en lång kö som istället för att promenera upp steg för steg, står i – kö. För att stå stilla och åka.

Inget konstigt med det, kanske. Men det hjälpte oss inte att jaga djur eller samla ved för elden; att stå stilla och vänta. Det känns ju inte naturligt? Bekvämt, ja. Men sunt? Jag tycker att ekvationen känns rimlig när jag ser detta; att många inte mår så bra i kroppen. Inte för att vi står i en rulltrappa då och då (kanske dagligen?) utan snarare för att så mycket har förändrats omkring oss sammanlagt. 

Många knäar under arbete och ekorrhjul, känner att man inte orkar ge mer energi än vi nödvändigtvis måste. En hiss eller rulltrappa kommer väl till pass då. Eller varför inte en hoverboard? (Jag avstår från att tycka till om “möjligheten” att bara stå helt stilla och åka med, istället för att röra oss och stärka skelett, hjärta och alla andra organ i kroppen… my lips are sealed.)

För mig personligen – blodgrupp A och yogini – är det optimalt att promenera. Det känns bra i kroppen med den typen av motion eftersom jag inte kan eller vill förmå mig att gå till ett gym (jag har försökt…), så jag är tacksam för det. Att jag har hittat mitt sätt, min väg. Det som passar just mig.

Så att jag slipper gå iväg och promenera efter jobbet eller springa på ett löpband på ett gym. Det är otroligt ändå, att vi idag sitter stilla vid skrivbord mest hela dagen och äter (kanske) lunch med tveksamt näringsinnehåll, sittandes vid skärmen under stresspåslag, sedan tar vi bilen till gymmet för att löpa på ett band – INOMHUS. Allt är upp-och-ner-vänt. Inte sant?

I mitt jobb med funktionsmedicinskt tänk, anser jag att vi bör göra som organen vill och ge dem näringen och energin de behöver, allt annat är egentligen otänkbart. Vi kan tvinga våra kroppar ett tag dit vi vill ha dem, sedan blir det ändå som kroppen vill. Och om vi då blir stillasittande, stressar och inte tar hänsyn till organens funktioner… hur blir helheten då?  Lyssnar vi inåt eller kör vi bara på utan att vara lyhörda?

Ta gärna reda på hur många steg du går om dagen, för att få ett hum om var du befinner dig. Vad kan du förändra eller förbättra, känner du dig peppad att göra det? För även om det inte är 10.000 steg, så är 5.000 bättre än 0. Kanske är det ett sätt att stärka kroppen för framtiden. I min värld: alldeles säkert mer stärkande än att knappt röra sig alls.

Ha en fin dag, gå så mycket du vill, kan och orkar – eller var helt stilla. Som tur är har vi möjligheten att välja. Gör det som passar bäst för dig. (Och hjärtat. )

// Kram Linda

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda

När en yogaera tar slut…

Javisst. Igår kväll höll jag den allra sista yogaklassen i vår yogastudio, där vi har huserat sedan 2007, och avslutade därmed den allra sista terminen där – någonsin. Det kändes speciellt. För att vara en person som kan ha kusligt nära till stunder av nostalgi och vemod, var jag beredd på alla möjliga känslor skulle välla upp. Sorg, tomhet, osäkerhet?

Men istället kände jag lugn. Som att det nu är klart. För vi har länge funderar av och till, på om och hur vi skulle gå vidare när min mamma ville bromsa in och kliva av (gå i ”passion”) och när ett beslut är fattat blir det ju som det blir. Det fanns inget att fundera på längre. Och det kan vara knepigt för någon annan att sätta sig in i just känslan av att släppa en lokal, men efter 10 års fint arbete och underbara yogis/kunder var det ändå ett avslut.

Jag har hållit yogaklasser i omkring 12 terminer. Sex år, om jag har räknat rätt. (Snart är jag inte densamma som när jag en gång började, för på sju år byts alla celler i kroppen ut. Bara det är en svindlande tanke.) Gånger 14 tillfällen. Det är uppåt 168 klasser. Min lärare sade att ”det är efter att ha hållit 200 klasser man börjar komma in i det…” och det har jag ju passerat, med tanke på yogaklasserna jag även håller på söder, sedan 2012 (nu två kvällar i veckan).

