Det här med informationsstress. Jag märker en stor skillnad de senaste åren, hur min kropp reagerar på att vara uppkopplad, typ – jämt. Att alltid har världen, mejlen och nyheter i sin ficka via mobilen.
Kommer du ihåg på den gamla goda tiden, när den kallades för “yuppienalle“? Den mobiltelefonen var stor som en hel väska med sladd till luren.Vilken grej!
Man kunde ringa till folk utan att man satt hemma intill telefonbänken – vid den fasta telefonen – i hallen, där uttaget (märkligt nog) var placerat. Inga dåliga grejer. Och friheten! Jag minns så väl att vi satt på rufftaket till båten ute i Skärgården, bland vackra kobbar och skär med skränande måsar i himlen ovanför, och hojtade leende:
“-Hallå, vi är ute på sjön!” när vi fick kontakt… innan samtalet bröts.
Du kanske inte ens var född då, men bara under min livstid har det hänt en hel del med den så kallade mobiltelefonen. Och inte minst den smarta sorten.
På 80-talet var det nästan bara nyrika “yuppies” (kostymklädda young urban professionals, särskilt inom finanssektorn) som hade råd med de pinfärska svindyra mobiltelefonerna. Min pappa var ingen yuppie direkt, men han hade tidigt råd med en mobiltelefon. (Då hans teknikintresse alltid varit stort, var vi även bland de första på gården med både videospelare (VHS), mikrovågsugn och första generationens Soda Streamer. Senare landade även både en glass- och en bakmaskin i vårt hem. Lyckan var total.)
Det här var väl ungefär på den tiden som de “datamaskiner” som fanns hade en stor fyrkantig klump till skärm och diskettlucka på hårddisken, men var trots allt mindre än en enrumslägenhet (vilket den första datorn var) och började så smått finnas i var mans hem. Så började vi nå ut i världen.
Idag bär vi båda dessa tekniska underverk i fickan. Vi har en dator och en telefon i ett, i ett format som är lite större än en kortlek. Vi sveper med fingret över ytan och vips kan vi svara på samtal, skriva mejl, läsa nyheter, chatta, svara på sms eller göra bankärenden. Bland annat.
Tack och lov är detta tillstånd inget tvång på något sätt och det handlar om eget ansvar att bryta den ständiga “uppkopplingen”… men det blir lätt så att jag greppar efter telefonen när det plingar till för sms eller mejl. Känns det igen?
Kanske är det särskilt så när man är “sin egen” och själv bestämmer över sin egen tid (oh, joy) utan en chef över axeln? Det är kanske mer restriktivt när det finns ett antal arbetsuppgifter att uträtta innan det går att fokusera på det privata. Eller är det mer uppblandat idag?
När jag har klienter eller kurser är jag definitivt “avstängd”, men däremellan och på väg till och från jobb är det lätt att… fastna. Jag kan läsa och svara på mejl. Anteckna idéer. Jag kan surfa på hemsidor när jag sitter på pendeltåg, tunnelbanor och bussar. Jag kan läsa bloggar och artiklar, leta underlag och material för egna uppdrag och projekt. Googla. På ords betydelser, förklaringar och för att hitta det jag söker. Jag kan uppdatera mig på nyheter via olika kanaler. Lyssna på musik, söka ny musik, se på Youtube-videos. Jag gör nog som så många andra, förutom att jag inte spelar särskilt mycket spel, sedan jag lade ner Wordfeud…
Min hjärna kan kännas kokande ibland. Stressen inuti skapar inte just harmoni. Och då behöver det inte handla om en “stress” jag uppfattar av att läsa nyheter, mejl eller sms… utan snarare en fysisk reaktion på att för sällan ha det lugnt, tyst och stilla omkring mig. Det är ovanligt att höra sina tankar idag. Med reklamkanaler, smartphones, telefonsamtal och surfplattor kan vi se, höra och interagera dygnet runt. Phew! Och i många fall kan de säkert bero på att tystnaden och stillheten i sig kan vara stressande. Självvald stillhet kan vara läkande, medan en känsla av ensamhet sällan är harmonisk. Då finns sällskapet nära i dagens teknik. Vi har tillgång till allt i vår egen ficka. Vi kan upplysa oss om – allt. Om och när vi vill.
