Jämtland i juni

Ibland. Ibland måste jag trycka på paus-knappen. Typ slå in den. Hårt. Särskilt när jag nu vill förändra och bryta så många gamla mönster… det är ovant.

Blommande ljusrosa och lila syrener i en bukett, med gröna blad.Vi skriver juni. Sommarmånad. Jag har jobbat rätt hårt och intensivt de senaste veckorna. Månaderna. Inte bara med fler och fler klienter som kommer och yogaklasser (som är så kul!), utan hemma på kvällstid och vissa nätter – också. För att ta fram nya material till hjälp i jobbet, skapa nya vettiga dokument. Och det är inte vad jag tänkt mig, men av hävd och gammal (o)vana är jag – “sån”. Som lätt går upp i spinn, för att det är så jäkla kul. Adrenalin.

Men det skulle kännas såå 2004 för mig att säga, tänka eller påstå att “stress är kul!”. För jag har väl förändrats…? Nåt har jag väl lärt mig?

Jo. Jag har förändrats, men när kemikalier och hormoner börjar studsa runt i blodet är det lik förbannat förrädiskt svårt (läs: ovant) att bromsa in… innan det liksom gasats på för hårt. “Sån” är jag. Men det är ändå min förbannade skyldighet – gentemot mig själv – att skippa ursäkterna och lära mig att bromsa när jag måste. Borde. Ska. Och jag är rätt okej med det. Förut var det en dragkamp mellan mina två splittrade “jag” på varsin sida inom mig, som stretade och drog med full kraft – åt varsitt håll. Harmoniskt? Inte särskilt.

Solsken genom björkar.Men jag har lärt mig att om jag stilla önskar mer lugn och ro, utan att avsätta tid för vila, och sedan fortsätter att ignorera mitt behov för stillhet och återhämtning… så sker nåt “värre”. Käppar körs in i det snurrande hjulet. Det kan vara att magen pajar en dag, för att jag ska sakta ner. Tidigare i livet har jag ofta varit nära att tuppa av med blodtrycksfall. Min kropp signalerar och jag lyssnar nu. Det gör jag. Men om jag upplever att det mesta går emot mig eller strular en dag, att jag tappar bort saker, snubblar, missar bussar, kommer försent till ett bokat möte… så är det en stark indikation på att jag måste bromsa. Varva ner. Mitt uppe i det blir jag mest irriterad, men om  jag kan stanna till och ta ett kliv åt sidan tänker jag ofta “vad håller jag på med?”. Ett flow är långt mer behagligt, när bitarna faller på plats utan att det behöver styras. Och det brukar göra sig självt när saker får ta den tid det behöver… jag ska lära mig det.

Och jag VILL vila. Jag vill göra “ingenting”. Jag ska bara förlika mig nu med det faktum att mönster bryts och förutsättningar förändras. Det som sker nu känner jag inte till, det är nytt och… lite skrämmande. Att just avstängning av känslor inte behöver vara det första, givna valet. Jag får och kan tänka “idag ska jag vila!” utan att be om ursäkt. Till skillnad från förr. Då jag ibland jobbade med feber (man kan undra för vems skull då?) som ett bevis på att jag faktiskt… orkade. Intressant inställning där.

Bilväg i skogen, med blå himmel ovanför och solsken.Så. När jag nu kände att det började barka åt ett visst håll, hittade (läs: skapade) jag en lucka i kalendern. Jag förstod att jag skulle behöva bryta tempot med ett miljöombyte, annars skulle det vara för…kul. Stressigt. Och när jag vill ha vila, återhämtning och tid att varva ner och tänka igenom, finns det en given plats i mitt hjärta –Paradiset. Mitt eget paradis, som jag delar med familj och släkt. Tänk, bara vägen dit gör mig lite lugnare, lite gladare och lite ledigare…

När jag stannar kvar hemma blir det inte vila på samma sätt, för mig, som när jag på riktigt “drar ur sladden” och låter den inre motorn varva ner. Även om jag är ledig. Visst kan jag yoga, andas, skärma av och stänga ute mitt “vanliga liv”, men det kräver mer av mig, det blir en större utmaning och kamp att bryta mönstret, än att faktiskt åka iväg och känna lugnet infinna sig i kroppen. Ro. Att få vara fri och ha några dagars kravfritt lov.

Landskapsvy med ett härbre, skog och berg, en ljus kvällshimmel och åkrar.Dessa älskade vyer. Mitt lugn, min luft. Mina fåglar, min natur, min himmel,  mitt gräs, min sol och mitt regn. Vad skulle jag göra utan allt det jag får tillgång till att låna en liten stund, när jag är där? Det Moder Jord äger och förvaltar, som jag får vara en liten del av… det är så stort för mig. Det är så värdefullt. Där det kan vara – vila.

Jag behöver minst av allt tänka på att sminka mig, locka håret eller planera för ‘dagens outfit’ – om jag inte känner för det. Naturen tycker om mig som jag är. Utan lager och fasader. Och tänk, i naturen händer allt i sin egen takt, ingenting stressas eller forceras, det händer ändå. Varje årstid har sin fas, utan påtryckning eller tvång. Jag behöver bli påmind om det.

En nyklippt "gång" i en vildvuxen grön gräsmatta.Det blir knappast vackrare än juni i Jämtland. Inte regnigare heller, men det är så sällan för solens skull jag åker dit – då kunde jag ju ha valt en resa till Thailand, Kanarie- eller Solarieholmarna. Jag vill ha mitt arv, mina marker, mitt hus, mina fina trakter – allt det där som bara är till låns för en liten stund. Men ändå tillgängligt. Även om jag ser det genom en skir regnridå.  Jag älskar att låtsas att det är mitt. Jag uppskattar att klippa den vildvuxna gräsmattan. För jag är en del av det.
På riktigt. ibland kan jag tycka att det är få saker som känns på riktigt idag.

Älskar platsenHur kan man vara så förälskad i en plats? Men jag har vett att vara tacksam över möjlighet jag har, att få/kunna pausa och åka iväg till avkopplingen. Att logga ut (även om det definitivt finns uppkoppling att tillgå). Och det är nästan 50 mil bort från huvudstaden, ett avstånd som gör resan ännu mera värd – och vardagen ännu längre bort. Jag kan bryta med den en stund.

Rosablommiga gummistövlar med gröna gräsfläckar, efter gräsklippning.Sen börjar jag så smått längta hem, efter ett tag. Jag är ju ändå stadsunge – också. Då är jag redo igen att återvända, även om det värsta av allt är att slita sig från allt det vackra jag älskar . Den undersköna naturen som bara “är” där, skogarna, sjön, åkrarna och bergen… Det är ofta med sorg i hjärtat som jag lämnar min vackra plats, mitt paradis på jorden, men det är nog det som ger mig samma starka glädje när jag kan återvända. Ingenting är för evigt, det är glimtar av lugn och lycka i ett i övrigt intensivt liv… som det gäller att fånga.

Som balsam för själen. Jag önskar alla en sådan plats, om inte annat inom sig.

// Kram Linda

Comments are closed.