Tack för allt. Så länge.

Fina du. För en  knapp vecka sedan tog vi farväl av dig i en vacker ceremoni i en fin kyrka. Jag vill bara höra om du hittat fram och funnit din plats, där du är nu? Jag tror att du har fått frid och är smärtfri, att du rör dig obehindrat och fångar öring i de bästa av vatten. Vad skulle en storfiskare som du annars göra..?

Närbild på en röd ros och dess kronblad.Tack, för att du varit som en morfar för mig sedan nästan 20 år tillbaka. Tack för alla fina samtal, för att du berättade för mig om din uppväxt och din familj, din resa i livet och dina intressen.
Det har för mig varit en ära och min mormor har varit så lycklig tillsammans med dig. Tack.

Du var en enkel och vacker man, men långt ifrån simpel. Du var så klok och händig, med ett varmt hjärta av guld. Jag kommer att tänka på dig resten av mitt liv, men fokuserar på att glädjas för att du funnits i mitt liv. För den tid vi ändå har haft och fått tillsammans. Är inte det vad livet handlar om?

Närbild på en blomsteruppsättning för begravning, med en sista hälsning.En begravning är en väldigt speciell företeelse. Det är relativt sällan man ser sorgsna vuxna människor på det sättet i vårt land. Det ligger liksom inte för oss att visa vår sorg. Den blir lätt till ilska istället i vårt samhälle, att vara arg är inte lika känslosamt och privat som att vara ledsen. Men även om det var en sorglig stund, valde jag nu att fokusera på vilket långt och vackert liv du fått. Och att jag också önskar mig ett långt, fint och hälsosamt liv. Det är lätt i en sådan situation att tänka på vad man riskerar att ångra i livet… men jag har å andra sidan möjlighet att skapa min verklighet och framtid som jag vill ha den.

Ibland är det viktigt att göra även det man inte riktigt vågar, för att möta nya känslor. Nya rädslor och nya tankar. Och upptäcka att bortom allt finns en känsla som stärker. Det som inte dödar, det härdar. Och jag vill vara modig. Annars är jag väl bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle ha sagt. 

Det får mig att tänka på en dikt av en annan Lindgren, nämligen Barbro, som jag tycker mycket om. Prästen läste den för oss efter begravningen, men hey – jag hade den redan som favorit…

Gråt inte för att jag är död

“Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid
Du har min röst, den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej

Så vi är jämt tillsammans”

Jag hoppas och tror att du sitter vid en kolmila någonstans med min farfar nu. Du ho-ho-ho-skrattar och han ha-ha-ha-skrattar. Du måttar med nävarna och visar hur stor fisk du fått upp, medan han knackar sin pipa mot en sten och petar lite i den, för att få fyr. Du har hängslen till din fina rutiga skjorta och han sin karaktäristiska gubbkeps lite på svaj. Och ni pratar lumparminnen från förr.

Skulle du kunna krama både honom och farmor, från mig? Jag har ju lite svårt att göra det själv, men längtar efter dem.

För dig och farfar vill jag spela musik som jag tycker passar er båda. Ni starka, sega och älskvärda 20-talsmän som jobbat så hårt, både i skogen och vid järnvägen. Slitit i ert anletes svett, för att försörja era familjer. Göra rätt. När jag lyssnar på just Dan Anderssons “Omkring tiggar’n från Luossa” tänker jag på er, båda två. Märkligt nog.

http://youtu.be/jGD6qILGt7g

“Följ mig, broder, bortom bergen,
med de stilla svala floder,

Där allt havet somnar långsamt
inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem,
har jag min moder,

Mitt i guldomstänkta dimmor
i en rosenmantel klädd.”

…och kanske är det den platsen bortom bergen som är ditt nya “hemma” nu?

(Min personliga favorit är Ulf Lundells version, men jag hittade ingen video.)

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vi ses när vi ses, igen. Det är jag helt säker på – även om jag inte vet var. Och exakt när. Tills vidare, var rädd om min fina farmor och farfar, så tar jag hand om mormor, här och nu.

Ska vi säga så…?

// Kram och kärlek till dig, Linda

Comments are closed.