Stolt över mina föräldrar.

Vi tycker inte alltid lika, går inte lika bra ihop alla dagar och vi förstår inte alltid varandra. Precis som i vilken annan relation som helst. Men vid något tillfälle valde vi varandra och jag värderar det högt.

Klassrum under utbildningen till Funktionsmedicinsk Näringsrådgivare.Sedan jag startade upp mina funktionsmedicinska studier och började lägga pusslets alla bitar, så har jag involverat mina föräldrar också. På gott och ont. För det är inte lätt att vara förälder till mig, skulle jag tro. Det händer någonting hela tiden och allt som oftast behöver jag hjälp med något praktiskt. Å andra sidan säger yogan att vi väljer varandra – att själen väljer sina föräldrar – redan innan vi föds, och på så sätt finns det en mening med att närma sig sina nära och förstå, även om vi inte alltid håller med om allt. Eller ens kan leva tillsammans och komma överens. Alla kan ju faktiskt inte det.

Att leva är en själslig utveckling som vi kanske inte förstår just när det sker på alla plan och nivåer, därför föds många “varför?” som vi aldrig kommer att få ett svar på. För att alla frågor inte har ett svar. Det är vad jag tror. Att vi möts för att trots allt utvecklas, på fler nivåer än dem vi kan se.

Mina föräldrar är “unga” ännu, fastän båda har passerat 60-årsstrecket. Pigga, roliga och humoristiska. I farten, minst sagt. Men jag ser hur många i deras ålder mår – herregud, jag ser ju hur många i min ålder mår – med smärta, värk, stelhet, höga blodtryck, nedsatt matsmältning, långsam ämnesomsättning… ja, du förstår. Därför har jag “tagit tag” i dem. För att det handlar ju om individuella behov och insatser – ett funktionsmedicinskt tänk. Att alla inte behöver samma sak.

Två händer med fingrarna formade till ett hjärta.Det är inte mot deras vilja – det skulle jag precis aldrig göra – men ibland undrar de nog vad jag pysslar med, när jag kommer med nya idéer och förslag   gällande mat och näring. Vilket är helt förståeligt. Men jag börjar se, veta och förstå vad vi har för “svagheter” i länkarna på båda sidor av släkterna. Så jag ger kosttillskott för balans. Om man ser en problematik med blodet, tarmen eller ämnesomsättningen, till exempel… varför inte möta upp? Varför inte stärka?

Smärta är ett symtom på att vi gör någonting som kroppen inte vill vara med om. Lever vi i balans har vi inte ont. Men smärta betyder faktiskt aldrig att vi lider brist på värktabletter i kroppen. Dock kan det vara lätt att ta till om vi inte förstår varifrån smärtan kommer. Inte sant?

Mina föräldrar är kloka, tålmodiga och fokuserade. De har ändrat sin kost till det “bättre” för dem (naturligtvis har de olika blodgrupper, men det är en detalj i sammanhanget), skapar nya vägar, väljer nya alternativ. Jag ser varifrån jag fått min styrka, mitt driv, min förmåga att anpassa mig till nya situationer och hantera läget. Men skulle någon av dem vilja dra i handbromsen och sluta med stärkande kosttillskott eller kostomläggning, skulle jag aldrig kunna hindra dem. Det är inte mitt val, utan alltid deras eget. Där har jag inte rätt att lägga mig i.

Ett hjärta gjort av sötmandlar.Jag försöker på de sätt jag kan och pratar med dem om det; till stor del handlar det om att jag blir egoistisk i denna situation och önskar balansera dem så långt det är möjligt. Slippa se dem med eventuell smärta, högt blodsocker och trötthet. Kanske inte minst när jag såg denna länk med kort text som ändå sade så mycket, om hur geriatriken (läran om sjukdomar hos äldre) ser ut idag. Tänk då hur det kommer att se ut om 10-20 år…?

Det är många som fasar för att “bli gamla” idag… inte sant? Ändå tror vi att vi måste acceptera att smärta och värk hör till att blir äldre… “Det är ju åldern”. Jag tror att det ofta handlar om de näringsbrister vi skapar genom livet. Och personligen säger jag som min vän och mentor, “jag vill dö frisk“.

På sätt och vis har vi någonting nytt tillsammans nu. Vi vänder och vrider på produkter i butiker, läser innehållsförteckningar, väljer bort och skapar annat. Jag lär mig att koka egen buljong, tillaga grytor och lär om sådant vi inte visste. Eller väcker upp den gamla kokkonst som sovit inom oss i generationer. Det känns fint att dela och jag blir stöttad på min nya väg. Det är jag väldigt glad, tacksam och stolt över.

Skira vita sommarblommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Mamma och pappa, när ni inte vill köra det här racet längre, behöver ni bara säga till och det vet ni. Hittills har ni gjort det så fantastiskt bra och tålmodigt. Och jag vet att ni båda mår bättre sedan vi började, vilket gläder mig mycket.

Jag är glad över att jag valde er. Och ni mig.

// Kram Linda 

Comments are closed.