Om jag sedan har ”kommit in i det” lämnar jag åt deltagare att avgöra. Ibland går det knackigt, inte minst på engelska (haha), man är ju inte Yoga girl precis. Men i de allra flesta fall har det gått utmärkt. Tack och lov.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör det fina är att yogan gör “jobbet”. Visst, jag vill ju erbjuda en lugn atmosfär, en plats att vila på med fin musik – oj, vad många som behöver det idag – men effekten i kroppen, den kommer av yogan. Främst de långa djupa andetagen. Det är en ynnest att få vara med om det, så känner (tänker och säger) jag ofta. Väldigt ofta.

Och samtidigt – vad kul jag har haft! Spontant kommer jag att tänka på när min mamma deltog i klassen och vi plötsligt hörde ett högt sörplande ljud. Vi spärrade båda upp ögonen innan vi kom på att det var den lilla fontänen utanför yogasalen som hade gått torr på vatten och började gurgla. Vi kunde inte sluta skratta, även när den var avstängd och andra deltagare låg omkring oss och andades lugnt och djupt.

Eller när elementet, som behövdes för att värma upp lokalen en kall vinterkväll, plötsligt kortslöt elen så att det smällde till högt och musiken tystnade. Min förvirring i ett par sekunder – hur löser jag detta? – och fnisset som bubblade upp när situationen hade löst sig. Medan deltagarna fortfarande vilade i godan ro.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.Men också det vackra i att se andra slappna av. Hur situationer och människor kan röra mig till tårar. Vissa låter sina tårar rinna under meditationer, bara släpper på spärrar och spänningar… hur vackert är inte det? Vi har skrattat också, ibland där det inte alls passar in – bara för att det blir så – eller när vi ska vissla på både in- och utandning. Det är skönt och förlösande att skratta, även om det inte är därför vi är där i första hand.

Jag tänker på alla de som säger att de ”inte kan sova” eller har svårt att slappna av och därför kommer för att prova på yogan, som efter en kvart snarkar så ljudligt att jag tyvärr måste väcka dem… det har snarkats och hostats, men också vilats och sovits genom åren. (Det har jag tagit som en komplimang.)

Ett av mina favoritljud har kommit att bli en unison utandning. På riktigt.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.På sätt och vis blir det en intim situation när så många kommer och släpper garden samtidigt. En förtrolig stund och närvaro när man lägger prestation, fasad och attityd åt sidan. Det blir en mjuk och behaglig atmosfär att vara i, tycker jag. En plats jag trivs på och jag hoppas att det har visat sig i min roll, även om jag har mycket kvar att lära.

Jag har ytterst sällan varit sjuk (peppar, peppar). Ibland har livet kört ihop sig, så vid några tillfällen har mamma kunnat hoppa in och leda en klass. Tack för det! Månne har jag dåligt minne, men jag kan inte erinra mig att så många klasser har ställts in helt…? Jo kanske, men jag har velat lösa det på alla sätt.

Men hur som helst, som Sissi så klokt sade så fortsätter yogan, ”vi byter bara lokal” och så är det ju. Jag ser fram emot att få träffa vissa av er även i fortsättningen – på en annan plats. Det ska bli spännande att se hur, jag ska göra mitt yttersta för att även det ska bli bra. Såklart. Men det mesta gör vi ju alla tillsammans. Det blir liksom så.

Så, när en yogaera tar slut… så tar en annan vid.

Tack för den här tiden, alla ni som har varit med oss, nu eller förr, hos mig eller i mammas grupper. Det har gjort våra liv både lite vackrare och lugnare.

Over and out.

// Kram Linda

Tacksamhet till det vackra i livet. ♥

Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.

Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.

Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.

Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide

Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?

I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.

Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”

Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.

Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.

 Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell

De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.

För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i. Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.

Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.

Jag gör det verkligen, allt jag kan.

// Kram Linda

 

Roger Pontares mystiska sjukdom (och kost).

Eh, ja… Det är rätt intressant när man läser en artikel som går lite mot det som sägs generellt och är vedertaget, när jag kommer på mig själv med att tänka “yes”. Äntligen. Det blir som ett kvitto på det jag själv anser och någon annan som understryker, istället för att det bara är jag som tjatar.

