Category Archives: Verklighet

Är det bättre med lightläsk och artificiella sötningsmedel?

Svaret är: absolut inte. Och det är ingen hemlighet. Men det är positivt att det nu kommer forskning som visar det gång på gång, hur lightläsk kan påverka kroppens funktioner och ge sötsug, fastän många inte tror det. Nog för att var och en har sitt eget ansvar att ta, men att det skulle var “fritt från socker och kalorier” och därmed ett bättre alternativ och ofarligt…? Jag menar, kom igen.

Det är en sak att vilja dricka läsk med sötningsmedel, det är en mänsklig rättighet att välja vad man vill tillföra sin kropp. Men idag 2017 känns det bara fel att vilseleda de människor som fortfarande tror att det är bra med något som heter till exempel Zero för att det är “noll kalorier i det”…

…kalorier per se är inte fel. Tvärtom. Vi BEHÖVER ju näring för att kunna bygga upp våra kroppar. För hjärta, lungor och hjärna inte minst. Om det däremot är “skadliga” ämnen som tillförs (till och med istället för näring) så påverkar det definitivt hur vi mår på insidan, även om vi inte känner det. Man vet idag att mycket kan ske på insidan under lång tid och så en dag slår det till.

Kroppen är fantastisk i sin konstruktion. Ett verkligt mirakel. Den har egentligen samma funktioner som den alltid har haft, sedan vi bodde i grottor. Vi reagerar på samma sätt idag, även om det var rötter och bär vi åt då. Sött ger sötsug och det skapar obalans inom oss, även om vi tror att det är nyttigt. Tyvärr.

Men det här är inte nytt, vi kanske bara väljer att bortse från det; här Professor Göran Peterssons  Sötningsmedel värre än socker” från 2012. Läs gärna.
Här skriver han om Sukralos och sötningsmedel från 2007.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och vad vi än väljer istället för vitt socker, om det så är honung, lönnsirap, rissirap, kokossocker eller råsocker så påverkar det oss som socker gör. Det blir aldrig bra med för mycket sött i våra system, om det så är godis, alkohol, fikabröd eller … “sockerfria” drycker. Det är bara det att vi har det runt omkring oss konstant. Frestelser.

Och nu har det alltså visat sig i tester vid universitetet i Sydney, där man har testat hur djur reagerar när de får dryck med sötningsmedel, att Sötningsmedel kan leda till fetma och Diabetes typ-2.

“Efter fem dagar märkte vi att djuren som fått sötningsmedel åt 30 procent
fler kalorier från annan mat. Obalansen mellan sötma och energi
utlöste en kroppslig reaktion som om djuren fastade.
Det gjorde dem hungrigare och gjorde sockret godare, så att de åt mer, säger Greg Neely, en av forskarna bakom studien.”

Sockrade geléhjärtan i hög.Man misstänker att dessa sötningsmedel kan påverka tarmfloran och det är ju även känt att magen påverkar hjärnan och hjärnan magen, inte minst via det enteriska nervsystemet. Det är viktiga saker, det här, inte minst för framtiden. Visst känns det så, eller är det bara jag…?

I artikeln står även att “en ny studie visar också på en risk att gravida kvinnor som dricker mycket lightläsk i högre utsträckning
riskerar att deras barn drabbas av barnfetma”.

När detta dyker upp är det – i min värld – av högsta vikt att ta det på allvar, vi har bara en kropp att disponera i detta liv; ett tempel som ska hålla i många långa år. Och enligt epigenetiken, som är så oerhört viktig, så lägger vi nu grunden för hur framtida generationer ska må.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi har en möjlighet att strunta i vilket, det har vi rätt att göra. Dock går det inte att säga att man “inte hade en aning” i dessa tider av upplysning… det är samtidigt en av nackdelarna med att bli allt mer medveten. Man kan inte backa och det är svårare att blunda för saker som är uppåt-väggarna-galet.

Men det blir samtidigt mycket lättare att fatta vissa beslut, det är ju tur det.

// Kram Linda

Körsbärsblommor i Kungsträdgården.

Åh, det är så vackert när Kungsträdgårdens körsbärsträd bjuder på en explosion i ljust rosa. Jag brukar rätt ofta komma på det först i efterhand, att de ska blomma, men i helgen fick jag se det på nära håll. Både en mulen dag och mot en klarblå himmel. Man vet liksom aldrig med aprilväder.

Det var mycket folk under träden, som det alltid är när de blommar. Fotandes. Leendes. Kramandes. Det är som om träden rör vid våra liv för en liten stund. Vi stannar upp och ser det där vackra. Och mitt i detta kunde jag nästan bara tänka på Lalehs “Behåll ditt huvud“. Höra tonerna i mitt huvud.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Men jag fastnade i kullerstenarna

Vad kom du fram till till slut?
Ingen kan betala tillbaka till dig nu
Det du inte vill ge dig själv
Nu ser jag alla stenar jag vänt på

Det är en intressant text, som hon nog inte riktigt själv kunde sätta ord på (no pun intended) i en intervju jag såg, jag tror att det var i den eminenta dokumentären om hennes magiska konsert i Globen (?) och det var så målande! Jag känner som hon. Och alla dessa stenar. Jag kan också se alla stenar jag vänt på. I mitt eget sökande efter sanning och svar, i mitt försök att reda ut och få ordning på mitt liv. “Medan världen förändras omkring mig, trampar där jag vi gång gick”… intressant, även om man knappt förstår.

