I dagarna är det nio år sedan min farfar gick bort och två år senare gick farmor efter honom, det känns både som igår och som plågsamt långa år. Jag saknar min barndomsvän Therese också, nu är det tre år sedan hon lämnade oss. En annan fin vän förlorade härom kvällen sin älskade morbror, utan förvarning efter en operation som fått en annan utväg än önskat.
Det händer saker. Och det kommer vi aldrig att komma ifrån, för vi lever ju inte innan vi föds och vi ska tillbaka “dit” när vi har levt klart här på jorden. Men vad gör vi med tiden däremellan? Det frågar jag mig ibland.
Jag såg nyligen Jills Veranda som gästades av bortgångna Kristian Gidlund och av naturliga skäl satt jag med en klump i halsen rakt igenom det hela… men det handlade kanske inte så mycket om att vi alla ska dö (om man hårddrar det) utan om det fantastiska och storsinta sätt han valde att hantera sin situation på. Vackert. Och modigt.
Kristian Gidlund har sagt och skrivit så mycket klokt genom sin blogg I kroppen min – om sin slutligen obotliga magcancer – genom brevet till sitt ofödda barn, för att inte tala om hans sommarprogram i P1 (som blev ett av de allra mest lyssnade på). Men även i detta eminenta program med Jill hade han så sunda och kloka perspektiv gällande så mycket. Det är synd att sådana änglar behövs någon annanstans, medan vi får glädjas åt de stunder de förgyllt hos oss.
Jag har väl inte varit särskilt mycket för country som musikstil, egentligen, men inte haft något emot den heller. Med detta avsnitt såg jag att det finns mycket att tycka om, ur “banalt” eller “pråligt” det än kan tyckas vara. Deras sång från ett hustak, en varm sommarkväll i Nashville, var en fin stund att få bevittna. Här kan du se och höra “Night flyer”.
Vilka samtal. Vilka hästar, vilken connection. Och vilken musikkunskap. Kristian Gidlund har fått mig att tänka till gällande flera saker. Att just våga, innan allting är över. Förbi. Och det handlar inte om att leva med en ständig rädsla för döden, utan att ta mig för att göra det jag vill. Att sluta backa och oroa mig, att ta ett steg framåt. Man kan ju alltid ångra sig och backa tillbaka…? Men “Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, som Verner von Heidenstam sade. Inte sant?
Tack Kristian för att du så generöst delade med dig av så många klokskaper till oss andra, som blir påminda om att fånga upp tiden på bästa sätt och att leva medan vi kan. Vi har ju alla en utmätt tid. Trots allt. Må du vila i frid.
Här kan du se Jills Veranda med Kristian Gidlund i sin helhet, vilket jag förstås varmt rekommenderar. Av så många anledningar.
Och av alla de artister och melodier som nämndes eller spelades i programmet, fastnade jag lite särskilt – det var många bra exempel – för Townes Van Zandts “If I needed you”, jag tycker att den varken är banal eller prålig utan talar om att finns till för att stötta när det behövs. Det är stort.
“If I needed you, would you come to me?
Would you come to me and ease my pain?
If you needed me, I would come to you
I’d swim the seas for to ease your pain”
Jag önskar dig en fin vecka.
// Kram Linda
