Att välja att sjunga andrastämman.

I helgen när kvällssolen sken samtidigt som det föll ett milt, tunt och varmt sommarregn, satt jag uppe på mina föräldrars vind och letade bland mina saker som är varsamt nedpackade i flyttlådor. Förvarade. Tills vidare.

Fem nyplockade prästkragar i en söt liten glasvas.Jag sökte efter den söta kaffeservis jag fick av min farmor, med de små nätta kaffekopparna, faten och silverskedarna, som hon gav mig flertalet julaftnar och födelsedagar i rad. Jag tänkte använda den i en av mina matböcker (den tredje troligtvis) och gick igenom lådor i området där den kunde tänkas finnas.
Där det brändes, skulle man kunna säga om man vet hur det är att leka “gömma nyckel” och gissat på fågel, fisk eller mitt emellan. (Nix, det är inget dataspel. Mer som lajv.)

På vägen mot mitt mål, hittade jag en snudd på full låda med cd-skivor… från förr. Från den tiden då jag började tjäna mina egna pengar och köpte mina egna skivor. LP-skivorna jag köpte vet jag inte var de är just nu, men här hittade jag små blänkande skatter från ett tidigt 90-tal. Visst har jag sett i sociala medier hur folk slänger sina gamla skivor, eftersom allt finns på nätet, men jag har inte hjärta att göra det. Jag tog med en handfull hem för att lyssna på, just nu har jag varken Spotify (en prioriteringsfråga) eller just den musiken i mina itunes-listor, så det blev att damma av min fina cd-spelare… som för övrigt gått varm den senaste tiden hemma när jag jobbat med mina matböcker. Faktiskt.

Jag må vara bakåtsträvare (?) och kalla mig för världens yngsta pensionär, men jag njuter av att kunna vara så lite inloggad och uppkopplad som möjligt. Det kanske inte rimmar med hur ofta jag skriver här i mitt eget lilla hörn av universum, men det är ett roligt sätt att nå ut. Skrivit har jag också alltid gjort. Jag har ingenting emot “det där internet”, jag är för att vi når ut allt längre, ser mer och upplever fler saker. Jag behöver bara begränsa mitt intag, stänga av och vända inåt – allt oftare. Vila i lugnet. Jag behöver det.

Närbild på en klarrosa, blommande och doftande pion.Nåväl, jag valde en gammal favoritskiva, satte igång den och lade mig på rygg på vardagsrumsgolvet. Ett
hallelujah moment. Ganska snart kom en insikt till mig. Jag har nämligen alltid sjungit, ofta och mycket. När jag var barn och tonåring kunde jag otaliga texter till både gamla och aktuella pop-, rock- och soullåtar utantill. Även viss hiphop, techno och house. Men ändå, jag hade nästan alltid musik runt omkring mig, lyssnade omedvetet, tog in och – ja, sjöng. Ibland utan att jag tänkte på det och mina vänner sa “…eh, kan du alla låtar?!” Dagens musik hänger jag inte med lika bra i, ska sägas. Men alla som känner mig vet att jag sjöng/sjunger mycket och dessutom “hellre än bra”, men jag har aldrig utgett mig för att vara särskilt duktig på att sjunga. Dock tycker jag det är skönt att sjunga (hej, här kickar vi på ännu ett må-bra-hormon: Oxytocin). Kanske särskilt vid tillfällen där vänner (läs: Tomas) eller lillebror tar fram en gitarr för att sjunga och lägga stämmor.

Och det var min insikt, där på vardagsrumsgolvet med min 90-talsmusik (en ballad, kan tilläggas), att jag föll in i och började nynna på andrastämman. Jag kunde minnas att jag gjorde det redan då, som ung. Jag har nog alltid valt att sjunga en annan stämma än melodin, oftast omedvetet och för att jag tycker det är kul. Roligare. Det har inte alltid varit klockrent i ton och det har jag aldrig påstått, men en andrastämma har gett mig mer. Jag har sällan följt själva melodin, utan mest improviserat. Det började jag med väldigt tidigt, fick jag klart för mig…

Nu har jag alltid passat bäst för altstämman när jag sjungit i kör (ja, även med Putte men vi var typ tusen stycken, så det var då rakt ingen solo performance), sopran har jag aldrig klarat av, vilket gör det intressant och utmanande att sjunga psalmer i kyrkan vid tillfällen då det blir av. De verkar vara skrivna för sopraner varenda en, medan jag försöker och pendlar mellan för ljust (sopran) och för mörkt (andra alt?). Det låter verkligen inte klokt. Men hur som helst, nu tappade jag tråden här. Tillbaka igen.

En allé av björkar, som symbol för en ny väg i livet.En snabb reflektion: jag har nog sällan valt den raka, enkla vägen. Jag har visst improviserat och laborerat sedan unga år, tyckt att “det andra” varit mer tillfredsställande och roligare. Idag är jag 38, så jag kan se tillbaka över axeln. Reflektera. Mitt uppe i det då, var det ju bara naturligt. Lustigt nog.

Det var en fin insikt. Jag gillar den. Min personlighet är att välja annat än den givna (upptrampade) vägen som jag ibland önskar att jag skulle dras till lite mer. Om jag bara inte blev så förtvivlat uttråkad av det. Mitt syfte är ett annat. Helt enkelt. Det milda regnet, letandet efter farmors kaffeservis (som jag hittade) och cd-skivorna blev en väldigt fin och oväntad present. Tack.

// Kram Linda

Comments are closed.