“Ingen kan betala tillbaka till dig nu, det du inte vill ge dig själv.” Tänkvärt.

Jag tänker på det när jag ser det rosa. När jag ser de människor som samlats på samma ställe en kort stund, för att fota och ta sina selfies med ett rosa tak som bakgrund. Men jag tänker inte på att det är en folksamling, jag blir inte rädd, trots att det inte är länge sedan. Jag blev tillfrågad om att ta ett foto på ett ungt, vackert kärlekspar. Det var fint bara att få vara en del av ögonblicket.

Trampar där vi en gång gick
Jag står kvar här i Kungsträdgården
Önskar att vi kunde bli kvitt det som var
Men vi fastnar i kullerstenarna

För dom som gjort det så svårt för dig
Kanske kan jag säga förlåt från dom
Men alla stenar dom klamrar sig kvar
Medan världen förändras omkring en

“Önskar att vi kunde bli kvitt det som var.” Allting kanske kommer bli bra, om jag ordnar upp alla stenar här? Det är en fin metafor, alla har vi våra olika stenar och våra olika mönster. Olika kullerstenar som skapar olika vägar för oss framåt i livet. Jag vet inte, jag tycker bara att det är så målande även det.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Om jag ordnar upp alla stenar här 

Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår
Nej, behåll ditt huvud för dig själv

“Vi lämnar massor av spår.” Tänk på alla människor som har lämnat spår i dig, alla minnen du har skapat tillsammans med andra – hur vi berör varandra hela tiden. Och samtidigt. “Alla fåglar som får bygga ett bo i ditt hår”… jag håller med. Behåll ditt huvud för dig själv. Håll fötterna på jorden och stå stadigt, även när det stormar omkring dig.

Sånt kan jag tänka på, när jag passerar under blommande körsbärsträd en solig aprildag i Stockholm. På väg mot vänner och en fantastisk föreställning av “Book of mormon”. Tack Jennifer, Jasna och Jennie. För att ni är ni (Jag gick hem och googlade på “Hello“. Haha!)

// Kram Linda

När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

Vi är alla samma lika – innerst inne.

Ju mer jag träffar medmänniskor och klienter, desto mer inser jag att vi är så himla lika. Med mer eller mindre bagage att bära, förstås, och vi skiljer oss aningen i hur vi hanterar det som sker. Men vi är människor och vi har så många gemensamma beröringspunkter.

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.För hur många fina fasader och murar vi än bygger upp för att skydda oss, omedvetet eller för ett visst syfte, så funderar de flesta av oss ändå på samma sätt. I vår ensamhet. Vi är mjuka på insidan. Och vi söker efter samma sak, upplever jag. (…det här är såklart min syn på saken.)

Kanske inte i ungdomsåren, för att låta föråldrad. Jag är 40 nu, men jag funderade inte direkt i tonåren. Inte innan jag fyllde 30. Fram till dess var jag odödlig. Dagar och nätter flöt ihop, upp var ner och ner var upp – ingenting var omöjligt om man bara ville tillräckligt mycket. Life in the fast lane.

Men så går dagarna, erfarenheter kommer med åren och upplevelser faller på plats. Livet liksom kommer ikapp. Det finns så mycket som kan sjunka in och vissa förstår direkt, medan det för andra tar lite längre tid. Och tankarna. Vi är ju levande människor, så tankarna finns där.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Många som jag har pratat med på sistone vittnar om precis samma sak. Oavsett var vi kommer ifrån, uppväxt och klasstillhörighet. Vilka vi än är. Och utan någon egentlig vetskapen om vad andra tänker, tycker och säger. Men det går att tratta ner till en och samma sak, kort sagt. Nämligen.

Att det inte spelar någon roll om man inte har hälsan.

För vi kan i slutänden ha det “perfekt” på ytan; tjäna hur mycket pengar som helst, ha en avundsvärd titel på visitkortet, bo flott och resa långt och mycket. Och ofta. Men det spelar ingen roll om vi inte mår bra och kan njuta av det.

Om varje steg gör ont. Om kroppen värker, musklerna krampar, magen ballar ur efter en måltid så att det stör vardagen, om tempot känns för högt inuti. Om man är så trött att man kan somna sittande. Om det känns så att hjärnan kokar. Det kan vara svårt att uppskatta det man har fullt ut när man upplever en obalans.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det handlar förstås inte bara om det fysiska, utan även det psykiska. Hur vi mår mentalt och hur det påverkar oss. Ser vi livet genom en grå dimma, så kan det vara svårare att hitta mening. Tyngre att fokusera framåt och hålla huvudet högt. Även här är det många som kämpar på och tänker “ska det vara så här?” med det tempo som livet erbjuder. Informationsstress, krav, måsten och deadlines. Det kan vara lätt att känna den där rävsaxen runt benet…

För att inte tala om ifall våra nära, kära eller vänner och bekanta får besked om en sjukdom. Det skakar oss ner i grunden, på djupet och får oss att fundera på våra egna liv. Hur vi ska hantera den situation vi befinner oss i. När en blir sjuk påverkas många runt omkring, inte bara den det berör. Det väcker både tankar och känslor. Vad kan jag göra, hur kan jag agera?

