Som en syster.

Jag har en högt älskad lillebror som är en av de smartaste individer jag känner. Jag har dock ingen syster. Jag fick en underbar liten tjejkusin när jag var 34 år, men har vuxit upp med killkusiner och bland har jag funderat på hur det skulle vara att ha en syster eller tjejkusin i nära ålder, någon av samma kön att dela upplevelser i livet med. Och på sistone har det känts som att jag har varit nära.

Vita blommor och gröna blad.I min “familj” finns en kvinna som jag tycker mycket om. Hon är ett par år äldre än jag och vi har känt varandra sedan 1993, i stort sett hela mitt “vuxna” liv. Och det känns bara som att vår vänskap eller vårt släktskap fördjupas. Det är så fint. Nyligen hade vi en heldag på stan, där jag skulle bjuda henne på middag som en försenad födelsedagspresent.

Vi strosade i butiker för att scanna av mellandagsrean, provade kläder och skor och bara njöt av att inte ha bråttom – någonstans. Vi promenerade sedan från centrala Stockholm till söder och pratade – jag vädrade att jag inte riktigt vet vad jag har för stil i kläder, att jag vill hitta till den “jag” jag är idag – och vi smet in i diverse butiker vi gick förbi för att titta. Hon fann en fin kjol i hennes stil och jag förundrades över hennes känsla för att hitta så rätt, den var “hon”.

“-Jättefin!” sade jag.
“-Men titta på den! Vad är det som gör att du inte skulle kunna ha den?” sade hon.
“-Eh, jag skulle absolut kunna ha den, men det är din stil…”
“-Den här kan du ha, den skulle verkligen passa dig.”
“-Eh, joo…”
“-Jag vill köpa den till dig!”

Närbild på rutigt kjolmönster i svart, gått, vitt och rödorange. Det slutade med att hon köpte kjolen till mig, för att hon så gärna ville när hon tyckte att hon hittat något som skulle passa mig. Fastän hon tyckte den var fin själv. Hon hade för övrigt en liknande på sig redan innan. Bara gesten, tanken, omtanken… jag tog tacksamt emot hennes erbjudande, även om jag tänkte att jag skulle “glömma bort” det, så att hon ändå skulle komma hem med den själv. (Man kan ju alltid försöka?)

Så promenerade vi vidare, in på fina “Shirt Factory” där hon provade olika modeller och slutligen fastnade för en snygg, vit skräddad skjorta. Klassisk. Den satt jättefint på henne. Hon såg leende på mig,
“-Jag vill köpa en sån här till dig!”
“-Nämen, vänta nu…” jag hade ju redan fått en kjol?
Men känner man denna underbara kvinna så vet man att det inte finns något att sätta emot när hon har bestämt sig, plötsligt var jag milt indragen i ett provrum, jackan var på väg av och jag fick kapitulera. Jag som så lätt kan säga “nämen, inte ska väl jag…?” Skjortan var jättefin, hon såg så glad ut och drog upp kjolen ur påsen. Jag provade dem båda och vi vände och vred på oss för att se hur skjortorna satt, skojade om att köpa varsin modell och sedan kunna bytlånas.

The shirt factory.Hon är bestämd, min vän, så jag insåg att det inte var någon idé att streta emot. Dessutom ville hon ge mig dem som en försenad födelsedagspresent och jag som just sagt att jag inte längre vet vad jag har för “stil” fick hjälp bums med en ny stass… ibland löser det sig på andra sätt än man först tror. Tack!

Tack och lov fick jag sedan möjlighet att bjuda henne på en dignande måltid av välsmakande tapasrätter, förtroliga samtal med tårar, skratt och vin. Där och då kändes vi ännu närmare än tidigare. Så nära en syster man kan komma? Kanske. Jag kände tacksamhet över hennes engagemang i mig och att vi kunde träffas för att umgås. Vi hade tidigare under kvällen även hunnit med att besöka Maria Magdalena kyrka och tända ljus för dem som gått före oss, plus att vi avslutade kvällen i en härlig skybar med utsikt över Södermalm med omnejd. En otrolig dag och kväll.

Sms från en vän.En annan nära vän skrev nyligen ett sms till mig om att “något” var skickat till mig och på väg. Jag blev såklart jättenyfiken. När jag väl fick hem en avi gick jag för att hämta ut “paketet” så jag gick till Posten – och när jag fick syn på ett kuvert i storlek 40 x 60 cm med mitt namn på, kom ett stort leende helt automatiskt. Det var så galet stort! Och så roligt gjort! Så öppnade jag det i bilen och det var tur att det inte var jag som körde, för det täckte halva instrumentbrädan och vindrutan. Hon gjorde mig så glad!

Ett jättestort kort.Och det gör hon ofta, med små handskrivna brev och presenter som skickas – “bara för att”. En dag kom det ett paket på Posten med ett kit för bakning som hon hittat, med små muffinsformar och pinnar med figurer på i form av blommor, fåglar och ugglor för att hon vet att jag “gör den där barnboken och de här såg ut att passa så bra”. Var säger man? Räcker tack? Och man behöver inte få saker skickade till sig för att vara nära, men bara tanken på att någon annan lägger ner tid, energi och tankar på att uppmärksamma någonting som är viktigt för en själv… det är stort, tycker jag.

Ett fint kort med en fin text.Också vi har delat det mesta med varandra, den varmaste glädje och mörkaste sorg, tårar av förtvivlan och bubblande skratt. Även om vi bor långt ifrån varandra i nuläget, finns vi alltid bara ett samtal, sms eller mejl bort. Vi är och har länge varit på resa tillsammans – både i verkligheten och i våra liv, som löper parallellt med varandra…

Kanske är det så nära man kan komma? Nästan som systrar. Jag tror det. Även om jag inte vet. För faktum kvarstår: jag har ingen syster.

Men ibland känns det som att jag har flera.

// Kram Linda

Comments are closed.