Och en sån här text är vansklig att skriva, det är jag medveten om. Nu ser vi glasögon med datorer i vid horisontens rand och (om inte särskilt länge, är jag rädd) när jag en gång läser det här inlägget, kommer det att kännas hopplöst omodernt.
“Kunde man bara göra det med en mobiltelefon?”
För då kan vi kanske beama hem färdigmat via luren eller operera hjärnor med den senaste appen. (Om man inte kan det redan?)
Jag menar och tror att det kommer att finnas ännu mer att göra med en mobil, kruxet för mig personligen – och min hjärna – är bara att det redan är tillräckligt. Den tar upp för stor del av den vakna tiden i mitt liv. Det tar utrymmet från annat. Att bara vara, till exempel. Det är en väldigt viktig del för mig, men idag är det fasen så mycket krångligare att “bara vara” med all information runt omkring. Det är någonting jag aktivt kan välja eller välja bort, som när jag åker tåg. Då kan jag sitta stilla med slutna ögon och fokusera på min andning, men det blir lätt en tid för jobb, svara på mejl och skapa nya idéer…
Den stilla, lugna och inkännande yogan är som en livlina för mig.
Ibland väljer jag att stänga av ALLT. Och kanske läsa en bok istället. För att jag innerst inne verkligen njuter av att slippa allt skrål, all reklam (tack, svt) och information som jag inte har plats för i hjärnan. Där tycker jag om hur det var förr, när mycket faktiskt gick långsammare och var lugnare. Kanske för att jag är så “snabb” som person och behöver en motpol. Jag har ingenting emot att vara uppkopplad, men jag tycker allt mindre om att vara det på just det sätt det lätt blir idag.
Jag älskar mitt hus i mitt paradis på jorden. Älskar naturen med bergen, luften, skogarna och sjön. Lugnet, friden, sömnen. Där är jag mitt ute på landet med energier som är harmoniska. Där det inte behöver finnas någon brådska. Det är som en rejäl avgiftning i sig. Jag får och kan ge min hjärna frid, dessutom på den vackraste av platser. Där behöver jag inte jobba, men jag kan göra det – vilket innebär att fatta väl avvägda beslut under ansvar. Jag vill undvika att stillheten och fritiden krymper. Å andra sidan är jag flexibel och fri att jobba var som helst ifrån… det är som en balansgång på en tunn lina.
Min kära mamma brukar titta på Kunskapskanalen (varför är det inte
där jag hänger, istället för bland allt skrål?) och härom dagen tipsade hon om ett intressant program som hette “En bok, en författare” , en intervju med Nils Simonson, läkare och författare. Han skrev 2013 boken som heter “Alltid nåbar, aldrig ifred” och jag fastnade för hans syn på människokroppens påverkan av denna ständiga uppkoppling. Hur hjärnan behöver tystnad och vila. Jag vill dela med mig, till den som kan uppskatta det. (Bild från Sveriges Radio.)
Kan du avsätta 20 minuter skulle jag råda dig att se detta klipp… kanske sitter du på en tunnelbana eller buss nånstans och kan fördriva tiden med den? 😉
Se avsnittet här: “En bok, en författare: ‘Alltid nåbar, aldrig ifred‘” om du vill höra mer om ‘information overload’ och hjärnans behov av tystnad.
Annars skulle jag rekommendera dig att luta dig tillbaka och ta några långa djupa andetag en stund. Stänga ute omvärlden och bara landa i mitten av dig själv.
Tack mamma, för tipset. ♥
// Kram Linda