Det här är inte hjärnkirurgi, men det är vad vi kämpar med, var och en av oss. Balansen. Med våra olika sätt och individuella lösningar – för vi är alla olika. Vi kan ha släpat på en nedbrytande stress över många långa år, eller uppleva det nu för första gången. Vad ska jag göra av det? Oavsett hur, kan det påverka vår livskvalitet och få oss att fundera på framtiden.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Men vi bör inte vara rädda, egentligen. Det paralyserar bara. Istället kan vi försöka att lyssna till kroppen och möta den för att stärka kroppens funktioner. Sluta att tänka “kroppj*vel som sviker mig!” för den försöker att balansera inifrån, hela tiden. Det kanske inte verkar så, men den arbetar med de förutsättningar den får och kanske skulle kroppen kunna balanseras mer om man kunde rensa bort en del stress…?

Ett banalt och enkelt råd, kan tyckas. Men i många fall ökar stressen successivt över tid, så vi märker sällan att tyngden blir allt större förrän kroppen börjar att strejka. Som man brukar säga, börjar kroppen med att viska. Lyssnar vi inte till den inre rösten då, höjer den tonläget. Om vi stänger av signalerna inifrån då, så börjar kroppen att skrika. Det går också att ignorera (tro mig), men i det läget kan kroppen slutligen tvinga oss ner på knä. Se till att vi inte kommer ur sängen, för att vi har en del att ta hand om.

Det är ingen rolig plats att vara på, men möjligtvis nödvändig för att kunna vända på obalansen. Och det kan ta sin tid och mycket kraft, min dyrköpta erfarenhet är att lyssna i god tid. Till de små och subtila signalerna, för du vet när de finns där. Fundera på vad du – på riktigt – kan göra för att må bättre. Vila? Andas? Dricka mer vatten? Sova? Äta annorlunda? Det är ofta de små detaljerna som spelar allra störst roll. Kom ihåg att det går att reducera stress inuti, om man vill. (Det är dock inte alltid viljan finns där.)

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Eftersom jag har gjort en resa med en rejäl omväg, vet jag idag att man kan ta en liten genväg. Det finns tyvärr ingen quick fix när det kommer till hälsa. Och gör man ett quick fix-försök, så fungerar det ofta en kort period. Men om man vill bygga en stark grund för en fin framtid, så är det möjligt. Det gäller bara att hitta vad det är man behöver.

Kanske inte nödvändigtvis det man vill. Ironiskt nog.

Hur som helst, vilka vi än är har vi lättare att njuta av det vi har och var vi befinner oss om vi är i större balans och lyssnar till kroppens och organens behov. Det är min upplevelse, efter en lång och mödosam resa. Hamnar vi i smärta, trötthet och uppgivenhet är det svårare.

Där kan man börja fundera på hur livet ska se ut, vad vi jag ha ut av det och vad det är värt. Vad kan jag göra för att må bra? Orkar jag? Vill jag? Vågar jag? Det kan vara många saker som påverkar, ibland måste vi tänka efter. Känna in.

Där är vi alla så lika. Samma sort. Och det är helt naturligt, för den tid vi lever i. Jag vill att du ska veta att om du känner så här, är du inte ensam. Vi är aldrig ensamma, det bara känns så. Innan muren är riven och fasaderna faller. Men sen känns det mindre viktigt att fejka, för när sanningen är ute är vi alla mer lika i sättet än vi kanske har trott.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt till balans och läkning, så att du går en fin framtid till mötes. Med styrka i kropp, själ och sinne.

För det är du verkligen värd.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med åt vilket håll du ska gå härifrån…?

Jag gör bland annat privata yogasessioner (för att lära sig andas och göra yogaövningar, med syfte att reducera stress), individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning för att se näringsstatus och hur organen samarbetar. Här ser du mer om hur jag jobbar (med tex hälsosamtal) och här kan du boka tid för möte om det är av intresse.

Här kan du kontakta mig om du vill.

Varmt välkommen!

Glutenfri kost ökar risken för diabetes?

Härom veckan fick jag en länk på mejl som ledde till en intressant artikel i Illustrerad Vetenskap, nämligen: “Glutenfri kost ökar risken för diabetes“. En stor studie från Harvard University visar på att glutenfri kost ökar risken för typ 2-diabetes, men “studien har inget svar på varför brist på gluten kan leda till diabetes”…

Hmm. Det här ju ett av mina favoritämnen. Gluten. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat, eller snarare att avstå från det – eftersom gluten har visat sig skapa inflammationer i kroppen och just inflammatoriska processer ligger till grund för många av våra sjukdomar och obalanser idag.

Och jag vet inte heller vad detta resultat beror på, men jag kände att jag vill skriva om min åsikt och varför jag tror att det påverkar, för att jag har tänkt en hel del på just detta ämne. Faktiskt.

Nånstans (läs: rätt ofta) har jag reagerat på att när vi börjar äta glutenfritt – och det menar jag är en bra sak i grunden – byts gluten gärna ut mot socker. Jag har sett att många främst fokuserar på en enda sak. Att äta just glutenfritt. Inget fel med det, men vi måste nog tänka lite längre och bredare. För kroppen har fortfarande kämpigt med stora mängder sockerarter, det är inget nytt där. Även om vi tänker “yes, det här är glutenfritt!”

