Alltså, vi måste prata om det här. Jag ser ju själv hur jag “håller på” och tänkte förklara mig, så vi slipper någon form av missförstånd här. Eftersom jag beter mig lite udda ibland… men jag är så stolt över just det.
Jag började redan för flera år sedan att kalla mig för för “världens yngsta pensionär”. Och jag minns inte exakt i vilket sammanhang, men jag tror att det var i en omgång av vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig“ när jag pratade om vikten av blötläggning i matlagningen. Som man visste mer om och gjorde oftare förr. För vem vid sina sinnens fulla bruk, under pensionsålder (ca 65 år), blötlägger sin mat idag…?
Faktum är att det är allt fler, men det verkar nog fortfarande lite galet för många. Innan man förstår vad blötläggningen faktiskt ger och hur den avlastar kroppen – ner på cellnivå. Något av det klokaste och viktigaste vi kan göra, anses vara något mossigt…?
Dock vill jag vara tydlig här, med att jag formligen avgudar pensionärer. Så det är inte i någon negativ bemärkelse jag kallar mig för “världens yngsta” sådan. Tvärtom, jag har mycket kvar att leva upp till där. Pensionärer har en enorm livserfarenhet, det har levt länge och gått igenom både medgångar och bakslag i ett långt och brokigt liv. De har färgats av allt som hänt dem och med åren förmodligen blivit både kloka, ödmjuka och duktiga på att fokusera på det viktiga i livet. Meningen. Det är mäktigt.
Jag har sedan barnsben umgåtts mycket med äldre människor, genom farmor och farfar samt min mormor och hennes väninnor. Det som slagit mig mest är att även de äldre överraskande ofta är humoristiska, fulla-i-fan och busiga. Man behöver inte vara tråkig eller ha tråkigt för att man blir äldre, men gammal som ung kan förstås vara deppig och trött – det behöver dock inte vara kopplat just till åldern! Det tycker jag är viktigt att komma ihåg.
Mina pensionärsdrag visar sig främst i min matlagning – som jag gärna kallar “back to basic”. Som farmor och mormor gjorde förr. Med blötläggning, långkok, råvaror, matens ursprungliga form (hela korn hellre än mjöl) och att hålla sig till så rena och oprocessade livsmedel som möjligt – sådana saker håller jag på med. Och det är inte för att sättet att laga mat tilltalar mig, utan för att det är skonsamt för kroppen. Jag har själv vuxit upp med många bra och hälsosamma saker, men mikrovågsugn, plastredskap och aluminium har jag gjort mig av med för länge sedan. Det är den biten jag är så nöjd med. Inte för att vara bakåtsträvare, utan för att just det var bättre förr – i min värld. Matlagningen.
Allt fler äter ute på krogen idag, säger nya färska rapporter. Var tredje matkrona läggs där, faktiskt. Jag gör nog tvärtom. Världens yngsta pensionär är dessutom kärringen mot strömmen (varför flyta med och göra det enkelt för sig…?).
Min mamma och pappa har inspirerat mig med sin matlagning från grunden, men även min mormor och farmor var matmödrar från den gamla skolan. Mormor har alltid lagat god mat. På 90-talet kunde farmor kunde säga: “…kommer du upp till oss i veckan, så äter vi lite bönor?”. Så åt vi en massa goda bönor och kokt blomkål som hon hade tillagat. Jag älskade det. Hon med gröna fingrar som hade haft stora grönsaksland att odla i. Där vi som barn plockade och skördade potatis, morötter och sockerärter. Alla bärbuskar med vinbär i alla färger, hallon och krusbär. Päron-, äppel- och plommonträd. Hon lärde mig att tycka om det “enkla” och goda som kålrot, palsternacka, vitkål och – bönor. Jag älskar bönor och baljväxter (tack och lov har jag en blodgrupp som funkar bra med dem!), när jag har blötlagt och kokat dem, så att de är fria från gasbildande ämnen och lektiner. Annars är det mindre kul i magen.
Ibland ser jag hur lik jag är farmor i det jag gör, det känns som ett fint arv.
Men, ibland skär det sig lite grann… En fin vän som jag nyligen lärt känna, berättade för en kort tid sedan att hon, när vi träffades första gångerna, trodde att jag var fattig (det var ju inte alls långt ifrån sanningen – i och för sig) när jag hade med mig en glasburk med mellanmål i på jobbet. Hon tyckte nog lite synd om mig, för att jag hade några små bruna smulor i en glasburk med lock (en annan väninna brukade fråga “Är det strömming?!” om samma matsäck). Hon var så förundrad över att jag inte hade en plastlåda.
Men det var ju så att jag hade gjort mina älskade bönbiffar och packat med som mellis, i en glasburk för att jag numera vill ha min mat i plast så lite som möjligt – av den enkla anledningen att jag genom livet haft jobbigt med östrogenobalans och kände att jag var klar med det. (Plast = hormonstörande.) Och det var så praktiskt! Därav glasburken. Lustigt va? Hon såg ett tydligt drag av “märklig människa” i mig och jag kan definitivt förstå henne. Idag är hon högst engagerad i mitt jobb, gör sig steg för steg av med det som inte längre känns hälsosamt för henne, och går vår kostkurs för att lära sig mer. Jo då.
Det var väl “märkligt”, det jag höll på med i början, som den där unga pensionären… men det är ett epitet jag bär med stolthet. Och jag saknar farmor mer och mer, att fråga till råds om matlagning, men jag kan fortfarande ställa dem till mormor. Tack och lov. Hon, som alltid lagat mat “med smör och kärlek”, som lär mig om stekar och järpar och grytor och fisk i olika former, den där tidens kokkonst som många tyvärr väljer bort idag. Men jag tror att det kommer att vända. Och jag ska jobba för att inspirera andra att själva laga läkande mat och bli mer medvetna om vad de väljer att äta, inte minst för framtiden. Och det är jäkligt kul och givande, tycker jag.
Jag kokade en egen grönsaksbuljong igår, till exempel. Enkelt och gott.
Bara en sån sak.
// Kram Linda