I det här fallet handlar det om Roger Pontare. Plötsligt dök han upp och såg annorlunda ut. Det här är hans ord, hans situation och hans påståenden – som jag vill lyfta fram. Du förstår säkert varför, om du har läst något jag har skrivit tidigare. Här om hans mystiska sjukdom:

Roger Pontares mystiska sjukdom: Läkarna kan inte hitta vad som är fel

“Roger Pontare har drabbats av en hudåkomma som
varken läkare eller professorer kan diagnosticera.
Han har sökt svar i nära två år nu, utan resultat. ‘Man vill visa sig stark och frisk och inte visa att man har några åkommor när man står i offentlighetens rum’, säger han i ‘Malou efter tio’.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag repeterar (för säkerhets skull) att det är, “en hudåkomma som varken läkare eller professorer kan diagnosticera.” Uppfattat och noterat. Jag menar det inte på ett arrogant eller ironiskt sätt, jag vill bara veta hur det fungerar. Gången. Man kan ju bli uppgiven av att känna att det inte finns hjälp.

“Trots att han under åren har besökt otaliga läkare, så är det ingen som kan säga vad det är för hudåkomma som har drabbat honom. De har gjort allergitester, blodprov och omfattande hälsotester där man har undersökt njurar, lever och sköldkörtel.
Även två professorer, en specialiserad på hud och en på ögon, har undersökt honom – men utan resultat.

– Nu i slutet när jag har gått till så många läkare så känner man direkt om de kan göra något eller inte. Då börjar jag nästan våndas för deras skull för att de ska kunna känna att de kan göra något.”

Det går två år och alla proffs går bet. Då föreslår hans son Vincent och dennes flickvän Agnes (för övrigt Idol-vinnare) att han ska lägga om sin kosthållning. Jag har suttit på samma föreläsning som dessa två, när en amerikansk läkare inom funktionsmedicin gästade Stockholm, så jag tror att de har ett genuint intresse i hur insidan fungerar.

“-Kan det vara så enkelt?” undrar säkert vän av ordning. (Inte jag.) Ja, det kan det vara. Mat kan vara som ett gift för kroppen. Eller läkning. Jag jämför det  med att lägga sten efter sten på en börda och till slut blir det – för tungt. För vår  kropp kan hantera en hel del en längre tid, men en dag är det stopp. Vi blir förvånade. “Vad nu? Det har ju alltid fungerat?” Men kanske har kroppen signalerat lite smygande under flera år. Medan det har skavt. Tills den en dag skriker “STOPP!!!

Så var det för mig, jag varken ville eller hann lyssna. Kunde inte heller. Dock vill jag inte spekulera i Roger Pontares problematik, han kanske har lyssnat in sin kropp hela tiden, det som intresserar mig här är att läkare inte kunde råda honom eftersom de inte visste vad som var fel… och han väljer att vända sig till alternativmedicinen för att få hjälp.

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Det kommer alltså en vändning. Han har då provat “kortison, antibiotika, allergitester, hälsotester – helt utan framgång.” Huga. Det påminner mig om en klient jag hade med svår och ofta återkommande migrän en, hon hade fått en epilepsimedicin (!) som inte hjälpte henne, läkarens sista förslag var – botox. (Hon lade om sin kost, tog främst bort gluten och anfallen minskade för att sedan försvinna…) Roger Pontare säger själv:

“-Har man ätit konstigt och stoppat i sig massor bara för att det är gott under en längre tid, så tar det ju också tid att få bort det. De här påsarna under ögonen beror mycket på att jag har ätit fel. Jag bara litar på att kroppen ska tåla. Men man blir äldre och äldre och till slut säger den stopp. Därför måste jag tacka både Vincent och Agnes, för att jag har fått en helt annan insikt om hur jag ska behandla mig, säger han till Aftonbladet.

