Det har varit lite kallare och vitare, men mycket tystare och lugnare än hemma i stan. När jag öppnat ögonen på morgonen efter en natts normallång sömn, har det slagit mig hur stilla det faktiskt är.
Det är en förmån att för en stund kunna lämna storstadens puls, buller och tempo för att bara vara. En bra start på året. Vackra, vita vintervärld.
Men det är en ännu större ynnest att njuta av båda delarna, att få vara en del av det levande och pulserande Stockholm – där det händer så mycket hela tiden – och samtidigt ha möjligheten att njuta av motsatsen, att åka iväg och kontemplera. Välja att inte delta i snurren. Logga ut en stund. Pausa. Andas. Vår enormt fina huvudstad är fantastisk på så många sätt och jag skulle förmodligen varken vilja eller kunna leva någon annanstans, men det här är på ett annat sätt… lite som ett annat hemma.
Halva min släkt kommer ju härifrån, självklart är en stor del av mig sprungen ur denna norrländska mylla. Jag är så glad och tacksam över det. På kyrkogården vid bergets fot, med den sagolika vyn, vilar många av mina förfäder som slitit hårt i sina liv. Vi delar samma namn, men det är få av dem jag har känt personligen. Här finns en lång och genuin historia, jag är bara en del av de blodsband som flätas samman i släktens väv. En gren av det stora släktträdet. Numera vilar farmor och farfar på vackra kyrkogården vid sjön, med en av de vackraste utsikterna jag sett hittills i mitt liv. Sov i ro, fina ni.
Vi har till och med hunnit vara lite mer “kyrkliga” än vanligt och besökt nyårsmässan i den vackra lilla kyrkan. Det händer inte så väldigt ofta hemmavid, men vid storhelger och högtider är det något särskilt. Och ännu mer nu – här. Det var intressant att höra kyrkans ord om, och syn på, ett nytt år.
Snön har sakta dalat utanför mitt fönster, som en fin detalj i den annars så perfekta dekoren. Utan gatulyktor har det bara varit stjärnhimlen och den vita snön som har lyst upp i mörkret. Vinterkvällarna är lika becksvarta som sommarnätterna är ljusa här och det har sett ut som i en saga. Det fascinerar mig varje gång, hur vacker naturen är i sig själv utan minsta inblandning från människan. Utan retusch, styling eller make over. Den är bara oerhört vacker, sann och ärlig som den är. Magnifik.
Tack och lov känner jag mig i stort sett lika hemtam och anpassningsbar i storstadens puls som i landsbygdens lugn. Lite city chick och lantlolla i ett, liksom. Det är en glädje att kunna växla tunnelbana och tvärbana mot farmors röda stadiga cykel. Eller klänning och höga klackar i city mot slitna jeans och gummistövlar i byns mataffär. Att byta trängsel på innerstadsgator mot tomma, slingrande grusvägar. Skolböcker, studier och tentor mot fiskespö, båt och matsäck. Mitt paradis – oavsett årstid.
Bara att kunna och få släppa måsten, krav och stress för att njuta av utsikten över sjön, den underbara atmosfären och den förtrollande naturen.
Att få vara ledig. Att elda i vedspisen och känna värmen sprida sig i huset. Att läsa en god bok, att rulla ut yogamattan. Att vila eller ta en tur med sparken.
Det finns otaliga vackra byggnader, ställen och platser i Stockholm. Jag har personligen tyckt extra mycket om Rosendals trädgård på Djurgården, de lutande fasaderna i Gamla stan och vattnet i innerstan är ljuvligt (det är inte för inte den kallas för “Nordens Venedig”) men det är ändå något särskilt med energierna här… luften, naturen, skogen, bergen, sjön, ängarna och åkrarna. Så är det bara. Jag vill alltid tillbaka hit.
Det är som att ta ett försiktigt steg tillbaka, kanske inte i tiden – men definitivt i tempo.
Även om “Koppången” (av Kalle Moreaus och Py Bäckman, här med fantastiska Helen Sjöholm) syftar på ett naturreservat i Dalarna, tycker jag att känslan och texten passar in här också.
2013. Nystart. Batterierna laddas för fullt. De ska ju hålla en hel vårtermin i umgänge med familj och vänner, men även i möten med klienter, genom yogaklasser, klientmöten, studiehelger, kostrådgivningar, kostkurser och hälsoundersökningar… men, jag längtar redan. Det är så otroligt givande.
Jag inser att jag är lyckligt lottad. Det är tur att jag har vett att se det och förmåga att njuta av det, något annat vore tragiskt. Min förhoppning är att även du kan fokusera på det du har, där du är. Även om det ibland kan vara lättare att fokusera på det som inte finns… jag vet. Men tacksamhet ger mer.
Jag önskar dig en egen plats för stilla ro och återhämtning.
// Kram Linda
