Till farmor och farfar.

Jag vill börja med att säga tack. För allt det ni har bidragit till i mitt liv, men också för att ni kommer från en av den vackraste platserna jag vet på jorden – den jag får vara på och har valt att kalla för mitt Paradis.

Var hade jag befunnit mig utan er?

Jag har varit på den platsen i över tre veckor nu. I den varmaste och somrigaste sommaren jag kan minnas där, med inslag av regnskurar och åska. Det brukar ju liksom vara tvärtom. Och ni har känts så närvarande, fastän ni ju inte varit här fysiskt på i alla fall 7 år. Det känns surrealistiskt. Ni var ju nyss här?

Den här platsen är er, för mig.

Gräsklippning, en gräsklippare och en vacker grönskande tomt.Jag vet inte om ni sett mig från ovan. Eller kanske från sidan. Jag tror ju att ni är här någonstans, om så i anden. I så fall såg ni kanske att jag klippte gräset i två timmar den där ljuva ljusa kvällen och att jag skrattade samtidigt, jag lyssnade nämligen på VM-fotbollsdomaren Jonas Erikssons sommarprat och kunde bara inte hålla mig…

(En 5-åring som i radioprogrammet “Upp till 13” med Ulf Elfving, där 70-tal möter 80-tal, önskar låten “Tommy som knarkade”… det är humor för mig. Du hade nog skrattat åt det, farfar.)

Blommande pelargoner i krukan vid dörren.För du var full-i-fan och busig, jag hoppas att jag har det inom mig. Om inte annat har samtliga killar och karlar i släkten ärvt det, så du lever vidare på så många sätt. Och det gör även din känslighet, ditt djup. Jag försöker att varva humor med allvar i mitt jobb, sådan var du också. Framtiden är på riktigt och kan vara lite lättare att möta om man kan förmedla sitt allvar på ett lekfullt sätt, utan att tappa… tyngden.

Jag hade gärna pratat med dig om det idag, du hade nog kunnat lära mig en hel del om det.

En tallrik med ugnsgrönsaker, kalkonfärs och jordnötssås.Och farmor. Hoppas du inte tycker du att jag stökade till det i köket? När jag är på plats själv blir det lite “organiserat kaos”, men det är för att jag lagar så mycket mat hela tiden. Jag blötlägger och långkokar – precis som du. Jag önskar att jag hade dig här att prata med om det, som vi gjorde när jag var yngre, fast jag inte förstod då vad jag skulle jobba med i framtiden (hur skulle jag ha vetat?). Nu får jag frammana din mat ur minnet och mina matböcker präglas en hel del av din och mormors kokkonst. Det känns fint.

Jag fotar ert vackra porslin till mina matböcker, er prägel finns även där.

En sorts picknickkorg på hög höjd.Jag har fotat sex stycken picknick-teman i mitt  Paradis i sommar. Märkligt nog (?) tog jag med mig allt jag behövde hemifrån utan att ha en specifik plan för det, köpte råvarorna utan att riktigt tänka på det och jag har fått makalös hjälp av Universum att få det att funka. Eller har det varit ni? Regnet har hängt i luften ibland, men på bilderna har det sett ut som sol. Det har blåst på vissa platser, men det har inte synts på bild. Jag höll på att gå bort mig vid ett tillfälle och två korpar flög kraxande över mitt huvud, hjälpte ni mig att hitta tillbaka? Jag trodde att jag skulle hamna i närkontakt med en flock får vid ett annat tillfälle, var det ni som stoppade dem och ledde dem åt ett annat håll?

Förmodligen inte, ibland känns ni bara så nära. 

En blomma på graven.Ibland ser jag er på min näthinna, stå så där i dörröppningen som ni brukade. Jag hälsar så gärna på er på kyrkogården med egenhändigt plockade blommor, men för mig finns ni överallt här.

Inte bara just där.

Och jag är så tacksam för den tid vi på något sätt ändå får tillsammans. Fortfarande.

Tack.

// Kärlek Linda

Comments are closed.