Det lilla ordet “tack”.

Det finns ett litet, kort och viktigt ord med en enormt stor betydelse. Tack.

Handtextade rader ur Nils Ferlins "Barfotabarn".Jag skriver ofta och mycket, för att jag tycker det är roligt och texterna brukar liksom bara flöda ur mig, men inte för att jag kan eller vet mer än någon annan – jag skriver lika mycket för att cementera det jag själv behöver lära mig, eller inte har kunnat förut. När jag sätter mina ord på pränt på en skärm, är det som för att manifestera vad jag själv kan utvecklas inom. Det jag kan öva mig på att göra lite bättre.

Att bemöta en komplimang med ett “tack” är en sådan sak.

Jag är tacksam och jag känner tacksamhet i livet, men ändå har jag i vissa situationer så svårt att bara säga “tack“. Det är märkligt. Ibland blir jag påmind om hur svårt – “ovant” – jag har att ta emot en komplimang. Kritik känns ibland lite lättare, lite mer naturligt och befogat, så självkritisk och dömande som jag har varit, det är lite konstigt. Och skrämmande.

Närbild på en vit näckros med gröna blad.Men som tur är, har jag nu en samling vackra och begåvade, kärleksfulla och goda människor runt omkring, som ger mig sanningen “mitt i nyllet“. Utan pardon, med emfas och enkelhet. Det går inte att väja då. Men det ska nog bli bra. Om jag bara hämtar andan mitt i den smärre chocken, så ska det nog reda ut sig på bästa sätt…

Jag vet att det är så, jag kan lätt slå ifrån mig och ibland rinner orden av mig som vatten på en gås, men jag tycker ändå att jag har blivit bättre på det. Att ta emot fina ord och låta dem landa i mig. Ändå förstår jag att dessa människor upplever det som att jag möter dessa komplimanger som bollar i luften och smashar dem tillbaka, hårt över nätet igen, med ett blixtsnabbt:
“- Äsch, den här gamla trasan…” eller “Inte ska väl jag…” istället för “Tack”.

Närbild på en rosalila blomma, med gröna blad och lila knoppar i bakgrunden.Jag nämner den omvända jantelagen för att jag även vill förändra mitt eget beteende och på ett bra sätt ta lite mer plats. Vi är alla värda det och unika, så när jag skriver ner det blir det mer min sanning. Liksom. Jag menar inte att skriva någon annan på näsan, jag gör det för mig själv. Ändå är det ovant att ta in orden. Men jag ser det inte som hyckleri, för jag försöker verkligen och genuint, istället för att ljuga och förneka mina utvecklingspotentialer (som förr), men det är så …förbannat ovant.

Min tröst är att jag inte är ensam, att problemet är allmängiltigt.

Som om jag inte redan haft massvis att förändra och förbättra, så fortsätter den Högen Av Uppgifter att växa. Det gäller att ha tålamod och uthållighet – ett starkt nervsystem mitt i allt. Att jobba med mig själv och bli min egen supporter och bästa vän. Och jag tror att det kommer att gå bra, för att jag är ärlig. Jag ljuger inte, jag vill förändras, jag vill bli starkare. Jag är bara ovan.

Så. Jag tar en sak i taget. En dag i taget.

(Tack Claudia, Sanna och Jane för de kärleksfulla käftsmällarna. ♥)

// Kram Linda

Comments are closed.