Naturens läkande kraft.

Det har faktiskt varit så ända sedan jag var barn. Många tycker kanske att det är galet. Varje gång, när jag väl har bestämt mig för att åka till mitt paradis i norr för att vila, så längtar jag. Och det kan vara en lång period innan. Sedan går jag och låter längtan bubbla inom mig, tills jag äntligen får åka iväg. Det är härligt.

(Lite som ett barn som längtar till julafton, utan den där detaljen att jag springer runt och skakar på klapparna för att avslöja vad som finns inuti. Inte riktigt så.)

Bilväg i skogen, på väg mot Jämtland.Det är lika mycket vägen dit som är resan värd, som man brukar säga. Det blir ändå knappt 50 mil i bil, vilket verkligen inte lockar alla, som är en del av glädjen för mig. Förutom att det är lite för långt bort för att dra iväg spontant över en vanlig helg, är det tillräckligt långt borta för att kunna släppa taget om stressen i stan. Lämna det hemma. Måsten. Krav. Borden. Det är en liten och tillåten semester i min fina fristad. Mitt paradis.

Ungefär halvvägs börjar naturen bli mer kuperad och bergen tornar upp sig, från rundande kullar till allt högre toppar. Luften känns klarare. Och alla dessa djupa skogar. Det är en vacker kuliss som förändras med milen som läggs bakom mig, och den är lika andlöst vacker varje gång. Jag älskar den norrländska naturen i vårt långa vackra land. Det magiska, trolska och kuperade. Få saker slår det i min värld (bredvid  skärgårdsliv då, förstås). Och särskilt inte i kombination med vatten – som utsikten från mitt eget lilla fina hus. Bara tanken på att åka dit, ger mig energi.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Men det skulle nog inte vara samma sak om jag flyttade dit. Risken med att ta omgivningen för givet, dra med sina vardagsbekymmer och glömma bort att se den vackra naturen, vill jag inte ta. Jag vill ha min fristad, min semester, mitt lov och mitt lugn. Min stuga med loft, alla vackra växter och fågelsång. Tack till alla inblandade för det. Tack farmor och farfar för det genetiska arvet som för mig tillbaka, tack pappa och faster för att ni har huset kvar, tack mamma och pappa för mitt eget lilla “pörte” på den stora fina tomten. Det är något av det bästa och vackraste jag vet. Att kunna och få bryta tankemönster, byta miljö för en stund. I mitt eget lilla hus.

I mina yogaklasser låter jag mina yogisar och elever få släppa taget om alla sina “måsten” och “borden”. I min natur, som ser ut som tagen ur en vacker sagobok, kan jag göra det, även utanför yogan. Naturens läkande kraft är som en varm filt i kylan, som en frisk fläkt i hetta. En trösterik och lugnande atmosfär. Ibland kan jag bara sitta stilla och titta. Det är en ynnest att få ha lov som vuxen, så tänker jag ofta när jag är där.

Vacker utsikt över berget.Att gå ut barfota i gräset på morgonen, lyssna till fågelsången. Vila i hängmattan, klippa gräsmattan. Åka ut med båten. Slippa biltrafiken. Njuta av ljusa sommarnätter, låta stjärnhimlen lysa upp kolsvarta vinternätter. Gå på ICA i gummistövlar och klänning. Promenera ner till sjön eller runt berget. Utan deadlines, stress, klockslag eller större planering. 

Jag älskar friheten. Och jag önskar alla den möjligheten.  Någonstans.

Jag vårdar min möjlighet som vore den värd sin vikt i guld.

För det är den verkligen, för mig.

// Kram Linda

Comments are closed.