Om jag hade fått en slant för alla kriser jag haft (själv försatt mig i och tragglat mig igenom), hade jag nog legat i en hängmatta på en söderhavsö och sippat drinkar vid det här laget. Blivit uppassad med god läkande kost, humor, musik och sällskap med jämna mellanrum. Eller nåt.
Men, det har inte blivit några slantar för just de perioderna. Snarare tvärtom, faktiskt. Pengar har nog ofta varit involverade i “kriser” i mitt liv, särskilt det faktum att kunna betala räkningar, men hey – det har ju ändå funkat fint ända hit. Idag. Så egentligen har jag ju oroat mig i onödan.
Och faktum är att just “kris” betyder… vägval. Förändring. En avgörande vändning, efter grekiskans krisis. ( …samt plötslig förändring, ödesdiger rubbning, söndring, åtskiljande, avgörande, dom.)
För det är när vi utmanas som vi har en chans att höja oss några snäpp. Välja andra vägar. Göra andra saker än de förutsedda. Söka inuti efter svar som är så lätta att leta efter utanför – hos andra. Men hur lätt och roligt är det? Ofta svårt och okul, skulle jag säga. Men jag hade aldrig, aldrig hamnat där jag är idag och vill vara, om jag inte hade gått igenom mina (otaliga) kriser.
Det – om något – vet jag med säkerhet.
Och ibland har det inneburit att rota runt i de mörkaste skrymslen längst in i gömmorna av minnen, som jag minst av allt ville damma av. Swosh, så gick ridåerna upp – en efter en… minne efter minne, som jag helst velat glömma bort för alltid. Varsågod! Tack, tack.
Känslan av övergivenhet. Djupt inuti. Rädslan för att vara ensam. Vem har inte upplevt den? Vem har vågat gå in i den? Inte jag, förrän för några år sedan. Svårt. Svårt. Svårt. Att kunna och våga se sina svagare sidor i ögonen, sedan acceptera, förlåta och låta dem passera ut. För jag har inte velat inte fastna i mina svårigheter, utan bearbeta och kunna gå vidare. Släppa. Det handlar om att erkänna och låta känslan dansa ut, genom en öppen sidodörr. För det som stängs in och trycks ner, har en tendens att ruttna. Men yogan hjälpte mig till stor del i det, sedan valde jag även andra vägar till samtal med professionella, för att reda ut och förstå.
Hade jag inte gått igenom processen, hade jag aldrig kunna nämna det här och nu. Det gjorde jag inte förr. Då valde jag att inte se mina brister. Det gick så där.
En period i livet bodde jag i en kompis söta lilla andrahandslägenhet i Vasastan. Det var kul, den påminde dessutom om en liten Carrie Bradshaw-lägenhet (om man kisade?) på mitt fantasifulla sätt. Den kostade lite för mycket för mig i månaden, men jag jobbade i en butik och fick ihop det. Livet gick sin gilla gång. Så en sommareftermiddag ringde min kompis och sade att det hade “kört ihop sig”, han behövde snart flytta tillbaka in i sin lägenhet – jag hade en månad på mig att hitta ett annat boende.
Okej. Absolut. Jag satt samma kväll och samlade tankarna, ryckte i de trådar jag hade. Jag visste att detta kunde ske, så det vara bara att fokusera om och tänka till. Smsade och mejlade runt, var det någon som kände till en ledig lya? Jag fick några svar, lite höga hyror men va fasen… jag hade ju en hyfsad lön. Det kunde gå. Jag började planera utflytt i mitt huvud, oavsett var jag skulle hamna.
När jag promenerade till jobbet morgonen efter hade jag saker och ting i relativ ordning, med tanke på att jag just var “mellan boende” och tiden var knapp. För var bor man i Stockholm när man måste hitta nåt snabbt? Men jag bestämde mig tidigt för att det skulle lösa sig på något sätt, det var så mina tankar fick vila. Väl på jobbet berättade jag skrattande om min lägenhetsproblematik – vad skulle jag göra? Det var bara att se humorn i det. Mina kolleger skruvade lätt obekvämt på sig. Anledningen till detta, var förmodligen att jag efter lunchen skulle bli inkallad till chefen (“börja ana oråd”…) där jag helt sonika blev uppsagd från min tjänst, på grund av “arbetsbrist”.
Yes, bostadslös och arbetslös på två dagar. Out of the blue.
Men allvarligt talat… jag kunde inte sluta fnittra. Och det var inte av chock. Jag har haft kämpigt i perioder, precis som alla andra, men i det här läget – när många blev oroliga för mig – kunde jag främst se humorn i det hela. Jag tyckte det var komiskt att det föll sig så, ritsch! så drogs hela mattan undan under mina fötter. Man jag föll inte, jag hittade ett tillfälligt boende hos fina vänner som upplät ett rum i sin villa en tid (alldeles för lång för dem, skulle jag säga) och för det är jag stort tacksam. Nytt jobb hade jag redan veckan efter, i en annan butik, det stod klart efter ett kort telefonsamtal dagen efter min uppsägning. På det sättet har det sällan varit problem.
Kris? Vägval. Jag var ju inte där jag skulle vara – alls. Åtminstone inte längre. Så här i efterhand kan jag se det tydligt och det känns skönt att jag inte tog något av mina “nederlag” personligt. Det hjälpte mig absolut vidare.
Men naturligtvis har jag varit med om tuffare kriser också. Jag kunde inte skratta åt situationen när jag några år innan bodde med en fin sambo i en härlig lägenhet, med promenadavstånd till en egen butik på söder – och kom fram till den smärtsamma insikten att jag var djupt olycklig. Allting skavde, särskilt sanningen, och jag höll på att kvävas av min egen ångest. Hur kunde jag vara så otacksam, att jag inte bara lade det skavande åt sidan och fortsatte framåt? Men jag kunde inte lägga det åt sidan, för att jag mådde så dåligt inuti, så det var där alla väggar och murar rasade. Det var där jag inte tog mig upp ur sängen en morgon. Jag upplevde så ofta känslan att inte vilja dö, men inte heller vara så sugen på att leva vidare. Ibland har det varit riktigt tungt, men idag har jag den ovärderliga erfarenheten med mig.
Och det är en ära.
Kriser är en del av livet och jag har kanske haft en fallenhet att hamna där för att reda ut mina svårigheter, men jag är en helt annan människa idag än för sju år sedan, vilket är den tid det tar för alla celler i kroppen att förnya sig. Det är en häftig tanke, kan jag tycka. Vem är jag om sju år och var befinner jag mig då…?
Jag ser mina kriser som vägval. Möjlighet att skapa något nytt. En ny väg. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Tack för det.
// Kram Linda