Se dig gärna omkring på det som är glutenfritt, raw food och andra bakverk till exempel. Det är recept med honung, rismalt, kokossocker, dadlar, russin, kakao, råsocker och agavesirap i mängder! För vi är så glada att ha hittat på något utan gluten. Sockerarter – alla, inte bara vitt socker – klibbar fast och håller ihop det vi vill tillaga utan gluten (som passande nog betyder just “klister”). Det förenklar för stunden.

Men det är fortfarande sockerarter. Det kommer vi inte ifrån.

Och jag tror att det här påverkar; att denna mängd socker kan leda till diabetes typ-2, att kroppen inte riktigt klarar av att hantera mängden sockerarter till slut och det tror jag att de allra flesta kan förstå. Sedan är det olika hur känsliga vi var innan, förstås. Jag må ha tvärfel här, men om du ser ett recept utan alla dessa söta komponenter, så erkänner jag gärna att jag inte är smartare än en femteklassare.

Det här gäller även “bröd” utan gluten, eftersom även rismjöl, majsmjöl och annat fint pulver blir till “socker” i blodet. Det löses snabbt upp (tänk GI) och räknas varken som fett eller kolhydrater, så det blir socker av det. Om man inte bakar själv utan köper glutenfritt bröd i butik… vänd på paketet och läs vad det innehåller. Ofta en herrans massa **** för att få det att hålla ihop. Glutenfritt, ja. Men kämpigt för kroppen.

Själv är jag försiktig i  mina recept, eftersom jag är så känslig för sockerarter. Jag har både fibrer (psylliumfröskal) och hela korn av råris eller havre i mitt brödrecept i matbok 2.Vardagsmat. Det är mycket smör i också, för att inte bara basera något på sockerarter. För (bra) fett balanserar sötsug.

Mer då? Mellanmål brukar bli frukt (sockerarter) om man inte vill vara med på jobbets “glutenfika” – där är nötter ett bra alternativ eller komplement, eller en avokado om du har blodgrupp A. Som mellis kan man äta en liten sallad med olivolja på, blodgrupp O kan rulla in örtsmör i en skiva rostfbiff… ja, det finns annat att äta än sockerarter. I alla fall.

Smoothies är poppis om man undviker bröd, gärna till frukost. Inte sällan med mängder av frukt (bär är bättre) och sötsaker, som en första skjuts ut i blodet på morgonen. Det kan vara intressant att tänka på, hur man äter själv. Hur mycket sockerarter som finns i ens måltider, vad man samlar på sig under en dag…

Jag tipsar om “raw food-bollar” i min kommande matbok 6.Balans, men är noga med att förklara att nötter/fetter kan balansera sötman. Och jag använder torkad frukt som blötläggs innan man mixar, det söta räcker för mig. (Det är ett högt GI, men de är ännu sötare om de inte blötläggs). Jag har även färsk frukt i mina recept för naturlig sötma, men även fruktos är en sockerart. Det är sött och mängden spelar roll.

Så. Med detta vill jag uppmuntra till att vi tar nya grepp. Tänker ett varv till. Och börjar om. Snart har vi koll på allt.

Vi är bara inte riktigt framme ännu.

// Kram Linda

PS. Jag tror alltså att det handlar mest om de sockerarter vi ersätter gluten med, men även att mindre intag av fibrer påverkar. Det här är bara mina tankar och synpunkter. Reflektera och fundera på din syn på saken.

Önskar du hjälp med individuell kostrådgivning? Boka tid för besök här.

Do you stuff your face? Face your stuff.

Alltså, det här kan vara en av världens (liten överdrift) mest utmanande och känslomässiga fråga. Vår eminenta lärare My uttalade den, för att få oss att tänka bredare när vi studerade Funktionsmedicin och den lyder i sin helhet:

“-Do you stuff your face or du you face your stuff?”

Sockrade geléhjärtan - godis.Jag tappade hakan när jag hörde den. Så träffsäkert. I översättning skulle man kunna formulera det som; proppar du (ätbart) i munnen för att slippa känna eller tar du hand om dina känslor?  Men egentligen handlar det nog om allt som kan döva en obehagskänsla; alkohol, smärtstillande tabletter eller nikotin… alternativt tvärtom; att svälta sig för att upprätthålla en känsla av kontroll.

Det är så jäkla lätt att distrahera sig. Jag vet det, verkligen. Jag har levt med den känslan i många år, skulle man kunna säga. Allt mindre nu, men visst fasen är det något jag känner igen. Att slippa känna om det är något som smärtar, så mycket “enklare” att äta något gott eller berusande istället. Men det är just det – istället. En sådan sak gör ingenting lättare, det dövar bara för stunden. Skapar andra signalsubstanser (hej dopamin) som kroppen kan svara på och så han man fintat bort den där sorgen, besvikelsen, skulden, skammen eller saknaden för en stund. Tills det knackar på igen. För så länge vi inte möter det, kommer det åter.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och i värsta fall måste sedan dosen börja ökas successivt för att kroppen ska reagera, döva mer. Toleransnivån ökar, om det så handlar om socker, mat, alkohol eller spel. Sex eller droger. Så sitter man där i en obekväm rävsax utan smitväg, ut – ska jag möta mina problem och hantera dem eller öka intaget av det jag dövar mig med?

