Kalabaliken* i Kroatien.

Ibland sker saker som är menat att vara utan att vi kan styra så mycket, tror jag. För att vi behöver det, även om vi inte kan se när, var och hur det ska lösa sig…

Arenan i Pula, Kroatien 2013.Fråga: vad gör man när ens relativt nya, roliga arbetskollegor slänger iväg ett “impulsivt men genomtänkt” sms till en grupp människor, där det står: “Tjejer, vi åker en weekend till Kroatien – hänger du med!?”
Boende finns, det blir ett “häng” tillsammans i några dagar, vi flyger billigt, får se någonting annat än kyla (nja..?) och is, andas annan luft och vara med om ett äventyr? Vi kan även göra ett studiebesök på en annan, lite äldre Arena än den vi jobbar på (det är alltså inte Friends Arena på bilden, reds anm), och se om vi lär oss nåt…?

Svar: man åker såklart med. Jag bestämde mig på några timmar, för att det kändes så självklart. På något sätt. Hela jag längtade efter ett miljöombyte, särskilt med människor jag tycker om och det blev en resa – på många sätt, plan och nivåer – som jag sent kommer att glömma. Förmodligen aldrig.

* Missförstå mig rätt, rubriken är bara en ordlek med “Kalabaliken i Bender“, det finns i övrigt inga likheter. Men just “kalabalik” betyder faktiskt folksamling på turkiska och vi var ju – många. I det svenska språket blev kalabalik istället synonymt med “förvirring” eller “stor oreda”… I love it. 😉

Tjejer med handbagage går strax ombord på planet mot Kroatien. I tonåren och som yngre vuxen, hände det ju att man hängde i gäng, även om jag faktiskt gjorde det rätt sällan. I vuxen ålder dyker dessa tillfällen upp ännu mer sällan, så när de väl gör det och man känner att man passar in och dessutom trivs – då är det någonting särskilt. Det här är en resa jag nog har gått och önskat att få göra, nu fick jag i allra högsta grad vara delaktig. Och det med människor jag egentligen inte känner. Tänk, vad märkligt det kan bli. Som det ska vara.

Det kan ju vara som upplagt för irritation, bråk och stök när man inte är så nära från början. Kalabalik. Eller så är det just man anstränger sig extra för att inte råka i luven på varandra, det sköna är att jag upplevde en så avslappnad och laid back stämning. Och det blev det så många gapskratt att jag inte minns när jag skrattade så mycket senast. Tack för det, tusen tack.

Söta kollegor hoppar på öppen gata med paraplyer i händerna.Vi har besökt vår kollegas fantastiska föräldrar, blivit brutalt bortskämda med helt underbar mat och godsaker. Vi har sett små söta städer med bedårande gränder och härliga hamnar,  solnedgångar (just soluppgångar blev det få, ska erkännas) och tagit morgonpromenad. I singular, för egen del. Vi har plockat stenar på stranden, fotat och fotat. Och fotat. Skrattat, lekt med tanken på att starta ett musikband som ska åka ut på turné (oh, my…) och skrattat ännu mer. Men vi har även pratat förtroligt och allvarVi har gått uppför backar och nerför backar i söta byar, hoppat på tomma gator med paraply i händerna och skrattat ännu mer. Vi har haft det lugnt, stilla, lite mer intensivt ibland – men framförallt supermysigt. På bara tre dagar bände vi in alltihop och lite till.

♥    Greetings from Croatia!    ♥    Hälsning från Kroatien!    

Collage av bilder på mat och ätbart, samt en blomma.

Collage av bilder på byggnader och fasader i Kroatien 2013.

Collage av bilder på vyer i Kroatien 2013.

Kolleger i collage.

Collage av närbilder på mat, Kroatien 2013.Underbar inredning i vårt boende, Kroatien 2013.Alltså: kollegor + kalabalik + kollektiv + Kroatien = kul, är en bra ekvation i min bok… jag tycker att det syns också.

 Så här en knapp vecka i efterhand kommer många intryck tillbaka och känns ännu starkare. Tänk vad märkligt att det är så, att man inte alltid är “där ” i ögonblicket? Ändå försökte jag vara väldigt närvarande i nuet, för jag har lärt mig hur fort den går. Tiden.

Collage på bilder av kaffekoppar och kaffesump.Fråga igen: hur blir det när det kommer hem en liten go kroatisk dam, till de fantastiska föräldrarna, som dessutom kan “spå” i kaffesump? Mina kollegor var i eld och lågor, jag hängde mest på… för även om jag är öppen och inte så skeptisk (efter allt jag sett och hört hittills i mitt liv), så var jag ändå inte så sugen på en spådom.

Men hon spådde egentligen inte, hon “läste” i kaffesumpen och sade vad hon såg, främst i det förflutna, så jag var inte så förvånad när hon sedan – efter en lång stunds tystnad och stirrande i min kaffekopp (japp, jag drack kaffe för sakens skull) började berätta om mitt liv. Min resa. Ord för ord, bit för bit, sade hon det som bara jag vet. Det var känslomässigt och starkt, men viktigt. För mig var det ett slags avslut, en viktig pusselbit som lades där och då, i ett litet rum i Kroatien bland människor jag inte ens kände för ett par månader sedan – och ändå kände jag mig så trygg. Ibland blir det magiskt, som svar på frågan.

Flygbild över moln och land uppifrån, på väg hem från Kroatien 2013.På hemresan satt jag på planet och slumrade till, funderade på allt galet som hänt under så kort tid och hur tacksam jag kände mig över att få ha varit där. Varit en del i allt det roliga, smärtsamma, svåra, allvarliga och busiga. Det var en “resa” på många plan, det kunde vi lätt konstatera efteråt, och på något underligt sätt kändes det som menat att vi skulle göra den här resan nu, fastän vi knappt träffats tidigare…

Tack tjejer, tack som f*n för att vi delat denna helg. Jag är så glad över att ha träffat er.  Vi ses snart igen!

// Kram Linda

Comments are closed.