Det jag från början fastnade för med “min” typ av yoga var att jag inte behövde prestera, när jag mådde som sämst. Jag är ingen fysisk person och styrketest gör mig stressad, men det handlade inte om att bara vara smidig, smal eller stark…
Jag kunde yoga efter min egen förmåga – eftersom ordet “yoga” faktiskt betyder att sammanföra.
Att koppla ihop kropp, själ och sinne. Jag har skrivit om det tidigare i “det där inre lugnet” och jag trodde inte ens att det här fanns. Jag orkade inte gå in i något mer som var en prestation.
Ett måste.
Men yoga behöver inte vara samma sak för alla, jag säger ingenting om dem som vill att yogan ska vara en prestation. En utmaning. En tävling med eller mot sig själv. Vi måste var och en göra det som passar oss, utan att anpassa oss för mycket till andra. Men jag var så sönderstressad och så himla nöjd med lugnet, stresshanteringen… andetagen. Bara att ligga stilla och andas, var som en tävling för mig, kan jag lova. Att härda ut. Ett test av stora mått.
Men att hitta avkoppling, lugn och stresshantering i något så vanligt och viktigt som andetaget… trodde jag var omöjligt. Den aha-upplevelse jag hade, när jag förstod att vila inte är att “zappa”, somna i soffan eller hänga tvätt, var helt obetalbar och obeskrivlig. Jag kände mig verkligen utvilad – ner på djupet. Otroligt.
Tänk, vilken skatt vi går omkring med inom oss, utan att behöva släpa på en tung skattkista! Allt detta guld som glimmar. Dessa juveler, smaragder, rubiner, kristaller och guldmynt i form av tankar, känslor och förmågor. Förmågan att andas. Det låter ju helt vansinnigt, men de flesta som kommer ner i den djupa avslappningen och vilan vet vad jag pratar om. Var fanns den? Bar jag den med mig hela tiden, fastän jag inte visste var och hur jag skulle hitta dit…? Dessutom är både andetaget och känslan helt gratis, din investering i övningen är tid, engagemang och ett val att vara i stunden, för att hitta dit.
Min lärare på yogautbildningen sade till oss att vi skulle lyssna inåt. Jag skulle lyssna till min inre röst, känna på kroppens signaler, anpassa mig till min egen förmåga, göra rörelserna efter mina egna förutsättningar. Det var underbart och det för jag vidare till mina elever idag. Gör som jag säger – eller tvärtom, ifall det känns bättre. Känn efter själv hur övningen känns. Kan du inte sitta på knä, byt position. Gör det ont att vrida på överkroppen åt vänster, så vila och andas långa djupa andetag istället…
Är det jobbigt? Inga problem. Gör det ont? Då ska du backa.
Vi är så måna om att passa in, göra som alla andra, inte vara dåliga. Prestation. Jag kanske inte är pinnsmal, stark, kan gå ner i brygga eller göra “Eiffeltornet” – kan jag inte yoga då? Jo, för yoga betyder fortfarande att foga samman kropp, själ och sinne. Vi gör det bara på olika sätt, efter vår egen förmåga. Jag har haft yogisar som inte vågat säga att de är stela eller har ont, förrän efter passet, av rädsla för att känna sig dumma eller göra fel. När de väl får veta hur de kan göra istället, ser jag hur de släpper taget, andas ut och kan koppla av på ett helt annat sätt under nästa pass.
Vissa vill ha instruktioner, orkar eller kan inte tänka efter själva – vill inte känna efter. Säg bara vad jag ska göra! Men det här är en tid och ett ögonblick då kroppen verkligen kan få komma till tals. Din egen stilla stund. Se dina signaler som gyllene tillfällen att lyssna och förstå. Om din kropp börjar med att viska om vad som känns fel (gnisslande leder) och du ignorerar det, så ropar den snart lite högre (stelhet i kroppen), och lyssnar du inte då så skriker den slutligen (värk i muskler och leder) tills du tvingas stanna upp (och knappt kan gå) för att göra en förändring. Eller har du ett annat exempel själv?Varför kan vi inte stanna upp i god tid? Kan vi inte hellre lära av andras misstag, eller måste det helt enkelt göra ont för att kunna bromsa in…?
Här kommer en personlig upplevelse från en av våra fina yoginis, Kerstin.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
“För många år sedan började jag på Medicinsk Yoga
efter rekommendation av en kompis.
Jag hade då varit sjukskriven ett antal år efter att ha jobbat i flera sjuka skolhus med fukt och mögel. Det gjorde att jag blev sjuk med bl.a fick svårigheter med andningen (tungandning, hyperreaktiva luftrör och astma). Hela den kaotiska arbetssituationen gjorde också att jag blev mycket spänd i kroppen, fick svåra sömnsvårigheter och sjukskrevs till slut för utmattningssyndrom.
Det visade sig att den medicinska yogan passade mig som handsken, dels med andningsövningarna som inleder varje pass men också alla övningar som fick min kropp att mjukna och bli lite mer avspänd. Nu efter flera år har jag blivit mycket smidigare.
Sättet att leda och instruera varje övning långsamt med endast ett moment i taget gjorde att jag hängde med, vilket stärkte mig.
Inställningen som hela tiden präntas in att det är jag själv
som ska känna efter och styra hur jag klarar av varje övning
är också stärkande.
Den tillåtande attityden att t.ex. sitta på en stol om det känns bättre är också stärkande – jag är ok hur jag än utför övningarna.
Jag behöver inte (ska inte) vara duktig. Så skönt!
Till detta kommer att hela miljön är som en oas med alla tända ljus, fårskinnsfällarna och musik/sång i fjärran gör också att det känns väldigt bra att komma till ett pass.”
Kerstin
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Jag tror att varenda form av yoga är stärkande och “medicinsk” i någon form. Men att det är när vi hittar till vår egen sort, det som passar oss bäst personligen, som den är mest läkande. För mig, som för Kerstin, är stillheten och möjligheten att lyssna inåt ovärderligt stärkande. Att inte behöva vara en prestationsprinsessa… även i lugnet.
Jag önskar dig en lugn, fin och prestationsfri sommar.
// Kram Linda