Stuff my face or face my stuff…?

Tänk, att det kan anses kännas “lättare” och enklare att välja (undermedvetet eller omedvetet tänker jag, men det är ju ändå en form av val) att fastna i någon form av beroende, hellre än att möta sina rädslor. Det man är arg över, sörjer eller ångrar. Det som sitter så djupt att det kan vara svårt att andas om man släpper upp det för att känna på det. Och ändå, om man jobbar åt andra håller och kämpar med att slippa undan, så kan man behöva ta sig igenom det först – också.

Det är inte lätt att vara människa. Som han sade, herr Strindberg. “Det är synd om människorna.” Och det är inte så lätt att hantera allt vi erbjuds heller, frestelser och kickar. Många reagerar lätt på socker, som kan vara en inkörsport till allt tyngre stimulantia.

kanelbulle med pärlsocker_Men idag är konstanta fikapauser, mängder av kaffebaljor, afterworköl, godis till fredagsmys och snabbmat i drivor inga konstigheter. Det är mer en regel än ett undantag. Det är vi som inte längre vill hänga med i de svängarna som är konstiga. Trots att vi – läs: jag – känner att kroppen inte längre orkar med det livet. Att det inte känns naturligt bara för att det har blivit en “vana”.  Det som stressar inifrån, skapar problem med mage och tarm (diarré eller förstoppning eller det som benämns “IBS”) och som gör att åtminstone jag driver allt längre ifrån… my stuff.

Jag fattade att jag var tvungen att ta tag i mina saker; det som låg där och skavde. Det var inte roligt, det är det aldrig. Men jag vet idag att det var nödvändigt. Att jag har att jobba med, men att det inte är samma sak längre. Jag märker ibland när jag pratar med människor att vissa saker sitter långt inne… om jag säger att jag inte äter gluten eller dricker kaffe längre och någon svarar “Åh, det skulle jag aldrig kunna vara utan! Vad betyder det? Är det the stuff som talar…?

Jag säger inte att faktiskt det är så, bara att det är intressant.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Det finns nog många som har sin stuff i ordning. Som inte jagas av tankar och känslor, som inte äter, dricker eller gör annat för att slippa tänka och känna. Men jag tror även att många befinner sig mitt uppe i det, ju snabbare tiden går och ju fortare allt snurrar runt omkring en. Ju kortare tid det finns för att stanna upp och reflektera. Men man kan ändå tänka tanken i sin ensamhet och känna på den…

“…do I stuff my face or do I face my stuff?”

Det kan vara värt det för framtiden.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning? Här kan du boka tid för besök. Varmt välkommen!

En utmärkt och värdefull present.

Nä, jag tänkte inte skriva om mina matböcker här. Även om jag personligen tycker att de innehåller världens bästa kosthållning, som har möjlighet att hjälpa många att hitta sin balans i livet – om det så är till vardags eller fest.

matbok2.VardagsmatFör att kunna skapa en bra inre miljö (man glömmer lätt bort vikten av det, om man ens vet om det) och dämpa inflammatoriska processer, baserat på vilken blodgrupp man har. För att lugna ner kroppen och finna harmoni. Det skulle inte handla om just det den här gången. Men nu fick jag det sagt ändå.

Vad jag faktiskt vill tipsa om nu är dessutom ganska enkelt, det handlar om en present jag har fått rätt ofta de senaste åren av mina föräldrar, som jag tycker passar alla – i födelsedagspresent eller julklapp eller något däremellan. Ibland får jag det bara “ändå”. Även om vi kanske väljer olika, är det i grunden någonting vi alla behöver och kan använda oss av. Jag uppskattar det verkligen.

presentkort_2Det är: ett presentkort i livsmedelsbutik. Jag menar, mat måste vi ju äta. Dessutom flera gånger om dagen. En del tycker att mat är dyrt (allting är relativt) och ja, bra mat med fina råvaror kostar mer än färdigmat med tillsatser och sämre fetter. Det gör det möjligen lättare att unna sig bättre mat om man får pengar till det i present…?

För mig är det ren lyx att få pengar till mat på ett kort. För att det verkligen går åt – därmed inte sagt att det jag köper måste vara “dyrt”. Inte alls. Jag vill ändå hushålla och planera, men det är en perfekt present i min värld. Att själv slippa lägga pengar på mat, men äta bra. Win-win.

Hey, nu menar jag kanske inte denna present istället för smycken, blommor och resor alltid… men jag vill tipsa om att det är en bra sak att få i present. För den som har allt och gärna njuter av det goda. För den som tar ut svängarna lite extra i matlagningen, för den som alltid äter samma sak och för den som blir hungrig ibland.

presentkort_3Det kan vara en bättre present än små glasfigurer och porslinsdjur att placera i en hylla. Smidigare än kläder som har fel färg eller storlek. En bok någon redan har läst. Vad vet jag? Men jag tror att i en stor butik med matvaror finns det mycket för oss att välja på, nästan oavsett vad det är vi söker.

