Semesterstillhet i innerstan.

Vi är en klart decimerad skara resenärer i kollektivtrafiken, så här mitt i semestertider. När jag åker till jobbet ser det ut som att jag har hyrt ett helt pendeltåg för att åka själv. Skum känsla. Men oerhört skönt.

Ett folktomt pendeltåg mitt i semestertid.Den som känner mig vet att jag skyr rusningstid i kollektivtrafiken som pesten. Nu kan jag andas. Men när jag ser hur det fåtal personer som ändå åker, rör sig i grupp mot tåg och bussar, motsträvigt och i sakta och mak, får jag känslan av ett antal kreatur på väg till slakt. Att luften liksom har gått ur dem.
Är det så de känner? Kände jag så?

Just i sommar tar jag det rätt lugnt, utan några större planer. Jag både jobbar och är lite ledig. Improviserar lite, tar det som det kommer. Jobbar och är ledig. Vissa frågar mig: “Får du nån semester i sommar?” och jag svarar att jodå, mellan klienterna. Så har jag kommit på mig själv med att uppleva frånvaro av den semesterstress och ångest som jag ofta plågades av förr.

Ett folktomt pendeltåg mitt i semestertid.Missförstå mig rätt, jag hittar gärna på saker jag tycker om att göra när jag är fri och ledig (jo, det kan kanske vara en sorts stress att inte vara “normalt” ledig), men jag har inget fokus – ingen extra energi läggs längre – på att fly från ett jobb jag avskyr.
Det är stor skillnad. En lättnad.

För. Tro. Mig. Jag har haft ett antal olika anställningar där jag så ofta har längtat till både semester, ledighet och helger så att det har värkt i mig. Jag har kanske ogillat arbetsuppgifter, arbetstider och inspirationen har trutit – men jag har ju behövt ha ett jobb! “Bort, jag vill bort.” Det var en tung period många gånger, att gå och längta efter ledigheten och bli befriad. Kunna andas frisk luft. Komma utanför de fyra väggarna och vara fri!

I jämförelse går väldigt liten del av min energi åt till det idag, visst kan jag oroa mig för framtiden, men jag behöver inte längre “komma bort” från det jag gör till vardags… och trivs med. Jag har en jobb jag uppskattar och vill utvecklas inom.  Det är en väsentlig och enorm skillnad i mitt liv. Och det är jag så oerhört glad över och tacksam för, efter allt.

Utsikt från huset ner mot sjön, i Jämtland.För att jag idag har möjlighet att välja, vilket är en lycka. Jag har väl i ärlighetens namn alltid haft ett val, men inte kunnat göra verklighet av det för egen del på samma sätt som nu. Om jag idag till exempel planerar väl en vecka, kan jag jobba undan göromål och resa till mitt paradis i vackra Jämtland för att jobba därifrån en vecka – om och när det passar! Andas fjälluft. Vara fri. Det slår absolut fem inbokade och sammanhängande semesterveckor i regn… om du förstår vad jag menar? (Fast det är klart, solen kan ju skina. Men svensk sommar, man vet aldrig.)

Jag hade gärna sett 5 lugna, betalda och sammanhängande semesterveckor, det är inte det jag menar. Men jag har det lite softare nu, tar  sommaren lite på volley. Jag vill inte heller bort lika mycket. Du kanske förstår hur jag menar, och särskilt om du längtar bort – då vet jag att du förstår!

En suddig bild föreställande höstlöv mot asfalt, som symbol för stress.Det är lätt att längta bort, till “något annat än där jag befinner mig just nu”. Och jag har lärt mig att det resulterar i en sak – nämligen stress. Stress inuti som kan ta sig uttryck utanpå. Det är bättre för mig att sträva efter att må bra, stressa mindre och vara nöjd med läget. Jag jobbar på det konstant, eftersom jag har en massa hopp och drömmar jag strävar emot. Att vara nöjd kan minst sagt vara en utmaning ibland.

Men jag vet att den här sommaren blir bra – det är den redan! Och jag har både utflykter och idéer på gång, om än inga större planer som sträcker sig över flera veckor i taget. Jag ska bara sänka mina förhoppningar och ta sommaren för vad den är. En lite lugnare årstid, en liten paus i tempot, om så sol eller ösregn.

Folktomma gator i innerstaden under semestertid.Under tiden njuter jag – tro mig – av den närmast surrealistiska stillheten i innerstan. Den reducerade trafiken. De folktomma gatorna. Frånvaron av ens normallånga köer. Och bussarna, tunnelbanorna och pendeltågen som rymmer så få personer att det känns kungligt. Som en väldigt lång limousin. Eller, kanske inte riktigt. Men skönt är det.

Jo, förresten. Jag ska även tillägga att jag den här tiden på året inte gärna hänger i området kring Gamla Stan eller Centralen, eftersom det är relativt tätt med folk (läs: turister) – där. De är fantastiska, men om jag vanligtvis skyr rusningstid i kollektivtrafiken, så är Centralen inte min playground den här tiden på året. Ju.

Rusningstid i tunnelbanan, stressade människor i högt tempo.Och kära turister, ni är innerligt varmt välkomna hit, men ett tips i den här stan: håll till höger i rulltrapporna. Så slipper du bli tillrättavisad av någon stressad typ. Om du går, gå i “vänsterfil” och om du står stilla, stå till höger. Det är en märklig oskriven regel och en outtalad lag vi har här, vi stockholmare. Det är knepigt när det blir tvärtom, blockering kan leda till önskad frustration och oro i leden. Risk för sura miner. Så – håll till höger i rulltrappan. Okej?

Under tiden ska jag leta upp en folktom rulltrappa i en stilla del av stan och stå på vänster sida. Rebellisk som tusan.

I dare you.

// Kram Linda

Comments are closed.