“-Kostrådet är: håll dig borta från mejeriprodukter. Ät bara kött, fisk, grönsaker. Aldrig socker, mjölk eller vete – bort med sådant. Det är svårt att låta bli, men går det bara åt rätt håll kan man ju synda någon gång och äta en god pasta. Jag ska inte vara så kaxig, ibland blir man sugen, berättade artisten.  “

Hör du också änglakörerna? I do. Men, sanningen är att det egentligen inte är så “lätt” som det verkar. Han gör det, visar att det gör skillnad och talar ut. Men vi har så mycket mer än sunt förnuft att dela med. Att ta bort socker, mjölk och vete (som man vet skapar inflammationer inom oss) är i sig ingen hjärnkirurgi. Men vi har starka krafter inom oss som inte alltid vill. Han gör det och klarar av det, men många klarar inte av att släppa vissa beroenden. (Ps. Det finns glutenfri pasta på till exempel ris, eller vermicelli på mungbönor…)

Jag menar verkligen inte att raljera. Jag om någon, med mitt sockermissbruk och svåra beroende (inte minst som tröst när det är jobbigt), kämpar också. Jag vet ju vad dessa ämnen gör i kroppen och det skapar biokemisk obalans, men det är svårt att släppa. För många av oss. Även om vi försöker.

Trots det är många beredda att göra en förändring, när det väl är kritiskt läge och vi har ont, är rädda eller bara försöker stå ut. Men in min värld är det klokt och sunt att förändra kosten – ändå. För framtiden.

För vad du än gör, undvik akutläge. Undvik akutmottagningar. Förändra det du vill och kan redan nu i ditt liv för att bli starkare och hälsosam (och här menar jag inte att banta, utan att ta hand om cellerna), för att slippa skytteltrafik till akuten i framtiden. Det om något är en motivation för mig, att göra mitt yttersta för att undvika.

Summa summarum? Alltså: när de ”professionella” står handfallna och inte begriper vad som sker, om du börjar bli desperat och är beredd att göra vad som helst – prova en kostomläggning. Ta bort gluten, socker och mjölk för att själv se och känna om det blir bättre. Ibland är det så ”enkelt”. Har du frågor kring det så kan du skriva till mig här: kontaktformulär.

Skisser från kostkurs på whiteboard-tavla.Man måste bara lära sig förstå ATT och HUR kosten påverkar våra celler – sådant vi pratar om vi vår grundläggande kostkurs (meddela mig gärna här om du vill bli kallad nästa gång). Läs på, utbilda dig och bli friare. Är du tillräckligt motiverad kan du förflytta berg. Eller möjligen bli friskare och må bättre. Det kan verkligen vara motivation nog.

Varför inte prova? Jag är på din sida. Vi kan göra så mycket för oss själva och vår hälsa, det är bara viktigt att veta om det. Vi är inga marionetter för någonannan om vi inte vill vara det. Du är starkare än du någonsin tror.

Roger märker själv en förbättring när han gör en förändring. Han talar ut. Jag förmedlar det bara vidare till den som vill läsa. Och jag säger ödmjukt:

Word.

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.

Att sakta ner och sluta springa.

Det händer väldigt mycket omkring oss i denna tid. Informationsflödet är  enormt. Överallt, egentligen, om vi inte själva aktivt väljer att stänga ute en del av det. Eller stänga av. Men även energimässigt, många upplever detta som en stormig tid. Utmattande, påverkande på djupet – men även stärkande. Vi har alla våra unika vägar framåt, vi har alla våra utmaningar och det kan innebära inre sår som ska läkas för den som vill och vågar känna.

Ensamma fotspår i snön.Jag har länge sökt efter min egen väg. Sökt mig framåt för att jag inte har varit nöjd där jag har stått, för att jag inte har mått tillräckligt bra eller funnit harmoni och lugn – för att jag har velat läka det som har behövt läkas inom mig. Känt att det måste finnas någonting mer för mig, något att upptäcka. Så jag har sökt överallt, känns det som.

För sex år sedan flyttade jag till min nuvarande lägenhet. Innan dess hade jag flyttat 17 gånger sedan jag lämnade föräldrahemmet. Det låter ju helt galet, jag vet. Men det kändes inte så. Då. Varför? För att jag sprang. Hade fullt upp med att försöka fly från mig själv så det var inte så läskigt att röra mig framåt, det skrämde mig mer att behöva stanna upp. Att känna.

Exakt vad jag sprang ifrån, håller jag för mig själv. Men jag var inte redo att sakta ner eller landa då, ta emot det som skulle komma ikapp med full fart. Jag levde fort och tackade ja till det mesta som erbjöds mig – vilket i sin tur ledde till en hel del flyttar. Till stor del av nyfikenhet och rastlöshet.

