“…kan det BLI mer höst än så här i Stockholm?” tänkte jag, på väg hem efter att ha hållit en yogaklass på Södermalm i måndags kväll.
Jag mötte ett omfamnande kompakt mörker, gula sken från gatlyktorna, dyngsura gator, regn i sidled och virvlande gula löv på trottoarerna – det var as fall as it gets, liksom. Jag gjorde ett försök att veckla ut mitt paraply, men fick en distinkt känsla av att det var långt ifrån lika graciöst svävande som hon Mary Poppins – det kändes snarare som om jag seglade på kryssvind. I full storm.
Den tredje gången som paraplyet vände sig ut och in av en kastvind och förvandlades till en spretig kvast, fick jag nog – fällde ihop det, packade ner det i min trusty Dramaten-vagn och drog upp huvan på jackan över håret. Annars hade jag förmodligen lyft till väders och blåst bort. (Eller inte.)
Där, mitt i mörkret, blåsten och vätan, överraskades jag plötsligt av hur bra jag mådde. Det liksom förvånade mig själv. I denna mörka, men milda oktoberkväll var det som om mitt inre…sjöng. Och ändå hade inget särskilt hänt. Mer än att jag kände – glädje. Varifrån kom den på dessa mörka gator med små forsar av regnvatten som gatlyktorna speglades i? Kanske från det lugna yogapasset jag just hade hållit…?
Mina turkosa Ilse Jacobsen-stövlar var på, var det de som gjorde att jag kände mig barnsligt glad? Var det tanken på ljusen att tända hemma om kvällarna? Kopparna te att avnjuta? Filmerna att se? Kokboken att fila på? Framtidsplaner att smida…?
Hur som helst var det ingen av dem jag mötte på sträckan mot Södra Station som log. Inte inuti heller, tror jag. De hade mest skrynklat ihop sina ansikten och dragit för huvor, luvor och jackor med blixtlås, knappar och dragskor. (Som om det inte blir värre när snön väl kommer för att stanna, tänkte jag.) Kanske blev de även provocerade av en tjej i stora turkosa stövlar som såg dumglad ut. Där, i det icke sinande höstregnet.
Kanske berodde det på gladmusiken i mina hörlurar, jag hade gravt snöat in på Petra Marklunds senaste floorfiller “Händerna mot himlen” och gick med resoluta steg – i takt – till dängan. Jag sjöng med i textraden “…händerna upp i luften, vi ska bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig…” och dansade fram längs de våta gatorna. Alternativt rörde mig ryckigt, jag minns knappt.
Men vad skönt det var att inte behöva deppa ihop över lite regn, rusk och höst – där och då! Som vi så ofta gör i den här delen av världen. Samtidigt som vi är tyngda av stunders allvar, djupa känslor och melankoli kan man få flippa ur lite, hoppa i vattenpölar och gilla musik som jag egentligen aldrig eller rätt sällan lyssnar på annars…
(Där och då hade jag tack och lov inte en aning om att jag tidigare under kvällen hade förlagt min plånbok i ett förvirrat ögonblick och att den dagen efter var “spårlöst försvunnen”. Det fick bli en tisdagskris istället. Och hade alla mina stresshormoner hunnit brottat ner mig, så hade det förmodligen blivit lite mindre spontandans… kan jag föreställa mig.)
Jag är 36 år men kände mig plötsligt som 16 igen. De säger att man börjar bry sig (läs: grubbla och älta) mer om vädret efter man fyllt 40 år, så då lär det ju vara åtminstone 24 år kvar för min del…? Kan man tänka så?
Nä, jag är inte kär. Möjligen i livet. Eller i själva kärleken. Och alla möjligheter som finns. Eller så var det bara en lucka av frihet som slogs upp på vid gavel. Egentid. Musik. Glädje på något plan. Lyssna själv. Visst vill man dansa?
Jo, det vill man. På regnvåta gator, i mörkret och bland höstlöven. Jag lovar, jag var där. Kom igen nu, släpp sargen och dansa! I dare ya.
På nåt sätt var själva känslan helt otippad – det är väl inte nu Sverige är som vackrast?! Eller jo, kanske är det så. Om hösten alltid brukar kännas som en förlust av sommaren och människor går i ide, så… vore det väl läge att vända på den trenden? Kanske blir det den bästa hösten på länge?
Ibland måste glädjen, skratten och sången få ta större plats än någonting annat. Så är det bara.
Just det här var en sån kväll. Och kanske är det extra skönt att skriva om glada saker, eftersom jag vet att fredagens inlägg kommer att bli ett av det tyngsta jag skrivit hittills… som en mild motpol.
Då är då och det är skönt att vara i nuet. När det är bra.
Vackert så.
// Kram Linda
