Juni nu. 2014. Tiden går fort när man har roligt, säger de. Den fullkomligen svischar fram utan tillstymmelse till broms. Eller, hur har du det…?
Jag tycker att dagarna flimrar som små kulor i ett flipperspel framför mina ögon nu. Min största och viktigaste utmaning är att fånga ögonblicken, njuta av stunderna som känns bra, andas och uppskatta dagarna. Det är lätt hänt att det mest blir “morgon-kväll-morgon-kväll-morgon-kväll” i ett enda långt pärlband… men så kommer juni månad. Nu är det officiellt sommarmånad och det känns ljuvligt. Så efterlängtat!
Det är något speciellt med känslan av sommar. Kanske särskilt de soliga, varma och tidiga sommarmornarna med det stärkande fågelkvittret. Innan alla andra vaknar. Det är nog min favorit. Men de vackra sommarkvällarna är inte så illa de heller. Helst de där ljumma och myggfria, som aldrig skymmer, i mitt norrländska paradis. Och sommardagarna, när vårt vackra land visar sig från sin bästa sida, gärna på vattnet i en båt. Även om jag även har förmåga att uppskatta regnet. Faktiskt.
Jag tycker att det kan vara avkopplande och befriande, men ber om en vacker sommar, främst för att slippa höra missnöjet gro. Jag kan hantera regn, men det verkar kärvt och provocerande på många håll och kanter. Att det regnar i vårt land på sommaren. Jag tycker att vi gör det bästa av dessa kommande månader och ta dem för vad de är. Vädret kan vi inte rå på, så det är slöseri att lägga negativ energi på regn.
Härom veckan var jag lyckligt lottad att få vara med vid min kära gudsons vårkonsert med Uppsala Musikklasser i Universitetsaulan. Som en skänk från ovan sjöng de (bland annat) Håkan Hellströms fina “Valborg”, en av mina favoriter. Tänk vackra rader som “och i Azalean kan man inte undgå att bli kär” sjunget av hundratals barn i högstadieålder. Goose bumps. Här är den med en annan favorit, Helen Sjöholm, när hon sjöng med Håkan på Skansen. Det är något magiskt över dem två – och tillsammans.
I sommar ska jag unna mig ledighet och efter dagar eller veckor av “ingenting” tänkte jag snickra på den andra matbok (vardagsmat) jag ännu inte hunnit färdigställa. Jag vill släppa den ifrån mig först när den är klar nog. Inga konstigheter, där. De blir lite köpa, laga, fota, klippa och klistra till – samt ett (evigt) layoutande och filande på utseendet. Otroligt roligt, är det iallafall…
Jag tror nog att det här blir bra, tillslut. Det gäller bara att sortera in vad som är väsentligt och spara på det som kan användas senare. Helheten är viktig. Och jag ska försöka fånga upp den när den flänger förbi sådär som en flipperboll i hög hastighet… nä, nu i sommar tänkte jag mig ett behagligt tempo.
“Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig” som han sade, den där Håkan Hellström.
Det är fint. Vad vi än gör och hur långt eller kort vi än når ut, så finns det någon på andra sidan som tar emot. Fastän vi inte tror det. Så även om det känns ensamt, gäller det att fokusera på det goda och bra.
Tack för att du tar emot det här. Jag önskar dig en fortsatt fin dag.
// Kram Linda
