-Klart att ungarna ska ha glass! (Eller…?)

Mitten av april nu. Solen kikar fram genom molnen vissa dagar och det känns lite som vår stundtals. Värmen mot huden. Tack för att ljuset kommer, jag har längtat hit. Sommaren känns allt mer som en förhoppning nu. En möjlighet.

Solen strålar från en blå vårhimmel.Och med solen, promenaderna, värmen och ljuset kommer tankarna på – glass. Inte sant? Vi serveras årets glasstest i tidningar (som om alla har samma smak när det kommer till glass) och det finns väl inte så mycket som är somrigare än just glass – om man ser sig om och ställer frågan…?

År 2008 började lägga om min kosthållning, eftersom jag fick veta att jag hade en läckande tunntarm som ställde till “tok” på många sätt i min biokemi. Jag hade diffusa symtom, men jag var trött i kroppen och hjärnan, lätt förvirrad och luddig i huvudet, hade ont och kände mig “sur” i kroppen… det var helt enkelt mycket som inte stämde. Jag kände mig inte frisk och pigg. Det som kunde kännas lätt och luftigt var istället tungt, stelt och segt.

Nåväl, jag lade om en hel del i min matlagning och tog framförallt bort gluten i vetemjöl, korn och råg samt komjölksprodukter

Närbild på nybakat bröd.Fläskkött, tomat, paprika och potatis.Sockrade geléhjärtan - godis.

 

 

 

 

…jag valde även bort fläskkött, tomater och potatis och drog ner rejält på socker (men det är svårt att undvika idag, särskilt för en sockerkänslig…). Det har känts så väldigt skönt i kroppen att undvika det som har belastat den och i takt med att jag har läkt min tarm med hjälp av Medicinsk Yoga som stresshantering, kosttillskott och läkande kost för min kropp, så har jag återhämtat mig allt mer.  Men visst tar det tid.

Närbild på sojabönor.Hur som helst: i och med detta har jag inte ätit glass på “år och dar”. Jag bytte ut vanlig glass mot tofu-varianten ett tag, innan jag insåg att det var på sojabönor  (och socker) och det ville jag inte äta heller. Så det blev inget av med det. Och det kändes skönt i kroppen att slippa må som jag gjort, så det var inget jag egentligen saknade.

Men. För inte så länge sedan, så gjorde jag valet att äta en glass. (Man skulle kunna säga att jag “unnade mig” den, härom dagen hävdade en av mina klienter att “unna sig något” främst är självömkan och det håller jag verkligen med om i detta läge; jag behövde inte den där glassen på något sätt…) Det var sol, varmt, fint väder och jag ville prova en pinnglass med vanilj och choklad. Hur det smakade. Hur jag mådde av den. Upplevelsen, liksom. Min hjärna jublade.

Men fy f… det kommer inte att hända igen på bra länge. Inte förrän jag helt har glömt bort hur det smakade och hur min kropp reagerade. Fast troligen aldrig igen, för det var vidrigt. Phew.

Vid den första spännande tuggan (jo, jag kommer är känslig för socker, så det kommer alltid att vara en lockelse) fick jag i mig lite vaniljglass och choklad. Och jag slogs ögonblickligen av hur syntetisk smaken var. Konstgjord. Det var inte en angenäm smak, den kändes kemisk. Och förutom just socker är det så otroligt ofta sliskig glukos-fruktossirap i det mesta idag – vilket är ännu värre för kroppen att hantera än socker. Dessutom ska ju konsistensen vara “perfekt”, som lite halvsmält men ändå inte. Det är inte på något sätt den gräddiga och naturliga smak som fanns när jag var liten. Inte alls.

Prislista för GB-glass år 1980.

Men, jag då. Glassen var inte så stor, så när jag ändå hade köpt den, så åt jag upp den. Även om den mest smakade “hittepå”. Jag glömde där och då att smällen så gärna kommer först efter några timmar. Och håller i ett par dagar. Note to self: det är ju precis DET man ska skriva upp och minnas när suget vill ta över.

Trots slisket, som inte alls var så gott som jag hade tänkt mig, var hjärnan glad över sockerkicken. Men sen, lite senare. Kom den. Som om jag hade satt skallen i ett skruvstäd eller kört in små knivar i den. Huvudvärken from hell. Alltså, aj. Jag kan inte minnas att jag reagerat så starkt förr, men idag har jag gått ifrån det mesta i sliskväg och stärkt mig med kosttillskott – då kan ju kroppen reagera ännu starkare. Hmm. Det finns alltid något att lära sig.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har nu förstått (eftersom det visade sig med önskvärd tydlighet) att min kropp inte riktigt orkade reagera när jag hade stora näringsbrister, energin gick till det mest nödvändiga för organen (läs: sköldkörtel, binjurar, lever). Därför protesterade den inte ens. Men den hade ork och möjlighet att göra det nu – precis som vi kan reagera starkare på gluten när vi inte har ätit det på ett tag, för att kroppen har återhämtat sig något och med större kraft kan säga “nej, jag vill inte!”.

Jag fick så ont i huvudet samma kväll att jag till och med funderade på att ta en värktablett. Men som tur var kunde jag sansa mig och tänka “är jag alltså redo att ta smärtstillande för att jag har ätit glass…?”. Naturligtvis var det inget alternativ. Jag satt med dumstruten (ja, det låter också som en glass) på och noterade hur det kändes att ha ätit den där glassen. Det var ju inte värt det, eftersom det inte var så gott som jag hade tänkt mig. Och det gjorde ont.

I helgen kom det ett litet larm om alla dessa tillsatser i glass och det kändes ju inte det minsta märkligt efter min upplevelse av huvudvärken från… underjorden.

om kemikalier i glass

Ibland ser jag en tendens till att människor tycker att “klart barnen ska ha glass” och att det skulle vara synd (?) om dem om de inte får glass en varm dag. Vi måste inse att glassen idag inte är som den var förr. Det är väl ännu värre att stoppa i barnen alla dessa märkliga ämnen? Tänk bara hur koncentrerat det blir i en liten barnkropp… jag får nästan huvudvärk bara jag tänker på det.

Det är så väldigt onödigt med alla tillsatser i glass. Det finns ingenting i glassen som vi egentligen “behöver”, men om det skulle locka att göra glass, så kan man själv röra ihop grädde, ägg, frukt/bär (ev socker) och ekologiskt vaniljpulver – istället för vaniljsocker – eller hitta något recept på nätet. Så rent som möjligt.

Men tillsatser i glass? Nä. Undvik dem gärna så långt det bara går.

// Kram Linda

Comments are closed.