Renoveringsobjektivitet.

Du vet kanske hur det är… om du någon gång har varit med om en renovering? Det där med att riva tapeter, spackla, måla om och göra jobbet rätt från grunden. Det kan kännas som en evighet.

Aktivitet och rörelse, symboliserad av ett suddigt foto - taget i farten.Jag har nog varit lite av en “fort-men-fel”-tjej, även om mycket blivit rätt också. Jag ville inte göra något fel eller slarvigt, men tålamodet har trutit genom livet (tro mig), jag har levt fort och mest gillat att skynda fram. Hur bra det nu blev, att göra lite av varje på vägen, att kanske inte dyka ner så djupt i saker och ting hela, hela tiden.

Föga förstod jag vilken helrenovering jag så småningom skulle ta mig an… och tur var väl det.

För 37 år sedan skaffade jag mig ett eget boende. Det var inte så rymligt från scratch, men allt eftersom jag landade i min nya boning vande jag mig vid den. Det blev ju mitt “hemma”. Och man blir nog hemmablind när tiden går, för jag var plötsligt ovarsam och respektlös med mitt hem. När började det?

Glipor mellan bräderna på en faluröd fasad. För lite drygt 7 år sedan insåg jag att jag bodde i något som liknade ett fallfärdigt ruckel. Länge hade jag försökt lösa det stegvisa förfallet och problemet, genom att stötta upp lutande vinklar, tejpa fast tapeter som släppte från underlaget, fästa små hinkar i taket där det regnade in, det var otätt, dragigt och kallt. Jag trivdes inte hemma. Och jag hade länge sett åt ett annat håll för att inte låtsas om läget, tänkt att det inte var “min grej” att börja med att stadga den där rackiga grunden. Ville inte räta upp några väggar. Orkade inte spackla igen några hål eller glipor. Därför målade jag istället lite hafsigt om väggarna gång på gång, medan bygget under föll isär… Praktiskt? Lite. Smart? Inte särskilt.

För en dag blåste mitt korthus till hem omkull i en hög av bråte, av en liten kylig vindpust. Det var inte mycket som höll det uppe innan dess, jag hade nog i ärlighetens namn redan gett upp tanken på att få fason på skjulet det hade förvandlats till, framför mina ögon. Det var bara snett, vint och kallt. Jag hade inget intresse av att göra något åt det. Verktygslådan med alla verktyg, skruvar och spikar hade jag för länge sedan tappat bort i röran, målarfärg och penslar hade torkat och stelnat i sina vidöppna burkar… jag ville inte. Kunde inte. Orkade inte.

Svarta siluetter av träd mot en stålgrå himmel.Jag lät mitt hem och mitt hus förfalla, för att jag inte hade energi till annat. Varken inspiration eller någon snickarglädje fanns inom synhåll. Eller räckhåll. Jag var inte beredd på arbetet, istället låste jag in mig mellan de väggar som så smått höll ihop. Isolerade väggarna med sorg, skyddade mig desperat från världen utanför, med hjälp av olidlig ensamhet. Jag var inte intresserad av vad jag kunde göra för att restaurera det lilla hemmet, jag ville inte veta. Brydde mig inte. Jag var egentligen bara hemma när jag sov, annars ville jag helst inte vara där. Kunde det vara tydligare?

Snickeriverktyg utspridda på ett altangolv.Men på nätterna, i  mina drömmar, förstod jag nog slutligen att jakten var över. Jag skulle inte komma längre bort, jag var redan inträngd i ett hörn och det var bara en tidsfråga innan jag var tvungen att vända mig mot sanningen. Se den i ögonen och lyfta på skrot och skräp, för att hitta alla mina verktyg och min verktygslåda igen. Jag som alltid avskytt att göra grundjobbet – slipa, spackla, gnida och gno – som är den kanske viktigaste delen i ett hållbart bygge. Fan också. Nowhere to run.

Men efter år av harvande runt i detta snudd på tragiska lilla hemman, fann jag plötsligt mig själv mitt i kvällskurser om renovering. Åren hade gått, jag hade själv gjort min egen resa och förändrats bit för bit, inifrån och ut. Jag hade läst böcker om hur man bygger nytt, fräschar upp, dammar av och möblerar om. Successivt hade jag gjort det, fastän det alltid hade varit min stora skräck… och vilken tid det hade tagit. …gör inte en grundlig renovering alltid det?

Stegar, sopsäckar och material vid ett husbygge.Som jag har röjt de senaste åren. När jag gav upp, sopade jag varsamt upp alla vassa skärvor av krossade drömmar, allt mörkt bråte som hindrat mig från att vandra omkring obehindrat. Jag drog upp rullgardinerna avsedda för mörkläggning och lät det obarmhärtiga ljuset falla in på de dammiga och trasiga inventarierna. Var tvungen att syna dessa sömmar. Se. Förstod att jag var tvungen att en gång för alla lyfta på den där slipklossen. Spackelspaden. Dammtrasan. Börja från noll.

Jag har aldrig varit en fan av grundjobbet, jag har hellre velat göra den fina dekormålningen på slutet. Pricken över i:et, liksom. Men nu var det dags, på riktigt. Jag rev några av de onödigt tjocka väggarna i mitt hem, för att få mer plats. Murarna. Och fasaden putsade jag på. Försiktigt dammade jag av de innerväggar som fallit, reste dem igen och stadgade upp. Metodiskt. Som små legobitar på varandra, en och en. Stadigt. Bygga upp. Från grunden.

En bänkskiva som prepareras med skyddande olja.Det var bara att närma sig surdegen, för jag visste att det måste göras. Så jag lyfte spackelspaden, drog så jämna lager jag kunde och slipade. Byggde igen glipor och sprickor. Torkade damm. Skruvade. Spikade. Oljade in. Det blev naturligtvis inte hundraprocentigt, men långt bättre än det varit när det föll. För som Leonard Cohen så klokt och sant sjunger, “There’s a crack in everything, that’s how the light gets in“… det behöver vara sprickor också, perfekt finns inte.

När grunden var så klar jag hade förmåga att göra den, valde jag ut färger och former för att inreda med mina favoriter. De kalla, kala väggarna fick liv och värme. Det blev så småningom ombonat och trevligt. Hemtrevligt. Dofter, belysning och textilier fann sin plats. Jag valde nya tapeter, andra mönster än tidigare och bröt tidigare strukturer. Och jag valde det jag tycker om, kanske passar det inte andra, men det är okej – det är ju först och främst jag som ska trivas i min boning. Och även om det inte är ett palats, så kan det vara mitt… paradis. Mitt slott.

Tavlor med vita ramar på den gråbruna råspontsväggen.Jag håller fortfarande som bäst på att bo in mig och bekanta mig med mina nya, framtida lokaler. Ser mig om, känner mig lite som.. hemma. Möblerar om ibland, flyttar på något, ser vad jag glömt och startar om lite grann. Ännu söker jag efter passande saker att placera på väggarna, men jag har inte alls bråttom. Vissa saker måste få ta sin tid i anspråk. Gärna grundligt, men helst utan stress. Jag försöker stanna där.

Det är en helt ny plats och tid i livet. Mitt nya liv. Mitt nya hem. 

Jag önskar dig en fin sommar, med eller utan renovering… ar.

// Kram Linda

Comments are closed.