Det står en viss butiks namn på bilden ovan, men jag menar inte att peka ut en särskild affär. Det råkar bara vara därifrån jag har fått just dessa presentkort.

Med det vill jag helt enkelt bara tipsa om att presentkort på mat kan passa när man kör fast och fantasin tryter. För vem som helst, när som helst och var som helst. Till vardags eller inför påsk, jul eller midsommar. Om man äter mat.

Bara så.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

PS. Har du fått ett presentkort på mat och vill ha hjälp med vad du ska köpa? Här kan du boka tid för en individuell kostrådgivning. Välkommen!

Givande helg om sockerberoende.

Ja, jisses. Vilken utbildningshelg, även om det var förra helgen. (Man ska ju hinna skriva ett inlägg också och det här är så viktigt att det var skönt att låta det sjunka in…) Två dagars komprimerad klokskap från Bitten Jonsson, som är addictionsspecialist. Och tänk vad det har hänt saker under åren, bara sedan jag var liten. Nu är det sockerarter överallt.

godisFast det visste jag förstås redan innan utbildningen. Jag är väldigt tacksam över att det fanns så pass “lite” socker och sötningsmedel när jag var barn.  Undertecknad har i perioder balanserat farligt nära gränsen för sockerberoende, men jag undrar om jag är där…? Det handlar inte om undanflykt här nu, jag är bara lite osäker på kriterierna. Men jag har definitivt ett skadligt bruk. Inget snack om den saken.

Fast alla har inte det. Precis som att alla inte får samma sort sjukdomar, det är högst individuellt vad vi har för känslighet. Det finns de som inte påverkas alls, de som kan ta en eller två bitar godis eller något annat och sedan känna sig nöjd (yeah, right) eller ta ett äpple istället – de kallas för “normies”. De normala. Det sägs att de finns. 😉 Personligen har jag brottats med en sorts överkonsumtion hela mitt liv, skulle jag tro. Det behöver nämligen inte vara så tydligt. Men jo, måttfullhet blir mer och mer min sak, det har bara inte varit naturligt så här långt.

Fyra glas med rosévin i en skål.Jag har alkoholism i släkten, det kan absolut påverka känsligheten för socker i det här läget. Att jag har en lägre motståndskraft för de signalsubstanser (hej dopamin, till exempel) som drar igång i mig vid sockerintag och gör att jag blir “radiostyrd”… det är nog farligt nära ett beroende, ser jag nu när jag skriver om det. Oavsett så är jag numera väldigt medveten om det, vilket troligen är min räddning. Det är också den insikten som har lett mig hit, till mitt jobb och min plats idag.

Hur som helst, det var en omvälvande helg med många saker jag har hört och visste redan innan. Men också rejäla ögonöppnare och en ännu större förståelse för att socker kan kallas för en “drog”. För vissa av oss, åtminstone.

Och här kommer något riktigt obekvämt. Jag vet rätt många (flera i alla fall) som säger “Jag har inget problem med socker…” men vissa dricker väldigt mycket alkohol, och ofta. Öl efter öl efter öl. Alkohol är ju flytande socker. Eller vin. Eller energidrycker. Jag ser många träna hårt och ofta, liksom lite i överkant. (Och jag menar inte dig här, Jas, om du tror det. Cross my heart. 😉 ) Andra spelar dataspel eller går på casino. Somliga blir beroende av sex. Så där att det inte är “normala” (vad det nu är) mängder. Men det kan även leda till missbruk av diverse tyngre droger,  faktiskt. Socker är som en inkörsport.

Enligt de som vet, är detta samma form av beroende. Även om vissa substanser och ämnen räknas som “lättare ” än andra. De är inte alltid det.

Slå inte ihjäl budbäraren här, jag vill bara förmedla vad jag har lärt mig. Och varit uppe i själv – radiostyrd och signalsubstansorienterad. Inga konstigheter, mat och dryck är ju en av våra utmaningar i den här livstiden Många äter och dricker ihjäl sig, det är inget nytt. I vår tid handlar det inte så ofta om svält som det gjorde förr i tiden, vi är exponerade för för mycket av allt, skulle man kunna säga. (Men det är mina ord.)

Och ofta är det den beroende som inser detta sist av alla.

kanelbulle med pärlsocker_Enligt Bitten Jonsson startar alla beroenden i hjärnan – med en och samma sak: SOCKER. Det är det första som “kidnappar” våra hjärnor; flera av deltagarna på kurshelgen mindes faktiskt sin “jungfrufix” – det tillfälle då de först kände sockrets rus. Några berättade att de fortfarande kunde få en speciell känsla av att tänka på en viss sorts godis de fick som barn! Jag minns inte min första fix, men jag vet att jag som barn ofta gick omkring och sög på en sockerbit. Jag fick förstås inte göra det, men gjorde det ändå.

Jag har själv i vuxen ålder sett ett 6-årigt barn låsa in sig på toaletten (!) med en ask russin. Barnet i det här fallet hade en missbrukande förälder.

