Ödmjukhet inför livet.

Wow. Jag har haft en superintensiv studiehelg – nr 4/5 termin 3/3 – i den så givande Funktionsmedicinens tecken, men passade även på att se finalen och korandet av en vinnare i Mello 2013, bland alla kuddar i min soffa.

Robin vinnare i Mello 2013, Yohio på en andraplats.Det ord och den känsla som kommer över mig när jag summerar det jag sett, hört och upplevt i helgen är – ödmjukhet. För om man bara ser till Melodifestivalen och den fantastiska (men rätt otippade) vinnaren Robin Stjernberg, så är han så vansinnigt ödmjuk i alla intervjuer. Han verkar vara så genomgo, mjuk, känslosam och rar. Vilken kille. Han är verkligen enormt värd sin vinst i guld, tycker jag.

Yohio – som kanske var min personliga favorit – kom tvåa och var (naturligtvis) besviken över sitt silver efter att ha varit klart förhandstippad till segern, men som han konstaterade: “Europa är inte redo”. Vilken fin människa.

Artisten Yohio i 2013 års Melodifestival.Jag har tyckt om Yohio sedan dag ett. Han utstrålar en, i mina ögon, så otrolig styrka och fin ödmjukhet. Tänk att han har varit så mobbad och ändå gör det han gör, klär sig så färgstarkt och så androgynt – vilket han verkligen vet att han sticker ut med och kan få faan för. Det är mod för mig.  Att ändå våga vara sig själv – fullt ut.

Den inre styrkan ger mig både gåshud och framtidshopp. Han känns inte så ängslig som så många andra av oss. Själv kan jag ibland tänka att “nej, det här var nog lite väl…?” om klädesplagg och fega ur. Varför då? Jag borde våga lite mer,  men jag behöver ju inte gå hela vägen till Yohio-style. (…för då hoppas jag att ni säger till i god tid.)

Pioner och prästkragar i en blomsterrabatt.Jag ser dessa unga män och tänker tillbaka på hur jag betedde mig i deras ålder. När jag var runt 20 år visste jag redan allt. Det var skönt. Jag hade mina åsikter klara för mig. Och andra. Jag hade så många politiska och icke-politiska ställningstaganden klara för mig, visste hur allt låg till och hur problem skulle lösas. Rätt många som inte fattade det var “dumma i huvudet” och saker å ting var rätt solklara. Inte så väldans ödmjuk alltid.

Behöver jag ens påminna om att jag kraschlandade brutalt några år senare? Jag tror inte det.

Visst, jag kan nog än idag ha den tendensen att tro mig “veta bäst” och när jag inte tänker mig för kan det komma ut fel och felformulerat, men jag har under resans gång blivit långt mycket mer ödmjuk. Mer medveten om mina mönster. Livets käftsmällar gör sånt mot en. Idag vet jag att jag inte alls vet allt. Och jag är väl medveten om att jag inte alls alltid har rätt.

Vy vid Årstaviken i svart och vitt: brygga, vatten och träd.Då var jag osäker, rädd för det mesta och stressad. Det kändes lite mer stadigt och stabilt att klamra mig fast vid ett faktum eller ett självklart svar på en fråga, utan att vika av från vad jag bestämt mig för. Det mesta var svart eller vitt.  Bra eller dåligt. Och jag hade en tydlig åsikt om vilket. För jag behövde verkligen ha någonting fast att hålla i, när saker och ting förändrades och tog en annan form blev jag stressad. Idag vet jag att det enda som är bestående faktiskt är förändringen och att jag – även om jag vill – inte kan kontrollera livet, bara hänga med i flödet.

Då hade det inte gått. Jag kämpade emot och visste allt. Skönt!

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.Nu genom min utbildning i funktionsmedicin har det blivit tydligare än nånsin att ju mer jag förstår,
desto mer inser jag att jag har kvar att lär
a
. Men idag känner jag ödmjukhet inför detta faktum. Inför livet. Det känns stort och komplicerat att försöka förstå kroppens system, inre signaler, kopplingar och samarbeten mellan dem – men det är så intressant. Idag finns det inte ett sätt eller ett rätt. Det finns inte en lösning på alla problem, inte ett svar på alla frågor. Det vet jag. Nu. (Även om jag definitivt kan ha en tydlig åsikt och tycka någonting är rätt för mig, men det behöver inte innebära att det är det minsta rätt i andras ögon.)

Resten är individuellt, påverkbart och föränderligt. På samma gång som det är klurigt att greppa, är det livet i sin sannaste form. Nämligen som det själv presenterar sig. Utan att vara pressat eller påtvingat. Det gäller för oss som jobbar med det funktionsmedicinska tänket att hitta rätt väg – för var och en.

Robin Stjernberg i en kram med sin pappa efter vinsten i Mello 2013.Men, tillbaka till vinnar-Robin, en underbar människa med så stor mognad – redan. Jag hoppas att han förblir sig själv som han är, även framöver. Jag vill använda Robins egna ord, när han väljer att tacka och inkludera andra i sin framgång. Som sin pappa. För att vi är starka(re) tillsammans.
Det är väl ödmjukhet i sin sannaste och renaste form…? (Bild från expressen.se, fotograf: Sven Lindwall)

“I live my dream, I owe it all to you

I reach for the horizon whenever I´ve got days
of doubt, bringing me down
So even if disaster strikes, I close my eyes
And then I´m next to you, I´m right there with you

It´s all because of you
I know that if the sky would fall
I´d survive it all
Because of you”

Jag lever min dröm, tack vare dig/er. Det finns dagar när jag tvivlar, men även om katastrofen kommer, så sluter jag mina ögon och tänker på dig. Då är vi där, tillsammans. Jag vet att om himlen skulle falla ner, så överlever jag. Tack vare dig. Typ.

Hur det går i den stora finalen i Eurovision, som går av stapeln i Malmö i maj, känns sekundärt i nuläget. Sverige och svenskarna har fått ännu en fin, genuin, ödmjuk förebild att identifiera sig med. Det är vackert.

Loreen i Melodifestivalen 2012.Jag var så löjligt lycklig över Loreens vinst förra året, hyllade och höjde henne till skyarna för att hon vågade vara sig själv och den hon är. Barfota på scenen utan en fasad att gömma sig bakom, med mod och styrka tog hon hela Europa med storm – och det bokstavligt talat – efter rekord i 12-poängare…

…jag trodde faktiskt absolut inte att vi skulle hitta någonting i närheten av henne i Mello i år (shame on me), men dessa två ödmjuka och fina gossar som vågar tro på sig själva och vara som de är, ger mig som sagt framtidstro. Tack. Det känns fint i hjärtat. 

Jag önskar dig en fin och fantastisk arbetsvecka.

// Kram Linda

Comments are closed.