Jag hade ett förstahandskontrakt, på en adress ute på vischan (tyckte jag då), så när jag fick ett snabbt erbjudande om att hyra en väns lägenhet i Vasastan tackade jag ja på stående fot. Vännen i fråga skulle provbo som sambo men då det rasade efter en kort tid, fick jag hitta ett nytt boende – samtidigt som jag blev av med mitt dåvarande jobb! – så det var många flyttlass fram och åter. I innerstaden, söder om söder och till en helt annan ort i Mellansverige, när jag fick jobb på som inredare på IKEA. Totalt alltså 17 flyttar. Hittills.

Många har skrattat åt mig, för att jag ofta flyttade eller bytte jobb (det är ju samma flyktmekanism) men det var de som inte hade sett eller uppfattat hur jobbigt det var. Hur dåligt jag mådde. De som såg det, var mest bekymrade för mig. Och det är jobbigt att fly, att ständigt springa. Man blir förbannat trött av det. Särskilt om man har dålig kondis och inte orkar hålla flåset uppe. Farten. När man försöker hålla känslor på avstånd. En samtalsterapeut sa ”det är klart att du inte vågar stanna upp, för då kommer känslorna som ett godståg du har jagats av i 200 km/h och kör över dig”.

Sockrade geléhjärtan - godis.Folk flyr på många olika sätt. Genom att shoppa. Dricka alkohol. Ta droger. Äta godis. Spela bort pengar. Ha sex. Äta för mycket eller för lite mat. Jobba mycket. Det är sedan gammalt. För att döva, slippa känna och möta det som smärtar. Vi vill ju inte ha ont! Tills det en dag är oundvikligt att möta. När jag väl valde att möta min last, kunde jag inte vända tillbaka. Jag har samtalat mig igenom mina sorger för att kunna släppa taget om dem. Och det har tagit sin tid.

Jag förstod att vägen till förlösning gick genom att gå in i och igenom smärtan. Jag hittade vackra, beskrivande ord av en vän:

https://instagram.com/p/BfF8VKfBG2T/

Samma sak lyftes i dokumentären “The Work” som tog mig med storm. Där män från “utsidan” fick möta morddömda män i Folsom State Prison och genomgå gruppterapi under fyra dagar. Jag vet att den alltid kommer att leva kvar inom mig, trots all sorg fanns det ett ljus och det hopp i den. Mänsklighet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Det finns ett citat som har etsat sig fast hos mig:

“När vi dyker ner ända till botten, dit där det gör som ondast… det är där vår medicin finns”. Så fint och så sant. Där är läkningen.

Jag har förstått att jag har varit bra på att överleva. Att bara leva har inte varit lika lätt för mig, men jag har saktat ner något enormt de senaste åren. Landat. Eller, håller på att landa. Det är först då man kan få perspektiv och se på sig själv med förståelse. Förlåta sig själv för det man inte kunde eller förstod. Och jag gör det kanske sent i livet, men jag ser många som ännu inte har landat. Vissa har det med sig redan som unga. Så det handlar inte om ålder.

Visst, det här har inneburit en massa flyttar. Ett fysiskt kämpande med flyttlådor. Men också så många utvecklande och stärkande upplevelser som jag inte hade mött annars. Även om jag nu är glad att jag har saktat in. Och eftersom jag har levt på samma plats i snart så lång tid som det tar för kroppens alla celler att bytas ut (okej, det diffar ett år) så har jag haft lust att ”göra om” lite hemma. Göra nytt! Det är en skön känsla, att ändå vara… hemma.

Jag kommer att flytta igen, men då tar jag vara på det som kommer till mig – jag ska inte fly ifrån eller jaga efter en förändring. Det blir som det ska bli. Och nu vågar jag vänta in det, även om jag vissa dagar skulle vilja klättra på väggarna. Det kanske är ett personlighetsdrag.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre härifrån. Roligare. Lättare. Mer givande och mer kärleksfullt. Med den erfarenhet jag har i min ryggsäck kommer framtiden att bli en helt annan. Så mycket bättre. Kanske är det så att den här tiden och detta sökande har lett mig mer “hem” inuti.  Jag hoppas och tror det.

Tack ändå till dig som har sett, förstått och inte skrattat åt mig. Stöttat, kört, burit och kånkat utan att ifrågasätta.

Det har varit guld värt. ✨

Kram Linda