Torkad frukt, inga konstigheter kanske? Men trots allt har russin GI-värde runt 90+ (listorna säger lite olika) och det går snabbt ut i blodet. Och kanske blir man arg eller irriterad som förälder. Varför detta trams? Men det hjälper liksom inte, det är på blodigt allvar för suget är så starkt (tänk alkohol eller socker), att barnet tar det som finns till hands och gömmer sig. Big warning.

hjärta av vinbärDet är viktigt att tänka på här, anser jag. För det ÄR ett problem, åtminstone enligt de föräldrar som fyllde upp lokalen. Alla tampas med liknande saker. Barn som vägrar äta vissa saker men kan äta hur mycket socker som helst. Såklart, vi är gjorda för att ha en försmak för att äta kolhydrater – men förr i världen var det bär och rötter där det gick att få tag i, för att få energi. Idag går vi in i butiker fyllda från golv till tak med rent socker eller ännu värre – sötningsmedel. Konstgjort och knepigt.

Dessutom handlar det ju inte bara om “godis”, vilket kan vara det första vi tänker å när vi hör ordet socker. Det gäller sockerarter, så det handlar även om läsk. Saft. Om mjölmat såsom pizza, knäckebröd, mjuka mackor, pajer, pannkakor, bakverk, tårtor och kakor – även om de är glutenfria. Mjöl är socker. Annat som ligger i gränszonen för sockerkänsliga, är frukt och inte minst torkad frukt. Det blir en hel del när man tänker till.

Vad gör man då med ett barn som har problem med socker? Enligt Bitten, ska man som förälder – om man har problem med socker själv – börja just där. Söka hjälp för att komma underfund med sitt eget beteende, först efter det kan man hjälpa sina barn. Ni vet på flygplanet, instruktionen att man ska sätta på sig sin egen syrgasmask först för att sedan hjälpa barnen… det gäller även här.

Lätt för mig att säga, va? Som inte har barn. Men även om jag inte har erfarenhet av föräldraskap, så var jag det där barnet med ett komplicerat förhållande till sött.

En levande eld som brinner.Något jag på allvar BRINNER FÖR (skriker lite här) är det faktum att barnet kan påverkas av det mamman äter under graviditeten.  Det är så oerhört viktigt, inte minst för att många resonerar att “jag ska ändå bli tjock så jag kan äta vad som helst” under de kommande nio månaderna. Jag menar inte att döma någon, det som är gjort är gjort och alla väljer sin väg, utan främst påtala att forskning har visat att “Du är vad din mamma åt”. Visst är det fantastiskt? Vi kan alltså påverka barnen redan i fosterstadiet, genom att göra extra genomtänkta matval! I love it.

Dock, berättar medvetna mammor för mig, att även om de har ätit exemplariskt under graviditeten så blir ungarna ändå sockerråttor när de kommer upp i ålder. Det må så vara, vi lever med den problematiken idag – men “tänk vilken tur att du då åt så genomtänkt under graviditeten, vilken bra start för barnet!” brukar jag svara då. Allt vi gör till det bättre, spelar ju roll.

jag äter inte bakelseMin vän Tiina gav inte sina barn saft eller glass förrän de var ett par år gamla och själva förstod att det ens fanns – så otroligt imponerande! Det är ju ofta vuxna som vill att de små barnen ska “få unna sig”. (Gissa vad dessa vuxna har för förhållande till socker…?) Barnen har ingen aning om vad de missar. Och det är absolut inte barnmisshandel att undanhålla dem socker när de är så små, anser jag. Aldrig i livet. Min vän Louise var på ett barnkalas där hennes ettårige son höll på att få tårta serverad, när en jämnårig liten flicka blev matad av sin mamma. Louise fick många konstiga blickar och var nog “udda” när hon förmedlade att han inte åt tårta. Som om det var det märkliga i sammanhanget.

Så. Det är hög tid att vi skapar nya tankar och utför nya handlingar. Tänker lite längre och kanske tar tag i vårt eget förhållande till socker. Hur rolig är fredagskvällen utan ett glas vin eller öl, egentligen…? Om du ska vara helt ärlig? Här kan du göra ett test för att se om du ligger i riskzonen…

Kanske helt naturlig. Är du en “normie”? Grattis till dig.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Vi andra får ta en dag i taget. Förhålla oss till det beroende, eller skadliga bruk, som vi har. Det är nog det bästa sättet. Att vara medveten om sin “svaghet” (men det är inte att vara svag att vara medveten, anser jag) och varje dag börja om. Och förstå att vi är många som sitter i samma båt. Det om något lärde jag mig av kurshelgen. Ingen är ensam.

Det bara känns så ibland.

// Kram Linda

Jag har inte kompetens att hjälpa sockerberoende, men om du känner att du har läget under kontroll och vill ha hjälp med att skapa en individuell kostplan eller göra en hälsoundersökning, kan jag stå till tjänst. Här bokar du tid. Varmt välkommen!

Rubriker om kost som flimrar förbi…

Det har väl sällan varit ett sånt skrivande och pratande om kost som det är idag? Jag kan då inte minnas att det varit mer under mina fyrtio år i gamet. Och sen är ju undertecknad med och rör om i grytan, dessutom, eftersom jag utifrån min egen resa har djupdykt ner på cellnivå och funnit så mycket intressant…

Solig vinterdag, med vit snö och blå himmel.Därför blir det också extra spännande när rubriker flimrar förbi i full fart, håller jag med dem? Tycker jag tvärtom? Det är bra att fundera, stå för sin egen åsikt – även om det i många fall är optimalt att kunna ändra sig. Det gör inget om man är flexibel, det är värre att “vända kappan efter vinden” eller lita blint på någon som säger sig veta allt. För det gör ingen.

