Det där som berör – ända in i själen.

Jag har förändrats mycket. Men med tanke på att vi byter ut alla celler i våra kroppar under en sjuårsperiod, så är det kanske inte så konstigt att det händer saker genom livet. Från att ha jobbat i tiotals år med yta som dekoratör, jobbar jag idag med insida; nämligen att balansera kroppens funktionerDet finns ingenting fel med ytan – det är inte det jag säger – men jag är nog mer gjord för insidan.
Den passar mig bäst numera. (När jag behöver hjälp med utsidan tar jag hjälp av min vän Tiina, som är makeup artist.) 

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Ju mer tiden går, märker jag också att jag vill bli berörd på insidan. Jag vill gärna ha tyngd och känna på djupet, själsligt och innerligt – om det så handlar om böcker, musik, filmer eller personliga samtal. Det genuina lockar mig allt mer, så länge det är äktaOch de senaste dagarna tycker jag nog att jag har fått mitt lystmäte, på kort tid. Men kanske inte där jag trodde att jag skulle reagera, ändå.

Först i Melodifestivalen i helgen som var. Alltså, Jon Henrik Fjällgren. Vad var det som hände där…? Jag hade både sett och hört honom jojka tidigare, denna unge man med indianskt ursprung, som adopterats från Colombia för att idag leva som renskötare i Härjedalen och vara en svensk-samisk sångare. Det är en snudd på osannolik kombination och jag minns första gången jag såg/hörde honom, att det var så mäktigt med dessa två minoriteter i samma person. Som är så lugn, fåordig och ödmjuk.

Jon Henrik Fjällgren i Melodifestivalen 2015.Och det har skrivits spaltmeter om hans nummer i Melodifestivalen (det var lite annat än minimalistisk scenografi, vissa gillar musiken och andra inte), men vilken känsla han förmedlar. Det är något med etno, med rytmen och tonerna, som går rakt in i själen. Jag kunde inte värja mig (nej, jag försökte inte heller) för det gick rakt in i mig. Känslan. Jag får inte den känslan av glittrig, glammig och ytlig pop – hur BRA den än kan vara. Eufori, absolut. Och glädje eller styrka, men inte att det berör så. Förresten, så var det ju även med Loreens Euphoria 2012 – den berörde mig också ner på djupet.

Men det mäktigaste var kanske publikens reaktion. Jag tittar gärna, men röstar typ aldrig. Jublet i Östersund (härliga stad, för övrigt) visste inga gränser när Jon Henrik dök upp i bild. Han själv log generat, sedan gick han raka vägen till finalen med dunder och brak. Och det föreföll vara en överlägsen seger? Han är lågmäld, uppskattad och fantastisk, han som tidigare jojkat till sin döde vän och vunnit en talangtävling. Nu jojkar han “Jag är fri” (Manne Leam Frijje). Kanske något som går rakt in i människors hjärtan…?

Vi söker nog alla det genuina. Känslan ner på djupet. Att få bli berörda av något annat än mejl, sms, smartphones, tablets, datorspel eller …ja, fyll i valfritt alternativ själv. Eller hittar du djupet där också? Nog för att man kan rösta i Mello via en app, men jag tror att människan törstar efter en annan beröring. Den som når ända in i själen.

VM-guld för Charlotte Kalla i Falun 2015.Så kommer Charlotte Kalla. Detta unika, fina kraftpaket. Med det stora breda leendet i medvind eller de svarta ögonen i motvind. 10 kilometer skate i VM. De välvallade skidorna (“Hellre en vass Kalla än kass valla”, som det så snabbt blev i sociala medier), flytet vädret till trots och defileringen. Det är något med segrar för ödmjuka människor som känns ner på djupet. Inte sant? Hon är så värd det, Charlotte, precis som Jon Henrik. Det är verkligen inga skrytmånsar. De gör jobbet med sina tysta, norrländska lugn och så går det vägen.

För att inte tala om Charlottes föräldrar som sedan fick sitta i morgonsoffan och svara på frågor (“hur känns det?”) dagen efter guld. Fåordiga, rörda, stolta, glada. Så fint. Inga stora och svulstiga ord, snarare tvärtom. Jag har själv en förkärlek till det norrländska lugnet; mitt paradis, naturen och stillheten. Det är kanske för att det så skönt balanserar min rastlöshet, intensitet och mitt höga tempo? Jag vet inte, men jag tror det. Och jag vet vart jag ska åka för att bli berörd in i själen.

VM-guld för Johan Olsson i Falun 2015.Och så Johan Olsson. Inga konstigheter där på 15 kilometer i VM, förutom kritiken av lössnö i spåren i efterhand. Men det som var så mäktigt, var att både han och Charlotte var favorittippade, höll för trycket och vann överlägset. (Som Jon Henrik.) Efter sina sjukdomsperioder och haltande träning, kopplade Johan ett grepp som han inte släppte förrän han dök i backen efter den passerade mållinjen. Det är en stor känsla, att se en vinnare sitta i sin tron efter mållinjen. Pulsen. För att inte tala om den svenska nationalsången. Tonerna av den sammanfattar allt jag beskrivit hittills, den känsla som knappt går att beskriva. Gåshuden. Förhoppningen om flera medaljer, men att ändå kunna vara i stunden och bara känna in.

Vi vet ju att det kommer mer. Fler tävlingar, finaler och vinster eller förluster. Och det är fint att vara människa om vi kan stanna upp och fånga in de mäktiga känslor som finns runt omkring oss. Njuta i nuet. Leva.

Jag önskar dig många fina ögonblick att fånga in.

// Kram Linda

Comments are closed.