Det gäller att ta in information från olika håll och skapa sin egen uppfattning och sanning. Oavsett vad andra säger, tycker och tänker. Anser jag.

Vi börjar med en rubrik som flimrade förbi nu 7:e februari; “Gift i var tredje gojibärspåse” och här blir jag lite full i skratt. Inte för att det är en rolig rubrik – tvärtom, bekämpningsmedel är vedervärdiga att få i kroppen – utan för att jag räknar lite annorlunda… häng med här, nu:

gojibärGojibär =  (engelska: wolfberry, goji berry eller goji) = bocktörne, vilket i sin tur en art i familjen potatisväxter (så är även potatis, tomat, aubergine, physalis, paprika mm) som innehåller solanin, vilket sägs vara “väldigt giftig för både människor och djur, även i små doser. En dos på 24-48 milligram kan vara dödligt för en vuxen människa, men som regel behövs en betydligt större dos: 400 mg“.

Visst krävs det större doser för att , men för att påverka oss och skapa smärta i leder…? Jag har tidigare skrivit om potatisväxter här (med länkar till forskning) och märker att oerhört många som är trötta och har värk äter dessa råvaror nästan – dagligen. Det ser jag iallafall hos mina klienter. Varför? För att det är vedertaget att tomat, potatis och paprika är – “bra”. Är det…?

Nyplockade och skördade svarta vinbär.Med detta som underlag anser jag personligen att det är “gift” i varje påse gojibär. Det är därför jag blir full i skratt. Gojibär är inget jag rekommenderar, det är inte värt inflammationer eller värk i leder. C-vitamin och lykopen kan man få i sig från andra bättre livsmedel (tex grönkål, svarta vinbär och aprikoser). Det är min syn på saken.

Sen då? 15:e februari kommer en spännande rubrik som nästan varit mer förr:

Ny studie: mycket mjölk förkortar livet enligt ny forskning vid Uppsala Universitet. Gör det? Tänk, vissa studier köper så många blint rakt av (hej ett glas vin om dagen gör din friskare eller tre koppar kaffe om dagen gör dig friskare) och kommer det rubriker om forskning på mjölk så vänder det – förstås – tvärt. Stå över mjölk?! Aldrig i livet.

“- Våra nya forskningsresultat stärker hypotesen att en hög konsumtion av mjölk ökar risken för förtida död genom att orsaka en för kroppen skadlig kronisk låggradig inflammation, i synnerhet hos kvinnor, säger professor Karl Michaëlsson vid Uppsala kliniska forskningscentrum, till tidningen.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Gissa om jag ser mycket inflammationer i mitt jobb? För mig är det givet. Att komjölk är inte för oss människor, våra kroppar klarar tydligen inte av det. Men jag gissar lika mycket på kasein (protein) som laktos/galaktos (socker), då proteiner i större utsträckning kan skapa allergier/intoleranser.

I dagens läge, när det har kommit forskning som visar på att mjölk inte stärker skelettet (2014) och så många sjukdomar kommer ur inflammatoriska processer (i många diagnoser står det att det är en inflammation i grunden) är det superduperviktigt för mig att det jag äter är så antiinflammatoriskt som möjligt – även om det inflammatoriska smakar gott.

Men på sätt och vis har jag förstått att jag har det i mig, vilket kanske är aningen ovanligt, att jag kan välja bort råvaror och livsmedel som är skadliga för kroppens organ, även om jag tycker att det smakar gott. Om jag vill. För mig smakar mjölk numera bara unket och “inflammation”. I min värld är det  inflammatoriskt även om någon säger “men jag bara tar lite i kaffet, jag dricker aldrig mjölk”… och vill att det inte ska spela någon roll. Men det gör det.

Vackra kor på svenskt grönbete.Komjölk är fantastiskt för att kalvar ska få starka hormoner och proteiner, så att de snart kan resa sig upp och stå på sina ben. Det är en speciell sammansättning för just dem, men vi har kommit på att komjölk är en bra idé att dricka, i takt med att vi blir allt mer inflammerade… hmm?

Kom ihåg att effekterna kan ta flera år att visa sig, om man inte som vissa är allergiska mot kasein/mjölkprotein. Då kan det gå undan. Så även den som “har druckit mjölk i alla år och aldrig haft problem” kan ha diffus värk i leder, smärta i kroppen, lida av utmattning eller ständigt återkommande huvudvärk

Men, det här är min övertygelse. Du minns säkert vad jag skrev inledningsvis, det finns ingen som vet allt. Även om den personen säger sig veta. Luften är fri och vi har alla yttrandefrihet. Det är väl ändå rätt fantastiskt?

hjarta-i-djup-snoDock står mitt råd kvar; välj att skapa din egen uppfattning. Det som landar bäst i dig. Jag håller fast vid mina övertygelser och gör mitt yttersta för att minimera inflammationer. På de sätt jag kan.

Det är mitt mantra.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med kostråd? Här kan du boka tid för individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning. Varmt välkommen.

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda